9789185379620

REIDAR JÖNSSON

VAD MITT ÖGA SÅG roman

Lindelöws Bokförlag 3

Jerusalem I nattens allra mörkaste timme slår starka strålkastare och snurrande blåljus från polisbilar mot hotell King Davids stora fasad. Flera av hotellets gäster på besök i Jerusalem har vaknat av en kraftig explosion och strömmat ut i parken. Nyfikna drar de sig med upprörda frågor mot de militära fordonen som bildar en ogenomtränglig mur som skydd och de kommer inte tillräckligt nära för att se något innanför avspärrningen. Även militärer i full kravallutrustning förstärker skyddet mot nyfikna blickar. De ser upp mot strålkastarna som söker av hotellets fasad och stannar vid ett krossat fönster på fjärde våningen då en plötslig vindby sveper en tung gardin ut ur det gapande hålet.

Inne i rummet belyser det plötsliga, starka ljuset för en sekund omkullvräkta möbler, krossade lampor och väggar med djupa hål efter skottsalvor. Sedan lägger sig gardinen åter tillrätta och lämnar rummet i ett dunkel.

Ingen i rummet noterar händelsen. Alla har uppmärksamheten riktad mot en gammal man, fångad i ljuset från en provisoriskt uppriggad lampa medan de själva sitter som skuggor bakom ett skrangligt fällbord.

5

Mannen är lång och gänglig, har ett urgröpt ansikte med höga kindknotor, en skarp näsrygg och en bestämd mun. Han svajar på stolen, som om han just hade mött en skur av fientliga frågor och hot. Så skakar han på huvudet. Med endast ett öga ser han på de hotfulla gestalterna.

Han fastnar med blicken på en kraftfull kvinna, placerad vid bordets mitt. När hon lutar sig framåt och ska säga något uppfattar han rörelsen och sätter avvärjande upp båda händerna, som för att dämpa en allt för hög hastighet vid en väntad kollision, men även för att markera att det är han som har huvudrollen och nu tänker säga något.

Han börjar tala, sökande och dröjande, lite omständligt, men efterhand med en tydlig vink om att han bestämmer takten och att han inte tål att bli avbruten.

6

förhöret ...

Ursäkta. I min ungdom löpte ett tonband på bandspelarens snurrande hjul. Er har inte ens en blinkande lampa.

Hur ni kan vara säkra på att den tar upp ljud övergår mitt förstånd. Men så är det nuförtiden. I min ungdom visste jag allt. Nu varken ser eller förstår jag särskilt mycket. En naturlig process, kan jag tänka. Medan ungdomar omfamnar framtiden i övermod drabbar eftertankens kranka blekhet oss äldre.

Ni suckar redan och vill att jag ska raska på, men om jag får berätta i min egen takt och på mitt eget sätt lovar jag att alla blir nöjda. Jag vill ingenting hellre än att skärskåda varje detalj i förloppet fram till varför jag olyckligtvis har hamnat framför er.

Apropå nöjd, om det hade varit ljusare i rummet hade jag sett er bättre, även om jag förstår att ni vill ha gardinerna fördragna när det inte finns något glas i fönstret.

Verkligen kvicktänkt att skjuta sönder det och slänga ut spräng­laddningen, det måste jag säga. Heder åt livvakterna. Särskilt de som dog borde få en postum utmärkelse.

7

Nåja. Det är ju inte jag som bestämmer sådant.

Ni frågar varför jag är här.

Låt mig börja i Sveriges huvudstad, Stockholm.

Det var en helt vanlig dag i mars. Jag stod framför fönstret i min kalla och dra­giga ateljé och försökte fokusera på några svarta och suddiga fläckar långt nedanför i Mälarens frusna vatten. Det var de outtröttliga bogserbåtarna som höll rännorna öppna genom isen mot arbetsplatsen vid Slussen och Riddarholmen. Tidigare hade skådespelet varit ett nöje att ibland distraheras av, liksom gyttret av kranar och pålar längre bort, men nu hade det blivit an­norlunda.

Hur jag än ansträngde mig för att urskilja detaljerna med mitt enda öga blev utsikten bara som ett förebådande skuggspel om min dystra framtid. Livet går vidare utan mig. Raska män och kvinnor fortsätter att spränga sig fram dag som natt så att husen darrar när de anlägger en tunnel djupt där nere under Mälarens utlopp till Östersjön.

Och sedan kommer de ännu levande att resa under jord, tänkte jag och fick av skadeglädjen kraft att slita mig från fönstret och treva mig bort till arbets­bordet, där jag försökte tvinga ögat till skärpa för att granska originalet till mitt sista verk. Med blyerts tecknar jag bokstäver och ord – de kan för en betraktare verka meningslösa – samt bilder från gamla foton från min tidiga ungdom i en FN-bataljon i Kongo. Eftersom mina tavlor är ganska stora är det ett tålamodsprövande arbete. Vad jag försöker åstadkomma vet jag inte, men betraktarna brukar ofta säga att de börjar misstro sin egen synförmåga när de betraktar verken. De säger också ofta att de känner sig lurade.

Med tanke på mitt nuvarande tillstånd har det smugit sig in en viss ironi i detta – med min dåliga syn och trots ett 8

förstoringsglas lyckades jag inte få skärpa i bokstäverna. Även bilden böljade gäckande som under en vattenyta.

Den här gången hade jag pla­cerat en bildsvit mitt i övre fältet av tavlan. De har oftast hamnat olika och har alltid varit mödosam och svår att teckna så att betraktaren misstar sig och tror att bil­derna är fotografier. Ni förstår kanske – detta att inte veta om mitt senaste verk var färdigt var en obehaglig känsla eftersom ju ingen annan än jag kunde besvara den frågan.

Jag bestämde mig för att riva sönder bilden.

Ett enda ryck på en tiondels sekund och jag hade rivit sönder två års ar­bete. Så enkelt. Men hellre det. Jag skulle ändå aldrig få veta om mitt sista verk hade varit tillräckligt bra.

Lyckligtvis ringde telefonen och räddade mig från att falla längre ner i självömkan. Jag famlade efter det gamla färgfläckade monstret med snurrskiva. Varför knappa sig fram när man kan snurra. ”Erik Lager! Tala!”

Så svarade jag. Barskt. Som jag brukar.

Och med sin mullrande bas dånade Efraim att han som avtalat skulle eskortera mig till S:t Eriks ögonsjukhus.

Hade jag glömt det? undrade han.

Nej, det hade jag inte, ljög jag frankt för min relativt nyblivna vän.

Det var endast tio år sedan Efraim Godfrey trädde in i mitt då friska synfält som en bastant karl med dånande sång över köttiga läppar. På den tiden, alltså för tio år sedan, hade Efraim Godfrey både en fru och en liten hund. Så mycket till hund var det nu inte, den var bara en liten lurvig rackare. Även en sådan skulle dock dras runt i kvarteren.

9

Alltså stötte jag på Efraim Godfrey i korsningen av Bellmansgatan och Brännkyrkagatan och just som han stod där anade jag den sortens vilsenhet och förvåning som drabbar de flesta pensionä­rer och jag tänkte skynda förbi.

Man har nog med sitt eget. Men så brast han plötsligt ut i en sång, helt okänd för mig, och förvånad stannade jag och lyss­nade. Efter en god stund slutade han sjunga och förklarade att akustiken mellan de gamla husen faktiskt gav rösten en fin klang och att han ibland därför locka­des att testa om Sarastros andra aria i Trollflöjten fortfarande satt i kroppen. På scener världen över hade den nämligen varit hans stora paradnummer.

Så fick han det sagt.

Vi tävlade alltså inte i samma konstgren.

Efter den vanliga stunden av blixtrande, lysande och joxande med apparater på S:t Eriks ögonsjukhus beklagade den välmenande läkaren min allvarliga situa­tion. Jag hade fått malignt melanom även i mitt kvarvarande öga. Den var inget att orda om. Sådant ingår i detta som kallas för att leva, sade jag och gick ut till Efraim som hade somnat på väntrummets hårda soffa.

Han brukar göra det.

Jag väckte honom och vi färdades i tystnad till Aguéli Galleri & Café, vårt stamställe i Blecktornsgränds trappa.

Som tack för Efraims hjälp brukar jag bjuda på kaffe; trots att jag ser dåligt vet jag att det stämplas en bild (en lila kaffemugg) på ett kort. Efter tio stämplar får jag en kaffe gratis.

Medan vi sörplade kaffe och tuggade på havrekakor läste Efraim ur ögonsjukhusets broschyr. Jag kunde den nästan utantill. Sakligheten i den ställde ut mig i mitt sorg10

liga och nakna förfall, även om den inte informerade om slutet, detta att man blir ett paket i offentlighetens vård innan man trans­porteras till brännugnen.

Att jag ville undvika sträckan före brännugnen är den huvudsakliga för­klaringen till varför jag har hamnat i detta förhör.

Låt mig förklara. Min sjukdom, malignt melanom, uppträder oftast i huden men kan också förekomma i ögat och då i druvhinnan som är det mellersta skiktet i ögonväggen.

Sjukdomen gör sig först påmind genom att man upplever plötsliga ljusblixtar i ögat och får en drastisk minskning av synfältet. Då går man till en ögonläkare och så får man veta att man har en cancertumör. Först försöker läkarna ta bort tumören genom strålning, när inte det lyckas så opererar de bort ögat och tar bort tumören. I det stadiet kan cancern dock ha skickat ut sina giftiga celler till andra delar av kroppen.

Behöver jag säga mer?

Kanske bör jag också säga att det i broschyren, som Efraim läste, står att man efter beskedet om cancer oftast hamnar i en livskris och därför bör tala med någon, helst en god vän, men att det också går bra med en präst eller sjuk­husets kurator. Den sjuke ska då gärna skriva ner allting han eller hon vill fråga om eftersom man kan vara förvirrad och glömma sådana frågor som är viktiga att tänka på.

Men åter till Agueli Galleri & Café och Efraim, som hostade fram ett skratt efter slutklämmen i broschyren.

Ganska nyligen hade han förlorat både hustru, röst och hund, men ägde ändå fortfarande ett visst sinne för humor om det gällde andra än honom själv. ”Du har förstås skrivit ner allting du vill fråga om”, morrade han.

11

”Absolut”, sade jag. ”Och vännen, det är förstås jag. Man tackar.” ”Så är det. Och eftersom du är min ledarhund på denna min sista vand­ring har du en viktig uppgift.”

Efraim koncentrerade sig på att trycka in ännu en havre­ kaka i sin stora mun och läste vidare: ”Om du känner dig osäker efter besöket bör du kon­takta läkaren igen. Om du inte får tag på läkaren per telefon ska du ringa till vår sköterska eller sekreterare och lämna ett meddelande så ringer läkaren upp dig.” ”Det finns rutiner”, sade jag och tog tillbaka broschyren och stoppade den i fickan. ”Jag borde genast ringa och säga att jag inte är rädd för att dö, men att jag är utomordentligt rädd för att behöva lida medan metastaserna tar kål på mig.” ”Fy fan”, sade Efraim och lade sedan till den åsikt som blev själva starten för en lång räcka av händelser. Eftersom han hade förlorat sin fru och även tap­pat rösten, sade han sig förstå mitt lidande. Själv hade han faktiskt länge tänkt på att ta livet av sig. Gamla hundar borde skjutas och inte lufsa omkring till allmänt åtlöje, menade han. ”Absolut”, sade jag. ”Men att ordna något sådant är inte lätt.” ”Säg inte det”, påstod Efraim.

Sedan lutade han sig fram och viskade att det på grund av vissa omstän­digheter låg en gammal Luger i hans byrå­ låda.

Här bör jag förtydliga en sak. Min vän Efraim Godfrey äger en storartad charm. Med sin bubblande och barnsliga iver kan han förtrolla de flesta männi­skor; i hans närvaro kopplas hjärncellerna ur, ungefär som vid en cham­ pagneberusning, och helt ogenomförbara planer blir till 12

upptåg man helt enkelt inte vill missa. Så, när han över kaffet talade sig ivrig för att vi skulle skjuta oss med den gamla Lugern lät det som ett mycket bra förslag.

Ungefär så är det med Efraim.

Där sitter vi alltså, Efraim och jag, och talar om att söka döden. Och märkligt är det hur frågan senare gradvis slinker fram i skämtsamma bisatser under varda­garnas långsamma lunk och hur rofyllt allting blir efter hand som skämten fak­tiskt blir allvar. Alltså, jag vill poängtera att Efraims och mina vidare samtal i ämnet är insprängda som små fragment bland vardagliga bestyr. Jag har därför svårt att redogöra för hur planerna växte fram. Jag minns bara att vi ibland är hemma hos mig och ibland hos Efraim medan vi närmar oss det oundvikliga. När vi är hemma hos Efraim klinkar han sorgset på sitt piano medan han ser på por­trättet av sin hustru och varje dag vandrar vi längs Brännkyrkagatan bort till Blecktornsgränd och upp till Aguéli Galleri & Café, eller också vilar vi en stund på ­Mariatorgets bänkar. Vad jag kan säga är att när våren smyger över till sommar är vi redo för handling. Då är ­Mariatorgets fontän redan fylld – statyn heter förresten Tors Hammare – och jag kan känna hur de svala droppar­ na läg­ger sig över min fårade hud och hur jag, i överensstämmelse med vad broschy­ren från S:t Eriks ögonsjukhus har förutskickat, har blivit både ledsen och arg på samma gång.

13

14

Så till den morgon då våra liv skulle ändas. Jag bad Joeli från hemtjänsten leta fram den mörka kostymen i garderoben. Som vanligt förstod hon inte genast vad jag sade när vi försökte komma över vår språkliga barriär. Det tog en stund och sedan muttrade hon ogillande medan hon ­letade. Hennes kritik kom sig mest av medfödd sparsamhet.

Finkläder nöter man inte i onödan, förmedlade hon på sin brutna svenska innan hon for ut i köket för att ilsket slamra medan jag från sängkanten funderade på varför hon hade kommit till Sverige från Uruguay. Numera kan många tack och lov förflytta sig från något sämre till något bättre, tänkte jag och hävde mig upp från sängkanten och trevade mig fram runt hörnet till köket i min tvåa. Den lever inte fullt ut som inte vågar runda nästa hörn, har någon äventyrare sagt.

Joeli var redan färdig med städningen av det lilla en ensam och enögd gubbe kan åstadkomma av nedsölat porslin, smulor och smör. Jag nickade ett tack medan hon strök mig på ovansidan av handen och beklagade att hon måste gå. ”Gå du bara”, sade jag. ”Jag klarar mig.”

15

Sedan satt jag vid köksbordet framför fönstret och försökte fördriva ti­den med en patiens med namnet Idioten.

Som namnet antyder kräver den inte ett fullt bemannat hjärnkontor, men för en utomstående hade det sett märkligt ut eftersom jag studerade korten med hjälp av mitt förstoringsglas.

Hur som helst kröp timmarna fram innan det vid tiotiden som planerat ringde på dörrklockan. Som brukligt hade Joeli lämnat dörren olåst och Efraim kunde komma in själv. ”Har han kommit?” undrade Efraim. ”Vem då?” frågade jag och avslutade min Idiot.

Utan att svara satte sig Efraim och plockade med korten medan han sneglade på armbandsuret, något som fick mig att fråga vad som var i gör­ningen. ”Någon borde skriva våra nekrologer”, sade han och berättade med illa dold belåtenhet att författaren Bengt Andersson hade lovat att komma förbi. Denne Andersson hade påstått sig kunna svänga ihop våra minnesrunor på nolltid, förutsatt att han inte fick skrivkramp. ”Nämnde du att vi skulle ta livet av oss?” undrade jag. ”Nej, nej! Jag sa bara att en minnesruna borde vara ­något som den av­lidne skulle bestämma själv. Det höll han med om, han blev över sig förtjust och ville gärna skriva våra runor innan vi kilar vidare.”

Jag tog förstoringsglaset och försökte studera Efraims blekblå ögon för att om möjligt skymta en senkommen tvekan, men uppfattade bara den sorts barnsliga häpnad som kännetecknar stora och dåraktiga konstnärer med en släng av megalomani och ett nonchalant förhållande till språk, vett och etikett. ”Ändå”, muttrade jag och rös vid tanken på Andersson.

16

”Han skulle sälja sin mamma för en sekund i rampljuset.

Får han veta något om våra planer ringer han genast till kvällstidningarna och beskriver det som ett trauma länkat till sin egen barndom. Är du säker på att något förfluget ord inte slank ur dig?” ”Jag är en mussla när det gäller”, sade Efraim och skakade nekande på sitt stora huvud. ”Att skriva en minnesruna på nolltid låter oseriöst.” ”Ja. Konstigt. Det borde finnas mycket att säga om oss”, tyckte Efraim.

Jag nickade och sträckte ofrivilligt på mig medan jag ordnade anletsdra­gen. En författare talar man inte med varje dag. Att en sådan skulle skriva min minnesruna var en allvarlig sak, tyckte jag först. Men sedan kom jag att tänka på andra författare. ”De flesta författare är opålitliga typer”, påstod jag. ”Du skriver ju själv”, invände Efraim. ”Jag är konstnär. Jag sysslar med bokstäver och ställer ut mina bilder på gal­leri. De är till salu för många sköna tusenlappar, till samlare som inte förväntar sig korrekta åsikter i banala meningsbyggnader. Alltså skriver jag inte.

Och jag väntar mig inte att någon ska vilja läsa mina veder­ värdiga tankar, det räcker med att kisa på mina kompositioner för att känna avsmak. Mina verk är ett ut­tryck för ondskan, ingenting annat.” ”Men du skriver”, fortsatt Efraim envist.

Jag suckade. Efraim kunde ibland vara enkelspårig. ”Det finns fog för mitt påstående om författare”, sade jag. ”De är opålit­liga typer. Låt mig berätta om en författare som jag träffade i Kongo.” ”Kongo? Du har aldrig sagt ett ord om Kongo.” ”Men den här gången gör jag det”, insisterade jag.

17

”Kör till.” ”I slutet av femtiotalet lämnade belgarna Kongo och Lumumba skulle ta över som premiärminister, men militärerna gjorde myteri och landet sönderföll i olika delar, infiltrerade av USA på den ena sidan och Sovjet på den andra.” ”Så var det på det kalla krigets dagar.” ”Det kan man säga. Och som vanligt försökte stormakterna roffa åt sig landets naturtillgångar så billigt som möjligt. Vapen flödade in över gränserna och Kongos sol­ dater blev laglösa rövarband som opererade för en massa skumma intressen. De skövlade och mördade var än de drog fram.” ”Fy fan!” ”Jo du. Det pågick under flera år till världens skenheliga fasa.” ”Men hur kom du dit?” ”För att inte folkmordet skulle fortsätta beslöt FN om en intervention. Vi åkte ner som en svensk FN-bataljon för att hålla de stridande åtskilda. Jag var tjugotre år gammal.” ”Bara barnet, egentligen.” ”Men ändå välutbildad. Nåja, vi grävde ner oss och sköt på allt som rörde sig. Jag var redan van vid att vistas i annat än svenska björkskogar, men det är en annan historia. I alla fall utmärkte jag mig och hade varit där nere ett halvår när jag och några andra kamrater beordrades att eskortera en författare. Hur han hade fått militären att ställa upp på det begriper jag fortfarande inte. Kanske hade han kontakter högre upp, som man säger. Hur som helst så skulle han skildra helvetet. Vi hämtade honom i Léopoldville och körde ut i bushen till några säkrade byar, men hamnade ändå i ett bakhåll. Vi eldade på med allt vi hade – 18

mot vilka visste vi inte. Efter minuter längre än evigheten drog sig de anfallande tillbaka och då avancerade vi och identifierade de döda. Det var ett illa omtyckt arbete, men viktigt ­eftersom vi lika ofta sköt ner sådana som var våra allierade.” ”Hade ni gjort det?” ”Det vi hittade var barnsoldater.” ”Men!” ”Det hände. Vi hade ingen aning om vilka vi sköt på.

Man tog död på dem som anföll.” ”Och författaren?” ”Han låg och spydde och kved under jeepen. Jag tog hans kamera och började plåta medan vi eldade upp de dödas uniformer, mest trasor, för att försvåra identifieringen av vilken sida de tillhörde. Du förstår, den här typen av incidenter skulle döljas. Rap­porterna hem skulle vara rena. Det var viktigt. Tillbaka i Léopoldville bad jag författaren att skriva om händelsen. ” ”Och?” ”Författaren stannade på hotellet, söp och fick stora skälvan. Där for han inte direkt illa, han skaffade sig tröst av en viss sorts damer – mot betalning. Varje gång vi skulle eskortera honom hittade han på ursäkter för att slippa följa med. Han gav mig kameran och bad mig plåta.

Det gjorde jag. Men jag gav ho­nom aldrig filmerna, bara tomma ­rullar.” ”Vad gjorde du med bilderna?” ”Jag hade tänkt att använda dem för att själv berätta om hur det verkli­gen gick till där nere. Bland annat blev en grupp svenska soldater uppätna av kannibaler. Jag var med och tog hand om benresterna, jag plåtade det också.” ”Har aldrig hört talas om det.”

19

”Inte så konstigt. När jag kom hem fanns det inte en enda tidning som ville kännas vid vidrigheterna. De hade fått order att lägga locket på.” ”Nu ljuger du.” ”Det var så jag blev bemött när jag berättade vad jag hade upplevt i Kongo. Ingen ville höra talas om det. Det var som om kriget inte hade existerat. Jag slutade att säga något om det. Men ändå har hela mitt liv bestått av en flykt från den tiden. Ingenting annat.” ”Krig är alltid förfärligt”, svarade Efraim blidkande, trots att han inte kunde veta särskilt mycket om den saken. ”Du har rätt”, sade jag. ”Och det går aldrig att skildra.” ”Men du försökte ändå”, tröstade Efraim. ”Du får skriva våra runor. Bengt Andersson har väl hittat något fruntimmer på vägen. Det gör han alltid.” ”Jag kan inte skriva om mig själv”, invände jag. ”Skriv om mig då. Jag vill gärna framstå som en god människa, nedbruten av att oförskyllt ha förlorat både rösten och min hustru”, svarade Efraim.

Efraim är en tjurskallig sort, en sådan som endast kan gå i den riktning han från början har bestämt, medan jag kan berömma mig av att åtminstone i ungdomsåren ha svängt in på de flesta avtagsvägar. Jag var faktiskt något av en äventyrare. Att käfta emot Efraim var inte mödan värt och jag drog till mig mitt anteckningsblock, tog pennstumpen och lyfte förstoringsglaset.

Efter en stund hade vi förfärdigat en nekrolog över Efraim Godfrey; enligt egen utsago var han sprungen ur folkdjupets lägre klasser i Norge. Som opera­sångare i basregistret rönte han stora framgångar i sitt nya hemland Sverige men också ute på Europas scener. Han blev sjuttiotvå år gammal. Han ville gärna att det också skulle 20

framgå hur mycket han sörjde sin hustru, som oväntat hade avlidit av stroke. Kort efter hustruns död blev hunden överkörd av en mordisk cyklist på Hornsgatan. Det finns många av dem, ville han också att jag skulle nämna i runan. Trots dyrbara operationer på djurkliniken bakom Skogs­kyrkogården avled jycken. Vad man i övrigt kunde säga var att Efraim var en god människa. Genom hans kropp och ur hans strupe har mången påhittad fi­gur fått både smärta och kval gestaltade på scenen, varför man kunde påstå att han var något av en expert på ämnet stora och viktiga lidanden.

Som väl försörjd konstnär i mitt speciella gebit gick det inte att säga det­samma om mig. Redan före de trettio hade jag blivit en cyniker och sedan dess odlat ett förakt mot den rasande världen utanför. Jag har aldrig haft något vik­ tigt att säga.

Att jag sent i livet mister synen är säkert ett straff, slår det mig nu.

Jag lade ner pennan och förstoringsglaset med morrande olust.

För att få mig på bättre humör föreslog Efraim att vi skulle spela kort en stund. Vi gjorde så. Utan att kunna fokusera med mitt enda öga blev jag tvungen att leta fram det satans förstoringsglaset som hade hamnat under köksbordet.

Sedan, när vi tröttnat på korten, utsikten och varandra, menade Efraim att det var dags för vårt allvarsamma ­beting – min runa behövdes uppenbarli­gen inte – och jag lade kortleken på bordet. ”Innan vi drar kanske jag ska berätta en sak”, sade jag. ”Inte mer om kriget väl”, sade Efraim. ”Nej, men häromdagen, när jag satt på Aguéli, råkade 21

jag höra några unga flickor som planerade att ta livet av sig. Tydligen är det ganska lätt. Man äter trettio Alvedon.

Jag skällde ut jäntorna och berättade ett och annat om hur idiotiska de var om de gjorde av med sig. I stället borde de ägna sig åt att ha trevligt, tyckte jag. De kallade mig för gubbjävel som sög fett, men jag tror ändå att de ångrade sig.” ”Men?” ”Tja, det verkar behändigt, i stället för en kula genom skallen köper man två askar Alvedon och sen är det ajöss.” ”Men det är inte samma sak.” ”Resultatet är detsamma.” ”Dessutom är det satans fegt.” ”Jag ville i alla fall nämna det.” ”Bra, men nu håller vi oss till planen.”

Jag nickade. Med min bakgrund var det också mer manligt att skjuta sig. Dessutom vill man inte vakna upp på intensiven med en slang i magen och hus­doktorns förmaningar. Man bör hålla sig till en uppgjord plan.

Efraim såg på mig, jag nickade igen och han kuperade.

Jag drog första kortet, han det andra. ”Hjärter två”, sade jag. ”Spader åtta”, sade Efraim.

Nöjd med att jag måste sätta en kula i skallen på honom först skrattade han bullrande med sin oefterhärmliga basröst.

Ibland har man tur och ibland har man otur. För att dölja min besvikelse såg jag ut genom fönstret, men hämtade mig snabbt, gick in i sovrummet och drog ut översta byrålådan för att ställa fram de två kuverten mot lamp­ foten. Till myndigheter, stod det på det ena brevet med min nya och skraltiga handstil. Det andra ku­vertet var adres22

serat till min fotogallerist på Rosenlundsgatan, en av de få i Sverige som begriper min konst.

Plötsligt kom jag på en sak. ”Jag har glömt frimärke”, sade jag högt till Efraim som satt i köket. ”Joeli är från hemtjänsten, det är hennes uppgift att göra saker som vi glömmer”, ropade Efraim tillbaka.

Så måste det vara. Jag nickade ett kort och avmätt avsked till breven. Det kändes bra. Sedan gick jag ut i hallen och drog på mig en jacka innan vi vand­rade ut i stadens vimmel. Trots den starka försommarsolen bar Efraim sin gröna lodenrock. Han påstod att den kunde tjäna utmärkt som svepning när han låg där i skogen.

Nåja.

Andra hade slängt vinterkläderna för länge sedan och runt omkring oss visade unga flickor mer än gamla gubbar tål. Detta märktes på Efraim som fros­sade i ögongfröjder och riskerade att vrida nacken ur led. Men jag sade ingen­ting, jag unnade honom denna sista tid i titt- och prat­åldern och stötte avsiktligt till den gamla pistolen av typen Parabellum, populärt kallad för en Luger, i hans ficka för att förvissa mig om att han inte hade glömt den.

Det hade han inte och det blev en angenäm promenad utan bekymmer för framtida men från gatans livshotande avgaser och partiklar. I stället drog vi några djupa andetag medan vi vandrade nerför Puckeln mot Slussen. Upp­livad försökte Efraim till och med sjunga en strof, men då krackelerade rösten, han storknade och fick kämpa för att få luft. Tårögd kunde han knappt ta sig över den livsfarliga korsningen Hornsgatan/Götgatan. Jag dunkade honom i ryg­gen. Trots mitt handikapp fick jag ta kommandot till hållplatsen vid Slussen och kunde konstatera att det fanns 23

gott om andra alternativ än en kula genom skallen. I stället för att rädda oss med halsbrytande undanmanövrer från cyklisterna som forsade fram mot rött ljus hade vi bara behövt promenera fram och tillbaka några gånger i korsningen för att bli överkörda.

Alltså fortfarande i livet och på 43:ans buss färdades vi vidare och Efraims astmabesvär hade gått över när vi nådde ändhållplatsen, där vi klev av och gick upp till Körsbärsgården, ett hem för dementa.

Min hustru Sara ligger på tredje våningen. Medan jag åkte upp i den stora his­sen, anpassad för sängar på hjul, stålsatte jag mig som vanligt.

I korridoren klapprade vänliga men stressade biträden skyndsamt fram för att hinna med – med åren har jag har förstått att de är underbetalda till skamlighetens gräns, lider av ständig underbemanning och är nära ett totalt sam­manbrott när de vill hinna med alla de arbetsupp­gifter som ålagts dem för att säkra en god vård – medan jag smyger bort i korridoren till Saras rum.

Sara har blivit en ängel, hennes milda ögon är beslöjade, hennes vita hår har ett självsvåldigt burr och i hennes fina, djupa rynkor kan jag spåra ett all­vetande och överseende leende. Det är kanske inte konstigt eftersom ingen vill följa hennes tankar längre. De går på märkliga stigar utan mål i en mörk skog som man inte gärna besöker.

Varligt tog jag hennes hand, denna sista gång ville jag inte ge upp mina försök att nå henne, men som jag hade fruktat kände hon inte igen mig utan ryckte genast bort handen och fräste att det inte passade sig med närmanden från främmande karlar på rummet. ”Men det är ju jag, Erik”, sade jag.

24

”Är det konfirmationskostymen du har på dig”, undrade hon, ”eller har du firat studenten?” ”Varken det ena eller det andra. Studenten blev det aldrig något med. Jag rymde hemifrån och mönstrade på en båt till Sydamerika. Det har jag ju be­rättat. Kommer du inte ihåg det?” ”Men sen blev du präst och fick mörk kostym”, sade Sara tröstande och plockade nervöst med sina magra fingrar på kostymens tyg. ”Nja”, sade jag. ”Särskilt religiösa har vi väl aldrig varit.

Det var väl mest den trevliga synden som du och jag roade oss med.”

Jag försökte stryka henne över kinden. Hur många gånger hade jag inte drunknat i hennes brännande isblå ögon, hann jag tänka innan hon slog bort handen. ”Nu får pastorn gå. Snart kommer Erik och då ska sleven dansa runt i grytan!”

Sara höll ett finger för de tunna läpparna, många gånger kyssta av mig, och ville att vi skulle behålla hemligheten för att inte göra Erik, som var jag, led­sen. Hon blev mer och mer orolig. Plötsligt började hon ropa könsord och jag ryggade tillbaka för sådant som vi hade viskat i varand– ras famn för länge sedan.

Tack och lov skyndade en undersköterska in, satte sig på sängkanten och försäkrade med mjuk sagostämma att allt var bra medan hon vaggade Sara som ropade. ”Erik är död! Men nu kommer prästen! Då blir det tjong i medaljongen!”

Sara krafsade kraftlöst under klänningen för att dra av sig den bylsiga blöjan. Jag skyndade äcklad ut i korridoren, förskansade mig bakom dörren och försökte få ordning på känslorna av skam. Jag var en som inte orkade med att 25

ta hand om min livskamrat.

När undersköterskan kom ut i korridoren frågade jag åter tvångsmäs­sigt: ”Kommer hon alltid att vara så här?”

Undersköterskan klappade mig tröstande på armen och jag tänkte att folk beter sig underligt mot människor i min ålder. De klappar på en som vore man en gammal hund. Men ändå, med undersköterskan fann jag det inte så ­be­svärande. Hon hade ett sådant handlag. ”Sara verkar plågad. Har hon det bra?” frågade jag för snart tusende gången. ”Bara när du kommer”, svarade hon. ”Då kanske hon ändå förstår vem jag är. Hälsa henne att jag ville säga farväl.” ”Ska du resa bort?” ”Ja”, sade jag. ”Jag behöver en lång semester.”

När jag kom ut vände jag mig mot byggnaden där Sara som en levande be­gravd seglar fram i sin egen värld. Som om Efraim kunde uppfatta min sorg stramade han också upp sig till något som liknade respektfull givakt. ”Varje saknad har sitt slut”, sade han.

Det lät poetiskt. Kanske var det något citat från en av hans många roller på Operan. ”Ja”, sade jag. ”Din fru är också en god människa”, sade Efraim.

Jag nappade inte på Efraims behov av att diskutera godhet och ondska. Det var dags att styra ner mot Valhalla­ vägen, där vi efter en stunds tigande fick tag på en ledig taxi som tog oss över järnvägsspåren och genom gyttret av små undanskymda lagerlokaler och företag till Lill Jans Skog.

26

Taxichauffören verkade känna vår sammanbitna stämning. För att muntra upp oss berättade han ett skämt om en landsman från Nigeria som kom till Arlanda och genast ville vända tillbaka när alla taxichaufförer just den dagen råkade vara lika svarta som han.

Varken Efraim eller jag förstod skämtet.

Det var bara taxichauffören som skrattade, men kanske är nigerianer som finnar. De skämtar också om sig själva.

Folk från en nation brukar annars skämta om idioter i andra länder.

Förlåt utvikningen. Ni skruvar på er och vill avbryta.

Jag vet att detta är ett förhör, men får jag bara fortsätta i egen takt kommer ni säkert att få alla nödvändiga fakta till var­för jag och Efraim reste hit.

Jag fortsätter.

Vi satt i taxin. Den stannade och Efraim betalade och drog ut oss i som­marens fagra leende. Det riktigt sprutade av grönska i vår stads närmsta skog, kunde jag notera medan Efraim stretade in i den och jag haltade efter.

Efter mina irrfärder i Amazonas regnskogar – jag rymde hemifrån när jag var femton och mönstrade på ett fartyg till Sydamerika, klev iland och luf­fade runt – har jag på äldre dar fått vissa problem med vänsterfoten, men jag försökte ändå trampa på och lyckades följa Efraim, som med sitt väsande och sin stora kroppshydda inte direkt var i högform. Han har astma, det har jag kanske inte berättat. Hur som helst, det tog oss en god stund att hitta fram till Uggleviken, där vi tidigare hade valt ut en fridfull och undanskymd glänta för att inte skrämma andra eller träffa någon med förlupna kulor.

Ni om några vet att en förirrad kula kan ställa till med olycka för oskyldiga människor.

27

Väl framme i gläntan stod vi en stund och lyssnade för att upptäcka om det fanns någon i närheten. Stadens brus hördes avlägset, men i vår omedelbara närhet var allt tyst.

Vi var alltså ensamma och behövde inte skrämma livet ur några andra än oss själva. ”Men du”, undrade Efraim, ”vill vi verkligen dö?” ”Naturligtvis inte”, svarade jag, ”men om vi dör så slipper vi lida.” ”Huvudet på spiken. Och låt det gå fort”, sade Efraim med lite darr på rösten. ”Att få en kula genom huvudet är som att träffas av blixten”, tröstade jag. ”Det låter bra. När man dog på scenen skulle man vråla om sitt lidande i fem minuter innan man drog sin sista suck. En gång skulle någon elak tenor skämta med mig.

Pizza brukade serveras strax bakom i kulisserna och jag slängde i mig en bit innan jag skulle ut på scenen för att dö. Det visade sig att den satans tenoren hade brett hudkräm på pizzan. Du förstår, jag kunde inte ta en ton när jag kom ut på scenen, slängde mig på kniven och kraxade som en häxa.” ”Du behöver inte sjunga nu”, sade jag lätt otåligt. ”Är det säkert?” ”Absolut”, tröstade jag. ”Dessutom behöver du bara spela den här rollen en enda gång.” ”Så sant”, svarade Efraim.

Och sedan kunde ingen av oss komma på något som skulle fördröja det oundvikliga.

Jag hade fått den värsta lotten, den att skjuta Efraim först, och hade svårt för att koncentrera mig när han helt onödigt ville instruera mig hur jag skulle avlossa skottet.

Jag försökte förklara att jag hade en viss vana vid vapen, 28

men sådant lyssnade han inte på. Till slut var han ändå nöjd, vände ansiktet mot solen, blundade och jag satte mynningen mot hans nacke. Jag får väl erkänna att också jag blundade för att slippa se det otrevliga resultatet. ”Bara en sak först”, sade Efraim när mitt finger redan spändes runt av­tryckaren. ”Vad då?” undrade jag otåligt. ”Om jag ligger ner och drar lodenrocken över huvudet blir det trevligare för dig. Annars kommer du att må illa och ångra dig när du ska skjuta dig själv.” ”Hör nu. Numera är det inte varje dag jag skjuter folk.

Jag behöver lugn och ro”, sade jag och fortsatte: ”Ska jag skjuta dig eller ska vi tjafsa om en massa detaljer?” ”Bara om du klarar av att skjuta dig själv sen”, fräste Efraim. ”Men skjut mig först då!” hojtade jag något otåligt.

Efraim suckade, lade sig ner och drog lodenrocken över huvudet. Men när jag siktade på vad som borde vara huvudet drog han bort lodenrocken och ville inte bli skjuten i något av ögonen. Jag lovade att inte skjuta honom i ögo­nen om han pekade på var jag skulle sikta. Det gjorde han. Det såg lite lustigt ut med hans tjocka pekfinger rakt in i ett rockveck och jag log medan jag siktade bredvid.

Men då drog han bort lodenrocken och ville att vi skulle provskjuta Lugern, som hade legat dammig och oanvänd sedan Efraims mor flydde från Norge till Sverige. Det var inte bra om pistolen klickade eller rent av explode­rade och sprängde bort handen på den som sköt, menade Efraim.

Det lät förnuftigt. Jag är högerhänt. Det skulle kännas avigt att dö me­dan den högra armstumpen sprutade blod över en livs levande Efraim under lodenrocken.

Således. Med hjälp av min livrem najade vi fast Lugern 29

i en grenklyka. Av våra skosnören spände vi sedan en lina från avtryckaren och drog oss bakåt för att testa pistolen.

För att inte tappa byxorna, mager som jag alltid har varit, höll jag i linningen, men ville ändå vara den som utförde testet eftersom jag skulle skjuta först.

Efraim nickade bifall och jag drog i skosnörena.

Och Lugern var tystare än den död vi skulle möta.

Bara en enstaka fågel pep.

Fåglar är inte min avdelning, jag vet mycket lite om de sorter som finns och kunde i stunden inte finna någon njutning i den envetna lilla dunbollens livfulla sång. Inte heller Efraim uppskattade tonerna, han röt upp mot träden att fågeln skulle hålla käft. Det hjälpte inte. Fågeln fortsatte med sitt envetna drillande. Kanske var det en koltrast. Sådana kan vara enerverande.

Vi ignorerade fågeln, steg fram till pistolen och glodde på den en stund, ungefär som när man öppnar huven och stirrar på en död bilmotor trots att man egentligen inte begriper ett skvatt. Där stod vi, således, alldeles tomma i huvudet och konstaterade att våra skosnören riktigt nog hade dragit avtrycka­ren åt rätt håll. ”Jag tänkte på en sak”, sade jag. ”Hur många patroner är den här ma­nicken laddad med och hur gamla är de?” ”Två”, svarade Efraim och berättade att patronerna var lika gamla som Lugern. ”Det var en märklig logik”, sade jag med ilskan stigande upp i halsen som galla. ”Lugna ner dig”, sade Efraim. ”Jag förstår vad du tänker.

Om vi skjuter en kula så har vi bara en kvar. Men en Luger har hög utgångshastighet. Om skottet fungerat så hade vi kunnat stå med huvudena ihop och dö samtidigt för nästa kula. Jag skulle aldrig i livet lämna dig ensam.”

30

”Då så”, sade jag, tog upp en förtorkad gren och klev fram för att peta på avtryckaren.

Och då halkade jag ur vänsterskon utan skosnöre. Och tippade mot den satans pistolen som blixtrade till.

Handledsbrottet klarade min husläkare, Eva Polubinski hos Söderdoktorn, att gipsa. Ursprungligen är hon från Polen och är en frodig och vacker trebarnsmor med en självpåtagen roll som extra mamma för mig. Hon har en djärvt ut­skjutande näsa, faktiskt en riktig snok som man sade i min ungdom, och den frynte hon misslynt med medan hon stoppade in min nygipsade underarm i en mitella. ”Det där”, sade hon med sin omisskännliga polska brytning medan hon knackade ner sina anteckningar i min elektroniska journal, ”det där ska lagen rapporteras.”

Hon pratar så där, har ännu inte fått någon ordning på det svenska språket. ”Du säga du halka, men ditt ansiktet fulla krutstänk.

Jag inte tro du är terrorist, men du måste sluta leka med vapen. Nästa ängel tar dig och flyger hem dig.”

Som hon pratar är hon verkligen min favorit som läkare.

Trots att jag var riktigt sur och besviken över att inte ha lyckats ta livet av mig fick jag mig ett gott skratt. ”Absolut”, sade jag och fick nästa skrapa. ”Förr i tiden i mitt hemland patientjournal tog vägen över säkerhetspoli­sen. Brutit finger kunde vara brott mot femårsplan. Då fick du enkel biljett till Gulag. Förstår du?

Vem vet om inte min dator hoppar till svensk polis?” ”Våra säkerhetspoliser är på kurs i genustänkande, de har inte tid med folk som råkar smälla av en raket.” ”Erik Lager”, sade hon med eftertryck. ”Vad du gör är 31

inget att skämta om. Raketer skjuter man bara i himlen på ny­årsafton. Men jag vara glad om du lever ännu ett sådant.

Därför kommer jag inte att anmäla dig.”

Ni förstår, jag berättar detaljerat eftersom jag verkligen tycker om män­niskor med hennes förlåtande och generösa attityd. Den är verkligen något att ta efter, vill jag påpeka, även om det skulle finnas fog för skarpa tillrättavis­ ningar från er sida.

Som för att hämta näring till ännu större moderlig omtanke knackade hon på datorskärmen och ville vrida den mot mig. Jag förstod vart samtalet skulle bära – hon ville som vanligt att jag skulle börja en cellgiftsbehandling på onkologen. För att förekomma henne sträckte jag ovant fram vänsterhanden för att säga adjö.

Eva Polubinski reste sig och fattade den. ”Men du måste acceptera behandling”, sade hon. ”Absolut. Jag lägger in mig så fort du vill”, sade jag. ”Och blir jag inte frisk så har min granne lovat att ta hand om mig när jag inte kan det själv.”

Eva Polubinski sneglade ut i dörröppningen. ”Han verkar trött”, sade hon och följde med ut i väntrummet.

Efraim hade som vanligt somnat och halkat ner i stolen.

Som en stor, ohanterlig och väsande massa såg han inte ut att kunna ta hand om sig själv, än mindre att vara ett stöd för mig. Eva Polubinski såg tvivlande ut. Irriterad av Efraims brist på värdighet knackade jag på hans grålockiga skult med mitt nya gipsförband. Han öppnade sina milda, blå ögon, log mot Eva Polubinski och for upp med en väldig fart.

När Efraim talar om vår granne författaren Bengt Anderssons frun­timmershistorier, något som han på gränsen 32

till mani ofta gör, slår det mig att han egentligen talar om sina egna behov. I närvaro av vilken anständig kvinna som helst, till exempel min husläkare, förde sig Efraim alltid med en gammal­dags sirlighet, säkert omedvetet hämtad från operascenernas värld. ”Men ser man på, man blundar en sekund och vaknar i änglarnas land”, dundrade Efraim och fattade husläkarens hand med stor försiktighet. Förmod­ligen förväntade han sig att hon skulle smälta som vax för hans oemotståndliga charm. Men beredd på flykt tog Eva Polubinski ett steg tillbaka. Efraim följde henne smidigt trots sin kroppshydda och hon blev förvirrad och sökte min hjälp med blicken.

Jag log. ”Du behöver inte larma säkerhetsvakten. Efraim klamrar sig bara fast i en trevlig dröm om kvinnor”, förklarade jag. ”Visst är det så”, sade Efraim och kluckade till brädden fylld med lider­liga undertoner. ”Kvinnor och kärlek drömmer jag alltid om. Från min stor­hetstid vid operan har det blivit en ovana.” ”Ta nu hand om er vän istället för drömma”, sade Eva Polubinski med sin strängaste läkarröst så att Efraim ­besinnade sig, släppte hennes hand och sjönk ihop. ”Och jag som trodde att jag vaknade till ett bättre liv”, sade han ur­säktande. ”Jag undrar vem som sköter vem”, sade Eva Polubins­ ki till mig och på­minde om mitt givna löfte. ”Jag ringer ­onkologen och bokar tid.” ”Gör det”, sade jag och knuffade den förälskade Efraim framför mig mot hissen. ”Jag såg henne som i ett förklarat ljus”, viskade Efraim lyriskt.

33

”Det var skenet från lysrören”, svarade jag.

Efraim speglade sig i hissens spegel och suckade att det inte var lätt att utan röst charma fruntimmer. Förr i tiden behövde han bara gnola, påstod han. Det fanns ingen ­anledning att ifrågasätta det. Jag höll tyst medan vi tog hissen ner till livet och det överbefolkade Södermalm. ”Att du förstörde en kär familjeklenod, min gamle Lu­­ ger, det kommer jag aldrig att glömma”, sade Efraim när vi klev ut ur byggnaden på Wollmar Yxkullsgatan. ”Jag?” ”Du slog på pistolen”, påstod Efraim. ”I helvete jag gjorde”, fräste jag och sneglade bort mot gänget alkoholister tvärs över gatan i den lilla parken mitt emot Mariakliniken. ”Vi borde supa ihjäl oss”, sade jag och styrde den yrvakne Efraim bort till systembolaget på Rosenlundsgatan.

Med alla flaskor framför sig i butiken började han fatta smak för planen och övertog den som vore den hans egen.

Det blev tre flaskor whisky, single malt, av märket Kilkerran från Glengyle. ”Det var dyrt”, anmärkte jag. ”Endast det bästa är gott nog”, tyckte Efraim. ”Alvedon är billigare”, sade jag. ”Jag är väl för satan i helvete inte någon tonårstjej”, svor Efraim. ”Här ska det vara riktiga grejer.”

Sedan ville han få praktiska råd om konsten att supa ihjäl sig och drog med mig bort till alkoholisterna som tröstade sig med billig sprit och väntade på bättre tider.

Som en Harley Davidson på tomgång, brast plötsligt Efraim sorgset ut i ett slags gnolande framför dem. Man kan inte säga att sången ens var i närheten av hans storhetsdagar, men den berusade åhörarskaran upphörde i alla 34

fall med sina diskussioner och lyssnade andäktigt medan Efraim sin vana trogen slog ut med armarna i dramatiska poser. Bifoga gärna den till proto­kollet. Den går så här: He put the bottle to his head and pulled the trigger And finally drank away her memory Life is short but this time it was bigger Than the strength he had to get up off his knees We found him with his face down in the pillow With a note that said I’ll love her till I die And when we buried him beneath the willow The angels sang a whiskey lullaby!

Så sjöng Efraim Godfrey Brad Paisleys Lullaby och säkert skulle upp­hovsmannen inte ha klagat på tolkningen. Även jag, av många kallad Erik Hård på grund av mitt sinnelag, fick fukt i ögonvrån när jag hörde hans sorgsna stämma.

Och med en sådan presentation blev vi naturligtvis upptagna i brödra- och systerskapet, särskilt när Efraim generöst drog fram en flaska av den dyra whiskeyn och bjöd laget runt. Innehållet försvann fort och höjde stäm­ ningen, men när nästa flaska var på väg ur påsen lyckades jag övertala Efraim att vi skulle slita oss från våra nya ­vänners inviter om ett bättre liv och på osta­diga ben navigerade vi hem mot Hornspuckeln, fast beslutna att supa ihjäl oss.

Någonstans i hjärncellerna hade min gode vän Efraim och jag lagrat uppgifter om att stora mängder sprit snabbt tar kål på en människa. Tyvärr kunde vi inte få ner spriten tillräckligt fort för lyckat resultat. Det första glaset kunde vi stjälpa i oss, men resten kunde vi bara smutta på 35

långsamt. Sedan blev åtminstone jag nästan medvetslös medan whiskyn åkte upp och ner i matstrupen.

Efraim blev mest gråtfärdig och hamnade i alla konstnärers favoritämne: vältra sig i gyttjan av oförrätter och mäta sig med andra, större begåvningar. Det verkar finnas ett tvingande behov hos många konstnärer att göra detta och jag blir alltid lika illamående av att behöva lyssna. Förmodligen beror det på att jag från början valde att vara osynlig. Min säregna konst har ett fåtal samlare värl­den över gillat och kritiker ignorerat. Jag har levt ett gott liv och har ingen för­ståelse för självupptagna människor.

Trots min höga berusningsgrad var det därför svårt att lyssna på Efraims klagosång. Det skulle bli outhärdligt att supa ihjäl sig i hans sällskap och jag önskade inget hellre än att få vila huvudet på min egen kudde. ”Cillario var en skit”, sade Efraim. ”Du har berättat det, många gånger”, sade jag. ”När jag gjorde Sarastro i Trollflöjten kunde jag inte ­avsluta tonen i In diesen heiligen Hallen”, suckade Efraim. ”Du vet varför. Det var den förbannade pizzan. Och trots att det var min avskedsföreställning vände sig Cillario mot publiken med en beklagande axelryckning. Sådant är rena rama avrättningen.” ”Visst”, sade jag. ”Man vill säkert bara dö. Men nu blev det inte så. I stäl­let har du förvandlat händelsen till ett syrabad som förminskar dig dag för dag. Håller du på så där kommer du att dö av grämelse i stället för av whisky.”

Hårda ord, men sådant stoppade inte Efraim som var dålig på att bära sin sorg. Han om någon borde haft kvar sin fru. Hon var en glad människa som sparkade honom på själens smalben och kunde lägga krokben för honom 36

innan han klafsade ut i sitt träsk av brustna illusioner. Jag vet inte vad det tar åt folk. Många är bittra för att de inte får sjunga på Metropolitan och de som har gjort det är lika bittra ändå. ”På sin tid räknades Cillario, jag talar om Carlos Felix Cillario, som en sångarvänlig dirigent”, fortsatte Efraim, ”och ändå utsatte han mig för en sådan skymf.”

Efraim kunde inte släppa minnet av förnedringen inför öppen ridå och världens flitiga operabesökare. ”Drick!” uppmanade jag. ”Men vänlig mot mig var han inte. Han sköt mig rakt i hjärtat!” mull­rade Efraim. ”Hoppas han har det obekvämt i Bologna.” ”Bor han där?” ”Det kan man säga. Permanent. I all evighet. Ofrid över hans minne.” ”Visst”, sade jag, ”man har sina fiender. Men vi har ­annat att tänka på. Att dricka ihjäl sig fungerar inte, det krävs en ihärdig människa för det. Tanken var väl att vi skulle slippa lidandet. På dig låter det som om du tänker frossa i det. Vi borde tänka ut något annat sätt att ta livet av oss.” ”Inte fan vill jag hänga mig”, sade Efraim med gråt i halsen. ”En kula i huvudet hade gjort susen. Det borde finnas något som går lika fort.” ”Vad då?” ”Man kunde göra sig ovän med någon och bli ihjäl­ slagen”, tänkte jag högt. ”Eftersom du inte vill testa alvedonkuren.” ”Sluta med ditt tjat om tabletter. Ska jag göra något så ska det vara – jag vet inte, men det borde vara en stjärn37

smäll, något som går till historieböckerna eller åtminstone kommer i tidningen. Att bli överkörd på Hornsgatan ger inte ens en notis.” ”Förmodligen inte. Och att bli massakrerad av ett fyrhjulsdrivet monster, en SUV, som aldrig har kört på leriga skogsvägar känns inte bra. Det var en satans skitpistol du hade.” ”Jag undanber mig anmärkningar på familjeklenoder med mycket höga affektionsvärden. Min mor slet den nämligen ur handen på en tysk soldat, sköt honom för pannan och flydde sen till Sverige.” ”Det har du inte berättat”, muttrade jag. ”Förresten, Godfrey, vilket kons­tigt namn. Inte kan det vara norskt?”

Jag fick inget svar.

Kanske är det så att vi inför vår planerade död har ett behov av att bikta oss, tänkte jag. Kanske läcker vi efterhand som såll. Ingenting att stå efter. Det gäller att skynda sig till den stora tystnaden.

Förunderligt matt domnade jag bort i soffan. Och som vore det från en annan värld och inte alldeles intill mig brummade Efraim som en gammal dieselmotor när han försökte hitta sin forna volym i rösten. Förmodligen var han en smula lycklig över att ändå ha hittat spår av sin forna röst för den sorgsna visan om mannen som söp ihjäl sig på whisky.

38

Hur och när vet jag inte, men jag lyckades ta mig till min egen bostad och stoppa ner kuverten med anvisningar i byrålådan. Tänk om Joeli hade hunnit lägga dem på lådan.

Med tanke på att poliserna numera alltid sitter i bilar var det onödigt att de till fots skulle tvingas leta efter mina kvarlevor i Lill Jans skog. Min gallerist skulle däremot ha uppskattat min effektiva hädanfärd eftersom det som regel alltid blir större ekonomiska förde­lar med en död konstnär än en levande, tänkte jag och föll ner på sängen. Där somnade jag i min enda kostym, och för att undkomma Joelis uppgivna blickar – när hon väckte mig fräste hon ilsket att jag måste lämna in kostymen på kem­tvätt – kryssade jag med blytung huvudvärk mellan unga föräldrar med gigan­ tiska barnvagnar som de släpade upp till Aguélis Galleri & Café, där några re­dan hade förskansat sig bakom caffe latte och stora muffins. Av ägarna har jag inom parentes fått veta att dessa vidunderligt goda muffins är hälsomuffins utan socker men med en massa fibrer. Jag köpte två, tog en svart kaffe och slog mig ner för att i smyg studera tidens tecken med hjälp av de ungdomliga besökarna.

Jag kunde lika gärna ha lagt Idioten.

Efter en stund kom Efraim ångande och satte sig fram39

för mig. Uppen­barligen hade spriten inte tagit lika hårt på honom som på mig. Han strålade av hälsa och barnslig glädje. ”Nu ska du få höra!” sade han. ”Jag är idel öra.”

Jag nickade uppmuntrande. Det skulle jag inte ha gjort.

Små kopparsla­gare hamrade trumvirvlar innanför pannbenet och jag ville verkligen dö. ”Om jag säger så här: Kulor som visslar om öronen i ett krig. Vad säger du då?” undrade Efraim. ”För tio år se n var Sara klar i knoppen. Då höll vi igång hjärncellerna med både korsord och rebusar, men som bekant blev hon ändå dement.” ”Ja ja! sade Efraim otåligt. ”Men lyssna nu. Du har ju berättat hur det gick till i Kongo.” ”Du då? Med din mamma som flydde med dig över kölen.” ”Bra. Alltså har vi lösningen. Vi åker till första bästa krig, det som ligger närmast, och ställer oss i skyttelinjen och dör på fläcken.” ”Men”, invände jag. ”Jag har inte råd att åka till något krig.” ”Jag har massor av pengar! Vi kan åka i dag! Jag får så mycket STIM-pengar att jag praktiskt taget kan finansiera ett eget krig om jag vill. Nåja, nu överdriver jag, men det räcker.”

En eld brann i Efraims ögon. Var det vansinne eller bara hans vanliga, överdådiga entusiasm?

Har jag redan sagt att han är en mästare på att få det mesta att låta som en inbjudan till ett äventyr man absolut inte vill missa? Det har jag nog, men till mitt försvar vill jag ändå säga att jag i den avgörande stunden inhandlade 40

ännu en kopp svart kaffe för att få andrum. Jag serverades kaffet vid disken av en ung flicka klädd i svart och fick mitt rabattkort stämplat. Nu hade jag nio stämplar och var alltså nära att få en kopp gratis.

När jag kom tillbaka väntade Efraim otåligt på vad jag skulle säga om hans förslag. För att vinna tid visade jag kortet med de stämplade lila kaffekop­parna och drack mitt starka kaffe som tillsammans med kopparslagarna gjorde mig ännu sjukare.

Var det så här det skulle bli?

Månad efter månad? Min kropp som min fiende, smärtor som jagade runt varje minut? Eller en gigantisk bakfylla tack vare cellgiftsbehandlingen, som ändå bara skulle förlänga min tid på jorden en liten stund, som bäst några år?

Trots detta tumlade invändningar mot Efraims förslag segt och dimmigt runt i min kropp medan han otåligt trummade med fingrarna mot bordets skiva. ”Krig finns det gott om”, sade jag. ”Men vi står inför ett moraliskt di­lemma. Att ställa sina ömkliga och triviala besvär framför andras elände känns stötande. Dessutom undrar jag hur vi ska kunna bli skjutna utan orsak?” ”Det ordnar vi på plats”, hojtade Efraim.

Ungdomarna i lokalen höjde inte ens på ögonbrynen.

Med hjälp av portabla datorer och mobiltelefoner hade de fullt upp med att följa sina vänners intressanta liv.

Efraim lutade sig fram och viskade förtroligt: ”För att vara deprimerad känner jag mig väldigt glad.” ”Det kallas för att vara manodepressiv”, sade jag, förmodligen en aning syrligt, vilket jag ångrar i dag. ”Vad är du då”, undrade Efraim lite stött. ”Någon med större analytisk förmåga”, sade jag. ”Lyssna 41

nu. Det är inte rätt att använda oskyldiga soldater för våra syften. Dessutom har jag kommit till den slutsatsen att folk bör få kriga med varandra bäst de vill bara de håller till inom sina egna gränser.” ”Det var det dummaste jag har hört”, sade Efraim och reste sig. ”Solda­ter är aldrig oskyldiga. Och krig som leder till folkmord är också våra krig. Där har vi lika stor rätt att dö som alla andra.” ”Vi har ingenting med andras krig att göra.” ”I så fall kommer de garanterat att vara arga på oss.” ”Hur som helst gäller den folkrättsliga principen att inget land ska lägga sig i ett annat lands politik.” ”Vi är väl inget land.” ”Nej, men det är samma sak”, försökte jag och kände orden tryta, ovan vid alla argument som Efraim lyfte fram.

Han verkade lika kall och varm som vulkanen Eyja­ fjallajökull på Island innan den överraskade världen med känt resultat. ”Vi tar en påtår och tänker på saken”, försökte jag. ”Man kan inte bara våldgästa ett land så där utan vidare.”

Efraim flög upp med väldig fart och stirrade ilsket ner på mig medan han väste: ”Kamrater på färden, sa vi, jävla kaffemoster. Sitt du bara här och svik en vän i nöd. Du kan ju alltid hoppas sätta kaffet i vrångstrupen eller dö av kof­feinförgiftning.” ”Vart ska du?” undrade jag. ”Ner på Hornsgatan och bli överkörd!” hojtade Efraim.

Med min allmänna skröplighet som hinder rusade jag inte direkt efter Efraim, men jag letade mig ändå ut för att försäkra honom om att vår överens­kommelse fortfarande gällde. Det var bara det, att som jag mindes den skulle vi möta döden utan att besvära andra. Att ställa sig framför 42

en bil på Hornsgatan eller unga soldater i krig var verkligen att besvära folk.

Till slut lommade Efraim bort från Hornsgatans körfält med en skur av ilskna signalhorn efter sig och vi strävade uppför Hornspuckeln.

Innan vi tog avsked lovade jag att tänka på hans förslag.

Och det gick väl någon vecka eller två.

Efraim hörde inte av sig och var tydligen riktigt sur på mig och för varje dag som gick gruvade jag mig också för ett väntat samtal från min husdoktor, Eva Polubinski. Jag började inbilla mig att hon rent av skulle ringa på dörren och med hjälp av två stadiga ambulansmän forsla mig till ett onkologiskt hel­vete i skinande vitt.

Att fly från utdragna behandlingar till ingen nytta och i stället åka långt bort för att snabbt dö vore kanske ändå inte så dumt. Jag ringde Efraim och sade att jag hade ändrat mig. Om han bara stod för fiolerna skulle jag kunna tänka mig att reta upp några mordiska soldater och stå vid hans sida när de siktade in sig på oss. ”Är det säkert?” undrade Efraim. ”Absolut.” ”Då ska vi resa ståndsmässigt!” hojtade Efraim i luren. ”Okej”, sade jag. ”Men det gäller att snabba på. Vilken dag som helst fångar min husläkare in mig. Då är det för sent.”

Efraim sade att han inte skulle spilla en sekund utan skynda sig att pla­nera och menade kryptiskt att han hade vissa idéer. Vad behöver man, undrade jag. Inte mer än tandborste och pass, föreslog han.

Gudskelov hade Joeli redan gått för dagen och jag kunde leta efter passet i lugn och ro.

43

efterord Ett särskilt tack till konstnären Kåre Kårewall och operasångarna Lena Hoel, Rolf Cederlöf och Sten Wahlund, och till – Mona Bauwens med erfarenheter från de innersta kretsarna bland Palestinas ledare, – min mentor, redaktören och översättaren Kerstin Hallén, som sedan 1965 har granskat mina texter, – samt till Alf Henriksson som har översatt librettot till ”Trollflöjten” och därmed också texten i ”Till dessa tempelsalar”.

Uppgiften om gasfyndigheten utanför Israel och Gazaremsan förmedlades av ekonomitidningar världen över i januari 2011.

213

Tidigare utgivna böcker på andra förlag, av Reidar Jönsson: Endast för vita 1969 En väldig borg 1970 En Borgares död 1971 Emilia Emilia! 1972 Hemmahamn 1973 Levande Livet! 1976 Mitt liv som hund 1983 En Hund begraven 1988 Svenska Hjältar 1993 Gå på vatten 1994 Hundens paradis 2010

Andra verk: Svenska bilder 1976 Röster från ett varv 1978 Kvinnliga brottstycken 1980

Med författargruppen Fyrskift: Vägarbete 1985 Vägskäl 1988

Antologier Bokanjärerna: Trampa däck 2009 Springa läck 2011

215