Om barncancer, livet och döden – baserad på verkliga erfarenheter.
Hon och jag mot världen
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Linn Cronberg
Grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-287-4
Denna bok är skriven för att berätta min historia, likaväl som för att minnas de som inte är här för att göra det själva. Så nu gör jag det, nu berättar jag vår historia. För mig, för dem, för oss. Min text är baserad på verkliga händelser men har fiktiva inslag. Dessa inslag bygger på mina upplevelser men har ändrats i respekt till andras integritet.
När ett barn får en cancerdiagnos ställs världen upp och ner.
Det kan vara svårt att hänga med i allt som händer, både som förälder, syskon men också som drabbad. Därför finns Supersnöret: ett initiativ av Barncancerfonden där ett snöre med färgglada pärlor berättar barnets sjukdomstid. Vid varje steg av behandlingen tilldelas en pärla, som sedan får fästas på en vaxtråd. Med tiden byggs snöret på och blir till en dagbok med barnets unika resa till det friska livet.
Det finns pärlor för alla olika medicinska ingrepp såsom operation, lumbalpunktion, strålning och cytostatika. För att markera en avslutad behandling tilldelas livets pärla – en ljusblå, rund blomma med en orange mitt. Men för en av fyra erbjuds i stället en fjäril eller ett rött hjärta.
Mitt i natten när världen somnat gick vi mellan vita väggar, hand i hand, Nora och jag. Det var vårens första dag och allt hade just tagit sin början.
En bit bakom oss följde våra föräldrar, sida vid sida med en äldre kvinna i midnattsblå kläder. Lena hette hon, hon arbetade här på sjukhuset, hade mamma och pappa sagt. De utbytte allvarliga blickar med varandra och pratade tyst med sorgsna ord, dovt för att vi inte skulle höra. Ändå var det som om deras viskningar ekade i korridoren – en påminnelse om att livet aldrig skulle bli detsamma igen. För Nora och jag må ha varit för små för att förstå, men vi var aldrig för små för att känna.
Unga och trötta ögon såg sig omkring, betraktade tavlorna som prydde korridorens annars tomma väggytor. Inom varje ram fanns det barn med kala huvuden som log mot kameran, med långa snören av färgglada pärlor kring sina halsar. Det ena snöret var längre än det andra och pärlornas mönster varierade i ordning, men alla hade sina berlocker i gemenskap.
Vi stannade till för att titta. Min blick skiftade mellan kontrasterna i snörets starka färger och barnets bleka hy. Sedan till Nora och slutligen till Lena som hunnit i kapp. Lena såg mot tavlan framför oss och flyttade min droppställning lite åt vänster, innan hon satte sig ner på huk bredvid.
”Vad är det för halsband?” frågade jag henne. Hon log mot mig med en varm, vänlig blick innan hon svarade.
”Det är ett Supersnöre. Ett sådant kommer ni också att få.”
Nora och jag såg ivrigt på varandra. Hennes kinder blev alldeles rosiga när hon log.
”Varje pärla har en speciell betydelse och står för olika delar av cancerbehandlingen. Supersnöret är ett hjälpmedel för er att förstå och sedan minnas vad ni gått igenom”, började Lena. Hon pekade på en pärla och fortsatte: ”Den här, kepsen, den innebär att ni tappat håret, till exempel.”
Jag studerade snöret noggrant från början till slut. Noterade varje pärla, alla små detaljer. Några var rosa, några gröna. En såg ut som ett lejon, en annan som en snigel. Jag ville ha allihop. Och många skulle jag få.
Nora släppte min hand för att peka.
”Vad är det för pärla?” frågade hon.
Pärlan var rund och ljusblå med ett vitt ankare i sitt centrum, allra först ut på snöret.
”Det är Hoppets pärla. Den står för själva cancerdiagnosen och är den första pärlan som alla barn får”, svarade Lena.
Jag sökte tavlorna omkring mig efter den blå pärlan. Precis som hon sagt började alla snören med den. Därefter kom det vita, kvadratiska berlocker med svarta bokstäver på. Ebba, kunde jag läsa på ett. Elise, stod det på ett annat.
”Titta Linn, det är en blomma!” utbrast Nora och pekade på en annan pärla, återigen blå men denna gång sist ut på snöret.
Lena log åt Noras förtjusning, lade huvudet på sned och svarade: ”Det är Livets Blomma. Den får man när man är frisk och cancern är borta.”
Återigen såg jag mig omkring. Så många av barnen hade en blomma som sista pärla. Men ju längre jag tittade, desto fler märkte jag som inte hade det.
Jag fastnade vid ett fotografi. Flickan som log tillbaka var något äldre än jag, med ett rosa glittrigt diadem över sitt centimeterlånga blonda hår. Hon hade gluggar mellan tänderna när hon log och ett blommigt plåster över sondslangen på kinden. Men
till skillnad från de andra barnen bar hon inte sitt snöre. Det låg noggrant placerat i en spiral i bilden bredvid. För sista pärlan på hennes snöre var inte en blomma. Det var ett tungt, rött hjärta.
Allt stannade till. Korridoren tömdes på syre och en tyngd i bröstet kvävde mig inifrån. Nora och jag såg på varandra – vi visste vad det innebar. Vi visste hur det kunde sluta. Men ändå frågade jag.
Då log Lena inte längre. Plötsligt fanns där en sårbarhet i hennes ögon. En sorg, en förtvivlan. Hon tog ett djupt andetag innan hon svarade.
”Alla barn blir inte friska, för …” Rösten sprack i slutet av meningen, lämnade den kort och ofullständig. Lena tittade bort, blinkade skarpt och gömde sin profil bakom en slinga av sin lugg.
Vi alla stod i tystnad. Försiktigt såg jag åt mammas håll. Hennes ögon var blanka och huden omkring rödfläckig, med blöta små pärlor som smyckade hennes kind. Det sved inuti mig, jag hatade mammas tysta tårar.
”Men vi ska väl det?” viskade Nora försiktigt. ”Linn och jag ska få våra blommor, eller?” Hon vände sig mot Lena för bekräftelse men fick inget svar. För det fanns ingenting som kunde garantera att vi skulle få leva. Ödet låg i någon annans händer och det spelade ingen roll hur mycket man önskade.
”Ja. Vi ska få våra blommor”, svarade i stället jag.
Nora såg på mig. Det osäkra i hennes blick skiftade plötsligt till det motsatta. Plötsligt log hon. Hennes hand smög sig in i min och vi tog varandras händer – ett hårt och stadigt grepp.
”Vi kommer klara det.”
Och det gjorde vi.
Pappa stängde bilens baklucka med en smäll som ekade mellan parkeringshusets höga betongväggar. Med flera väskor i var hand sade han något till mamma, som nickade och lyfte lillebror för att bära honom i famnen. De var redo att gå.
Jag justerade min mössa och drog ner den så långt jag kunde över öronen för att skydda mot kylan. Sedan följde jag deras fotspår i den tjocka snön som knastrade under mig för varje steg. Det hade snöat mycket under natten och nu vilade flingorna som ett mjukt täcke över staden, något som skapade en vacker kontrast mellan de mörka byggnaderna framför mig och den ljusa snön.
Barnakuten, stod det skrivet med stora bokstäver på taket som sträckte sig ut över parkeringen. Längst med kanten stod det en stor gul bil. Det var en ambulans, med bakluckan vidöppen.
Vuxna, klädda i gröna uniformer, gick med raska steg in och ut, ropade högt till varandra.
Jag armbågade mamma i sidan och pekade: ”Titta mamma, en ambulans!” Men jag fick inget svar. Mammas ansikte var hårt sammanbitet och monokromt som snön, med blicken skarpt fäst på entrén.
Jag tittade snabbt på den skrovliga fasaden innan vi klev in genom de höga glasdörrarna, tog en nummerlapp och satte oss i väntrummet.
Väntrummet var ett rymligt rum, inrett med flera sittplatser: soffgrupper i ett tyg som vid beröring efterliknade plast. Golvet
var i en sandig nyans av vit, nästan densamma som på väggarna och tvärs över golvet låg det mattor i olika skalor av grått.
I ena hörnet av rummet stod det sektioner av småbord med tillhörande stolar, samlade i en skara kring ett brett akvarium.
Slutligen fanns även receptionen, en hög disk med glasskivor i fronten och vid den en lång slingrande kö av dystra föräldrar. Pappa var en av dem.
Han stod med ryggen krökt och huvudet böjt ner i sin mobiltelefon, vars sterila vita sken lyste upp hans ansiktsdrag och nästan tyngde dem. Kön växte sig längre och längre bakom honom, men han verkade inte komma ett enda steg framåt. Detta skulle nog ta lång tid.
Med en suck lutade jag mig mot mammas mjuka sida och stirrade ner i golvet, som ständigt var i rörelse när skor i tossor passerade förbi. Sakta kände jag hur huvudet blev tungt och började bulta.
Jag bet ihop så hårt jag kunde, pressade tänderna mot varandra med sådan styrka att käken mullrade i öronen, i ett desperat försök att jämna ut trycket.
Plötsligt blev det varmt, som sedan eskalerade till superjättevarmt, och jag skyndade mig av med mina ytterkläder, vek dem över stolsryggen och gnydde förtvivlat till mamma.
”Det är snart vår tur, älskling”, försäkrade hon mig och suckade tungt.
Det dröjde inte lång tid innan en mörk röst ropade mitt namn så att det ekade genom lokalen, överröstade sorlet från de andra patienterna. Pappa hade inte ens hunnit fram i kön. Jag höll mamma hårt i handen, ett grepp som blivit alltmer krampaktigt under den korta promenaden vidare in i byggnaden.
Med läkaren i täten gick vi in i ett rum och när dörren stängdes bakom oss blev allt tyst.
Mamma bar mig till sängen där jag lade mig raklång och
viskade några ord till mamma. Hon höll mig i handen och smekte den med sin tumme, svarade mig med en tunn röst: ”Nu är det snart över, Linnsan.” Jag nickade sorgset och såg sedan mot läkaren.
Läkaren var en tunn men bredaxlad man, med kortklippt hår och kantiga glasögon som satt lite för långt ut på näsan, vilket gjorde så att han tvingades böja huvudet bakåt för att kunna se genom linserna. Han var klädd i vit rock och bar ett guldigt kedjehalsband kring kragen.
På bordet framför honom låg det ett anteckningsblock och en svart bläckpenna. Han hade skrivit något med sin snirkliga handstil, men jag kunde inte urskilja vad det stod utöver något som liknade en enda trasslig remsa av virrvarr.
När han harklat sig, mötte han min blick och sade: ”Jag heter Markus och är överläkare här på barnakuten. Det är mig som ni pratade med på telefon nu för en stund sedan. Jag har granskat er dotters blodprov och …” Han harklade sig igen och fortsatte sin mening, men nu fingrade han ängsligt på pennan han höll i och jag såg direkt i hans ansiktsuttryck att något var fel.
Sedan sade han något som jag inte hann uppfatta innan jag ryckte till av ett högt ljud. Det var mamma.
Hennes ben vek sig under henne och hon sjönk ihop i fosterställning ner på golvet, med armarna om smalbenen tätt pressade mot bröstkorgen. Hon flämtade efter luft mellan de panikartade snyftningarna och hela hennes kropp skakade i samma ryck.
Pappa satt böjd över henne, i gråt likaså. Det var första gången jag såg honom ledsen.
Men jag förstod ingenting. Jag förstod inte varför främmande människor placerade mig i en hård säng med skelettliknande ramar och förde mig bort, utan att berätta vart.
Jag förstod inte varför mamma var så ledsen och varför vi inte skulle få åka hem.
Men när den breda dörren in till avdelningen öppnade sig och jag möttes av en jämnårig utan hår, när kvinnan med rödmålade läppar förklarade för mig att jag var svårt sjuk, förstod jag att livet aldrig skulle bli detsamma igen.
Jag förstod varför mamma blivit så ledsen och jag förstod varför läkaren var så bekymrad.
Det var illa. Riktigt illa.
Mitt namn är Linn Cronberg. Jag är arton år ung och vet redan hur celler smakar när de förråder. Leukemin angrep min kropp när jag var fyra år gammal. Cancern var aggressiv och envis, men hanterbar genom en salig cocktail av gifter och tid. De sade till mig att jag var modig som tagit mig igenom behandlingen, som om min överlevnad var ett bevis på min styrka, snarare än tur eller statistik.
År passerade utan cancer, men inte utan rädsla. Kroppen var ren, men aldrig fri. Posttraumatiskt stressyndrom, ångest, sömnsvårigheter, sena komplikationer. Det var som att leva i en parentes, med en fot kvar i det sjuka och en i det nya livet där sjukdomen inte rymdes. För att bearbeta det jag gått igenom, började jag skriva. Språket blev ett skyddande lager mellan det kliniska och mig; en akt av kontroll i tumultet av det ovissa. Och det blev till en berättelse. En berättelse om barncancer: livet och döden.
I boken Hon och jag mot världen får läsaren följa min resa till det friska livet och kampen mot cancern, tillsammans med sjukhuskompisen Nora. Karaktären Nora är baserad på mina relationer till andra barn på sjukhuset, men nära personuppgifter har ändrats i respekt till deras integritet. Texten är verklighetsbaserad och utgår från mina tankar, känslor, minnen och funderingar från min sjukdomstid.
För varje bok som säljs, doneras en del av intäkten till välgörande ändamål som ligger mig varmt om hjärtat: Ajabajacancer och Barncancerfonden.