9789186623197

GĂ„NGMEDLEM En annan sida av Sverige

The Bearded Lady Tegnérgatan 37 111 61 Stockholm hello@thebeardedlady.se www.thebeardedlady.se © Geir W Stakset, Niklas Malmborg och Nygren & Nygren AB Producent: Nygren & Nygren AB Redigering: Lars Molin Fotografier: Privata Omslag: Daniel DePierre Grafisk form: Nygren & Nygren AB Repro: Nygren & Nygren AB Korrekturläsning: Per Axelsson Tryckt i Sverige 2012, genom Nygren & Nygren AB ISBN: 978-91-86623-19-7 Gängmedlem – En annan sida av Sverige är producerad av Nygren & Nygren AB www.nygrenochnygren.se

Innehåll Förord FRIHET BARN KRAFTSPORT MÖRKER BRÖDER BANDITER SKÅNEGATAN REVANSCH Epilog Källor

7 11 31 77 111 139 167 185 215 229 233

FÖRORD ”Ärligt talat, hur många kan med handen på hjärtat säga att dom tycker att det är roligt och spännande efter fem år som gängmedlem, eller kriminell över huvud taget? Och hur många kan se sig själva i spegeln­och säga att jag är en bra människa som står för allt jag gjort och sagt?”

Orden ovan kommer från Branko Banic. Han har varit gängmedlem i över

tio år och är i dag nationell president för Brödraskapet Wolfpack.

Vi har under arbetet med den här boken träffat flera gängmedlemmar, både aktiva och avhoppade. Några av dem tar stor plats i reportaget, och vi följer dem från barndom till vuxenliv. Andra förekommer mer i periferin, men deras berättelser är också av stor vikt. Poliser, flickvänner, journalister, barndomskamrater och alla andra som av någon anledning har haft med gängmedlemmarna – antingen som människor eller som del av ett fenomen – att göra har också intervjuats. Intervjuerna har kompletterats med artiklar, förundersöknings­ material, polisens telefonavlyssningar och privata brev. Allt för att se till att det som står i den här boken är en så nära beskrivning av verkligheten som möjligt.

Vi tror på de personliga berättelserna som ett sätt att bättre förstå vår omvärld, men målet har hela tiden varit att lära känna personerna ur flera perspektiv och se händelserna ur olika synvinklar.

Vi har gått miste om intervjuer på grund av mord, skottlossningar och 7

gripanden, men också på grund av rädsla för liknande händelser. Boken har bytt skepnad flera gånger och projektet har växt och krympt åt olika håll i takt med att intervjupersoner tillkommit och försvunnit. Gängmedlem är ingen översiktlig kartläggning. Det är inte heller en enskild individs beskrivning av sitt liv. Det är en skildring av några människors väg in i gänglivet och av samhället runt omkring dem.

Från mitten av nittiotalet fram till mitten av nollnolltalet noterade polisen en explosionsartad ökning av gängen och myndigheterna vidtog de första åt­gär­ derna för att försöka hantera situationen. Journalister började bygga upp interna databaser för att kunna hålla reda på de utpekade medlemmarna och allmän­ heten fick genom medierapporteringen stifta bekantskap med namn som Brödra­ skapet och Bandidos. Det var också då Aje, Danne, Magnus, Patrick, Branko och många av de andra personerna i den här boken blev gängmedlemmar. Det här är en berättelse om dem och hur de hamnade i gängen. Men det är också en berättelse om Göteborg och om Sverige. Om en verklighet som få kommer nära.

Geir W Stakset och Niklas Malmborg Stockholm, januari 2012

8

Kapitel 1

FRIHET THE REAL LEADER HAS NO NEED TO LEAD. HE IS CONTENT TO POINT THE WAY.

– Henry Miller, The Wisdom of the Heart

Aje stod i sin cell och tittade på sakerna som vakten just hade lagt fram på

bordet. Längst till vänster låg kläderna han hade haft på sig när han greps. Kalsongerna var löjligt prydligt vikta. De oknutna gympaskorna bredvid såg dammiga ut. De hade legat i något av Ystadsanstaltens förråd i snart ett år nu, så det var kanske inte så konstigt. Aje mindes hur polisernas MP5:or hade tryckt mot huden när de tvingade upp honom ur sängen den där kalla vinterdagen för drygt fjorton månader sedan. Hur januarisnön hade smält mot huden på väg ut till polisbilen. Egentligen hade det varit nästan lika skönt att bli gripen då som det var att nu bara ha minuter kvar till muck och frihet. Tankarna passerade snabbt förbi de gamla känslorna och vidare ut över taggtråden som omgav fängelset. Nu jävlar. Inga fler missar, inga nya idioter som fuckar upp allt, tänkte han. Nu skulle han bara lita på sig själv och sina närmaste.

Till höger på bordet låg de plagg som han hade tagit med sig till anstalten från sina permissioner. Nyinköpta Replayjeans, fräscha strumpor och kalsonger, ett par skinande vita Adidasskor, en t-shirt och en stor svart hoodie. Känslan när han metodiskt började byta ut de bleka trasorna han hade på kroppen mot de nya kläderna var svår att jämföra med något annat. Att ta av sig Kriminal11

vårdens kläder för sista gången – för det här skulle bli sista gången, det hade han bestämt sig för – var bara det som att lämna ett fängelse. Som att vakna ur en tom, svart dvala. Som att bli sig själv igen. Han klev ur tofflorna, slängde strumporna på golvet och fortsatte med byxor, linne och kalsonger tills han stod helt naken i cellen. Det enda han behöll på sig var sin Rolexklocka och guldkedja. Han sparkade undan klädhögen på golvet och började sätta på sig kläderna som låg på bordet. Skorna, byxorna, till och med kalsongerna luktade revansch. Han rättade till hoodien, lät axlarna rulla två gånger medan han lutade nacken bakåt. Det knakade i lederna. En stelhet som släppte. Det knackade på celldörren. Han tog påsen med sina personliga tillhörigheter i den ena handen och vinterjackan som förmodligen redan skulle vara för varm i den andra. Sedan gick han ut ur cellen.

Kriminalvårdarna väntade tålmodigt medan han gick varvet genom avdelningen och delade ut handslag, kramar och ett par små presenter: Emilio fick högen med träningstidningar, Alexander en bunt porrtidningar och P-O tog tacksamt emot hans Playstation. Det hade funnits en del bra killar där inne, men det här var farväl.

Nere hos centralvakten hämtade han de sista sakerna. Förutom en mängd beslagtagna brev och vykort som aldrig hade nått fram var det ytterligare en del kläder, skor och framför allt en rejäl diamantring som han brydde sig om. Slutligen räknade vakten upp de ”egna medel” som Aje hade sparat ihop på anstalten: ett par tusen i kontanter gled fram under glasluckan framför honom och han stoppade dem i fickan. Han ögnade igenom listan över alla saker som anstaltspersonalen hade haft hand om och signerade papperet med en slarvig kråka.

Han slängde sopsäcken med kläder, brev och fotografier över axeln och tog emot tågbiljetten som Kriminalvården hade bekostat för att han skulle kunna ta sig hem till Göteborg. Han gav vakten på andra sidan pansarglaset ett självsäkert leende. Inombords växte lyckoruset med varje hjärtslag. ”Okej”, sa han. ”Då drar jag då.”

Marshimlen var ljust blå och luften krispig. Aje drog ett djupt andetag och började gå mot utgången. På vägen mot grindarna plockade han upp sin tågbiljett, vek den två gånger och rev den demonstrativt i bitar som han lät vinden strö ut över gårdsplanen. På andra sidan stängslet såg han två bildörrar som öppnades.

Bröderna från X-team hämtade alltid vid muck. ”Brorsan! Det var länge sedan”, ropade Damien och log sitt välbekanta flin 12

när deras blickar möttes genom gallret.

Aje log också men väntade tills grindarna hade surrat klart och han hade kommit ut innan han svarade. ”Ge mig en kram”, sa han bara och ställde ner den svarta säcken på marken.

De kramade om varandra. Det kändes bra att se sin vän igen. Även om de hade träffats på permissionerna mot slutet av straffet så hade Aje verkligen saknat Damien på insidan. Sedan kom Hassan fram, Aje slog upp armarna och tog emot sin kamrat. ”Tjenare! Det var inte i går”, skrattade han. ”Nej, det var det fan inte.”

Hassan lyfte upp sopsäcken och slängde in den i bakluckan medan Damien hoppade tillbaka in i baksätet. Aje krånglade sig in i passagerarsätet, drog tag i den lilla spaken till höger om sätet och tryckte tillbaka stolen så långt det gick. ”Fan vad det har hänt saker medan jag har varit borta”, sa han.

Damien nickade genom backspegeln. Samtidigt satte sig Hassan bakom ratten och vred om nyckeln. ”Käka?” sa han och tittade på sin nymuckade vän. ”Ja …”, svarade Aje och skrattade lite. ”Ja, för fan. Vad är närmast?” ”McDonald’s?” ”Kör på.”

Hassan la i växeln och de spann ut på vägen. Aje lutade sig tillbaka och tog ett djupt andetag, men på något sätt hade han redan slutat njuta av friheten.

Han var med i spelet igen och det var dags att ta tag i saker. Prio nummer ett var att ordna med pengar. Han gick igenom de säkra inkomstkällor som väntade på honom där hemma. ”Jaha”, sa han högt. ”Var är Hisham då, är han ute eller?”

Hisham var skyldig honom nästan hundra tusen, det var en bra start. Damien hade koll. ”Jadå, han är hemma. Kommer inte vara några problem”, hördes från baksätet.

Aje log. ”Okej, Mattsson då?” ”Han är fortfarande i Thailand, men han ska komma hem i slutet av månaden”, sa Damien. ”Jaså? Ja, då får vi väl hoppas att han har sparat delar av semesterkassan då”, svarade Aje. De skrattade.

13

Aje fortsatte att förhöra sig om vad folk gjorde. Vilka som satt, vilka som var ute, vilka som var borta, vilka som var på semester och så vidare. Det gällde att dra upp en plan för inhämtning av pengar, genomgångar av oavslutade affärer och planering av nya. Aje hade visserligen hyfsad koll, men när han satt hade han varit helt inställd på att stänga av och skärma av så mycket som det bara var möjligt. Skrev han brev var det oftast till andra som också satt och att ringa ut hörde till ovanligheterna. Någon insmugglad mobil hade han aldrig. Var det absolut nödvändigt sköttes kontakterna på annat sätt, men helst slapp han det helt och hållet. Därför var det viktigt att gå igenom de här sakerna ordentligt nu, så att han visste var han skulle börja när han väl kom upp till Göteborg igen.

* Det var den 18 mars 2004 och bara någon vecka tidigare hade GT:s ledarsida utnämnt Göteborg till ”våldets huvudstad”. Gängkrigens grova våld – med skottlossningar, dödsskjutningar och sprängdåd – hade blivit en del av vardagen, skrev tidningen. I ett och ett halvt års tid hade den mest uppmärksamma­de konflikten i medierna tillskrivits de två gängen Bandidos X-team och Original Gangsters. Enligt de senaste rubrikerna rådde det nu ”fullt krig” mellan de två grupperingarna. Redan en månad senare skulle dock samma medier berätta att gängen slutit fred.

* Efter lunchen var det dags att rulla vidare, men först skulle Hassan fylla på tanken. Aje och Damien lämnade bil och telefoner och gick bort till mackens toalett. ”Jaha, när skaffade du den där då?” sa Aje och nickade mot Damiens hals.

Där hängde en tjock guldkedja. Aje hade sett den direkt när de möttes utanför anstalten och genast blivit nyfiken. Nu gick han fram och synade den ordentligt. Damien log. ”Ja, den gillar du, va?” skrattade han. ”Fan, den är tung ju. Bra pris?” ”Haha. Riktigt bra … jag ska berätta.” ”Okej, jaja …”

Det var bara meningslöst att försöka dölja hur otålig han var. Aje ville komma i gång direkt, det fanns ingen anledning att vänta. Han tittade på sin vän och 14

fick en finurlig blick tillbaka. ”Nu är det på riktigt. Inga fler fuck-ups, vi måste tänka större”, sa Aje när de hade kommit in till pissoarerna. ”Jag har ett möte nästa vecka”, svarade Damien. ”Frank, du vet …”

Aje drog sig till minnes. ”Den luffaren. Vad gör du med honom?”

Han var måttligt imponerad. Frank var visserligen rätt smart men Aje hade alltid tyckt att han kändes falsk. Damien såg sig omkring och gjorde lite diskret ett välbekant tecken för att markera vad det rörde sig om. ”Men vi tar det senare”, sa han snabbt.

Aje skrattade. Egentligen hade han ingen lust att vänta hela vägen upp till Göteborg med att prata, men tills vidare nöjde han sig med vetskapen om att något var på gång. ”Okej … ja men för fan, det låter ju intressant”, sa han och tittade nyfiket på sin vän som log tillbaka. ”It’s good to be back.”

Snart satt de i bilen igen. Aje tittade ut genom fönstret på landskapet som flög förbi utanför. Tunna moln hade börjat flyta in över dem och det vita ljuset skar i ögonen. Men det var dagsljus som bländade honom och han gillade det.

Aje kunde inte hålla sig från att fortsätta prata med Damien om Frank vid stoppen på väg norrut. Det hade tydligen börjat med ett möte om olika leveranser österifrån; från körkort, sprit och cigaretter till bilar och, vilket Aje redan listat ut, guld. Av någon anledning hade Frank varit med på mötet, och av någon anledning hade affärerna gått över till att handla även om andra saker. När de passerade Lindome studsade Ajes tankar mellan nya affärer och alla praktiska saker som måste lösas först. ”Vart ska vi då?”

Hassan tittade frågande på Aje som snabbt rensade huvudet. ”Pantbanken”, svarade han.

Det var alltid en bra start.

Guldkedjan gav sextiotusen i handen på Pantbanken vid Drottninggatan. Personalen hade känt igen Aje trots att det gått över ett år sedan han var där sist.

Han var utan tvivel en av deras flitigaste besökare och hade inte några planer på att låta det gå så lång tid igen till nästa gång. Så fort han hade kommit i gång skulle han komma tillbaka och hämta sin kedja igen.

Med en mindre grundkassa var han i alla fall med i matchen och kunde leva 15

igen. Nästa stopp var Jägaregatan och Ajes lägenhet. Han och Damien vinkade av Hassan och gick trapporna upp till tredje våningen. ”Fan, vem tror du har gått här flest gånger, Aje? Du eller jag?” ”Det måste vara du.” ”Ja …”

Damien skrattade lite och fortsatte: ”Fast du sprang här en hel del då också.” ”Haha. Ja, jo.”

Det var lite lustigt att Aje hade flyttat in i lägenheten mitt emot sin bäste väns gamla barndomshem. De hade varit med om en hel del tillsammans i den gamla trälängan nedanför Ramberget. Men när han öppnade dörren och klev in i lägenheten kände Aje knappast någon nostalgi. Snarare panik. Det kändes litet, sunkigt, instängt. De minnen som han nu förknippade med den här platsen var i princip uteslutande dåliga. Droger, tjafs och fester följt av oändliga ångestveckor på soffan. Det var inte det livet Aje ville tillbaka till. Han slängde in sakerna så snabbt som möjligt. ”Vi drar!” sa han aningen irriterat till Damien efter bara ett par minuter.

De studsade ner för trapporna och började vandra bort mot Kvilletorget i stället. Damien bodde där med Samir och det kändes som en bättre utgångspunkt för en muckkväll. ”Damien, du måste hjälpa mig hitta något nytt. Jag pallar fan inte bo där längre.” ”Vadå? Dåliga minnen eller?” skrattade Damien.

Hade någon annan sagt det hade det förmodligen flugit en näve genom luften men i stället smittade Damiens avväpnande skratt av sig på Aje. Men han me­ nade vad han sa. Det var dags att lägga i nya växlar nu. Flytten till ­Jägaregatan vid millennieskiftet fyra år tidigare hade mest handlat om att hamna nära Kville och hans egna affärscentrum. Det var här klubben hängde, här man festade och knöt kontakter. Runt Ramberget och Kvilletorget, Adas krog och Porslinsfabriken hade han sina gömställen, sina trogna kunder och ännu trognare underhuggare. Det var därifrån han opererade. Nu ville han tänka mer långsiktigt. Skaffa sig en lägenhet som man kunde leva gott i en längre tid, och som inte bara var ett bra högkvarter för hans kriminalitet. Han behövde bygga från grunden om det här skulle funka, och då behövde han en ny lägenhet. Större, fräschare.

Helst inne i stan.

Kvilletorget var sig likt. Inte lika idylliskt som på våren och sommaren när 16

den stora eken skuggade halva torget, barnen rasade runt på lekplatsen och Biljardens uteservering var fullsatt. Ändå, var det något han skulle sakna inne i stan så var det nog det här. ”Kolla där, då” sa Damien strax efter att de svängt runt hörnet.

Aje följde hans nickning med blicken och fick syn på tre välbekanta ansikten lite för sent. Stämningen blev genast obekväm. De tillhörde olika läger nu. ”Nämen tjenare, fan vad kul att se er!”

Aje hanterade situationen som han alltid gjorde när det blev konstig stämning på grund av gängtillhörigheter och lojalitetsband hit och dit: han blev överdrivet entusiastisk. De kunde stå där alla fem och vara stela men han tänkte fan inte låtsas om det. ”Tjena, grabbar.” ”Hallå.” ”Eh …” ”Läget?” ”Bra, själva då?” ”Jo, du vet …”

Orden kändes urvattnade men studsade uthålligt runt mellan männen. Handskakningar och kramar delades ut lika pliktskyldigt som samtalet sedan avslutades utan att något egentligen hade sagts. Det kändes konstigt, tyckte Aje. Willy, en av de tre, och Aje hade varit väldigt nära varandra en gång i tiden.

De hade känt varandra sedan tidiga tonåren, haft mycket roligt ihop och gjort bra affärer tillsammans i många år därefter. De hade till och med haft hund tillsammans. Några år tidigare hade ett likadant möte förmodligen inneburit fyra öl på Kvilles biljard, minst fyra till på Adas och samtal om livet, affärer eller vad som helst som dök upp i huvudet. Nu kunde de inte längre träffas utan att det blev konstigt. Aje saknade honom, store Willy.

Det här med gäng hade känts som en bra idé, men ibland hade Aje sina tvivel. Han och hans nära vänner hade varit lika mycket bröder innan de började hänga på sig västar och emblem, men utan de här regelstyrda komplikationerna.

Samtidigt var det bara att acceptera. Det var så det var och det var hans val lika mycket som deras. Han fixade en mobil innan de gick upp till Damiens lägenhet. Samir var redan där. Det blev en lugn kväll.

Dagen efter var det rundringning på schemat. Aje hade folk i lite olika städer och vare sig det handlade om ouppklarade affärer eller nya så var det läge att 17

påminna folk. Var det någon som hade vägarna förbi? Hade någon glömt att de skulle komma förbi? Eller fanns det någon som hade tid för att ta emot ett kortare besök? Efter någon timme med mobilen klistrad mot örat behövde Aje en chaufför. Han visste precis vem han skulle ringa.

Magnus silvriga BMW rullade upp på parkeringen nedanför fönstret på Jägaregatan. Att hans arton år äldre vän hade stått ut med Aje de senaste tio åren var ett smärre mirakel. De hade kommit ifrån varandra ett litet tag, men de senaste två åren hade deras liv allt mer svetsats samman igen. Magnus var fortfarande den vuxna förebilden som ändå gick att snacka med. Att sätta sig i passagerarsätet bredvid Magnus och luta sig tillbaka kändes mer som att komma hem än vad det hade gjort att komma tillbaka till lägenheten dagen innan, och här skulle han också tillbringa en stor del av sin vakna tid de närmaste månaderna.

Aje och Magnus snackade gärna skit om de Svenssonfamiljer som de så högaktningsfullt föraktade; ett gemensamt förakt som på något sätt hade lagt grunden till deras relation tio år tidigare. De inrutade liv som Magnus och Aje tyckte sig kunna se i varje radhus de passerade förknippades i stort sett bara med ångest. ”De använder fan bara bilen på söndagarna när de ska storhandla med familjen!” hade Magnus utbrustit under en biltur någon permission tidigare. ”Sedan tvättar de den och putsar och donar och så står den där hela veckan. Tills nästa söndag!”

Aje hade skrattat åt Magnus irritation och aggressiva utspel. Han pratade ofta så, som om han just hade kommit på något, fast Aje visste att Magnus hade irriterat sig på allt som kunde förknippas med Svenssonlivet så länge de känt varandra. ”Man ska för fan använda bilen!” hade Magnus slagit fast.

Aje hade skrattat ännu högre och fått en glad min från Magnus tillbaka.

Nu satt de där igen. Det kändes rätt. ”Jaha, vart ska vi då?” frågade Magnus från förarsätet. ”Kör mot Gislaved”, svarade Aje och vände sig mot Magnus.

Han möttes av en tom blick och en överdriven suck.

Alltid samma suck, som kanske snarare var ett djupt andetag, Magnus pumpade kropp svällde upp av luften som sedan pressades ut ur lungorna med en rapp utandning. ”Åh, herregud! Gislaved? Vad fan ska vi …” ”Man ska använda bilen, Magnus”, påminde Aje sin vän och skrattade. ”Ja, ja. Men då drar vi fan förbi Chrille först”, sa Magnus och startade motorn.

Chrille jobbade på Volvo och hade företagskort. Ett kort som inte bara täckte 18

hans egna resekostnader utan dessutom försåg Magnus och Aje med bensin till deras otaliga bilresor. Periodvis besöktes han i princip dagligen av den silvriga BMW:n.

* Det var två mer eller mindre slumpmässiga möten som gjorde att Daniel Sundström, eller Danne som han kallades, för andra gången i sitt liv skulle hänga på sig en väst. Detta trots att han hade lovat sig själv att aldrig mer bli medlem i något gäng. Sedan han lämnat Brödraskapet Wolfpack ett par år tidigare hade han hållit låg profil och klarat sig undan polisen sånär som på ett par olovliga körningar och några brott mot fordonslagen. Sådant fick han räkna med så länge han vägrade skaffa körkort eller sluta köra bil.

Det första mötet skedde i slutet av mars 2004 på Magasinsgatan i centrala Göteborg. Danne hade alltid tyckt bra om Aje. Trots allt. Att stämningen varit dålig när Aje, Damien och de andra lämnade Wolfpack 2001 var ingen hemlighet och Danne hade inte heller varit överdrivet förvånad över splittringen när det hände, men han hade ingenting emot varken Aje eller Damien som personer. Tvärtom. När han sprang på dem nästan tre år senare hade det hunnit passera mycket vatten genom vallgraven sedan sist. Att Danne inte var medlem i något gäng nu låg kanske till grund för att deras möte blev mer än bara en snabb hälsning och kort avstämning av läget. Och detta trots att Aje och Damien vid tillfället flankerades av två män som utan att säga mer än sina namn med all tydlighet förmedlade att de knappast var här på semester. Danne blev nyfiken. Och när han blev det, så frågade han. ”Jaha”, sa han efter en kort stund och drog till med sitt patenterade, breda leende. ”Och vad gör Boris och Jeltsin här då?”

Aje tog Dannes kvickheter med ro och svarade med en motfråga. ”Jo, Danne … tror du att du har tid att hjälpa mig med en grej?” ”Ja, visst. Vadå?” ”Nej, jag har lite körigt nu och det är en sak som jag tror att du skulle kunna göra för att underlätta lite …”, förklarade Aje. Danne nickade. ”Okej, vad gäller det då?”

Aje förklarade. Han hade nyss muckat och det var många trådar som behövde nystas upp, kanske lite för många. Nu behövde han hjälp och han visste 19

att Danne kunde leverera. De hade gjort en liknande grej tillsammans några år tidigare och så som det såg ut fanns det nog få Aje kände som hade större chanser att lyckas. ”Så, vad tror du?” undrade han efter att ha förklarat läget. ”Det ska nog inte vara några problem”, sa Danne. ”Men jag kollar så kan vi höras lite senare.”

De gav varandra en kram och skildes åt.

Danne anade knappast vart det skulle leda, men något i honom sa att det var rätt. En tjänst till godo hos Aje var aldrig fel. Han hoppade in i sin gula Audi S4 och plockade fram telefonen medan han drog i väg ut mot Hisingen.

Det andra mötet ägde rum i slutet av april utanför Göteborgs tingsrätt. Danne hade precis parkerat sin Audi vid Gustav Adolfs torg och var på väg bort till Femmans köpcentrum när han hörde Ajes röst eka över gatorna. ”Danne!”

Han vände sig om. Aje stod och vinkade borta vid Dannes bil. Bredvid stod Damien och flinade. ”Tjenare grabbar! Är det bra eller?”

Aje rapporterade att det verkade som att Danne hade gjort ett bra jobb och att alla skulle vara nöjda så länge allt avslutades som planerat. Danne var inte förvånad, det hade känts bra, men det var skönt att få det bekräftat också. De snackade lite medan Damien smög runt och spanade in Dannes bil. ”Ska vi dra ett bängjag eller, Damien?” skrattade Danne och fick ett brett leende till svar.

Danne hade kört ifrån polisen hundratals gånger och få uppskattade att sitta i passagerarsätet lika mycket som Damien. ”Haha. Ja, det var längesedan!” sa Damien och kikade ner på bilens registreringsskylt.

Den var svart. Eller rättare sagt, det satt ingen skylt där över huvud taget. ”Vad är det här, har du ingen registreringsskylt?”

Damien skrattade och tittade på sin vän. ”Nej, jag har ju inte det”, svarade Danne, som om han väntade sig en följdfråga fastän de alla visste mycket väl vad anledningen var.

Damien fick något finurligt i blicken. ”Men du, jag tror jag har en skylt till dig”, sa han och började gräva i ena jeansfickan.

20

”Jaha?” skrattade Danne och tittade lite frågande på Aje som bara garvade han också.

Skratten eskalerade när Damien drog upp ett rödgult klistermärke ur fickan och böjde sig ner för att sätta fast det på registreringsskyltens plats. X-teams rödgula emblem med svart bakgrund passade onekligen bra på den gula bilen. ”Sådär nånting!” utbrast Damien när märket satt fast.

Danne skrattade gillande åt Damiens tilltag. ”Men du”, sa Damien, ”ska du inte gå med då?”

Danne fortsatte skratta men hans vänner var plötsligt sansade och Damien verkade inte alls ha skämtat. ”Ja”, sa Aje. ”Ska du inte gå med?”

Danne hade lekt med tanken. Det var svårt att säga exakt vad det skulle innebära, men varför inte? Han brukade inte tacka nej till saker som kunde leda till något roligt. Och om bara klubben var med på noterna kunde det bli rätt kul.

Dessutom visste han att han hade gjort bra ifrån sig när han hjälpte Aje. ”Haha. Ja, vafan.”

Danne tittade på Aje som nickade. ”Ja, men vi får väl se då”, sa han och skrattade igen.

Några dagar senare ringde Dannes telefon. Det var Aje. ”Okej, då är du med då?” ”Va?” Inte ens Danne kunde dölja att han var lite förvånad. Inte över själva beslutet, men över att beskedet kom så plötsligt. Bara sådär. ”Ja, vi har snackat med teamet. Du är med.” ”Gött!” svarade Danne och skrattade.

* X-team – eller Support Team X – är officiellt en undergruppering till Bandidos MC men var vid det här laget en stor maktfaktor i Göteborg och hade funnits i staden sedan slutet av 2001. Våren 2004 fick Göteborg även en fullvärdig Bandidosavdelning. Att Aje och Damien – som båda hade varit med och byggt upp Göteborgsavdelningen från grunden – fortfarande tillhörde X-team och inte Bandidos MC var helt enkelt för att de själva ville ha det så. Det påverkade egentligen inte relationen till deras bröder i moderklubben, den byggde på helt andra meriter.

21

Bandidos MC började vid den här tiden sprida sig i Sverige. Förutom den första fullvärdiga avdelningen i Helsingborg, som etablerats redan i mitten av nittiotalet, fick klubbarna i Stockholm och Göteborg fullvärdighetsstatus. Dessutom fanns supportklubbar, till exempel Support Team X och Diablos MC, utspridda på orter som Malmö, Säffle och Ludvika. Expansionen följde en tydlig trend. Åren efter millennieskiftet startades en rad nya gäng och nätverk som polisen knöt till organiserad brottslighet över hela landet. Hells Angels, Bandidos, Original Gangsters och Brödraskapet Wolfpack kände man till sedan länge, men under nollnolltalets första hälft började organisationerna yngla av sig i allt raskare takt och nya namn dök upp på polisens och kriminaljournalisternas gängkartor. I mitten av nittiotalet räknade polisen till totalt sex kriminella grupperingar. Tio år senare var de fyrtiosex.

Göteborg ansågs unikt för sin täta gängflora, med många aktörer på en förhållandevis liten yta. Här fanns Hells Angels med undergrupperingarna Red Devils MC och Red & White Crew. Nyligen uppstartade Bandidos backades upp av ett stort och väletablerat X-team. Brödraskapet Wolfpack hade fortfarande sitt kanske allra starkaste fäste i staden och Original Gangsters hade funnits i Bergsjön i över tio års tid. Den så kallade Albanligan – senare även känd som Naserligan – var svårgreppbar men icke desto mindre närvarande. Länspolisen räknade till åtminstone ett tiotal gäng som opererade och rekryterade i Göteborgsområdet. Men man arbetade för fullt med att försöka bryta mönstret och under 2004 byggdes därför ett samarbete upp som inkluderade såväl socialförvaltning och stadsdelsnämnder som åklagarmyndigheten. Sammanlagt över 200 personer mobiliserades i kampen mot stadens gäng.

* Medan de väntade på att Damiens telefon skulle ringa försökte Aje återigen få tag på Glenn efter ett par dagars uppehåll. Han började bli riktigt irriterad nu.

Det var ett bra tag sedan han och Magnus hade varit förbi och tittat på Solkällan. Grejerna var betalda men han hade fortfarande inte fått dem levererade som bestämt. Det gällde interiören till ett helt solarium och utrustningen hade varit i gott skick. Aje hade redan hört sig för med folk om en lokal och målvakt till ett företag för att starta upp verksamheten i Göteborg och därmed skaffa sig ytterligare en stadig, säker extrainkomst. Men först behövde han utrustningen.

Glenn svarade inte.

22