FÖRORD
Kouplan föddes i Iran som en flicka.
Han fick en flickas namn
men han visste alltid att han var en pojke.
Han jobbade på en tidning i Iran, tillsammans med sin bror.
En tidning som regeringen inte gillade.
En dag var hans bror försvunnen.
Alla förstod att det var regeringen som hade tagit honom.
Kouplan visste att han också levde farligt.
Han bestämde sig för att fly.
Han flydde till Sverige.
Här kände han ingen, men han fick svenska kompisar och han lärde sig svenska.
Han trodde att han skulle få stanna här.
Han sökte asyl i Sverige.
Men svaret från Migrationsverket var inte som han hade tänkt.
De sa ”nej”.
Kouplan var tvungen att åka tillbaka till Iran, men det var omöjligt.
Därför gick han under jorden.
Han levde papperslös i flera år.
Samtidigt försökte han tjäna pengar på att jobba som detektiv.
Han löste flera fall.
Och till slut fick han uppehållstillstånd.
Kouplan har det bra nu.
Han har bostad och jobb i Sverige.
Men hans bror är fortfarande borta och han vet inte var hans föräldrar är.
Kouplan vill aldrig mer tänka på sin historia.
Han vill inte tänka på att vara papperslös.
Han vill inte tänka på att vara hemlös.
Han vill leva här och nu.
Här och nu bor Kouplan med två kompisar:
Ulrik och Lennon.
Han gör praktik på ett bibliotek.
Där trivs han.
Han har fått uppehållstillstånd.
Det är två år sedan nu.
I två år har han haft det bra.
Han vill inte tänka på sitt gamla liv.
Nu går han omkring på biblioteket.
Det kommer en kvinna och ber om hjälp.
Hon vill kopiera några papper.
– Inga problem, säger Kouplan.
Kvinnan ler emot honom.
– Vilken bra svenska du pratar, säger hon.
– Tack.
– Varifrån kommer du?
– Iran.
Kouplan hjälper henne att kopiera. Hon frågar mer, men han vill inte svara.
Han vill inte tänka på Iran.
Han vill inte tänka på sin historia.
Men en sak kan han inte sluta tänka på.
Han glömmer aldrig sin bror, Nima.
Varje dag på biblioteket
skriver Kouplan Nimas namn på Google.
Han söker: Nima Amirpour.
Men han får alltid samma resultat.
Det finns många Nima Amirpour på internet. Ingen av dem är hans bror.
Var är Nima?
Lever han?
Kouplan har frågat många människor om Nima.
Han har gått till Persiska Kulturföreningen.
Han har frågat iranier som han har träffat.
Han har frågat på internet.
Men det finns ett problem:
Kouplan har bara Nimas namn.
Han har inget fotografi.
Om han hade ett foto, kunde han visa det för folk.
Han kunde lägga ut fotot på internet
och fråga:
”Är det någon som har sett den här mannen?”
Kouplan hade ett foto av Nima förut.
Han hade det i en byrålåda
när han jobbade på Azads grill.
Det var på den tiden han var papperslös.
Han bodde tillsammans med andra papperslösa i en lägenhet.
Men en dag började chefen att bråka med honom.
Han försökte ta på Kouplans bröst.
På den tiden levde han ju som en kvinna.
Kouplan blev rädd och flydde från restaurangen.
Han kunde inte gå tillbaka till lägenheten.
Alla hans saker var kvar där.
Också fotot på Nima.
Nu vill han ha tillbaka fotografiet.
Efter jobbet åker han till Medborgarplatsen.
Där finns Azads grill.
Azad och Pontus är cheferna där.
I köket jobbar flera papperslösa.
De jobbar för 15 kronor i timmen.
Kouplan väntar bakom grillen.
Han känner igen sig.
Lukten av friterad mat, och den oroliga känslan.
Han minns sitt gamla liv.
Efter en halvtimme kommer en arbetare ut.
Han ska slänga sopor.
– Jag behöver din hjälp, säger Kouplan.
Han har tur.
Mannen som ska slänga sopor kommer från Afghanistan.
Han pratar dari och Kouplan pratar persiska.
Persiska och dari är väldigt lika, så de kan förstå varandra.
Mannen är runt femtio år gammal.
Han är kort och smal och har ganska lite hår.
– Jag kan inte hjälpa dig, säger han.
– Jo! Jag undrar … bor du i en lägenhet i Hagsätra? frågar Kouplan.
– Ja. Hur visste du det?
– Jag har själv bott där.
Kouplan förklarar sitt problem för mannen.
Han frågar:
– Kan du leta efter fotot?
Mannen skakar på huvudet.
– Jag kan inte göra någonting.
Jag är rädd för Azad och Pontus.
De är livsfarliga.
Jag vågar inte göra något. Bara jobba.
Kouplan ber honom.
– Snälla! Azad och Pontus behöver inte få veta något.
Du kan leta i byrålådan.
Om du hittar fotot, kan du ta det till grillen.
Jag kommer tillbaka hit på torsdag.
Mannen tittar på Kouplan.
Han funderar.
– Okej, säger han till slut.
Jag ska leta.
Men jag kan inte lova något.
Vi ses på torsdag.
Torsdagen har kommit.
Kouplan åker till Azads grill.
Inne i restaurangen står Azad.
Han pratar högt och skrattar.
Men Kouplan går till baksidan precis som förra gången.
Han väntar tills mannen från Afghanistan kommer ut.
Det tar nästan en timme,
sedan kommer han.
– Hittade du fotot? frågar Kouplan.
Mannen skakar på huvudet.
– Tyvärr.
Men Kouplan ger inte upp.
– Kan jag komma till lägenheten? Jag vill leta själv.
– Absolut inte! svarar mannen.
Du får inte komma dit.
Det är farligt.
Azad och Pontus är farliga.
– Snälla, ber Kouplan.
Jag vet att Azad och Pontus är otrevliga.
De skriker åt en.
Ibland är de lite våldsamma.
Men jag ska vara försiktig.
Mannen skakar på huvudet igen.
– Du förstår inte.
Azad och Pontus är inte bara otrevliga.
Jag hade en vän som jobbade här.
Han hette Farid.
En dag mördade de honom.
– Va? utropar Kouplan.
Vem mördade honom?
– Azad och Pontus.
De är mördare.
Nu förstår du varför jag är rädd.
Jag kan inte prata mer med dig.
– Snälla, säger Kouplan.
Jag kan komma vilken dag som helst.
Jag måste verkligen hitta fotot.
Det är det enda foto jag har av min bror.
Han är försvunnen.
Mannen tvekar.
– Okej, säger han till slut.
Du kan komma på fredag kväll.
Azad och Pontus är aldrig där på fredagar.
De är ute och festar.
– Tack, säger Kouplan.
Tusen tack.
Jag kommer på fredag.
Tack igen.
– Ingen fara, svarar mannen.
Förresten, jag heter Kader.
– Jag heter Kouplan, säger Kouplan.
4.
På fredagen jobbar Kouplan på biblioteket.
Han flyttar böcker och hjälper folk.
På lunchrasten sitter han vid datorn.
Han googlar som vanligt: Nima Amirpour.
Han skriver en fråga på ett forum på internet:
Är det någon som har sett min bror, Nima Amirpour?
Men han får inget svar.
Som vanligt.
Klockan elva på kvällen
åker han till lägenheten i Hagsätra.
Han går av på Hagsätra station
och promenerar en liten bit.
När han kommer fram till huset
ryser han till.
Han minns tiden då han bodde här.
När han går in i hissen
känner han igen lukten av mat och kiss.
Kader öppnar dörren.
– Kom in, snabbt, viskar han.
Kouplan vet varför han viskar.
Grannarna får inte veta
att det bor nio flyktingar i lägenheten. Då kan de kontakta polisen.
De nio personerna är:
Fyra män från Afghanistan en kvinna från Kongo en man från Eritrea en man från Etiopien en kvinna från Ukraina och en man från Ryssland.
De fyra männen från Afghanistan bor i ett rum.
Det är samma rum som Kouplan bodde i förut.
Han går in där och letar i byrån. – Vad gör du? frågar en av männen.
– Vem är du? frågar en annan. Kader lugnar dem.
Han säger:
– Det är en kille som bodde här förut.
Han letar efter något.
Men Kouplan hittar inget fotografi. Kanske har någon flyttat det.
Han letar i köket och i de andra rummen.
Kvinnan från Ukraina heter Sofiya.
Sofiya frågar:
– När bodde du här?
– För fem år sedan, svarar Kouplan.
Jag jobbade på Azads grill.
Jag vet hur ni har det.
Sofiya suckar.
– Det är hemskt att vara här.
Speciellt som kvinna.
Pontus kan inte hålla händerna ifrån oss.
Kouplan tittar på henne.
Han förstår.
Pontus har ingen respekt för kvinnorna som bor här.
Han tränger sig på med sin kropp och sina hårda händer.
Kouplan vill inte tänka på det.
De andra människorna i lägenheten berättar om sina liv.
– Vi jobbar tio timmar om dagen.
– Ibland tolv.
– Vi får bara femton kronor i timmen och mycket av pengarna går till hyra.
– Men vad ska man göra?
– Vi har inte uppehållstillstånd.
– Vi har inga rättigheter här.
Och Kader berättar om sin vän, Farid.
– Farid var min bästa vän här.
Han flydde från Afghanistan
för att talibanerna trakasserade honom.
Han hade ett taxiföretag i Kabul.
Det gick ganska bra för honom, tills talibanerna började pressa honom på pengar.
De hotade till slut att döda hans familj.
Då flydde han till Sverige.
Men Farid fick inte uppehållstillstånd, precis som jag.
Han började jobba på Azads grill.
En dag såg han något.
– Vad såg han? frågar Kouplan.
Kader sänker rösten.
– Det var en dag, som en pojke kom in på Azads grill.
Det var en hemlös pojke.
Kanske kom han från Marocko eller något annat afrikanskt land.
Den här pojken försökte ta något.
Kanske han försökte stjäla mat eller drickspengar.
Men Azad såg honom.
Han blev arg och slog till pojken så hårt.
Pojken ramlade ihop.
Han slog huvudet i golvet, tror jag.
Och Azad fortsatte att slå.
– Jag och Farid såg det med egna ögon, säger Kader.
Vi såg när Azad slog ihjäl pojken.
Vi hörde när Azad ringde till Pontus.
De hjälper alltid varandra,
och Pontus hjälpte Azad att flytta pojkens kropp.
– Jag var rädd för Azad, säger Kader.
Så jag pratade aldrig om pojken.
Men Farid var annorlunda.
Han var inte rädd.
En dag jobbade vi på ett annat ställe.
Det var i en villa.
Vi jobbade för en kvinna, som heter Lotta.
Azad var också där.
Då pratade Farid med Azad.
Han sa att han hade sett mordet på pojken.
Han sa åt Azad att erkänna för polisen.
Farid var modig, men hans mod skulle bli hans död.
Azad och Pontus tog Farid in i kvinnans garage.
Där inne dödade de honom.
Jag vet inte vart de tog kroppen.
Nu är han död.
Och vi är rädda.
Under helgen funderar Kouplan mycket.
Hans kompisar försöker prata med honom, men han svarar inte.
De tittar på tv tillsammans, men han uppfattar inget.
Han funderar på Farid, som blev mördad.
Och pojken som också mördades.
Två mord som ingen har rapporterat.
Polisen vet ingenting om dem.
De vet inte ens att pojken och Farid har funnits.
Världen är så.
Om en person med uppehållstillstånd blir mördad, då ringer man polisen.
Mördarna hamnar i domstol.
De kan få ett straff.
Men om en papperslös person försvinner händer ingenting.
Kouplan tänker på sitt eget liv.
Han levde som papperslös i fyra år.
Om han hade försvunnit, vem hade märkt det då?
Farids öde hade kunnat vara Kouplans öde.
Kouplan funderar också på fotot.
Det fanns ingenstans i lägenheten.
Någon har kanske slängt det i soporna.
Det är borta.
Nu har han ingen chans att hitta Nima.
Han har inget fotografi och ingen svarar på hans frågor på internet.
Kouplan försöker tänka.
Om Nima är död, så finns det inget att göra.
Om Nima sitter i fängelse i Iran,
så finns det inget att göra.
Men om Nima lever i frihet …
Vad skulle Nima göra då?
Kouplan försöker tänka som Nima.
Skulle Nima byta namn?
Kanske.
Skulle Nima fly till Sverige?
Kanske.
De pratade ofta om Sverige.
Kouplan vet att Nima ville flytta hit.
Skulle Nima leta efter Kouplan?
Ja.
Självklart.
Precis som Kouplan letar efter Nima, skulle Nima leta efter Kouplan.
Problemet är att Kouplan har bytt namn.
Om Nima letar efter Kouplan, kan han inte hitta honom.
Nima tror att Kouplan är en ung kvinna.
Han vet inte att Kouplan lever som man nu.
Nima letar inte efter en bror.
Han letar efter en syster, som heter Nesrine Amirpour. Kouplans gamla namn.
Kouplan får en idé.
Han söker på internet.
Inte efter Nima Amirpour, utan efter Nesrine Amirpour.
Han hittar tre kvinnor i Sverige som heter Nesrine Amirpour.
Han ringer till den första.
Hon svarar efter några signaler.
– Hej Nesrine, säger Kouplan.
Jag har en fråga, om du har tid?
– Okej? svarar Nesrine.
– Jag undrar om en man har ringt till dig och frågat efter sin syster, säger Kouplan.
Nesrine funderar.
– Ja, säger hon till slut.
Det ringde en man för många år sedan.
Han letade efter sin syster
som hade samma namn som jag.
Kouplan känner spänningen i sin kropp.
– Har du kvar hans telefonnummer? frågar han.
– Det var så länge sedan, svarar Nesrine.
Jag har tyvärr inte kvar det.
Kouplan ringer till de andra två.
Den andra Nesrine minns också mannen.
– Tyvärr har jag inte kvar numret, säger hon.
Den tredje Nesrine svarar likadant.
– Om jag hittar numret hör jag av mig, säger hon.
Kouplan suckar djupt.
Det verkar omöjligt att hitta hans bror.
Men en sak är positiv.
Om Nima har ringt till alla tre Nesrine Amirpour, så betyder det att han lever.
Han lever, och han är kanske i Sverige.
Kouplan kan inte släppa tanken på morden.
Farid och den unga killen.
Tänk att Pontus och Azad har mördat.
Det skulle han aldrig ha trott.
På natten drömmer Kouplan om Pontus och Azad.
Han drömmer att han är tillbaka på Azads grill.
Han drömmer om mord och våld.
Han vaknar svettig,
med klappande hjärta.
På jobbet sitter han vid datorn.
Han söker på Pontus och Azads namn.
Han hittar information om deras företag.
Pontus och Azad äger Azads grill tillsammans.
Pontus äger också ett annat företag.
Det är ett företag
som hyr ut personal.
På internet står också deras adresser.
Azad bor i en lägenhet i centrum.
Pontus bor i en villa i Mälarhöjden.
Efter jobbet står Kouplan och väntar på tunnelbanan.
Han funderar på Pontus och Azad igen.
Vem kan mörda en annan människa?
Sedan kommer tunnelbanetåget mot Norsborg.
Det är samma tåg som går till Mälarhöjden.
Kouplan stiger på.
Han hade inte planerat att åka till Pontus, men nu gör han det.
Han kliver av tåget i Mälarhöjden och promenerar till Pontus hus.
Han stannar och tittar på huset.
Det är en vanlig villa.
Beige färg.
En rabatt med tulpaner.
En trädgård med en trehjuling i.
Ett brunt garage.
Tänk att Pontus bor här.
Kouplan går runt huset.
Genom fönstret hörs musik.
Någon är hemma.
Kouplan smyger för att inte bli sedd.
Han tittar in genom fönstret till garaget.
Där inne står en Tesla.
En riktigt dyr bil.
Plötsligt kommer en annan bil på vägen.
Kouplan hukar bakom en buske.
Det är Pontus som kommer hem.
Han kör en vit Toyota upp på parkeringen.
Kouplan tittar på när Pontus låser bilen.
Pontus går uppför den lilla trappan och öppnar ytterdörren.
– Hallå! ropar han.
Kouplan tittar på Pontus hem.
Där lever Pontus
ett helt vanligt liv.
Ett liv med ganska mycket pengar.
Han har två bilar och en villa.
Kouplan går därifrån.
Han önskar att alla visste
vad Pontus och Azad har gjort.
Kouplan skulle vilja gå till polisen.
Han vill visa alla att Pontus och Azad är mördare.
Problemet är att han inte kan gå till polisen.
Om han gör det, kan det leda polisen till de nio papperslösa personerna. Och om polisen hittar Kader och Sofiya och de andra, kan de tvingas lämna Sverige.
Det finns inget sätt att avslöja Pontus och Azad, och samtidigt skydda personerna i lägenheten.
Han funderar hela vägen hem.
Hur kan han hjälpa Kader och Sofiya och de andra och också hämnas på Pontus och Azad?
Till slut får han en idé.
Kouplan träffar Kader på tisdagskvällen.
De är i lägenheten i Hagsätra.
– Jag har tänkt på din vän, säger Kouplan.
På Farid.
Jag vet att du är arg.
– Ja, säger Kader.
Jag är arg.
Många av oss är arga.
Men vad kan vi göra?
Vi är papperslösa.
Vi kan inte gå till polisen.
Kouplan samlar några personer i köket.
Han berättar om sin idé för dem.
– Ni kan inte gå till polisen, men ni kan samla bevis.
Om det finns bevis för morden, så kan jag kontakta polisen senare.
Inte nu. Inte så länge ni är i fara.
Men i framtiden.
Jag kan visa bevisen för polisen, och mördarna kan få sitt straff.
Personerna i lägenheten diskuterar högljutt.
– Hur ska vi kunna samla bevis? frågar en.
– Ni kan ha gömda mikrofoner, säger Kouplan.
Ni kan spela in samtal.
– Det är inte säkert! ropar en annan man.
Mannen som ropar heter Shayan.
Han säger att det är farligt.
– Tänk om Azad upptäcker mikrofonerna!
Kouplan nickar.
– Ni måste bestämma själva.
Vill ni göra det?
Eller inte?
Det är kanske farligt.
Kader säger:
– Tänk på vår döda vän, Farid.
Vi måste göra det för honom.
Hans mördare får inte gå fria.
Till slut är alla överens.
– Okej, säger Shayan.
Vi gör det.
Men vi har inga mikrofoner och inga pengar.
– Ingen fara, svarar Kouplan.
Jag fixar det.
Kouplan går till elektronikaffären och letar efter mikrofoner.
Det finns mycket olika utrustning.
Det finns mikrofoner som ser ut som cigarettändare.
Mikrofoner som ser ut som knappar. Mikrofoner som nästan inte syns.
Han köper tre mikrofoner, som ser ut som knappar.
Tidigt nästa morgon åker han till lägenheten i Hagsätra.
De träffas innan arbetarna ska åka till arbetet.
Innan Pontus och Azad har vaknat.
De sätter sig i köket, och Kouplan visar mikrofonerna. Han berättar:
– Man startar inspelningen genom att trycka på knappen.
Om man trycker igen, så avslutas inspelningen.
Ljudet blir en datorfil.
Filen laddas automatiskt upp på internet.
Då kan jag logga in och lyssna på den.
Arbetarna har många frågor.
– Vad ska vi spela in? frågar Kader.
– Spela in när Azad och Pontus pratar med varandra.
Spela in när de pratar om Farid.
Sofiya frågar:
– Ska vi spela in Lotta också?
Jag jobbar ofta för henne.
Hon såg ju morden.
– Ja, svarar Kouplan.
Ni kan spela in Lotta också.
Hoppas att hon säger något.
Kader, Shayan och Sofiya tar varsin mikrofon.
De sätter dem under kläderna.
Knapparna sticker ut genom knapphålen.
De ser ut som helt vanliga skjortknappar.
Kouplan kan inte koncentrera sig.
Han försöker jobba, men tankarna är någon annanstans.
– Hallå! säger en kund.
– Va? Ursäkta.
– Kan du hjälpa mig att hitta en bok? – Visst.
Allt han tänker på är mikrofonerna.
Han hoppas att Azad inte hittar dem.
Han hoppas att Kader, Shayan och Sofiya spelar in bevis.
När han slutar jobbet springer han hem.
Han öppnar sin dator.
Han loggar in.
Det finns tre ljudfiler.
En från Kader, en från Shayan och en från Sofiya.
Kouplan lyssnar på Shayans inspelning först.
Han hör Azads röst.
Kouplans liv har blivit bättre.
Han har fått uppehållstillstånd i Sverige.
Han har bostad och gör praktik.
Men Kouplan är inte lycklig.
Han tänker på sin familj varje dag.
Var är hans bror, Nima?
Lever han?
Var är deras mamma och pappa?
För att leta spår går Kouplan till Azads grill där många papperslösa arbetar.
Kouplan jobbade själv där, för många år sedan.
– Jag vågar inte prata, säger en av arbetarna.
En av oss har blivit mördad och vi kan inte gå till polisen.
Men Kouplan vägrar vara rädd igen.
Han ska hitta sin bror och ge rättvisa åt den mördade arbetaren. Nu ska sanningen fram.
Sara Lövestam har återberättat sin egen bok Finns det hjärterum på lätt svenska.
Det är den fjärde och sista boken om Kouplan.
De tidigare heter Flicka försvunnen, Bedragaren och I skuggorna.
