9789173432757

ÅKE

EDWARDSON SvalorNa flυger så högt att iNgeN LÄNGRE kaN se dem

Leopard förlag Stockholm 2010

101703Svalorna.ORIG.indd 3

10-06-18 13.39.02

Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Åke Edwardson Grafisk form omslag och inlaga: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Sättning: Team Media Sweden AB Tryck och bind: ScandBook, Falun 2010 ISBN 978-91-7343-275-7

101703Svalorna.ORIG.indd 4

10-06-18 13.39.02

Storm

Strömmen gick vid tretiden. Det var stilla i byn och sedan hörde hon hur lönnarna runt gården började brusa. Först som ett försiktigt sus, ett snällt sus, som kvällsbrisen på sommaren.

Det hade redan börjat mörkna därute, ett annorlunda mörker.

Himlen blev gul när stormen kom. Han höll på att staga en gammal arbetsbänk i ladan när han hörde vinden. Han gick ut. Vinden hade börjat slita i lönnarna.

En björk nere på ängen splittrades medan han gick över planen. Det var som att gå mot strömt vatten. Han hade aldrig sett en sådan himmel, den hörde inte hemma här.

Han såg tallar falla bortanför Bergdals. Ett par tak­pannor bröts loss från taket och singlade till marken. De såg ut som döda kajor.

Hon hade tagit fram fotogenlamporna och gjort i ordning för ljusstakarna. Det fanns gott om ved för eld­ städerna och spisen. Elavbrott var inget ovanligt på landet, och allra minst här, i den här byn. Den var kallast av alla på vintern och varmast på sommaren och den blåsigaste när vinden var stark över höglandet. Det var väl för att byn låg så högt. ”Nu blir det mysigt igen, mamma!”

Andreas skrattade. Han tyckte om när de rörde sig i halvmörkret därinne och när det bara fanns levande ljus.

11

101703Svalorna.ORIG.indd 11

10-06-18 13.39.02

Hon tyckte också om det. Hon tyckte om det där uttrycket. Levande ljus. ”Det blir nog inte avbrott så länge, Andreas”, sa hon. ”Jag tror det blir länge”, sa han. ”Vi kan spela kort i lampskenet.” ”Det var så dom gjorde på Jesus tid.” ”Spelade dom kort på Jesus tid?” ”Visst du inte det? Skitgubbe! Jag läste det i religions­ boken i går!”

Hon hörde Johan ute i hallen. Han hade varit ute igen och reglat dörrarna till den gamla ladan ordentligt. En gång hade en dörr slitit sig och farit iväg som en flygande matta över fälten. Det var längesedan.

Han kom in i köket. ”Det börjar dra i ordentligt därute”, sa han. ”Det är storm.” ”Jag vill gå ut och titta”, sa pojken. ”Om du vill ha en takpanna i huvet så varsågod”, sa ­Johan. ”Aldrig i livet”, sa hon. ”Jag vill ha en takpanna i huvet!” ”Johan bara skojade. Säg det, Johan.” ”Jag bara skojade, Ann. Jag bara skojade, Andreas.”

Vid sex fanns det ingenting skojigt kvar med blåsten.

Inga skojiga takpannor. De hade hört flera rassla ned utefter väggen. ”Det kan bli den jävligaste”, sa han. ”Jag borde ge mig upp till Ase.” ”Vad ska du göra?” sa hon. ”Försöka hålla kvar träden?”

12

101703Svalorna.ORIG.indd 12

10-06-18 13.39.02

”Jag är stark.” ”Pappa är stark”, sa pojken. ”Jag är stark också.” ”Är inte jag stark då?” sa hon. ”Ska vi bryta arm?” sa pojken och la armbågen på bordet och höll upp armen. ”Okej”, sa hon och gjorde samma sak och greppade hans hand.

De började bryta. Han var stark. Hon fick verkligen hålla emot. Vinden därute vrålade över byn och skogen och himlen. Det var ett otäckt ljud i träden, som om också de vrålade.

Hon blev besegrad. Man måste vara koncentrerad när man bryter arm. ”Jag vann! Jag vann!”

Hon försökte le mot sin son.

Telefonen ringde vid halv åtta. Johan svarade. ”Ja? Ja? Okej.”

Han la på. ”Vad var det?” sa hon. ”Det är Eivor. Hon har fastnat bortanför Femtinge.” ”Fastnat?” ”Hon sitter på vägen, Ann. Det är visst träd överallt.” ”Vad skulle hon ut och göra i en storm?” ”Det var visst nån kurs inne i stan. Det var väl ingen som begrep hur det är här.” ”Vad ska du göra?” ”Jag åker dit och sågar ett hål så att hon kommer hem.” ”Hennes gubbe kan väl göra det?”

13

101703Svalorna.ORIG.indd 13

10-06-18 13.39.03

”Han bröt benet i julas. Det vet du.” ”Men det är ju farligt arbete.” ”Inte om man ser sig för.” ”Jag vill följa med!” sa pojken. ”Aldrig i livet”, sa hon. ”Ann har rätt”, sa Johan. ”Det kan vara farligt.” ”Men varför ska du gå ut då?” sa pojken. ”Det är lättare att vara försiktig när man är ensam”, sa han. ”Och Eivor är rädd. Hon lät riktigt jävla rädd. Och hon ska vara det. Det är farligt därute.”

Han körde slalom efter korsningen. Han räknade till trettio granar över vägen bort till Femtingeskylten. Det var inte många hundra meter. Han hörde träd som föll bakom honom. Han såg träd falla därframme. Traktorhytten var inte världens säkraste plats. Han såg Eivors bil. Det var den enda bil han sett. Det var bra. Han ville inte vara härute som räddningspatrull längre än nödvändigt. Det var idiotiskt att ge sig ut på vägen. Idiotiskt.

Det gick inte att förstå när man var inomhus.

Han tänkte på sina egna träd och försökte tänka bort dem.

Två granar låg som ett kors framför Eivors bil. Bredvid låg en tall som stått alldeles intill vägen. Den hade alltid stått där.

Det måste blåsa över trettio nu. Han kände orkan­ byarna. Det här kommer vi aldrig att glömma så länge vi lever.

Han klättrade ned från traktorn och lyfte motorsågen och drog igång den. Motorljudet hördes inte i storm­ 14

101703Svalorna.ORIG.indd 14

10-06-18 13.39.03

vrålet. Han sågade upp den gamla tallen på två ställen och drog undan stockarna.

Han sågade ett tillräckligt stort hål i granarna.

Eivor hissade ned ena rutan. ”Jag vågade inte lämna bilen och gå hem”, sa hon. ”Den kändes trygg...” ”Kör nu för helvete!” skrek han.

Hon satt i köket. Det var den enda varma platsen i huset.

Hon hade försökt sova men det var omöjligt. Det var inte bara kylan och mörkret. Det var vrålet därute. Det tog inte slut. Det var något ondskefullt som stod därute och vrålade. Det var inte bara naturen.

Hon hörde honom komma nedför trapporna. ”Jag förstod att jag skulle hitta dig här”, sa han när han kom in i köket. ”Du är smart”, sa hon. ”Men det var korkat att ge sig ut. Du hade rätt.” ”Du räddade Eivor”, sa hon. ”Jag kanske kommer i tidningen.” ”Om det kommer några tidningar.” ”Det tänkte jag inte på”, sa han. ”Du är smart.” ”Hur länge kommer det här att hålla på”, sa hon och nickade mot mörkret utanför. ”Är det en fråga?” ”Nej.” ”Det håller på så länge det håller på. Kanske bryts det i morgon. Jag tror det.” ”Hur illa är det?” ”Med skogen? Illa, tror jag. Vet jag. Jävligt illa. Vi får 15

101703Svalorna.ORIG.indd 15

10-06-18 13.39.03

se. Jag vill inte tänka på det för mycket. Det blir nog av det sen. Jag hoppas jag kan ta mig upp dit i morgon.” ”Vi har ju i alla fall inte fått en takpanna i skallen”, sa hon. ”Eller en gran”, sa han. ”Vi ska inte skoja om det”, sa hon. ”Nej. Dom säger att det betyder otur.” ”Säg inte så”, sa hon. ”Då har jag inte sagt det.” ”Hör du?” sa hon.

Hon gjorde en gest mot fönstret och vinden därute.

Den ryckte i fönsterkarmarna. Den ville in. Gardinerna rörde sig. ”Det där är nåt jag aldrig har hört”, sa hon. ”Det låter fruktansvärt otäckt. Hör du? Det är som om det ökar nu.

Kan det öka?” ”Inte länge till”, sa han. ”Jag hoppas det blir lugnt snart.” ”Det blir det”, sa han.

Men han såg henne inte i ögonen när han sa det. Hans röst lät stark men hon kunde inte se hans ögon. Hon kände en kyla över bakhuvudet, som om vinden tagit sig in genom fönsterfodret. Hon vände sig om, men gardinerna rörde sig inte mer än förut. Det är bara vi här, tänkte hon. Det finns inget farligt här. Det finns snart inget farligt därute.

16

101703Svalorna.ORIG.indd 16

10-06-18 13.39.03

sex m책nader senare

101703Svalorna.ORIG.indd 17

10-06-18 13.39.03

Träning

Hon hörde en mygga någonstans i rummet, men den kunde finnas i hennes huvud. Två dagar efter olyckan hade hon hört ett brusande ljud och det hade funnits kvar sedan dess. Läkaren hade förklarat att tinnitus kunde utlösas av en stark sinnesrörelse. Kanske hade hon burit med sig oron i hela sitt liv. Hon hade ätit Efexor och Mirtazapin i tre månader nu men bruset hade inte försvunnit. Stormen fanns kvar i henne. Det var en påminnelse. När pojken i sängen öppnade ögonen skulle stormen försvinna. ”Du kanske undrar varför jag kommer så tidigt”, sa hon. ”Det regnade och jag hade inget annat för mig. Sen klarnade det upp medan jag körde hit. Jag blev förvånad när regnet kom. Vi hade nästan glömt bort hur det var.

Tänk att man kan glömma något så vardagligt så snabbt.

Torkan har tagit blåbärsriset, jag var ute i går men det tjänar inget till. Det blir mycket svamp i år om regnet kommer i augusti, men varför skulle det göra det. Eller i september, jag tror det blir en vacker september i år. Och oktober. Jag är nyfiken på vad du kommer att önska dig till elvaårsdan. Johan säger att han vet men det tror jag inte på. Han gissar precis som jag. Ingenting är sig likt i skogen, och då menar jag inte bara hur det ser ut efter stormen. Det är torrt överallt. Det är ett annorlunda ljud därute, det är som att gå på papper. Det kan börja brinna 19

101703Svalorna.ORIG.indd 19

10-06-18 13.39.03

när som helst. Det är vattningsförbud, ja det har jag väl sagt förut. Svalorna flyger så högt att ingen länge kan se dom. Det är bara med kvällsbrisen som dom kommer tillbaka ner och jagar varandra några varv runt huset.

Nästa dag är dom försvunna igen.”

Solen klöv gläntan med en stråle som insekterna dansade i. Himlen nådde överallt. Den fällde allt. Träd, buskar, fält, djur. Människor. Han stod i utkanten av gläntan.

Regndrop­parna glittrade på grenarna. Det ångade från marken. Lukten av skog var stark. Det är lukten av död, tänkte han, död och liv på samma gång. Han blundade och försökte undvika synen som försökte tränga sig in i hans huvud. Det var här. Det var inte så många meter härifrån. Han hörde några kvistar knäckas i närheten och öppnade ögonen. Han såg en älg kliva rakt in i gläntan som om den klev in i sitt hem. Den stannade mitt i ljuset. Det var en skovelhornare. Den stod alldeles stilla och sedan vände den sakta på huvudet och tittade rakt på honom.

Han blundade, han tyckte han hörde en röst, han drömde kanske. Ibland önskade han sig ett liv i glömska. Det skulle vara som ett slags dröm, han skulle inte be­höva ta ansvar för allting som hände då. Han skulle kunna fly. Rösterna skulle tystna. ”Jag tänker inte ge mig iväg härifrån”, hörde han rösten igen. Han öppnade ögonen. Älgen gjorde en rörelse med huvudet som omfattade hela gläntan, och granarnas cirkel. ”Det är min skog också”, sa älgen, ”mer än din om jag ska vara ärlig.” Hornen blänkte som svart guld.

20

101703Svalorna.ORIG.indd 20

10-06-18 13.39.03

Den var på väg ut ur gläntan och han hörde ett sista muller från älgens basröst, ”auf Wiedersehen”, en efterklang som hängde kvar i grenarna när älgen var borta, ett ledset eko.

Diffus axonal skada är ett tillstånd som inte är ovanligt vid svårare typer av trauman. Många patienter med allvarliga skallskador uppvisar vare sig kontusioner eller blödningar vid datortomografi (CT), ändå kan de drabbas av djup och bestående medvetslöshet.

Hon kunde meningarna utantill. Hon behövde inte längre stirra på dem på datorskärmen tills allting blev grått och suddigt igen.

Hon visste mycket om diffus hjärnskada nu. Hon hade lärt sig många nya termer, från nätet, från böcker, från läkare. Från den hemska natten när Andreas fördes till intensivvårdsavdelningen. Den akuta skiktröntgen hade bara visat små spridda blödningar men det sa inte någon­ting om prognosen. Och den datorstyrda skiktröntgen, CTscanningen. Herregud. Intuberingen. Tracken i hans hals.

RLS:en de hade gjort när han kom in, reaktionsgradskalan där kontaktbarheten slutade vid nummer tre och nummer åtta betydde ingen reaktion. Hennes pojke var en åtta.

Hans tillstånd var stabilt, sa de på neurointensivvårds­ avdelningen, NIVA. De hade drivit diagnosen vidare. MR. MIT. Hon hade kommit in i en värld av förkortningar. Ett liv av förkortningar, hade hon tänkt en gång när hon körde hem i natten. Ett förkortat liv.

Neurologen och anestesiologen på NIVA hette Viktor 21

101703Svalorna.ORIG.indd 21

10-06-18 13.39.04

och Fernanda. Det var som namn ur en sång av Evert ­Taube. De var alltid vänliga.

Det är av yttersta vikt att alla barn med skallskador och neurologiska symtom i efterloppet får adekvat träning och rehabilitering vid en rehabiliteringsenhet. Så stod det på landstingets hemsida men det visste hon redan. Hon visste allting som hon aldrig hade velat veta.

Och så, inte så långt efteråt, när Andreas hade flyttats, hade han börjat andas i respiratorn.

Han mötte en traktor utan släp när han kom ut på vägen nedanför Femtinge. Föraren var bara en silhuett inne i huven och för en sekund tyckte han att silhuetten liknade en galt. Johan lyfte handen men hann inte se om han fick någon hälsning tillbaka. Det var Bergdals traktor.

Galten hette Sven.

Johan fortsatte på bron över ån som flöt som tjära där­ nere. Han hörde motorljud igen, ett skri som från en osynkroniserad växellåda, som Grisen han kört i lumpen. Han såg fordonet nu, Anders Elfvenbergs likbil med Elfvenberg själv vid ratten, klädd ledigare i dag när han körde möbler därbak. Johan kunde se konturerna av en soffa bakom de sotade glasen. Han hoppades att den var på väg till rätt adress. Det hände att Elfvis blandade ihop sina jobb, en gång hade han anlänt till Antikhallen i Nässjö med en nyligen avliden.

Han hörde hästhovar mot marken när han närmade sig byn. Ljudet rörde sig fram och tillbaka över ängarna från alla håll samtidigt. Det var som åskan. Han tog till höger i vägkrysset och fortsatte bort mot gården.

22

101703Svalorna.ORIG.indd 22

10-06-18 13.39.04

Härifrån ser den fortfarande ut som en riktig gård, tänkte han.

I trädgården reste han en pinnstol som fallit under regnet som varit tyngre där än inne i skogen. Det var hög mark här, utan skydd för vinden. Byn låg inte långt från höglandets högsta punkt. Den som ville högre över havet fick resa till fjällen i norr. Växtzonen var densamma. Han hade inte varit i Lappland och han hade aldrig stått högst upp på Tomtabacken. Han höll fortfarande i pinnstolen som kändes som ben i hans hand.

Jag har aldrig varit däruppe. Jag vet inte hur det ser ut när man kan se så långt det går. Kanske kan man ana havet. Hur många kyrktorn kan man se?

Det mesta man kunde se här var skog och den såg lika­dan ut åt alla håll. ”Jag var inne hos Moa i går, Andreas. Hon fick jobba extra­helt plötsligt så vi träffades på värdshuset. Det kom en busslast danskar. Det var överraskande, dom brukar ju inte komma förrän senare i juli eller augusti. Men det var visst bara pensionärer och dom kan ju resa när dom vill. Ut i det blå, stod det på skylten därframme på bussen, så det måste ha varit en svensk buss. Jag undrar om dom blev hämtade i Danmark eller om dom fick ta sig över sundet och sen stiga på bussen. Dom hade precis slutat äta när jag kom dit. Moa var helt slut. En annan av personalen hade blivit sjuk på förmiddan. Kanske hon inte tålde danskar. Akut danskskräck.”

Hon rörde sina fingrar över pojkens skulderblad. Det var som att stryka med handen över en fågel. Att mas­ 23

101703Svalorna.ORIG.indd 23

10-06-18 13.39.04

sera en ­f ågel. Hon strök försiktigt över hans axlar.

Musklerna förtvinade. Det gick fruktansvärt fort. När han hade legat kopplad till respiratorn tänkte hon att hans andningsmuskler snart skulle förtvina. Nu tränade han på att bli av med respiratorn helt och hållet. Tracken var kvar men maskinen kopplades bort på ­d agen. Han fick ligga i på natten. Det var ett konstigt uttryck. Att ligga i betydde hårt arbete. Andreas arbetade hårdare än någon annan. Han var medvetslös men han tränade. ”Vi vet inte när han kommer att återfå medvetandet”, hade överläkaren sagt i förrgår. ”Vi kan inte uttala oss om prognosen. Det kan gå tillbaka”, sa han. ”Successivt kan funktionerna komma tillbaka. Barn har en helt annan dynamik. När det gäller barn fortsätter vi att nöta och nöta.” Läkaren var inte gammal, för ung för att vara överläkare. En äldre läkare hade inte sagt ”nöta”. Hon tyckte om att han sa det. ”Det är svårt att ge upp när det gäller barn”, sa han. ”Vi ger inte upp.”

Hon lyfte pojkens arm och böjde den försiktigt fram och tillbaka inom en radie av trettio centimeter. Det var ett komplicerat vårdschema. Det var ett träningsschema. ”Moa kommer på fredag”, sa hon. ”Det är i övermorgon. När hon hämtat sig efter danskarna. Men hon och alla andra på värdshuset är ju glada att dom har jobb.

Konferenserna har blivit färre. Företagen har inte råd längre. Nu kommer dom på dan och åker på kvällen.

Det är ingen som sover över längre och äter middag på kvällen och sen sätter sig i baren och dricker whisky.

24

101703Svalorna.ORIG.indd 24

10-06-18 13.39.04

Förr kunde det vara trettio-fyrtio gäster i baren. Hon berättade att under bra tider tjänar dom mer på whiskyn än på allting annat. Det tror jag inte på. Jag tror dom tjänar mest på kroppkakorna och ostkakorna.”

Hon la ned armen igen. ”Det var något mer jag skulle säga. Ja just det, VIF vann i går igen. Dom ligger trea nu.”

Hon strök honom över håret. Hon var klar med den andra armen också. Hon hade masserat hans ryggslut efter­schemat. ”Jag åker nu, min pojke. Vi ses i morgon.”

I bilen hem tänkte hon att flera nya metoder för kontinuerlig övervakning av hjärnan hade utvecklats och börjat in­f öras i snabb takt. Det var så det hette på Uppsala Brain Injury Centers hemsida, snabb takt. Utvecklingen går mot datoriserad multimodal monitorering. Det var en fras som kunde konkurrera med sex laxar i en laxask.

Det är annat än nya mobiltelefonmodeller. Det är den enda utvecklingen som är värd något.

Hon slog på radion och lyssnade på någon som intervjuade någon annan. Hon slog av den igen.

Kontinuerliga övervakningsmetoder kombineras med moderna avbildningstekniker, xenon-CBF-datortomografi, kontrast-CBF-datortomografi, perfusions- och dif­ fu­sions-MRT, positronemissiontomografi, PET. Jag skulle kunna gå upp i en tenta på neurointensivvård och sekundära skadeprocesser. PET är en flaska också.

Hon körde in till vägkanten efter Spjärvälling och slog av motorn och grät stilla. Hon visste inte om det kom 25

101703Svalorna.ORIG.indd 25

10-06-18 13.39.04

några tårar. De kanske var kvar i hjärnan. Hon blinkade och kände ingenting i ögonen.

Hans hand började skaka. Han försökte hålla i stolen men fick släppa den efter några sekunder. Armen skakade, och sedan började axlarna röra sig. Det ryckte i låren, som om han fick elektriska stötar. Han la ena handen på den andra. Nu skakade händerna dubbelt så mycket.

Han satte sig på marken. Stolen hade tumlat över ända. Den var lika skitig som gruset han satt på. Han kände dammet i näsan. Det hade ingen lukt.

Efter en stund försvann skakningarna. Det kunde inte ha varit lång stund. Det rann svett i hans ögon. Det sved. Han lyfte en hand och torkade sig över ögonen och blinkade. Han såg stolen igen, och marken han fortfarande satt på. Det var gammal mark, det var mark han tog sina första steg på.

Det var här han sprang för livet. Det var inte långt efter att han lärt sig gå.

Han hade bara bytt stövlarna mot träningsskorna och tagit ut cykeln ur ladan. Han skulle cykla Sävsjörundan på ny rekordtid. Han skulle cykla skakningarna ur kroppen så att de aldrig mer kom tillbaka.

I Komstad kom han ihåg att han hade glömt hjälmen, ha ha ha.

Han fick vänta vid bommarna i Skrapstad. Det gnisslade från spåren minuten innan X2000 störtade förbi.

Då skrek han så högt han kunde, han hörde knappt sig 26

101703Svalorna.ORIG.indd 26

10-06-18 13.39.04

själv, ingen annan kunde höra honom. Folk ombord såg honom antag­ligen bara som något suddigt i landskapet.

Han borde ha tagit sig över spåren innan tåget kom, det skulle inte bli rekord nu. Han var feg.

Hon såg honom därute med cykeln. Han hade kommit in på planen och blivit stående bredvid cykeln, som om han hade glömt var han var och vad han gjorde där. Hon kände någonting i halsen som först började svälla och sedan sjönk ihop igen och var borta tills det kom tillbaka. Han ställde cykeln mot laduväggen och vände sig mot huset med det där förvirrade ansiktsuttrycket som han nästan alltid bar.

Den som inte kände Johan kunde ta honom för idiot.

Hon hörde honom dra av sig skorna ute i hallen. Hon skrapade den sista potatisen när han kom in i köket. Han såg ut som om han hade badat med kläderna på. ”När kom du?” sa han. ”Nyss.” Hon la potatisen i kastrullen. ”Vi kan äta om en halvtimme.” ”Hur var det i dag?” ”Det var bra. Vi pratade om värmeböljan, bland annat. Tog du ett dopp på vägen?” ”Nej, vadå? Jag har cyklat.” ”Ja, det förstår jag. Jag såg det. Men brukar du inte byta till träningskläder?” ”Jag hann inte.” ”Vad menas med det?” ”Det är inget”, sa han. ”Jag vet inte vad jag menar. Jag går och duschar.” * 27

101703Svalorna.ORIG.indd 27

10-06-18 13.39.04