9789174636109

När jag var runt femton var jag i stort sett som de flesta i min ålder. Det som skilde mig från många andra var min önskan att dö. Jag gjorde något åt min önskan och mitt första självmordsförsök gjorde jag när jag var femton. Efter det spårade mitt liv ur mer och mer.

www.bod.se

Lina Andersson Hur många gånger kan en människa dö?

Det här är boken om nästan tjugo år av mitt liv.

Under den här tiden har jag hunnit med att hamna i belastningsregistret och har dött fler gånger än jag kan minnas.

Lina Andersson Hur många gånger kan en människa dö?

Att leva med självmordstankar

HUR MÅNGA GÅNGER

KAN EN MÄNNISKA DÖ?

Hur många gånger kan en människa dö?

Att leva med självmordstankar Lina Andersson

©2015 Lina Andersson Förlag och tryck: BoD ISBN 978-91-7463-610-9

Jag var utelåst på balkongen precis som jag hade planerat. Frågan nu var om personalen på den låsta psykiatriska avdelningen skulle märka i tid att jag inte låg i min säng. Jag visste att jag inte hade hur mycket tid som helst den här sena kvällen mitt i sommaren. När jag klev upp på kanten av den inglasade balkongen tittade jag ut över sjön och även fast jag kände mig som jag gjorde kunde jag se skönheten. Jag ställde mig på tå och fäste snöret så högt upp som jag kunde och drog snaran över huvudet. När jag stod där på kanten med snaran runt min hals dök frågan upp i mitt huvud om jag verkligen var redo att dö. Svaret blev ja och jag tog klivet ut i luften.

Det här skulle vara slutet på mitt liv men saker blir inte alltid som man vill eller har tänkt sig. Sedan den här händelsen har det nu gått en hel del dagar och det här är berättelsen om vad som ledde fram till min hängning.

Hade det här varit en saga skulle allt sluta lyckligt men det här är inte en saga utan det här är boken om mitt liv från det jag var runt femton år till dagen som jag hängde mig.

5

DEL 1

Trasig Alla når en gräns i livet och när den gränsen är nådd känns det som om något inuti har trasats sönder och det går aldrig mer att bli hel. För mig dyker den känslan upp när jag är runt 15 år. Jag har under en tid mått sämre och sämre och mina armar bär spår av rakblad. Runt mig har jag fantastiska vänner som även om de inte riktigt kan förstå mig så finns de där och stöttar så gott det går. Jag umgås med ett gäng och vi är nog som vanliga ungdomar som går i nian. Vi festar på folköl och hembränt när jag orkar åka och hämta, vi hänger på ungdomscafé, går på konserter och pratar en massa.

Tittar man på min familj utifrån så ser allt bra ut men så är det inte. Mina föräldrar vill väl men de är så upptagna av sina egna problem att det inte finns plats för något annat. Jag har en förälder som väljer alkohol framför sin familj och för den andra föräldern är det viktigt att allt verkar vara bra i vår familj. Lärdomar man får tidigt i livet sätter sig i ryggmärgen och det man lärt sig försöker man leva efter.

För min del går det inte så bra. Jag går från att vara en tystlåten medelmåttig elev som minst en gång i veckan får höra att jag inte utnyttjar min potential till att bli en elev som har kvarsittning inbokad varje fredag en termin i förväg. Kvarsittning får jag oftast för att jag har skolkat men ibland får jag kvarsittning på grund av något korkat som jag har gjort. Jag vet att man inte får röka på skolgården men det händer att jag gör det ändå. Om någon lärare ser det så bokas det på en gång in kvarsittning för mig. En gång när jag är in i lärarrummet så ser jag listan över vilka som ska ha kvarsittning och 7

jag kan se mitt namn många gånger. När man ska ha kvarsittning så får man med sig en lapp hem som föräldrarna ska skriva på. Det händer att jag låter mina föräldrar skriva på lappen men oftast förfalskar jag bara deras namnteckning. Ibland är det bara jag i hela skolan som har kvarsittning och det gör att den som vaktar kvarsittningen oftast pratar med mig. Rätt så ofta är det en man som jobbar i uppehållsrummet som har hand om kvarsittningen. Johan som han heter pratar med mig när jag har kvarsittningen och med tiden blir det även så att han har lite extra koll på mig under skoldagarna. Han har koll på mitt schema och ser han att jag inte är på mina lektioner följer han mig till lektionssalen och när jag vägrar gå på lektioner tar han med mig ner till uppehållsrummet. Stundtals irriterar det mig rätt ordentligt att någon plötsligt har fått upp ögonen för mig men samtidigt känns det bra att någon faktiskt bryr sig om vad jag gör eller inte gör. Johan blir en trygghet för mig och även för mina vänner. När mina vänner märker att jag mår för dåligt söker de upp Johan och berättar för honom hur det är och han söker sedan upp mig. Han blir min ventil men gör inte att jag mår bättre, att prata hjälper men förändrar inte känslan i mig.

Första besöket på BUP En fredag känner Johan att han inte vågar låta mig gå hem från skolan för han är inte säker på att jag kommer att komma tillbaka till skolan på måndagen. Johan är rädd att jag ska ta livet av mig och hans lösning blir att föreslå att vi ska åka till BUP. Han har tidigare pratat om BUP men jag har alltid vägrat åka dit, jag behöver ingen hjälp. Sådant är för svaga människor som vill sitta 8

och gråta och prata om hur synd det är om dem. Jag är inte galen eller svag så jag behöver absolut inte åka till BUP. Allt jag vill är att dö och det är min ensak och inte något som någon annan ska lägga sig i. Det hela kommer i ett nytt ljus när Johan ber mig följa med till BUP för hans skull. Han förklarar att om jag gör det kan han i alla fall känna att han har gjort allt i sin makt. För hans skull så följer jag med till BUP med ett tungt hjärta.

Färden dit tar inte många minuter men för mig känns det som en evighet. När vi kommer dit är jag inte alls pigg på att gå in och Johan blir tvingad att på nytt övertala mig om att det är en bra idé. Väl inne blir vi mottagna av en kvinna och en man som tar med oss in i ett rum med ett runt bord. I det läget känner jag bara för att fly men jag biter ihop och sitter kvar. På deras frågor ger jag korta svar och har inte alls lust att berätta varför Johan har tagit med mig dit. Medan jag svarar på deras frågor antecknar de vad jag säger. Det finns inte en chans att jag tänker berätta för okända människor hur jag mår. Jag litar inte på dem och gömmer mig bakom en hård och kall yta. Johan får berätta hur han ser på allt och hur han uppfattar att jag mår. Efter en stund säger kvinnan till mig att om jag kan upprepa meningen ”Jag är en lugn, harmonisk och trygg person” tre gånger samtidigt som jag tittar henne i ögonen så ska jag få gå.

Det skulle då vara ett bevis för att det inte är någon fara med mig. Jag har inga problem med att klara det, om det är något jag är tränad i så är det att få allt att verka okej.

Fast jag klarade det utan problem hotar de mig ändå med att jag ska bli kvar på BUP. I det läget är min gräns nådd och jag drar därifrån. Tanken på att bli inlåst skrämmer slag på mig och min enda lösning är att fly.

9

Johan kommer efter mig och ropar på mig men jag fortsätter bara bort därifrån. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen för jag är rädd att någon från BUP antingen är ute och letar efter mig eller att de har åkt hem till mina föräldrar och sitter där och väntar på mig. Efter att ha promenerat runt i några timmar inser jag att det enda jag kan göra är att ta mig hem och om någon från BUP är där så är det så. Jag kunde se att det inte fanns någon okänd bil på uppfarten men det var ingen garanti för att de inte var där för det finns en parkeringsplats en liten bit bort. Med handen på dörrhandtaget och oro och stress i kroppen är det bara att öppna dörren och ta reda på om någon från BUP sitter därinne och väntar på mig.

Det är inte någon från BUP som har åkt hem till mina föräldrar men däremot så har de ringt och berättat att jag har självmordstankar. Jag går upp till mitt rum och stänger dörren om mig och sätter mig på sängen och funderar. Efter en stund kommer min förälder med alkoholproblem upp till mitt rum och vill prata om det som hänt. Att försöka föra ett samtal med en onykter person är inte så givande men fördelen med en onykter person är att den är lättare att lura. I ett hem som mitt så är det inte svårt att övertyga dem om att BUP bara överdriver och har missuppfattat. För min del leder besöket på BUP enbart till att jag får lägga tid på att släta över allt och det gör inte att jag mår bättre.

Livet rullar på När helgen är över är det dags att gå till skolan igen och när jag kommer dit står Johan ute och väntar på mig.

Han förklarar att vi behöver prata och han har ordnat så jag är ledig från min första lektion. Jag känner själv att 10

jag behöver prata så det blir lite av en lättnad att han söker upp mig så att jag slipper söka upp honom. Vi går och sätter oss i ett rum i uppehållsrummet så att vi kan prata ifred. Jag får en ursäkt från honom för att det blev så tokigt på BUP och han berättar att han letade efter mig när jag drog därifrån. Som jag ser det är han inte skyldig mig en ursäkt för det är inte hans fel att det blev som det blev. Vi pratar lite om hur mina föräldrar reagerade på att få veta hur jag mår och hur det påverkar mig. Plötsligt kommer det in en okänd kvinna i rummet vi sitter i och jag klassar henne direkt som en kärring.

Att bara storma in i ett rum och inte ens be om ursäkt för att hon stör vårt samtal ser jag som väldigt oartigt.

Hon sträcker fram sin hand mot mig och presenterar sig som Ann och berättar att hon är en socialsekreterare och har kommit för att Johan är orolig för mig. Först blir jag bara förvirrad för jag trodde att hon bara skulle in i rummet för att hämta något. Jag reser mig upp och beslutar mig för att lämna rummet. Jag trodde att Johan förstod mig men han inser inte att han bara gör allt värre. Räckte det inte med att jag följde med till BUP? Vad sjutton ska jag ha för nytta av att socialsekreterare börjar lägga sig i mitt liv? Jag gör det enda vettiga och säger hej då och lämnar rummet och försvinner iväg med en bunt vänner. När jag kommer hem visar det sig att Ann har ringt hem och uttryckt oro för mig. Så det är bara att ta ett djupt andetag och försöka släta över igen.

Med tanke på att människor överlag hör det de vill höra så går det rätt bra att återigen släta över att jag vill ta livet av mig. Hemma är det lugn och ro några dagar och på skolan undviker jag Johan. Att prata med honom har bara gjort mitt liv ännu svårare så det enda vettiga är att 11

undvika honom. Lugnet blir kortvarigt för plötsligt en kväll dyker Ann och hennes kollega Jonas upp för ett hembesök. Mentalt så är jag redan sliten och nu gör de intrång i mitt hem. Ingen plats får jag vara ifred på.

Först pratar de med mina föräldrar och sedan pratar de med mig. När jag känner mig pressad så skyddar jag mig bakom korta och tvära svar och det är så jag svarar på deras frågor. Jag inser att jag inte kan komma undan lika lätt den här gången så jag skyller mitt mående på att det går dåligt för mig i ett par ämnen på skolan. Den anledningen köper socialsekreterarna utan problem samtidigt som jag känner hur mitt inre trasades sönder mer och mer. Sedan ber de mig att dra upp ärmarna på min tröja och visa dem mina handleder. Jag vet att det kommer att verka underligt om jag vägrar och om jag gör det kommer de att se mina ärr. Det var rätt länge sedan nu som jag skar mig så jag håller tummarna för att de inte kommer kunna se ärren på avståndet vi sitter på och visar mina handleder. Nu har jag inte en sådan tur utan de ser ärren och frågar vad jag gjort. Jag tänker fort och det enda jag kommer på att säga är att jag har haft det sedan födseln. Efter någon timme ger sig Ann och Jonas äntligen av och atmosfären i mitt hem är förändrad.

LVU Det går någon dag och sedan känner jag att jag inte orkar mer. Av en slump har jag tidigare upptäckt en burk hemma med sömnmedicin och den har jag gömt undan i mitt rum. Mina tankar är inte helt logiska och med mig till skolan har jag den burken. Jag har ingen aning om hur starka de är eller hur många tabletter som 12

man egentligen behöver ta för att dö. Min plan är att trycka i mig tabletter och sedan promenera iväg till en enskild plats för att dö. Hade jag inte dykt upp på skolan på morgonen skulle mina föräldrar underrättats så att ta en överdos hemma är uteslutet. Någon lektion passerar och jag känner att det nu är dags för en överdos. Jag hinner inte ta många tabletter innan det känns som om hela mitt huvud snurrar och mina vänner märker att något är fel och de kontaktar Johan. Johan ser på en gång att något är fel och han hjälper mig att gå till uppehållsrummet. I det här läget är jag så vinglig på benen att jag har svårigheter att gå och stå. Johan får fort ur mig att jag har tagit tabletter och han ringer efter en ambulans. I väntan på ambulansen känner jag hur paniken kommer över mig. Jag vill inte till sjukhuset och jag inser att det här kommer att leda till ännu mer problem för mig. När ambulansen kommer försöker jag göra motstånd för att komma undan men jag är så trött och kroppen lyder mig inte riktigt. Det är ingen utmaning för ambulanspersonalen med hjälp av personal från skolan att få upp mig på båren och spänna fast mig. Det blir min första färd i en ambulans och jag hamnar på barnakuten. Väl där vill de ta blodprov på mig men jag vägrar och till slut ger de upp försöken.

Medan jag är på barnakuten fattas beslut att jag ska omhändertas enligt LVU och sedan körs jag till BUP. Jag är fortfarande groggy när jag kommer till BUP och protesterar så gott jag kan över att jag ska stanna där.

När jag försöker ta mig ut därifrån upptäcker jag att dörrarna ut är låsta och det blir en chock. För mig så är det en skrämmande miljö med låsta dörrar och varför jag ska hållas där mot min vilja förstår jag inte. Det är 13

mitt liv och jag borde få göra som jag vill med det. Mina protester ändrar inget och jag blir placerad i ett rum med en säng. Två skötare stannar i rummet med mig och kräver att jag ska visa vad jag har i byxfickorna. Jag plockar upp några tabletter som jag fortfarande har kvar i fickan. Innan skötarna hinner reagera sväljer jag tabletterna. De blir inte helt nöjda men nöjer sig med att konstatera att jag kommer att sova ordentligt. Med jämna mellanrum rusar nya skötare in och presenterar sig men jag lägger inte deras namn på minnet. För mig är de bara en bunt okända människor som jag inte vill ha något att göra med. På kvällen/natten slits min dörr upp av en annan patient som ställer sig och skriker. Jag kände mig inte trygg innan och det här gör mig ännu mer fundersam på vad det är för folk på avdelningen egentligen. Jag lyckas somna om och tyvärr så vaknar jag upp till en ny dag på BUP. När jag ligger på min säng och stirrar upp i taket kommer det in en kvinna, min första tanke är att det är ytterligare en skötare men det är det inte. Hon presenterar sig som Sara och berättar att hon är kurator och nu vill hon prata med mig. Kurator Sara ogillar jag från första stund men jag har inget annat val än att prata med henne. Efter att hon lovat att inget som jag säger kommer att föras vidare så berättar jag hur det är i mitt hem. Dagen efter dyker kurator Sara upp igen och berättar för mig att hon har pratat med mina föräldrar och berättat för dem att jag har pratat om alkoholkonsumtionen i mitt hem. Jag stirrar på kärringen och är bara helt nollställd i huvudet. Hon hade lovat att inte säga något och nu har hon svikit mig helt. Om jag inte kan lita på det de säger hur ska jag då 14

kunna känna något förtroende för dem? Hon tycker själv inte att det är något som jag ska bli upprörd över för som hon själv uttrycker det kan nu min förälder få hjälp. Att jag känner mig som om jag har svikit hela min familj är inte något som hon verkar reflektera över. Min förälder går lydigt till beroendemottagningen några gånger men det ändrar inget och någon förhoppning om en förändring hade jag inte.

Det går någon dag innan jag tar mig utanför rummet och träffar på de andra patienterna. I dagrummet sitter ett par patienter och några skötare. En skötare sitter i en fåtölj och när jag passerar honom tar han tag i min arm och säger åt mig att jag ska sätta mig i hans knä. Hela situationen känns väldigt obehaglig och jag säger nej och försöker skratta bort det. Han släpper inte min arm utan drar mig närmare och det slutar med att jag ger mig och sätter mig i hans knä. Efter en kort stund hittar jag på en ursäkt och då släpper han upp mig. Jag retirerar fort till mitt rum och tar med mig en bok från bokhyllan. Det blir lite av min räddning för så länge som det ser ut som jag läser så får jag vara ifred. En dag kommer mina vänner på besök och jag får höra att det går en massa rykten om mig på skolan om varför jag blev hämtad med ambulans. Det ena ryktet är värre än det andra och det måste vara en person med livlig fantasi som har hittat på allt. Jag hade hoppats på lite förståelse av mina vänner över hur hemskt det är att vara inlåst på BUP men de förstår inte riktigt hur det är att bli av med sin frihet och bli tvingad att be om allt. Efter några dagar blir det ett möte med socialsekreterarna, personal på BUP och mina föräldrar. Det som ska diskuteras är vad det ska bli för uppföljning för mig när jag blir utskriven.

15

När jag var runt femton var jag i stort sett som de flesta i min ålder. Det som skilde mig från många andra var min önskan att dö. Jag gjorde något åt min önskan och mitt första självmordsförsök gjorde jag när jag var femton. Efter det spårade mitt liv ur mer och mer.

www.bod.se

Lina Andersson Hur många gånger kan en människa dö?

Det här är boken om nästan tjugo år av mitt liv.

Under den här tiden har jag hunnit med att hamna i belastningsregistret och har dött fler gånger än jag kan minnas.

Lina Andersson Hur många gånger kan en människa dö?

Att leva med självmordstankar