Hur HOPPSAN
fick sitt namn
Helena Mansén
Hur
HOPPSAN fick sitt namn
Helena Mansén
Tidigare böcker av Helena Mansén:
Barn- och ungdomsböcker
Hästböcker Colorado-serien
Colorado, galopphästen från vildmarken, 2011
Colorado tävlar i Amerika, 2013
Colorado tävlar i Dubai, 2016
Övrigt
Lisas Resa. Året var 1976, 2012
Sebbe, Ringo och galoppgänget, 2015
Tomtenissen som inte ville fira jul, 2017
Spökhästen i Galoppstaden, 2019
Vuxen skönlitteratur
Thrillerroman
Bruna Hästar Höga Odds, 2024
Under pseudonym Isa Rasmussen
Tid på burk, 2014
ISBN 978-91-989717-2-9
© Helena Mansén 2025 Spritz Media Förlag www.spritzmedia.se, helena@spritzmedia.se
Omslag: Spritz Media Förlag. Illustrationer och Omslag: Helena Mansén. Tryck: ScandBook AB, Falun, 2025.
FÖRORD
Finns det något sötare än ett litet föl?
Jo, det är klart, alla djurbebisar - och människobebisar - är också världens sötaste!
Fölet på bilden är en häst som jag hade för några år sen. Han hette Concorde och blev en mycket duktig galopphäst. Jag ägde mamman och hade Concorde själv i flera år. Fick se honom växa upp, hur han lärde sig om livet och hur jag utbildade honom till att ha ryttare på ryggen - och hur han började träna och sen bli en mycket duktig galopphäst. Han vann många lopp.
Den här boken handlar om ett annat föl, ett ponnyföl som väldigt mycket påminner om ett föl och sedan ettårig häst som jag tyckte jättemycket om. Jag tjatade och tjatade på min pappa för att han skulle köpa henne åt mig. Gav honom listor på hur mycket en häst kostade i månaden, vad sadel och träns med mera kostade (jag hade förstås ingen aning om hur mycket en häst verkligen kan kosta...). Men vi var många syskon i familjen och pengarna måste räcka till annat.
Jag fick aldrig någon egen häst. Inte förrän i vuxen ålder när jag köpte och bekostade en själv (tillsammans med två delägare).
Men jag har hela mitt liv ändå levt min dröm - drömmen om att få vara tillsammans med hästar.
Och kan man inte vara med hästar - då kan man kanske läsa om dem! Och skriva om dem!
Hoppas du gillar den här boken! Hästhälsningar, Helena.
Foto: Helena Mansén.
Hästar, hundar och personer i handlingen
Hoppsan som föl och som vuxen
Sweet Heart
Hoppsans mamma, som kallas för Sweety
Bella som föl och vuxen
Ambra Bellas mamma
Astrid
Ted Lilly Fanny
Noah
Några av de andra ridskolebarnen
Robin Sarah Yasmine
Joar ridlärare
Pia ridlärare
Några ordförklaringar finns längst bak i boken!
Bobby foxterrier
Linus terrierblandning
Benjamin
En busponny
Hoppsan är en ponny som bor på Lillholma Ridskola. På Lillholma finns det två stall, ett stort där lektionshästarna har sina boxar och ett mindre där det finns plats för fyra hästar. I det mindre stallet står det hästar som för tillfället inte ska gå med på lektioner. De kanske har ont någonstans eller kanske bara behöver vila. Eller så kan det vara någon häst som är dräktig, som ska få föl snart.
På gården finns också ett ridhus och ett boningshus. I boningshuset som är rött med vita knutar bor ägarna, det gifta paret Pia och Joar och deras två hundar, foxterriern Bobby och Linus som är en mix av foxterrier och något annat som ingen riktigt vet. Pia och Joar är ridlärare på Lillholma.
Lillholmas ridskola är omgiven av gröna hagar och ängar. Lite längre bort tar skogen vid.
Intill det stora stallet finns en stor utomhusvolt. Just nu pågår där en ridlektion med några ponnyer och ryttare. Pia står i mitten och ger instruktioner.
Ponnyerna som är med på lektionen är Okidok, Pancho, Sweet Heart, Hoppsan, Ambra, Gustav och Bella. Alla travar på snällt.
Att alla travar på snällt blir man faktiskt lite förvånad av att se, särskilt när det gäller Hoppsan.
Okidok/Noah
Pancho/Astrid
Sweet Heart (Sweety)/ Lilly Hoppsan/ Fanny
Bella/Yasmine
Gustav/Robin
Ambra/Ted
Just nu följer hon visserligen fint och trevligt de andra på ridspåret. Hon lyder ryttarens minsta tygeltag när de ska göra volter och vända snett igenom.
För det är nämligen inte alltid så...
Men OJ!!!
Det skulle vi inte ha sagt!
Plötsligt gör Hoppsan ett krumsprång högt upp i luften! Hon studsar som en känguru samtidigt som hon slår ut med bakbenen och sätter huvudet mellan frambenen. Fanny, som rider, har inte en chans utan flyger iväg som en katapult och landar med en duns rätt ner i sanden.
Tur att det är så mjukt där. För Fanny gör faktiskt inte sig illa alls. Men, hon är arg på sig själv för att hon inte lyckades hålla sig kvar. Sätter sig upp, och spottar och fräser ut sand så det sprutar över hela ansiktet.
Hoppsan kommer långsamt fram till henne med snopen min. Precis som om hon undrar; Vad gör du där på marken? Du satt ju på min rygg nyss!
Hon blåser med näsborrarna mot Fannys ansikte, liksom för att hjälpa henne bli ren igen. Sandkornen flyger åt alla håll.
Medan Fanny kravlar sig upp, kanske man undrar (och anar); hur kom det sig egentlligen att Hoppsan fick heta Hoppsan?
Sweety ska ha föl
Vi tänker oss tillbaka fyra år i tiden...
Vårblommorna har precis börjat spricka ut och fåglarnas kvitter skvallrar om en annalkande sommar. Det är april månad.
Pia, ridläraren på Lillholma, står med några av ridskolebarnen i det lilla stallet. De står uppradade utanför det söta ponnystoet Sweet Hearts box. Spända av förväntan. För Sweet Heart väntar sitt första föl. Vilken dag som helst.
–Det kan till och med ske i natt, säger Pia vördnadsfullt.
Sweet Heart är engelska och betyder ”sött hjärta”. Men hon kallas för Sweety.
Sweety är en korsningsponny mellan Gotlandsruss och New Forest. Hon är lite större än ett russ. Brun med en vit stjärn som har formen av ett hjär-
ta i pannan. Med den stjärnen förstår man ju hur i alla fall Sweety kunde få sitt namn.
Sweety är många barns favorit. De kivas nästan om att få rida henne. Hon är mjuk och följsam och försöker alltid vara ryttaren till lags. Hon känner om det är en oerfaren ryttare och håller sig då väldigt lugn och liksom försöker hjälpa ryttaren, genom att röra sig försiktigt och stanna direkt om ryttaren verkar rädd.
Om det är en ryttare som har mer ridvana, då är hon också lugn, men lite tuffare, och väntar tills ryttaren med händer och ben talar om för henne vad hon ska göra. Och gör då som ryttaren vill.
Pia brukar säga att Sweety är den perfekta läromästaren för barn som vill lära sig rida.
Barnen älskar att gosa och borsta henne så hårremmen blir mjuk och blank. De flätar ibland hennes tjocka man och kämpar med att få bort spån och halm ur den täta svansen.
Ibland borstar flera barn samtidigt och Sweety nosar då på dem med sin mjuka mule och gnuggar huvudet mot dem för att bli kliad.
Nu när hon vilken dag som helst ska föda ett föl är man extra noga att hon har det bra. De senaste veckorna har hon fått stå i det lilla stallet där bara tre andra hästar står. Det är den svartvita skäcken Benjamin, svarta Blacky och fjordhästen Okidok.
Sweety har fått stallets största box nu när hon ska föla snart. Ridlärarna ser till att det alltid ligger ett tjockt lager med ren halm där. På dagarna går hon i en hage tillsammans med de andra hästarna.
Hennes mage är stor nu. Pia visar dem att man ibland kan se rörelser på magen när fölet rör sig därinne.
–Jag tror att fölet i alla fall kommer inom de närmaste dagarna, säger Pia och tonar ner de omedelbara förväntningarna en aning.
–Kommer hon att vara helt ensam när fölet ska födas? undrar Fanny. Hon ser det framför sig, att Sweety har det jobbigt och ingen är där för att hjälpa henne.
–Nejdå, dels får de andra hästarna i stallet henne att känna sig trygg, dels kommer jag att vaka över henne.
–På natten också? frågar Ted allvarligt.
–Joar och jag kommer att vara här. Vi ställer ett par tältsängar utanför Sweetys box och turas om att sova. På så sätt kommer hon att ha någon som vakar över henne hela tiden.
–Åh, jag skulle också vilja vara med, stönar
Astrid längtansfullt.
–Jag med, suckar Fanny.
–Och jag, skyndar sig Ted att säga.
–Och jag! Och jag! Och jag! utropar de andra.
Pia skrattar och hennes leende stannar kvar med blicken på barnen.
–Jag förstår att ni vill vara här. Det är en fin och speciell händelse att se när ett föl kommer till världen. Men det går tyvärr inte. Sweety vill ha lugn och ro och ni måste ha er nattsömn så ni orkar med skolan.
Ett besviket mummel hörs. Men de förstår.
Sweety måste ha det rofyllt och stilla omkring sig när hon ska ha sin bebis.
–Jag lovar att berätta när fölet har kommit. Ni kommer vara bland de första att få se det.
–Tror du att fölet kommer i natt? frågar Astrid.
–Kanske. Men man kan aldrig veta säkert. Det kan dröja några dagar till. Men Sweety har börjat få mjölk i juvret där fölet ska dia. Det är ett tecken på att det kan ske vilken dag eller natt som helst.
Pia berättar att pappan till Sweetys blivande föl är en russhingst som heter Sture. Han bor på en gård tjugo mil från Lillholma.
Han är mörkbrun och väldigt snygg. Och det viktigaste, förklarar Pia, är att han också är väldigt snäll och säker.
–Med en så snäll och fin mamma som Sweety och trevlig pappa som Sture, då måste väl det nya fölet bli världens snällaste och finaste? Sweety kommer fram och sätter upp huvudet på boxkanten
och Fanny kliar henne under pannluggen.
–Eller hur. Pia ser ut att mena det, fast hon inte
är säker på att det blir så. Men det är viktigt att ridskolans hästar är trygga och pålitliga för barnen att rida på.
Därför är förväntningarna stora på det nya fölet.
Även om det förstås dröjer några år innan det vuxit upp och kan ridas.
---
Det kom inget föl den natten.
Inte heller natten efter det.
Eller efter det.
Varje dag efter skolan är barnen snabbt på plats för att höra om det hänt något.
–Inte än, men snart.
Är svaret de får.
Varje gång.
–Men ni får gärna gå in i hagen och klappa
Sweety, säger Pia. Däremot i stallet måste hon lämnas i fred.
Dagen då fölet kom
När barnen kommer till Lillholma ännu en nästa dag, förstår de att något har hänt.
Pia står utanför det lilla stallet och väntar på dem. Med ett brett leende på läpparna.
–Har hon...? Fanny håller spänt andan.
–Har hon verkligen..? Astrids ögon vidgas.
–Är det sant..? frågar Ted ivrigt.
De väntar med spänning på vad Pia ska svara. Men hon nickar bara efter varje fråga.
Sen samlar hon ihop alla barn. Åtta stycken den här dagen.
–Klarar ni att vara tysta och försiktiga? förmanar hon
Alla nickar.
–Lovar ni?
–Vi lovar! ropar de högt.
Pia höjer förmanande handen.
–Bra. Men där inne måste ni viska.
–Vi lovar, viskar alla så det knappt hörs.
–Bra. Kom då så går vi in i stallet. Hon sätter pekfingret mot läpparna.
–Schhh, påminner hon.
De tassar in på led efter Pia. Ställer sig utanför boxen och kikar försiktigt över kanten.
–Åååhhhh! De formar läpparna i en ljudlös viskning.
Något sötare och finare har de aldrig sett.
–Det är ett sto, en liten tös, säger Pia med låg röst. Hon föddes klockan två i natt. Allt gick jättebra.
Andäktigt betraktar de den lilla rödbruna krabaten som skuttar runt sin mamma på långa vingliga ben.
Fölet piper och gör ett hopp upp i luften. På ostadiga ben stannar det till för att nyfiket titta på barnen.
–Hon har en stjärn i pannan, precis som Sweety, viskar Ted.
–Fast inte samma form, viskar Fanny tillbaka.
–Vad söt hon är, suckar Astrid.
De skulle kunna stå och titta hur länge som helst på den lilla fölungen.
Författaren
Helena Mansén:
Jag har älskat hästar så länge jag kan minnas!
Började rida i tidig ålder och sju år gammal började jag på
Solna Ridskola där de då bara hade stora - men mycket snällahästar. Där red jag tills jag var femton.
Fram till det var jag också flera gånger på ridläger hos familjen
Öberg, Stora Berget i Lagga (utanför Knivsta). Vistelserna där
började redan när jag var sex år och mina föräldrar hyrde hus hos dem på sommaren. Då hade de bara ett fåtal hästar. Men deras verksamhet har växt sakta men säkert. De hade både ponnyer och stora hästar. Jag älskade att vara där!
När jag var femton började jag som stallflicka på Täby Galopp och fick rida galopphästar. För mig var det rena drömmen - och början på en mycket lång tid som aktiv ryttare, tränare, galoppjournalist, funktionär m.m. i sporten. Jag har även ridit några amatörlopp samt jobbat med galopphästar i både Frankrike och USA.
Som ni nog förstår har hästar varit min stora passion! Och är det fortfarande.
Här är några bilder på mig och hästar genom åren!
(En bråkdel av alla hästar jag mött!)
superlycklig
Jag, 6 år, superlycklig, på Stora Berget i Lagga. Hästarna hette Pollux, Inca och Branting,
Ridläger i Lagga några år senare, med älsklingshästen, New Foreststoet Sway Hope.
Ridläger i Lagga, jag 13 år, med passhästen Chevalier, en travhäst som var ”passgångare”.
1974 då jag jobbade i Chantilly, Frankrike. Med Djarvis, en mycket bra galopphäst.
På Täby Galopp med hästen Happy Valley.
Be My Son (båda bilderna) - en av mina egna galopphästar i början av 2000-talet.
Några recensioner av tidigare böcker
Om Colorado - galopphästen från vildmarken
Helena Mansén har en gedigen erfarenhet av hästvärlden.
Att hon själv har ridit galopp inte bara på Täby utan också i Frankrike och i USA är säkert förklaringen till att upplevelsen av Tuvas stunder på galoppbana och träning känns både i händer, ben och sits på läsaren. ... Manséns hästkärlek räcker till för att man ska önska sig fler hästböcker signerade Mansén.
Kristin Hallberg, Svenska Dagbladet, 2012-01-24
Författarens egen långa erfarenhet av hästvärlden återspeglas i denna starka och fina berättelse om både djur och människor... ..
Genomgående för boken är att den hela tiden bär på en spänning som driver läsaren vidare.
2012-01-19 BTJ, Anna-Karin Lindh, BTJ-häftet (12105663)
Om Tomtenissen som inte ville fira jul
En tankeväckande bok om livets kontraster. En bok jag gärna läser för mina elever på lågstadiet nästkommande december.
Visserligen är den tänkta målgruppen 9-12 år men jag tror nog att den passar även yngre barn.
Villa-Frejas Bokblogg
Om Spökhästen i Galoppstaden
Helena Mansén, en barn- och ungdomsförfattare som tidigare skrivit ett flertal hästböcker. ... Boken är komplex, genreöverskridande och har ett psykologiskt djup. En nervkittlande, spännande hästbok med stråk av fantasy. Författaren delar generöst med sig av sina erfarenheter som jockey på ett kreativt sätt. Språket har hög kvalité och hennes beskrivningar är genomtänkta och detaljerade, liksom karaktärerna är genuina. ... Boken vilar på en grund som pendlar mellan övernaturligt och realistiskt, vilket känns trovärdigt ... en välskriven, medryckande och berörande bok för ungdomar.
BTJ-häftet nr 1, 2020, Lektör Anna-Karin Närkling
Hur Hoppsan fick sitt namn
Hur fick hon egentligen sitt namn?
Det kan ni kanske lista ut!
Efter att ha lärt känna busponnyn Hoppsan..!
Hoppsan bor på Lillholma Gård som också är en ridskola.
Här är berättelsen om henne - från när hon är ett litet föl till att hon blir en vuxen ridhäst.
Och hon är inte alltid så lugn och lydig...
Men väldigt snäll och alla älskar henne.
Hoppsan har många små upptåg för sig, samtidigt som det är mycket ett litet föl måste lära sig om världen. Det finns ju alla möjliga saker och sorters djur att upptäcka och försöka förstå, om de är fredliga eller om man ska akta sig när man ser dem.
En dag när Hoppsan fortfarande är ett föl är hon plötsligt
spårlöst borta från hagen. Vad har hänt?
Hur kunde hon komma ut från hagen?
Tänk om hon blivit stulen!
Eller vad kan ha hänt..?
Spännande och skojig bok om ett föls uppväxt och om barnen som kommer till ridskolan för att rida och träffa henne.
