sera en f ågel. Hon strök försiktigt över hans axlar. Musklerna förtvinade. Det gick fruktansvärt fort. När han hade legat kopplad till respiratorn tänkte hon att hans andningsmuskler snart skulle förtvina. Nu tränade han på att bli av med respiratorn helt och hållet. Tracken var kvar men maskinen kopplades bort på d agen. Han fick ligga i på natten. Det var ett konstigt uttryck. Att ligga i betydde hårt arbete. Andreas arbetade hårdare än någon annan. Han var medvetslös men han tränade. ”Vi vet inte när han kommer att återfå medvetandet”, hade överläkaren sagt i förrgår. ”Vi kan inte uttala oss om prognosen. Det kan gå tillbaka”, sa han. ”Successivt kan funktionerna komma tillbaka. Barn har en helt annan dynamik. När det gäller barn fortsätter vi att nöta och nöta.” Läkaren var inte gammal, för ung för att vara överläkare. En äldre läkare hade inte sagt ”nöta”. Hon tyckte om att han sa det. ”Det är svårt att ge upp när det gäller barn”, sa han. ”Vi ger inte upp.” Hon lyfte pojkens arm och böjde den försiktigt fram och tillbaka inom en radie av trettio centimeter. Det var ett komplicerat vårdschema. Det var ett träningsschema. ”Moa kommer på fredag”, sa hon. ”Det är i övermorgon. När hon hämtat sig efter danskarna. Men hon och alla andra på värdshuset är ju glada att dom har jobb. Konferenserna har blivit färre. Företagen har inte råd längre. Nu kommer dom på dan och åker på kvällen. Det är ingen som sover över längre och äter middag på kvällen och sen sätter sig i baren och dricker whisky. 24
101703Svalorna.ORIG.indd 24
10-06-18 13.39.04