9789127137660

FO T O : S A BR EEN HUS S A I N

föddes 1981 i Hargeisa i Somalia, och flyttade 1986 med sin familj till England, där hon vuxit upp och studerat. Hon debuterade med romanen Black Mamba Boy 2009, som blev nominerad till ett flertal litterära priser, bland dem Orangepriset.

NADIFA MOHAMED

I Förlorade själar får vi se de mänskliga dimensionerna av detta sammanbrott, genom tre personers kamp för överlevnad. Soldaten Filsan som förtvivlat håller fast vid att regimen är rättfärdig och inskärper det hos andra, änkan Kawsar som råkar ut för hennes våldsamma nit och förhörsmetoder, och den nioåriga Deqo som söker skydd hos änkan undan svält och misshandel.

I Sverige finns idag 60 000 somalier. Den här romanen är en nödvändig påminnelse om vad de har flytt ifrån.

ISBN ISBN 978-91-27-13766-0 978-91-27-13207-8 OM SL A G: SARA R. AC EDO OM SL A GSFOTO: ERIC L AFFORGUE/GET TY IMAGES

mohamed_Forlorade_ORIG_150119.indd 1

9 7 9 8 79 81 92 17 2 17 3 17 36 26 00 7 8

NADIFA MOHAMED FÖRLORADE SJÄLAR

Somalia är på väg in i det inbördeskrig som än idag rasar i landet. En kommunistisk diktatur bekämpas av klaner som i sin tur slåss med varandra.

SLUTET AV ÅTTIOTALET.

FÖRLORADE SJÄLAR

»Hennes romankaraktärer är trovärdiga, starka och självständiga […]

Hon skriver lyhört och med en genomgående medvetenhet om deras sårbarhet.« Financial Times »Kärnfull och lyrisk.« Herald »En brutal och fängslande berättelse.« Daily Telegraph »Berättelsen har en dramatisk spänning och ett starkt driv. Mot slutet känner man sig rikare på kunskap – och tacksam för det.« Sunday Times

NADIFA MOHAMED

R an 2015-01-19 15:32

14-77 N&K Fรถrlorade, 15 jan.indd 2

2015-01-15 17:07

fem på morgonen. För tidigt för att äta. Det finns knappt något ljus, bara så man nätt och jämnt kan urskilja en svart tråd mot något vitt, men Kawsar tvättar ansiktet i handfatet i badrummet, drar en caday över tänderna och tar på sig dagens kläder utan att slösa på fotogen. Hon tar på sig underkjolen och den röda tunna klänningen genom att känna sig fram, klämmer fast tjocka armringar i bärnsten ovanför armbågar­ na och tar på sig ett tungt silverhalsband som hon slätar ut mot sin slappa hud, och sedan bäddar hon sin enkelsäng.

Hon dricker upp vattnet i glaset på nattduksbordet och skakar ur skinnsandalerna, ifall spindlar eller skorpioner har tagit skydd i dem under natten. Sedan låser hon slutligen dörren mellan sovrummet och köket. Hon vet att det kommer att bli en lång dag och att hon borde tvinga i sig lite frukost, men hennes mage är en knuten näve. Med sandalerna på fötterna och en långsjal över axlarna öppnar Kawsar ytterdörren och får syn på sina grannar Maryam English, Fadumo, Zahra och Dahabo, som står och småpratar utanför huset. ”Vad var det som tog sådan tid, saamaleyl?” Dahabo viftar med flaskan i sin hand mot Kawsar. ”Jag oljade knäna”, svarar Kawsar med ett leende och krokar armen under sin barndomsväns arm.

9

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 9

2015-01-15 17:07

Männen och kvinnorna i Guddi, regimens lokala råd, har ropat ut order i megafon hela natten om vad man ska ha på sig och var man ska mötas. Kvinnorna har alla klätt sig i samma sorts traditionella klädsel, och Zahra har brutit kvistar från ett miri miri-träd, som hon delar ut till kvinnorna för att ha att vinka med vid stadion – ännu en instruktion från megafonerna. Den smala sandiga gatan är full av kvinnor i liknande klädsel, och bakom dem kommer ännu fler i långsam takt. De passerar Umar Fareys hotell med arton rum, där alla fönster är blinda med stängda luckor, som om själva huset sover. Inga sånger på hindi och inga kung-fuljud kommer från Zahras videobod, och Raages lilla närbutik är bara ett skjul av korrugerad plåt, i stället för den Aladdins grotta som den brukar vara. ”Ser ni hur tidigt de tvingar oss att stiga upp? De där svinen har inga hämningar.” Maryam English drar åt remmen som håller fast barnet på hennes rygg. Hon har varit tvungen att lämna de två äldre barnen hemma, inlåsta.

Kawsar smeker det sovande barnets rygg och önskar att det vore Hodans, att hennes barn hade kommit tillbaka som spädbarn med ett andra liv framför sig. ”Titta på oss, vi är samma kvinna i olika åldrar”, säger Fadumo med ett skratt och viftar med käppen framför sig.

Det är sant: de är identiska bortsett från att Maryam English närmar sig trettio, Zahra är i fyrtioårsåldern, Dahabo och Kawsar snart är sextio och stackars Fadumo en kutryggig sjuttioåring. De ser ut som illustrationer i en skolbok, där alla är jämlikar i likadana klädesplagg, och där det enda som avslöjar åldern är några linjer i ansiktet eller en krökt rygg. Det verkar vara så regeringen vill se dem – som simpla, 10

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 10

2015-01-15 17:07

leende, tecknade figurer utan egna krav eller behov. Nu har teckningarna vaknat till liv – inte som på shillingsedlarna, där de plöjer, väver och arbetar i fabriken, utan med mödosamma steg på väg till ett firande som de har tvingats till.

De går genom bakgatorna, och himlen ovanför dem blir långsamt ljusare och ljusare, tills de kommer fram till sportstadion. Guddi-aktivisterna med sina armbindlar frågar dem vilket bostadsområde de tillhör och räknar dem när de går in genom entrén. ”Oodweyne ser oss”, ropar Dahabo och pekar uppåt. ”Schhh!” viskar Maryam. ”De kan höra dig.”

Kawsar vänder sig mot Guddi-vakterna för att se om de märkt något, men de är upptagna med folkmassorna som väller in genom grindarna. Revolutionens mödrar har kal­ lats från sina kök, från sina sysslor, för att utländska dignitärer ska se hur älskad regimen är, hur tacksamma kvinnorna är för mjölken och freden som regimen har skänkt dem.

Den behöver kvinnor för att verka human.

Bortom Dahabos pekande finger finns en gigantisk målning av diktatorn. Den hänger över stadion som en ny sol, med strålar runt hela huvudet. De som har målat har försökt mjuka upp hans hänsynslösa, skurkaktiga anletsdrag men har bara lyckats få ansiktet att se skevt ut – hakan är för lång, näsan för uppsvullen, ögonen asymmetriska. Det enda som är likt är den korta, friserade mustaschen, inspirerad av den tyske ledaren.

Arbetare hänger skyndsamt upp andra, något mindre, tavlor av diktatorns utbytbara medhjälpare, försvarsministern, finansministern och inrikesministern, vars positioner är så osäkra att nya tavlor kan komma att beställas vid dagens slut.

11

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 11

2015-01-15 17:07

Fadumo leder vägen till läktaren och de andra följer efter, i vetskap om att de inte kommer att ha det bekvämt någonstans; det kommer inte att finnas någon skugga, ingen vila och inget att äta under de närmaste sju timmarna. Åttio­sju har varit ett torkans år, och morgonhimlen blir ännu en gång obönhörligt, molnfritt blå.

Filsan har inte sovit de senaste tre dygnen. Hon har varit ansvarig för tre Guddi-grupper och de har orsakat henne problem efter problem. Hon hade inte kunnat föreställa sig en mer grälsjuk, ineffektiv och skvalleraktig skara ens i sina mardrömmar. Det slutade med att hon skickade tillbaka en av grupperna till flyktinglägret i Saba’ad för att lära några barn traditionella danser, men hon tvivlar på att de ens klarar av det. En grupp är nu placerad vid stadions norra ingång och den andra samlar in eftersläntrare och får bort uteliggare och skräp från paradens rutt. VIP-gästerna väntas inte förrän om en timme, men stadion ser ändå kal och oorganiserad ut. Merparten av deltagarna har inte kommit än och ingen vet vilket skick de kommer att vara i när de dyker upp.

Det är Filsans första tjugoförsta oktober i Hargeisa, och allt är halvdant jämfört med hur det var i Mogadishu. Det är nu exakt arton år sedan presidenten tog makten efter en militärkupp, och firandet i Mogadishu visar systemet från sin bästa sida, när alla arbetar tillsammans för att åstadkomma någonting vackert. Militärchefen i den nordvästra regionen, general Haaruun, kommer att vara presidentens ställföreträdare i Hargeisa och har ordnat så att en flyguppvisning kommer att inleda och avsluta militärparaden. Den 12

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 12

2015-01-15 17:07

civila delen av ceremonin har satts ihop av Guddi, som ser det som en ursäkt för att få visa upp sin amatörmässiga sång, dans och talarkonst.

Filsan drar fingret över tänderna på plastkammen som hon har i byxfickan och biter sig i läppen. Hon ser på det tomma podiet där general Haaruun kommer att sitta med dignitärerna och föreställer sig att hon själv sitter i mitten, inte som hans sällskap utan som hans efterträdare, och ­vinkar ner mot sina undersåtar. Hennes stövlar är fint putsade, hennes kakiuniform ren och välpressad och den svarta baskern på hennes huvud borstad och i precis rätt vinkel.

Hon har målat ögonen diskret med kol och tryckt färg på läpparna med fingrarna. Hon är sig lik men lite snyggare, lite mer feminin. Hon har inte velat ge sig in i det här spelet, men om de andra kvinnliga soldaterna får uppmärksamhet på det här sättet kanske hon också kan få det.

Hon kör ner kammen djupt i fickan och rättar till bak­ sidan av sin tunika. När hon skyndar förbi den södra ingången gör två civilklädda poliser honnör för henne och ser sedan på varandra med något muntert i blicken. Det sticker till av irritation i Filsans ansikte, för hon vet att de kommer att stirra på hennes rumpa så fort de får tillfälle.

Bortom den södra ingången börjar militärkonvojer rada upp sig: stridsvagnar, jeepar, bepansrade fordon, lastbilar med varje tänkbar form av raket och missil, soldater i metallgröna hjälmar väntar tålmodigt i och vid sidan av fordonen.

Filsan känner sig stolt när hon ser dem. Hon är en del av den tredje största armén i Afrika, en styrka som hade kunnat besegra hela Etiopien, inte bara Ogaden, 1978 om inte ryssarna och kubanerna hade bytt sida.

13

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 13

2015-01-15 17:07

Filsan går längs konvojen, och här stirrar inte soldaterna på henne eller flinar som poliserna som knappt fått någon utbildning. De visar henne den respekt man visar en annan soldat. Hennes liv har alltid handlat om dessa män, från hennes far till hennes lärare i statsvetenskap vid Halane College. Det är deras omdöme som väger tyngst hos henne och hon känner sig fortfarande liten i deras ögon. Filsan har frivilligt anmält sig att åka norrut, i hopp om att kunna visa att trots att hon är kvinna är hon mer hängiven revolutionen än någon av sina manliga likar. När det gäller rikets säkerhet är det här kolgruvan där det verkliga arbetet kan utföras, genom att besegra banditerna i National Freedom Movement, som envisas med att bita regeringen i svansen.

När hon ser sig omkring inser hon att det inte är otänkbart att medlemmar ur den förbjudna gruppen är här nu och anonymt tränger sig genom portarna mellan mödrarna i sina dräkter och barnen i sina skoluniformer. Det är omöjligt att skilja fiende från vän.

Det är inget lätt sätt att skaffa sig ett nytt par skor, men för Deqo är det värt det. En månads danslektioner har lärt henne dansa Hilgo, Belwo, Dudi och den överdrivet komplicerade Halawalaq. Hon är inte dålig på att dansa, men hon är bättre på att improvisera än på att följa stegen, och hon kan fortfarande råka svänga vänster i stället för höger eller hoppa framåt i stället för bakåt. De har fortfarande inte fått se skorna, men det är det enda Tandlösa Milgo har pratat om under lektionerna. De har slitit för de där skorna med svett och tårar och Deqo tänker bära dem som en soldat bär sina medaljer.

14

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 14

2015-01-15 17:07

”Tänk på skorna. Vill ni inte ha skorna? Vill ni vara barfota för all framtid? Koncentrera er då!” Ett hårt rapp över fötterna med en akaciekvist.

De har lärt sig dansa till rytmen av Milgos sträva handflata mot botten av en plastbalja, men under paraden kommer det att finnas riktiga trummor, trumpeter, gitarrer, allt.

De kommer att dansa framför tusentals människor, och till och med regionens militärchef kommer att se på, så de måste öva, öva, öva.

Nu är paraddagen äntligen här. Före gryningen vallades hela truppen med fem flickor och fem pojkar, alla från barnhemmet, ut på gården bakom lägrets klinik och blev halvt ihjälskrubbade. Deqos ögon är röda av den starkt doftande tvålen, och hon gnuggar dem hela tiden för att lindra klådan. En lastbil står och väntar vid apotekstältet, och de får klä sig i traditionella kläder, macawei och guntiino, och sedan kliva in bak i lastbilen. Den startar, ett brunt rökmoln bolmar ut från avgasröret och Deqo tar tag i sidoväggen när farten ökar. Det är första gången hon sitter i ett fordon, och hon blir förvånad över det hårda vinddraget mot ansiktet, så hårt att hårtopparna piskar runt ansiktet på henne som när det blåser storm. När lastbilen saktar in försvinner blåsten och Deqo kisar med ögonen mot sanden som yr upp och pressar samman läpparna.

Medan de andra barnen övar på sångerna de ska sjunga under paraden ser Deqo tillbaka på flyktinglägret. De halvcirkelformade trähyddorna, aqal, är plötsligt inget mer än små smutsfläckar på jordens yta. Sädesmagasinet och de olika klinikerna, som ständigt är omgivna av irrande flyktingar, syns inte härifrån; grälen, bitterheten, sorgen är långt 15

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 15

2015-01-15 17:07

borta. Vägen snirklar sig ner mot Hargeisa, landskapet är kalt bortsett från en och annan aloebuske, något djurben och någon plastsko, och den enda skillnaden mot lägret är att luften här är ren. Horisonten är helt blå, med bara en liten strimma gult som leder dem framåt, och det är svårt att tänka sig att det kan ligga något av betydelse där framme.

Deqo väntar sig nästan att lastbilen ska nå den gula strimman och sedan tumla över kanten vid världens ände, men i stället fortsätter den framåt på den dåligt asfalterade vägen ända tills den når den första vägspärren utanför staden.

Kawsar och hennes grannar tränger sig in på den andra läktaren. Stadion är gjord för tretusen åskådare, men i dag har mer än tiotusen pressats in här. Korpulenta kvinnor knuffar sig fram i den trånga gången, fullt upptagna av sina egna samtal. De kliver på Kawsars tår och tar stöd mot hennes arm utan att så mycket som se åt hennes håll. Det är fortfarande ganska svalt, men temperaturen kommer att stiga stadigt ända tills de känner sig som djurhudar som torkar i solen. Hennes knän är svullna och hon har redan börjat flytta vikten från den ena foten till den andra med några minuters mellanrum.

Tjugoförsta oktober-festivalerna är dåliga kopior av festligheterna kring självständighetsdagen, tänker Kawsar – som en dålig make som påminner sin olyckliga hustru om tiden då de hade det bra tillsammans, samtidigt som han vet att den aldrig kommer tillbaka. När britterna gav sig av, den 26 juni 1960, strömmade folk ut ur husen i sina Eid-kläder och samlades vid khayriyo-byggnaden mellan nationalbanken och fängelset. Det var som om de vore fulla, vilda; unga 16

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 16

2015-01-15 17:07

kvinnor blev gravida den kvällen och när de fick frågan om vem som var barnets far svarade de: ”Fråga flaggan.” Den natten, i trängseln mitt i en brokig folksamling när den somaliska flaggan hissades för första gången, blev Kawsar av med ett långt guldörhänge som var en del av hennes hemgift, men Farah hade inte brytt sig – han hade sagt att det var en gåva till den nya nationen. Festen hade dragit vidare till Frihetsparken och pågått ända till nästa morgon.

Hela den sömniga staden hade förvandlats till en lekplats, landets ungdomar trodde att de hade uppnått det som den äldre generationen hade misslyckats med. Efteråt brukade folk skämtsamt säga att den dagen förändrade Hargeisas kvinnor, att de aldrig mer återvände till sina blygsamma, lugna liv efter denna backanaliska uppvisning, att smaken av en sorts frihet ledde till ett omättligt begär efter frihet av varje slag.

Det fladdrar till i Kawsars livmoder och hon blir distra­ herad från marschorkestern som stämmer instrumenten i närheten. Det är en känsla som kommer regelbundet nu, som naglar som stryker mot insidan av hennes hud, ett hjärta som pulserar djupt inne i hennes hav. Maryams dotter har redan börjat gnälla, hennes knubbiga små händer drar i mammans hår när hon försöker slingra sig ur bärsjalen.

Maryam smäller till barnet på låret för att få henne att lugna ner sig, men hon blir bara ännu argare. Vilken lättsam pe­­ riod det där är: när barnets enda önskan är att få gå omkring lite innan hon faller tillbaka in i ens famn. Hodan hade sovit tätt mot Kawsars axel sådana här dagar, när människor fortfarande var tillräckligt lättlurade för att fira regimen med äkta känslor, när självständigheten kastade sitt ljus över allt 17

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 17

2015-01-15 17:07

och gjorde det magiskt – våra första somaliska läroböcker, vårt första flygbolag, allt var ett underverk. Det var stjärnan som låg bakom sorgen: den femuddiga stjärnan på flaggan, där varje udd symboliserade en del av fosterlandet Somalia, hade drivit landet ut i krig mot Kenya och senare Etiopien, hade eldat på ett förödande begär att återta territorium som var förlorat sedan länge. Den sista förlusten förändrade allt.

Efter sjuttionio vreds vapnen som var riktade utåt tillbaka in mot landet, så att de siktade på somalier i stället, och förödmjukade mäns vrede blåste tillbaka in över Haudöknen.

Filsan hatar Hargeisas flackhet. I Mogadishu tornar byggnaderna upp sig och bländar ögonen med sin vithet. Här klamrar sig allt fast nära marken, hukande och underdånigt, och de billiga bungalowerna av lersten förblir oftast omålade, som om staden bebos av gigantiska termiter som bygger sina hus av sand och spott. I Mogadishu är de äldsta husen gjorda av korall och har fint utsirade spjälverk i trä och välvda tak som inger människor en känsla av förundran. I mitten av staden, där gränderna ibland blir lika smala som en mans skuldror, kan man gå runt som i en dröm, aldrig riktigt säker på vad som kan tänkas dyka upp runt nästa krök: en barbröstad man med en silverfärgad svärdfisk slängd över sin smala svarta rygg, en skock ungar som reciterar Koranen från sina trätavlor, en flicka som mjölkar en vit ko med lyrformade horn. Platsen bär på förtrollning, mysterium, den rör sig bakåt och framåt i tiden var man än sätter ner foten. Det passar bra att staden ligger vid ett hav som dess själ kan andas över, i stället för att omringas av berg, som en jinn i en flaska.

18

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 18

2015-01-15 17:07

Guddis marschorkester i indigoblå tunikor och vita skärmmössor står bredvid henne, gamla män som stämmer sina instrument. Det de saknar i förmåga uppvägs av deras vilja att vara till lags; de kommer att skrika och stampa tills någon säger åt dem att sluta. Hargeisas musiker är amatörer; de som inte hade någon framgång i Mogadishu prövar lyckan här i stället, på den enda teatern eller på bröllopen som hålls på dagtid i bungalowerna. Det krävs en riktig stad för att trumma fram nya rytmer ur livet – stadsklockans tickande, en spades skrapande, en trafikpolis visselpipa – allt detta behövs för att nya uttryckssätt som får pulsen att slå fortare ska gro och slå ut i blom.

De utländska dignitärerna stiger ut ur bilkortegen enligt schemat, och Filsan känner igen några av dem från fotografier som publicerats i Oktoberstjärnan, den nationella dagstidningen. Den amerikanske ekonomiske attachén går i täten, följd av den egyptiske ambassadören och en man i en böljande vit dräkt och keffiyah. Ungefär ett dussin andra befattningshavare radar upp sig vid det blå och vita podiet för att invänta generalen.

Tutandet från flera bilar tillkännager hans ankomst. En soldat rullar klumpigt ut en sliten röd matta från entrén fram till podiet, och sedan stiger general Haaruun ut ur en svart Mercedes. Det är som om det gick en elektrisk stöt genom läktarna när han går till sin plats, omgiven av liv­vakter. Stämningen är spänd, varje ljud förstorat av den plötsliga, öronbedövande tystnaden. Filsan vänder sig snabbt om för att få en överblick av det som händer bakom henne: lokalbefolkningen skriker inte och kastar inte saker, utan ser stint på den långe, gänglige mannen i militär­ 19

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 19

2015-01-15 17:07

uniform. De lutar sig framåt i sina säten och ser ut som en lavin av kroppar som vilken sekund som helst kan falla över henne och begrava stadion under sig.

När Kawsar får syn på general Haaruun börjar hjärtat bulta i hennes bröst. Han är som en hyena – kärv och hotfull, och hans blotta närvaro bådar om död. Hon ger honom skulden inte bara för Hodans bortgång, utan även för att hon blev gripen, att hon försvann och förvandlades till en hopkrupen, förminskad varelse. Trots folksamlingen känner Kawsar hur en mur av svart sorg sänker sig över henne, gör henne blind och döv och stum, som om hon befann sig på botten av en brunn och bara lyckas klättra halvvägs upp innan hon tappar taget ännu en gång. ”Stanna kvar hos oss.” Dahabo klappar Kawsars hand, och genom den domnade huden känner hon hennes värme. ”När börjar den här skiten?” Kawsar låtsas återvända till det som händer runt henne, men hennes tankar är kvar nere i brunnen. ”Nu! Titta!”

Tre MiG-plan i pilformation mullrar ovanför, lika grå och långhalsade som gamar, och sveper över dem som om de jagar i kapp mot ett kadaver någonstans. Sex strimmor breder ut sig bakom dem och löser sedan upp sig. Dignitärerna reser sig och ser uppmärksamt på; de är gamar på en annan nivå, mer som maraboustorkar i sina pråliga finkläder, för tillfället uppflugna på sin gren, men ögonen bakom mörka glasögon är alltid vakna och på sin vakt.

Det är bara Dahabo som rör Kawsar nu. Någon gång i månaden träffas de hemma hos Kawsar för att dricka te och 20

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 20

2015-01-15 17:07

beklaga sig, och Dahabo ser till att vila en hand på Kawsars lår när hon talar, som om hon vet hur isande kallt det är att leva utan ljudet eller beröringen från en annan människa.

Dahabo klämmer, knådar, klappar beroende på samtals­ ämne, men hennes hand är aldrig långt borta. Det är en hård, valkig­hand med nedbitna naglar, men den tröstar, överför mer än bara värme. Det är ännu en aspekt av att bli äldre, det ­konstanta behovet av värme. Benen i kroppen längtar efter solljus, och Kawsar har börjat sitta utomhus i en timme nästan varje dag, precis efter det värsta solgasset vid lunch, och solbada i sin fruktträdgård som en ödla. Men avståndet och ensamheten hon känner försvinner inte i dag, trots värmen från solen som klättrar upp på himlen, och närheten till så många kroppar runtom henne.

De stora högtalarna basunerar ut tillkännagivanden, men det behövs inte eftersom paradens ordning redan är väletablerad. Soldaterna kommer först, benen klipper i luften som saxar, sedan de tunga, äldre poliserna i sina blå uniformer, sedan civilpersoner i sina arbetskläder – lärare, statstjänstemän, studenter. Det enda som Kawsar uppskattar är att se sina grannar och deras barn i marschtåget, deras oseende ögon och vansinniga flin när de sträcker på sig för att få syn på familjemedlemmar bland alla människor som ser identiska ut på läktarna. Guddi går sist, viftar med grenar och bär bilder på Lenin, Kim Jong Il och Mao, kommunisterna som en gång gav inspiration till diktaturen, men vars bilder har bleknat, framtagna bara en gång om året, som kyrkoreliker.

Nu för tiden söker regimen vänner på alla håll och kanter, oavsett om de är araber, amerikaner eller albaner.

21

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 21

2015-01-15 17:07

På vägen till stadion har Deqo sett sjabbiga flickor i sin egen ålder sopa på marknaden, med korta kvastar gjorda av torkat gräs. Trots att de är så fattiga har alla ett par plastsandaler på fötterna.

Nu står hon bakom Milgos ben och ser på när soldaterna börjar marschera. De går som en enda kropp, en svärm av insekter med gröna skal på sina huvuden, tusentals fötter som kilar fram över marken, tusen ögon som är riktade åt samma håll. Hon har aldrig sett så många män på samma ställe förut. I lägret finns mest kvinnor och barn som kivas och bråkar med varandra. Soldaterna är unga, starka och enade. De verkar tillhöra varandra, medan hon inte tillhör någon. Milgo tjuter när männen går förbi dem, och Deqo försöker härma henne genom att vicka på tungan i munnen och joddla. När hon ser på soldaterna, på folksamlingen, på flygplanen ovanför, bestämmer hon sig för att det här är den bästa dagen i hennes liv, dagen då allting i hela världen breder ut sig framför henne så att hon kan se och njuta av det.

Inget mer läger med sitt damm och sina flugor. Hon känner hur det fladdrar i magen av upprymdhet: snart kommer hon att vara där ute och ta sin plats i händelsernas centrum.

På läktaren mittemot Kawsar händer det plötsligt något.

Tusentals lungor andas ut när åskådarna böjer sig fram och rätar på sig igen med plakat i händerna. Enligt instruktioner från Guddi-aktivisterna i sina traditionella kläder vänds plakaten och hålls upp. Inom loppet av några sekunder har läktaren försvunnit och Kawsar står framför ett blänkande porträtt av Oodweyne. Några rebeller vägrar hålla upp sina plakat, vilket lämnar små hål i hans ansikte, men budskapet 22

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 22

2015-01-15 17:07

är tydligt: presidenten är en jätte, en gud som vakar över dem, som kan lösa upp sig i beståndsdelar och som ser och hör allt de har för sig. Den unge nomadpojken som vet hur man binder ihop fötterna på en kamel och plockar bort fästingar från huden på får har blivit en gudom. En hädare, tänker Kawsar när hans ansikte böljar mot henne, både han och hans tjänare Haaruun. Innan hon hinner tänka på var hon är spottar hon häftigt mot honom, och åskådarna runt henne drar efter andan. ”Vad håller du på med?” utbrister Dahabo och kramar hårt om Kawsars överarm.

Kawsar vet inte, hon är inte riktigt där. Hon såg bara ett ansikte som äcklade henne och hon reagerade. Ansikts­ uttrycken i raden nedanför speglar chock och rädsla för att hon ska ha dragit uppmärksamhet till dem, men Kawsar kan inte begripa den rädslan längre, den känns så futtig och meningslös i jämförelse med det hon har genomlevt. Vad kan de mer ta som gisslan när de har tagit ifrån henne hennes enda barn? Det är rädsla som gör soldaterna modiga, som gör att poliserna vågar plundra, som ger liv åt den där gamle mannen i Mogadishu. Hon bryr sig inte tillräckligt mycket om sitt liv eller sina ägodelar för att fortsätta förödmjuka sig själv. ”Nu! Kom igen, kom igen!” ropar Milgo.

Barnen strömmar ut på stadion, och Deqo är tredje framifrån. Ljudet exploderar från alla håll: trummor, rop, vrål. Deqo hör inte sin egen röst när hon sjunger. Hon har redan glömt bort vartenda steg i dansen. Hon följer Safiyas rörelser, men kroppen är tung, tankarna osammanhängande.

23

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 23

2015-01-15 17:07

Hon kunde de här danserna, var bättre än Safiya på dem, men nu har hon tappat bort sig helt. Krossad under förväntningarna på att inte göra ett enda misstag längtar hon nu efter osynligheten i lägret, men hon kan inte komma undan ögonen som iakttar och bedömer henne. Hon kvävs av dammet som revs upp av dansarna med spjut och sköldar, och som fortfarande hänger kvar i luften, och bandets disharmoniska musik gör henne ännu mer illa till mods. Det var inte så här det skulle vara.

Milgo kommer springande mot henne med handen höjd och redo att slå till.

Deqo fortsätter att dansa, men hon har ögonen fästa på Milgos rasande ansikte. Andra kvinnor kommer efter henne, precis lika arga. En tunn, mörk rännil av urin rinner ner på hennes fötter.

Med ett grepp om Deqos arm drar Milgo bort henne så snabbt att när hon öppnar ögonen befinner hon sig i det mörka utrymmet mellan två läktare.

Slagen kommer så fort hon är utom synhåll för publiken, händer och fötter attackerar från alla håll och orden svider i hennes öron. Milgo skriker den ena förolämpningen efter den andra, och musiken skränar fortfarande högt bakom dem.

Mitt i hjärtat av den virvlande massan av dansare ser Kawsar en punkt av stillhet, en tomhet som verkar reflektera hur hon känner sig. I cirkeln står en stackars flicka i rött och stirrar på sina fötter, omedveten om var hon är. Kawsar blir berörd av det hon ser, ett ögonblick av sanning mitt i all fiktion. Den rofyllda stunden varar i en sekund innan Guddi 24

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 24

2015-01-15 17:07

slår ner på henne, och Kawsar ser hur den lilla flickan släpas bort i armen, omringad av fyra eller fem kvinnor. Hon ser i deras ansikten vad de kommer att göra, och innan de hunnit därifrån med flickan har Kawsar rest sig upp. Hon känner hur något har slitits loss inombords, något som har varit uppdämt – kärlek, raseri, kanske till och med en känsla av rättvisa; hon vet inte vad, men det värmer hennes blod. ”Vart ska du?” begär Dahabo att få veta. ”Jag kommer tillbaka, stanna här.” ”Kawsar, vänta!”

Men hon har gått, hon knuffar sig förbi kvinnorna i gången, kliver på deras tår och klättrar över dem om de inte flyttar på sig tillräckligt snabbt. Några steg till och hon är fri från trycket. ”Hora … idiot … slyna”, ropar Guddi bredvid läktaren, och där är hon – ett plågat ansikte som ber om nåd. ”Ge henne till mig”, säger Kawsar med mer lugn än hon egentligen känner. ”Du har inte med det här att göra”, svarar en ung kvinna i turban nedlåtande. ”Jo, det har jag. Ge henne till mig, sade jag.” Kawsar rusar fram och sträcker sig efter flickan.

Den unga kvinnan håller tillbaka Kawsar. ”Vill du att vi ropar på vakterna, din gamla dåre? Vill du hamna i fängelse?” skriker hon. ”Gör vad ni vill, ni kan inte göra mig illa. Jag kommer från den här staden, jag föddes här, och jag tänker inte låta er tala om för mig vad jag ska göra.” Hennes röst är gäll när hon ännu en gång kastar sig fram mot flickan.

Guddi ställer sig i vägen och bildar en halvcirkel runt 25

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 25

2015-01-15 17:07

barnet. ”Milgo, gå och hämta vakterna, den här galna kärringen vill ha bråk”, säger den unga kvinnan, och en mager äldre kvinna springer bort mot ingången.

Den lilla flickan sliter sig loss från personerna som håller fast henne och springer därifrån så fort hon kan. ”Naayaa! Naayaa! Ingen fara, jag fångar henne.” Den yngsta flickan i gruppen tar upp jakten.

De riktar uppmärksamheten mot Kawsar igen. ”Vill du sitta i fängelset över natten så du förstår hur saker ligger till?

Gamla kvinnor är tjockskalliga och lär sig för sent ibland.”

Gruppens ledare trycker fingret mot Kawsars panna för att ge eftertryck åt sina ord.

Kawsar föser bort hennes hand. De står några centimeter ifrån varandra, som om de skulle utkämpa en duell.

En finlemmad kvinnlig soldat med basker närmar sig med två manliga soldater i släptåg. Hon ser ut att äcklas av det hon ser och gestikulerar otåligt mot Kawsar att följa efter henne. Guddi flyttar på sig och Kawsar går därifrån med huvudet högt. ”Kawsar! Vart tar de dig?” frågar Dahabo. Hon lutar sig över läktarens räcke, med Maryam vid sin sida. ”Fängelset”, svarar soldaten, ”och vi tar dig också om du inte går tillbaka till din plats.” ”Gå tillbaka, vi ses sen.” Kawsar känner sig märkligt ­triumferande; det är hon som får saker att hända nu.

Deqo fortsätter i blindo in i den främmande staden. När hon ser sig om märker hon att förföljaren fortfarande springer klump­igt bakom henne. Hon ökar farten, tar långa, eleganta steg. I Saba’ad kunde hon aldrig springa fritt mel26

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 26

2015-01-15 17:07

lan alla fullpackade buul, där kvinnorna sträckte ut benen i de små utrymmena mellan dem. Det var en miljö som tvingade fram långsamhet, varsamhet i stället för barnslig frigjordhet. Nu föreställer hon sig att det fanns händer som grep efter hennes kjol och drog henne tillbaka, ner i jorden som slukade människor varje dag. Här finns det utrymme, oändligt med utrymme, breda vägar och byggnader utan gränser.

Hon pumpar med armar och ben, lungorna häver sig, hjärtat bultar, hon driver kroppen till gränsen för vad den klarar. Hon känner sig snabbare än bilarna på vägen, kråkorna uppe i luften, kulorna i soldaternas vapen. Hon tävlar med sig själv ända tills stadion ligger långt bakom henne.

Dunsarna när fötterna slår i marken följer samma rytm som hennes hjärtslag. Hon är en väloljad maskin som kontrollerar varje del av sig själv. Hon kommer till en bro och springer över den vibrerande betongen. Förbi Oriental Hotel med sina två våningar och Land Rovers parkerade nära entrén, förbi apoteket med glasfasad, bilmekanikern med svarta däck travade ovanpå varandra utanför, skrothandlarens skjul av korrugerad plåt. Gatorna är folktomma, små högar med damm och löv ligger i hörnen med några meters mellanrum, som om gatsoparna precis har varit där. En enda buss kör förbi henne när hon rusar mot marknaden.

Den gamla kvinnan är tyst bak i skåpbilen, med näsan i vädret som om hon satt i en taxi. Högdragenhet är allt hon har att gömma sig bakom nu, men det kommer inte att fun­gera.

Hon kommer att få sova på golvet precis som alla andra förbrytare, uträtta sina behov i en hink och vänta på att få 27

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 27

2015-01-15 17:07

tillåtelse att ge sig av. Det är inte den äldsta bråkmakaren som Filsan har haft att göra med – kvinnan på marknaden som kastade sten på general Haaruuns kortege måste ha varit över åttio – men den här ser mer förmögen ut, mer väluppfostrad.

De svänger in bredvid polisstationen. Filsan har inte brytt sig om att sätta handfängsel på henne – vad skulle det vara för mening med det? Hon lär ju knappast springa ifrån någon. Den gamla kvinnan drar huvudduken om kinderna, men Filsan rycker bort den så att ansiktet syns. Först då möts deras ögon, den gamla kvinnans fulla av förebråelse och förakt. Filsan tar tag i hennes arm och leder in henne på polisstationen. Hon kommer att rapportera hur kvinnan betedde sig på stadion till poliserna och sedan låta dem ta hand om henne. ”Alla celler är fulla”, skäller den kvinnliga polisen vid disken, utan att ens lyfta blicken från pappret i sin hand. ”Hon störde den allmänna ordningen under festligheterna.”

Polisen ser upp och betraktar den misstänkta. ”Vad gjorde hon?” ”Trakasserade och hotade kvinnor ur Guddi.”

Polisen skrattar och lutar sig fram när hon får höra om den lilla förseelsen. ”Är du inte för gammal för sådant?

Skäms du inte?” Hon är kanske tjugo år gammal och bleka slingor av blonderat hår tittar ut under hennes skärmmössa. ”Var bor du?” ”Guryo Samo.” ”Namn?” ”Kawsar Ilmi Bootaan.”

28

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 28

2015-01-15 17:07

Hon antecknar uppgifterna i ett formulär och skjuter sedan in pennan bakom örat. ”Hon tar väl inte så mycket plats, antar jag.” Polisen suckar. ”Lämna över henne.”

Filsan ser på när Kawsar eskorteras till en gruppcell. Hon går långsamt men visar inga känslor. Hon rör sig som en turist på rundvandring, ser sig om till höger och vänster som om hon tänkte säga: ”Ja, ja, allt är som det ska vara.” De gallerförsedda dörrarna slår igen bakom henne och sedan är hon borta, uppslukad i polisstationens innandöme, för att brytas ner och tömmas ut en annan dag.

Saylada dadka, tänker Kawsar. Det är här hennes resa tar slut, på ”människomarknaden”. Härifrån kommer de lyckligt lottade att bli frigivna mot borgen medan andra hamnar på sjukhusets bårhus eller försvinner till fängelser över hela landet. Det var det här stället som bröt ner hennes barn.

Hon ser sig omkring och föreställer sig var Hodan kanske satt den där första natten efter att hon hade blivit gripen tillsammans med sina klasskamrater. Cellen är stor och har väggar som en gång varit vitmålade men som nu är angripna och svarta av mögel. Det är inget annat än en fängelsehåla­ med omkring trettio kvinnor och flickor utspridda över be­­ tonggolvet. ”Slå dig ner, eddo”, ropar en fånge som sitter och ammar ett barn.

Kawsar tvekar. Kvinnans gula ögon och bjärta klänning avslöjar att hon är prostituerad. Kvinnan flyttar sig lite åt sidan på sin matta och klappar på golvet. ”Vad gör en dam som du på ett sådant här ställe?” ”Jag insåg att jag inte stod ut med dem längre.” Kawsar 29

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 29

2015-01-15 17:07

hukar sig långsamt ner och sätter sig på den vävda halmmattan. ”Vad gjorde du?” frågar kvinnan och petar tillbaka bröstvårtan in i bebisens mun.

Kawsar rycker på axlarna. ”Vad kan jag göra? Jag sade bara åt Guddi att sluta slå ett barn.” ”De jävlarna. Du hade tur att de inte slog dig. Titta här.”

Hon pekar på barnets tinning. ”Ser du gropen? Han träffa­ des av en poliskäpp där under en räd. Ingen ursäkt, ingenting.”

Kawsar smeker den lena, tunna huden på pojkens panna.

Redan före sin första födelsedag har han blivit märkt av den våldsamma världen omkring honom; han kanske inte kommer att kunna se eller höra eller gå i framtiden, och det kommer inte att spela någon roll för någon annan än den här onyktra, slappa mamman som matar honom med sitt gift genom mjölken. ”Vad fin han är”, säger hon. ”Konstigt vore väl annars, hans far är väldigt stilig, en riktig Ilmi Boodari.”

Kawsar ler. ”Du ser ut att vara för ung för att veta något om Ilmi Boodari.” ”Han dog det året då jag föddes.” ”Av kärlek …” ”Naturligtvis av kärlek! Han var den mest romantiske somaliske man som någonsin levt eller skrivit poesi, och ingen kan hans sånger bättre än jag. Jag har varenda en på band.”

Beroende av både kärlek och alkohol, tänker Kawsar. Inte så konstigt egentligen, från det ena ruset till det andra. ”Vad heter du?”

30

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 30

2015-01-15 17:07

”Jag brukar kallas China.”

Kawsar kan inte hålla tillbaka ett skratt. ”Varför? Är du en kuli? Bygger du vägar på fritiden?” ”Nej, men jag hjälper männen som gör det.” China möter hennes blick och höjer kokett på ena ögonbrynet.

Kawsar ser framför sig hur bebisen ligger i en låda under sängen, medan kulier med smutsiga händer går i säng med hans mamma. ”Se inte så skenhelig ut. När det inte är kulierna är det antagligen din make eller son.”

Kawsar reser sig upp från mattan och känner sig liten och sårbar. ”Stick! Dra åt helvete! Det var ett misstag att vara snäll mot dig. Gå och sätt sig där borta på det kalla golvet”, gastar China och knuffar bort henne.

Kawsar går till väggen på andra sidan rummet, där stanken från avträdeshinken har frigjort ett cirkelrunt utrymme.

Hennes andetag är ytliga och ansträngda. Hon vet att kvinnor som China alltid bär vapen. ”Snälla, Dahabo, kom fort och ta mig härifrån”, ber hon.

Den kick hon kanske hade fått av att trotsa Guddi var borta nu. Hon vill bara ha en kopp starkt te och få vara tillbaka i sitt rena, trygga hem.

Deqo slirar till och stannar. Framför henne är kvinnan som kom till hennes undsättning inne på stadion. Hon kliver ut ur en av jeeparna som hade kört förbi Deqo. Hon såg så lång och djärv ut när hon konfronterade Milgo, men nu tornar soldaterna upp sig över henne. Hon följer efter en kvinnlig soldat uppför betongtrappan. Det ser ut som om 31

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 31

2015-01-15 17:07

knäna ger vika på det fjärde trappsteget, innan hon återfår balansen och kliver in i byggnaden. Deqo går över gatan och stirrar upp från foten av trappan. Den starka doften av rökelse i kvinnans kläder är tung och söt. Deqo tar ett djupt andetag och föreställer sig hemmet den här lukten kommer ifrån – med grytor som står och puttrar på spisen, kläder som torkar på en lina i solen och en säng med massor av kuddar och filtar. En full mage och en god natts sömn är nödvändigt för att folk ska vara snälla, brukade Milgo säga när hon hade gett dem för mycket stryk.

Deqo bestämmer sig för att vänta i skuggan på andra sidan gatan ända tills den vänliga damen kommer ut och tacka henne då. Det hade varit ohyfsat av henne att bara springa sin väg så där och lämna kvinnan när hon råkade illa ut. Hon kanske inte har några barn utan skulle låta Deqo bo hos henne, hon har sett sådant hända förut – kvinnor kom till sjukhuset, gick mellan barnsängarna och valde och tog med sig ett barn hem. Deqo kunde laga mat, städa, springa ärenden; hon var bättre för en gammal kvinna än en skrikande bebis.

Det kommer ut några människor genom den breda, mörka fängelseentrén, men inte den person Deqo vill träffa.

De skuggar ögonen med händerna när de kommer ut, och kläderna är skrynkliga och fläckiga, men Deqo är säker på att hennes kvinna inte kan bli smutsig; hon kommer att lukta lika gott när hon blir frisläppt som hon gjorde när hon kom dit.

Det kommer ett ljud bortifrån bron som hon just sprang över. Deqo tar några steg åt det hållet och ser en grupp kvinnor, alla klädda likadant som kvinnan som räddade 32

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 32

2015-01-15 17:07

henne, långsamt komma in i hennes synfält; en våg av rött, vitt och brunt forsar fram längs vägen. De sjunger lovsånger till presidenten och Somalia medan de viftar med grenar i luften. De marscherar tio i bredd, några på vägen och några uppe på trottoaren, en armé av hemmafruar som invaderar tystnaden. Deqo gömmer sig i en gränd ifall Milgo skulle dyka upp tillsammans med dem.

Ett somaliskt filmteam springer förbi. De klumpiga ka­­ merorna, väskorna och mikrofonerna får Deqo att tänka på de utländska fotografer som oväntat dök upp i Saba’ad under kolerautbrottet, som klev folk på fingrarna och tryckte upp kameror i ansiktet på dem när de låg tysta och dog på marken. De hade verkat vänliga ända tills de började arbeta och tog över kliniken genom att belamra den med kablar, generatorer och massor av apparater. De hade filmat gamle Sulaiman när han grät över sin döda familj, alla hans fyra barn och hans fru som var svepta i lakan inför begravningen.

Tårarna rann ner i skägget och kamerorna var knappt ett steg bort. Han hade överlevt men han gav sig av från lägret utan så mycket som ett knyte på ryggen, och han lämnade kvar sina ägodelar så att grannarna fick slåss om dem. Några sade att han skulle tillbaka till Ogaden, andra trodde till staden, men han sågs aldrig till igen.

Marschdeltagarna viftar med sina plakat och skakar sina grenar och till sist tar tåget slut. Löv och kvistar ligger intrampade i asfalten där de har farit fram. De tar med sig allt liv på gatan och lämnar Deqo med minnen av kroppar som ligger uppradade utanför kliniken i väntan på begravningen, och deras stank klibbar vid hennes hud som olja.

33

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 33

2015-01-15 17:07

Evenemangen på stadion är äntligen över och dignitärerna reser sig upp när nationalsången spelas i högtalarna. Filsan står med en grupp soldater precis nedanför general Haaruun. Hon har blivit av med Guddi-grupperna, och nu har hon tagit sig fram till podiet. Det står två andra kvinnliga soldater i närheten, men hon står närmast, och hon ger dem en rivaliserande blick och hoppas att generalen kommer att lägga märke till hur snygg hennes uniform är, hur rak hon är i ryggen, hur slipad hennes honnör är. Hon har inte ätit på hela dagen och hennes ögon förvandlar det hon ser till drömbilder: spöklika figurer viftar mot henne i ögonvrån, läktarna böljar och händerna är skum längst upp på vågorna, eldar brinner varhelst solen möter metall. En knack på axeln får henne att rycka till då de sista stroferna av nationalsången tonar ut. ”Hans Excellens vill att du blir presenterad för honom.”

En sergeant med en stjärna på varje epålett talar in i hennes öra. ”Va?” Filsan har väntat på det här ögonblicket så länge, och så kan hon inte få fram något annat. ”Skynda dig, han väntar.” Sergeanten vänder ryggen mot henne och knäpper med fingrarna för att hon ska följa efter.

Hon skyndar sig runt räcket och uppför trappstegen.

Stora elektriska fläktar får de blå och vita sidentygerna som täcker podiet att röra sig, och hon känner sig som om hon står på ett moln som vinden föser över himlen.

Filsan torkar diskret bort svetten från hårfästet och gör honnör för general Haaruun. ”Lediga.” Hans röst är len, mjuk, så trygg i sin maktposi34

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 34

2015-01-15 17:07

tion att han inte måste ryta. ”Jag vill alltid träffa kvinnliga kamrater, uppmuntra dem i karriären. Vad heter du?” ”Adan Ali, Filsan, sir.” Hon kan inte se på honom. ”Var är du verksam?” ”Inrikes säkerhet, sir.” ”Se på mig, kamrat.”

Filsan rätar på nacken och möter hans blick. ”Kommer du från en militärsläkt?” ”Ja, sir, min far är Irroleh.” ”Jag exercerade med honom i Östberlin. En fantastisk soldat.”

Det fungerar. Hennes pappas namn är som en nyckel som passar i ett lås; hon hör nästan hur dörren öppnas framför henne. ”Hur är det med honom?” ”Det är bara bra, sir. Han är vid försvarsdepartementet”, ljuger Filsan. Hennes far har blivit avstängd och är just nu hemma medan ärendet utreds. ”Jag måste söka upp honom nästa gång jag är i Mogadishu. Och du, hur länge har du varit här?” ”Bara tre veckor, sir.”

Han ler. ”Visst är det en riktig håla?”

Hon ler tillbaka. Han är som männen som lät henne rida på deras axlar när hon var liten, snälla jättar med stora händer och stora skratt.

Han vänder sig mot en av de utländska männen och skjuter ut sin stol, men talar fortfarande till henne. ”Följ med oss till Oriental Hotel så kan vi prata mer där.”

Filsan ler brett och visar sina små tänder, som sitter lite 35

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 35

2015-01-15 17:07

omlott. ”Ja, sir!” En klunga vakter omger generalen och hon sällar sig till den yttre skaran som skyddar honom.

Han stiger in i sin svarta Mercedes och åker i väg i en konvoj. Sergeanten som hämtade henne visar nu in henne i sin jeep. Låt Guddi städa upp och ta hand om alla eftersläntrare och grälsjuka gamla kvinnor. Hon har utbildat sig och tränat för att kunna ta plats i händelsernas centrum.

Jeepen kör snabbt till Oriental Hotel i närheten av bron, det pampigaste och äldsta hotellet i staden.

General Haaruun stiger in före dem. Han håller handen lätt mot ryggen på en asiatisk ambassadörs fru, bugar sig och låter henne gå före.

Filsan hoppar ut ur jeepen och följer efter dignitärerna in genom huvudentrén. Hon vill springa in på toaletten och kolla sminket och håret i spegeln, men hennes professionella sida fnyser åt tanken. Hon har aldrig satt sin fot här inne men växte mer eller mindre upp på hotellen i Mogadishu.

Hon åt sina måltider där medan hennes pappa drack kaffe och nätverkade dagarna i ända. Efter att hennes mamma hade lämnat dem och innan de hade hittat hembiträdet Intisaar hade de knappt bott i villan, bara kommit tillbaka dit på kvällen för att sova. Hon är väl förtrogen med hotell – deras struktur och scheman, doften av de blå tvålarna som finns på varje hotellbadrum – men när hon står här omgiven av alla dessa världsvana människor och stirrar på speglarna och de förgyllda kandelabrarna känner hon sig som en bedu med för stora skor. Hon vill svepa in sig i de långa gardinerna och gömma sig som hon brukade göra när hon var liten och det var för många främmande människor i huset.

General Haaruun har ett drinkglas i handen, och drycken 36

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 36

2015-01-15 17:07

har samma färg som whiskyn som hennes pappa tycker om.

Han rör glaset i cirklar medan han talar, så att vätskan virvlar runt isbitarna. Han ser inte på Filsan över huvud taget, men hon väntar pinsamt nära och sysselsätter sig med att betrakta rummets detaljer: servitörernas röda flugor, soffornas och gardinernas matchande sammet, den lackerade ytan på matbordet i mitten av rummet. Hon är inte säker på vad hon ska göra av kroppen, vilken roll det är tänkt att hon ska ha – beskyddare, supplikant, dotter. Hon spänner ryggen, slappnar av och spänner den igen. Hon vänder sig och tar ett glas från en bricka som bärs förbi och kastar i sig drycken. Billigt vitt vin skvalpar över smaklökarna, rinner nedför hennes torra strupe och når magen. Hon grimaserar, ställer tillbaka glaset på brickan och återgår till sin position.

Hon tänker vänta tills Haaruun är redo för henne.

Han är mitt uppe i ett uppsluppet samtal med den amerikanske attachén. Engelska meningar från skoltiden dyker upp i hennes huvud och får henne att le: ”Skulle ni kunna berätta hur jag tar mig till Buckingham Palace?”, ”Jag väntar på halv elva-tåget till York”, ”Jag är i stort behov av att få träffa en läkare.” Hon fantiserar om att Haaruun och attachén säger de här meningarna till varandra, att hela deras konversation är full av lösryckta tillkännagivanden och frågor.­ Ingen av de andra gästerna närmar sig henne. Om hon inte hade haft uniform på sig skulle de kanske ha tyckt att hon var värd att tala med, men nu sträcker de bara på halsen för att se förbi henne. Det står soldater utanför som hon skulle kunna prata med, men då skulle kanske general Haaruun glömma bort henne, hoppa in i sin bil och köra 37

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 37

2015-01-15 17:07

bort i den sena eftermiddagens avtagande ljus. Hon behöver tålamod som en bawab, de barbröstade svarta männen i turban som står i bakgrunden i harem, orörliga som stenstoder, både frånvarande och närvarande på samma gång, med ögon som lyser som en kobras i mörkret. Hon har ingenstans hon hellre borde vara – bara det lilla kala rummet i baracken, med den äckliga toaletten och den klumpiga madrassen. ”Kamrat! Kom och gör oss sällskap.” Det är Haaruun.

Det knäpper i Filsans knän när hon går fram till honom.

Amerikanen har handen på Haaruuns axel, och hans grå skjorta är våt under armarna. ”Visst talar du engelska?” ”Det stämmer, sir.” Filsan är självmedveten om sin starka brytning men hon har övat mycket. ”Jag berättade just för vår amerikanske vän hur starka somaliska kvinnor är, att vi inte håller på med purdha här.

Kvinnor arbetar, de finns i armén, arbetar som ingenjörer, spioner, läkare. Inte sant?” ”Absolut, vi är inte som andra kvinnor.” Hon nickar ivrigt. ”Jag slår vad om att den här tjejen kan ta isär en kalasjni­ kov på en minut”, skryter generalen och skjuter upp sina guldbågade solglasögon ovanpå sin kala hjässa. ”Ja, och hon skulle kunna utplåna en etiopisk bataljon samtidigt som hon cyklade enhjuling. Det tvivlar jag inte på”, säger amerikanen med ett skratt. ”Hördu … ” General Haaruun tar tag i Filsans hand och håller upp den innan han snurrar runt henne. ”Menar du att amerikanska kvinnor kan lära sig att döda och ändå se så här bra ut?”

38

14-77 N&K Förlorade, 15 jan.indd 38

2015-01-15 17:07

14-77 N&K Fรถrlorade, 15 jan.indd 39

2015-01-15 17:07

FO T O : S A BR EEN HUS S A I N

föddes 1981 i Hargeisa i Somalia, och flyttade 1986 med sin familj till England, där hon vuxit upp och studerat. Hon debuterade med romanen Black Mamba Boy 2009, som blev nominerad till ett flertal litterära priser, bland dem Orangepriset.

NADIFA MOHAMED

I Förlorade själar får vi se de mänskliga dimensionerna av detta sammanbrott, genom tre personers kamp för överlevnad. Soldaten Filsan som förtvivlat håller fast vid att regimen är rättfärdig och inskärper det hos andra, änkan Kawsar som råkar ut för hennes våldsamma nit och förhörsmetoder, och den nioåriga Deqo som söker skydd hos änkan undan svält och misshandel.

I Sverige finns idag 60 000 somalier. Den här romanen är en nödvändig påminnelse om vad de har flytt ifrån.

ISBN ISBN 978-91-27-13766-0 978-91-27-13207-8 OM SL A G: SARA R. AC EDO OM SL A GSFOTO: ERIC L AFFORGUE/GET TY IMAGES

mohamed_Forlorade_ORIG_150119.indd 1

9 7 9 8 79 81 92 17 2 17 3 17 36 26 00 7 8

NADIFA MOHAMED FÖRLORADE SJÄLAR

Somalia är på väg in i det inbördeskrig som än idag rasar i landet. En kommunistisk diktatur bekämpas av klaner som i sin tur slåss med varandra.

SLUTET AV ÅTTIOTALET.

FÖRLORADE SJÄLAR

»Hennes romankaraktärer är trovärdiga, starka och självständiga […]

Hon skriver lyhört och med en genomgående medvetenhet om deras sårbarhet.« Financial Times »Kärnfull och lyrisk.« Herald »En brutal och fängslande berättelse.« Daily Telegraph »Berättelsen har en dramatisk spänning och ett starkt driv. Mot slutet känner man sig rikare på kunskap – och tacksam för det.« Sunday Times

NADIFA MOHAMED

R an 2015-01-19 15:32