Av Kristina Ohlsson:
Askungar 2009 Tusenskönor 2010 Änglavakter 2011 Paradisoffer 2012 Davidsstjärnor 2013
På Lilla Piratförlaget: Glasbarnen 2013 Silverpojken 2014
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0422-6
© Kristina Ohlsson 2014 Utgiven av Piratförlaget Omslag Patrik Lindvall Tryckt hos ScandBook AB i Falun, 2014
ORO
– Varför är du här? frågar pastor Clemons. Det är oktober 2012. I USA ska amerikanerna välja president och jag är där och tittar på. För att jag alltid varit intresserad av amerikansk politik och för att jag helst skulle vilja rösta jag också. Pastor Clemons är lång och mörk. Afroamerikan. En stolt sådan. Han ställer en bra fråga. Varför har jag rest från Stockholm till Texas? Varför har jag sökt upp en svart baptistpastor i Houstons utkant? För att jag tror att jag har något att lära mig av honom. Men det säger jag inte först. – Jag vill skriva en bok. Om migration. Om integration. För det har blivit så väldigt stora frågor i Sverige. Och vi är inte särskilt bra på att hantera dem. – Låter som en stor bok. Migration och integration i hela världen. Jag förtydligar: – Inte i hela världen. Det ska bli en bok om Sverige och om svenska förhållanden. – –
– Och ändå sitter du i Texas och pratar med mig om samma frågor? Jag fortsätter beskriva mitt projekt. – Jag tänkte låta boken ta sin början där. Jag menar här. I USA. Ni är ju världens största invandrarnation. Och väldigt stolta över det. Vi har aldrig träffats förut, pastor Clemons och jag, men jag vet att han varit engagerad i den amerikanska medborgarrättsrörelsen i årtionden. Han om någon måste veta något om åtminstone integration. Något jag kan ta med mig tillbaka till Sverige. – Jag förstår, säger pastorn. Så nu vill du skriva en bok. – Jag tror att jag har någonting att berätta, säger jag. För att jag sett vilken eländig plats vår värld är för miljoner människor. För att jag som byråkrat tvingats förhålla mig till regelverk som vill väl men inte alltid levererar vad man från början avsåg. Och jag vet varför folk väljer att flytta från ett land till ett annat och hur det påverkar det samhälle de lämnar och det samhälle de kommer till. Jag kan inte hjälpa att jag släpper ifrån mig en frustrerad suck. – Det här är ju inte raketforskning. Det här är inte svårt att förstå. Ändå kommer vi ingenstans. I Sverige har människor på allvar börjat ifrågasätta andra människors skyddsbehov. Blivit snåla. Pastor Clemons ler. – Och vet du varför ni inte kommer någonstans? Jag skakar på huvudet. Pastor Clemons kontrar med en ny fråga: – Vad säger du om jag säger att ämnet för din bok är ett annat än du själv tror? – –
Jag skruvar på mig. – Vilket ämne skulle det i så fall vara? Pastorn lutar sig fram över bordet. – Människor, Kristina. Du skriver en bok om människor. Och det ligger i människans natur att vara misstrogen mot främlingar. Det är så hon skapar sin identitet. Genom att berätta vad hon är och vilka hon tillhör. Och vilka hon tar avstånd från. Svårare än så är det inte. Jag låter orden sjunka in och tänker att de skänker viss tröst. Svårare än så är det inte. Men då så. Då så. *** Ett halvår senare. Jag är tillbaka i Stockholm och firar lanseringen av min femte kriminalroman. Boken heter Davidsstjärnor och är den bästa jag skrivit. Lanseringen börjar några veckor före själva recensionsdagen. Möte efter möte med olika journalister avverkas. Alla frågar vilka nya bokprojekt jag har på gång. Alla får höra om Den bekymrade byråkraten. En bok om migration och integration. Om människor och demokrati. Inte en skönlitterär bok, men heller ingen renodlad faktabok. Sakprosa, säger min förläggare. Sakprosa baserad på erfarenheter från mina år som byråkrat, med tillägg från sådant jag upplevt som författare och kulturarbetare. Erfarenheter som jag nu försöker sätta i perspektiv och sammanfoga till en helhet. En helhet som gör mig bekymrad. Och som jag hoppas kan bli underlag för en värdigare debatt i ämnet. – –
Pannor rynkas och röster sänks. – Hur vågar du? Ska du verkligen ge dig in i det getingboet? Tänk igenom det beslutet ordentligt. För du förstår, här i Sverige kan vi inte diskutera invandring och integration. Inte alls. Ryggar rätas på och röster blir normala. – Ja, du gör förstås som du vill. Men själv skulle jag ha passat mig väldigt noga. Och jag tänker: Är det här vi hamnat? På allvar? Har den så tragiska frasen ”Snart får man inte säga någonting alls” till och med fått fäste bland journalister och författare? Jag tvingar fram ett leende och slänger ur mig mitt favoritcitat som jag låtsas kommer från James Bond, men i själva verket är en replik från barnfilmen Lejonkungen: – I walk on the wild side. I laugh in the face of danger. Sedan sätter jag mig vid datorn och skriver. Jag skrattar inte en enda gång.
– –
Det vilsna folket
Första gången jag var utomlands var jag bara några månader gammal. Året var 1979 och mina föräldrar packade in mig och sina andra barn i sin Volvo och bilade till Norge. Mamma har berättat att jag kräktes i baksätet. Av resan till Norge minns jag förstås inte ett dugg. Däremot minns jag det oändliga antal resor vi senare gjorde till Danmark. I likhet med alla andra som bodde i Skåne åkte vi gärna över sundet för att handla billig mat och dryck. Båtresan mellan Helsingborg och Helsingör tog knappt tjugo minuter. Det gör den förresten fortfarande, även om många tydligen föredrar att köra över Öresundsbron istället. Min lillebror och jag hängde på låset till godisbutiken när färjan lämnat hamnen och dörrarna gick upp. Ibland hann vi fika också innan vi var framme. Och gå på toa. Det var inte klokt så mycket man hann på tjugo minuter. Tjugo minuter. Längre bort låg – och ligger – inte Danmark. Ändå var det ett helt annat land, berättade mina föräldrar. Danmark var inte en del av Sverige, Danmark var sitt eget. Det förklarade varför – –
de pratade så konstigt där och åt illröda korvar som hette pölsor. 1986 var det dags för mig att få se ännu ett land. Denna gång slog vi på stort och åkte till Kanarieöarna. Dit tog det obegripliga fem timmar att flyga. När man kom fram måste man köa för att visa sitt pass. Så var det inte när vi åkte till Danmark, där var det bara att komma och gå som man ville. På Gran Canaria pratade folk dessutom ännu konstigare än i Danmark. Faktiskt förstod vi inte ett ord. På något sätt gick det bra ändå. Det gör ju gärna det när man inte har något viktigare att fråga om än ”Var ligger närmaste strand?” och ”Varifrån går bussen in till stan?”. Sakta växte min värld. Jag visste nu att det fanns åtminstone tre länder. Norge (som jag en gång kräkts i), Danmark (som jag köpte godis i) och Kanarieöarna (som tydligen inte var ett land men ändå var det och där jag hur som helst badade). Jag drog tidigt slutsatsen att det var roligt att resa. Överallt dit vi begav oss hände något kul (utom i Norge). Och överallt var jag välkommen. *** Det var i Åhus, där min familj hade sommarstuga, som jag förstod att det inte bara var jag som åkte på semester. Det förekom även att folk från andra länder reste till Sverige. I stugan bakom vår brukade det bo en tysk familj från Heidelberg. Pappan hette Dieter och mamman Hildegaard. De hade två döttrar som hette Kim och Fredrike. Senare fick de en bebis som hette Lucia, men henne fick vi bara se på bild. Sommarkontraktet i Åhus hade avslutats. – –
Jag och min bror tillbringade många timmar med den tyska familjen. Vi hade nyss börjat skolan och ingen av oss kunde tyska. Det behövdes inte heller. Med armar och ben fick vi allting som måste sägas sagt. Hur man lekte kurragömma enligt svenska regler. Hur man cyklade till havet. Idag är jag vuxen och har läst tyska på både högstadiet och gymnasiet. Jag skulle inte för mitt liv kunna förklara på tyska hur man leker kurragömma. Kim och Fredrike var klassiska sommarkompisar. De fanns bara i våra liv några veckor i taget. På sin semester. Det var som när vi åkte till Kanarieöarna, fick jag veta. De åkte inte till Sverige för att stanna. Bara för att hälsa på. När jag gick i ettan började en ny tjej i vår klass. Hon hette Caroline och hennes familj hade flyttat till Kristianstad från Jönköping. Jag kunde inte föreställa mig något mer fasansfullt än att behöva flytta från min hemstad. Och definitivt inte så långt som till Jönköping. Eftersom mina farföräldrar bodde i Skövde hade jag en glasklar bild av var Jönköping låg. Det tog minst två timmar att köra dit och det sa mig allt jag behövde veta. Jönköping låg rätt och slätt mycket långt bort. Till sist tog jag mod till mig och frågade om hon hatade sina föräldrar för att de tvingat henne att lämna sina kompisar. Det gjorde hon inte. Vilket gjorde saken än mer obegriplig. Vem i hela fridens namn flyttade frivilligt från en stad till en annan? Jag gick i samma skolklass från årskurs ett till nio. Under de åren tillkom inte mer än två andra barn som i likhet med Caroline flyttat till Kristianstad från en annan del av Sverige. Inte ett enda barn lämnade klassen. Inte en enda familj flyttade från stan. Många av mina gamla klasskompisars föräldrar bor fortfarande kvar på samma adresser som de gjorde när jag växte upp. – –
Så gör även mina egna föräldrar. *** Min låg- och mellanstadieskola var byggd i solgult tegel och bestod av ett antal låga byggnader. Skolans upptagningsområde var klassisk svensk medelklass. Nästan alla barn levde i kärnfamiljer med en mamma och en pappa som var gifta (med varandra) och med syskon som kunde vara både äldre och yngre. Ett fåtal barn hade en förälder med utländsk bakgrund. Utländsk i bemärkelsen att de själva var utlandsfödda eller hade två föräldrar som var det (vilket för övrigt också är hur begreppet utländsk bakgrund kommer att användas fortsättningsvis). Fast det var inget som vi tänkte på. Föräldrarna pratade svenska utan brytning och såg inte det minsta utländska ut. Den enda som avvek i det avseendet var Katarinas pappa. Han kom från Grekland. När jag började fyran fick vi en ny kille i klassen, Dennis. Vi fick veta flera saker om honom som särskilde honom från oss andra. Till exempel: Hans föräldrar hade invandrat till Sverige från Jugoslavien på sjuttiotalet och han bodde i en av stans invandrartäta stadsdelar (”täta” i bemärkelsen fler än i till exempel stadsdelen där jag själv bodde). En stadsdel som var omvittnat stökig. Hans pappa ägde en pizzeria. Vi var många som besökt den och som gärna återvände dit. Dennis var det enda barnet med två föräldrar från ett annat land som jag lärde känna under mina sex första skolår. I övrigt fanns, som jag minns det, några adopterade barn på skolan. Det äldsta var storebror till min kompis. Han kallades ibland för – –
Neger-Tobbe. Och kom från Nepal. De andra var adopterade från Korea. Om vi kallade dem också för neger minns jag inte. Jag började högstadiet samtidigt som Jugoslavien föll i bitar och Balkan sattes i brand. Det var bara något år efter att Irak invaderat Kuwait. Krigen jag hade att hålla reda på började bli många, men Jugoslavien låg närmast. Under ett antal år tog Sverige emot inte mindre än hundratusen människor som flydde undan en konflikt som hela Europa skämdes för. Vi som jobbat så hårt de senaste decennierna för att hålla sams. Vi som aldrig mer skulle gå i krig med varandra. Ändå stod vi där igen, mindre än femtio år efter andra världskriget. I skolan hade jag lärt mig ordet koncentrationsläger. Genom tidningarna fick jag veta att det nu byggts nya sådana i Europa. Historien hade, i vanlig ordning, upprepat sig. Fast denna gång var det inte judarna som var lägerfångar. Det var bosniska muslimer. Flyktingarna från Balkan hamnade inte på min skola. Inte på högstadiet och knappt heller på gymnasiet. Ändå var någonting förändrat i förhållande till hur det varit under låg- och mellanstadiet. När jag började sjuan fanns det ett mindre gäng med ursprung i Mellanöstern som då gick i nian. Gänget omgärdades av rykten om utbredd kriminalitet. Det sades att de sparkade ner folk på stan. De överföll människor och spred obehag i största allmänhet. Ett obehag som också spillde över på mitt första år på högstadiet. För mig var det inget bra första möte med människor med utländsk bakgrund som kommit till Sverige för att stanna. Det gjorde mig vaksam, misstänksam mot andra människor som också hade utländsk bakgrund. Samhällsdebatten i stort förändrades samtidigt. Med det ökade inflödet av flyktingar dels från Irak, men i huvudsak från – –
Balkan, blev tonen en annan. – Vad skulle de hit att göra? sa en kompis förälder. De ställer bara till med elände. Att skitsnack så lätt får en grogrund. Vad de skulle till Sverige att göra borde ha varit uppenbart – de skulle ha dött om de stannat kvar i sitt hemland. Då har man en tendens att försöka flytta på sig. Men varför upplevde så många mötet med de som flytt till Sverige som så problematiskt? För hur man än vände och vred på saken, upplevde många att något förändrats för svenskarna som själva inte befann sig på flykt. Till det sämre. De som ställde frågan, de som ville veta om det verkligen var meningen att det skulle vara som det var, fick inga vettiga svar. Detta var i en tid då Ian Wachtmeister och Bert Karlsson åkt runt i Sverige och staplat läskbackar på varandra och på det sättet lyckats ta sig in i riksdagen. Och detta var under de år då Sverige genomgick en av landets mest smärtsamma finansiella kriser någonsin. Det var som om ingen hade tid att ta ansvar, vare sig för vad som hände i Sverige eller bortom våra gränser. Inte för att ge alla dem som sökt skydd i Sverige ett värdigt mottagande. Inte för att det återigen byggts koncentrationsläger i Europa. Budskapet från politikerna var dubbelt. Dels fattades det pengar, dels skulle vi vara generösa och dela med oss. Världen som jag kände den förändrades. Flyktingar var inte som mina tyska sommarkompisar. De skulle stanna i Sverige. För gott. Och de påverkade mitt liv även om de inte fanns i min omedelbara närhet. I skolan ändrades nationaldagsfirandet och blev mer lågmält. Det diskuterades om vi i fortsättningen måste fira skolavslutningen på annan plats än i Nosabykyrkan. När jag sommarjobbade på ett ålderdomshem, funderade vi på om – –
vi skulle låta bli att hissa flaggan på midsommarafton. Någon av de i personalen med utländsk bakgrund kunde ju ta illa vid sig. Det var ungefär vid den tidpunkten som jag för första gången hörde uttrycket ”Nej, nu har det gått för långt!” i diskussioner som rörde invandrare. *** Jag minns inte hur gammal jag var när Kristianstad började kännas för litet. För litet i bemärkelsen att jag inte passade in. Det var inte bara invandrarna som inte gavs plats, vi var många som föll utanför ramen och därför inte kände oss välkomna. Det kallas för småstadsmentalitet och den är obegripligt konservativ. Gymnasiet blev tre långa år av utanförskap. Jag passade inte in bland alla som visste exakt vilka klädmärken man skulle ha, vilka fik man skulle gå till och hur man skulle se ut när man kastade huvudet bakåt i ett tillgjort asgarv bara för att dra uppmärksamheten till sig. Något som för övrigt inte förändrats. Jag är fortfarande hopplöst ute i kylan när balla människor samlas till fest. Alltså måste min värld bli större än den varit när jag växte upp. Dels för att jag ville hitta en plats och ett sammanhang där jag passade in. Men också för att jag tidigt fått ett stort och i det närmaste omättbart intresse för världen och internationella relationer. Senare skulle jag få ett tydligare fokus. På Mellanöstern i allmänhet och den israelisk-palestinska konflikten i synnerhet. Som barn satte jag mig på knä vid min storasysters jordglob och lade mina händer om den. Jag fick det som var Sverige utpekat för mig. Och såg hur stor resten av världen var. – –
Suget i magen har suttit i sedan dess. Upptäckarglädjen tycks inte förlora sin intensitet. Inte heller viljan att försöka förstå det som vid en första anblick framstår som obegripligt. Som barn och tonåring kunde jag inte tillfredsställa de drivkrafterna, begären. Men som vuxen har jag tidvis låtit livet föra mig långt bort från min hemstad. Jag flyttade från Kristianstad 1998. Och blev en annan. Akademiker, byråkrat, terroristexpert och författare. Av den Kristina som gick runt på högstadiet och tyckte att det blivit så oroligt sedan flyktingar från Balkan och Mellanöstern plötsligt fanns i hennes liv finns ingenting kvar. Så mycket har förändrats. Mycket och samtidigt ingenting alls. Delar av min familj finns kvar i Skåne, så några gånger per år reser jag tillbaka. Sommarhuset i Åhus är sålt. Den danska kronan har blivit svindyr och därför har resorna till Danmark blivit mycket färre. Vad som hände med den tyska familjen jag lekte med som barn har jag ingen aning om. Jag har inte sett dem på decennier. Hur det gick för människorna från forna Jugoslavien vet jag inte heller. Vad jag däremot lagt märke till är att man inte längre pratar om dem i Kristianstad. Istället pratar man om dem som kom efteråt. Om irakier (som kommit efter den amerikanska invasionen av Irak 2003) och somalier och afghaner. Om muslimer, som om de hade en enhetlig nationalitet. I Kristianstad har tiden stått stilla, tänker jag. Precis som den säkert gjort i många andra småstäder. Fast så är det aldrig. Det är inte tiden som står stilla, det är bara människor som gör det. För att de vill eller för att de måste. Själv gör jag det inte, inbillar jag mig. För tjugo år sedan var mitt – –
perspektiv på fenomenet invandring ett barns. Analysen var enkel. Först fanns det inga invandrare där jag bodde och då var allting lugnt och fint. Sedan kom det invandrare och då blev det bråk och stök. Alltså var det ganska dåligt att det kom invandrare. Åtminstone om det kom många på samma gång. Ordet ”många” var i detta sammanhang mycket relativt. Det är också intressant att jag uppfattade det som att det funnits en tid då det inte fanns några invandrare. För visst fanns det människor med utländsk bakgrund i Kristianstad även före Balkankrigen och Kuwaitkriget. Men de fanns inte där jag fanns. Varför det var så funderade jag inte över. Jag antog helt enkelt att det var självklart att vi inte skulle ha med varandra att göra. För ett tag sedan plockade jag fram alla fotokataloger från åren som jag gick på högstadiet. Minnet är som en flytande massa, jag kan ha lagt till och dragit ifrån under åren som gått. Jag söker med blicken över alla ansikten som skymtar förbi i katalogerna. Vad jag alldeles bestämt minns är två synnerligen bråkiga killar som gick i min klass och som ständigt förde konflikter med sig. Ständigt. Ingen av dem hade utländsk bakgrund. Jag bläddrar vidare bland bilderna, skärskådar klasser som inte var min egen. Eleverna med utländsk bakgrund är lätträknade. Nästan pinsamt lätträknade, i genomsnitt knappt två per klass. Var de kommer ifrån är svårt att avgöra. Kanske var de som Dennis, födda i Sverige. Märkligt. Jag som trodde att eleverna med utländsk bakgrund var många fler. ***
– –
Nu i vuxen ålder har jag förstått att mitt perspektiv på invandring inte bara var ett barns. Inte heller var det unikt. Det både fanns och finns massor med människor som tänkte och tänker som jag gjorde då. Bra igår, dåligt idag. Det enkla resonemanget vinner ofta över det dynamiska, så har det alltid varit. Nya invandringsgrupper når svenska städer. Gamla mönster upprepar sig. Om och om igen. I Kristianstad och i andra städer och orter. Integrationsproblemen beskrivs fortfarande, tjugo år efter att jag lämnade högstadiet, som desamma. Människor med utländsk bakgrund har svårare att få jobb och bostad. Deras barn klarar ofta inte av skolan. Och med den misslyckade integrationen följer välkända problem. Utlandsfödda och barn till utlandsfödda blir överrepresenterade i nästan all negativ statistik som finns. Hur mycket och varför nämns inte lika ofta. Debatten om utländska medborgares rätt att flytta till Sverige blir därefter. Ostrukturerad och onyanserad. Det handlar uppenbarligen inte om vilka utländska medborgare som helst. Inte vilka invandrare som helst. Upprördheten som går att skönja har en tydlig slagsida åt asylsökande och deras anhöriga. Människor vars nöd kanske både förstås och erkänns, men ändå inte uppfattas legitimera en flykt till just Sverige. Invandringsskeptiker förfasas över att Migrationsverket beviljade 116 587 uppehållstillstånd under 2013. I detta antal ryms 20 712 EESmedborgare. 7 559 studenter. Men just deras närvaro hör jag sällan någon ifrågasätta. De 19 292 arbetstillstånden, som också ingår i det totala antalet, har förvisso lett till viss diskussion. Men den är väsensskild från den som rör de utländska medborgare som en gång sökte sig till Sverige för att undkomma väpnad konflikt eller förföljelse. – –
Där migrationspolitiken slutar tar integrationspolitiken vid. Och det är i integrationspolitikens kölvatten som människor möts ansikte mot ansikte. I det som kallas vardag och där saker och ting inte upplevs fungera som de ska. Från det stora till det lilla. Hela vägen ner i grundskolan där man diskuterar var skolavslutningen ska hållas. Fortfarande. De tycks omöjliga att hålla isär, integrationspolitiken och migrationspolitiken. Att integrationspolitiken är misslyckad är det enda som alla är överens om. Det som skiljer oss åt är förklaringarna till misslyckandet och hur stort vi uppfattar att problemet är. Och hur vi relaterar det till migrationspolitiken. Ett tidigare mycket marginaliserat politiskt parti, Sverigedemokraterna, har fått stadig mark under fötterna och drivs till smått storslagna politiska höjder av människor som tycker att svensk migrationspolitik gått för långt. Vad det nu ska betyda. Att saker och ting gått för långt, alltså. För mig som står utanför deras gemenskap är inte problembilden som de målar upp helt tydlig, men det spelar nog ingen roll. För visst förmår jag uppfatta själva kärnan i vad de säger: Invandrarna måste bli färre. För det var bättre innan de kom. Och för att de är för många i absoluta termer. Det finns helt enkelt ingen integrationspolitik som kan hantera den mängd utländska medborgare som tillåts bosätta sig i Sverige idag. Alltså måste migrationspolitiken ändras. Nog måste fler än jag ha hört vad de sa och ville innan valet 2010? Nog måste fler än jag ha tänkt att det där inte borde vara så svårt att prata om? Men det var det tydligen. Trots att missnöjet med svensk migrations- och integrationspolitik vuxit sig så – –
starkt att det nu fanns ett nytt riksdagsparti som ville ta hand om det, bemöttes det nästan undantagslöst med tystnad. Inför valet 2010 var nämligen analysen att själva partiet var problemet. Och om man bara teg ihjäl det, skulle problemet försvinna av sig självt. Trist. För problemet var inte att man ignorerade vad en handfull SD-profiler önskade diskutera i tv och tidningar. Utan att man ignorerade vad 5,7 procent av Sveriges befolkning tyckte var ett så pass stort problem att de valde att lägga sin enda riksdagsröst på ett parti som i – och av – princip bara driver en politisk fråga. *** Jag har funderat på att skriva denna bok sedan 2010, det år då jag jobbade i Bagdad. Jag kom hem, tittade på mina samlade erfarenheter som sträckte sig flera år tillbaka i tiden, och insåg att jag hade någonting att berätta, att tillföra. Mitt perspektiv är inte längre ett barns utan en byråkrats. En byråkrat som blev författare och på det sättet fick nya medel att uttrycka sig. Överallt där jag jobbat har jag på något sätt tangerat frågor som rör migration och integration. Första gången när jag jobbade med europeisk krishantering på UD samtidigt som EU genomförde sin första snabbinsats i Kongo. Senare på Försvarshögskolan där jag kartlade de säkerhetspolitiska konsekvenserna av Bushs invasion av Irak. Därefter under fem år på Säkerhetspolisen. Sedan som attachée i Bagdad. Och slutligen som terroristexpert vid världens största regionala säkerhetsorganisation i Wien. Jag är varken migrations- eller integrationspolitikens Ingvar – –
Kamprad. Men det hindrar mig inte från att lämna ett bidrag. Inte heller från att identifiera några av de nyckelfrågor som vi medborgare och våra politiker måste formulera svar på när vi drar upp riktlinjerna för hur vi ska förhålla oss till det faktum att utländska medborgare av diverse olika skäl önskar bosätta sig i Sverige. Missförstånden om svensk migrationspolitik och migrationslagstiftning är många. Onödigt många. Något som gör den redan haltande migrationsdebatten onödigt obegåvad. Även här tror jag att jag kan lämna ett bidrag för att räta ut några av många frågetecken. Att fly till Sverige är att uppleva ett drama i tre akter. Först den fysiska förflyttningen från ett land till ett annat. Sedan kampen för att få stanna. Och sedan skapandet av ett värdigt liv i det nya hemlandet. Föreställningen i sin helhet visas bara för den som flyr. Men jag har suttit på första parkett och sett delar av samtliga dessa akter. Och när ridån gått ner har jag alltför många gånger känt skam eller förundran. Ibland ren förvirring. Ska det vara så här? Går det verkligen inte att göra på ett annat sätt? Jag har ibland också känt frustration över de andra åskådarnas reaktioner. Fått en känsla av att vi haft olika syn på vem som bär ansvaret för dramats bristande kvalité och framför allt på vad som bör göras åt saken. Jag har kort sagt för mycket att säga för att hålla tyst. Dessutom tror jag inte på tystnaden som instrument för att förbättra världen. Den oroar, den där nya tanken om att det finns vissa saker som vi inte bör prata om. Den pågående migrationsdebatten är förvisso, som redan konstaterats, problematisk. Men att byta ut den mot tystnad är inte att lösa ett problem – det är att skapa ett till. – –
Vi gör gärna migrationspolitiken, återigen med fokus på flyktingars behov av en fristad, till en identitetsfråga. Vi frågar oss vilket Sverige vi vill ha och ställer hela idén om det moderna Sverige på sin spets. Som om det var något man bestämde en enda gång och aldrig mer. Och som om det bara fanns ett enda svar på den frågan. I åratal har jag hört den retoriska frågan ”Vad bör Sverige göra för att inte bli lika främlingsfientligt som Danmark?” ställas. Den frågan ältas fortfarande. Vilket skrämmer mig. Primärt av två anledningar. För det första för att det inte är Danmark som har förändrats. Det är danskarna. Det som förändrats i Danmark har drivits fram av dess medborgare. För det andra har själva frågeställningen passerat ett tydligt bäst före-datum. Vi är förbi den punkt då vi kan hindra Sverige från att bli som Danmark. Ty vi är redan där. Mentalt, om än inte praktiskt. Dessutom sedan ganska länge. När jag tittar i backspegeln måste jag fråga mig själv: Vilka utgjorde det ”vi” som oroade oss för en dansk framtid? Och vilka var det som ”vi” valde att inte inkludera? Resultatet av de antirasistiska ansträngningarna har blivit en demokratisk ordning där vissa frågor, som en del av medborgarna tycker är viktiga, inte har en plats på dagordningen. Är det rimligt? Är de antirasistiska argumenten verkligen så tunna att de behöver den sortens beskydd? Men det är inte bara tystnaden som oroar mig. Debatten som – –
förts efter 2010 års valresultat har stundtals varit direkt besynnerlig. Både bland de som vill begränsa invandringen och de som står för det mer generösa alternativet. Framför allt är det visionslösheten jämte historielösheten som präglar båda sidors retorik i den svenska migrations- och integrationsdebatten som stör mig. Jag är trött på den retoriska frågan ”Vilket Sverige vill vi ha?”. Jag vill höra svar från dem som ställer frågan och jag vill att de ska vara innovativa och problemlösande. För att lyckas med detta krävs också att vi blir påminda om vår egen historia, för den har alldeles gått förlorad i det känslomoln som debatten förvandlats till. Med ett sådant tidsmässigt skevt perspektiv är det många viktiga händelser som faller bort. Händelser som gjort oss till dem vi är idag. Till exempel att det för drygt hundrafemtio år sedan var så svårt att få vardagen att fungera i Sverige att 1,3 miljoner svenskar valde att emigrera till USA. 1,3 miljoner människor. Läs gärna den siffran två gånger. Det är enormt mycket folk. Världen är en annan idag. Sverige består inte längre av förtryckta bönder. Vi har det ganska bra här. Det är andra människor som är i nöd. Och nu diskuterar vi om de ska vara välkomna hit. Det kollektiva minnet omfattar inte tider då svenskarna själva varit i behov av hjälp. Olyckligt, tycker jag. För det skulle göra oss lite mer ödmjuka. Jag reste till USA för att fräscha upp mitt eget minne. Och för att få råd. Jag ville lägga den erfarenheten till alla andra som jag hade. Nog måste världens största invandrarnation kunna berätta för oss svenskar vad vi gör för fel? Vad kan vi göra för att inte vår befolkning ska slitas i delar bara för att de är oliktänkande när det gäller just den här saken? – –
Jag kom till USA mitt under presidentvalskampanjen 2012. Jag fann ett land där två presidentkandidater, som båda har utlandsfödda fäder, tävlade om vem som bäst kunde hålla den amerikanska gränsen stängd för oönskade invandrare. Och jag insåg att Danmark inte bara är en plats i Norden. Det är också en plats i världen. Kanske är det bra att svenskarna inte minns när de inte hade mat på bordet. För annars skulle de liksom jag börja undra: Om Sverige på nytt blev omöjligt att leva i, vart skulle 1,3 miljoner svenskar ta vägen då?
– –