När Bella ärver ett gammalt hus på landet ser hon det som en välsignelse. En chans att börja om i lugn och ro, kanske även att få svar på de frågor hon burit på så länge.
Men huset visar sig vara en förbannelse. Inget fungerar, den enda grannen hon har på flera kilometer är en tjurig före detta polis, och i den råa ensamheten kan hon inte undgå en konstant, krypande känsla, av att vara iakttagen.
Anna Piippolainen bor i Älvkarleby med omnejd, en plats som inspirerar både miljöer och karaktärer i hennes texter. Till vardags arbetar hon som ekonom, men fritiden ägnar hon åt skrivandet, både i egna projekt och som lektör. Iakttagen är hennes debutroman.
IAKTTAGEN
ISBN 978-91-899867-7-0
Copyright © 2025Anna Piippolainen
Utgivare: Frö Förlag
Alla rättigheter reserverade. Boken får inte återges, reproduceras eller överföras i någon form eller på något sätt, elektroniskt eller mekaniskt (inklusive fotokopiering), spelas in eller lagras i någon form av informations- eller hämtningsprogram, utan utgivarens skriftliga tillstånd.
Omslag: Sofia Löfgren
Sättning inlaga: ErikAxelsson, Stardist
Tryckt hos ScandBook, Falun, Sverige, 2025
@froforlag
Kapitel 1
Fredag den 8:e oktober
Christian
Joker andades, men det lät inte rätt. Inte det där vanliga, trygga snusandet. Det här var ytligt, med pauser som inte borde ha funnits.
Christian Wolf visste hur det lät när något höll på att gå åt helvete.
Han slöt fingrarna om ratten tills lädret knarrade. Motorljudet brummade, men pulsen dominerade.
En mötande bil skymtade genom vindrutan.
Fan. Han kastade sig på bromsen, lyckades precis undvika en krock.
– Det är en privat väg! vrålade han genom sidorutan. Stick, innan jag sliter ut dig genom fönstret!
Sikten var usel. Dämpat ljus. Imma på rutan, och en ljushårig figur där ute som gestikulerade som en idiot.
Käkbenet spändes. Pressad av hundens tystnad i baksätet tryckte han på signalhornet, medan han varvade upp motorn. Ljuden studsade mellan träden.
– Fan, kom igen, rör dig, snäste han åt bilen framför.
Äntligen rullade den korkade blondinen framåt.
Han kastade en blick på Joker. Fastspänd. Invirad i sin favoritfilt. Pälsen på nosen var grå i skenet från instrumentpanelen.
Christian malde tänderna mot varandra. Orken att hålla ihop brast i varje söm.
Om han bara inte missat signalerna. Han tryckte gaspedalen i botten och svängde ut på landsvägen. Gruset rasslade mot underredet. Ett hjul släppte taget för en sekund. Däcken greppade knappt mot vägbanan.
– Håll ut, kompis. Husse fixar det här.
Natten innan hade Joker varit orolig. Gnällt. Trampat runt i sovrummet utan att vilja lägga sig. Tanken hade dykt upp att någon varit utanför.Att hunden hört något. Eller hade sjuktillståndet redan börjat då?
Christian hade klivit upp, dragit på sig tröjan och smugit fram till fönstret.
Kollat kamerorna. Stirrat ut i natten. Inget hade rört sig där ute.
Men om någon ville gömma sig, var det enkelt. Kamerorna täckte inte allt. Inte när mörkret smälte allt samman.
– Fokusera för fan, Wolf, mumlade han och tvingade sig att inte slå näven i något.
Löven yrde över asfalten som slingrade sig genom skogen, kantad av sly, diken och någon enstaka glänta där ensamma hus låg.
Veterinärens röst satt kvar i skallen, som en dålig låt man inte blev av med:
”Det låter som om hunden kan ha fått i sig något olämpligt. Om det är så allvarligt som du säger, borde han till djursjukhuset.”
Olämpligt? Det kunde betyda precis vad som helst.
Han klickade upp luftintaget. Kylan slog mot ansiktet. Det hjälpte inte. Huvudet brummade ändå som en överhettad bikupa.
Eller fick Joker i sig något under kvällsrundan?
Han hade gått igenom varje steg, varje sväng. Samma väg som alltid. Inget avvikande alls.
Det gick inte att frångå att hundar var som damm sugare. Djurspillning, sopor, ruttnande grejer lockade dem. Vem visste vad jycken nosat upp.
– Kämpa, viskade han. Jag behöver dig. Du fattar det va?
Regndroppar dunkade mot rutan. Vindrutetorkarna gned sig fram och tillbaka i otakt.Allt utanför var suddigt, blött, ödesmättat.
Han blinkade, gasade upp i en kurva, höll farten.
Hundens svaga andetag dämpades i allt.
Tankarna gick som i loop. Skulden.
Att han hade blivit för fixerad vid det där skitmanuset.
Ända sedan han nämnt idén för Line Magnusson hade helvetet börjat.
I ett svagt ögonblick hade han pratat om det där han aldrig annars nämnde.
Insatsen som gick åt helvete, liv som slocknat framför honom.
Och Line, envis som alltid, hade spänt blicken i honom och sagt att det där var berättelsen.
”Skriv om det. Gör det rått. Gör det sant.”
Förlaget nappade. Förskottet kom.
Men varje gång han öppnade dokumentet, låste det sig. Orden kom inte.
Bara de hemska minnesbilderna.
Och han hade försökt. Struntat i om det höll ihop. Bara skrivit, ren skit.
Men nu låg Joker där bak, knappt vid liv, och han hade missat varenda varningssignal. Fan ta manuset.
Ett hulkande ljud från baksätet fick honom att kasta en snabb blick över axeln. Hjärtat sparkade till, och slog sig mot revbenen.
Allt såg lugnt ut. Eller nästan. Som ett falskt alarm han inte riktigt vågade lita på. Kroppen låg stilla, inget kräks, luftvägarna fria.
– Inte nu, viskade han. Inte du.
Ovädret tilltog. Himlen låg som en våt filt över fälten, tung och närgången.
Strålkastarljuset bröts i tusen strimmor av vattnet.
Kanske hade han trott på rättvisa en gång. Det var därför han blev polis.
Men var en lögn man matade rekryter med.
Och här var han, livrädd, ensam, med en sjuk hund och ett bokprojekt som en ursäkt för att slippa leva på riktigt.
Smattret mot rutan ökade. Torkarna kämpade.
Äntligen ute på E4:an, rak, tom och snabbare. Land Cruisern åt mil, men allt i honom var riktat mot Joker.
Hundens bröstkorg höjde och sänkte sig knappt längre. Han tvingade sig att hålla ögonen på asfalten. Kör, inget annat. Bara framåt.
– Stanna hos mig, mumlade han. Hör du det? Du stannar.
Rösten sprack lite. Han lät det passera.
Joker rosslade till. För en sekund kändes bilen som en fälla, motorn kvävde varje liten rörelse där bak.
Han körde snabbare. Det fick inte sluta så här