"Jag visste inte att du hade amerikanska vänner." Det är mycket jag fortfarande inte vet om honom, reflekterade hon. Ibland tror jag att jag vet mer om hans tidigare liv än om detta! "Jag har bott i USA flera år. Det här paret känner jag sedan tio år tillbaka och jag tror du kan finna dem intressanta. Du kanske har hört talas om honom förresten, han heter Tom Lennox." "Tom Lennox! Den... det är väl inte den kände Tom Lennox, den gamle rockaren?" "Det är just vad det är." "Vilken dag! Det kan jag ju göra en jättegrej på! Han har bergis aldrig varit i Bangor förut." "Han är inte i Bangor nu heller. Ni cityråttor! Han är här hos mig i Llanberis, med sin fru." "Jag kommer så fort jag kan", skrattade hon och glömde bort sina onda aningar om Jonathan och hans idéer. Det var något som inte stämde. Varför kallades hon för två olika namn? I de drömmar där hon såg sig som den grymma härskarinnan, drömmar som blivit mer och mer levande, tilltalades hon som senôra Esmeralda Sati. Men i de drömmar, som fortfarande dök upp sporadiskt, där hon var en liten flicka, kallade man henne Rosita. Ibland till och med Rosita Amarilla. Och de där vapensköldarna, eller vad de var för något, med underliga mönster på... Och... vad var det för en man som dök upp i båda de där drömmarna? En lång och stilig man som tilltalade henne artigt och med respekt när hon var den lilla flickan. Sedan, samme man, nu i trasor och kedjor, som utan ett ord bad henne om nåd. Bad lika innerligt som förgäves... Och varför riktades piskan plötsligt mot henne själv? Francesca levde nu enbart för sina drömmar. Sedan svågern tagit med sig lille Christian och flyttat med sin nya hustru till en fjärran plats kändes det verkliga livet meningslöst. Modern var sjuk och gnällig. Emilia var mer eller mindre förståndshandikappad, åtminstone tyckte Francesca det. Systern och hennes kavaljerer retades allt som oftast med Francesca. De kallade henne 'Den uttorkade häxan'. Godset sköttes i praktiken av Amos och han skötte det inget vidare. Men det var ytterst långsamt som det gick upp för Francesca att hennes hem höll på att förfalla. Under det senaste året hade flera bland tjänstefolket slutat. De hade alla haft goda skäl, men ingen av dem hade velat se Francesca i ögonen när de meddelat henne beslutet. Hon hade inte orkat fundera över vad det var som hände. Det kändes lättare att drömma sig bort. Drömmarna kom nu även under dagtid. Ibland kunde det gå en hel dag utan att hon ens steg ur sängen. Pigan satte fram mat till henne, mat 63
som hon ofta inte rörde. Hon visste inte själv att hon blivit smal som en sticka. En dag såg hon guldkedjan skymta under sin säng. Den hade hon inte sett på många år. Hon kröp ner och tog den, och den lilla ansträngningen blev nästan för mycket för hennes utmärglade kropp. Hon betraktade slött kedjan, som skimrade i än blått, än gult. Det hade hon inte tänkt på innan. Och för första gången la hon även märke till mönstret på berlockerna. De var cirkelrunda och i två halvor, avdelade av en vågformad linje. När hon tittade närmare såg hon att den vaniljgula halvan hade formen av en ros, medan den ljusblå såg ut som en klockblomma. En ännu mer noggrann granskning visade att mitt inne i den gula rosen fanns en liten blå punkt och inne i den blå klockblomman fanns en gul. Hon kände sig konstig. "Francesca, du måste ge dig iväg", sa en röst till henne. "Om du stannar här kommer du att dö. Det är för sent för din moder, för din syster och godset. Du kan inte rädda dem nu. Det kommer en tid när också de problemen ska lösas. Men nu måste du tänka på dig själv. Skynda dig om du vill rädda ditt liv! Den som står dig närmast kommer att hitta dig." Jag kan inte lämna min mor, tänkte hon medan hon la guldkedjan runt handleden och knäppte ihop den. Men något måste göras. Sergej Davidov berättade allt. Allt han visste och även en hel del som han inte visste. Det gjorde de flesta som blev utsatta för byråns förhörsmetoder. Han avslöjade till en början allt om de omstörtande aktiviteter han och syskonen ägnat sig åt bakom det gamla skjulet. "Vilket syfte tjänar den underliga markeringen på marken?" Det var femtonde gången kommissarie Maltsev ställde frågan och varje svar som inte tillfredsställt honom hade följts av ny tortyr. "Den var en sändare", försökte Sergej. "Vem sände den till?" "Till imperialisterna i Washington och London." "Vem skulle ni sälja den illegala spriten till?" Den frågan hade också ställts ett antal gånger, och i sin plåga och desperation lyckades Sergej äntligen komma på ett lämpligt svar. "Vi skulle sälja den till minderåriga på skolorna." "Var fick ni den ifrån?" "Vi framställde den själva. Av undermåliga råvaror." "Fascister! Kontrarevolutionära svin!" fräste Maltsev med nästan naturlig indignation. Den ilska han kände över att den åtråvärda Janina försvunnit gjorde det lätt för honom att höja rösten mot fången. Sergej berättade också om de hemliga rikedomar de förvarade i ett gömställe i sitt hus. Två hängsmycken med ädla stenar hade redan flyttats till ett lika hemligt gömställe i en lägenhet på Novosibirskgatan. "Vi har ett stort antal juveler gömda." 64
"Var kommer de ifrån?" "De är stulna från det... det sovjetiska folket." "Var är er syster?" Inget svar. En ny elchock skakade och brände hans könsorgan och han vrålade ut sin smärta. Tårarna rann nerför hans kinder. "Var är hon?" "Ni kan döda mig, men jag vet inte var hon är. Hon kanske har åkt hem." "Vad då hem? Vilket jävla hem?" "Till vårt hem på Krim." Hans röst var bara en trött viskning och han hängde med huvudet. "Kamrat Maltsev, jag ber er att döda mig snabbt. Jag har berättat allt jag vet." "Ni ska ställas inför rätta", meddelade kommissarien och reste sig. "Tag honom tillbaka till cellen!" Sjuksköterskan Dawn hade fått influensan. Tom såg inte henne på över en vecka och han märkte att han saknade henne. Personalen såg emellertid till att hålla honom sysselsatt. Förutom terapisamtalen fick patienterna hjälpa till med diverse underhållsarbeten på husen och i trädgården. Tom fick gräsklippning och häcktrimning på sin lott och det trivdes han överraskande bra med. På något sätt kände han behov av att göra en insats. För vad eller vem, det visste han inte riktigt. Under en period av sin karriär hade han haft ett hus i Malibu utanför Los Angeles. Där hade han förstås haft personal som skött trädgården åt honom. I ett senare skede hade villan sålts för att betala olika skulder. "Nu har du varit här en månad", sa Sarah Mortimer till honom en dag när de satt vid trädgårdsmöbeln. "Hur tycker du det fungerar?" "Det är bra. Jag vet inte om jag kommer att förbli nykter eller klara av att hålla spriten under kontroll. Men jag trivs här." Gästerna stannade i allmänhet på centret ett par månader. Därefter skrevs de ut, men hade kontakt med doktor Coglan och Sarah under lång tid. Vissa begärde dock att få stanna kvar längre. "Din vän Luke verkar också uppleva det som positivt", sa Sarah. "Det gläder mig." Tom studerade henne. Hon var, uppskattade han, i 40-årsåldern och hade ljust, kortklippt hår. Han upptäckte för första gången att hon såg ganska trevlig ut. "Vad jobbar din man med?" frågade han. "Jag är ogift", svarade hon och tittade på honom. "Eller man kan kanske säga att jag är gift med Bradhurst Center. Detta är mitt liv." "Ingen plats för en man?" Hon log blekt och skakade på huvdet. Tom satt kvar vid bordet sedan Sarah försvunnit. Luke uppenbarade sig. Han satte sig mitt emot sin gamle kollega och tände en cigarrett. 65
"Tur man får röka här åtminstone", mumlade han. "Mm. Hur är det annars? Hur är det med damer?" Luke skakade på huvudet och såg nästan olycklig ut. "Du... du tänker väl inte... tänker du fortfarande på den där engelskan?" frågade Tom. "Hon som... vad var det? Plötsligt gav sig iväg med en annan och sedan födde hans barn." Luke tittade underligt på honom. "Det var fan, kommer du ihåg det? Jo, gosse, det låter knäppt, men jag glömmer henne aldrig." Av någon anledning mindes Tom ett samtal som de båda männen haft på ett hotellrum någonstans massor av år tillbaka i tiden. Över en helflaska whisky hade Luke berättat om en intensiv kärlekshistoria med en brittisk kvinna. De hade gjort upp planer för en gemensam framtid. Så skulle hon 'bara' hem till England och ordna upp en del saker. Några veckor senare fick Luke ett brev från henne där hon skrev att hon träffat en annan man och genast känt att han var den rätte för henne. Senare hade Luke – Tom mindes inte hur – fått veta att brittiskan fött ett barn som den nye mannen var far till. Dagen därpå såg Tom från sitt fönster att Dawn rattade in sin lilla japanska bil på parkeringen. Han vinkade åt henne när hon trippade upp mot huset. Hon såg honom, log vackert och vinkade tillbaka. På eftermiddagen kom hon ut i trädgården när han höll på att klippa häcken på baksidan. "Välkommen tillbaka", sa han och gav henne ett trevande leende. "Tack. Det känns skönt att vara här igen. Hur är det med dig?" Tom la ifrån sig häcksaxen. Bakre häcken låg en bra bit från huset och den lummiga grönskan skymde det nästan helt. "Jag har saknat dig", sa han. "Och jag dig." Hennes röst var som honung och hon tog ett steg närmare honom. Han kände hennes varma andedräkt och i nästa ögonblick höll han om henne. Kyssen var som den första han mindes från sin tonårstid. Den var försiktig och sökande, kännande sig fram. Hon blundade och tryckte sin kropp mot hans. Han höll med båda händerna om hennes mjuka midja och njöt plötsligt av livet. På något underligt sätt kändes det som han faktiskt hade känt den lilla sköterskan under lång tid. Han tittade in i de blå ögonen. "Jag som anställd borde inte vänslas med dig så här", sa hon långsamt. "Men... det är bara så, att du är inte en vanlig patient för mig." "Vi kanske verkligen har träffats någon gång tidigare", sa han grötigt. "Jag vet att vi har det", viskade hon. "Och jag vet att våra öden ska knytas samman igen. För evigt!" 66
"Min mormor kom från Kina", berättade Elizabeth Osman. "Hon föddes i staden Kanton. Det är en stor handelsstad i södra Kina. Jag har själv varit där en gång med min... med Louis. Han hade en firma där. Köpte kinesiskt porslin och sålde i Europa. Min morfar var också handelsman, en av många britter som seglade på Kina, och han träffade min mormor i Kanton. Medan de flesta andra europeer bara tog sig kinesiska älskarinnor, så gifte han sig med sin och tog henne med till England." Det var tidigt på morgonen och de dröjde med att stiga upp. Elsie lyssnade medan hon sakta lät sin hand glida genom Elizabeths svarta, glänsande hår. Fingrarna löpte vidare neråt längs den släta, gräddvita huden på den smala armen. Elizabeth sträckte ljudligt på sig. "Du gör mig lycklig, Elsie", sa hon. "Jag har ingen lust att komma till Himlen. Där är nog ganska trist ändå. Jag har det bra som jag har det här." Hennes mörka ögon mötte Elsies. "Nästa gång kanske en av oss är man och den andra kvinna", sa hon längtansfullt. Är det så? tänkte Elsie, att vi föds och dör ett oändligt antal gånger? Hon hade alltid varit kritisk till kyrkans lära och det kändes tillfredsställande att tro på något annat, eller åtminstone tänka sig andra alternativ. Det passade hennes rebelliska själ. På nytt slogs hon av hur sorglöst Elizabeth Osman verkade se på tillvaron. Hon var som en vacker blomma som behagade andra med sin skönhet, och som själv njöt av den. Tänk om man kunde vara som hon, njuta av nuet och inte bekymra sig om framtiden. Men hon visste att hon inte var funtad på det viset. Hon visste det och hon släppte fram den där andra tanken som då och då tryckte på hos henne. Detta är bara för en period, sa den. Du är ändå ute efter en man! Om en själ försvinner från sin plats i Bardo för att sänkas ner i en fysisk kropp och sedan snabbt kommer tillbaka, uppstår oro och obalans bland de andra. Den hemska tanken att samma sak kan hända dem sätter hela avdelningar i gungning. Själen i fråga vet kanske också någonstans vad den skulle kunnat uträtta, vilka goda gärningar den skulle kunnat utföra, vilka gamla skulder den skulle kunnat betala om den fått fortsätta. Så varje själ som står i tur att inta sin plats i en människas kropp ber med all sin kraft att den kroppen ska få utvecklas, inte dödas i sin linda.
Hermann Kladdsock försmäktade i en odräglig thailändsk häktescell. Vakterna förde tre gånger om dagen in en bricka genom en lucka i dörren. På den fanns en skål vattnigt ris, ett par grönsaksfragment och en kopp te. Han hade redan försökt ta livet av sig en gång. Efter det tog de ifrån honom hans skor och flyttade ut alla möbler ur cellen, även sängen. Så nu sov han på en unken madrass på det fuktdrypande golvet. 67
Men Günther var förpassad till historien och den tanken värmde fången i hans misär. Han hade använt ett helt magasin bara på den store tysken och njutit av att se den förhatliga kroppen smulas sönder. Samtidigt visste han att det var slut med honom. Insikten hade kommit gradvis och han hade inte tagit den till sig utan motstånd. I sina vildaste fantasier såg han för sig ett par år i thailändskt fängelse, därefter utsläppt för gott uppförande och hem till Tyskland. Där avtjäna resten av straffet, sedan återta sin post i företaget, återvända till Japan och knyta den åtråvärda koncernen till sig. Men sanningens beska karamell hade långsamt smält i hans mun. Sanningen var troligen, enligt hans advokat, att han skulle dömas till livstids fängelse. Livstid i ett asiatiskt fängelse innebar för en del fångar inte så lång tid. De dukade tämligen snabbt under av de vidriga förhållandena. Varför skulle detta drabba mig? tänkte han. Jag som hade en så lysande framtid utstakad! Jag hade potential att utveckla företaget till Tysklands ledande. Så får jag en sådan som Günther till barlast... "Livet är ett helvete", sa han för sig själv. "Döden kanske är att föredra." Ändå skrämdes han av det självmordsförsök han gjort och var i hemlighet glad att det misslyckats. "Undrar vad döden är", sa han högt. "Och vad som händer sedan. En mördare kommer förstås till Helvetet. Men är det inte där jag är redan? Vad kan vara värre än min nuvarande situation?" Mikael Hult ringde på dörren till den trevliga villan. Fastän klockan var tio på förmiddagen dröjde det innan någon öppnade och kvinnan som så småningom gjorde det var klädd i morgonrock. Hon är vacker, tänkte Mikael. Nej förresten, vacker är inte rätt ord. Tilldragande. Sexig. Förmodligen tio år äldre än jag. "Godmorgon", sa han. "Mitt namn är Mikael Hult, det var jag som ringde från tidningen. Är det Viveka Johansson?" "Nej", svarade hon. Han stod först som ett frågetecken. Så upptäckte han glimten i hennes ögon. Han log snabbt. "Har jag kommit fel?" "Nej, du har kommit rätt. Men jag använder inte det efternamnet längre. Jag heter Wivecka Anderzohn." Hon bokstaverade för- och efternamnet för honom, som om hon brukade tala med journalister dagligen. "Ett z och hn, sa du?" frågade han medan han fumlade för att få fram sitt anteckningsblock. Hon anvisade honom sittplats i vardagsrummets sköna soffa. Själv satte hon sig i en fåtölj intill. Han tittade sig omkring. "Ni har trevligt här", sa han. 68