Issuu

BOMBAY

MAJ 1937

Mira grimaserade när en våg av smärta sköljde genom henne. Jag lade handen på hennes panna. Huden var brännhet, som en jalebi som precis tagits upp ur en kastrull med kokande vatten. Jag tog en bomullstrasa från högen bredvid sängen, fuktade den i ett vattenglas och tryckte den mot hennes panna. Rynkorna i pannan slätades långsamt ut och hon släppte ifrån sig en suck.

”Vad hände med barnet?” sluddrade hon.

Jag öppnade munnen för att berätta, men kom genast på bättre tankar. ”Låt mig hämta doktorn, ma’am.”

Hon spärrade plötsligt upp ögonen, som om hon förstod vad jag hade varit på väg att säga. ”Åh nej!” Ögonen fylldes av tårar. ”Vi måste berätta för Paolo.”

Jag blinkade förvånat. Enligt patientjournalen hette hennes make Filip. Var det morfinet som talade? ”Paolo?” upprepade jag försiktigt.

”Min kärlek. Lärde mig att måla porträtt. Innan jag träffade honom kunde jag bara måla landskap, men sedan kunde jag plötsligt bara måla människor.” Hon lät andlös på rösten, som om hon försökte fånga orden innan de flöt iväg från henne. ”Och nu tvingar Whitney honom att kopiera mästare, vilket är synd. Sådant slöseri med hans talang! Folk tycker om att hänga kopiorna på väggen och hoppas att deras gäster inte ser skillnaden. Och de flesta gör det

inte heller.” Hon grep efter min hand. ”Jag ska be Filip att komma hit med mina målningar.” Munnen förvreds i en grimas. ”Fast jag har förstås bara fyra kvar.” I hennes engelska fanns spår av något annat än en burra sahibs tal eller det sjungande uttal vi angloindier har. Den var mjukare, de hårda ljuden trycktes ner.

Hon jämrade sig, högre den här gången, och tryckte min hand så hårt att det gjorde ont. Morfinets effekt höll på att avta. Jag sneglade på väggklockan. Två timmar kvar till nästa dos.

Jag drog åt mig handen, avlägsnade trasan som nu värmts upp av hennes hud och sänkte ner den i vattenglaset. När jag placerade den på hennes panna igen tycktes hon slappna av lite.

”Du har ett förtjusande leende.”

En rodnad spred sig uppåt från min hals. En gång hade en av mina lärare i tredje klass sagt samma sak till mig inom hörhåll för min mor. Mor hade spottat på marken för att mota bort de onda andar som retades av fåfänga. Det hade gjort mig skygg för komplimanger och jag oroade mig alltid över att de skulle få mor att kasta sig ner på knä och be till Krishna om att jag skulle vara trygg.

”Tala med mig. Snälla”, bönföll målaren medan hon grep efter min hand igen för att jag skulle hålla hennes smärta sällskap. Jag betraktade våra sammanflätade händer, varandras raka motsatser – hennes bleka med framträdande blå blodådror, nedbitna naglar och färgrester på fingerspetsarna, mina sandfärgade, renskrubbade och lite nariga. Värmen från hennes hud, fuktig av febern, kändes märkligt trösterik, precis som mors beröring. Mira Novak tycktes behöva närhet lika intensivt som de flesta patienter undvek den. De flesta ville bara få tillbaka sin kropp – den som vi undersökte och petade på – och så fort som möjligt skaka av sig minnet av sin konvalescens.

Miss Novak hade kommit till Wadiasjukhuset vid elvatiden på kvällen. Hon var febrig och upprörd och höll armarna om magen. Baksidan av hennes kjol var genomdränkt av blod. Hennes make, en blek man med breda axlar, sa att hon hade klagat på smärta i några dagar.

Han hade inte stannat, utan gått strax efter att de anlänt.

När överläkare Holbrook var färdig med henne – hon hade behövt några stygn och en hel del morfin – utsåg husmor mig till hennes sjuksköterska. Det var inget ovanligt med det. Patienter som var det minsta utländska tilldelades antingen mig eller Rebecca, den andra angloindiska sköterskan på nattskiftet, eftersom vi talade flytande engelska. På dagtid var det en annan engelsktalande sjuksköterska eller husmor själv som tog hand om dem.

”Hon kan bli kvar ett tag”, viskade husmor med en menande blick mot mig.

Vi var ett litet sjukhus och patienten hade fått ett privat rum. Det undgick mig inte att hon kunde ha förts till något av de större sjukhus som var mer populära bland britterna, men tydligen hade det funnits behov av diskretion. Ryktena florerade ändå i korridorerna. Det här var inget vanligt missfall. Hon försökte göra det själv. Hennes man gjorde det. Hon försökte ta sitt eget liv. Jag ägnade dem ingen uppmärksamhet. För mig räckte det att veta att en kvinna behövde vår hjälp och att vår uppgift var att hjälpa henne att tillfriskna.

Till och med innan jag läste journalen visste jag vem hon var. Mira Novak, konstnären. Berömd, till och med här i Bombay. Jag hade sett foton av henne och läst om henne i The Bombay Chronicle. I artikeln stod det att hon hade studerat konst på Accademia di Belle Arti di Firenze i Italien när hon bara var femton, den yngsta student de någonsin tagit in. Hennes hinduiska mor, en kvinna av hög kast, hade följt med sin dotter från hemmet i Prag till Florens och vidare till Paris för att vårda Miras talang. Före tjugo års ålder hade Mira aldrig satt sin fot i Indien. Men när jag tittade på bilderna av hennes målningar i artikeln såg jag inte Paris eller Florens eller någon annan av de fjärran platser jag drömde om att besöka en dag. Jag såg bykvinnor i sari, med hy som var mycket mörkare än både min och Miras. I hennes målningar satt kvinnorna tysta och allvarliga medan de gjorde hennamålningar på varandras händer eller vallade fåren i bergen eller klistrade kodynga på väggarna i sina hem. Varför var en ung privilegierad kvinna besatt av de vanliga, de fattiga? undrade jag.

Hon var sex år äldre än jag, tjugonio enligt födelsedatumet i journalen. Jag tyckte att hon var förtjusande. Slät, fläckfri hy.

Ögonbryn som var vinklade ner mot markerade kindben. Trots att hennes ögon var slutna kunde jag se att de var stora, kanske lite påfallande men på ett sätt som skulle vara attraktivt i hennes ansikte, som att de dominerade det och drog till sig betraktarens blick. Hennes näsa, vars tipp pekade en aning uppåt, gjorde att hon såg lite högdragen ut. Det måste bero på hennes högkastiga blod. Hon var inte vacker. Mor skulle ha sagt att hon var slående, att hennes ansikte hade karaktär.

Nu blinkade hon med runda ögon och betraktade mig nyfiket, som om vi inte hade talats vid bara några minuter tidigare. Hennes pupiller var små och hon såg förvirrad ut.

”Mrs Novak?” Jag väntade på en glimt av igenkänning. ”Ni är på Wadiasjukhuset i Bombay. Ni kom hit för flera timmar sedan.” Jag talade lågmält, på engelska med indisk melodi.

Hon rynkade pannan, kastade en blick ner på sin överkropp och såg sedan upp mot mig igen. ”Inte mrs”, sa hon, ”miss Novak.”

”Jag ber om ursäkt, ma’am.” Jag förstod inte riktigt, men det visade jag inte. Hur kunde en kvinna vara gift och fortfarande använda sitt flicknamn? Men i mitt arbete ingick det inte att ifrågasätta och efter det som hände i Calcutta aktade jag mig för att säga vad jag tänkte. Där hade jag inte varit den enda sjuksköterskan vars bröst och bakdel de manliga patienterna gärna gav ett nyp, men jag hade varit den enda som klagat, ofta och högljutt, vilket gav husmor på det katolska sjukhuset huvudvärk och tillstånd att förvisa mig. Jag var en bråkmakare, sa hon. Varför hade jag inte bara hållit klaffen som alla andra?

Men jag var inte i Calcutta längre, jag var i Bombay. Och jag hade lovat mor att allt skulle bli annorlunda här.

”Hur känner ni er, ma’am?”

Hon slöt ögonen och skrattade lågt. ”Jag har känt mig bättre, syster …” Hon lät ordet hänga i luften i väntan på att jag skulle fylla i fortsättningen.

”Falstaff, ma’am.”

”Och förnamnet?”

Varm honung spred sig i min kropp. De flesta patienter kallade

mig bara sjuksköterskan eller syster. ”Jag heter Sona”, svarade jag blygt.

Hon slog upp ögonen. ”Sona? Som …” Hon pekade på de små guldringarna i mina örsnibbar.

Jag log. ”Ja, ma’am. Det betyder guld.” Jag kunde ha berättat för henne att min mor hade låtit göra hål i mina öron när jag var tre månader gammal. ”Det för med sig lycka”, hade brahminen sagt till henne. Hon hade tagit med mig till en guldsmed eftersom det var ett tryggare alternativ än skräddaren. Juveleraren hade trätt en tunn svart tråd genom hålen med en guldnål och sagt åt henne att komma tillbaka med mig om två veckor. Om jag hade kunnat tala i den åldern skulle jag ha sagt åt mor att inte bry sig om det. De små guldringarna han hade satt i mina öron när mor kom tillbaka med mig kostade henne två månaders inkomst.

Men det här sa jag inte till den nya patienten. Jag pratade inte om mitt liv med någon förutom Indira. Och till och med för henne avslöjade jag bara lite åt gången, som Gandhi när han satt och spann på sin charkha och aldrig använde mer bomull än han behövde. Mira snyftade till, högre den här gången. Min kropp ryckte till av sympati. Det skulle väl inte skada att ge henne en liten dos? Så fort som jag gjorde det slöt Mira ögonen. Jag satt och såg på konstnären tills hennes andetag var regelbundna. Sedan lämnade jag rummet för att titta till mina andra patienter.

Ralph Stoddard satt och läste tidningen i sänglampans sken, iförd randig bomullspyjamas. Han hade brutit vänster ben när han halkade och föll hemma i sin bungalow. Tjänaren hade precis bonat golvet, men dr Stoddard hade inte märkt det där han gick och bläddrade igenom sin post på väg mot arbetsrummet. Han var en pensionerad läkare i åttioårsåldern, så i hans ålder var det lätt att bryta ett ben eller två.

”Klockan är tre på natten, doktorn”, förmanade jag.

Han sänkte tidningen och betraktade mig genom de tjocka glasögonen som fick honom att påminna om en uggla. ”Jag har brutit benet, syster. Inte min förmåga att se vad klockan är.” Ett leende anades på hans läppar, som var så tunna att de knappt syntes. ”Och

förresten, med det där oljudet …” Han nickade mot sin snarkande rumskamrat mr Hassan. ”Vem kan sova då?” Han återgick till tidningen. På framsidan fanns flera notiser om Hindenburgkatastrofen. Man hittade fortfarande dödsoffer i Lakehurst, New Jersey, en plats så fjärran och exotisk för mig att jag inte kunde föreställa mig

att jag någonsin skulle få se den med egna ögon.

”Det står här att England ska starta ett larmnummer för räddningstjänsten. 999.” Han knackade med fingret på tidningen. ”Om

Indien hade ett sådant skulle jag ha använt det när jag föll som en förbaskad dominobricka i huset i stället för att ligga och vänta på att Ramu skulle komma tillbaka från affären.” Han vek ihop tidningen och lade den åt sidan. ”Ska vi spela ett parti?” frågade han hoppfullt.

Jag tvekade. Vi hade ont om personal och jag hade många patienter att se till. Men det hade gått tre timmar sedan min senaste rast och jag skulle må bra av lite andrum. Dessutom var dr Stoddards goda humör svårt att motstå. Han var kroniskt sömnlös och lyckades alltid locka mig att spela backgammon när jag hade en stund över. Han hade fått sin brorson Timothy att ta med ett bräde hemifrån, och dr Stoddard förvarade det nu på nattduksbordet.

Jag frågade om vi inte riskerade att väcka mr Hassan. Han höjde på ögonbrynen och sa torrt: ”Inte ens Hindenburgkatastrofen skulle väcka den mannen.”

När dr Stoddard först frågade mig om jag spelade hade jag svarat ja. Det fanns en flicka i skolan i Calcutta som hade försökt lära mig. Men det ringde alltid in innan vi hann spela färdigt. Hon var snabb och det tog evigheter för mig att komma ifatt.

”Strålande!” hade han sagt med ett finurligt litet leende. Första gången vi spelade lade jag märke till att han flyttade sin bricka sex steg i stället för de fem tärningen visade. Jag låtsades inte om det. Trots allt var jag ju där för att hjälpa honom att fördriva tiden, inte för att utmana honom. Efter femte gången han gjorde något liknande kastade han upp händerna i luften. ”För bövelen, kvinna, varför låter ni mig fuska?”

Överrumplad bara stirrade jag på honom.

Han tog av sig glasögonen och började putsa dem med fållen

på pyjamasskjortan. ”Jag fuskar. Jag kan inte låta bli. Någon måste tala om för mig att jag är ett fä.”

Jag var förskräckt. ”Jag tror inte att jag får säga så, doktorn.”

”Säger vem?”

”Tja … Husmor skulle aldrig …”

Han lutade sig över brädet och sköt upp glasögonen så att hans ögon såg ännu större ut. ”Men hon är väl inte här nu? Såvida hon inte står och lurar bakom dörren.”

Utan att tänka vände jag mig om och tittade på dörren till rummet. När jag vände mig om igen hade han flyttat alla sina brickor till sin sida av brädet och vann därmed partiet.

Han gav mig ett charmerande leende. ”Vilken osis för er. Ett parti till?”

Medan han ställde i ordning brädet den här kvällen kastade jag en blick på mitt armbandsur. Mrs Mehta skulle behöva sitt piller om en halvtimme.

”Koncentration, syster. Koncentration”, sa doktorn.

Nuförtiden gick spelet snabbare. Ända sedan jag hade börjat påpeka när han tog sig friheter med brickorna hade han slutat fuska. Jag granskade brädet med skarpare blick och gjorde mer strategiska drag. Ralph Stoddard hade gjort mig till en värdig rival.

Tio minuter in i spelet hörde jag någon ropa mitt namn. Jag tittade över axeln och såg min vän Indira. Halva hennes ansikte doldes av den bunt med hopvikta lakan hon bar på. Hon arbetade samma tider som jag och vi promenerade ofta hem tillsammans, men jag hade inte sett henne sedan klockan sex samma kväll.

Jag ursäktade mig och sa varnande till doktorn: ”Flytta nu inte på brickorna medan jag är borta. Jag har ögon i nacken.”

”Jag lovar och svär på mitt liv”, sa han och gjorde korstecknet, ”som en god kristen.” Vi visste båda två att han ljög – han var ateist.

Jag följde efter Indira ner i korridoren. Kanske behövde hon hjälp med att bädda om någonstans. Men hon öppnade dörren till förrådet och sa: ”Lås dörren efter oss.”

Förbryllad gjorde jag som hon sa.

Sedan vände hon sig om och sänkte högen med lakan som

skymde hennes ansikte. På överläppen hade hon ett sår och på kinden ett fult blåmärke.

”Åh, Indira.” Jag skyndade fram till min vän, tog lakanshögen ifrån henne och lade ner den på bänken mitt i rummet. ”Låt mig se.” Varsamt nuddade jag vid hennes kind där ett ilsket rött märke började sprida sig. ”Sätt dig”, instruerade jag. Lydig som ett barn gjorde hon som hon blev tillsagd och började sedan gråta.

Förrådets ena vägg täcktes av hyllor där lakan, handdukar och örngott låg prydligt staplade. Alla sköterskornas privata skåp stod längs väggen mitt emot. (Läkarna hade sitt eget omklädningsrum.) Längst in fanns ett förbandsskåp. Jag älskade den rena doften i det här rummet: lavendel, linne och rosenvatten med en underton av desinfektionsmedel.

Jag skyndade bort till förbandsskåpet och plockade fram sårrengöring, antiseptisk salva och gasbinda. När jag kom tillbaka till bänken satt Indira och försökte försiktigt torka bort tårarna, men grimaserade när handen råkade nudda blåmärket.

”Balbir?” frågade jag medan jag torkade bort blodet från hennes läpp.

Hon nickade.

Jag bet ihop. Det var inte första gången hennes man hade brukat våld mot henne. ”Kindbenet är inte krossat. En liten tröst.” Jag torkade såret med gasbindan, tvättade det och smorde med lite salva. ”Var det samma sak som vanligt?”

”Hahn.” Hon sänkte rösten till ett annat tonläge och imiterade sin man. ”Tre flickor och ingen son! Vad är det för fel på dig?” Hon bytte till sin normala röst. ”Som om jag kunde göra något åt det!”

Hon grät häftigt nu och brydde sig inte om att torka bort tårarna.

”Nu gör du allt mitt arbete ogjort”, sa jag milt. Jag sjönk ner på knä framför henne och tog hennes händer i mina.

Hon försökte sig på ett leende, men såret på överläppen satte stopp för det. ”Jag vet vad du tänker säga, Sona.”

”Och vad är det?” Jag släppte henne och bet av en bit gasbinda som jag använde till att badda svullnaden under ögonen.

”Att jag inte kan kontrollera om jag ska få en son eller en dotter. Jag är sjuksköterska, Sona! Jag vet det. Men han tror inte på det. Du

vill att jag ska lämna honom. Du har aldrig sagt det rakt ut, men jag vet. Och om jag lämnar honom, vart ska jag ta vägen? Hans mor och far skulle kasta ut mig ur huset och behålla flickorna.” Hon snyftade. Jag gav henne mer gasbinda att snyta sig i. ”Kan du föreställa dig hur deras liv skulle bli? Jag kan inte låta det hända.”

Jag suckade. Förutom att behandla hennes sår fanns det inget jag kunde göra för henne. Århundraden av traditioner hade gjort döttrar, fruar och mödrar umbärliga. De gjorde antingen som deras män och svärföräldrar ville eller så betalade de ett outhärdligt pris. Att säga att min mor hade haft tur som aldrig träffade sina engelska svärföräldrar var kanske att överdriva. Hon hade också lidit. När hon blev tillsammans med min far hade hennes familj kapat alla band lika lättvindigt som man klippte av en lös tråd på en sari.

I mitt skåp förvarade jag en puderdosa. Mor använde cederträ, sesamfrö och rot från kungsskära för att blanda till ett ansiktspuder som gjorde huden ljusare. Hon hade alltid varit stolt över min ljusa hy, som i Indien ansågs ha förmågan att locka till sig lämpliga makar, men ville ändå att jag skulle använda pudret. Hon trodde även blint på Afghan Snow, en ansiktskräm som rekommenderades av kungen av Afghanistan. Jag vägrade att använda båda, men för att hålla henne nöjd tog jag emot hennes gåvor och förvarade dem i mitt skåp på sjukhuset. Nu pudrade jag försiktigt Indiras kind och huden ovanför läppen.

Indira iakttog mig. ”Balbir har inte alltid varit så här. Fram till att vårt andra barn föddes kom han ofta hem med en laddoo till mig från gatuförsäljaren utanför eller med en sari han hittat på basaren. Jag älskade honom då. Det var innan han började gå till Mahalaxmi.” Tyngd av tanken på så många döttrar och hemgifterna han skulle behöva betala för deras bröllop hade Indiras man börjat pröva sin tur vid kapplöpningsbanan. Hittills hade han förlorat. Jag lade min hand på hennes. Hon hade lyckliga minnen av sin man och det var bra. Men minnena bleknade i jämförelse med vad han hade blivit.

En knack på dörren fick oss båda att rycka till. Indira och jag reste oss upp. Jag såg frågande på henne och hon nickade och slätade till sitt uniformsförkläde. Jag låste upp och öppnade dörren.

Det var Rebecca, den andra halvengelska sköterskan som arbetade på sjukhuset. Hennes ögon smalnade när hon såg oss. ”Har inte ni två arbete att uträtta?” Hon tittade först på mig och sedan på Indira som stod bakom mig. Jag försökte skydda Indira från Rebeccas granskande blickar.

Jag gav henne mitt varmaste leende. ”Hur mår du, Rebecca? Allt bra med dina föräldrar?” När jag först började på Wadiasjukhuset hade jag antagit att Rebecca och jag skulle bli vänner, eftersom vi hade liknande bakgrund. Men det var Indira och jag som kom varandra nära i stället. Jag undrade om det var för att husmor tilldelade mig de patienter som krävde extra varsam hand, trots att Rebecca hade arbetat längre på sjukhuset. Kanske var också ryktena – som kunde ha påverkat husmors beslut – sanna. Det påstods att Rebecca hade haft ihop det med en av de gifta läkarna som senare flyttat till en annan stad. Jag hade själv varit föremål för skvaller – Sonas far var en förrymd brottsling som behövde skickas tillbaka till England, han stal från armén innan han åkte och drogade hennes mor för att få henne i säng – tillräckligt länge för att veta hur det skavde och fick en att blöda inuti. Jag hade inget behov av att försvara min far, men jag ville inte heller att Rebecca skulle tro att jag var en av ryktesspridarna. Ibland gav jag henne bitar av smörkolakakan min mor hade bakat eller en skär pion från vår trädgård för att blidka henne och locka henne till vänskap. Hittills hade det inte fungerat.

Rebecca blottade tänderna i ett leende, men det var tomt på känsla. ”Vi mår alla bra, tack. Min syster väntar barn igen. Och din mor, Sona? Hur är det med henne? Hon känner sig väl inte för ensam, hoppas jag?”

Jag ryckte till. Rebeccas föräldrar var fortfarande ett par. Hennes engelska mor hade förälskat sig i sin indiska matematiklärare på internatskolan och gift sig med honom. Rebecca hade två syskon från det äktenskapet – en riktig familj – här i Bombay. Min egen far hade lämnat mor med två små barn. Det var något jag hade anförtrott Rebecca när jag först började arbeta på Wadia. Då hade hon framstått som vänlig och till och med gett mig ett exemplar av Jane Eyre. Nu njöt hon av att påminna mig om att min mor hade blivit övergiven och jag ångrade bittert att jag pratat bredvid mun.

Jag kände hur det hettade om kinderna när jag svarade. ”Hon har sin sömnad.”

Rebecca tog ett steg närmare, tillräckligt nära för att jag skulle se akneärren på hennes kinder. ”Sömmerska mot betalning”, sa hon och lade huvudet på sned i något som skulle föreställa medkänsla.

”Stackars liten.” Hon lade handen på min axel i en deltagande gest. Det fick mig att rysa och jag backade tills hennes hand föll ner.

”Jag måste gå förbi apoteket.” Jag ursäktade mig och gick runt

henne och ut ur förrådet.

Bakom mig hörde jag Rebecca säga med falsk omtanke i rösten: ”Har du ramlat och slagit dig igen, Indira?”

Sjukhusapoteket var ett litet, fönsterlöst rum fullt av hyllor där burkar och flaskor fulla med piller, örter och flytande medicin trängdes. Det sköttes av en kort, humorlös man vid namn Horace. Enligt ryktet hade han blandat ayurvedisk medicin långt innan titeln apotekare blev officiell. Även utan den titeln litade husmor på honom och hade arbetat med honom i tjugo år. Hon litade också på att vi bara skulle hämta ut den medicin vi behövde när han tog lunch eller hade gått hem för dagen. De av oss som arbetade nattskiftet var vana vid att föra register över vilka läkemedel vi hade hämtat ut och till vilka patienter. Jag antecknade på skrivskivan som hängde på dörren till hans dörr: mrs Mehta och miss Novak.

Min nästa anhalt var mrs Mehtas rum. Hon var en kvinna på ungefär fyrtiofem och stamgäst på sjukhuset. Ibland klagade hon på ryggont, ibland på matsmältningsbesvär och ibland var det migrän som krävde omedelbar uppmärksamhet. Med tiden hade jag fått veta att hon hade en väldigt prövande svärfar. Han bodde hos familjen och hittade fel på allt hon serverade till middag, på hennes sätt att stryka hans skjortor eller så klagade han på att teet var för kallt. Hennes enda chans att få ta igen sig lite var att tillbringa några dagar på sjukhuset.

Hennes make, en rar och trind man som drev en lergodsfabrik, var mån om henne, men rädd för sin far som ägde fabriken. Familjen Mehta var välkänd i de finare kretsar där många av

Wadiasjukhusets välgörare rörde sig, så husmor tittade åt andra hållet närhelst hans hustru checkade in.

Så fort jag kom in i mrs Mehtas rum satte hon sig upp. ”Jag har inte sovit en blund. Jag har lagat chai i sömnen om och om igen så att det skulle bli tillräckligt hett för Hans Höghet.”

Jag log och fluffade upp kuddarna bakom hennes rygg. ”Varför inte låta Bippi göra det?” Under mrs Mehtas regelbundna vistelser hade jag lärt mig en del om hennes hushåll: namnet på hennes favorit bland tjänarna, hennes favoritmat och hennes sorg över att vara barnlös.

Hon tog sig för pannan. ”Hans Höghet vägrar att ta emot te från tjänarna. Det måste tillredas med mina händer, hur klumpiga han än påstår att de är.”

Det här hade jag hört förut, naturligtvis. ”Jag tycker att era händer är förtjusande, ma’am.”

Hennes ansikte ljusnade. Hon vinkade för att jag skulle komma närmare. Vi hade gjort det här förut, så jag böjde ner huvudet utan att bli ombedd. Hon lade sina handflator på mitt huvud för att välsigna mig. Jag trodde inte på gudar, varken indiska eller kristna, men jag uppskattade gesten och hennes välgångsönskningar, så jag besvarade leendet.

Jag hade tagit med mig ett piller i en liten kopp, som jag nu räckte över till henne tillsammans med ett glas vatten. Hon svalde sin medicin som en duktig patient. Husmor sa att det var sockerpiller.

Mrs Mehta såg ivrigt på mig. ”Jag hör att vi har en världsberömd patient på besök.”

Det fick mig att skratta. Mrs Mehta såg sina sjukhusvistelser som semester, vilket var precis vad de var för henne.

”Jag vet att det är en kvinna. Och Indien har bara en kvinnlig konstnär som alla känner till.” Hon såg på mig i väntan på bekräftelse.

Jag pressade ihop läpparna, försökte låta bli att le.

”Så det måste vara Mira Novak?”

”Ni vet att jag varken kan bekräfta eller förneka.”

Hon nickade snusförnuftigt. ”’En opålitlig chowkidar kan göra hela byn fattig.’”

Hur besvärad mrs Mehta än var över sin situation hemma så hade hon alla bekvämligheter jag önskade att min mor skulle ha haft. Ett stort hus. En kärleksfull äkta man. Ett hem fullt av tjänare. Tillräckligt många sarier för att fylla fem garderober. Trots sina begränsade resurser hade mor gett mig så mycket när hon hade så lite. Skulle jag någonsin kunna ge henne ett liv som mrs Mehtas?

Jag skakade på huvudet. Mina drömmar var spindelväv spunnen av guld. Det var vad mor skulle ha sagt.

Jag stannade till vid dr Stoddards rum för att säga att vi fick fortsätta spela nästa dag, men han pekade på brädet. Han hade flyttat alla sina brickor till en sida. Jag antog min mest högdragna min och mimade: ”Fä!”

Han skrattade. ”Dr Mishra spelade färdigt systers sida.”

Dr Mishra dök upp bakom dörren med en skrivskiva i handen. Han måste ha stått och antecknat i mr Hassans journal. Det förvånade mig att se den muslimske gentlemannen, som nu var vaken, sitta upp och läsa Chokher Bali, en roman av Tagore som jag hade läst i Calcutta.

”Jag tittade till mr Hassan och blev på något sätt lurad att spela”, sa dr Mishra, vars blick flackade mellan min hätta, mina skor och sedan brädspelet i dr Stoddards knä. Var jag den enda som gjorde honom nervös, eller var han likadan med de andra sköterskorna?

Han var vår underläkare, ung och ogift, rekryterad från England föregående år. Jag hade hört att han skulle ha kunnat fortsätta praktisera där, men bestämt sig för att återvända till Indien. Sjuksköterskorna – både de religiösa systrarna och de medicinskt utbildade som jag – var svaga för honom.

”Entusiastisk spelare, Stoddard. Slog mig utan problem”, konstaterade dr Mishra. Gropen i hans haka blev djupare när han log. Med en teaterviskning tillade han: ”Ganska säker på att han fuskade, dock.” Hans två framtänder överlappade en aning och gav honom ett ödmjukt uttryck.

Jag höjde ena ögonbrynet och sa: ”Det är en populär åsikt.”

Dr Mishra småskrattade så att de mörka lockarna guppade. ”’Vi kan inte ändra vindens riktning, bara justera seglen’, syster Falstaff.”

Jag trodde inte att han visste vad jag hette. De andra läkarna kallade oss alltid bara för syster, som om vi var utbytbara.

”Ut nu, båda två!” Stoddard viftade med händerna och låtsades vara irriterad över att vi retades. Men han log.

Dr Mishra sa adjö till mr Hassan, som höjde sin bok och vinkade. Dr Mishra nickade mot dr Stoddards ben. ”Läkningen går fint. Vi kan ta bort gipset inom en vecka.”

Stoddard gnuggade händerna och såg på mig med ett illmarigt leende. ”Strålande! Då får syster tid att finslipa sitt backgammonspel.”

”Och ni ert”, kontrade jag leende.

”Det är bäst att jag fortsätter med min rond”, sa dr Mishra som kom gående mot mig med blicken fäst vid min uniformshätta. Jag stod kvar i dörröppningen. Han försökte gå runt mig och log blygt mot mosaikgolvet. Jag klev åt sidan, men lyckades bara hamna i vägen igen. Vi måste ha sett ut som ett par klumpiga dansare. Jag kände en pust av kardemumma och lime från hans läkarrock när han äntligen gled förbi mig.

”God kväll, syster Trivedi”, hörde jag honom säga ute i korridoren. Rebeccas efternamn. Så mitt var inte det enda namn han lagt på minnet. Det fick mig att känna mig mindre speciell på något sätt. Mitt arbetspass började klockan sex på kvällen och slutade klockan fyra på morgonen. Innan jag gick hem tog jag vägen förbi miss Novaks rum för att ge henne morfininjektionen hon behövde. Hon vaknade när hon hörde mig röra mig i rummet.

”Jag ger er resten av dosen nu innan jag går hem.” Jag baddade injektionsstället med bomull och desinfektionsmedel. Hon grep om min underarm och blundade.

”Berätta om din far. Jag har legat och tänkt på min.”

Ett ögonblick var jag mållös. Aldrig förr hade en patient ställt en sådan personlig fråga och jag hade aldrig ens pratat om min far med någon förutom Rebecca, på den tiden då vi brukade dela ett fat med mors brödpudding. Jag placerade sprutan i emaljfatet jag tagit med mig och desinficerade injektionsstället igen.

Mira väntade tålmodigt. Till sist mumlade jag: ”Varför det, ma’am?”

Hon öppnade ögonen. ”Är han så förhatlig?”

Jag sa ingenting.

”Gjorde han er illa?”

Jag bet ihop.

”Jag förstår.”

Vi betraktade varandra. Vem av oss skulle blinka först? undrade jag. Bara för att hon hade lätt för att prata om sitt privatliv kunde hon inte förvänta sig att jag också skulle göra det. Och jag uppskattade inte att tvingas avslöja detaljer om min familj som mor och jag inte ens pratade om sinsemellan.

Jag gick till sängens fotända och antecknade medicinen i hennes journal. ”Är det något annat ni behöver?”

Hon skakade på huvudet och slöt ögonen igen. ”Det här är inte över, syster Falstaff.” Hennes andhämtning var jämn nu.

”Då ses vi i morgon kväll, miss Novak.”

I förrådet bytte jag om från arbetskläder till jumper och kjol. Uniformen fick hänga kvar i mitt skåp. Men jag kunde inte skaka av mig Miras fråga. I Calcutta hade alla känt till min far. Jag var bara tre när han gav sig av, men jag hörde viskningar när jag följde med mor hem till hennes kunder. Han hade kommit från Storbritannien för att utbilda indiska soldater – många av dem hade stridit för England under världskriget – när han träffade min mor. Hon var sömmerska och han behövde laga en reva i uniformen. De fick först mig och sedan min bror, och när jag var tre år gammal återvände han till England och kom aldrig tillbaka. Jag hade knappt några minnen av honom. Mor pratade aldrig om honom och jag frågade aldrig. Ett halvår efter hans avresa bestod vår familj endast av två personer, mor och jag, för min bror dog innan han hann fylla två. Varför ville Mira riva upp min fars smärtsamma svek igen? Vad spelade det för roll för henne vad jag visste om min far eller vad jag tyckte om honom? Jag var försjunken i tankar när min ersättare dök upp. Roopa var en av indierna som nyligen rekryterats in i det engelska sjuksköterskesystemet. Hon var livlig och hade alltid nära till att le. Hon älskade att retas och bli retad och var en favorit bland läkare och biträden.

”Hur mår den gamle kufen?” frågade hon medan hon bytte om till uniform. ”Ställer han fortfarande till med trubbel?”

Jag skrattade. ”Dr Stoddard väntar på att du ska förgylla hans dag.”

”Vann du i dag?”

”Inte riktigt. Men jag leder med tio paise.” Den gamle doktorn och jag hade börjat satsa pengar, mycket små summor, när vi spelade. Hon daskade till mig på armen med förklädet. ”Spendera nu inte allt på en gång!” Hennes skratt klingade efter henne på vägen ut ur förrådet.

Lättare till mods gick jag ner till verkstaden på baksidan av sjukhuset för att hämta min cykel. De flesta nätter promenerade jag med Indira till hennes kvarter och cyklade sedan den sista biten hem. Klockan fyra på morgonen var spårvagnen inte ett alternativ. Mor oroade sig över att jag kom hem i gryningen, men lönen var bättre på natten än på dagen. Och gatorna var i praktiken övergivna så tidigt på morgonen, så det var tyst och fridfullt.

Verkstaden hade cementgolv och gråmålade väggar. De kemiska lukterna här – så annorlunda från sjukhuslukterna ovanför – kändes behagliga på något sätt. Mer än en gång hade jag undrat om jag skulle ha trivts med att arbeta med händerna och tillverka saker i stället för att ta hand om människor. Men mor hade spenderat varje rupie hon tjänade på min sjuksköterskeutbildning och räknade med att min inkomst skulle försörja oss båda. När jag fick mitt diplom höll jag hennes hand och pressade min panna mot hennes, vår signal för att allt skulle ordna sig. Vad skulle jag inte göra för att lindra hennes oro över hyran? Över att inte ha råd med fårköttet hon envisades med att laga åt mig eftersom hon var övertygad om att det skulle ge mig styrka (fastän hon själv aldrig åt kött) och skorna jag behövde ha på mig på jobbet (den enda delen av mina arbetskläder som hon inte kunde sy)? Jag ville ge henne det liv hon borde ha haft i stället för det som tvingats på henne. Sjuksköterskearbetet var ett sätt att spara pengar för att kunna göra det en dag.

Mohan arbetade i verkstaden med att rengöra utrustningen, olja hjulen på bårarna, hålla varmvattenberedaren i skick och laga allt

som behövde lagas. I kväll höll han på att måla om ett avlastningsbord i trä och stod med ryggen vänd mot mig. Jag iakttog honom en stund. Hans smidiga, jämna penseldrag hade en lugnande inverkan på mig.

Jag gick bort till hörnet där cyklarna stod. När han hörde mina steg tittade han upp, rätade på sig och gav mig ett snett leende. Jag hade känt hans blickar på mig när han levererade utrustning eller möbler till vår avdelning. Han sökte upp mig för att hälsa och försökte alltid småprata. Jag var reserverad, för en tjugotreårig kvinna utan man (något avvikande i sig) måste akta sig för att inbjuda till rykten.

Men Mohan var snäll. Han kändes trygg. Han var en lång man med tjockt hår och lågt hårfäste. Hans haka var blåsvart, ny skäggstubb var redan på väg trots att han förmodligen hade rakat sig innan han gått till jobbet. Hans skjorta var fläckig av olja, smuts och lösningsmedel – rummets parfym.

Liksom jag jobbade han kvällar och nätter, antagligen för att det betalade bättre. Jag hade alltid uppskattat lugnet på natten, de tysta korridorerna utan surret från besökare, utan avbrott. Kanske gjorde han också det.

Mohan torkade sina färgfläckiga händer på en trasa som redan tycktes ha varit med om en hel del. Jag lade märke till hans fingernaglar med kroniska svarta smutsränder. Hur många gånger han än tvättade dem satt oljan kvar. Fingernaglarna var ett av skälen till att jag inte kunde föreställa mig Mohan i min säng. Tanken på hans svarta nagelband på mina höfter fick en rysning att gå igenom kroppen – och den var inte av det slag han kanske skulle ha önskat. Jag hade nästan lett cykeln ända fram till dörren när jag hörde honom harkla sig. ”De visar Duniya Na Mane på Regalbiografen i morgon eftermiddag.” Han gav mig ett hoppfullt leende.

Mitt ansikte brann av förlägenhet. Jag hade känt på mig att han ville fråga något i går och skyndat mig ut med ett snabbt adjö medan jag låtsades att jag inte förstod att han hade något på hjärtat. Nu när jag stod någon meter ifrån honom var det omöjligt att ignorera den outtalade frågan. Jag stirrade ner på cykelstyret. En av mors kunder hade gett henne den här cykeln i stället för att betala

räkningen för klänningen hon beställt. Mor förtjänade mer än en begagnad cykel. Mer än en lägenhet på arton och en halv kvadrat som låg så nära Victoriastationen att tågen fick fönsterrutorna att skallra. Mohan var inte lösningen och jag ville inte ge honom falskt hopp.

Jag lät handflatorna glida över cykelstyrets lena stål. ”Mor och jag ska gå till marknaden i morgon eftermiddag. Hon behöver en ny sax.” Jag gav Mohan ett snabbt ögonkast och såg att han hängde med axlarna.

Han tittade ner på trasan han stod och höll i. ”Javisst, jag förstår.” Han mötte min blick med ett tappert leende. ”Vi får gå en annan gång.”

Jag nickade och rullade ut cykeln genom dörren. Åh, vad jag hatade att göra honom besviken när han var en sådan god och ärlig man. När han gifte sig skulle han vara den sortens man som gjorde vad som helst för sin fru, sina barn, sina föräldrar. Men Mohan skulle alltid jobba med underhållsarbete, han hyste inga andra ambitioner. Vad honom anbelangade hade han nått höjden på sin karriär – en trygg position på ett ryktbart sjukhus. Ett jobb som ingen kunde ta ifrån honom. Men jag ville ha ett annat liv. Jag var inte riktigt säker på hur det skulle se ut eller hur jag skulle ta mig dit, men jag visste att jag inte ville arbeta som sjuksköterska för alltid. Nej, jag hade ingen framtid med Mohan.

Indira väntade på mig när jag kom ut genom dörren. Hon var tyst och tankfull medan vi promenerade mot hennes hem.

Natten var fridfull, fri från det låga bullret från bilar och spårvagnar, fri från klappret av hästhovar och fruktförsäljarnas högljudda rop. Det var nymåne. Flera duvor kurrade där de trängdes kring en halväten roti. Vi passerade en skräddare där två män satt vid sina symaskiner under en svag glödlampa för att fylla burra sahibs armés omättliga behov. Grannbutiken var också öppen. En man måttade upp spannmål ur en stor jutesäck och fyllde mindre tygpåsar till försäljning.

”Jag önskar att jag kunde vara som du, Sona.” Indira rörde sig lika graciöst i sin sari som mor. Hon drog koftan tätare om sig och lade armarna i kors över bröstet. Det var som kyligast i gryningen,

även om luften var fuktig. Senare skulle temperaturen klättra till över trettio grader i skuggan.

”Varför säger du så?” Jag kände ingen som skulle säga att de avundades mig. Inte flickorna på skolan i Calcutta. Inte mina klasskamrater på klosterskolan där jag fått gå tack vare ett stipendium.

Inte heller de på sjuksköterskeutbildningen. Vem skulle vilja byta plats med en halvkast? Vem ville höra glåporden chee-chee och blackie-white hagla över sig? Vem ville få stenar kastade på sig på väg till jobbet? Jag skulle hellre byta plats med Indira. Hon bodde i ett land som accepterade henne som hon var. Hennes familj hade levt i Indien i generationer och bett i hinduiska tempel. Hennes hy var som rostade mandlar och det mörka håret glänste i ljuset. Hennes släktträd var lika högt som det var brett.

”Din mor tvingade dig inte att gifta dig när du var sjutton, Sona. Här är du, tjugotre år gammal, och kan gå vart du vill ensam. Dina grannar skvallrar inte om var du har varit eller om vad dina barn har för sig. Du är fri.”

Jag fnös. ”Knappast.” Mor hade kommit med antydningar om att jag borde gifta mig i flera år, men hittills hade det inte funnits någon som lockade mig. Det hade funnits en invärtesläkare i Calcutta och en lärare jag träffade genom en av mina klasskamrater på sjuksköterskeutbildningen, båda attraktiva, men den ena var förlovad och den andra gift.

”Varför hjälper du mig hela tiden med Balbir?” frågade Indira. ”Du kommer bara att trassla till det för dig.”

Jag stannade för att se på min vän. ”Minns du min första dag på sjukhuset? Du hälsade mig välkommen med en liten krukväxt. Du sa att det skulle växa chilipeppar på den och när jag skördade och torkade frukterna skulle jag trä upp dem på en girlang tillsammans med limefrukter för att ge oss tur i vårt nya hem. Jag har kvar den växten, Indira. Och mamma ser fram emot att göra en ny girlang varje år och hänga dem ovanför tröskeln. Under tiden äter hon chilipepparn rå!” Jag ruskade varsamt min väns axel för att locka fram ett leende ur henne. ”Det var bara du som förstod hur svårt det var för oss att flytta så långt bort från vårt hem i Calcutta.” Min röst skar sig. ”Du fick mig att känna att vi

kunde göra Bombay till vårt hem. För det kommer jag alltid att vara tacksam.”

Hon log och klappade mig på axeln.

Längre fram stod en grupp unga män och viskade hetlevrat under en svag gatlampa. Universitetet låg på vår hemväg och studenter samlades i den här korsningen vid alla tider på dygnet.

”Du måste komma, Nikesh!” sa den unge mannen med glasögon som liknade de som mr Gandhi alltid bar. ”Nog måste du vara trött på att de kväver vår textilindustri – den som våra förfäder, både dina och mina, byggde – för sin egen vinnings skull?”

”Vad gör protester för nytta? Britterna fängslade femtiotusen indier jämte Gandhi-ji för att de protesterade mot saltskatten …”

En skäggprydd student avbröt: ”Och de slutade först när världen fick dem att skämmas. Men nu beskattar de allt annat vi gör igen. Var finns framstegen?”

Glasögonbäraren log. ”De kommer, mina vänner. Och nu kommer ni till protesten allihop. Vem vill ha chai?” Han höll fram en termos.

Det var likadant i Calcutta också. Hos varje subji-walla och paanwalla. Missnöjet hos ett tålmodigt folk vars tålamod höll på att tryta sjöd överallt. Ut med de engelska parasiterna! Min far hade varit en av parasiterna. Ironin i min existens gick inte förlorad på mig.

När vi hade passerat studenterna sa jag: ”Indira, om du någonsin behöver sova över hos oss är du mer än välkommen, det vet du.” Mamma och jag hade bara en enda säng, men jag var säker på att vi skulle kunna lösa det på något sätt.

Hon skakade på huvudet. ”Och mina barn? Vart skulle de ta vägen? Nej, Sona. Det är vänligt av dig att erbjuda. Och jag är tacksam för din vänskap, men jag kan inte. Det här livet är mitt öde, Sona. Det är Bhagwans vilja.”

Jag förstod henne på det sätt jag förstod alla indiska kvinnor som kände att deras tillvaro var förutbestämd. Att det inte fanns något de kunde göra för att påverka sina liv. Deras barn, som Indiras döttrar, skulle gå samma öde till mötes. Det fick mig att känna mig hjälplös – och hopplös för deras skull.

Vi tog farväl där hennes bostadsområde började. Längre fram

fanns en affischtavla för den populära filmen Jeevan Prabhat. Jag kände till handlingen. Ett par lyckas inte få barn, så mannen tar sig en hustru till. Skulle Balbir frestas att göra likadant? Jag cyklade hemåt, nedslagen av tanken.

Jag behövde vara särskilt tyst när jag kom in på vår gårdsplan så här tidigt på morgonen. Värdens familj bodde på nedervåningen och paret som bodde i lägenheten mitt emot vår jobbade dagtid och behövde sin sömn. När jag började gå uppför utomhustrappan hörde jag de högljudda snarkningarna från vår hyresvärd. När jag nådde trappavsatsen utanför vår lägenhet förstod jag av de upphetsade stön och gälla flämtningar som hördes att paret mitt emot oss höll på att försöka bilda familj. Jag stannade till ett ögonblick och lyssnade. Deras kärleksakt väckte en känsla som spred sig från mitt bröst ner till stället varifrån min menstruation kom. Jag hade aldrig varit med en man på det sättet. Inte ens den unge kontoristen som bjudit mig på bio och försökt stjäla en kyss efteråt hade väckt den sortens begär hos mig.

Så fort jag låste upp dörren till vår lilla lägenhet kom mor för att möta mig. Hon var alltid vaken när jag kom hem. Jag hade sagt åt henne att inte vänta uppe – många gånger – men hon lyssnade inte. Hon sa alltid att hon sov på kvällen, direkt efter att jag gick till jobbet. Jag var inte säker på om jag trodde henne.

I handen höll hon ärmen på en skjorta hon måste ha hållit på att sy. ”Allt bra?”

Vad hon undrade var om jag fortfarande hade ett jobb. Att jag skulle få behålla jobbet var det min mor bekymrade sig mest över. I Calcutta hade jag redan förlorat ett och vi hade inte råd att förlora ett till. Hennes arbete med att sy och sy om kvinnors salwar kameez, herrars ullvästar och barns skoluniformer betalade för maten vi åt. Men min inkomst krävdes för att täcka kostnaderna för hyra, husgeråd, skor, kappor och mors hjärtmedicin som sjukhusets apotekare vänligt nog gav mig rabatt på. Med tanke på hur lätt det skulle vara att försnilla medicinen när han inte var närvarande kunde jag lätt ha tagit för mig utan att notera det på hans skrivskiva, men jag hade aldrig känt mig frestad.

Jag tog av mig tröjan och hängde den på spiken bakom dörren. ”Ja, mamma. Allt är bra”, sa jag och imiterade hennes sätt att vagga med huvudet från sida till sida. Det fick henne alltid att skratta och jag tyckte om att se henne skratta. Hennes rynkor slätades ut och färgen återvände till kinderna. Hon sökte i mitt ansikte för att försäkra sig om att jag talade sanning och klappade mig sedan på armen. Hon övergav den halvfärdiga ärmen och gick bort till Primusköket för att värma ris och baingan-curry åt mig och för att koka te. Jag satte mig på stolen bredvid matbordet, som också fungerade som mors sybord. På andra sidan stod en symaskin med tvillingen till ärmen hon hållit i när hon mötte mig i dörren.

Jag stödde ena armbågen mot bordet och såg mig omkring. Vår lägenhet bestod bara av ett enda litet rum. Vi delade avträde med paret på samma våning. Vid ena väggen fanns en smal säng som mamma och jag delade. En liten bänk för Primusköket och förberedelse av mat (vilket ibland också skedde på matbordet) täckte en annan vägg. En ensam bokhylla rymde mina skolböcker, Lysande utsikter, Folksagor från Bengal, Emma, R.K. Narayans Swami and Friends, Jane Eyre (den som Rebecca gav mig), Middlemarch, mors sömnadstidningar och något enstaka nummer av tidskriften LIFE från grannfrun samt en hög med Reader’s Digest. Efter att ha hört historier från patienter som Mira och dr Stoddard och mrs Mehta gick luften ur mig när jag kom tillbaka till den här lägenheten. Det luktade av gurkmeja, symaskinsolja, mors sandelträtvål och medicin. Inte obehagligt, bara välbekant. Skulle resten av mitt liv vara så här litet och begränsat? Men så fort den tanken letade sig in i mitt huvud fylldes jag av skam. Det här var också mors liv. Hur kunde jag förminska det hon gjort för att ge oss mat och husrum och försäkra sig om att jag kunde få ett yrke med så pass bra inkomst? Ändå undrade jag – hur skulle mitt liv vara om jag lyckades bryta mig ut ur den här buren?

Jag hade inte delat de här tankarna med mor eftersom jag inte ville att hon skulle känna sig lika eländig inför framtiden som jag gjorde. Instinktivt visste jag att om jag gav mig av så skulle hon bli kvar. Jag var allt hon hade, om jag lämnade henne skulle hon bli

förtvivlad. Övergiven av sin man, sin lilla son och sin dotter? Jag stod inte ut med tanken på att göra så mot henne.

När hon placerat teet och min middag på bordet strök hon en hårslinga bakom örat på mig. Hennes hand var varm mot min svala hud. Hon satte sig på andra sidan bordet och plockade upp sömnaden igen. ”Berätta om din dag.”

Hon älskade att höra berättelser om mina patienter. Privata sjukhus som mitt tog emot patienter som hade bott på exotiska platser och kom från världar som mor aldrig hade sett. Hennes kunder var kvinnor från trakten vars män sålde försäkringar eller arbetade som banktjänstemän.

Jag berättade för henne om Mira Novak. Hon hade aldrig hört talas om konstnären, så jag beskrev målningarna jag sett i The Bombay Chronicle. Hon frågade hur Mira såg ut och vad hon och jag pratade om.

”Hon frågade efter mitt förnamn, mamma. Det gör aldrig någon, inte patienter, i alla fall. Till och med husmor kallar mig syster Falstaff. Och hon har känt mig i två år!”

Mamma följde skedens resa mot min mun med blicken, som om hon ville försäkra sig om att jag verkligen svalde. Jag tuggade på auberginecurryn, som var kryddad efter min smak – själv föredrog mor starkare chili.

”Och dr Stoddard. Hur är det med honom? Vann du något parti?”

Jag skakade på huvudet och åt ännu en sked kardemummakryddat ris. ”Hans nya projekt är att få ett 999-nummer för Indien. Hur han skulle ha tagit sig till telefonen med ett brutet ben är en annan fråga.”

Mors skratt uttryckte ren glädje, för han roade henne mycket. Av någon anledning berättade jag inte för henne att dr Mishra hade avslutat backgammonpartiet åt mig. Eller att han också hade använt mitt namn. En del saker behöll jag för mig själv, härliga små hemligheter som bara var mina, åtminstone ett litet tag.

Min redogörelse för mrs Mehta kom härnäst, följd av mr Hassan med blindtarmen och en sextonårig pojke med halsfluss. Hon verkade nöjd med min ”skolrapport”, som hon kallade den.

Hon bar bort min tomma tallrik till diskhon. Disken skötte hon

senare på morgonen, för att inte störa grannarna så här tidigt med ljudet från de gamla vattenledningarna. Hon kom tillbaka med en röd chili från växten som Indira hade gett mig. Jag såg henne ta en tugga och föreställde mig hur det måste bränna i strupen. Det fick min näsa att klia.

”Sona, det är något jag måste prata med dig om.”

Något hakade upp sig i bröstet på mig, som en maska i en tröja som fastnat på en spik.

Hon svalde chilin och torkade bordet med en fuktig trasa. ”Mohans far kom och hälsade på i dag.”

”Mohan?”

Hon upphörde med skrubbandet och såg på mig med rynkad panna. ”Du vet, den unge mannen som arbetar på ditt sjukhus?” Hon gick för att hänga upp trasan vid diskhon.

”I verkstaden. Den Mohan?”

Nu satte hon sig ner vid bordet, mitt emot mig, bakom symaskinen, hennes käraste ägodel. Hon plockade upp den ofärdiga ärmen och lade den på plats mellan pressarfoten och stygnplåten. ”Ja, Sona, den Mohan. Se inte så förvånad ut. Du berättade ju att pojken har visat intresse.” Hon började sy. ”Hans far kom för att be om din hand.”

Rummet snurrade runt. Så när Mohan bad mig att gå på bio med honom trodde han redan – eller hoppades – att jag skulle bli en del av hans familj. Han hade aldrig tidigare samlat nog med mod för att bjuda ut mig.

Blodet pulserade högljutt i mina öron, det kändes som att mitt huvud skulle explodera. ”Nej, mamma. Definitivt inte.”

Hon blinkade. ”Varför den snopna minen, Sona? Han är en god man. Du har själv sagt det. Han har bra lön och han är snäll. Vad vill du mer ha?”

Jag såg bestört på henne. ”Vad vill jag mer ha? Samma sak som du ville ha när du träffade min far.”

Hon stelnade till. ”Vad ska det betyda?”

Jag suckade. ”Mamma, jag är trött.” Vi hade aldrig pratat om min far och jag ville inte börja nu.

Hon lutade sig bakåt i stolen, den ofärdiga ärmen var bortglömd.

”Jag vill veta, Sona.” När hon var upprörd över något gned hon en punkt på bröstet, precis ovanför hjärtat. Det gjorde hon nu.

”Jag vill inte gifta mig med Mohan och så är det med det.” Jag reste mig upp och sköt in stolen under bordet. ”Jag går och lägger mig nu.” Det fanns så mycket jag hade kunnat säga. Att om hon inte hade nöjt sig med någon hennes föräldrar valt åt henne, varför skulle jag? Om hon inte hade nöjt sig med någon med lort under naglarna, varför skulle jag? Om hon hade varit fri att välja sin man, varför fick inte jag det? Hon var en god kvinna och förtjänade inte min ilska. Hon hade älskat en man. Hon hade gett honom två barn och han hade lämnat henne. Det var allt.

Jag hämtade handduk och tandborste och gick mot det delade avträdet ute på trappavsatsen medan jag undrade om jag bråddes mest på min mor eller min far. Och om jag hatade min far, betydde det att jag hatade de delar av mig som var han? Jag granskade min spegelbild. Mitt kastanjebruna hår var fortfarande uppsatt. Jag tog ut hårnålarna och lät det falla ner över axlarna. Nu, för första gången, lade jag märke till att mitt hårfäste gick i en rak linje över pannan i stället för att följa tinningarnas rundning. En gåva från min mor. Mina ögonbryn var vinklade nedåt och gav mig ett sorgset – eller var det besviket? – uttryck. Resignerat, kanske? Hade jag ärvt det uttrycket från min far? Jag försökte mig på en annan min, spärrade upp ögonen så att ögonbrynen höjdes. Nu såg jag ut som ett skrämt djur. I mina mandelformade ögon såg jag min mor igen. Var min hudfärg ett mellanting av mina föräldrars? Jag skulle aldrig tas för brittisk, men på grund av mitt uttal och min ljusa hy skulle jag kunna passera som parsisk. Mina läppar var varken tunna eller fylliga. De måste komma från min far. Jag försökte mig på ett leende. Det var snett! Varför hade ingen talat om det för mig förut? Definitivt inte min mors leende. När jag hade borstat tänderna och tvättat ansiktet gick jag tillbaka till lägenheten. Jag kysste min mors kind, så len och varm. Hon var bara fyrtioett, men såg äldre ut. Jag pressade min panna mot hennes. ”Det kommer andra, mamma. Mohan är inte den enda.” Det var mitt första frieri, så utsikterna såg inte lysande ut, men jag var tacksam för att hon inte påpekade det.

9789150982251

ALKA JOSHI RESAN FRÅN BOMBAY

BOMBAY

MAJ 1937