Issuu

”BÖBI”

Jagärfödd 17. februari1944i Ungern,född: Baranyi. Från Budapestungefär 10 mil iJánoshida. Litenbyalla känneralla.Den tiden barnföddes hemma,jag gjordeockså medbarnmorskans hjälp. Jag tycker det var häftigt,inte att jag föddes, detminns jaginte själv, men attfödelseplatsen var samma,som jag växte upp sen. Där fanns inte sjukhus heller.Kom II. Världskriget,min pappa var ute ikriget. Han varyrkesmilitärsedan fleraårs tid. Då vardesom blev inkallade först. Ungern var allierad med Tyskland. Det var svåratider,och jag varung, etthalvår gammal. Det var dåligt med mat så min mamma ammade mig tills ettårs ålder.Vi bodde ibyn tillsammans med min mormor och morfar,i derashus, medmin mammas syskon som var fyraflickortill och en pojke. Minmamma var äldst isyskonskaran. När min mamma var flicka,var hontvungen attjobba redani 12-årsåldern. Kundeinte fortsätta grundskolan, bara 4:e klass. Den tiden var grundskolan 6år. Det beroddepå attdet behövdes pengar tillmat till en så stor familj ochallt annat.Morfarvar sjuklig.Mamma har berättatför mig,att de intekundenärvaravarje dag iskolan,därför attdet var inte tillräckligt med skor! Ena dagen använde ena,andra dagensammaskor använde en annan,och detspelade inte någon roll om skorna var förstora,eller klämde.Fanns ingen annanlösning. Sommaren många barn var bara barfota. När jaggick iskolan själv, fortfarande vareneller tvåbarfota iklassen på 60- talet. När mormor bakade, då brödet eller bullarnaförsvann ögonblickligen. Min mamma satte någrastycken under sinkudde, och åt upp på natten.

När hon blev storjobbade honi Budapest hosenjudisk familj.De hade inga barn, villeadopteramin mamma.Mormorsa, aldrig ilivet! De hade en affär också,som jag fick vetasenare. (Mjölkprodukter.) Hontrivdes där,det var mycketfester,kom främmandefolk. Hon putsadederas skor,och fick massormed fickpengar.Men hon var tvungen, attskickahem nästan allt. Mormor skrev,att barnenhar ingenting attäta.Engång, kvinnani husetkollade min mammas skor, och det var ettkraftigtpapper inuti, detvar hål på sulan.Dåsahon att”nu med detsamma,går vi till skoaffären och köper skor till dig. Du kaninte gå isåna skornupåvintertid!?” Kriget komsom jagsa, då blev detännuvärre.Främmande soldatergenomsökte husoch förråd hos vanligt folk, letadeefter mat.Det som de hittade, tog de. Ivärsta fall hotade med vapen. Omdeintefick,dödade de den som vari vägen. Den tiden var outhärdlig, min mamma med sina systrar gömde sigifrån soldater underjorden.Min morfar grävde ettdjupt brett hålimarkenoch täckte övermed en bräda och ovanpåhalm.

Därsattfyraﬂickor,kunde komma upp baravid skymningen och på natten. Den blev byggd närautedassenändå, vilken bekvämlighet?

Smyglade till dem mat naturligtvis också.1943, börjanavåret,gifte sig mina föräldrar.Min pappagick ut hela 6klasser igrundskolan. Träffades i16-års ålder.Dem sällskapadei 8års tid.Han varden yngsta bland sina syskon. Synd, attdet fannsinte kamera,eller fotograf. Mina föräldrar var säkertdet vackraste brudpar som funnits i hela världen. Senare när jag föddes,och var någramånader gammal, min pappa ”ordnade” ettställe ien”bunker” till oss, andradelen av landet, ettskyddsrumunder ettberg.Dåvar vi flyktingar ivårteget land.Staden hette”Veszprém”. En nattblev det mycket varmt inne. Det var en massafolkdär,mamma har berättat, attennattdär plötsligtrannsvettfrånhelahennespannanertillhelakroppen.Sedanfick höra, attenventil som säkrade frisk luft inne,gicksönder,skadadeav ettflygangrepp. Menefter några timmar någon fixade den.Dagarna gick.Det var dåligt med maten,jag kundeamma,men min mamma

behövdemat, föratt inte siamjölken. En dag kom en kvinna som kundetala fleraspråk, med en soldat, ochberättade förmin mamma, attsoldatensaatt hanhar fått ettpaket,men det innehållet passar till barn, vill överlämna till oss. Min mamma tackade och tog emot med glädje och sa,att honkan inte ge igengäldnånting. Soldaten förstod ingenting först,men efter kvinnansöversättning sa han nånting, och pekade med sittpekfinger uppåt. Denkvinnasom kunde fleraspråk översatte. Han menade attGud hjälper honomnu, och min mamma ska tacka Gud istället. Hansmekteövermitthuvud med sinhand och gickiväg. Därför säger jag huvud, atttills ettårs ålder hade jag inget hår.Men sen fick jag mycket chock.När min mamma öppnade paketetfick hon se, kex, mjölkpulver,kakao och mycket mer ätbart somvägde sammanlagt säkert flera kilo.Hon konstaterade,att det räckertill 2veckor till mig,och honinteens smakade nåntingifrån det.Den kvinnan somhjälpte med paketet, hon var litekonstig. Hon stannade den nattennäraoss. Mamma upptäckte en sak hos henne, när honknöt skorna påmorgonen.Påskosnöret var en konstig text, baranågrabokstäver och siffror.Hon var en spion! Därförkundehon en massa språk. Honhar inte tagit av på natten skorna heller,bara lättade på skosnöret. Eftersommammahade inte själv något attäta, hittade honenlösning. Vi gickut båda och lämnade skyddsrummet. Verkade varaenlugn dag, hördes inga flygplan.Vigickupp tillett övergivet tomthöghus. Mamma tänktelaga någon mat. Hittade mjöl och vattenkranen fungerade. Tänktelaga lite pasta.Intenödvändigt, attsätta på något, det duger som det är.Där fanns en dubbelsäng,mig lade hon där ovanpå, liggande.

Sen tänktehon,vad ska jag eldamed,där fanns en spis. Använde honved från stolarnas ben. Vatten har kokat upp,degen var färdig, inteförstagångengjorthonsånt,honvarvan.Närhonplötslighörett ﬂygplan. Honkunde härma till och med hurdet låter,när ﬂygplanet harbomben,dålåtermotornkraftigt…tungt.Dåhonvartvungenatt tänka och handla fort. La mig på en säng, bland kuddar och påslakan,

över överkastet,det var mjukt. Honböjde sig över mig, tänkte, attom hondör,lika braatt jag dörockså.Vad är det förliv skulle bliför mig, då.Hon öppnade min munmed sintumme och pekfingret, och höll så.Hon gjorde det,för att jag inte skulle bliskadad på hornhinnan iöratavtryckvågor. Flyget komnäramed öronbedövande ljud. Min mamma började med Fadervår …Hon var religiösoch trodde på miraklet. Närflygplanet gick, rätade hon upp sigoch tittade omkring sig vad som hände. Hela fönstret medkarmen, var borta.Tittade ut ifönstret ser hon attbredvid det andrahöghuset, var mejat ner till jorden,baratrapphuset fannskvar.Det varsammanbyggthus.Då tänkte mamma, jag ska koka pastan färdig, flygplanet har gått. Det gick braefter förväntningar.Dåena handenhadehon pastan ienstor skål,andra handen, på armen höll honmig. Började gå på trappan, som nu var inget trapphuslängre, bara trappori luften. När vi går halvvägs ungefär hör hon attplanetkommer tillbaka. Då fanns det ingenting attändra.Kom närmare ochnärmare flyget, och krypskytten skjuter på ossmed automatgevär.Plötsligt mammas bakramlade på bakomvarande trappsteg. Menhon tappade inte nånting, inte mig, inte pastan.Hon tittade uppåt,varendatrappsteg var borta av skjutningen.Nuvar verkligen ingen väg tillbaka, bara attfortsätta framåt. Hela tiden skjötdepåoss, men träffadeinte. Så vi kundevälbehållna menlite chockade gå tillbaka till ”bunkerns”,skyddsställen. Alla var baraförvånadeattvikomutifrån,närdehållerpåattbomba.Mamma har berättat om krigstidenför mig, närjag var iskolåldern.

Under tiden pappa var ute på ”fronten”i kriget.Han har berättat lite grann om kriget senare, inte föross barn.(Senareﬁck vi 1945 augusti minlillebror.) Mamma tänkte så då,omdet kommer så tätt efter varann barn, då måste vi göra något åt. Detgår inte på detsättet. Denhärberättadeförmigsenare,närjaggiftemig1968okt.26.Mina föräldrar giftesig 1943.Dåblev ingetfoto, ingen fotograf, ingen egen kamera. Jagtjuvlyssnadenär pappaberättade förandravuxna om kriget,hur det var iskyttegravarna, menhan ﬁck shiitisk sjukdom

och kroppsligt också.Han hadehela tidenmammas foto ivänsterfickan av ”jackan” som kallades ”zubbony”ibröstfickan ovanpåsitt hjärta.När hankom tillbaka,direkttagit honominpåsjukhuset, kunde inte ens stå påbenen.Där varhan etthalvårs tid. Hela livet hade han värk. Min mamma har sagt, atthan kundevakna på nätterna och skrika.Han harberättat som jagsa, atthan kördeenstridsvagn, med besättningen,4–5 personer.Deåktepåenmina.Han sa, attsåmycketblodrannfrånhanshuvudnertillpannan,ochiögonen, attdet var svårtatt se vägen.Han tittade bakåtivagnen och ser,att alla där ramladeomkull, låg påvarann,badandei blod.Han visste inte attnågonavdem levde, han hadeintetid atttitta efter heller,och han kände sig också svagare och svagare.Han torkadeblodet medsin rocksarmfrånsittansikte.Han trodde,att bara luren som han hade på huvudet, håller hela skallenihop. Vågade inte ta ner.Iett sånt tillstånd körde han stridsvagnen in iFältsjukhuset.Där svimmade han, säkert föratt han förlorade mycket blod. De har tagit ut honom ifrån stridsvagnen.Alla somvar med blev räddade, överlevde också. Tack vare pappasom varsåtapper! Därförfick han”tapperhetsmedalj” ”vitéz”för det, och andra hjältedåd somhan gjorde. Miklos Horthy Kancellar,som dubbade honom, adlade.Fanns ingenting som hanskulle vararäddför.Intei kriget och inte efteråt heller icivila livet. En gång blev de omringade,men han räknadeutoch leddeung. 160 ungerska soldater ur den fällan i40minusgrader idjupsnö och isommarkläder.Han var ”Fötörzsörmester”/tre stjärnor på kragen /.Han varockså senareunder krigetsslutskede irysktfängelse i7 månader. Fördet skullehan harfåttpengarfrånRegeringen efter kommunismens fall 1990,men han dogförre.Sedan hörde vi,att kanske mammafår denpengarna.Men dem sa,att bara under 80års ålder.Mamma blev 81år.De fick knappt mat,ryssarna är duktigapå attpina sina motståndare. Så ifängelsehålan jagade de insekter,lite större kryp,och åt upp med detsamma.Pappanämnde också attde somvar iledarbefattning fickenampull, före kriget, om detblir

nödvändigt, kan ta sittegetliv.Får inteavslöjanåntingför ﬁenden. Hanﬁck också en sån. Vilket förskräckligtliv.Frånkrigethar jag ”fältvykort” barasåntkundedeskriva,öppet,att alla som vill, kan läsa.Detvarcensureradevykort.Fleraharjagbevarat,förstmamma, sedanjag. Minmoster Teri harberättat,att min mamma skickade henne, alltid till brevlådan, honska kolla om dethar kommitbrev från pappa.När det inte komnågra”brev”mamma har gråtit alltid.

Honvisste inteomhan lever ute ikriget. Efter alla hjältedåd fick min pappa olika utmärkelser /medaljer/. Hanvar rikt dekorerad, så småningomblevhandubbadtillRiddare,adlad”Vitéz”avMiklósHorthy, dåtidens Kansellar iUngern.När hankom hem,fick hanenrejäl överraskning. Min mamma skrevtill honom, atthon har fått ettbarn till, men som hon senare fick veta,han fick aldrig ”vykortet”.Det blev ingetsvar på det heller.Men,som senare komfram, han var just då i sovjetiskt fängelse. När det inte komsvar, mamma trodde,att han lever intelängre.Därförblev en storöverraskningnär han kom hem slutligen.Jag tänktemåmga gånger när jag blev vuxen, vilken tur,att minpappakom hem!Annarsskulle ha inte haft någonpappa,som mångabarn fick uppleva. Menför pappa var ännustörreöverraskning,han visste ingentingommin bror.Han till och med ifrågasatte. Då blev mamma litebesviken,villduhaett test, kanske? Räkna ut, sa mamma,frånden tid närduvar påpermissionhemma,dåser du, attdet stämmer.Han var gladförstås atthan har en son också.Nu kom det igen svåratider.Ryssarnasom vann kriget, kom in iUngern ochockuperatlandet inästan 50 år.Men dethette, attdehar befriat Ungern! Från vad, från vem?Hörde från mamma, attmin pappas bild var itidningar efter kriget”om någon kan nåntingomhonom, meddela till myndigheterna”. Somtur varingen somhördeavsig. Tänk,omnågonskullehavaritbaraavundsjukpåhonom,ochangav? Hanfickinteensnämnaatthanär”Vitéz”,gömdenånstanssinamedaljer,utmärkelser. Som tur,jag har en bild av honom, där syns alla utmärkelser. Hanvar”riktdekorerad”.Menmyndigheternavisste,att

han var ”Vitéz”. Detfanns ettord fördet,”lekáderolták”.Det är ett kontrollordkom från ”Kádár”,namnet pådåvarande statsministern. Vi hittadealdrig medaljerna, inte visste mammahellernågot, var han gömde. Vi barnfick ingetvetaheller. Nu kom hela familjen iunderläge. Min pappa harinte gjortnåntingfel, vi var allierade med Tyskland /Hitler /såhan och mångaandra varmed från Ungern. Merän en miljon ungrare somdog vidVoronyes. De fick inte ens vinterkläder i40Cminusgrader. Pappasa, videnreträtt,dehade inte ens tid, att tapåsigkläderna.Mångasomdogdå.Minpappahjälpteenmansom har berättat, atthan har tre barn hemma.Pappatog upp honompå sin rygg, men efter etttag han inte orkade heller,fast han var isina bästaår.Hanvisste,attomhansätternerhonomisnön,dörhan.Han kunde ingentingmer göra. Så grymt ärkriget.Pappaberättade, när de samlade ihopsinadöda”bajtárs”.Endel bara satt, med cigarettfimpenisina händer,och frösihjäl. Pappa sa,att efter en tid blir man van vid döden,och de döda som låg på marken. Kolladederas ”halsband” föridentifiering,desamlade ihop. De kundet.o.m. skojamed dem.”Hadedusåbråttom,attdö,attduinteröktefärdigtcigaretten?”

Pappa nämnde, attmångasoldaters kroppfanns inte något synligt hål efter skjutningen,däremothadeganska många som blödde från öronenoch näsan?! Kan man tänka sig, attblev använt iII. Världskriget kemiska vapen redan??! Det kan hända.Det blev ingenutredningomdet.Efterkrigetvarvifattiga,allavarfattiga.Fannsintejobb, fannsintemat ibutiken. Man kunde ståi kö framför butikernasju timmar,längstakön var framför slaktarens butik.Mamma skickade mig dit …väntade1 timma eller mer, sen kommer ut han och meddelade, attköttet är slut nu.Då bara, attgåhem. Vänta någradagar, om man ﬁck veta från någon granne, atthan harfåttnukött, så vi kan gå dit igen. Han var duktig påatt väga.Han kastade på vågen kraftigt, inte från sidan,utanfrånhöjden, dåvägdemer,visstenidet?Jag minns attalla bröd som vi åt, mammasom bakade. Smörgås???? Vad ärdet?Påenbitbrödsatteviliteströsocker,tagitlitevattenimunnen

,och ”spottade” påden,att interamlar ner sockret, och åt jagmed min bror.Men detfanns inte socker heller alltidi butikerna.Jag minnsattviåtmycketsyltsomminmammakokadefrånplommonen, och ”fattiga riddare”.Ägg hade vi frånhöns. Plommonenkan man koka så,att allt vattendunstar bort, då kanman förvaraﬂeraårs tid. Därfanns en annan sorts plommon,helt mörkblå.Behövs intenågot konserveringsmedelheller.Dåbestämdepappa,attvimåsteköpasmå griskultingar ochnär deväxer upp, då slaktar vi. Då kanviäta kött.

Det var baradet attvifortfarandehyrdehus, där ﬁck vi inte ha gris. Minaföräldrarsparadeihoppengaroch efter ettpar år köpte vi en hustomt. Vi behövde köpa,och köptefrånenprivatperson, som ﬁck gratis själv,för atthan var inne iKommunistpartiet. Vilkajädra tider?!Dehar fått allt. Endel gick in därför,blevkommunister,då kundeman få fördelar.Men detvar konstigt, när kommunismen har tagit slut 1991,dåingen somhar varit kommunister?? De teg.Några år till, och vi byggdeenliten stugapåden, men mer inåt på tomten, därför, attvitänkte byggasenareett ”riktigt familjehus”.Den här var bara”ettrum ochkök”. Min pappakunde laga allt möjligt laga,och tillverkanya saker,så iköket senarevar barahans ”verkstad”. Men nu vardet, attvisov bara iett rum alla,det blev sovrum och kök allt. Värmekälla kom bara från spisen på vintertid. Så passade, attspisen vardär vi sov.När det var mycket kallt på vintern, mamma eldade hela natten. Mest med kol. Menvikundesamla torkade ”koskit ”, på sommaren,därkornabetade.Detgickjättebraatteldamedden,fraktade hem ijutesäckar,slängde på ryggen, och hemåt!Den varinte tung,var torr.Luktade intehellernånting. Han var intehemma för det mesta,såvivar tre som vardär.Pappa jobbade någon annanstans ochkom barahem över veckosluten förendag. Ibland blev bara någontimma hemma,därföratt han varsåtrött och somnade på tåget, när han vaknadehadedet redan gåttförbi stationen. Den tiden var intehögtalare, eller något.Då han åt bara,talade med mamma vad är problemet, ellernågot annat som föräldrarbrukarprata med

varann.Senåktehantilltågstationenmedbussigen.Hanåktegenom Budapest, eller rättare sagt byttetåg. Då han gick in ibutikerna och köpte nåntingtill oss. En gångfick jag jättefina skor,som hade höga skaft.Färgen hette ”csau”.Liknarljusbrun färg, men stark färg. Mångaiskolanvaravundsjukapåmig,inteiminklass,mendeandra. En gång ville de ge mig stryk .Devar 4–5stycken. Men, jagvar inte rädd förnågon! Dethände närjag gick hemåt från skolan.När de märkte,att jag är iöverlägegick de sinväg. Den tiden var ingen bil, barabussar.Inte mycket trafik alltså.Vibyggde ettlitet kryp in,för attviska inte betalahyra, då kanvisparalite. Det var andragången somvihyrde hus, mamma ville vara nära sina föräldrar. Detvar ibyn Jánoshida.Pappavar duktig medallt,senarenär det blev TV då han lagade byns alla trasiga tv.Köpteenbok där var allt om ”Kékes” tv, ungerskt märke,vad annars, ritningar,allt.Kékes är etthögtberg i Ungern. Senare har han byggt kaminer som fungerade med olja. Det blevvarmt,ochintesmutsigtomkring.Sattepåkakelruntom,dåblev detsnyggtockså,ochhöllvärmenbättre.Hanlärdesigsakerochting. Han var en s.k. självlärd människa,och ”tusenkonstnär”.Jag blev likadan själv, gener? …Det vet jag inte. Ibörjan efter krigetvibodde iett hyrt huslångt bortafrånmin födelseby. Där gick jagi dagis med min bror.Närhetenav dagis varenliten å, rättaresagt idagis trädgård. En gång ramlade min bror iden,han skickade hem mig, efter mamma.Hon blev mycket rädd.Det blev ingen skada. Mamma hämtade torra klädertill honom. Idagisetnunnorna som jobbade. De var snälla men mycket bestämda. Vi sovpåmadrasser på golvet,men vi måste vara helt tysta! Om någon inte gjordesom de sa,har blivit slagen, liggande.Det var tur,att slaget kom på täcket, men det var en ordentligmarkering.Vivarmångabarn.Veszprémhettestaden./Där varskyddsrummetunder ettberg,som jag har berättati början. Då pappasåsmåningomköpte en bitjordmed vindruvorplantage. Gjorde egetvin och såldedet.Men när jag började närma sig skolåldern,villemammaatt vi skulle flytta tillbakatill Jánoshida. Skolan

började vid 6års ålder, ochvigick 8klasser. Därsom morfar och mormor bodde.Jag minnsnär vi flyttade, då åkte vi med en mindre lastbil.Vilåg ovanpåblandalla sängkläder,duntäcken och filtar.Tittade på molnen, detvar häftigt. Det var mycket brautsiktdärifrån, när jag sattupp. Det varverkligen ettäventyr.Det verkade så,att molnen åkte förbi, men detärklart attdet varlastbilen som åkte, inte molnen?! Har setthelavärlden, tänkte jag. När vi kom fram till Jánoshida,var min mormor den lyckligaste.Lagadegod mat, men framföralltbakade godabullar, massor. Litettag bodde vi där ,några veckor.I grannskapet träffadejag en mycket gammal tant, som bara satt,ingenbryddesigomhenne.Kanskevarhon”tantKatis”mamma ellermormor. Jagkröpupp ifamnenpåhenne, ochhon berättade sagorför mig. Detvar mycketspännande. En skärskild händelse minnsjag där.Jag tyckte omhennemycket. Under tiden, när jagvar där fick hon mat ienskål, någonslagssoppa.Ser jagatt en stor hel kokt gullök ligger isoppan.Jag satillhenne, attsånt skaman inteäta, mamma brukade kastaut. Honsa ”det göringenting, jagkänner inte smaken ändå”. Honhördedåligtmed. Vembryddesig på den tiden, om sånt? Jagblevfundersam, kunde inteförstå,jag var ungefär 5år gammal. Sedanvar en ännumärkligareupptäcktfrånmin sida.Hon hade en sån konstig hand,tycktejag då.Man kundedra upp huden från överdelen av hennes hand,ganskahögt, och släppa. Då lekte jag medden. Provade på min, men detgick inte. När hemma ingen hade tidmed mig,gick jag till henne, kröpupp ihennesfamn, hon hade alltid tid. När jag blev vuxen, och nu närjag är gammal själv,förstår jag bättre. Honvar mycket gammal.Men, inte ens nu går med min hand,att göra så?! Sedan flyttadevidärifrån, men bara till en annan gata inärheten.Där hyrdeviett hus, medträdgård. Där växte fina äpplen, päron, plommon, hallon, allt.Pappa planteradenågra vinstockar också,han var duktig på det. Hanvar duktig på allt,lärde sig fort.Sedan jobbadehan påett sånt ställe. Då var ”kolhoz” ettkooperativ på kommunisttiden,där förvaradedearbetsmaskiner som man

jobbade med på jordbruket. Den var igrannbyn Alattyán, hans arbetsplats. Hanåkte dit med sin motorcykel. En ”125 kubik” tror jag. Minpappa lagadedessaarbetsmaskiner.Enkvällnär hankörde hemåt, bara4kilometer mellan byarna, men kurvig väg. Det var mörkt och mellan byarna fanns ingen belysning med lamporpåden tiden. Det var totalt mörker. Ienkurva välte hanmed sinmotorcykel, det varmestgrusväg.Slirade säkert,såmopeden ramlade på ena sidan av vägen och han på denandra.Bredvid vägen som var upphöjd fanns djupa diken påbåda sidor. Orsakentill attvägen var upphöjd var attnerepåena sidan fanns en flod, ”Zagyva”, och där brukade ofta varaöversvämningar.Engångvar så storöversvämning, attvattnet komupp tillvägen,där trafiken går.Bara10cmfattades. Jagminns, attmina föräldrar och hela byninte kundesova.Omden skulle ha kommit upp, då skulle den ha tagit vårthus med,som var byggt precis bredvidhuvudleden, medalla andra. Menikommunhusetden gången har de beslutat, de släppteutvattnet på åkrarna. Nu återgår jag till pappa,när han komhem från jobbet en kväll. Kördemed sin motorcykel. Det var mörkt,det varinteupplyst heller.Ramlade så olyckligtmed motorcykeln. Detvar diken på båda sidor. Andrasidan var fält med solros, vete, sockerbetoroch annat som var odlat. Pappa hämtade uppfråndiket sin motorcykel som fortfarande motorngick på.Det blev inget fel på den. Startadeigen uppepåvägen,och fortsatteresan hemåt.Han hadepåsig en overall alltid, som han jobbade i, ochpåvänstersidan uppe på bröstet satt en ficka och iden hade han alltidenskiftnyckel,somvardet”viktigaste”ihansarbete,tycktehan. Kommer hem, närvihör,att mamma skriker,gråter av förtvivlan när han kom in ihuset. Samtidigt skriker pappa till oss barn,att vi inte fårkommautfrånrummet! Dåvar de iverkstads-”området”.Det var det somhände, attnär han ramlade, då borradeskiftnyckeln in under hakan,enbit hudbarahängdeoch hanvar blodig över hela överkroppen. Då sa han, till mamma,att honskulle hitta en synål, som måste varadesinfektioneradispisenförst.Spisenbrannhelanatten,vihade

intenågon annan varm källa. Detvar höst.Undertidenhörde vi mamma bara gråta.Vi visste intevad somhände där ute. När detvar färdigt med nålen, då användehan först på såret ”jod”som han baddade med. Sedansahan till mamma,att honska sy ihop.Mamma bara grät och sa,att hon inte vågar göradet. Då sa han ”gemig den nålen,man ska göra allt själv” och han syddeihop såret under sin haka och kolladehela tiden ienliten spegel på bordet som han brukadeanvändanär han rakade sig med rakkniven! Den spegeln hade fotoch det varenrundspegel iden,som man kundevinkla hurman ville. Hurgick det till, vi fick inget se,baramamma som berättade långt efteråt hurdet var.Pappa ville inteskrämma oss barn med det. Så modigpappa jaghade! Han var inte rädd förnånting, kanske för atthan var ute idet otäcka kriget. Vissteniatt alla män som är födda imars /fiskarnastecken/ är mer eller mindre modiga? Min mamma har berättat,lästei en tidning eller bok, men jagkommer inte ihåg i vilketland det var,att de samladeihopungamän,alla varfödda i mars. De vann kriget!Kan inte garantera,att detta är sant …När min papparakadesig med rakkniven,som varjättevass, då fick vi inte vara inärheten. Senare när jag blev störrevågade jagfråga honom, varför?Dåberättade han, attdet minsta störande kundeutlösaen stor olycka,om vi skulle ha lekt ochkom nära. Man måste varahelt koncentrerad närman rakar sig med ettsådan vass kniv,särskilt när manrakar nacken, under hakan. Ingenting störande fårske.Ibland ändåblödde han lite. Hadenånting,settutsom en liten vit tvål, då trycktehan på blödandeställe, ochstoppade blödningen omedelbart. Vetinte vad det hette. Jaghadeenmycket lycklig barndom. Jagoch min bror var älskade. Lekte på gatan, detvar ingen trafik. Menvifick åka ibland medmorfar somhade2hästar och en droska.den tyckte vimycketom.Närminmammabakadegodakakor,ellermunkar,som hon varmycket duktigpå, delade jag ut tillmina kompisar,lekkamrater.När jag gick ut, ihanden en munk,dåkunde andrasäga till mig ”kandugemig en bit?” Jaggav,hela.Spranginoch hämtade en ny.

Från kommunismen iUngernpå1940-talet till den friavärlden iSverige idag.

En barndom präglad av fattigdom. En släkthistoria medkrig och svårigheter ibagaget.Tapperhet ochmedaljer.Sträng vinterkyla utan varmakläder. Sju timmarskö i matbutikerna. Ingentvättmaskin, ingen diskmaskin,ingetkylskåp. Ingen mati skolan. En familj som kämpar hårtför sin överlevnad. Stark kärlekhjälper familjenframåtdålivet är somallra tuﬀast.

Ungernrevolten 1956. Ungdomar från universitet demonstrerade fredligt på gatorna. Ungdomarna besköts och mångadog. Folket levdemed rädsla och trakasserier.Desom varemot systemet försvann.

Ett ungt, nygift parstartade sin resa till”Väst”och så småningomtill Sverige.

”Vihamnadei Paradiset som vi intevisstefanns.”

9789181348330

FLYKTENTILL FRIHETEN

ErzsebetKovacs

FLYKTENTILL FRIHETEN

”BÖBI”