9789155260712

En retrodeckare av J.G.N. Bergfors

Författaren tackar följande för inspiration och hjälp med bakgrundsmaterial:

Carl-Albert Lindholm, Fagersta Greta Edberg, Norberg Sigvard Larsson, Västerås Per-Gunnar Rudolfsson, Norberg Tore Sundberg, Norberg Gisela Cajbrandt, Norberg Ann Barter Bergfors, Solna Jan Arnald, Stockholm Norbergs kommun Polishögskolans bibliotek, Solna Polismuseet, Stockholm

I dunklet döden Omslagsbilden visar Åsgruvans lave i Norberg och är tagen av J.G.N. Bergfors © Bokförlaget Semic och J.G.N. Bergfors 2014 www.semic.se Redaktör: Andreas Nyberg Formgivning: Moa Edlund Tryckt hos ScandBook, Falun 2014 isbn 978-91-552-6071-2

i dunklet doden

Fredag den 21 augusti 1959

Hon kände hans varma nakna kropp bredvid sig i sängen. Och den där speciella doften. Det var över för den här gången nu. Hon hade som alltid velat att det aldrig skulle ta slut. Men det skulle komma fler gånger. Hon visste det och gladdes åt tanken. Men hur många fler innan det avslöjades? Nej, det fick helt enkelt inte hända! Och varför måste hon förresten tänka på det nu?

Hade någon redan förstått? Hon tyckte ibland att det verkade så. Men ingen hade i alla fall sagt något. Visste någon men inte brydde sig om det? Hon ryste när hon tänkte tanken.

En sak var hon klar över. Ingen kunde få stå i vägen för deras planer. Hennes planer.

Hon reste sig med ett ryck. Planer är inget värda om de inte förverkligas. Nu krävde hennes planer handling. * Inte denna »Rock-Fnykis« nu igen, tänkte förste polisassistent Albert Mood när han slog sig ner vid sitt favoritbord på Elsa Andersons konditori, vid fönstret med utsikt över gatan utanför entrén. Det kändes som att varje gång han besökte konditoriet var det någon som spelade den där skivan på jukeboxen. Själv tyckte han den var rolig första gången men nu var han bara trött på den och ville inte få sin kaffepaus förstörd. Som motåtgärd gick han därför fram till jukeboxen med en femtioöring i handen. För den tänkte han välja två jazzplattor. Det var hans gamla skolkamrat radiohandlaren Gösta Tärneborg som hade ställt ut jukeboxen här på konditoriet och han hade lagt i ett par av Moods favoritskivor i den.

För att välja skiva tryckte Mood på den röda knappen längst till vänster och såg på när Rock-Olans trekantiga titelhållare vred sig ett tredjedels varv.

Nu syntes titelremsorna för hans jazzskivor och han tryckte på de blågröna metallflakeskimrande knapparna under namnen på de två låtar han ville höra.

Med konditoriets sötaktiga men komplexa doft av alla sorters kaffebröd i näsborrarna gick han tillbaka till sitt bord. Ljuden och dofterna var viktiga delar i 5

kaffepausens njutning och han tänkte inte låta Martin Ljung störa harmonin.

Albert Mood hade nyligen blivit befordrad till förste polisassistent vilket betydde att han nu var den som ledde arbetet på polisstationen i Norberg, på direkta order från landsfiskalen.

Mood var uppväxt och hemmastadd här i Norberg. Normalt kände han nästan alla gästerna på konditoriet till utseende och namn. Men nu pågick två stora byggen av nya gruvanläggningar och det medförde att en hel del utsocknes rörde sig i trakten. Okända ansikten hade därför blivit en del av vardagen här på konditoriet. Till tonerna av Lars Gullin Quintet spelande »Be careful« studerade Mood diskret de andra gästerna i lokalen.

Vid fönsterbordet i hörnet satt överlärare Stjärnstens fru i en grön linneklänning och håret uppsatt i en knut. Hon konverserade ivrigt med en annan dam i 60-årsåldern som hade en snäv vit dräkt. Henne kände Mood inte igen.

Klädseln fick honom att gissa på en vän eller släkting från någon större stad.

Kanske från Västerås eller till och med från Stockholm?

Vid ett bord i mitten satt två män i arbetskläder som säkerligen jobbade på något av byggena. De verkade diskutera något i arbetet eller skvallrade de kanske om någon kollega? Mood kunde inte riktigt urskilja orden i deras samtal.

Vid bordet närmast kakelugnen satt disponent Ribbings 16-åriga dotter Anna-Lena tillsammans med en jämnårig flicka som Mood gissade var en skolkamrat. De tar väl sista chansen innan sommarlovet är slut. På måndag ska de sitta i skolbänken, tänkte han.

Anna-Lena Ribbing hade röda ålsmala långbyxor och en vit blus. Hennes raka halvblonda hår var klippt relativt kort, i den frisyr som var högsta mode för ögonblicket. Hon har fått ärva sin mammas bedårande utseende och tagit efter hennes utmanande klädstil, funderade Mood.

Väninnan hade långt svart hår i hästsvans, en skotskmönstrad kjol och en ljusgrå jumper. Även det en söt flicka som väl trots allt såg lite mer ut som en typisk skolflicka, tyckte Mood.

Bordet i hörnet närmast kassadisken hade intagits av en mörkhårig man med mörk välsittande kostym, en cigarett i ena mungipan och rikligt med pomada i håret. Han var djupt försjunken i Länstidningen. En typisk handelsresande, tänkte Mood.

Vid ett bord närmast innerväggen satt en man som Mood hade svårt att passa in i de gängse mallarna. Han hade ett aningen grovhugget ansikte men inte på det sätt som man tänker sig en grovarbetare. Samtidigt var hans säckiga gråaktiga kostym och avsaknad av slips inte vad som förväntas av en handelsresande. Han hade dessutom ett tydligt ärr över vänstra ögonbrynet 6

som skvallrade om hårdhänt behandling. Bredvid sig hade han en svart, sliten portfölj av en typ som Mood inte kände igen. Det som Mood framför allt reagerade på var att låsbeslaget var svartlackerat. På de flesta portföljer som Mood hade sett var det förkromat eller av gulmetall. Det var den sortens små detaljer som aktiverade Moods polisinstinkt och den här mannen var en sådan som han kände att han borde hålla ett vakande öga på. Kanske mannen var utlänning även om han inte direkt såg utländsk ut?

Mood noterade att mannen tittade länge på flickorna i smyg. De var helt inne i någon diskussion och verkade inte vara medvetna om hans uppmärksamhet.

Mood funderade på vem som troligast hade valt »Rock-Fnykis« på jukeboxen. Så småningom bestämde han sig för att den lille med Länstidningen nog var den skyldige.

Bakom disken stod konditoribiträdet Gunilla Eriksson och väntade på att taxiåkaren Folke Rågfeldt skulle välja kaffebröd.

– Jag kan inte bestämma mig. Ska jag ta en mandelring eller en kanelsnurra?

– Vi har nybakta vetebullar med blåbärssylt idag. Varför inte prova en sån? sa Gunilla Eriksson med sitt oemotståndliga leende. Hon är minst lika söt som bakverken hon säljer, brukade Mood tänka.

Rågfeldt accepterade villigt förslaget, betalade, tog sin bricka och fick sedan syn på Mood.

– Ser man på, polisen är här och håller ett öga på gästerna, hojtade Rågfeldt till Mood.

– Du vet, alltid i tjänst även när man har kafferast, svarade Mood.

Rågfeldt kom fram till Moods bord och slog sig ner. Båda hörde till stamgästerna och delade oftast bord när de var här samtidigt.

– Är det några utryckningar planerade idag då? skämtade Rågfeldt som ofta anlitades av polisen eftersom Norberg ännu inte hade förärats några egna polisbilar.

– Nej, inte vad jag vet just nu, svarade Mood utan att låtsas om piken och tog en klunk kaffe till.

– Jag får gratulera till befordran förresten. Vad är det man ska säga innan »Mood« nu då?

– Förste polisassistent.

– Men assistent låter inte precis som en befälstitel, vet du.

– Nejdu, det kan jag tala om för dig. Jag begriper inte vad dom tänkte när dom gjorde om titlarna och »överkonstapel« blev »polisassistent«. Men så är det i alla fall, förstår du.

7

Lars Gullin hade just dragit igång »Jump for fan«. Mood funderade på titeln. Var det ett tryckfel och skulle egentligen vara »Jump for fun«? Eller hade kompositören tänkt »hoppa för fan«? Mood tänkte sig alltid den senare betydelsen när han spisade låten. Han tog ännu en klunk kaffe och lät blicken svepa över lokalen igen. Den fastnade på den lille med Länstidningen. Såg det inte ut som om han spionerade på mannen med ärret över ögonbrynet?

Eller tittade han på getingen som cirklade runt kaffekoppen? Mannens stenansikte avslöjade inga som helst känslor. Hur kunde han vara så oberörd av getingen?

– Mycket folk här idag, sa Rågfeldt mellan bulltuggorna.

– Ja, det är en jäkla rush. Det är flera jag inte känner igen, svarade Mood.

– Du vet, dom jobbar säkert på byggena vid Mimerlaven och Bålsjöverket, spekulerade Rågfeldt.

– Det måste bli en hel del taxikunder med så mycket hitrest folk?

– Jodå, det vill jag lova. Han som läser Länstidningen där borta körde jag till Bålsjöverket i förrgår. Han pratade engelska, förstår du.

– Jaså minsann! Vem var det då som spelade »Rock-Fnykis«? utbrast Mood som insåg att hans teori om handelsresande hade fått sig en rejäl törn.

– Som spelade vad? undrade Rågfeldt.

– Äh, glöm det, svarade Mood med frånvarande röst samtidigt som han studerade en motorcyklist som kom in i rummet.

Han utgick från att det var en motorcyklist eftersom denne var klädd i ballongbyxor, skinnjacka och så kallad motorhuva av skinn. Men det var något som inte riktigt stämde och som gjorde Mood nyfiken. Han kunde först inte sätta fingret på det, men medan han såg motorcyklisten gå ut genom dörren till uteserveringen kom han på att det var något med sättet att gå som var ovanligt. Sedan var det ansiktet. Det lilla man såg av det gav inte intryck av en vuxen man. Kunde det vara en yngling som var ute och körde utan att ha åldern inne? Mood övervägde om han skulle be att få se på körkortet men han hade ju inte ens sett någon motorcykel. Han tittade ut genom fönstret och där utanför stod onekligen en motorcykel. Men han hade ju inte sett vem som körde den. Han studerade den kromglänsande tanken med röd dekor men bestämde sig för att avvakta.

Plötsligt reste sig mannen med ärret. Han hade uppenbarligen druckit ur sitt kaffe och nu hade han även rökt klart sin cigarett.

Mood följde mannen med blicken och blev förvånad när han gick ut till uteserveringen. De äldre damerna tittade efter honom och sa något till varandra, som Mood inte uppfattade. Kanske trodde mannen att man kunde ta 8

sig ut på gatan den vägen? Antagligen, för han vände direkt och gick tillbaka genom kaféet för att komma ut den rätta vägen. Men vänta, såg det inte ut som om han gjorde något tecken till motorcyklisten? Och slängde inte mannen med Länstidningen en intresserad blick åt deras håll? Nu satt han åter med ansiktet helt dolt av tidningen. Hur kan man läsa en svensk tidning men ändå bara prata engelska? tänkte Mood.

Efter någon minut kom motorcyklisten gående förbi Moods bord. Mood drack snabbt ur den sista kaffeskvätten, önskade Rågfeldt en god fortsättning på dagen och skyndade ut från konditoriet för att hinna kontrollera motorcyklistens körkort.

Tyvärr var han inte tillräckligt snabb och motorcykeln hade redan hunnit iväg. Han såg den stanna i korsningen med Engelbrektsgatan för att släppa fram en fotgängare.

Han kisade för att försöka se tydligare. Var inte fotgängaren mannen med ärret från kaféet? Och gav inte motorcyklisten honom något när han gick förbi motorcykeln? Det hade gått så snabbt att Mood inte var säker på vad han hade sett. Nu var båda borta och det var för sent för Mood att ingripa.

Den 21 augusti 1959 var en varm och vacker dag och de tre minuterna det brukade ta att gå tillbaka till polisstationen i bortre änden av Parkgatan var en välbehövlig bensträckare innan rapportskrivandet, som normalt tog vid efter kaffepausen. I Norberg låg det mesta på bekvämt gångavstånd.

Mood sneddade över Engelbrektsgatan och vek in på Parkgatan. På en av bänkarna i kanten av Tingshusparken satt Petter Boëthius – ett av Norbergs verkliga original. Han lyfte sin slitna hatt när Mood närmade sig.

– Främlingen bryter vardagens bleka ljusstrålar – starka nog för att han ska synas men för svaga för att han ska märkas. Han är en gäst som verkligheten inte har bjudit.

– Talar Boëthius om nån speciell person? undrade Mood.

– Alla personer här i världen är speciella på sitt sätt, svarade Boëthius som i folkmun kallades »Poetius« av uppenbara skäl.

Mood nickade och fortsatte att gå. På något sätt stämde Poetius försök till poesi märkvärdigt väl med vad han just hade upplevt på Elsas konditori. Men han intalade sig själv att det måste vara en ren tillfällighet.

Norbergs polisstation låg tillsammans med landsfiskalskontoret i ett smörgult tvåvåningshus i typisk funkisstil som var fristående och speciellt byggt för ändamålet. Bottenvåningen disponerades av polisstationen och på övervåningen huserade landsfiskalen med sin personal.

9

Mood gick in genom polisstationens ytterdörr, tittade åt höger och såg att konstapel Sven Carlsson satt bakom den höga teakpanelklädda disk som avgränsade den del av polisstationen som allmänheten hade tillträde till. I rummet bakom disken, på andra sidan ett stort skrivbord, satt den yngste polis­konstapeln Allan Garpe och skrev på en rapport om gårdagens gräsbrand vid Norbergs station.

Till chefens tjänsterum som nu var Moods kom man om man i stället gick in genom en dörr direkt till vänster om ytterdörren. Det gjorde inte Mood utan han fortsatte förbi disken för att kolla läget i det stora rummet.

Konstapel Carlsson ersatte tillfälligt polisens receptionist och kontorist Gunnel Vikman vid telefonväxeln. Det arbetet föll oftast på hans lott de tider hon inte var i tjänst eller måste gå ifrån för att uträtta ärenden. Carlsson var inte Norbergspolisens vassaste vapen men ingen kunde vara mer lojal. Med sina fyrtiotre år varav tjugo som polis hade han dessutom flest tjänsteår på den här stationen.

Tjänsteår var dock inte liktydigt med kompetens och Carlsson hade fått se sig förbigången av sina yngre kollegor när det gällde kriminalfallen. Men eftersom de allra flesta arbetsuppgifterna för polisen i Norberg gällde ordningsärenden bekymrade det inte Carlsson nämnvärt. Han trivdes helt enkelt bättre med det enklare jobbet som ordningspolis. Dessutom hade han en speciell kvalifikation för det jobbet och det var en kroppshydda som man inte välte så lätt.

– Vilka är inne? frågade Mood.

– Fahlberg sitter och skriver på en rapport i sitt rum. Ekman är ute, rapporterade Carlsson.

– Är det nån som har sökt mig eller anmält nåt medan jag var borta?

– Länstidningen och Folkbladet har ringt och frågat om det har hänt något.

– Har det det då?

– Har vad?

– Hänt nåt.

– Jag har fått tips om ett försvinnande, förstår du, svarade Carlsson hög­ tidligt.

– Vad är det du säger? Försvinnanden brukar man anmäla och inte bara tipsa om. Från vem har du fått det tipset? utbrast Mood och försökte låta pedagogisk i stället för irriterad.

– Fru Söderlund stod i kön framför mig när jag var på Konsum, vet du. Och hon frågade vad jag trodde hade hänt flickan som försvann i blomsterhandeln.

– Vad pratar hon om för flicka? Vi har väl ingen anmälan om en försvunnen flicka? Frågade du efter hennes namn?

10

– Självklart, svarade Carlsson stolt. Hon heter Anneli Hammar sa fru Söderlund.

– Anneli Hammar? Det namnet känner jag inte igen. Är hon verkligen från Norberg? Var det i Strands blomsterhandel?

– Det sa hon inte. Förresten, vilken blomsterhandel skulle det annars vara?

Strands är väl den enda i Norberg?

– Forsmans i Kärrgruvan.

– Fan också! Det hade jag glömt av, att en blomsteraffär har öppnat där också! Varför tänkte jag inte på att fråga om det då? förebrådde sig Carlsson.

– Det spelar nog ingen roll. Tanten måste väl fantisera? Det är klart att vi skulle känna till om en flicka hade försvunnit. Då skulle naturligtvis hennes anhöriga ha anmält det.

– Hur det än är, fru Söderlund brukar inte fantisera. Hon har huvudet på skaft, vet du.

– För det mesta har hon ovanligt väl reda på sig, påpekade konstapel Gunnar Fahlberg som hade hört samtalet och kom ut från sitt rum.

Han var specialist på folket i Norberg. För honom innebar en order att ta reda på absolut allt om en person att även rykten och skvaller ingick.

– Kanske flickans anhöriga inte har hunnit göra en anmälan ännu då? försökte Carlsson.

– Visserligen sprider sig skvallret snabbt i Norberg men att ett försvinnande skulle vara allmänt känt innan vi ens har fått in en anmälan är väl i alla fall lite magstarkt? invände Mood.

– Men dom kanske vill slippa koppla in polisen och räknar med att hon ska komma tillbaka självmant? resonerade Fahlberg.

– Ja, det är förstås möjligt. Eller också har hennes anhöriga en klar misstanke om vart hon kan ha tagit vägen.

– Ja, så är det nog, tröstade sig Carlsson.

– Carlsson …

– Ja? – Du sa väl inget om det här försvinnandet till tidningarna?

– Nej, du vet, jag sa åt dom att ringa igen när chefen hade kommit in.

– Bra. Efter ett par minuter hördes Fahlberg hojta från sitt rum.

– Det finns ingen Anneli Hammar i Norberg.

– Hur vet du det? ropade Mood tillbaka.

– Hon finns inte i mantalsregistret och jag ringde just kyrkoskrivaren för att kolla.

11

– Carlsson kanske hörde fel på namnet då?

– Jag bad henne upprepa namnet och skrev ner det direkt i mitt anteckningsblock, förstår du, kontrade Carlsson och visade upp den aktuella sidan i blocket.

Borta i sitt rum bläddrade Fahlberg frenetiskt i de senaste numren av tidningen Polisunderrättelser, i dagligt tal kallad PU, som bland annat innehöll efterlysningar av alla saknade personer i hela landet.

– Ingen Anneli Hammar är anmäld som försvunnen i PU den senaste månaden heller, ropade han efter en stunds letande.

– Nehej, då är det inget vi kan göra förrän vi får in en anmälan, konstaterade Mood och gick in på sitt rum.

Han satte sig tillrätta bakom skrivbordet och tog ett djupt andetag. Även polisstationen hade sin speciella doft och han tänkte på var den kom från. Var det kanske från skrivmaskinerna med sina färgband och karbonpapper? Hans föregångare och ett par av konstaplarna rökte så det bidrog säkert också till den där polisstationsdoften.

Han funderade på om han kanske skulle ändra möbleringen i rummet.

Det var emot hans personlighet att bara låta allt vara som hans föregångare hade lämnat det när han gick i pension. Kanske man skulle flytta skrivbordet? tänkte han. Mood ville helst att hans tillträde till tjänsten som chef skulle innebära en ordentlig förnyelse. Hans föregångare hade varit en polis av den gamla stammen. Respekterad och hedervärd på alla sätt men en produkt av en svunnen tid. Det moderna sättet att bedriva polisarbete borde märkas så fort man kommer in i rummet, tänkte Mood.

Men hur? Till att börja med borde man väl ställa skrivbordet framför fönstret på kortväggen och sitta i hörnet bakom så man har ansiktet direkt mot de besökare som kommer in i rummet, tänkte han.

Men då skulle det bli ont om plats för att samla personalen för ordergivning på morgonen. Det gjordes nämligen alltid i chefens rum – en tradition som han inte vågade ändra på och som dessutom var väldigt praktisk.

Det kanske ändå är bäst att låta skrivbordet stå kvar framför fönstret på långväggen. Jag får helt enkelt hitta på någon annan förändring för att sätta min prägel på rummet, tänkte han. Kanske man skulle sätta upp något på väggen? Hans föregångare hade inte varit mycket för utsmyckning och de gulvita väggarna lyste kala förutom vägguret och två små tavlor med blyertsteckningar från Norbergstrakten som en av ortens numera avlidna konstnärer hade ritat.

Efter ett tag insåg Mood att inget avgörande hade förändrats i Norberg bara för att han hade blivit chef och poliskåren hade begåvats med nya 12

titlar. På annat håll hade det hänt betydligt mer. Polisens organisation debatterades regelbundet och det pratades allt oftare om att förstatliga polisen men där hände inget. Han insåg att småorter som Norberg i varje fall skulle bli sist med att få införa nyheterna. För att inte tala om nya polisiära hjälpmedel, exempelvis radiobilar som sedan länge var en självklarhet i de större städerna.

13

Lördag den 22 augusti

– det är ett förskräckligt liv uppe hos Hälsingeängens MC i kväll, sa Gunnar Fahlberg som hade jourpasset på lördagskvällen.

– Är det nån som har klagat då? frågade Mood som fortfarande var kvar på polisstationen för lite administrativt arbete som inte hade hunnits med under dagen.

– Ja, både Petterssons och Sjögrens har ringt, förstår du. Klubben har tydligen fest och du vet ju vad det innebär.

– Sprit i massor. Vi får lov att åka dit och se till att dom lugnar sig lite.

– Ska vi kalla in några fler för att få rätsida på det eller räcker det att vi två åker? undrade Fahlberg med ett stänk av oro i rösten.

– Du vet, jag tror inte dom blir våldsamma mot oss. De lär väl visserligen vara rejält krokiga i bena vid det här laget men sånt är vi ju vana att hantera.

– Jo, det är klart. Är det nåt vi får regelbunden träning på så är det väl just att hantera berusade karlar. * Moods folkvagn passerade torget som i den svaga belysningen från affärernas skyltfönster och de fåtaliga lyktstolparna såg ut att vara helt öde. Men vänta, satt det inte någon på en av bänkarna? När bilen passerade bänken tyckte sig Mood känna igen Poetius välkända profil. Har han ingenstans att bo nu eller sitter han bara och filosoferar i skymningen? tänkte Mood.

Folkvagnen fortsatte Engelbrektsgatan norrut och i vägskälet vid Eskilsbacken följde den skylten mot Hedemora. På vänstra sidan kunde man skymta några ljuspunkter från ett par villor. Där bodde Pettersson och Sjögren som hade ringt till polisen för att anmäla fridsstörningen. I bilens strålkastarljus syntes på vägens vänstra sida en något bedagad avlång byggnad med texten »Napoleon Söderquists plåtslageri«. Rakt fram avbröts vägbanans måttligt jämna yta av järnvägsspåret till Klackbergs gruvområde och på vägens högra 14

sida låg en större byggnad som tidigare hade varit mejeri. En stor handmålad skylt på det gamla mejeriet med texten »Hälsingeängens Motorclub« förkunnade vem som nu huserade i lokalerna – en klubb för så kallad motorburen ungdom. Det var en ny företeelse som hade kommit över från USA till Stockholm i slutet av förra året och nu hade spritt sig till ett par andra orter.

Ljus strömmade ut genom de öppna fönstren och olikfärgade lampor var upphängda i ett par av träden. På gården stod mängder med stora bilar, en del med glänsande krom och andra med tydliga inslag av rostbruna toner. Där fanns också en och annan motorcykel.

Mood lade märke till en av motorcyklarna.

– Jag undrar om det där är den cykeln jag såg utanför Elsas. Föraren såg väldigt ung ut, sa Mood.

– Varför tror du att det var den då?

– Jag tycker att jag känner igen den.

– Var det en Matchless?

– Det vet jag inte. Jag är ju så dålig på motorcykelmärken. Som jag minns det hade den i alla fall sån där kromglänsande tank med röd dekor.

– Jaha, tror du att du känner igen ägaren då?

– Det blir nog svårt i den här dåliga belysningen. Men jag ska försöka. Jag misstänker att det är någon som kör utan att ha körkortsåldern inne.

Klubben hade en ärrad Edgren jukebox fulladdad med Elvis-singlar som de hade dragit ut på gården och vars LM Ericsson-förstärkare nu ansträngdes till sitt yttersta och lite till. Elvis Edgren hälsade polismännen välkomna med ett lätt distorderat Well, I heard the news, there’s good rockin’ tonight! ekande över nejden. Mood stannade bilen, de klev ur och gick fram till en klunga som stod och rökte på gårdsplanen.

– God kväll, det är från polisen. Vi har fått in en anmälan om att det går lite väl livat till här. Ni stör folk i omgivningen.

– Vaffaan! Vi har ju fest, vet du. Får man inte ha lite skoj? sa en av killarna som var klädd i motorcykeljacka och jeans. Hans mörka bakåtkammade och obligatoriskt pomadaindränkta hår glänste i skenet av de kulörta lamporna.

– Va ä’re om? sa en annan kille som hade slokmustasch och hela armarna täckta av tatueringar. I handen höll han en flaska som han tog en klunk ur.

Han sluddrade lite men röstläget var hotfullt och hans kroppsspråk motsade inte detta på något sätt.

– De ä snuten, sa motorcykeljackan med dov röst.

– Don’t be cruel to a heart that’s true! tiggde Elvis Edgren.

– Ålrajt, vi ska skärpa till oss lite, sa en tredje kille som plötsligt dök upp med 15

en cigarett i mungipan och en flicka som han höll om runt midjan. Han verkade vara någon sorts ledare för gänget och vände sig mot killen med tatueringarna.

– Sune, du förstår, du ska dra ner jukeboxen lite grann.

Tatueringarna svarade inte utan gav honom en svart blick och lommade med åtskilliga snedsteg bort mot jukeboxen.

– Tro inte på va’ dom säger. Vi ä schyssta grabbar, eller hur Bettan, sa ledaren och tittade på flickan som valde att inte svara utan nöjde sig med ett skevt leende.

– Bra, sa Mood. Då hoppas jag att vi slipper ingripa.

– Nä föffaan, sa motorcykeljackan.

– I’m all shook up! förkunnade Elvis Edgren med aningen dämpad stämma. * – Såg du flaskan han hade i handen? sa Fahlberg efter att de hade satt sig i bilen och stängt dörrarna för att kunna prata någorlunda ostört.

Mood nickade.

– Du vet, såna köper man inte på Systembolaget. Etiketten hade konstiga bokstäver som jag inte kunde läsa.

– Vi borde nog ta en sväng in i huset och se efter vad dom har där, sa Mood och öppnade bildörren igen.

De gick fram till huset och öppnade ytterdörren. Killen med motorcykeljackan var kvar utanför och blängde på dem när de gick in. Inne i lokalen var det mer folk. Fahlberg försökte räkna hur många personer det var men kom av sig redan vid tio eftersom det var mörkt och cigarettröken låg tät.

Dessutom rörde sig folk runt hela tiden. Flera av dem tittade misstänksamt på polismännen men sa inget.

Mood spanade efter motorcyklisten från Elsas men ingen stämde med signalementet.

Fahlbergs blick fastnade vid ett bord med glas och flaskor. Han stötte till Moods arm för att påkalla hans uppmärksamhet. De gick lite närmare bordet men låtsades inte visa något särskilt intresse för det. I stället gav de sken av att spana efter alltför berusade personer, som polisen förväntas göra. Några uppenbara aspiranter till en natt i fyllecellen hittade de dock inte och vände därför mot utgången igen efter ett par minuter.

– Kyrilliska bokstäver, viskade Mood när de gick ut.

– Jaså, det är så dom kallas?

– Det betyder att spriten antagligen är rysk, vet du. Rysk vodka skulle jag 16

tro. Jag såg att dom hade flera stycken såna där flaskor på bordet. Och under bordet stod en kartong med samma text. Dom har alltså kontakt med nån som smugglar sprit från Sovjetunionen. En husrannsakan tror jag skulle kunna inbringa både det ena och det andra.

– Ja, men för en husrannsakan på det där stället måste vi samla ihop hela styrkan. Du vet, det där är inga snälla grabbar.

– Nejdu, det kan jag tala om för dig. Vi nöjer oss med den här tillsägelsen nu och avvaktar lite med en husrannsakan. Det är bättre om vi kan ta reda på var spriten kommer ifrån och försöka gripa smugglarna istället. Om inte det går får vi planera in en husrannsakan nästa gång dom har fest. Du kan väl utnyttja dina kontakter för att ta reda på när det kan tänkas bli?

– Dom har nog någonting i stort sett varje lördagskväll, förstår du. Jag ska höra mig för när dom planerar nåt större.

Fahlberg tittade sig omkring och sa plötsligt: – Du, det är nån borta vid din bil som verkar göra nåt där.

En figur kunde mycket riktigt skönjas i mörkret bakom bilen.

– Du har rätt. Kan det vara den där grabben som var så vrång när han blev ivägkommenderad att skruva ner volymen på jukeboxen? Vi går dit och ser efter vad han håller på med.

När de närmade sig bilen lommade grabben iväg.

– Gjorde han egentligen nåt här? undrade Mood när de var framme vid bilen.

– Jag tyckte det såg ut som om han ordnade till kläderna innan han gick iväg.

Mood lyste med ficklampan på bilen. Det var blött på ena bakhjulet.

– Den fan pissade på bilen! utbrast Fahlberg.

– Är du säker?

– Ja, såg du inte hur han knäppte byxorna när han gick härifrån?

– Var är han nu då?

– Han är på väg mot huset, svarade Fahlberg och började springa efter honom.

– Och vad hade ni för er där borta vid bilen? frågade Mood med myndig stämma när Fahlberg hade grabben i ett stadigt grepp.

– Det schka du ge faan i, snutjävel, sluddrade han och riktade ett knytnävsslag mot Fahlberg för att försöka slå sig fri.

– Håll er lugn så vi slipper rapportera er för våld mot tjänsteman också, röt Mood.

– Ni pissade på bilen, inte sant? sa Fahlberg efter att han hade parerat slaget som alkoholen lyckligtvis hade berövat både kraft och precision.

– Dra åt helvete! blev svaret.

17

– Festen är slut för er del, ni följer med till stationen, konstaterade Mood och tog fram handbojorna.

En ström av svordomar med »jävla snutjävlar« som huvudtema forsade ur grabbens mun när de ledde honom bort till bilen.

– The warden threw a party in the county jail, berättade Elvis Edgren medan Moods folkvagn försvann i nattens mörker med de små bakljusen liknande två cigaretter som någon blossade allt svagare på.

18