9789147093670

utbildningsforskaren Thomas Popkewitz pedagogiska reformer, dels idag, dels under övergången från 1800- till 1900-tal. Därvidlag belyser han den komplicerade relationen mellan reformer och kosmopolitism. Popkewitz visar hur politiska ambitioner att inkludera ”alla barn” som lämnar ”inget barn utanför” i grund och botten grundar sig i kosmopolitisk filosofi. Denna filosofi kretsar kring frälsningsidéer som mänskligt agentskap, frihet och självbemäktigande, men innefattar också abjektionsprocesser och utmålandet av det diskriminerade och utestängda barnet i staden såsom ”annorlunda”.

Den nyskapande texten utforskar pedagogikens, lärarutbildningens och utbildningsforskningens dramatiska historia och politik. Boken består av två delar. Den första delen ägnar sig först åt en undersökning av Deweys, Thorndikes och de tidiga utbildningssociologernas progressiva utbildningsreformer, och går sedan över till att granska de föränderliga kosmopolitiska principer som präglar dagens läroplaner men även normerna för lärarutbildning och forskning. I den senare delen argumenterar Popkewitz för att de reformer och den forskning som utformats med syfte att medföra ett större engagemang och deltagande

T.S. Popkewitz Kosmopolitism i skolreformernas tidevarv

I Kosmopolitism i skolreformernas tidevarv utforskar den kände

Thomas S. Popkewitz

Kosmopolitism i skolreformernas tidevarv Vetenskap, utbildning och samhällsskapande genom konstruktionen av barnet

i samhället mer verkar förkroppsliga rädslor för just de människor som man tänkt sig skulle utöva demokratin. Studien ger en värdefull blick på fenomen som agentskap, motstånd och förändring samt skolväsendets effekter på omvärlden. Den kännetecknas av en bred forskningsansats som också bygger på empiriska och historiska källor.

Thomas S. Popkewitz är professor i läroplansteori och pedagogik vid University of Wisconsin-Madison.

Serien Avancerade studier i pedagogik publicerar poststrukturell pedagogisk teori. Tonvikten ligger på etiska och politisk filosofiska frågeställningar och studierna som publiceras undersöker subjektets villkor, frihet och ansvar i olika utbildningssammanhang.

Best.nr 47-09367-0 Tryck.nr 47-09367-0

AVANCERADE ST U D I E R I PE DAGOGI K

ISBN 978-91-47-09367-0 Originaltitel: Cosmopolitanism and the Age of School Reform.

Science, Education, and Making Society by Making the Child © Thomas S. Popkewitz. This book was first printed in English in 2008 by the Taylor and Francis group. © 2009 Thomas S. Popkewitz och Liber AB Översättning: Fredrik Linde Fackgranskning: Carl Anders Säfström Språkgranskning: Anders Drangel Omslag & typografi: Birgitta Dahlkild PROJEKTLEDARE: Maria Emtell Förläggare: Ulrika Lundquist Produktion: Jürgen Borchert

Första upplagan 1 Repro: Elanders, Falköping Tryck: Kina 2009

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08-690 90 00 www.liber.se kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

Innehållsförteckning Förord till den svenska upplagan 11 Författarens förord 15 Kapitel 1

Kosmopolitism: ett studieobjekt 19 Prolog 19 Bokens upplägg och anmärkning om metoden 28 Den nya kosmopolitismen: världsmedborgarens förförande kraft 31 Förnuftets dubbla tider: hoppet om framsteg och fruktan för förfall 34 Förnuft: grekisk kosmopolis, kyrkans gudomliga uppenbarelse och upplysningens världsliga fulländning 35 Förnuft och vetenskap 38

Det kosmopolitiska agentskapet och att uppfinna det sociala 39 Att fabricera människosläkten: adolescensen som exempel på kulturell tes 43 Mot en historia över nutida skolväsen – en metodfråga 45 Kapitel 2

I fråga om förnuftet: kosmopolitism och abjektionsprocesser 48 Agentskap i tidens rörelse 49 Framsteg för tämjandet av agentskapet 54 ”Det hemlösa psyket”: biografi som tidens objekt och subjekt 57 Biografin i livsplaneringen 59 Vetenskap, organiseringen av förändring och frälsningsberättelser 61 Komparativa resonemang och abjektionsprocesser 64 Hoppet om civilisering och fruktan för det farliga 65

Rasindelning och de andra 68

Mot ett studium av förnuftet i kosmopolitism och skolväsen 71

Reformer på 1900-talet, den oavslutade ­kosmopoliten och utbildningsvetenskaperna 73

Del 1

Kapitel 3

Kosmopolitism, amerikansk exceptionalism och fabrikationen av skolan 77 Kosmopolitism, nationell exceptionalism och dess pastorala bilder 78 ”Världens ljus” 79 Att förvandla vildmarken och den storslagna teknologin 83

Inklusion och utestängning: urbana befolkningsgrupper, det urbana och den sociala frågan 86 Vetenskapen som statens hopp och skyddet mot upplevda hot 87 Förlösningen av befolkningsgrupperna i staden 89

Skolväsendets dubbla gester 91 Pedagogiken, förhoppningar och rädslor förknippade med barnet och familjen i staden 94 Att regera i skolväsendets form: avslutande tankar 98 Kapitel 4

De pedagogiska vetenskapernas roll för designen av framtiden 100 Samhällsvetenskap som människoplanering 102 Att ta fram människors latenta design 105 Tyglandet av dygden 110 Familjen som civilisationens vagga 110 Den ”amerikanska rasen”, lärarna och den sociala frågan 113

Vetenskapen och styrningen av den pedagogiska ”själen” 117 Att formge barnets inre 121

Kapitel 5

Utbildningssociologi och utbildnings­psykologi: att kalkylera agentskap och organisera gemenskap 123 Sociologi och socialpsykologi: att urbanisera den pastorala gemenskapen 124 Att urbanisera de pastorala bilderna av gemenskapen i progressiva rörelser 125 Pragmatism: agentskap, gemenskap och biografins planering 129

Konnektionismens psykologi som kulturell tes 132 Psykologi och samhällsreformer 133 Vetenskapen i vardagslivet 136

Det hemlösa psyket, gemenskap och biografi 140 Kapitel 6

Skolämnenas alkemi: hoppet om räddning och fruktan för skillnad 145 Från planering av lyckosträvan till planering för de olyckliga: abjektionsprocesser 146 Erkännande åt ”olyckliga” befolkningsgrupper och deras räddning 151 Skolämnenas alkemi 155 Alkemin och vetenskapen om barns inlärning 157 Organisering av den akademiska kunskapen: engelsk litteratur, matematik och musikutbildning 161

Kosmopolitism: hopp och fruktan såsom erkännande och skillnad 164

Reformer på 2000-talet, den oavslutade kosmopoliten och utbildningsvetenskaperna 165 Del 2

Kapitel 7

Den oavslutade kosmopoliten: den livslånga lärlingen som kulturell tes 169 Hoppet inför framtiden: den oavslutade kosmopoliten som livslång lärling 170

Agentskapet i den oavbrutna fabrikationen av världen och ­självet 172 Problemlösaren i en oavslutad värld 173 Gemenskap och kollektiv tillhörighet 175 Läraren som reflekterande praktiker: den livslånga lärlingen i arbetsgemenskaper 180

Normer för läroplaner: att återanknyta individen till det samhälleliga 183 Att finna rätt praktiker för demokratin och dess faror 184 ”Alla” barns enhet och dess utestängning 187 Den demokratiska gemenskapens dubbla gester 189

Kapitel 8

Skolämnenas alkemi: att forma framtiden och dess obeboeliga zoner 192 Abjektion i lärarutbildningen och önskan om framtid 194 Ämnesnormer i skolan: matematik och den pedagogiska kunskapens kulturella tes 199 Matematiken i det pedagogiska barnets tjänst 200 Att styra själen: problemlösning som organisering av psykets inre 204 Kampen för själen: gemenskap och kommunikation i klassrummet 206

Pedagogiska inskriptioner, skolämnen och expertens joniska bilder 208 Förbigåendet av matematiken som fält av kulturella praktiker 211

Normer för samhällelig inklusion med exklusion till följd 214 Ironier i autonomi och delaktighet: alkemin och möjligheternas inskränkande 215

Kapitel 9

Design av människor i undervisning och forskning: abjektionsprocesser: agentskap och fruktan för dem som övergivits av undervisning och forskning 218 Design som de vises sten 219 Design av undervisning, design av forskning, design av människor 221 Undervisande design som grundläggningsberättelse för framtidens kosmopolitism 221 Design som forskning: vetandet om självbemäktigande som ständig innovation 224 Forskningsdesigner och evidensbaserade reformer: efterliknande som förändring 229

Systemets raderingar: alla barn är likadana och olika 232 Hoppet om inklusion och farliga befolkningsgruppers skillnad 232 Barn utanför ”allas” rum: det övergivna stadsbarnet 236

Demokrati som design av människor 239 Kapitel 10

Förnuftet i skolpedagogik, forskning och kosmopolitismens gränser 241 Den oavslutade kosmopolitismen, kulturella teser och abjektionsprocesser 244 Fruktan för demokrati: stängsel och avspärrningar i den närvarande ordningen 250 Jämställdhetsforskning: radikal särskiljning, äckel och paradoxal inklusion 253 Kosmopolitism och studiet av skolväsendet: gränser för kosmopolitismens kulturella tes 256 Metodologi och epistemologiska hinder 259 Noter 265 Referenslitteratur 272 Personregister 296 Sakregister 299

Förord till den svenska upplagan tom popkewitz har under några årtionden varit den kanske mest inflytelserika internationella forskaren inom den tredje generationens läroplansteoretiska forskning i Sverige. Hans intresse för Sverige och Norden har bl.a. inneburit en vistelse vid SCASS i Uppsala under tidigt 90-tal, utvärdering av svensk pedagogisk forskning för HSFR:s räkning 1997, och han har, inte minst, tillsammans med pedagogikforskare drivit åtskilliga stora och mindre forskningsprojekt. Speciellt kan omnämnas Popkewitz forskningsgemenskap med den alltför tidigt bortgångne Kenneth Hultquist, den kanske främste Foucaultkännaren inom utbildningsforskningen i Sverige. De två delade också ett starkt forskningsintresse för hur barnet konstrueras, regleras och kontrolleras genom olika diskursiva ordningar.

Det är också därför som denna bok blir viktig att introducera för en bredare svensk publik. Den kan tjäna som en motvikt mot den kritiska forskningens tillbakagång. Vad vi ser i dag är snarast en stark frammarsch för ”åtgärdsforskning”, där barnet blir föremål för lärande, omsorg och fostran till ordning och reda. Vad som kan börja skönjas är en diskursiv förskjutning från tal om utbildning och demokrati till just ordning. En sådan förskjutning stämmer också väl överens med statens allt större inflytande på forskningen, som nu inte endast gäller utbildningsforskningen, även om den tenderar att vara mest självförklarande där, speciellt i sin populistiska form. Speciellt tydlig är den senaste statliga lärarutbildningsutredningen (2008), som helt ogenerat talar om vad det vetenskapliga fältet bör ägna sig åt och anger vilka psykologiska teknologier som gäller för att konstruera det läraktiga barnet, till skillnad från barnet med svårigheter.

I denna bok analyserar Popkewitz historiskt just konstruktionen av det läraktiga ”kosmopolitiska” barnet till skillnad från det ”ickekosmopolitiska” svagsinta efterblivna barnet som ofta kom från arbetarhem eller invandrarfamiljer. Han visar hur forskningen i det tidiga 1900-talets Nordamerika fastslog barnets natur på ett sådant sätt att de nya invandrarna ansågs dra ned de totala intellektuella resurserna 11

hos eleverna och hur de därigenom blev föremål för speciella åtgärder och strategier. Men de nya invandrarna blir också nödvändiga för att mejsla ut och designa det speciellt nordamerikanska exceptionalistiska barnet till en framtida kosmopolitisk medborgare. Det är genom designen av barnet som medborgare som staten gestaltar sig som en stat av en viss sort och garanterar sin framtid, menar Popkewitz.

För Popkewitz är det just tidsdimensionen som anger kosmopolitismens (historiska) realitet snarare än att endast vara en idé om världsmedborgaren. I designen av barnet finns en dåtid och en framtid gestaltad i nuet som också har rumsliga konsekvenser. Det av amerikansk exceptionalism konstruerade barnet har en uppgift som framtida medborgare som sträcker sig ut över världen och historien.

I diskussionen om kosmopolitism kan vanligtvis och översiktligt beskrivet i huvudsak två grundpositioner skönjas: en kritisk och en bejakande. Den första av dessa, och som ligger närmast Popkewitz position, är ofta baserad på en postkolonial kritik och betonar med vilket våld kosmopolitismen som historisk realitet gestaltat sig. Här blir den också ett tidsligt och rumsligt uttryck för modernitetens våldsamma dynamik, dess fixering vid progression och universalism översatt till ekonomi, makt och subjektivitet inbäddat i en europeisk föreställningsvärld. En föreställningsvärld som Popkewitz visar transformeras i en nordamerikansk historisk kontext till en föreställning om amerikanens historiska uppgift att förkroppsliga världsmedborgaren.

Idén om världsmedborgaren har sina rötter i det antika Grekland, och då främst som en idé hos stoikerna, tas upp igen under upplysningen och ges en konkret gestaltning hos Immanuel Kant. För Kant är varje medborgare också en världsmedborgare, vilket öppnar för en position utanför den egna statens begränsningar utifrån vilken den egna staten kan kritiseras. Hos Popkewitz blir en sådan position snarast till ett uttryck för en inkluderande/exkluderande praktik där världsmedborgaren behöver den vid platsen och i tiden fixerade medborgaren för att existera som en individ som sträcker sig utöver sig själv. Båda typerna av medborgare, den tidsligt och rumsligt fixerade, såväl som den genom universellt förnuft självöverskridande kosmopoliten, är diskursivt formerade och gestaltade genom olika typer av 12

teknologier eller apparater som förkroppsligar konkreta människor genom att befästa dem med specifika egenskaper. Speciellt identifierar Popkewitz vad han kallar abjektionsapparater, det lätt schizofrena sätt varmed idealet om ett inkluderande kosmopolitiskt samhälle också och samtidigt bär på skräcken för den andres oberäknelighet. Detta föder i sin tur pedagogiska praktiker som simultant inkluderar och exkluderar vissa kvaliteter och egenskaper hos den andre. Ett exempel som Popkewitz ger är hanterandet av invandraren som, samtidigt som hon eller han inkluderas i rättsstaten, också exkluderas inom dess gränser genom att bli föremål för statens goda vilja.

En viktig aspekt av Popkewitz argument, och som har stor relevans för det svenska utbildningsvetenskapliga fältet, är att de pedagogiska praktiker som tar form i 1900-talets pedagogiska diskurser gör det genom att organisera ämnesinnehåll i enlighet med psykologismens organiserande principer. Det handlar om psykologiska principer om inlärning och utveckling men också om samhällsgemenskap, vilket sammantaget inordnar individen i en viss regelbundenhet och ordning.

Psykologismen designar det inre landskapet hos barnet och anger hur det skall ”bruka sitt förnuft”, för att bli en medborgare av en viss sort. Här menar Popkewitz att i det tidiga 1900-talet växer främst skolämnena läsning, matematik och musik fram genom psykologiska principer som formar vem det civiliserade barnet är och vem det inte är.

Vad som skrivs in i skolämnenas pedagogik eller didaktik är bestämda kulturella teser om specifika levnadssätt, menar Popkewitz. Genom musiken formeras exempelvis den ”uppmärksamme lyssnaren” som ett förkroppsligat ideal för ett kosmopolitiskt civiliserat levnadssätt. Matematikens uppgift växlar från att under 1800-talet haft inriktningen att sörja för barnets mentala disciplin till att under 1900-talet mer ta form som hjälp till att planera vardagslivet, för att förstå vardagens aktiviteter och för att under 2000-talet snarast utgöra ”det verkligas skiljedomare genom sina regler som organiserar påståendets betydelse”. Vad skolämnena har gemensamt över tid, är att de särskiljer, sorterar och innehållsligt hierarkiserar levnadssätt och utblickar på världen och därmed anger barnets moraliska egenskaper genom att fungera som normaliseringspraktiker, menar Popkewitz.

13

Genom 2000-talets reformer kan vi se en ny typ av kosmopolit växa fram, enligt Popkewitz – en världsmedborgare som formeras som den livslånga lärlingen, aldrig i någon mening färdig utan alltid och hela tiden i en process av lärande i det lärande samhällets enhet.

Denna livslånga lärling ställer Popkewitz bl.a. i relation till föreställningen om att ”alla barn skall lära sig”, alla skall med, ingen får lämnas därhän. Men denna diskursiva ordning om ”alla barn” är aldrig allmängiltig utan alltid partikulär och Popkewitz visar hur det inom talet om ”alla” ryms två slags människor: dels det kosmopolitiska barnet som har samtliga relevanta förmågor för att klara skolan, som att lära sig, lösa uppgifter, samarbeta och prestera, dels det barn som erkänns för inklusion men ändå är annorlunda, det övergivna barnet. Det misslyckade icke-kosmopolitiska och övergivna barnet kännetecknas av sina psykologiskt definierade brister, barn med svårigheter snarare än barn i svårigheter, och sin oförmåga till en rationell ordning av en bestämd sort. Det är, menar Popkewitz i sin analys, de outtalade egenskaperna hos ”alla” som definierar den livslånga lärlingens egenskaper och livsföring och som skiljer ut och särskiljer det barn som inte lever den oavslutade kosmopolitens rationalitet, det övergivna barnet.

Till grund för Popkewitz nutidshistoriska och nyansrikt komplexa analys kan skönjas ett obrottsligt försvar för det övergivna barnet och en ihärdig och genomträngande kritik av hur orättvisa gestaltas genom den goda viljan omsatt i teknologier för fostran, undervisning och lärande. En sådan självreflekterande kritik är om något värd att hålla levande i ett diskursivt klimat där statens tilltagande goda vilja tar sig uttryck genom att lyfta fram vad som uppfattas som allt effektivare teknologier för lärande och som har sin bas i ”hjärnans teknologi”. Vad denna bok gör är att bidra till en kulturdebatt om utbildningsvetenskapernas samhälleliga uppgift i relation till skolandets diskursiva ordning och ordnande. För i grund och botten handlar det om vilket utrymme individen har att skapa sig själv i frihet.

Carl Anders Säfström, professor i pedagogik och seriens redaktör 14

Författarens förord under läsning av ny litteratur om kosmopolitismen, och då jag reflekterade över detta ämne ur det moderna skolväsendets perspektiv, insåg jag att kosmopolitismen som idé och ledstjärna utövade ett starkt inflytande på de pedagogiska projekten under hela 1800-talet och att den har fortsatt så fram till i dag. Tilltron till kosmopolitism rymmer en potential för emancipation av det mänskliga förnuftet och vetenskapen; ofta går denna tro att spåra till upplysningen i Nordeuropa och Nordamerika. Det radikala med det kosmopolitiska förnuftet är den kulturella tesen om levnadssätt, vilka utrustar individen med universella förfaranden som befriar från provinsialism, inskränkt nationalism, teologiska dogmer och mysticismens irrationaliteter. Den frihet som förknippas med kosmopolitism knyter samman förnuft och rationalitet (vetenskap) med begrepp om agentskap och framsteg, och dessa begrepp fyller framtiden med hopp.

Mitt intresse för kosmopolitism har inte syftet att följa utvecklingen av denna tro, utan att studera den kunskapspolitik som kosmopolitismen skriver in i skolans praktik. Jag vill reflektera över dess ”förnuft” såsom det tar sig uttryck i nutida reformer av undervisning, lärarutbildning och forskning såsom projekt som söker inkludera ”alla barn” och inte lämna något utanför. Reformerna inom pedagogiken förkroppsligar principer om det kosmopolitiska barnet, som agerar och tänker som en ”förnuftig person”. Men det intressanta med denna förnuftiga, kosmopolitiska person är att han eller hon inte bara är vem som helst. Han eller hon är konstruerad, och det är här som skolväsendet och dess pedagogik blir av central betydelse. ”Konstruktionen” behandlas som enheten av ”alla barns lärande”, och den enheten utgör själva kärnan i kosmopolitismen. Den är alltså en produktion av skillnader och rädslor för människor som inte är ”förnuftiggjorda” och förnuftiga.

Med kosmopolitismen dras betydelsen av och gränserna för en rad väsentliga kvaliteter och egenskaper i det moderna livet upp till ytan.

De avgör vad ”vi” är, vad ”vi” bör vara och vem som inte får möjlighet 15

att vara detta ”vi”. Låt mig helt kort anföra några av dem. Kosmopolitismen omfattar idéer om frihet och obundenhet, mänskligt agentskap, förnuft och rationalitet (vetenskap). Dessa idéer är emellertid inte där för syns skull, det är inte fråga om transcendentala kategorier som skall tillämpas på ett enhetligt sätt på alla det moderna livets fält. De hänger samman med problemet med samhällets förvaltning av barnet för att detta skall kunna bli framtidens kosmopolitiska medborgare.

Den kosmopolitiska boken skulle ironiskt nog befria individen från alla lokala och nationella band genom transcendentala värden hos en enhetlig mänsklighet. Emellertid gällde det då en universalism som var historiskt knuten till projekt syftande till att konstruera medborgare åt staten i de kosmopolitiska värdenas namn. Men av lika stor betydelse var att jämförelserna i det kosmopolitiska ”förnuftet” och rationaliteten gav upphov till åtskillnader som särskiljde, klassificerade och abjekterade grupper och individer vilka inte var ”civiliserade”, och således inte kvalificerade att delta. Följaktligen är kosmopolitism en strategi för en historisk undersökning av hur problemet om social utestängning är sammanflätat med själva ansatsen till att inkludera och ”upplysa”.

Produktionen av kosmopolitism och dess andra aspekter uppträder inte som en enda samling saker som man kan närma sig genom ”strikta vetenskapliga bevis” (en trop i dagens politik och forskning).

I stället är det så att de olika begreppen sammanträffar och förändras, varvid de ordnar och särskiljer bilder och berättelser som sedan utmynnar i kosmopolitism. Studiet av skolväsendet kräver att man reflekterar över hur de olika historiska praktikerna samverkar och är ordnade, liksom att man i utformningen och gestaltningen av våra begrepp om mänsklighet och framsteg utforskar deras gränser.

När jag reflekterade över praktiken att studera skolväsendet insåg jag att jag skulle möta problemet med ”förnuftet” som organiserar det närvarande, och även detta förnufts speciella medvetande vilket frambringar principerna som styr skolans verksamhet. För att ännu en gång i korthet nämna några ämnen som kommer att tas upp i boken, är det ett faktum att frihetens problem innebär osäkerhet av fundamental betydelse. Att ge förnuftet privilegiet att fungera som 16

mekanism för förändring innebär att vi inte vet vad förnuftet kommer att leda till. Pedagogik är en strategi som tyglar osäkerheten genom att tillhandahålla regler och normer som ordnar förnuftet och organiserar förändringen. Det sker också en introduktion av moderna tidsbegrepp vilka regelbundet rör sig från det förflutna till det närvarande med inriktning mot framtiden – och framtiden är förvisso inbäddad i problemlösning och i begrepp om agentskap och handlande.

Slutligen sätter kosmopolitismen fokus på den kunskapspolitik som producerar självet och världen, med begreppen om barndom och familj som styrande praktiker. Detta styre består av indelningen i olika känsloförmågor och benägenheter till reflexion och handlande.

Men det är inte bara till för inskrivningen av transcendentala värden som stadgar enhet i helheten. Kosmopolitismens inskriptioner är processer som kvalificerar och diskvalificerar individer till deltagande och handlande.

Min strategi i denna bok är att skriva en historia om det närvarande, en historia som eftersträvar ett tänkande över skolväsendet och dess dubbla kvaliteter av inklusion och exklusion. I en historisering av hur skolkunskaperna har förändrats, såsom kulturell tes om vem barnet är och bör vara, undersöker jag principer från dels början av 1900-talet, dels nutiden, dvs. början av 2000-talet. Då begrepp som agentskap, delaktighet och gemenskap ofta förekommer i pedagogiska projekt, går jag närmare in på dessa och försöker utforska deras gränser. Jag argumenterar för att själva de praktiker som åsyftar inklusion också har en exkluderande verkan, dvs. att praktiker som syftar till demokratisering och integrering av samhälleligt marginaliserade grupper faktiskt återinskriver deras skillnader.

Att fokuset sätts på begränsningar för skolan som praktik innebär inte att jag har invändningar mot frälsningsläror som efterlyser en mänskligare och mer rättvis värld, eller att jag skulle argumentera emot delaktighet och förnuftets roll i hanteringen av begränsningar och hämningar som inverkar på nuets möjligheter. Det är tvärtom.

Det handlar om en optimistisk strategi som går ut på att man tänker bort det som förefaller naturligt för att öppna nya möjligheter för skolväsen, undervisning och lärarutbildning. Att få nuets naturlig17

het att framstå som främmande och kontingent är en strategi för politisk förändring; att synliggöra de avspärrningar och fållor som befolkar skolväsendets vardagsförnuft är att göra dem möjliga att ifrågasätta.

Denna boks skrift handlar om skolvärldens politik – men den är också en politisk intervention. Skolan såsom politik innebär inte bara att upptäcka ändamålsenliga program eller att identifiera regler. Det är att diagnosticera: själva de förnuftssystem som definierar problemen med samhällsplanering, de reformer som skall objektifiera mänskliga villkor och människor samt planeringsvetenskapernas vetande i styret av barnet och läraren. Från det perspektivet är skolväsendets historia en administrativ praktik som syftar till att förändra samhället genom att räkna ut och skriva in principer för hur nationens framtida medborgare skall tänka, bruka sitt förnuft och handla.

Analysen utreder hur följande praktiker – politik, utbildning, vetenskap, lärarutbildning samt läroplanens utformning – överlappar varandra. Det sker genom att de relateras till forskning över vidare fält. De tvärvetenskapliga kvaliteterna i denna studie sätter bl.a. kulturstudier, kulturhistoria, Foucaultstudier, postmoderna och postkoloniala studier och feministisk teori i förbindelse med skolväsendet såsom fenomen. Resultatet av detta, av den intellektuella leken med dessa olika men intellektuellt besläktade forskningsfält, är de i denna bok förutsatta tolkningsramarna vilka är relaterade till kosmopolitismens och skolväsendets problem.

18

Kapitel 1

Kosmopolitism: ett studieobjekt

O Prolog

m jag får leka med ett nutida talesätt så lever vi i ett reformernas tidevarv.1 Det är ett tidevarv som har byggts upp under lång tid och är ett pågående uttryck för förhoppningar och rädslor som existerar i det kosmopolitiska samhället och barnet.2 Tesen om kosmopolitism var upplysningens förhoppning om världsmedborgaren. Denne skulle ha ett engagemang som överskred de provinsiella och lokala intressena medelst ideella värden om humanitet. Kosmopolitismen var ett uttryck för en radikal historisk tes om att ett visst slags mänskligt förnuft skulle förändra världen och människorna. Samhällsreformerna skulle producera en transcenderande etik i sökandet efter ett framsteg som grundade sig på mänskliga rättigheter och gästfrihet gentemot andra. Skolpedagogiken förkroppsligade en optimism gällande framtiden, som skulle ledas av ett kosmopolitiskt förnuft och rationalitet. Men en sådan optimism är, som jag kommer att argumentera för, ett komparativt system hos förnuftet som ger uttryck för barnet som håller den frigörande 19

framtiden i sin hand och som åtskiljer barnet från dem man fruktar hotar framstegets löfte.

Kosmopolitismens förhoppningar och rädslor har en genomgripande betydelse för hur dagens reformsamhälle skolas. Försöken att förverkliga dess transcendentala värden är uppenbara i dag, vart man än vänder sig i skolreformernas värld. Man anstränger sig för att åstadkomma förbättringar och för att frigöra allt, för att skapa ett mer kosmopolitiskt samhälle och ibland för att befrämja en världsmedborgare som knyter sina lojaliteter till mänskliga rättigheter, ekologisk balans och öppenhet för mångfald. Framtidshoppet är ett uttryck för rädslor för degeneration och förfall. Rädslan för hotande faror i framtiden håller liv i tilltron till att man kommer att finna den rätta sammansättningen av reformer och vetenskap och därigenom uppnå framsteg. De olika elementen i kosmopolitismens teser bildar grund­ antaganden i den amerikanska skolans reformer av läroplansnormer, av barnens lärande och av de forskningspraktiker som syftar till att finna reformer och identifiera pedagogiska modeller för kunskap och redovisning som garanterar framgång för barnet i egenskap av framtida medborgare i staten. I strävan att få föräldrar, lärare, myndigheter och administratörer att samarbeta ryms kosmopolitiska målsättningar för att etablera levnadssätt som befrämjar självförverkligande och en gemensam nivåhöjning för alla människor i gemenskapen.

I denna reformernas tidsålder planeras reformer för alla. Fraser som ”alla barn skall lära sig” – som är ett tecken på en tro på universell jämlikhet – kombineras med förhoppningen att ”inget barn får lämnas utanför”. Denna förhoppning förekommer i den nationella lagstiftningen och uttrycker känslan att varje barn skall ha lika tillgång till utbildning. Politik och forskning försöker skapa ett inkluderande skolsystem och samhälle, där alla samarbetar och lever ut statens historiska drömmar. Nyliberal ekonomisk teori som förespråkar modellen med rikedomens nedsipprande är ett exempel på föreställningar om realisering av det kosmopolitiska livet. Ett skolsystem med skolpeng anses av de konservativa ge fattiga barn möjlighet att ta efter de rika och få del av den kosmopolitiska enheten där det inte finns några skillnader. Kritiska pedagogiker citerar gärna utbildningsreformatorn 20

under den stora depressionen George Counts, som skrev Dare the School Build a New Social Order? (1932/1980). Essän uppmanar lärarna att göra motstånd mot kapitalismens excesser – om skolorna gjordes mer demokratiska vore det möjligt att rekonstruera samhället. Ropen på omvandling av samhället hörs i dag i lärarutbildningen och i den kritiska pedagogiken och syftar till att bygga upp det nya samhället med inslag av kosmopolitismens frigörande värden. Paulo Frieres ”de förtrycktas pedagogik” överförs från brasilianska katolska reformer i en lantlig inramning till skolor i amerikanska städer som gräsrotsstrategi för en kosmopolitisk värld förpliktad till samhällelig rättvisa och jämlikhet.

Möjligen kan uttrycket ”skolreformernas tidevarv” ge intrycket att det har varit en enda process som pågått från upplysningen och intill i dag. Det är dock inte min avsikt. Under sin färd in i nutiden har kosmopolitismen präglats av bestämda kontinuiteter och olikheter.

Först skall vi emellertid betrakta en del nutida inskriptioner av kosmopolitism. Reformerna har gällt att rekonstruera skolan; ­ibland har de riktat sig mot samhället men förvisso alltid till barnet och läraren. Rekonstruktionen ingick i den globalisering som pågick under 1800-talet och under vilken nationalstaten formades (Meyer, Boli, Thomas, Ramirez, 1997; Meyer, Kamens, Benavot, Cha, Wong, 1992).

I dag är den återigen det med olika sammansättningar och samband kring världsmedborgaren och den kosmopolitiska framtiden. EU exempelvis förklarar sig stödja ett mångkulturellt och lärande samhälle.

Taiwans utbildningsministerium citerar George Counts i ett försök att omstrukturera skolan för informationssamhället. Den nya kapitalismen kombineras med miljörörelsen till en världskultur. Professionella forskningsnätverk internationaliserar utbildningen och försöker i sökandet efter globala framsteg nå en gemensam grundval för olika nationer.3 Reformernas attraktivitet är deras löfte om kosmopolitisk harmoni och enighet.4 Dagens tidsålder av reformer lämnar ingen forskare bakom sig.

Skolforskningen har, som de progressiva utbildarna i början av 1900-talet hävdade, till uppgift att planera för att förbättra samhället med sikte på att så småningom åstadkomma ett upplyst samhälle.

21

Kosmopolitiska begrepp har en stimulerande effekt på forskningen, det gäller begrepp som självbemäktigande, röst, emancipation och att med användbara kunskaper bemästra nutiden i namn av mänsklighetens framtid. De höga insatserna i forskningen är att omskapa läraren och barnet i förhoppningen att kunna omskapa och frigöra samhället från traditionella sedvanor och attityder.5 En del forskningsprogram rättar sig efter statliga initiativ för att komma fram till ”det som fungerar” så att samhället fylls med efterliknelser av bra reformer.

Mottot är reformer som blivit bestyrkta genom ”vetenskapliga bevis”.

Forskningsmetodernas ”guldfot” är drogtester.6 Andra forskningsansatser stödjer sig på kommunikationsteori och konstruktivistisk psykologi för att göra framtidens barn mer mänskliga och världen mera progressiv. Dessa ansatser hämtar idéer från den i början på 1900-talet verksamme ryske marxistiske psykologen Lev Vygotskij och från den amerikanske liberale filosofen och psykologen John Deweys socialpsykologiska projekt om samhällelig sofistikation och användbar kunskap. För att fortsätta på den medicinska analogin, är poängen med denna socialpsykologi att få fram ”något som fungerar” men utan drogtester. Förändringen står att finna i hur växelspelet och diskursen i klassrummet arrangeras (Popkewitz, 1998a). Forskningen utformar de förhållanden som råder i klassrummet och människorna i kollektiva processer och återkopplade loopar vilka tänks säkerställa att målen med reformerna uppnås.

Att på detta sätt placera in kosmopolitismen i olika berättelser om skolan och nationen kan tyckas underligt. Upplysningen betraktas som ett förhållningssätt med vilket lokala inskränkningar och nationell provinsialism kan inskränkas genom sökandet efter världsmedborgarens universella och frigörande förnuft. I idealfallet må detta vara riktigt – i historisk belysning blir det ironiskt. De universella värdena hos upplysningens kosmopolitiska individ skrevs in i de nya staterna och dess medborgare såsom dess transcendentala värden och ändamål.

I föreliggande text utforskas dessa sammanhang genom diskussionen av amerikansk exceptionalism, där berättandet om nationen fungerar som ett unikt mänskligt experiment i den progressiva utvecklingen av ideala kosmopolitiska värden.

22

Men kosmopolitismen har också andra beståndsdelar som aldrig ifrågasätts i skolväsendet. Det kosmopolitiska barnet blir inte fött, men gjort, och skolan är det viktigaste produktionsstället. Teorier i pedagogiken om lärande, utveckling och det problemlösande barnet är praktiker som beräknar och administrerar de ”tankeprocedurer” som skall göra barnet till en framtida kosmopolitisk medborgare.

Lika viktigt är det att kosmopolitism förkroppsligar vissa bestämda sätt att organisera skillnad. Det innebär jämförande arrangemang som särskiljer och separerar de upplysta och civiliserade från dem som ännu inte har dessa kvaliteter. Under 1800-talet var det de efterblivna, de vilda och barbariska – i nutiden är det kanske snarare det riskutsatta och brottsliga barnet. De universella inkluderande praktiker som karakteriserar skolreformer med siktet inställt på inklusion, förlägger avvikelser, liksom även ofullständiga element, punkter och riktningar, till inklusions- och exklusionsprocesserna. Åtgärder som exempelvis skolreformer är tänkta att resultera i ett inkluderande samhälle där ”alla barn skall lära sig” och ”inget barn får lämnas utanför”.

Ambitionen är att göra alla barn jämställda och likadana. Den hoppfulla ambitionen är dock förknippad med rädslor hos barnet, vars egenskaper ju inte är kosmopolitiska och utgör ett hot mot helhetens moraliska enhet. Pedagogiska berättelser och bilder av kosmopolitism förkroppsligar på en och samma gång två olika gester: hopp, men även rädsla, för faror och farliga befolkningsgrupper.

I denna studie är kosmopolitismens dubbla gester viktiga för betraktelsen av hur impulserna till ett inkluderande samhälle ger upphov till sin motsats. Bruket av ”-ism” i kosmopolitism riktar uppmärksamheten mot de olika sammansättningar och samband som utmärker förnuftet och ”den förnuftiga personen” snarare än att behandla ordet som en separat doktrin. Vidare är kosmopolitism inte bara en enda sak – kosmopolitism är historiska inskriptioner med olika konturer i olika tidsåldrar och rum (se Taylor, 1989).

Kosmopolitism i skolreformernas tidevarv granskar de förnuftssystem som råder i nutida skolväsen, skolpolitik och skolforskning och som yttrar sig som dubbla gester av inklusion och exklusion. I kosmopolitismens sammanhang riktas min blick mot det kosmopo23

utbildningsforskaren Thomas Popkewitz pedagogiska reformer, dels idag, dels under övergången från 1800- till 1900-tal. Därvidlag belyser han den komplicerade relationen mellan reformer och kosmopolitism. Popkewitz visar hur politiska ambitioner att inkludera ”alla barn” som lämnar ”inget barn utanför” i grund och botten grundar sig i kosmopolitisk filosofi. Denna filosofi kretsar kring frälsningsidéer som mänskligt agentskap, frihet och självbemäktigande, men innefattar också abjektionsprocesser och utmålandet av det diskriminerade och utestängda barnet i staden såsom ”annorlunda”.

Den nyskapande texten utforskar pedagogikens, lärarutbildningens och utbildningsforskningens dramatiska historia och politik. Boken består av två delar. Den första delen ägnar sig först åt en undersökning av Deweys, Thorndikes och de tidiga utbildningssociologernas progressiva utbildningsreformer, och går sedan över till att granska de föränderliga kosmopolitiska principer som präglar dagens läroplaner men även normerna för lärarutbildning och forskning. I den senare delen argumenterar Popkewitz för att de reformer och den forskning som utformats med syfte att medföra ett större engagemang och deltagande

T.S. Popkewitz Kosmopolitism i skolreformernas tidevarv

I Kosmopolitism i skolreformernas tidevarv utforskar den kände

Thomas S. Popkewitz

Kosmopolitism i skolreformernas tidevarv Vetenskap, utbildning och samhällsskapande genom konstruktionen av barnet

i samhället mer verkar förkroppsliga rädslor för just de människor som man tänkt sig skulle utöva demokratin. Studien ger en värdefull blick på fenomen som agentskap, motstånd och förändring samt skolväsendets effekter på omvärlden. Den kännetecknas av en bred forskningsansats som också bygger på empiriska och historiska källor.

Thomas S. Popkewitz är professor i läroplansteori och pedagogik vid University of Wisconsin-Madison.

Serien Avancerade studier i pedagogik publicerar poststrukturell pedagogisk teori. Tonvikten ligger på etiska och politisk filosofiska frågeställningar och studierna som publiceras undersöker subjektets villkor, frihet och ansvar i olika utbildningssammanhang.

Best.nr 47-09367-0 Tryck.nr 47-09367-0

AVANCERADE ST U D I E R I PE DAGOGI K