9789174999396

Page 1

Mrs Dalloway


ISBN 978-91-7499 -939 - 6 Författare: Virginia Woolf Originaltitel: »Mrs Dalloway« Originalförlag: Hogarth Press, 1925 Översättning: © Else Lundgren, 197 7 / 2 017 Redaktion: Pietro Maglio & Henrik Petersen Omslagsbild: »Study of a Girl (Porcelain) I « © Mary Jane Ansell, 2 00 8 Formgivning: Lars Sundh Sättning: Petra Wåhlin Massali Typsnitt: Minion & Pilgrim Tryck: ScandBook, EU, 2 017

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se


Virginia Woolf

MR S DALLOWAY

Översättning av Else Lundgren



M r s D a l l o wa y sade att hon skulle köpa blommorna själv. Ty Lucy hade händerna fulla. Dörrarna skulle lyftas av sina gångjärn. Rumpelmeyers folk skulle komma. Och dessutom, tänkte Clarissa Dalloway, en sådan morgon – rentvagen som för barn på en sandstrand. Att hissna! Att dyka! Ty så hade hon alltid känt det när hon slog upp terrassdörrarna på Bourton – hon kunde ännu höra hur gångjärnen gnällde – och omslöts av den friska luften. Så ren, så stilla luften var tidigt på morgonen, fridfullare än här förstås – som en klapp av en våg, som en kyss av en våg, kylig och sträv och ändå (för en flicka på arton som hon var då) högtidlig, för hon kände där hon stod i dörren att något oerhört skulle hända. Hon stod där och såg på blommorna, på träden som fångade rökslingorna, och på råkorna som steg, som sjönk. Hon stod där och såg tills Peter Walsh sade: »Filosoferar du bland grönsakerna?« – var det så han sade? »Människor är intressantare än kålhuvuden« – var det så han sade? Han måste ha sagt det efter frukost en morgon när hon hade gått ut på terrassen – Peter Walsh. Han skulle komma hem från Indien endera dagen, i juni eller juli, hon kunde inte komma ihåg vilket, för hans brev var rysligt ointressanta; det var vad han sade man mindes; hans ögon, hans fickkniv, hans leende, hans tjurighet – och sällsamt! – när miljoner saker sjunkit i evig glömska, några saker som han hade sagt, som det här om kålhuvuden. Hon rätade lite på sig där hon stod på trottoarkanten och väntade på att Dartnells varubil skulle passera. En förtjusande kvinna, tyckte Scrope Purvis (som kände henne som man känner sina grannar i Westminster). Hon hade något fågellikt 5


över sig, som en nötskrika, blågrön, lätt, livlig, fastän hon var över de femtio och nästan vithårig nu efter sin sjukdom. Där stod hon som på språng, såg honom inte, väntade på att kunna korsa gatan, mycket rak. Ty när man har bott i Westminster – hur många år nu? över tjugo – förnimmer man också mitt i trafiken, eller om man vaknar på natten, det var Clarissa övertygad om, något högtidligt; ett slags paus, en spänning (fast det kunde bero på hennes hjärta; medtaget, sade de, efter influensan) innan Big Ben slår. Nu! Slagen dånade. Först ett förspel, melodiskt, sedan timmen, oåterkallelig. Ringar av malm skälvde i luften. Vilka narrar vi är, tänkte hon, och korsade Victoria Street. För himlen vet varför man älskar det så, funderar över det, bollar med det, bygger upp det, raserar det och skapar det varje stund åter. De uslaste existenser, de eländigaste gatstrykare känner likadant, där de sitter i ett prång och dricker sig fördärvade. Det är just därför man inte kan komma åt dem genom parlamentsbeslut, tänkte hon: därför att de älskar livet. I de mötandes ögon, i trippandet och trampandet och trängseln, i larmet och slamret: hästdroskorna, bilarna, bussarna, lastkärrorna, plakatbärarna som sviktade under sin börda, mässingsorkestrarna, positivhalarna; i jublet och klangen och det tunna gälla ljudet från ett flygplan högt uppe fanns det hon älskade: livet, London, detta ögonblick i juni. Ty det var mitt i juni. Kriget var över, utom för en och annan som mrs Foxcroft på ambassaden i går kväll, tillintetgjord därför att den där fine pojken hade stupat och den gamla släktgården nu måste gå till en kusin; eller lady Bexborough som öppnade en välgörenhetsbasar, sades det, med telegrammet i handen: John, hennes älsklingsson stupad. Men det var över, tack och lov – över. Det var juni. Kungen och drottningen fanns på Buckingham Palace. Och fastän det ännu var så tidigt på dagen förnams Londonsäsongens puls: hovslag av ponnyer i galopp, dunsen av boll mot slagträ i cricket, Lord’s, Ascot, Ranelagh och så vidare – allt svept i ett mjukt nät av 6


grått morgondis, som under dagens lopp skulle lätta och där gräsmattor och cricketplaner skulle trampas av de kråmande ponnyhästarna vilkas hovar knappt snuddade vid marken i språnget, de virvlande unga männen, och de skrattande unga flickorna i sina genomskinliga muslinsklänningar som redan nu, efter att ha dansat halva natten, var ute och motionerade sina lustiga ulltottar till hundar. Och redan nu, vid denna tidiga timma, begav sig världskloka gamla änkemarkisinnor ut i sina limousiner i hemlighetsfulla ärenden. Butiksinne­ havarna plockade i sina fönster och lade ut sina glaspärlor och sina diamanter, sina underbara gamla havsgröna broscher i barockinfattning för att locka amerikaner (men man måste vara förståndig och inte köpa presenter förhastat åt Elizabeth). Och hon som älskade allt detta med trofast och nästan löjlig kärlek och som kände sig ha del i det, eftersom hennes förfäder varit hovmän på Georgarnas tid, också hon skulle denna samma kväll tända ljus och illuminera: hon skulle ha sin bjudning. Men så sällsam tystnaden var när hon kom in i parken: dis, insektssurr, de mätta änderna som sakta simmade, de högbröstade vadarna som makligt vaggade fram. Och vem kom där, med regeringsbyggnaderna som högst lämplig bakgrund och med ett dokumentschatull med det kungliga vapnet i handen, vem om inte Hugh Whitbread? Hennes gamle vän Hugh – den beundransvärde Hugh! »Jag önskar en god morgon, Clarissa!« sade Hugh, onödigt cirklat, ty de var barndomsvänner. »Vart är du på väg?« »Jag älskar att promenera i London«, sade mrs Dalloway. »Det är faktiskt bättre än på landet.« De hade just kommit till London, tyvärr för att söka läkare. Andra människor kommer till London för att se på tavlor, gå på operan, föra ut sina döttrar. Whitbreads kom för att »söka läkare«. Otaliga var de gånger Clarissa hade besökt Evelyn Whitbread på något sjukhem. Var Evelyn inte kry? Evelyn var lite ur gängorna, sade Hugh och antydde genom något slags pösning eller putning med sin välfödda, manliga, utomor7


dentligt ståtliga, perfekt vadderade kropp (han var i allmänhet nästan alltför välklädd men måste kanske vara det, med sin syssla vid hovet) att hans hustru hade drabbats av någon inre åkomma, ingenting allvarligt, vilket Clarissa Dalloway, gammal vän som hon var, säkert skulle förstå utan att insistera på detaljer. O, javisst, så tråkigt; och hon kände sig mycket systerlig och samtidigt löjligt medveten om sin hatt. Den var nog inte helt korrekt för tidig förmiddag? Ty Hugh som nu beskäftigt ilade vidare, efter att ha svängt sin hatt ceremoniöst och försäkrat henne att hon såg ut som en flicka på arton, och visst skulle han komma till hennes fest samma kväll, det ville Evelyn absolut, fast kanske blev han en smula sen efter soarén på Buckingham Palace som han måste ta med en av Jims pojkar på. Hugh kom henne alltid att känna sig lite slarvig, skolflicksaktig. Visst tyckte hon om honom, delvis kanske därför att hon alltid hade känt honom, men hon tyckte han var en bra människa på sitt sätt, fastän han gjorde Richard nästan tokig, och vad Peter Walsh beträffar så hade han intill denna dag inte kunnat förlåta henne att hon tyckte om Hugh. Hon mindes scen efter scen på Bourton – Peter rasande. Hugh var naturligtvis inte i något avseende jämbördig med honom men ändå inte en sådan komplett idiot som Peter ville ha honom till, inte bara en klädsnobb. När Hughs gamla mamma bad honom att sluta jaga eller att följa med henne till Bath, så gjorde han det, utan ett ord. Han var verkligen osjälvisk, och att som Peter säga att han varken hade hjärta eller hjärna utan enbart en engelsk gentlemans sätt och uppfostran, det var bara vad man kunde vänta sig av hennes käre Peter när han var som värst, och han kunde vara odräglig, han kunde vara omöjlig  – men underbar att promenera med en morgon som denna. (Juni hade lockat fram alla löv på träden. Mödrarna i Pimlico ammade sina små. Bud var på väg från flottan till amiralitetet. Det var som om Arlington Street och Piccadilly glödgade själva luften i parken och lyfte dess löv på brännheta, bländande vågor 8


av den gudomliga livsglädje som Clarissa älskade. Att dansa, att rida, det hade varit hennes liv.) Ty de kunde vara skilda i hundratals år, hon och Peter – hon skrev aldrig några brev och hans var torra som fnöske – men plötsligt kunde det slå henne, om Peter var med nu, vad skulle han säga? Det fanns dagar, det fanns situationer som fram­ manade honom, lugnt, utan den gamla bitterheten. Det var kanske det som var belöningen för att man hade tyckt om människor, de kom tillbaka till en mitt i St. James’s Park en strålande morgon – det var vad de gjorde. Men Peter, hur vacker dagen än var, och träden och gräset, och den lilla flickan i rött – Peter såg aldrig något sådant. Han satte på sig sina glasögon om hon bad honom; han tittade. Det var tillståndet i världen som intresserade honom: Wagner, Popes dikter, den mänskliga naturen i all evighet, och hennes egen själs skavanker. Som han grälade på henne! Som de disputerade! Hon skulle gifta sig med en premiärminister och ta emot gäster i sitt vackra hem. Den perfekta värdinnan kallade han henne (det hade hon gråtit över ensam på sitt rum), hon var som skapt till den perfekta värdinnan, sade han. Så kom det sig att hon fortsatte dispyten här i St. James’s Park och kom som alltid fram till att hon hade gjort rätt – och det hade hon – i att inte gifta sig med honom. För i ett äktenskap måste det finnas en viss frihet, ett visst oberoende mellan människor som lever tillsammans dag ut och dag in under samma tak, vilket Richard gav henne och hon honom. (Vad hade han för sig den här förmiddagen, till exempel? Något utskottssammanträde, hon hade inte frågat om vad.) Men med Peter måste allt delas, allt måste blötas och stötas. Och det var odrägligt, och efter scenen i den lilla trädgården vid källan hade hon blivit tvungen att bryta med honom för att de inte båda två skulle krossas, båda två gå under. Det var nödvändigt, fastän hon hade burit med sig i åratal sorgen och smärtan, hon hade gått som med en pilspets i hjärtat: och sedan det ohyggliga 9


ögonblicket när någon berättade för henne på en konsert att han hade gift sig med en kvinna han hade träffat på båten till Indien! Aldrig kunde hon glömma vad han hade sagt. Kall. Hjärtlös, pryd, kallade han henne. Aldrig skulle hon fatta hur han kände det. Men det gjorde tydligen de där kvinnorna i Indien – dumma, söta, flyktiga dockor. Och hennes medömkan var bortkastad. Ty han var fullkomligt nöjd, försäkrade han henne – fullkomligt nöjd, fastän han aldrig hade gjort en enda sak som väckt uppmärksamhet; hans hela liv hade blivit ett fiasko. Det retade henne än i denna dag. Hon var framme vid parkgrindarna. Hon blev stående ett ögonblick och såg på bussarna på Piccadilly. Hon skulle inte kunna säga om någon levande varelse nu att den var sådan eller sådan. Hon kände sig mycket ung och på samma gång outsägligt åldrad. Hon skar som en kniv genom livet, var samtidigt utanför, som åskådare. Hon fick en intensiv känsla, medan hon betraktade taxibilarna, av att vara ute, ute, långt ute till havs och ensam. Hon tyckte alltid att det var mycket mycket farligt att leva ens en enda dag. Inte därför att hon inbillade sig att hon var intelligent, eller på något vis märkvärdig. Hur hon hade klarat sig genom livet på de knapphändiga kunskaper som Fräulein Daniels meddelade dem fattade hon inte. Hon kunde ingenting: inte språk, inte historia, hon läste knappt böcker längre, utom memoarer som sänglektyr. Ändå uppfyllde det henne så helt, allt detta, taxi­ bilarna som passerade, och det skulle inte falla henne in att säga om Peter, eller om sig själv, jag är si, jag är så. Hon gick vidare. Hennes enda talang var att komma underfund med människor nästan instinktivt, tänkte hon. Om hon kom att sitta i samma rum som någon var hon som en katt: antingen sköt hon rygg eller spann hon: Devonshire House, Bath House, huset med porslinskakaduan, hon hade sett dem stråla i festbelysningen, och hon mindes Sylvia, Fred, Sally Seton – så många människor. Och de dansade hela natten, och grönsaksfororna knirkade förbi mot torgen, och de åkte 10


hem genom parken. Hon mindes att hon en gång kastade en shilling i Serpentindammen. Men alla hade minnen; vad hon älskade var detta, här, nu, inför hennes blickar: den feta damen i droskan. Spelade det då någon roll, frågade hon sig och fortsatte mot Bond Street, spelade det någon roll att hon med naturnödvändighet måste upphöra fullständigt? Allt detta skulle fortsätta utan henne. Sörjde hon över det eller tjänade det kanske som tröst att tänka att döden var det definitiva slutet, men att det på något vis ändå var så att här på Londons gator, i tingens ebb och flod, här, där, så fanns hon kvar, fanns Peter kvar, de levde i varandra, hon som en del, det var hon övertygad om, av träden hemma, av huset där, stort och fult och fallfärdigt som det var; en del av människor hon aldrig hade träffat svävade som ett dis mellan de människor hon kände bäst, som lyfte henne på sina grenar som hon hade sett träden lyfta dimman: allt spreds ut, hennes liv, hon själv. Men vad var det för drömmar medan hon stod och såg i Hatchards skyltfönster? Vad var det hon försökte återkalla? Vilken minnesbild av vit lantlig gryning medan hon läste i den uppslagna boken: Fear no more the heat o’ the sun Nor the furious winter’s rages.*

Mänsklighetens öden i de yttersta av dessa dagar hade öppnat i dem alla, i män och kvinnor, en brunn av tårar. Tårar och sorger, mod och uthållighet, en absolut rakryggad och stoisk hållning. Tänk bara på den kvinna hon beundrade mer än någon annan, lady Bexborough, när hon öppnade basaren. Där fanns den klassiska jaktlitteraturen: Jorrocks Jaunts and Jollities och Soapy Sponge; där fanns mrs Asquiths Memoarer och Storviltjakt i Nigeria, alla låg de där uppslagna. Böcker i mängd fanns där, men ingen som kändes som den absolut *  Shakespeare, Cymbeline, I V: 2 , » Räds ej mer för solens glöd / Ej för bistra vintersnön.« I översättning av Carl August Hagberg.

11


rätta att ta med till Evelyn Whitbread på hennes sjukhem. Inget som kunde muntra upp henne och få denna obeskrivligt vissnade lilla kvinna att lysa upp när Clarissa kom in, bara för ett ögonblick, innan de slog sig till ro för det vanliga ändlösa pratet om kvinnliga krämpor. Vad det betydde mycket för henne – att människor skulle lysa upp när hon kom in, tänkte Clarissa och vände och gick tillbaka mot Bond Street, förargad, ty det var fånigt att ha sådana skäl för att göra saker. Hon hade mycket hellre velat vara som Richard som gjorde saker för deras egen skull, medan hon, tänkte hon där hon väntade på trottoarkanten, rysligt ofta inte gjorde saker naturligt, för deras egen skull, utan för att få människor att tycka si eller så. Urfånigt, det insåg hon (och nu höjde polisen handen) ty ingen lät sig en sekund föras bakom ljuset. Å, om hon kunde få leva om sitt liv! tänkte hon när hon nådde den andra trottoaren. Hon kunde till och med ha sett annorlunda ut! Först och främst skulle hon ha varit mörk som lady Bexborough, med hy som skrynkligt läder och underbara ögon. Hon skulle ha varit lugn och ståtlig som lady Bexborough, storvuxen, politiskt intresserad som en man, med ett lantställe, mycket värdig, mycket rättfram. I stället hade hon en figur smal som en humlestör, ett löjligt litet ansikte, som en fågelnäbb. Hon hade förstås god hållning, det hade hon, och vackra händer och fötter, och klädde sig väl utan att det kostade mycket. Men ofta numera kändes det som om den här kroppen hon bar på (hon stannade till för att titta på en målning, en holländare), den här kroppen, med alla dess egenskaper och möjligheter, inte var något – inte var något alls. Hon hade den egendomligaste känsla av att själv vara osynlig, osedd, okänd. Allt detta med äktenskap och barnafödande var över, kvar fanns bara denna förunderliga och på något vis ceremoniösa promenad, tillsammans med de övriga, uppför Bond Street, och detta var mrs Dalloway, inte ens Clarissa längre – detta var mrs Richard Dalloway. Bond Street var betagande. Bond Street tidigt en förmiddag 12


under säsongen: dess fladdrande vimplar, dess butiker, inget överdåd, inget prål, en enda packe tweed i affären där hennes far hade beställt sina kostymer i femtio år, en rad pärlor, lax på ett isblock. »Det är allt«, sade hon och tittade i fiskaffärens fönster. »Det är allt«, upprepade hon och blev stående ett ögonblick framför handskbutiken där man före kriget kunde köpa nästan perfekta handskar. Hennes gamle farbror William brukade säga att en dam känns igen på sina skor och sina handskar. Han hade vänt sig mot väggen i sin säng en morgon mitt under kriget och sagt: »Jag har fått nog.« Handskar och skor. Hon älskade handskar, men hennes egen dotter, hennes Elizabeth, brydde sig inte ett dyft om någondera. Inte ett dyft, tänkte hon och fortsatte uppför Bond Street till en affär som levererade blommor åt henne till bjudningar. Elizabeth brydde sig faktiskt allra mest om sin hund. Hela huset luktade tjära i morse. Men, hellre stackars Grizzle än miss Kilman – hellre valpsjuka och tjära och allt det övriga än att Elizabeth satt instängd i ett kvavt sovrum med en bönbok! Hellre vad som helst, var hon böjd att säga. Men kanske var det bara ett stadium, som Richard sade, ett som alla flickor måste igenom. Det var kanske förälskelse. Men varför i miss Kilman, som förstås hade farit rysligt illa? Det måste man ta hänsyn till, och Richard sade att hon var mycket kompetent och hade verkligt sinne för historia. I alla fall var de oskiljaktiga, och Elizabeth, hennes egen dotter, gick till nattvarden, och hur hon klädde sig, och hur hon uppförde sig mot lunchgäster brydde hon sig inte det bittersta om – det var hennes erfarenhet, tänkte mrs Dalloway, att den religiösa extasen gjorde folk grymma (liksom andra politiska och sociala väckelser). Den trubbade av känslorna, ty miss Kilman var villig att göra allt för ryssarna, svalt för österrikarna, men mot enskilda människor utövade hon direkt tortyr, så föga sensibel var hon, klädd i en gammal gummiregnkappa. År ut och år in gick hon i den kappan. Hon svettades. Hon kunde inte vara i ett rum i fem minuter utan 13


att få en att känna hennes överlägsenhet, ens egen värdelöshet. Hur fattig hon var, hur rik man själv var, hur hon bodde i en slum utan kudde eller säng eller filt eller vad det nu var, och hur hela hennes själ frättes sönder av grämelse över orättvisan – att hon blivit avskedad från skolan under kriget – stackars bittra otursförföljda människa! Ty det var inte henne man hatade utan hela föreställningen om henne, vilken otvivelaktigt hade kommit att omfatta en hel del som inte var miss Kilman. Den hade blivit till en av de spöksyner som hemsöker en om natten, en av de skräckgestalter som ställer sig grensle över en och suger i sig ens hjärteblod: förtryckare och tyranner. Ty med ett annat tärningskast, om det svarta kommit upp och inte det vita, så hade hon antagligen älskat miss Kilman! Men inte i denna världen. Nej. Men det plågade henne att ha detta monster trampande omkring inom sig! Att höra kvistar knäckas och känna hovar sättas ner djupt inne i själens snårskog, aldrig kunna vara helt lugn eller helt trygg, eftersom vilken sekund som helst odjuret kunde börja röra på sig, detta hat som särskilt nu efter sjukdo­ men kändes som om det skrapade mot blottade nervändar. Det plågade henne rent kroppsligt, och det fick all glädje över skönhet och vänskap, över att må bra och vara älskad och kunna skapa ett lyckligt hem, att vagga och skälva, som om verkligen någon sorts odjur bökade bland rötterna, som om hela hennes rustning av belåtenhet inte var något annat än egenkärlek! Detta hat! Dumheter, fantasifoster! intalade hon sig och sköt upp svängdörrarna till Mulberrys blomsterhandel. Hon gick fram mot disken med sin lätta gång, högväxt, mycket rak, för att genast hälsas av miss Pym med knappansiktet och de alltid röda händerna, som verkade att ha satts i kallt vatten tillsammans med blommorna. Det fanns blommor: riddarsporrar, luktärter, syrenknippen  – och nejlikor, mängder av nejlikor. Det fanns rosor; det fanns iris. A, hon drog in den sköna lukten av mylla och trädgård 14


medan hon stod och talade med miss Pym, som hon hade gjort en tjänst en gång och som tyckte hon var hjälpsam, för det hade hon varit den gången för många år sedan. Mycket hjälpsam, tänkte miss Pym, men hon såg äldre ut i år, där hon stod med halvslutna ögon och vred huvudet än hit, än dit, bland iris och rosor och vippande syrenklasar och efter gatubullret nyss insöp den ljuva doften, den behagliga svalkan. Så öppnade hon ögonen och såg på rosorna, så doftande fräscha som nystrukna, volangprydda linneplagg, travade i videkorgar; på de mörka prudentliga rakhalsade röda nejlikorna och på alla luktärterna i knippen i sina stora skålar, violetta, snövita, bleka – som om det hade varit kväll och flickor i muslinsklänningar gick ut för att plocka luktärter och rosor när den strålande sommardagen med dess nästan svartblå himmel, dess riddarsporrar, dess ­nejlikor, och dess liljor var över. Det var den där stunden mellan sex och sju när alla blommor – rosor, nejlikor, syrener, iris – glöder: vitt, violett, rött, brandgult. Varenda blomma tycktes brinna med en egen låga, stilla och skimrande, i de daggiga rabatterna; och som hon älskade de grå skymningsfjärilarna som fladdrade av och an över heliotroper, över kvällens gullvivor! Och medan hon började gå med miss Pym från vas till vas och välja blommor sade hon till sig själv: dumheter, fantasifoster, med allt lugnare tonfall, som om denna skönhet, denna färgprakt och miss Pym som tyckte om henne, kände tillit till henne, var en våg som flödade över henne och dränkte hatet, detta monster, dränkte det helt; och vågen lyfte henne högre och högre när – å, ett pistolskott på gatan utanför! »Kära nån då, dessa bilar!« sade miss Pym och gick fram till fönstret för att titta och kom tillbaka och log ursäktande, med händerna fulla av luktärter, som om dessa bilar, dessa bildäck, var hennes fel. Den häftiga knallen som kom mrs Dalloway att rycka till och miss Pym att gå till fönstret och be om ursäkt kom från en bil som hade stannat vid trottoarkanten precis mittför Mulberrys 15


skyltfönster. De förbipasserande som givetvis stannade och stirrade såg ett ansikte av den allra största betydelse skymta mot den duvgrå bilklädseln innan en manshand drog för gardinen, och inget fanns att se utom en duvgrå fyrkant. Men ryktet började genast gå från mitten av Bond Street till Oxford Street åt ena hållet och till Atkinsons parfymeri åt det andra. Det flög osynligt, ljudlöst, som ett moln, snabbt, som en slöja över bergen, föll med något av ett molns abrupta saklighet och stillhet över anletsdrag som för en sekund sedan hade varit helt oordnade. Men nu hade sagans fe vidrört dem med sitt spö. De hade hört överhetens stämma. Religionens ande svävade fram med förbundna ögon och gapande mun. Men ingen visste vems ansikte det var. Var det prinsen av Wales, drottningen, premiärministern? Vems ansikte var det? Ingen visste. Edgar J. Watkiss, med sin rulle kabel över armen, sade högt, och humoristiskt förstås: »Premiärministerns kärra, så klart!« Septimus Warren Smith, som fann trottoaren blockerad, hörde honom. Septimus Warren Smith, cirka trettio, blekkindad, kroknäst, i bruna skor och nött överrock, hade nötbruna ögon med den glimt av rädsla i som gör obekanta förbipasserande också rädda. Världen har höjt sin piska – var ska den slå till? Allt stod stilla. Bilmotorernas dunk lät som en puls som oregelbundet bultar i hela kroppen. Solen sken extra hett därför att bilen hade stannat utanför Mulberrys skyltfönster; Gamla damer på bussarnas tak fällde upp svarta parasoller. Här och där slogs ett grönt eller rött parasoll upp med ett litet plopp. Mrs Dalloway gick fram till fönstret med famnen full av luktärter och såg ut, med sitt lilla rosiga ansikte hopsnörpt i undran. Alla såg på bilen. Septimus såg. Springpojkar hoppade av sina cyklar. Trafiken stockades. Och där stod bilen, med fördragna gardiner, och på dem ett egendomligt mönster, som ett träd, tyckte Septimus, och denna gradvisa koncentration av allting till en enda punkt inför hans ögon – som om något fasansfullt var på väg mot ytan och var färdigt att explodera – förskräckte 16


honom. Världen böljade och skalv och hotade att flamma upp i lågor. Det är jag som är i vägen, tänkte han. Såg inte alla på honom och pekade på honom? Var han inte fastnitad där, rotad i trottoaren, i ett syfte? Men i vilket syfte? »Ska vi inte fortsätta, Septimus?« sade hans fru, en liten kvinna med stora ögon i ett gulblekt, spetsigt ansikte; en italienska. Men Lucrezia kunde inte låta bli att själv titta på bilen och på trädmotivet på gardinerna. Satt drottningen där inne – drottningen ute på en inköpsrond? Chauffören som hade öppnat något, vridit runt något, stängt något, satte sig på förarplatsen. »Kom nu«, sade Lucrezia. Men hennes man – ty de hade varit gifta i snart fem år nu – ryggade, ryckte till och sade: »Ja visst!« irriterat, som om hon störde honom. Folk måste märka, måste se. Folk, tänkte hon, och såg på skaran som stod och stirrade på bilen; engelsmännen med sina barn och sina hästar och sina kläder. Hon beundrade dem på sätt och vis, men de var »folk« nu, därför att Septimus hade sagt: »Jag tar livet av mig.« Det var en hemsk sak att säga. Hade de hört honom? Hon såg sig om i folksamlingen. Hjälp, hjälp! ville hon ropa högt till slaktarbud och husmödrar. Hjälp! Så sent som i höstas hade hon och Septimus stått på kajen vid Themsen inkrupna i samma rock, och när Septimus läste tidningen i stället för att prata hade hon snappat den från honom och skrattat rakt i ansiktet på den gamle herrn som såg dem! Men misslyckande döljer man. Hon måste få honom med sig till någon park. »Nu kan vi gå över«, sade bon. Hon hade rätt till hans arm, fastän den var utan känsla. Han gav henne, som var så naiv, så impulsiv, bara tjugofyra, utan vänner i England, och som hade lämnat Italien för hans skull, en bit skelett. Med fördragna gardiner och i en aura av ouppnåbarhet och 17


reservation fortsatte bilen mot Piccadilly, fortfarande begapad krusade den ansiktena på båda sidor av gatan med en kåre av primitiv vördnad, om för drottning, prins eller premiärminister visste ingen. Själva ansiktet hade bara tre personer sett en sekundsnabb glimt av. Även passagerarens kön var nu under debatt. Men inget tvivel kunde råda om att en storhet satt där inne. En storhet passerade, fördold, genom Bond Street, på bara en handsbredds avstånd från vanliga dödliga, vilka nu för första och sista gången befann sig inom hörhåll för Englands majestät, den bestående symbol för staten som kommer att vara ett begrepp för de vetgiriga fornforskare som en gång siktar tidens sand när London är en gräsklädd kulle, och alla de som skyndar fram på trottoaren denna onsdagsmorgon har blivit till ben med några vigselringar och guldfyllningar från otaliga karierade tänder glimmande bland stoftet. Ansiktet i bilen kommer att vara känt då. Det är nog drottningen, tänkte mrs Dalloway som nu kom ut från Mulberrys med sina blommor: drottningen. Och hennes ansikte fick ett uttryck av oändlig värdighet där hon stod utanför blomsteraffären i solskenet medan bilen passerade i promenadtakt med fördragna gardiner. Drottningen på väg till något sjukhus. Drottningen ska inviga någon basar, tänkte Clarissa. Trängseln var ohygglig för att vara så tidigt på dagen. Lord’s, Ascot, Hurlingham, vad var det? undrade hon, ty gatan var igenproppad. Den brittiska medelklassen som satt där uppe på bussarnas övre däck med sina paket och sina paraplyer, ja, till och med pälsboor en dag som den här, var, tänkte hon, det löjligaste, det absurdaste man kunde föreställa sig. Och själva drottningen blev fördröjd, inte ens drottningen kunde komma fram. Clarissa stod och väntade på ena sidan av Brook Street och sir John Buckhurst, den gamle domaren, stod på den andra, med bilen mellan sig (sir John hade tolkat lagen i många långa år och tittade gärna på en välklädd kvinna) när chauffören lutade sig ut en aning och sade något eller visade 18


något för polisen som gjorde honnör och lyfte armen och med en huvudrörelse makade bussen åt sidan så att bilen kunde passera. Sakta och ljudlöst rullade den bort. Clarissa gissade. Clarissa visste förstås: hon hade sett något vitt, magiskt, cirkelrunt i lakejens hand, en bricka där ett namn var ingraverat – drottningens, prinsens av Wales, premiär­ ministerns? – vilket, i kraft av sin egen glans, brände sig igenom (Clarissa såg bilen förminskas och försvinna) för att samma kväll i Buckingham Palace stråla bland kandelabrar, blixtrande ordnar, bröst styva av ekblad, Hugh Whitbread och alla hans kollegor, Englands herrar. Och Clarissa skulle också hon ha fest. Hon rätade på sig: så skulle hon stå vid sin salongsdörr, ovanför trappan. Bilen var borta men i dess kölvatten följde en lätt svallvåg som slickade handskaffärer och hattaffärer och skräddeributiker på båda sidor av Bond Street. Under trettio sekunder var alla huvuden vända mot samma håll – mot fönstret. Under valet av ett par handskar – skulle de vara armbågslånga eller längre, citrongula eller ljusgrå? – hejdade sig damer. När meningen var avslutad hade något hänt. Något så obetydligt i och för sig att inget mätinstrument, ehuru i stånd att förmedla jordstötar i Kina, kunde registrera vibrationen. Ändå var den på sitt sätt något enormt och oerhört och associationsrikt, ty i alla hatt­ affärerna och skräddeributikerna såg obekanta på varandra och tänkte på de döda, på fanan, på Imperiet. I en pub på en bakgata uttalade sig en besökare från kolonierna skymfligt om huset Windsor vilket ledde till ordväxling; sönderslagna ölglas och ett allmänt slagsmål som gav sällsamt eko tvärs över gatan i öronen på flickor som köpte vita underplagg med bländvita inträdda garneringsband till sitt bröllop. Ty de virvlar i ytskikten som den passerande bilen rörde upp fortplantades neråt och bröts mot något mycket djupt och bottenfast. Bilen gled över Piccadilly och tog av in på St. James’s Street. Högväxta män med robust yttre, välklädda i sina jacketter och sina vita västkanter och med håret strikt bakåtkammat, vilka av 19


svårutgrundliga skäl stod i burspråksfönstret på White’s med händerna bakom rockskörten och tittade ut, fattade instinktivt att det var någon storhet som passerade, och odödlighetens bleka återsken speglades hos dem som det hade speglats hos Clarissa Dalloway. Med ens ställde de sig ännu rakare och höll armarna längs sidorna och föreföll redo att tjäna sin härskare, under kanoneld om så skulle krävas, som deras förfäder hade gjort före dem. De vita bysterna och småborden i bakgrunden med sina exemplar av Tatler och sina sodavattensifoner tycktes instämma; tycktes frammana Englands böljande vete och åldriga herresäten; och återkasta bildäckens mjuka spinnande liksom väggarna i ett viskningsgalleri återger en lågmäld röst och vidgar den och förstärker den med en hel katedrals mäktighet. Moll Pratt i sin sjal bland sina blommor på trottoaren önskade den käre gossen allt gott (visst var det prinsen av Wales) och hade gärna slängt vad som kunde ha räckt till en sejdel öl – en bukett rosor – ut på St. James’s Street i ögonblickets yra och i glatt trots mot sitt armod, om hon inte hade mött poliskonstapelns blick, som avstyrde en gammal irländskas lojala hyllning. Vakterna utanför St. James’s Palace skyldrade gevär. Drottning Alexandras polis såg gillande på. En liten skara människor hade under tiden samlats utanför grindarna till Buckingham Palace. Slött men hoppfullt väntade de, idel fattigt folk. De såg upp mot palatset där flaggan vajade, på Viktoria böljande på sin kulle, beundrade hennes hyllor av sipprande vatten, hennes pelargonier. Bland alla bilarna på The Mall skilde de ut först den ena, så den andra, slösade i onödan sina känslor på vanligt enkelt folk ute på biltur, tog tillbaka sin hyllning för att ha den i behåll medan bil efter bil passerade. Och hela tiden kom ryktet blodkärlen att svälla och nerverna att pirra i ljumskarna vid tanken på att en kunglig skulle se på dem: drottningen skulle buga, prinsen göra honnör. De tänkte på det himmelska liv som av gudomlig nåd bereddes kungar, på adjutanter och hovnigningar, på drottningens gamla dockskåp, på att prinsessan Mary gift sig med en engelsman, 20


och prinsen – ack, prinsen! som sades vara så förunderligt lik salig kung Edward, fast så mycket slankare. Prinsen bodde i St. James’s Palace, men kom kanske åkande på förmiddagsvisit hos sin mor. Det sade Sarah Bletchley med sin baby i famnen medan hon gungade upp och ner med foten som framför sitt eget brasgaller i Pimlico. Hon höll hela tiden ögonen riktade mot The Mall. Emily Coates däremot for med blicken över palatsets fönster och tänkte på jungfrurna, de otaliga jungfrurna, på sovrummen, de otaliga sovrummen. Utökad med en äldre herre och hans aberdeenterrier och med arbetslösa växte skaran. Lille mr Bowley som hade en lägenhet i Albany och livets källsprång förseglade med vax, men hos vilken förseglingen kunde brytas plötsligt, överraskande, sentimentalt av saker som detta – enkla kvinnor i väntan på att få se drottningen åka förbi – fattiga kvinnor, rara små barn, änkor och faderlösa, kriget – ack-ack – fick faktiskt tårar i ögonen. En bris som oändligt mild fläktade längs The Mall, genom de glesa träden, förbi bronshjältarna, kom någon flagga hissad i mr Bowleys brittiska bröst att fladdra ut, och han lyfte sin hatt när bilen styrde in på The Mall och höll den högt i luften när bilen närmade sig, och tillät de enkla mödrarna från Pimlico att tränga sig tätt inpå honom, och stod mycket rak. Bilen kom närmare. Plötsligt såg mrs Coates upp mot himlen. Ljudet av en flygmaskin borrade sig olycksbådande in i skarans öron. Där kom den över träden och ur bakänden vällde det ut vit rök som böljade och vred sig och faktiskt skrev något! Skrev bokstäver på himlen! Alla tittade upp. Flygmaskinen föll lodrätt, lyfte brant, svängde i en ögla, rusade i väg, sjönk, steg, och vad den än gjorde, vart den än for så flöt bakom den ut ett tjockt krusigt band av vit rök som snodde sig och vred sig på himlen i bokstäver. Men vad för bokstäver? Var det ett A och ett C? Ett E, sedan ett L? Bara en sekund var de stilla. Sedan rörde de sig och smälte och suddades ut där uppe på himlen, och flygplanet sköt i väg längre bort och 21


började på en ny bit himmel skriva ett K, ett E, ett Y kanske? »Blaxo«, sade mrs Coates med spänd vördnadsfull röst och tittade rakt upp, och babyn låg stel och vit i famnen på henne och tittade rakt upp. »Kreemo«, mumlade mrs Bletchley sömngångaraktigt. Med hatten orörlig i sin utsträckta hand tittade mr Bowley rakt upp. Hela vägen längs The Mall stod människor och tittade upp mot himlen. Medan de stod där och såg blev hela världen alldeles tyst och en flock måsar korsade himlen, först en mås, som visade vägen, sedan en annan, och i denna sällsamma tystnad och frid, i denna färglöshet, i denna renhet, slog klockor elva gånger, och ljudet tonade bort där uppe bland måsarna. Flygmaskinen vände och ilade fram och dök precis som den ville, snabbt, fritt, som en skridskoåkare. »Det är ett E«, sade mrs Bletchley… »…eller en dansör…« »Det är reklam för kola«, mumlade mr Bowley… Och bilen körde in genom grindarna och ingen tittade på den och flygmaskinen stängde av röken och längre och längre bort rusade den, och röken blev suddig och blandade sig med molnens tjocka vita formationer. Maskinen var borta. Den var bakom molnen. Det hördes inte något ljud från den. Molnen vid vilka bokstäverna E, G eller L hade hakat sig fast seglade bort, som om det var av ödet bestämt att de skulle färdas från väster till öster i ett synnerligen viktigt uppdrag, vilket aldrig skulle komma att avslöjas, men så var det förvisso – ett synnerligen viktigt uppdrag. Så med ens, som när ett tåg kommer ut ur en tunnel, rusade flygmaskinen på nytt ut ur molnen och knattret från den borrade sig in i öronen på alla människorna på The Mall, i Green Park, på Piccadilly, på Regent Street, i Regent’s Park, och bandet av rök böljade ut baktill och den dök ner och den sköt upp och skrev den ena bokstaven efter den andra, men vad var det för ord den skrev? Lucrezia Warren Smith tittade upp där hon satt bredvid sin 22


man på en bänk vid den breda huvudgången genom Regent’s Park. »Titta, Septimus, titta!« ropade hon. För doktor Holmes hade uppmanat henne att försöka få sin man (som det egentligen inte var något fel på men som var lite ur gängorna) att intressera sig för saker utanför sig själv. Jaså, tänkte Septimus och tittade upp, de signalerar till mig. Inte med riktiga ord förstås, det vill säga, han kunde inte läsa språket än, men den var tydlig nog, denna skönhet, denna utsökta skönhet, och tårar vällde fram i ögonen på honom när han tittade på orden av rök som dröjde sig kvar och smälte på himlen och uppenbarade för honom, i sin oförtröttliga misskund och leende godhet, formation efter formation av ofattbar skönhet och signalerade sin avsikt att ge honom – till skänks och för alltid, han behövde bara titta – skönhet, mer skönhet! Tårar strömmade nerför kinderna på honom. Det var kola. De gjorde reklam för kola, sade en barnjungfru till Rezia. Gemensamt började de bokstavera… »K… R…« sade barnjungfrun, och Septimus hörde henne uttala bokstäverna tätt intill hans öra, mjukt och dröjande som orgelmusik, fast hennes röst samtidigt hade något strävt, som en gräshoppas, vilket skrapade skönt längs hans ryggrad och sände upp i hans hjärna vågor av ljud som där störtade samman och bröts. En fantastisk upptäckt i sanning – att den mänskliga rösten under vissa atmosfäriska förhållanden (ty man måste vara vetenskaplig, framför allt vetenskaplig) kan gjuta liv i träd! Som tur var lade Rezia sin hand med oerhörd tyngd på hans knä så att han pressades ner och naglades fast. Annars hade upphetsningen av att se almarna stiga och sjunka, stiga och sjunka med alla sina blad i lågor där färgen tunnades ut och tjocknade från blått till grönt som i en välvande våg, likt plymer på hästars huvuden, eller strutsfjädrar på eleganta damers, så stolt steg de och sjönk, så magnifikt, gjort honom galen. Men han skulle inte bli galen. Han skulle sluta ögonen, han skulle inte titta mer. 23


Men de kallade: löv levde, träd levde. Och löven som genom miljoner fibrer var sammanlänkade med hans egen kropp där på bänken viftade den upp och ner. När grenen sträcktes ut gjorde han samma gest. Sparvarna som flaxade och steg och föll i ojämna kaskader ingick i mönstret, ett mönster i vitt och blått bakom ett gallerverk av svarta grenar. Ljud och tanke bildade samklang. Intervallerna mellan ljuden var lika viktiga som själva ljuden. Ett barn grät. Långt borta från höger ljöd ett bilhorn. Allt detta tillsammantaget innebar födelsen av en ny religion… »Septimus«, sade Rezia. Han ryckte häftigt till. Folk måste undra. »Jag tänker gå till fontänen och tillbaka«, sade hon. Ty hon stod inte ut längre. Det var lätt för doktor Holmes att säga att det inte fattades honom något. Det vore bättre att han var död! Hon kunde inte sitta bredvid honom när han stirrade omkring sig och inte såg henne och kom allt att bli hemskt: himmel och träd, barn som lekte och drog små vagnar och blåste i visselpipor och trillade omkull; allt var hemskt. Och han skulle inte begå självmord, och hon hade ingen hon kunde tala med. »Septimus har arbetat för hårt« – det var allt hon kunde skriva till sin egen mor. När man älskar blir man ensam, tänkte hon. Hon kunde inte tala med någon, inte ens med Septimus längre, och när hon såg sig om satt han där på bänken i sin urmodiga överrock, ensam, kutryggig, stirrande. Och det var fegt att säga att man skulle begå självmord, men Septimus hade kämpat, han var modig, han var inte Septimus längre. Hon satte på sig sin spetskrage, hon satte på sig sin nya hatt och han märkte ingenting; och han var lika nöjd utan henne. Ingenting kunde göra henne lycklig utan honom! Ingenting! Han var självisk. Det är män. Ty han var inte sjuk. Doktor Holmes sade att det inte fattades honom det minsta. Hon spärrade ut fingrarna och höll upp handen. Titta! Hennes vigselring gled – hon hade blivit så mager. Det var hon som led – men hon hade ingen att tala med. 24


Långt borta fanns Italien och de vita husen och rummet med hennes systrar som satt och sydde hattar. Italien där gatorna var fyllda var kväll med folk som promenerade, som skrattade högt, inte halvdöda under plädar i en rullstol som människorna här, medan de tittade på några ynkliga blommor i krukor! »För ni skulle se trädgårdarna i Milano«, sade hon högt. Men till vem? Ingen. Hennes ord dog bort. Som en raket dör. Dess gnistor bränner sig fram genom natten men besegras av den så att mörker faller, lägrar sig över husens och tornens konturer; töckniga bergssluttningar suddas ut och löses upp. Men fast de är borta är natten fylld av dem, berövade all färg, fönsterlösa, har de fått ökad tyngd, de avger det som det ohöljda dagsljuset inte kan förmedla – ängslan och oron hos allt som ligger där i mörkret, som söker tröst i mörkret, längtar efter den lättnad som gryningen bringar när den tvättar väggarna vita och grå, speglar sig i alla fönsterrutor, lyfter dimmorna från fälten och visar de fridfullt betande rödbruna korna: allt ligger på nytt utbrett, existerar igen. Jag är ensam; jag är ensam! ropade hon, vid fontänen i Regent’s Park (och stirrade på indiern och hans kors) liksom kanske vid midnatt, när alla gränser suddas ut, landet återtar sin gamla gestalt, som romarna såg det, töckenhöljt, när de steg i land, och bergen inte hade namn och floder slingrade sig fram, vart visste de inte – sådant var hennes mörker. Då med ens, som om en klipphylla sköts fram och hon ställde sig på den, sade hon att hon ju var hans hustru, som gift sig med honom för åratal sedan i Milano, hans hustru, och aldrig aldrig skulle hon tala om att han var galen! Hon vände sig om, och hyllan föll. Ner ner störtade hon. Ty han hade gått, tänkte hon – gått, som han hotade med, för att ta livet av sig, kasta sig under hjulen av någon vagn! Men nej, där var han. Han satt ensam på bänken, i sin urmodiga rock, med benen i kors, stirrade, talade för sig själv. Människor skall inte hugga ner träd. Det finns en Gud. (Han skrev ner sådana uppenbarelser på baksidan av kuvert.) Ändra 25


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.