Läs mer om Pelle Forshed på rabensjogren.se
© Pelle Forshed 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Formgivning: Maria Svedberg, Happy Book
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-74891-8
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Innan vi börjar den tredje berättelsen om Zammy och hans vänner ska vi reda ut några saker som man fick veta i de tidigare böckerna.
Man skulle kunna tro att Zammy är en helt vanlig zombiepojke – att han är som alla andra. Men det är han inte. Zammy bär på en stor hemlighet.
Han är nämligen en människa. Precis som sin mamma, pappa och morfar.
De bor i ett litet hus i Zombyberg, och för att det inte ska avslöjas att de är människor måste de låtsas vara zombies.
Men vad händer med människor som avslöjas? Jo, de tillfångatas av Zombieskyddsmyndigheten och stängs in i Människoparken, ett inhägnat område långt bort från Zombyberg. Där bodde Zammys morfar länge. Men i den förra boken, när Zammys klass var på utflykt till Människoparken, lyckades Zammy smuggla ut sin morfar därifrån. Så nu har han flyttat in i Zammys familjs hem.
1. Riktiga människotårar
Precis som varje morgon slevar Zammy i sig sin gröt och springer över till morfar för att hinna titta lite på TV innan han måste gå till skolan.
Eftersom det är så trångt i huset fick morfar
flytta in i den gamla husvagnen som står på tomten. Det tyckte morfar var perfekt. Där kan han sitta och titta på TV hur sent som helst utan att störa någon. Morfar älskar att titta på TV.
Särskilt gamla filmer. Komedier, actionfilmer och kärleksfilmer.
Zammy kryper upp intill morfar i den lilla soffan, som också är en säng. Och där morfar äter både frukost och middag och – ja, där han sitter eller ligger mest hela dagarna. Morfar
tycker om att ta det lugnt, dra ett täcke runt omkring sig och … ja, som sagt, titta på TV.
Den här morgonen har han lyckats få in en väldigt sorglig film om ett fartyg som sjunker mitt ute på havet.
– Men varför vill du titta på det här? säger
Zammy. Det är ju bara sorgligt! Kan vi inte se på något … roligare?
– Sorgliga filmer är det bästa jag vet, säger morfar och sträcker sig efter en näsduk.
Stora tårar rinner nerför hans kinder.
– Det är så underbart att bara få liksom …
gråta ut, säger morfar. Det är så skönt! Jag känner mig som en riktig människa!
Zammy tittar på morfar som gråter så mycket att han guppar upp och ner.
– Så sorgligt är det väl ändå inte, säger
Zammy och klappar lite på honom. Det är ju
bara en film och inte på riktigt.
Morfar skakar på huvudet.
– Du har mycket kvar att lära dig pojk, säger han och torkar tårarna med sin näsduk. Det är
gråten som skiljer oss från zombierna! Och om det är sorgligt på riktigt eller inte spelar ingen roll.
Zammy drar försiktigt gardinen åt sidan och tittar upp mot grannhuset. Det har stått öde så länge Zammy kan minnas, men nu har det precis flyttat in nya grannar där. Fast de verkar mest
hålla sig inomhus, så Zammy har inte sett dem än.
– Det vore kul om det har flyttat in något barn, säger Zammy och drar för gardinen igen.
– Men vadå? Skulle du leka med zombiebarn? säger morfar. Det kan man väl inte?
– Men hallå!? Mina bästa vänner är zombies, säger Zammy och sätter sig upp.
Morfar harklar sig och riktar blicken mot
TV:n igen.
Då kommer Zammy på att klockan börjar bli mycket. Han hoppar upp ur soffan och springer tillbaka in i huset för att göra sig i ordning inför skolan. Mamma har som vanligt hällt upp ett
bad med gammalt smutsvatten så att han ska få en riktigt unken zombielukt. Han sjunker ner i badkaret och mamma plockar fram sminket som består av grön mossa och förkolnade träpinnar.
– Hann du titta på något roligt hos morfar? säger mamma och gnider in mossan i Zammys ansikte.
– Han tittade på en så
himla sorglig film att han mest satt och grät, säger Zammy.
Mamma stelnar till och blir
alldeles tyst. Zammy kan se en rynka mellan hennes ögonbryn.
– Jag vet inte om vi har pratat om det här ordentligt än, säger mamma. Men du förstår … att gråta kan vara väldigt farligt, i alla fall om någon ser det. Då förstår de direkt att du inte är någon riktig zombie. Och då … ja, du vet …
Zammy nickar. Han vet.
– Men det är nog ingen fara, säger han. Det kom inte en enda tår när jag kollade på filmen. Och den var verkligen supersorglig.
Mamma tittar på Zammy och ler.
– Skönt att höra, Zammy, säger hon och ritar ett stort ärr tvärs över ena kinden med en bit kol. Seså, nu är du klar! Dags att gå till skolan!
Även om Zammy har bråttom stannar han till när han går förbi grannhuset. Han kan se att någon har röjt upp lite utanför. I övrigt syns det inte att det bor någon där. Har det verkligen flyttat in någon? Gardinerna är fördragna i alla fönster utom ett. Zammy ställer sig bakom en buske och kikar mot fönstret. Men han ser ingenting. Eller? Vänta!
Nu skymtar han något. Ett litet huvud. Som en skugga. Det ser nästan ut som om någon tittar på honom. Zammy sträcker sig fram för att se bättre. Men vips så försvinner skuggan och Zammy måste skynda sig så att han inte kommer försent till första lektionen.
Z ammy gråter aldrig. Det skulle ju avslöja
att han är en levande pojke – mitt bland alla zombier i Zombyberg! Men när en ny tjej börjar i klassen och hon råkar bli bjuden på
Zooeys kalas istället för Zammy, är det väldigt nära att tårarna börjar rinna.
Snart börjar det ryktas på skolan att en människa döljer sig bland zombiebarnen, och för att ta reda på sanningen tvingar rektorn eleverna att göra ett ”människoprov” …
Människoprovet är den tredje delen i Pelle
Forsheds fartfyllda och skruvat humoristiska serie om Zammy.
Läs också:
