Kapitel 1
Onsdag 25 december
Eli huttrar till och tittar upp mot himlen. Det har äntligen slutat snöa och en tunn sol letar sig försiktigt fram bland några tunga, grå moln. Den ger ingen vidare värme, han är iskall in på kroppen. De har väntat i över en halvtimme nu. Han och Clara, och Claras bonusmamma Malin.
Malin plockar fram sin mobil och knappar otåligt fram ett nummer. Men ingen svarar och telefonen glider ner i jackfickan igen.
– Hon måste ju helt ha glömt bort oss, mumlar Malin och blåser på sina långa, rödlila fingrar.
De befinner sig på den del av Sandslån som är en ö i Ångermanälven. Där finns vandrarhem och museum. Det är vandrarhemmet de ska ta hand om nu på jullovet. Malin har vanan inne, i fjol startade hon och Claras pappa ett pensionat i Tjällvattnet, på andra sidan älven. Men kvinnan som ska visa dem
runt nu och ge dem nycklarna verkar ha ghostat dem helt.
Eli kör ner händerna i jackfickorna och försöker försiktigt röra liv i de stelfrusna fingrarna. Det går sådär, och han undrar tyst hur länge Malin tänkt att de ska stå härute innan de ger upp.
– Men seriöst, vi drar, gnäller Clara.
– Jag testar en gång till, pressar Malin fram.
Parkeringen är oplogad och Eli ser ner på sina skor. Han borde ha tagit på sig något annat än sneakers. Tårna har han inte känt av på tjugo minuter. Försiktigt börjar han trampa runt på stället för att få tillbaka lite värme i dem.
Det är knäpptyst på området, öde. Det enda som hörs är snöns knakande under hans egna skosulor. Han tittar upp.
Vandrarhemmet och museet bildar en trekant med ett igenbommat kafé. Fönstren gapar tomma och flera av de vita plaststolar som verkar ha lämnats kvar efter sommaren har dråsat omkull av snöns framfart. Ett bord med ett saknat ben ligger uppochner. Vad är det här för ställe?
– Hon svarar inte, suckar Malin.
– Är du säker på att det var idag då? säger Eli och drar upp axlarna mot öronen.
– Javisst. Det kommer ju övernattningsgäster imorgon. En Mildred Strindlund skulle möta oss här vid museet. Det är hon som har nycklarna, vi kan inte göra ett smack förrän hon har dykt upp.
Malin slänger en otålig blick på sin armbandsklocka.
– Hon kanske är därinne, säger Clara och pekar mot museet.
– Skulle inte tro det, säger Eli.
Stora drivor av snö har blåst upp på trappan och blockerar ingången till museet. Dessutom syns inga fotspår.
Något rör sig oroligt i Elis mage. Han har aldrig gillat överraskningar, och nu verkar det ha skett ett jobbigt missförstånd med den där Mildred.
Han går fram till ett av de höga fönstren medan han försöker undvika att få in snö i skorna. Han kikar in, men det är becksvart därinne.
Försiktigt tar han ett språng uppför den översnöade trappan och känner på dörrhandtaget.
– Låst, konstaterar han.
Då hörs ett skramlande ljud från bron som skiljer ön från fastlandet. En person på cykel ser ut att kämpa sig över den.
– Det där kanske är Mildred Strindlund, säger Malin.
Eli kan inte låta bli att undra över hur man kan vilja sätta sig på en cykel i det här vädret.
Kvinnan parkerar intill dem och drar ner mössan över öronen.
– Hej, ursäkta att jag är sen.
– Ingen fara alls, säger Malin. Mildred, va?
Malin är uppenbart lättad och hon verkar inte bry sig om att
poängtera för kvinnan att de stått ute i kylan och väntat i nästan fyrtio minuter nu.
Kvinnan nickar, men hon ler inte. Hennes blick är snarare lite misstänksam när den skannar av de tre uppifrån och ner. Ansiktet ramas in av en korpsvart pagefrisyr och på nästippen hänger rödrosa glasögonbågar. Hon är klädd i en färgglad kappa och vinterkängorna liknar två fluffiga katter.
– Vad fint det är här, säger Eli artigt utan att mena det.
Den här ön kan vara det ödsligaste ställe han någonsin befunnit sig på.
– Tack. Mer liv och rörelse på sommaren, svarar Mildred. Nå, vi får väl ta oss en titt på vandrarhemmet då?
– Gärna, säger Malin.
Kvinnan går före över den översnöade gårdsplanen och de andra får kämpa för att hinna med. Eli blir snabbt andfådd och hans bortdomnade tår gör det inte lättare att hålla jämn takt med henne.
– Hela ön är som att stiga rakt in i historien, säger Mildred när hon når det ödsliga vandrarhemmet.
– Jag vet, säger Malin. Min mormor bodde här, jag var ofta hos henne när mamma jobbade.
Mildred tittar upp på Malin under sin raka, korta lugg.
– Jaha, vem är din mormor då, tro?
– Hedvig Berglund hette hon. Hon drev en liten godisbutik på Sandslån på 1960-talet.
Då händer det något märkligt, som får hela stämningen att snabbt förändras. Eli plockar upp det direkt, ser häpet hur Mildreds påbörjade leende stelnar till och dör ut. Hon dyker ner med huvudet i en sliten tygkasse och börjar prassla med något.
– Jag, alltså ja, det vet jag inte …
– De flesta vet nog vem hon var, säger Malin.
– Alla känner inte alla bara för att det är vischan, mumlar
Mildred och fiskar upp en stor nyckelknippa.
– Nej, i och för sig …, säger Malin.
Hennes kinder blir lätt rosa.
Mildred ger ifrån sig en ljudlig hostning.
– Men då är ju det här inte någon okänd plats för dig, det är bra.
Varför reagerade Mildred så märkligt när Malin började pra-
ta om sin mormor?
Eli sneglar på Clara och ser att även hon noterat hur stämningen förändrades. De ger varandra blickar bakom de vuxnas ryggar.
Det här blir något att snacka om sedan, tänker Eli medan han tittar upp mot de stora, mörka fönstren.
De gapar spöklikt tomma.
Kapitel 2
Det är knappt varmare inomhus än utomhus. En unken, instängd doft slår emot dem när Mildred drar upp ytterdörren.
– Vandrarhemmet heter Flottaren, förklarar hon. Tidigare var det rätt och slätt arbetskasern nummer 5. Eller som arbetarna kallade den, ”femman”. Här låg en gång i tiden världens största
timmersortering, det är det ön är känd för. Timret flottades, alltså transporterades, från skogarna till industrierna längs älven.
Eli nickar. Han vet det, Malin har berättat det många gånger. När sorteringen lades ner övergavs alla byggnader, men ett par av dem rustades upp som museum och vandrarhem för bara några år sedan.
– Totalt finns det tolv rum fördelade på två våningar, säger Mildred.
– Hur många besökare har ni på ett år? undrar Malin.
– Runt tvåtusen, och det ökar för varje år. I fjol arrangerades
en litteraturfestival här, efter det blev stockholmarna som tokiga såklart. Alla skulle plötsligt köpa kåk på Sandslån. Håhåjaja.
Mildred drar in luft genom näsan och lägger luggen tillrätta.
– Det är verkligen ett magiskt ställe, säger Malin. När jag var liten var byggnaderna tomma och övergivna.
– Mycket jobb bakom, säger Mildred. Hela byn har fått hugga i.
– Kan tro det, säger Malin.
– Här är själva receptionen, säger Mildred och gör en gest mot ett litet utrymme till vänster om entrén. Det är inte stort men å andra sidan behöver man inte mer.
Utrymmet består av ett minimalt skrivbord och en bokhylla som lutar oroväckande. Pärmar, papper och pennor ligger huller om buller på bordet.
– Det blir finfint, säger Malin.
Eli kan se att något osäkert drar över hennes ögon. Inte så konstigt, ingenting verkar vara förberett för dem. Vad är det för ett märkligt ställe? Och vem vill ens bo här så här års.
Mildred går vidare i korridoren och låser upp rummet längst bort.
– Det här huset användes som bostad till de arbetare som kom till ön för att sortera timret. Nu är rummen renoverade men vi har försökt att behålla lite av den gamla stilen, för att skapa en viss känsla.
Eli ser sig om. Rummet är rymligt, med stora fönster mot gårdsplanen, parkeringsplatsen och museet. Längs sidorna står våningssängar och i mitten av rummet ett runt köksbord i trä, omgivet av pinnstolar i olika, grälla färger och en soffgrupp.
– Det här rummet är lite rymligare, så att en familj ska kunna äta och umgås, säger Mildred.
Hon nickar mot eldstaden i hörnet.
– Den där är minst åttio år gammal. Men vi har ordnat så att det går att elda i den.
Hon knycker stolt på nacken och kliar sig med en guldmålad lillfingernagel på nästippen.
– Jag var här ofta när jag var liten. Men då fanns ju inte det här, utbrister Malin. Men att du inte känner till min mormor? Hon var ju lite av en lokalkänd…
– Du har väl fått information om rutinerna? avbryter Mildred.
– Ja, säger Malin, tydligt snopen över att ha blivit avbruten mitt i en mening. Ingrid Larsson mejlade mig dem.
– Vem är det? frågar Clara.
– Det är hon som driver vandrarhemmet i normala fall, säger Mildred. Det var tråkigt att hon gick och bröt benet på andra advent, det var det. Särskilt som hon absolut skulle hålla vandrarhemmet öppet i mellandagarna.
Det sista säger hon med en fnysning, som om det var tidernas sämsta idé.
– Bokningssystemet är ju samma som det ni har i Tjällvattet om jag förstått det rätt? Då blir det ju lätt för er.
– Jaja, det fixar jag, säger Malin. Och så har jag Clara och Eli som hjälper till med städningen.
Mildred går före ut i korridoren och styr stegen tillbaka mot receptionen.
– Övervåningen får ni titta på själva.
Hon säger det snabbt, och när hon passerar trappan ökar hon på stegen medan hon sneglar upp mot taket. Eli följer hennes blick som om han väntar sig att få syn på något särskilt, men det enda han ser är ett mörkt trapphus.
När de kommer tillbaka där de startade öppnar han ytterdörren för Mildred och snart befinner de sig alla ute i kylan igen.
– Jo, innan jag glömmer det, säger Mildred. Ett av rummen på övervåningen hyr vi inte ut. Rum nummer 8.
– Varför inte? frågar Eli.
– Det är inte renoverat än och inte öppet för gäster alls. Dessutom verkar nyckeln dit vara försvunnen nu också. Så, ni låter det rummet vara. Är det förstått?
Mildred naglar fast Eli med blicken, som om hans fråga stört henne på något sätt.
– Förstått, säger Malin.
Medan Malin och Mildred fortsätter prata uppfattar Eli något i ögonvrån och vänder sig mot huset. I samma stund dras
gardinen i ett av fönstren på övervåningen igen. Han skärper blicken men ser inget mer. Något kallt rör sig i nacken. Är det inte helt tomt på människor? Han tittar på Clara men hon verkat ha missat vad som just hände. Han tar några steg från huset och skannar av raden av fönster med blicken. De andra fönstren
har inga fördragna gardiner. Bor det någon på vandrarhemmet ändå? Har han fattat fel? Han försöker få ögonkontakt med Clara men hon är fullt upptagen med sin telefon och att ta selfies.
– Men jo, innan jag glömmer det! utbrister Mildred och för honom tillbaka till nuet. Kvällen före nyårsafton blir det ljuskväll i båthuset, det är en viktig tradition för byborna och det är den som driver vandrarhemmet som arrangerar den. Alltså ni. Det är inget märkvärdigt egentligen, ni tänder en massa marschaller och bjuder på glögg och pepparkakor. Då blir alla så nöjda så.
Hon pekar på en stor, översnöad lada lite längre bort mot älven.
– Där ligger båthuset.
– Jaha, stammar Malin, jag visste inte att … Hon får röda flammor på halsen.
– Det är det populäraste eventet på Sandslån, avbryter Mildred och sluter ögonen en sekund. När det arrangeras något här kommer det folk från både Nyland, Lugnvik och till och med från Örnsköldsvik.
– Okej, jag fattar, säger Malin.
Mildred placerar händerna på cykelstyret.
– Jag hoppas verkligen att det ska gå bra för er, säger hon.
Kanske är det inbillning, men det är något med tonen i hennes röst. Sättet hon säger ordet verkligen på. Som om hon behöver övertyga både sig själv och dem om just det.
Att det verkligen ska gå bra.
- Ett rum hyr vi inte ut. Rum nummer 8.
- Varför inte?
- Det ar ... inte renöverat an. Dessutöm ar nyckeln dit Försvunnen. Sa ni later det rummet vara. Förstatt?
På den del av Sandslån som är en liten ö i Ångermanälven ligger vandrarhemmet Flottaren. Här ska Eli och Clara vistas på jullovet. Men platsen är långt ifrån mysig. Det är ödsligt, kallt, och något känns … fel. När de möter den gåtfulle Gideon får de höra om det brutala mord som en gång begicks här – i rum nummer 8.
Vem var den så kallade Baronen? Varför hittades aldrig hans mördare? När Eli, Clara och Gideon börjar rota i historien händer flera märkliga saker. De inser att någon finns där ute som inte vill att sanningen ska komma fram.
Någon … eller något?