DETÄRALDRIGSYNDOMENMAN JEREMIAH KARLSSON
Roman
JEREMIAH KARLSSON
DETÄRALDRIGSYND
OM EN MAN
ROMAN
Tidigaretitlar
Tystnadens älskare, stjärnornasvän •Sorgens kammare• Protestanten •Ingen bryr sig om dinfotografering •Kärlekens kedjor •Det somengångvar •Det härkan vara sistagångenjag harkontakt medminakänslor •Vid dinsida• Puritanien •Pojkenutanfe• En ungsocialarbetares anteckningar •Lösningen på Palmemordet
©2025Jeremiah Karlsson
Omslagsdesign: Jeremiah Björkman
Omslagsfoto: PlatoTerentev– Pexels free to use
Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg 1, 11442Stockholm, Sverige, bod@bod.se
Tryck:Libri Plureos GmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8097-808-8
Äntligen hardet tystnatpåövervåningen.
Befallningar,tjat, de springande stegen –tystnad.
Minslätrakadekindbefinnersig ettpar centimeter från kalendern somhängerpåväggenvid ytterdörren. Jagspanargenom fönstret.Den bolmande dieselrökenärborta ochluften är så renatt himlenssköra hinna är blottad.
En blodig tapp är allt somstör.
Den nyfödda vageln får migatt se både suddigt ochdubbelt,om detintevoreför mitt friska öga.
Kalendernpåväggenproklamerar ettbudskap om dagen, idag förkunnarkalendern helt skamlöst: "Lycka är acceptans."
Så är detmånga somtänker.
Självaccepterar jagvanligen sakeri efterhandmen nästan aldrig medandepågår.
En kuldetalj: detståringet namn undervisdomsordet. Annars brukar detoftagöradet iden kalendern, ochjag haralltidhaftsvårt attminnasvisdomsorden närjag välkommerutpågatan.Deblåser bort medförstabilen somsusarförbi ochmed denförstaregndroppen.
Mitt huvudärför detmesta tomt. Detskeringet viktigt tänkande hosmig. Jaggjordesamma sakerpåjobbetsom jaggör härhem-
ma.Mot slutet alltså.Detta innehållslösafjärrskådandeutmot ett fördet mestagrått landskap.Hadenågonstått vidmin sida hade
dentrott attjag vardeprimerad.
Initiativlös varjag –och är.
Jagblevsådan.
Kalendern harjag inte rört sedanden 18 december,alltså försex dagarsedan.Det börjadekännasmeningslöst attvända blad.
Alltsammans börjadeför tremånader sedan. Menjag orkarintetänka på det. Jagdrarpåmig kängorna ochrocken, öppnardörren. Jag gårupp förden lillabetongtrappansom skvätteravett tunt lageriskalltregnvattendär någramörkbruna höstlövliggersom murkna ekor.Lampanöverdörrenkänneravminarörelser, blixtrar till och börjar lysa medfullkraft.Jag upplever detsom ettobarmhärtigt svärdshugg. Jagmåste säga till om densaken.
Skruvade bort glödlampan istället.Numörker.
Pappa skickarett meddelande. "God jul."
Jagsvararsamma saktillbaka.
Hanskriver: "Tack."
Jagtittarpåordet somärliteoväntat.Man kanjuinteskrivanågottillbaka, typ"varsågod".Det skulle låta somomman hade bjudit
på något, ellerstodöveri rang på någotsätt. Detkryperi kroppen bara tanken på attsignalera någotsådant.
Detärett parveckorsedan nu somhan frågademig hurdet gick medalltsammans. "Hur gårdet medallt?" brukar hanfråga. Ellerså frågar hanraktut: "Hur gårdet medjobbsökandet?"
Jagsvararalltid sammasak,att detgår framåt.
Inga följdfrågor. Inga förklaringar.Vihar haft detsåganska länge. Jagantar attviändåhar bevaratnågontyp av relation.Enminimirelation.
Mina krav på minomgivning är egentligenorimliga.Jag önskade sammasak på jobbet somjag sökerhär hemma.Min ljudkänslighet gick såklartinteatt tillmötesgå. Till slut anadearbetsgivaren andra problemoch sakeradderades till varandra.
Samtal. Alltid dessasamtal. Somomvitaladesamman. Jagborde ha dragiti nödbromsen istället.
Ståpådig!
Detvar mitt misstag.
Närpålen drevsinmellanminarevbenden därdagen gnistrademitt medvetande.Jag blev varsesaker.Nya saker.
Vemärjag?
Vemärjag somintehadesettdetta komma?Hur är detmöjligt attvetaoch ändå inte veta?
En vampyr är född –strigoi!
Jagbor iunderredetpåentvåplansvilla iljusttegel.Två rumplus ettlitet kökoch ettbadrummed duschstårtillmittförfogande.
Resten av husetärotillgängligtför mig. Väggarnai mitt vardagsrum är ljustbeige. Fönstren är småoch sitter uppe vidtaket ihöjdmed blomrabatten ochgräsmattan. Jaghar egen ingång ochengångi veckan harjag tillgång till tvättstugan iandra ändenavkällaren. Det enda somfinns attklaga på är somsagtfamiljen däruppe.Och klaga skajag kanske göra tids nog. Menman måstevarataktfull. De får inte se migsom en knäpptyp trotsatt mina krav är märkliga.Det är viktigt attdefår intrycketatt jag ärnågon somdekan ta hänsyn till utan attkänna sigutnyttjade.
Stillhet råder, somi dendär julsången. Detärjulafton. Jagöppnar kylskåpet, vilket är lite somatt öppna uppsittinreoch bara finna okokta rotfruktertäckta av etttuntlager jord.
På ettavminaförstajobbvar detenchefsom sa så om mig: "Du är somennyttigrotfrukt."
Hanville skicka medmig de ordeni karriären ochjag tänkte att jagantagligen varsom en oskaladmorot ellerenrödbeta ihansorganisation.
Jagställermin jultallrik imikron. Minsista.Jag köptetre till priset av tvåinnanjul.Under denspändaplastfilmenligger en brunkols-
massasom täcker ena halvan av plasttallriken,Janssons frestelse täcker denandra halvan.Tre köttbullaroch tvåprinskorvar ligger i sörjan.Som en utarbetadsvenskfamilj längtandeefter värme.
En tillbehörsskål medrisgrynsgrötoch jordgubbssylt följde med. Meningen pepparkaka.Det varsnålt tycker jag.
Huvudrättenser ut somenuppkastning mentar endast sjuminuteratt tillaga, ochdåflyterinnehålletutoch börjar luktajulkryddorvilketförhöjer stämningen.
Jagtänderett rött blockljussom står på matbordet. Lågan dansaroch knastrar nere isin grav av stearinoch jagkännerden vassa doften av uppflammande tändsticka.
Doften fårmig attblundaför ettpar sekunder,som om medvetandet är på vägatt fånga ettminne.
Kanske ettbarndomsminne?
Medanjag väntar på matengår jagtillkalendern på väggen och vänder blad.Jag vänder endast ettblad, sedanblirjag matt,huvudet slocknar ochhelamittsinne blir trött. Det är någotmed attbli varse datum. Datumenliksomsläcker mig, tynger mig.
Kalendern visarden 20 december ochvisdomsordet lyder: "Jag ansvararför hurjag känner migoch idag väljerjag lycka."
Dethar jag väländågjort?
Lycka är kanske atttai.Men attsatsa på lyckan görjag.Satsningen är själva poängen.Jag tänker främstpåpengarnasom jaghar sparat.
Jagtänkerpåbidraget fråna-kassansom täcker mina behov. Enligt
egnaöverslagsräkningarkommerminapengaratt räckai tioår. Om jagbor kvar vill säga, ochfortsättermin nuvarandelivsstil.
Idag väljer jaglycka …
Ettmisstagjag gjorde, ellerhur mannuska se på det, varatt troatt mina förklaringar speladenågon roll.Att förnuft varvad de eftersöktenär de ställdefrågor. Närdet enda somkunde ha spelat roll, byråkratiskt,hadevarit attvisasig svag.
Attsjukskrivasig.
Iställetspelade jagden andrarollenvilketvar dumt,för jag upptäckte efteråt ivårarutiner attarbetsgivaren är skyldigatt styra över processenommisskötsamhet till processenomrehabiliteringom detkan konstaterasatt misskötsamheten– alltså detsom serutsom misskötsamhet– isjälvaverketberor på en sjukdomeller någonting annatdär rehabilitering är tillämpbart.
Om nu rutinerspelarnågonroll försådanasom harbestämt sig föratt de skagörasig av meden…
Detärväl lite somnär manska hoppa från en bro.
Vissa hoppartrots aldrig så mångainnerliga vädjandenomlivets betydelsefullhet.
Menidagväljer jag lycka.
Jagväljeratt inte minnas.
Ochskenetbedrar. Jultallrikensmakarmer än okej.Det somsåg ut somenuppkastningryker ochdoftaravjulenshärliga kryddor.
Detsom sågutsom femvärmetörstandelik på en kall jord smakar somutlovat prinskorvoch köttbullar. Minhungrande munhåla fylls av salt,fettoch peppar, potatisoch grädde.Jag skrattaråtmig själv, åt färdigrätten. Mendet är bara ettkortskratt. Ettsådantdär ironiskt skratt sominteärett tecken på attman har"tappatdet fullständigt". Jagskrattari störstaallmänhetåtnågot lika allmänt, kanske åt migsjälv.
Menidagväljer jag lycka.
Fast egentligen valdejag inte alls dethär livet. Mennär jagnuhar kastatsuti detta slagsliv måstejag göra detbästa jagkan ochförsöka uppskattalivetssmå glädjeämnen.
Jagsjunkerner isoffanoch tittar på en gammaltevesändningmed julvärden Arne Weise. Hanbär en grön kavajoch en rödslips.En vacker julgran står vidhanssidapyntadmed röda julkulor,levande ljus ochgyllene glitterband. Ettvarmt,mörkröttdraperi hänger bakomhonom vilket skänkerenkänslaavnärhet. Hela scenen andasvärdighet.
Arne Weisetänderdet vita stearinljuset ochlågan fårmig attle förmig själv. Jagkännerintemycket, bara attjag harmöjligheten att känna mer, om jag vill.
EfterArneWeise tittar jagpåendokumentäromrymden. Den visarsolens storleki förhållandetilljorden. Vårflammande solkastarsinaenormalågor motenstiliseradsvart bakgrund.Jordensjälv
serväldigt litenut, endast somett parpixlar. Sedanser mansolen möta sammaöde;den blir till pixlar samtidigt somett annatjättelikt
eldklotvisar sig. Pollux.Denna isin turförminskastillenpingisbolls storlek ochett annatvidundervisar sig. Rigel.
Sådärfortsätterdet.Stjärnornarullarförbi på skärmen, denena större än denandra,tills mankommertillAntares.Där tror manatt detärslutpåstorlekar, attrymdenintekan rymmastörre stjärnor. Mense, också Antaresrullarförbi ochlämnarplats åt Betelgeuse ochtillslutåthyperjättenVYCanis Majoris.
De andrastjärnornaärnusmå somärtor ochvår egen solhar för längesedan slutat attsynas på skärmen. Lika pixellik somjordenär förvår närmstasol är vårsol förhyperjätten.
Jagkännermig ensamoch sugen på en apelsin.
Jagvaknarnästa morgon medkänslan av atthaett jobb ochatt jag måsteskyndamig dit. Mitt omedvetnalurar migett parsekunder vilket är ovanligt länge. Sedankommerverkligheten slamrandener somenpersienn. Jaginser attdenärmsta åtta timmarna måstejag fylla utan arbete.
Mina ögon är torra ochömma.Jag kännerpåögonlocket. Vagelns undflyende bula är fortfarandedär.Ögat känns somnär man sombarnficksandi det. Skillnaden är attingen skrattar.
Vassa bitaravtorkatvar skaver mottårkanalennär jaggnuggar medpekfingretför attfåbortnattens skörd.
Igår gjordejag ett värmebad åt vageln,omdet nu heterså– en bomullstusssom jagdoppade ivattenoch lätligga över mitt slutna ögatills vattnet rann nerför kinderna,halsenoch vidare in iskjortkragen.Restenavjulaftonenvar minblick suddig ochtilloch med stjärnorna sågutsmetade ut.
Denheliga natten harblivitdag. Natten är dagensmor ochsnart kommerdet fler nättersom inte är lika särskilda.
Jaglyssnar.Huset är fortfarande tyst.
Familjen måstehastannatborta över natten.
Varfirar de jul?Det kanintevaraalldeles inärheteneftersom detmesttroliga är attdei så fallskullehakommithem någongångi natt. Ellerhar de kanske kommit hemoch tarsovmorgon?
Jagflyger uppursängenoch glider bort till dörrendär jag ställer migpåtåbredvid kalendernoch tittarutgenom fönstret.Det är mörktutomhus,men om detstodenbil därute skulle jag ha sett reflektioner ilacken.
Denna ensamhet ärverkligenenjulklapp! Jagkunde inte ha önskatmig en bättre gåva än totaltystnad.När barnen springer där uppe känns detsom attdespringerpåminanerver, somi ettplattformsspel.
Närjag nu ändå befinnermig vidkalendern bläddrar jagsnabbttills jagnår dagens datum. Visdomsordet harintenågonförfattare idag heller.
"Din framtidärljusoch fylldmed skratt."
Ja,jag tror attmin framtidärljus– på ettalldelessärskiltsätt.
Ochfylld medskrattärden kanske om manspärutskrattet.
Innanjag lämnar ytterdörrenbläddrarjag tillbaka ikalendern till den20decemberdär detalltså står: "Jag ansvararför hurjag känner migoch idag väljerjag lycka."
Den härfloskelkalenderntog jagmed migfrånett tidigare jobb eftersom denbaralåg ienlådaflera månaderutanatt någongjorde anspråkpåden.Jag hade deniblandsom dassbokoch la tillbaka den ilådan eftervarje toabesök,men till slut vardet någonsom nämnde iett annatsammanhangatt lådantillhörde en föredetta kollegasom hade bytt jobb.Dåladejag beslag på kalendern, utan atttveka,eftersom denärsåmörkoch värdelös.
Danielärenmanimedelåldernsomengångarbetadei välfärdenmensomnustårvidsidanavsamhället.Hanbor
Medanhanstaplaravslagpåjobbsökningartarenny livsplanform–ensomhandöljernoggrantföromgivningen. ensamienkällarvåningunderenväxandebarnfamilj.