9789172992221

Cornelia Funke

FJÄDERKLUBBEN

Originalets titel: DIE WILDEN HÜHNER © Text och illustrationer: Cornelia Funke, 1993 Originalförlag: Cecilie Dressler Verlag GmbH & Co. Översättare: Kerstin Dreborg Bokförlaget Opal AB Printed in Finland, 2007 ISBN: 978-91-7299-222-1

Cornelia Funke

FJÄDERKLUBBEN Översättning av Kerstin Dreborg

Opal

Till mina föräldrar

Det var en underbar dag. Varm och mjuk som hönsfjädrar.

Men tyvärr en måndag. Och den stora klockan ovanför skolporten visade redan kvart över åtta när Lotte körde in på skolgården i rasande fart.

– Fasiken! väste hon, körde in cykeln i det rostiga cykelstället och slet skolväskan från pakethållaren.

Sen stormade hon uppför trappan och rusade genom det folktomma uppehållsrummet. I trappan sprang hon nästan rakt i armarna på Vaktis.

– Hoppsan! sa han och satte sin ostmacka i halsen.

– Ursäkta, mumlade Lotte och rusade vidare.

Hon sprang genom ytterligare två hallar och stod sen framför klassrumsdörren och flåsade. Det var knäpptyst där inne, som alltid på Rosas lektioner. Lotte kippade efter luft en sista gång, knackade och öppnade dörren.

– Ursäkta att jag är sen, sa hon, jag var tvungen att mata hönsen.

Tjockisen Steve tittade förvånat på henne. Vackra Melanie höjde på ögonbrynen. Och Fred, den idioten, viftade med armarna och kacklade. Väldigt lustigt.

5

– Hm, det var en originell ursäkt, sa Rosa, snörpte på sin rödmålade mun och gjorde ett kryss i sin anteckningsbok.

Med dyster min gick Lotte till sin plats, räckte ut tungan åt Fred och satte sig. Bredvid Frida, sin allra bästa kompis.

– Du har halm i håret, viskade Frida. Varför måste du mata hönsen? Är mormor Slättberg sjuk?

Lotte skakade på huvudet och gäspade.

– Hon har åkt till sin syster. Och jag måste stiga upp en timme tidigare för att hinna mata hönsen. En timme!

Fattar du?

– Sluta upp att viska där bak! sa Rosa barskt och började skriva upp mystiska tal på tavlan.

Frida och Lotte sänkte sina huvuden tills de nästan slog i näsorna i böckerna.

– Men jag fick en idé, viskade Lotte.

– Jaså?

Frida tittade bekymrat upp från sin bok. Lottes idéer var värre än vattkoppor, och hon sprutade hela tiden ur sig nya idéer.

– Skicka ett meddelande till Melanie och Elsa, viskade Lotte. Hemligt möte på toan nästa rast.

Elsa och vackra Melanie satt bredvid varandra, tre rader längre fram, och tittade ansträngt på tavlan.

– Åh nej! stönade Frida. Du menar väl inte att du vill starta en sån där fånig klubb igen?

– Skriv! väste Lotte.

6

Frida var, till skillnad från Lotte, jätteduktig på deras hemliga språk. Och ändå var det Lotte som hade hittat på det. Fast det var inte så konstigt ändå, för Lotte visste inte ens om man stavade hemlig med ett eller två m.

– Kan någon komma fram till tavlan? sa Rosa.

Frida sänkte huvudet. Lotte stirrade fascinerat i sin mattebok.

– Ingen frivillig?

– Vilket lösenord? viskade Frida och rev ur ett blad ur sin anteckningsbok.

Lotte klottrade nåt på bänken. Frida gjorde en grimas.

– Vad ska det där föreställa?

– En höna så klart! väste Lotte ilsket. Det är väl ett bra lösenord, eller? Skynda dig!

Rosa tittade åt deras håll igen.

– Fred anmäler sig frivilligt! sa Lotte högt och suddade bort hönan med tummen.

– Ha, ha. Fred sjönk ihop på sin stol.

– Klart, viskade Frida, vek ordentligt ihop meddelandet och sköt över det till Lotte.

– Charlotte, kom fram till tavlan du, sa Rosa.

– Åh nej, snälla, det är ingen bra idé, sa Lotte. Verkligen ingen bra idé.

– Charlotte, gå fram till tavlan nu.

Rosa höjde på ögonbrynen. Det gjorde hon alltid när hon blev arg. Alltså reste sig Lotte, tog lappen i sin hand, och släppte ner den i Melanies knä när hon gick förbi.

7

Men bakom Rosas glasögon gömde sig ett par argusögon.

– Melanie, vill du vara snäll och visa mig lappen som du just fick? kvittrade Rosa.

Och vackra Melanie blev knallröd i ansiktet och gav henne Lottes hemliga meddelande utan att protestera.

– Åpetöm otjejt tsänna ltsara ronesö anöhd, läste Rosa högt. Och vad ska det betyda?

– Det är Lottes fåniga hemliga språk, meddelade Fred.

Han flinade så att öronen nästan trillade av på honom.

Lotte tog en bit krita, pressade ihop läpparna och stirrade på tavlan.

– Tja, om nu det här är hemligt, sa Rosa, vek ihop Lottes lapp igen och gav den till Melanie, då får det också förbli hemligt. Charlotte, börja räkna nu är du snäll.

Resten av lektionen blev ganska jobbig för Lotte. Men även Fred fick tänka så det knakade, på Åpetöm otjejt tsänna och så vidare.

– Vilken dum mötesplats! sa Melanie. De tre tjejerna hade klämt ihop sig på en toalett. Frida hade hittat den bästa platsen; hon satt på toalocket.

– Det är den enda plats där inte Freds gäng kan spionera på oss, sa Lotte.

– Spionera! Vad skulle de spionera på? frågade Melanie spydigt och fingrade på sina lockar. Jag slår vad om att killarna har roligare saker för sig.

8

– Jaså?

Nån knackade på dörren och viskade: – Höna! Hö-höna!

Lotte låste upp dörren och Elsa trängde sig in. Nu blev det riktigt trångt.

– Förlåt, sa Elsa generat, men jag var tvungen att gå på toaletten först. På riktigt, alltså. Hon blev röd i ansiktet.

Så, vad händer?

– Lotte har en idé, sa Frida.

Melanie stoppade in ett tuggummi mellan sina kritvita tänder.

– Om det typ blir som förra gången, då är inte jag med!

– Men vad gör du här då, om du ändå bara tycker att vår klubb är töntig? fräste Lotte.

Melanie himlade med ögonen.

– Okej, okej, kom igen nu och berätta vad du har för en idé.

Hon fnittrade och petade på Elsa.

– Hon kanske vill göra en sån där häxbrygd igen, som man mår illa av i flera dar.

Lotte svarade med en iskall blick.

– Men hallå, kom till saken, sa Frida, klättrade upp på toalocket och petade upp fönstret.

– OK. Lotte gned sig på näsan. Det gjorde hon alltid när hon var arg eller generad.

– Min mormor har rest bort en vecka till sin uråldriga syster, och jag vaktar huset och hönsen och så. I alla fall.

9

Och då tänkte jag att det vore ju ett perfekt högkvarter.

Och om vi ses lite oftare den här veckan, alltså.

Hon tittade på sina fötter.

– Då skulle vi kunna bli en riktig klubb.

– Vilken kul idé, sa Elsa och kikade på Melanie.

Ingenting var helt okej för Elsa förrän Melanie hade godkänt det. Men hon såg tyvärr inte alls särskilt förtjust ut.

– Och hur ofta skulle ”oftare” vara?

– Typ nästan varje dag.

Frida skakade på huvudet.

– Jag vet inte om jag kan så ofta. Min lillebror, ni vet …

– Men hallå, din lillebror, sa Lotte argt. Honom kan väl din storebror passa nån gång?

– Snacka du, mumlade Frida.

Lotte hade inga syskon. Hennes mamma körde taxi och var oftast inte hemma. Och hennes pappa – mja, honom skulle man helst inte prata om.

– Och vad skulle vi göra tillsammans så ofta? frågade Melanie.

Det ringde in till nästa lektion.

– Jamen, vad gör du annars som är så kul? frågade Lotte ilsket. Alltså, jag sitter i alla fall mest bara hemma och glor när jag inte måste jobba hos min mormor. Frida har inget roligare för sig än att hela tiden passa sin lillebror.

Och Elsa råkar väl inte precis ut för jätteäventyr på löpande band, eller?

10

Elsa log generat och stirrade på de smutsiga kakelplattorna framför sina fötter.

– Jag dansar balett! sa Melanie överlägset. Och spelar gitarr!

– Wow, det låter ju verkligen äventyrligt, sa Lotte föraktfullt. Och det kan du förstås inte låta bli med en vecka.

– Det är klart jag kan! Melanies ögon smalnade argt.

Och sen då?

– Det får vi se! ropade Lotte. Äventyr kan man ju knappast planera, som balett eller så. De väntar runt hörnet, och dyker bara upp!

De andra tittade på henne. I deras huvuden kryllade det plötsligt av bilder på skatter, riddare och pirater. Lotte hade lyckats.

Elsa såg på Melanie med ett osäkert leende.

– Jag skulle gärna testa, sa hon.

Melanie ryckte på axlarna.

– Okej, en vecka, sen får vi se. Elsa strålade lättat mot henne.

– Jag är också med, sa Frida. Fast det kan hända att jag nån gång tar med mig min lillebror.

– Okej. Lotte drog djupt efter andan. Då ses vi i eftermiddag. Vid tretiden. Okej?

– Visst, sa Melanie. Men jag tar inte på mig den där töntiga T-shirten som vi jämt sprang omkring i förra gången. Jag ser helt hopplös ut i den.

11

– Men nånting måste vi ha, sa Lotte. Och jag tar inte på mig en veckad kjol bara för att du ska vara snygg.

– Kläder som kod är ju bara mesigt, sa Frida. Vad sägs om en tatuering eller nåt?

Elsa såg förskräckt på henne.

– Lugn, det var bara ett förslag, sa Frida.

– Kanske nån kommer på nåt bra, sa Lotte. Alltså, klockan tre. Och glöm inte lösenordet!

– Höööna! sa Melanie och himlade med ögonen. Men kan nån tala om för mig varför vi måste prata om det här på toaletten?

12

Ä

ventyr kan man ju knappast planera, som balett eller så. De väntar runt hörnet, och dyker bara upp!

Lotte får anstränga sig för att övertyga sina kompisar när hon vill starta en klubb. Men det dröjer inte länge förrän Fjäderklubben har fullt upp: Pygméerna, killarnas klubb, släpper ut hönsen hos Lottes mormor.

Först gäller det att hitta hönsen igen, sedan är det dags för tjejernas hämnd. Men killarna ger inte upp, och de saknar inte heller idéer …

Tur att inte föräldrarna har koll på allt!

Omslagsfoton: Bavaria Filmverleih- und Produktions-GmbH

ISBN: 978-91-7299-222-1

Opal