9789164205308

Av samma författare Fyrtio dagar utan skugga 2013 Skuggorna vänder tillbaka 2016

Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se

ISBN 978-91-642-0530-8

© Olivier Truc 2016 Utgiven av Piratförlaget Franska originalets titel: La montagne rouge Översatt av Marianne Tufvesson Omslag: Eric Thunfors Omslagsfoto: Tomas Zrna/Getty Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2018

1 Måndag 14 september.

SOLENS UPPGÅNG: KL. 6.30, SOLENS NEDGÅNG: KL.19.38.

13 TIM. 8 MIN. SOLLJUS.

Rödfjällets rengärde. Kl. 9.35.

Petrus Eriksson torkade sig i ansiktet med baksidan av handen och lämnade ett blodigt avtryck på sin skäggstubbiga kind. Högarna av rosaaktiga tarmar växte, indränkta i sina drypande safter som bildade en sjudande bäck. Bäcken svällde till ett stinkande vattendrag, en ruttnande orm som tycktes förfölja honom. Absurt. Omänskligt. Det röda avtrycket försvann, upplöst av tunga regndroppar som lakade ur honom. Droppe efter droppe. Skyfallet från ovan drev honom till vansinne. Han stack in händerna i skrovet igen och ropade upp mot himlen. Vattenmassorna hånskrattade, det hade regnat oavbrutet i flera dagar. De kunde omöjligt vänta längre. Återigen fylldes han av ursinne. Hans illa tilltygade händer banade sig väg över revbenen fram till bäckenbenet. Petrus hörde inte när skinnet släppte. Regntortyren hamrade mot hans skalle, tyngde ner axlarna. Det var länge sedan kläderna slutade skydda hans genomblöta kropp. Sömmarna skar in i huden som var irriterad av allt kliande. Petrus röt och stönade vid varje mödosam rörelse som drog honom längre in i den döda djurkroppen.

Inte i mannaminne hade dessa tundratrakter drabbats av en sådan vädrets förbannelse. Ett straff. Petrus hämtade andan och rätade på sig för en stund. Dimman tilltog. Bara den som fattades nu. Snart skulle omgivningarna försvinna i ett kvalmigt töcken och göra honom osynlig för de andra, som skymtade i form av ängsligt upptagna skuggestalter. Han högg i på –7–

nytt. Nedblodade händer, löddriga röda avtryck och nya tag med ärmen i ansiktet, stönande medan andedräkten blandade sig med den allt tätare dimman. Han värjde sig mot dimstråken som han värjde sig mot ödet, utan övertygelse. Regndropparnas smatter knäppte i öronen, mer irriterande än en myggsvärm.

Ett rop fick honom att vända sig om. Runt omkring klafsade karlarna omkring i gyttjan och försökte inte ens undvika de brunaktiga störtfloderna längre. Äntligen lossnade skinnet. Petrus Eriksson föll omkull med det på marken. Kom på fötter igen, halkade. Han tumlade runt med det rödaktiga skinnet som effektivt sköljdes av vattenmassorna. Utmattad blev han stående en stund på alla fyra bredvid skrovet. Dropparna studsade från den flådda kroppen till hans axel och letade sig in under overallen. Han orkade inte flytta på sig. Oljudet påminde honom om något.

Moderns radioapparat. Hur hon förgäves brukade leta efter stationer, sökte igenom etern när det var dags för väderleksrapporten och skruvade upp ljudet i hopp om att fånga ett fragment av en människoröst, men det enda som mötte deras öron var ett enträget knaster. Regnridån liknade en spökfrekvens vars sprakande gick honom på nerverna.

Petrus Eriksson ställde sig upp. Med långsamma steg gick han mot rengärdet. Till vänster mötte han två stirrande ögon. Till höger väntade honom ytterligare ett ögonpar, där han såg sin egen misstro speglas. De tre männen gav sig in i inhägnadens mitt, mödosamt plumsande i den formlösa massa som sög till sig deras sista krafter. Två av dem kastade sig över en kropp i rörelse och tryckte ner den mot marken. Skepnaden kämpade emot, men var också den på väg att tömma sina sista krafter. Efter flera försök lyckades de dra den åt sidan och samtidigt undvika att bli stångade av andra gestalter som tröstlöst travade runt, lika nedslagna som de själva. En av männen lyfte upp presenningen som omgav det cirkelformade gärdet och knuffade sedan sin fånge åt sidan intill det andra kadavret. Petrus Eriksson satte bultpistolen mot nacken och tryckte av.

Färdigt. En kort stund stod han och drömde med vapnet i handen i hopp –8–

om att tystnaden skulle sänka sig över dem och hedra det liv som just hade flytt. Ingen rast, ingen ro. De båda andra drog fram kniven. Petrus såg upp mot himlen och lät sig piskas för att sona sina synder. Vattnet forsade in via halslinningen och letade sig ner längs ryggraden. De två andra männen lyfte upp djurkroppen och la den på en stålbänk. De bredde ut en presenning över kroppen till skydd mot regnet. Dropparnas trummande övergick i rent raseri. De påbörjade styckningen, skar av den gurglande halsen och samlade upp det ångande blodet i en hink. En av männen stack ner en lång träslev i hinken och rörde om i den tjocka blandningen. Den andre skar av klövarna. Huvudet låg snart bland de andra i högen, med groteskt hängande tunga. Ett långt knivblad skar igenom köttet och fortsatte hela vägen upp till halsen. Petrus gick fram och högg i. Krafterna svek honom.

Efter några minuter då det kändes som om han skulle drunkna återvände han till rengärdet. Han såg inte var det slutade eftersom sikten skymdes av regnridån och dimslöjan. De allt färre renarna tröttade ut sig när de försökte fortsätta röra sig i cirkel och brydde sig inte längre om att undvika silhuetterna som höll utkik efter deras öron för att gissa sig till märket.

Dimman gjorde allting suddigt. Djurens rosslingar la sig ovanpå smattret.

Petrus gnuggade sig i öronen för att tillfälligt slippa ljudtortyren. Han måste därifrån. De senaste dagarnas spända stämning hade fått renägarna att råka i luven på varandra och kulminerade nu på grund av vädret. Petrus Eriksson stod kvar i renarnas mitt. Djuren kretsade runt honom. Dimman dolde tallarna bortom gärdet. Karlarna orkade knappt lyfta armarna, de var som ynkliga marionettdockor som ingen iddes styra. Renarna travade runt. Han kände sig frånvarande. Han tyckte sig uppfatta stråk av tystnad.

Han kände igen tecknen. Glappen i verkligheten som förebådade sammanbrottet.

En kortvuxen gestalt lösgjorde sig ur dimman. Petrus Eriksson klippte med ögonen. Pojkens allvarsamma min fick honom att ta sig samman.

Hans son Viktor kom emot honom, framknuffad av renarna, en tunn gestalt med revor i sin nedblodade overall. Men när dimman släppte taget –9–

häpnade Petrus. Han såg inte längre sonen, bara skelettdelen som pojken viftade med. Renägaren glömde var han befann sig, smattret upphörde, han gnuggade sig förgäves i ögonen, snart förblindad igen, gnuggade ögonen på nytt. Sonen stod kvar och väntade med samma kroppsspråk.

Bakom honom klev en renägare fram ur dimman. Därefter ännu en, och så en till. Bedrövade tvättsvampar i procession. I täten gick förstås Per Persson, som fortsatte framåt. Han hade också förstått. Han var snabbare, vred benet ur pojkens hand och kastade det långt in i dimman, med en kort borrande blick på Petrus.

– Vi vill inte ha några problem här, ropade han.

Stråken av tystnad avlöste varandra. Petrus kämpade mot sin egen trötthet. Han synade karlarna med tung blick.

– Tycker ni verkligen att det är läge att åka fast?

Men kunde de ens höra honom? Petrus gick fram till den vassögde som varit så snabb att kasta. Han böjde sig fram mot mannens öra, denne höjde hastigt hakan.

– Och du är säker på att de andra inte har spioner här?

Persson mönstrade honom med blicken utan att svara och vände honom sedan ryggen, uppslukad av regnväggen.

Pojken förlorade inte fattningen. Han tog Petrus Eriksson i ärmen och drog honom med sig till rengärdets bortre ände, utan att bry sig om de utschasade männen, de vilsna renarna, regnet som öste ner. Han pekade för att visa sin pappa. Petrus såg. Ur djupet av den genomblöta marken stack det upp mänskliga benrester som blottlagts av det domedagslika skyfallet.

– 10 –

2

Rödfjället. Kl. 12.15.

Pickupen hade det kämpigt på den smala vägen till rengärdet. Vindrutetorkarna hann inte med. De fullkomligt dränktes av vattenmassorna.

Nina Nansen slet ögonen från lervällingen som översvämmade vägen.

Hon sneglade upp mot taket. Frågan var om plåten skulle stå emot störtregnets attacker. Vid hennes sida satt Klemet, till synes oberörd av de rasande elementen. Han slumrade. Eller surade. Kanske både och. Han hade påmint Nina om att vädret hade lika mycket att säga till om hos renpolisen som en avdelningschef, om inte mer. Och när regnet föll i täta ridåer, som det gjort de senaste dagarna, tog man chansen att hålla sig inomhus. Man jobbade ikapp allt eftersatt pappersarbete, man gav sig inte ut och gyttjebadade i någon sorts missriktad arbetsnit. Sådant hade man inget för. Regnet spädde ut de bästa avsikter.

Men telefonsamtalet från Petrus Eriksson några timmar tidigare hade gjort henne fundersam. Han var ordförande i den lokala samebyn, Balva.

Renägarens röst skvallrade på samma gång om total utmattning och orubblig beslutsamhet. En blandning som hade påmint henne om Aslak, som försvunnit i polarnatten. Aslak, så oroande, så annorlunda, så stolt.

Så tragisk. Man hade aldrig hittat hans kropp.

– En och en halv timmes körning, hade Nina argumenterat. Vi behöver inte ens någon fyrhjuling, inget släp som ska kopplas på!

Pickupen stannade framför en bom. På andra sidan fortsatte vägen upp – 11 –

mot fjällens utlöpare. Renägaren hade informerat dem. Hänglåset var inte på. Nina kastade ett öga på Klemet. Hennes kollega och patrullchef rörde fortfarande inte en min. Hon drog upp huvan, knäppte igen kragen på sin grafitgrå polisparkas och öppnade bildörren. Hon vacklade till när en vindby träffade henne med full kraft rakt framifrån. Nu hade det börjat blåsa också. Hon tappade nästan andan på kuppen. Hon halkade till och fick stödja sig mot bildörren innan hon drämde igen den. På bara ett ögonblick var hon genomblöt. Hon tog ett djupt andetag. Med sikte på bommen rörde hon sig robotaktigt med långsamma steg för att inte tappa balansen. Det var knappt hon såg var hon satte ner fötterna eftersom stövlarna sögs ner i gyttjan och varje steg rörde upp en brunaktig sörja. Hon tryckte ner bommens motvikt och återvände till bilen. Hon sträckte ut armarna för att låta vattnet rinna av. Hjärtat bankade hårt. Hon startade bilen igen.

Chefen för renpolisen hade i början av hösten placerat dem i södra Sápmi, mitt i Sverige. Konflikterna mellan renägare och markägare förgiftade stämningen. Deras nuvarande placering i den lilla byn Funäsdalen låg hundrafemtio mil från nordnorska Skaidi där de hade tillbringat de senaste månaderna.

För Nina var det ingen större nackdel att hon var norska. Språken var likartade, liksom sederna. Hon befann sig rentav lite närmare sina hemtrakter nu, knappt hundra mil från fjorden. Patrull P9 hade fått en mjukstart sedan ankomsten, några besök hos renägare, renar som blivit påkörda av bilar, tjafs kring jakttillstånd, alldeles lagom för att ta pulsen på deras nya område.

Patrullbilen körde in i en dimbarriär. Nina sänkte farten och skärpte uppmärksamheten. Till och med Klemet försökte urskilja var vägen gick i den täta dimman.

Hon tvärbromsade på nytt i en kurva när de svaga strålkastarljusen fastnade på en syn som kunde vara hämtad ur Dantes inferno. I hällregnet som hamrade mot vindrutan hängde djurkroppar med avskurna huvuden – 12 –

och klövar, fastkrokade i låren vid metallstolpar. Nina drog upp huvan igen och klev ur bilen för att återigen mötas av vinden med full kraft. Den här gången var hon förberedd och kämpade inte emot, utan stretade vidare med tunga steg. Klemet klev också ur. Det sprutade vatten från djurkropparna. Nina kunde inte se mer än ett tiotal meter framför sig.

Hon ryste till trots att hon inte frös. Det borde ha varit fullt av renägare på platsen, barnskratt, fyrhjulingar och motorcyklar, bölande renar, skällande hundar, människorop. Klemet pekade åt vänster. Hon styrde stegen ditåt och rundade de styckade renarnas vitaktiga kroppar. Hon gick utan att släppa de uppsprättade djurbringorna med blicken och kände plötsligt hur hon föll baklänges. Hon dråsade raklång på rygg och tog sig snabbt upp på alla fyra, med händerna nedkörda i gyttjan upp till armvecken.

Hon ville svära till, men ropet fastnade i halsen. Framför henne låg en hög med renhuvuden travade på sina grenliknande horn, de stora ögonen stirrade med glasartad blick och blodiga näsborrar. Nina fick återigen svårt att andas. Regnväggen pressade sig mot henne. De uppochnedvända huvudena var kapade bakom öronen, där den fula sårytan var svullen och rödaktig, och de vilade på sina stora hornkronor nedstuckna i lervällingen.

Jättespindlar beredda att kasta sig över henne. Hon kunde inte längre urskilja Klemet som slukats av dimman. Hon ropade hans namn men överröstades av regnet. Fortfarande på alla fyra kämpade hon för att befria händerna som sögs ner i dyn. Sörjan var rödaktig. Hon drog sig häftigt baklänges, andades flåsande och skakade på händerna. Hon stötte emot något, vände sig om, kom upp på knä beredd att försvara sig med händerna drypande av blod och lera. Framför henne stod en skäggig man och fixerade henne med genomborrande blick. Han böjde sig fram. Nina blinkade för att få bort det forsande vattnet som rådbråkade hennes kinder och letade sig in genom polisoverallens halsöppning. Mannen räckte fram handen. Den blodblandade gyttjan kröp in vid ärmsluten. Hon följde efter honom med stövlar som blev tyngre för varje steg där de gick längs kanten av en inhägnad. Jättespindlarna hade försvunnit i dimman.

– 13 –

Mannen visade in henne i en stor kåta. Regnets ihärdiga hamrande mot tältduken var en pina för öronen, men här slapp hon åtminstone bli överöst av vatten. Mitt i kåtan brann en eld. Röken steg i slingor och försvann genom öppningen upptill. En flyktig och harmonisk bild som återförde henne till världen. Nina blev för en kort stund stående helt utmattad med hängande armar. Hon skulle ha velat skala av sig overallen och alla klädlager som klibbade vid huden. Ett antal forskande ögonpar riktades mot henne. Klemet satt på andra sidan härden. Han höll på att torka sin polisjacka. Den skäggige slog sig ner bredvid Nina och bad henne att göra detsamma.

– Det var jag som ringde. Vi har hittat en skelettdel.

– Är du helt säker på att det är ett människoskelett?

– Det är åtminstone inte färskt, det var inget kött på benet som jag såg i marken, och inte på det andra heller.

– På det andra? utbrast Klemet.

Eriksson såg klart besvärad ut nu.

– Äh, det var inget.

– Petrus!

– Alltså, först trodde vi helt enkelt att det var ett renben, så vi slängde det bakom gärdet.

Det skulle rättsläkaren knappast gilla, tänkte Nina. Men vid närmare eftertanke hade hon svårt att tro att renägare kunde förväxla renben och benrester efter människor.

– Säg att du skojar, sa Klemet irriterat, kunde ni inte kolla lite mer på tv-serier i stället för att hänga ute på tundran jämt? Då skulle ni veta att man inte rör någonting på en brottsplats.

– En brottsplats, då vet du redan att det är ett brott? sa Petrus Eriksson ilsket. Det kanske är du som kollar på lite för många tv-serier?

Nina kunde inte hålla tillbaka ett leende.

– Och var någonstans slängde ni det?

– Där har du det, sa Petrus och nickade mot ena änden av tältet.

– 14 –

Klemet drog på sig en blå plasthandske. Han tog Nina avsides. Petrus Eriksson diskuterade med de andra renägarna som satt runt härden.

Röken stack i Ninas ögon. Nu när hon hade tak över huvudet kändes de vämjeliga omgivningarna ännu värre och hon försökte att inte tänka på den blodblandade sörjan som åt sig in i huden.

– Nog ser det ut som ett människoben, jag skulle tippa på ett lårben.

Petrus Eriksson hade hört och reste sig. De andra karlarna såg inte upp där de satt och stirrade ut i tomma luften och samlade krafter innan de skulle ut igen. Sameledarens tröttkörda min gjorde intryck på Nina.

Klemet böjde sig fram mot hennes öra.

– Enligt Petrus hittades benet i rengärdet och kom upp till ytan på grund av regnet. Om vi måste spärra av rengärdet när renägarna är mitt uppe i slakten riskerar det att bli ett jäkla liv. Vi får använda silkesvantar.

Petrus spände ögonen i poliserna.

– Vi har redan förlorat en massa tid med att vänta på er. Och all förlorad tid är väldigt dyrbar här. Skulle vi kunna rappa på… Mina karlar börjar bli otåliga.

Nina kastade en blick på renskötarna som fortfarande satt ner. Ingen såg åt deras håll. Det kanske var det som var problemet. Poliserna var inget att bry sig om. Och renägarna struntade förmodligen i om de förstörde en brottsplats bara de slapp tillbringa fler timmar ute i skyfallet. Somliga av dem kanske rentav såg det som en fördel.

– 15 –

3

Rödfjällets rengärde. Kl. 17.20.

Poliserna hade åkt sin väg, men skulle snart vara tillbaka. Petrus Eriksson hade tvingats lova att han och karlarna skulle hålla sig borta från det avspärrade området. Hur länge skulle det löftet hållas? Situationen kunde snabbt urarta. Som samebyns ordförande visste Petrus sina skyldigheter gentemot den övriga klanen, men också gentemot styrelsen, slakteriet och helikopterpiloten. Att lösa den ekvationen tog hårt på krafterna varje säsong. Antalet renar i Balvadistriktet uppgick till i runda slängar sextusen och Petrus visste att han på allvar kunde räkna med tio renägare fördelade på nio olika driftsenheter, trots att samebyn på papperet hade trettio renägare. Men allt fler av dem var numera bara verksamma på deltid.

En renskötare kom fram till honom i utkanten av gärdet.

– Hur lång tid tar det, tror du? undrade Jon Forsberg.

Forsberg tillhörde kategorin deltidare, men Petrus såg honom som sin bästa vapendragare. Han jobbade även vid skidanläggningen på vintern och våren och som lagerarbetare och kassabiträde på Ica under resten av året. Petrus visade med hakan mot den största inhägnaden där det borde finnas runt femtonhundra renar.

– Därinne har vi fortfarande bete till djuren i två dagar. Inte mer.

– Det knotas, ska du veta.

– Det här satans regnet … Vi ligger efter. Men att det skulle bli så illa … Snart är vi i samma sits som för fem år sedan.

– 16 –

– Med en helvetes skuld.

– Och ändlösa diskussioner med länsstyrelsen. Gudars vad jag hatar det här jobbet ibland.

Sin vana trogen rörde sig renarna långsamt i en cirkel, och deras makliga tempo hade en lugnande effekt på Petrus.

– Var är de andra?

– De väntar på dig. Men jag har en känsla av att Per håller på att hetsa upp dem.

– Jag vet vem jag kan lita på, oroa dig inte. Ska jag vara helt ärlig är det inte våra små interna problem som oroar mig mest just nu.

– Jag vet. Jag begriper inte hur du orkar. Du gör ett fantastiskt jobb.

– Det är det inte alla som tycker.

– Idioter. Ingen annan skulle klara det du gör för oss.

Petrus såg upp mot himlen. Den var täckt av mer eller mindre mörka grå moln. Små vita fläckar livade upp ovansidan av fjället. Snön hade inte smält bort helt under sommaren.

Petrus Eriksson drog med sig Jon mot kåtan där de andra renägarna väntade. En del var otåliga att få komma hem. Väl inne i tältet började han med att hälla upp en mugg kaffe. Ett tjugotal karlar satt och trängdes i en luft som var tjock av fukt, svett och rök.

– Jag tror vi har två dagars jobb kvar i huvudgärdet, sa han efter att ha svalt en första brännhet klunk.

– Två dagar låter ju fint, invände Per Persson. Men då har vi de tvåtusen renarna på Lillvallarna kvar. Du vet väl att de som går i det stora gärdet nu har varit där två dagar längre än vanligt på grund av dimman?

– Tror du inte jag vet det? svarade Petrus Eriksson. Jag har ju tjatat hela våren om att vi inte ska använda huvudgärdet före septemberslakten, så att betet hinner växa till sig. Hade jag lyssnat på dig skulle vi ha varit här vid kalvmärkningen i somras, då hade vi inte haft så det räckte och inte ens klarat två extra dagar nu. Och vi hade varit tvungna att släppa ut renarna.

– 17 –

– Jo, men på grund av det fick vi åka en jäkla massa vändor fram och tillbaka.

– Än sen då, det brukar vi väl alltid göra?

– Kanske det, men du glömmer att några av oss har ett annat jobb. Vi är faktiskt i majoritet i samebyn.

– Visst, det är förstås väldigt behändigt här för dig, inte så långt att köra eller hur, och då gör det ju inte så mycket att vi överutnyttjar betet i ett gärde eftersom det är bekvämt för dig … Jag märker också att det mest är du som klagar.

– Än sen då? Jag gör väl min del av jobbet? Och de andra med. Att vi är här betyder ju att vi vill att det ska funka, glöm inte det, annars hade vi redan slutat med renskötsel som så många andra.

Ett instämmande mummel hördes i kåtan. Petrus Eriksson gillade inte Per Persson men visste att han delvis hade rätt.

– Och skogsägarna, har ni tänkt på skogsägarna?

En annan renägare hade just ställt sig upp, med termosen i handen.

Hans gråa hår låg klistrat vid huvudet på grund av regnet. En av den gamla stammen som också han hade en lång historia av konflikter med traktens markägare. Den gamle fortsatte.

– För de dyker ju upp igen med sina maskiner och vill avverka bestånden norr om Svansjön. De kommer att förstöra alla lavar för oss nu igen till vintern. Och måste vi leta upp andra betesmarker hamnar vi i knipa, det vet ni mycket väl.

Nytt mummel. Den gamle hällde upp en ny mugg kaffe.

– Ser du Petrus, i vårt distrikt behöver vi få lite klarhet i saker och ting.

Det har blivit sämre under lång tid nu. Karlarna orkar inte mer. Skogsägarna ljuger för oss. De struntar ju i de där samråden då det är meningen att de ska väga in våra behov av att använda marken till bete. De skrev under ett papper en gång för att blidka länsstyrelsen, men sedan dess bryr de sig inte.

Och länsstyrelsen har fått sitt papper undertecknat och bryr sig inte heller.

Skogsägarna, rättegången och nu det här regnet, och …

– 18 –

– Och så den här helvetes benbiten som gör att vi får snuten på halsen igen, vi blir inte ens färdiga med jobbet här utan måste vänta tills de kommer tillbaka i morgon, vad de nu kan ha på hjärtat?

Per Persson var stöddig igen. Petrus visste att han kunde få en stor del av gruppen med sig.

– Va, varför ska vi behöva vänta på att snuten kommer tillbaka? För några benknotors skull? De där knotorna kommer inte att bli levande igen. Jag är jävligt less på det här. Jag har fortfarande hundra renar kvar, om inte mer, och måste slakta tio av dem. Och i morgon har jag jobbet som väntar på mig i affären.

– Och jag på verkstan, säger en annan.

– Och jag på vårdcentralen …

– Och jag …

– Och jag och jag och jag, men herregud, ni tänker då bara på att gnälla!

– Vi gnäller inte, fortsatte Per Persson, men vi tycker att du sitter på för många stolar.

Petrus Eriksson sa ingenting. För många stolar? Hur skulle han annars göra? Han lät blicken vandra mellan ansiktena omkring sig. Vissa, som Per Persson, hade länge ifrågasatt hans ledarskap, inte så mycket av personliga skäl, utan mest för att bevara balansen. Persson var till exempel en mästare på dubbelspel. I andra kretsar, i staden, framhöll han ibland sin renägarstatus och krävde att folk skulle respektera hans rättigheter som medlem av en utsatt minoritet för att kunna snika till sig förmåner från annat håll. Alla var inte så förtjusta i det dubbelspelet. De andra renägarna som jobbade deltid spelade som tur var inte lika mycket teater, men ibland räckte det med en gubbe som Persson för att svenskarna skulle dra alla över en kam och se alla samer som bidragskrävande gnällspikar.

Alla iakttog varandra.

– Renpolisen kommer tillbaka i morgon, så får vi se. Så länge rättegången pågår har vi inte råd med minsta snedsteg.

– 19 –

Den här gången inskränkte sig mumlet till en grymtning från Persson.

De andra höll sig tysta.

– Och ni verkar ha glömt att man har hittat ett lik, fortsatte Petrus. Då kan ni vara säkra på att de kommer att börja rota i våra affärer. Och det vore nog klokt av dig, Persson, om du höll det i minnet.

– 20 –