Page 1

Philippe Claudel Monsieur Linh och den lilla flickan

Philippe Claudel Monsieur Linh och den lilla flickan


Philippe Claudel Monsieur Linh och den lilla flickan Üversättning: Lisa Lindberg


Av Philippe Claudel har tidigare utgivits på svenska: Grå själar (2006) Brodecks rapport (2009)

I S B N : 978-91-1-301712-9 © Editions Stock, 2005 Utgiven enligt avtal med: Literary Agency Wandel Cruse, Paris Originalets titel: La petite fille de Monsieur Linh Översättning: Lisa Lindberg Omslag: Sara R. Acedo Tryckt hos: Livonia Print Ltd, Lettland, 2011 www.norstedts.se

Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823


◆◆◆ E N g a m m a l m a N står i aktern på en båt. I sin famn håller han en lätt resväska och ett nyfött barn, som väger ännu lättare än resväskan. Den gamle mannen heter Monsieur Linh. Han är den ende som vet att han heter så, för alla som har vetat det är döda. Han står i aktern på båten och ser sitt hemland försvinna i fjärran – förfädernas och de döda släktingarnas land – alltmedan barnet i hans famn sover. Landet avlägsnar sig, blir oändligt litet och Monsieur Linh står i timmar, trots vinden som blåser och sliter i honom som i en marionettdocka, och ser det försvinna i horisonten. Resan är lång. Den varar i dagar. Och hela tiden står den gamle mannen i aktern på båten med blicken fäst i det vita kölvattnet som till slut smälter samman med himlen, och han söker i fjärran i hopp om att alltjämt få en glimt av de utplånade stränderna. När man vill att han ska gå till sin hytt låter han sig ledsagas utan att protestera, men lite senare står han åter på akterdäck med ena handen om relingen, barnet i famnen och med den lilla resväskan av härdat läder vid sina fötter.


8

Det löper en rem runt resväskan för att den inte ska gå upp, som om det fanns värdefulla ting där inne. I själva verket innehåller den bara slitna kläder, ett fotografi som solljuset nästan helt suddat ut och en tygpåse, i vilken den gamle mannen lagt en näve jord. Detta är allt han fått med sig. Och så barnet förstås. Barnet är snällt. Det är en flicka. Hon var sex veckor när Monsieur Linh gick ombord tillsammans med en oräknelig skara människor som alla var som han, män och kvinnor som förlorat allt och som i hast samlats ihop utan att protestera. Sex veckor. Det är så lång tid resan tar. När båten når sin slutdestination kommer flickan redan att ha blivit dubbelt så gammal. För den gamle mannen, i sin tur, känns det som om han åldrats med hundra år. Ibland hummar han en sång för den lilla, det är alltid samma, och han ser hur spädbarnets ögon öppnas och munnen likaså. Han tittar på henne och han ser mer än bara ett mycket litet barns ansikte. Han ser landskap, ljusa morgnar, bufflars långsamma och lugna vandring genom risfälten, de stora banjanträdens böjda skuggor vid infarten till byn, den blå dimman som sänker sig över bergen och kvällarna som lägger sig mjukt som en sjal över någons axlar.


9

Mjölken han ger barnet rinner över hennes läppar. Monsieur Linh har ännu inte vanan inne. Han är fumlig. Men den lilla flickan gråter inte. Hon somnar om och han, han återgår till sin horisont, kölvattnets skum och fjärran där han inte har kunnat urskilja något på länge. Så till slut, en dag i november, anländer båten till sin slutdestination, men den gamle mannen vill inte stiga av. Att lämna båten är detsamma som att slutgiltigt lämna det som fortfarande håller honom kvar i hemlandet. Då kommer två kvinnor och leder honom mot kajen med varsamma steg, som om han vore sjuk. Det är mycket kallt. Himlen är mulen. Monsieur Linh andas in doften av det nya landet. Han känner ingenting. Det finns ingen doft. Det är ett land utan dofter. Han trycker barnet hårdare mot sig, sjunger sången i hennes öra. I själva verket är det också för sig själv han sjunger, för att höra sin egen röst och musiken på sitt eget språk. Monsieur Linh och barnet är inte ensamma på kajen. Där finns hundratals som de. Gamla och unga väntar fogligt med sina torftiga tillhörigheter bredvid sig, väntar i en kyla de aldrig tidigare upplevt, väntar på att man ska säga åt dem vart de ska gå. De talar inte med varandra. De är bräckliga statyer med sorgsna ansikten och de huttrar i djupaste tystnad.


10

En av de kvinnor som hjälpte honom av båten kommer fram till honom. Hon gör tecken åt honom att följa med henne. Han förstår inte hennes ord men han förstår hennes gester. Han visar barnet för kvinnan. Hon tittar på det, tycks tveka och ler till slut. Han börjar gå, följer henne. Barnets föräldrar var Monsieur Linhs barn. Barnets far var hans son. De dog i kriget som härjar i landet sedan många år. De gick iväg en morgon för att arbeta på risfälten, de hade barnet med sig, och på kvällen kom de inte tillbaka. Den gamle mannen sprang. Han var andfådd när han kom fram till risfältet. Kvar fanns bara ett enormt skvalpande hål och på ena sidan av kratern låg kadavret av en buffel med uppfläkt buk och oket knäckt mitt itu som ett halmstrå. Där låg också hans sons kropp, sonhustrun, och längre bort låg den lilla flickan med ögonen vidöppna – lindad och oskadd – och intill flickan låg en docka, hennes docka som var lika stor som hon själv, ett bombsplitter hade slitit huvudet av den. Den lilla flickan var tio dagar gammal. Hennes föräldrar hade gett henne namnet Sang diû, som på landets språk betyder ”Mild morgon”. De hade gett henne det namnet, sedan hade de dött. Monsieur Linh tog upp barnet. Han gick sin väg. Han bestämde sig för att resa för gott. För barnets skull.


11

När den gamle mannen tänker på den lilla flickan på det viset tycker han att det känns som om hon kurar ihop sig ytterligare mot honom. Han knyter handen om handtaget på väskan och följer efter kvinnan alltmedan hans ansikte lyser i novemberregnet. När de kommer fram till ett rum där en behaglig värme råder visar hon honom en sittplats. Hon ber honom att sätta sig. Där finns bord, stolar. Just nu är de ensamma, men något senare kommer alla från båten in i salen och sätter sig ned. De serveras soppa. Han vill inte äta, men kvinnan kommer fram till honom igen och låter honom förstå att han måste äta. Hon tittar på den lilla som har somnat. Han ser hur kvinnan tittar på barnet. Han intalar sig att hon har rätt. Han intalar sig att han måste äta och samla kraft, om inte för sin egen skull så för barnets. Han ska aldrig glömma den stumma smaken av den där första soppan som han motvilligt sväljer, när han just stigit i land, när det är så kallt utomhus. Och när utomhus inte är hans hemland, utan ett underligt och främmande land, och som alltid kommer att förbli det för honom, trots tiden som kommer att gå, trots det växande avståndet mellan minnena och nuet. Soppan är som stadsluften han andades in när


12

han klev av båten. Den har ingen riktig doft, ingen riktig smak. Den påminner inte om någonting. Han känner inte citronmelissens ljuvliga stickande, sötman hos färsk koriander eller den kokta komagens milda smak. Soppan fyller hans mun och hans kropp och plötsligt är det som om det är allt det okända i hans nya liv som fyller honom. På kvällen kör kvinnan Monsieur Linh och barnet till en sovsal. Det är ett rent och rymligt ställe. Två flyktingfamiljer bor redan där sedan tre veckor tillbaka. De har redan gjort det bekvämt för sig. De känner varandra eftersom de kommer från samma provins i hemlandets södra del. De flydde tillsammans, drev länge omkring på ett vrak innan de plockades ombord på en riktig båt. Det är två unga män. Den ene har en hustru, den andre två. Barnen, som är elva till antalet, är stojiga och glada. Alla tittar på den gamle mannen som på en inkräktare, och spädbarnet han bär på betraktar de förvånat och lite fientligt. Monsieur Linh tycker att det känns som om han stör dem. I vilket fall som helst anstränger de sig för att hälsa honom välkommen, de bugar sig inför honom och kallar honom Onkel, som seden bjuder. Barnen vill hålla lilla Sang diû, men han säger lugnt till dem att han helst inte vill det. Han trycker henne intill sig. Barnen rycker på axlarna. De tre kvinnorna viskar och vänder sig se-


13

dan bort. De båda männen sätter sig i ett hörn och återupptar sitt mahjongparti. Den gamle mannen tittar på sängen som han tilldelats. Han lägger försiktigt barnet på golvet, lyfter bort madrassen och placerar den direkt på golvet. Han lägger barnet på madrassen. Till slut sträcker han själv ut sig bredvid henne med kläderna på, och i handen håller han i handtaget till sin resväska. Han sluter ögonen, glömmer familjerna som satt sig i en ring och börjat äta. Han sluter ögonen och somnar in medan han tänker på hemlandets dofter.


◆◆◆ D a g a r N a g å r . m o N S I E u r Linh lämnar inte sovsalen. Han ägnar sin tid åt att ta hand om barnet på ett sätt som är omtänksamt och klumpigt på samma gång. Lillan blir inte arg. Hon gråter aldrig, skriker inte heller. Det är som om hon, på sitt sätt, ville hjälpa sin farfar genom att hålla tillbaka gråten och sina trängande spädbarnsbehov. Så tänker i alla fall den gamle mannen. Barnen tittar på honom och ofta retar de honom, men de vågar inte göra det så att han hör det. Ibland skrattar även kvinnorna när de ser hur han trasslar in sig i blöjbyten eller tvättning: ”Onkel, det där kan ni inte! Låt oss göra det! Hon kommer inte att gå sönder!” Och så skrattar de ännu mer. Barnen också, högre än sina mammor. Men varje gång skakar han på huvudet och visar att han inte vill ha deras hjälp. Männen suckar bedrövat. De återupptar sina oändliga diskussioner och spelomgångar. Monsieur Linh struntar i vad de tänker om honom. Det enda som är viktigt är hans lilla flicka. Han vill ta hand


15

om henne på bästa möjliga sätt. Ofta sjunger han sången för henne. Kvinnan från första dagen, hon som han för sig själv kallar kvinnan från kajen, kommer varje morgon med matvaror och hör sig för om hur alla mår. En ung kvinna följer med henne. Hon kan deras lands språk. Hon agerar tolk. ”Har ni fortfarande inte varit ute, Onkel? Varför går ni inte ut? Ni måste hämta luft!” Han säger nej, helt tyst. Han vågar inte erkänna att han är rädd för att gå ut, gå omkring i den okända staden, det okända landet, rädd för att möta män och kvinnor vars ansikten är obekanta och vars språk han inte förstår. Den unga tolken tittar på barnet, sedan talar hon en lång stund med kvinnan från kajen. Kvinnan svarar henne. De diskuterar. Den unga kvinnan vänder sig till honom på nytt: ”Lillan kommer att tyna bort om ni inte går ut och går med henne. Titta, Onkel, hennes ansikte är så vitt, nästan som på ett litet spöke …” Den unga kvinnans ord oroar honom. Han tycker inte om spöken. Det är redan alltför många som kommer och plågar honom om nätterna. Han trycker Sang diû lite hårdare mot sig och lovar att ta ut henne på promenad nästa dag, om det inte är alltför kallt.


16

”Kylan här, Onkel”, säger den unga kvinnan, ”är som de varma regnen hemma, ni måste vänja er vid den.” Kvinnan från kajen går sin väg tillsammans med den unga tolken. Monsieur Linh tar högtidligt farväl, liksom han alltid gör. Dagen därpå lämnar han för första gången sovsalen och går ut. Det blåser, vinden blåser från havet och lämnar sälta på läpparna. Den gamle mannen slickar sig över läpparna och känner smaken av salt. Han har tagit på sig samtliga kläder som kvinnan från kajen gav honom den andra dagen. Han har på sig en skjorta, tre tröjor, en lite för stor yllerock, en regnrock och skärmmössa. Det gör att han ser ut som en tjock och uppstoppad fågelskrämma. Han har tagit på barnet alla de kläder han bett kvinnan från kajen om. Man skulle kunna tro att han bar på en enorm, avlång ballong. ”Gå inte vilse nu, Onkel, det är en stor stad!” ropade kvinnorna åt honom när han gjorde sig i ordning för att gå ut. ”Akta så att inte någon stjäl barnet från er!” fortsatte en av dem. Då skrattade de allihop, kvinnorna, deras söner och döttrar. Männen som hade tittat upp likaså. De skrattade när de såg honom utstyrd på det där sättet och en av dem ropade genom den stickande röken från cigaretterna de båda oav-


17

brutet rökte medan de spelade: ”Om ni inte är tillbaka inom ett år, informerar vi flyktingkontoret!” Han tog farväl och gick ut, han var skräckslagen av det som kvinnorna just sagt om barn som stjäls. Monsieur Linh gick rakt fram utan att byta trottoar. Han tänkte för sig själv att om han aldrig bytte trottoar och aldrig gick över någon gata, så skulle han inte kunna gå vilse. Han skulle bara behöva vända om för att hitta tillbaka till huset med förläggningen. Alltså går han rakt fram och håller barnet intill sig, barnet som plötsligt blivit enormt på grund av alla kläderna som täcker dess kropp. Kylan gör kinderna, som sticker fram ur ylletygen, röda: lillans ansikte är snart likt en vacker, skär ros som påminner honom om näckrosknoppar, de som slår ut i dammarna alldeles i början av våren. Hans ögon tåras. Kylan framkallar tårar som han låter rinna nedför ansiktet utan att kunna torka bort dem eftersom han håller sin lilla flicka med bägge händerna, så att ingen tjuv ska kunna ta henne ifrån honom. Han går trottoaren fram utan att egentligen titta på staden, han är alltför upptagen av själva promenaden. Kvinnan från kajen och den unga tolken hade haft rätt. Det är sant att det gör gott att röra på sig lite, att gå, och barnet som tittar på honom med sina små ögon som glänser som svarta ädelstenar verkar tycka likadant.


18

Monsieur Linh går en lång stund, märker knappt att han hela tiden passerar förläggningen, för eftersom han aldrig lämnar trottoaren tar hans promenad honom bara i cirklar runt ett stort kvarter. Efter ungefär en timme känner han sig trött och sätter sig på en bänk mittemot en park på andra sidan gatan. Han lägger barnet i knäet och tar fram ett kuvert som han fyllt med kokt ris ur fickan. Han tar riset i munnen och tuggar för att göra det mjukare, som en gröt, sedan tar han det ur munnen och ger till barnet. Därefter låter han ögonen vandra runt omkring sig. Inget ser ut som det han är van vid. Det är som att födas en andra gång. Bilar i oräkneliga mängder som han aldrig sett förut passerar i en strid ström. På trottoarerna går männen och kvinnorna mycket fort, som om det gällde livet. Ingen går i trasor, ingen tigger, ingen bryr sig om någon. Där finns också många butiker. Deras stora och rymliga skyltfönster svämmar över av varor som den gamle mannen aldrig ens hade kunnat gissa att de fanns. Att titta på allt detta ger honom svindel, han tänker tillbaka på sin hemby på samma sätt som när man tänker på något man drömt, och inte är säker på om det verkligen är en dröm eller en förlorad verklighet. I byn fanns bara en gata. En enda. Den var av


19

stampad jord. När det regnade våldsamt och lodrätt blev gatan till en rasande bäck där barnen skrattande lekte tafatt utan kläder. När det var torka sov grisarna där och vältrade sig i dammet medan hundarna skällande jagade varandra. I byn kände alla varandra och alla hälsade när de möttes. Det fanns allt som allt tolv familjer och varje familj kände till de andra familjernas historia, kunde namnen på mor- och farföräldrarna, förfäderna, kusinerna, kände till vilka tillgångar var och en hade. Byn var på det hela taget som en enda stor familj, utspridd i husen som låg uppflugna på plintar. Under husen gick hönorna och ankorna omkring och pickade och kacklade. Den gamle mannen blir medveten om att när han pratar för sig själv om byn, gör han det i imperfekt. Det hugger till i hjärtat på honom. Han känner verkligen hur det hugger till i hans hjärta och han trycker sin fria hand hårt mot bröstet, där hjärtat sitter, för att få stynget att försvinna. Monsieur Linh fryser inte på bänken. Att tänka på byn, även om det är i imperfekt, är lite som att fortfarande vara där, trots att han vet att inget finns kvar, att alla hus bränts ned och förstörts, att alla djuren är döda, hundarna, grisarna, ankorna, hönorna, liksom de flesta av människorna och att de som överlevt, precis som han, har flytt till jordens


20

alla hörn. Han drar upp kragen på regnrocken och smeker det sovande barnets panna. Han torkar bort riset som runnit på ömse sidor om den lilla flickans mun.

9789113017129  

Philippe Claudel Monsieur Linh och den lilla flickan översättning: Lisa Lindberg Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 G...