Till Bodil
Sverige 94 år noll VM-SOMMAREN
Robert Börjesson
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
KAPITELNAMN 3
4 VM94
KAPITELNAMN  5
6 VM94
KAPITELNAMN  7
Inledning 10
1 Revansch 15 2 En dröm föds 29 3 De mörka dagarna 109 4 Det hemliga vapnet 131 5 En helt fri roll 187 6 Drogen i kriget 221 7 Oro 239 8 I rörelse 245 9 Den oförglömliga natten 271 10 Hundramiljonerkronorsfrågan 317 11 Semifinal – Sverige ser rött 329 12 Triumf och tårar 363 13 Vinnare 401 Matchfakta 415 Tack 431
”De hatar er!” De orden mötte det svenska fotbollslandslaget när de kom hem från VM i Italien 1990. Spelarnas bredaxlade ljusgrå kostymer fick dem att se extra klena ut. De flackade med blicken när de såg alla kameror som mötte dem på Sturup. Lagkaptenen Glenn Hysén omringades av en flock journalister utanför flygplatsens ankomsthall. Liverpoolstjärnan försökte sig på ett skämt om att det snabba uttåget från VM åtminstone betydde att de fick fira midsommar i Sverige, men han log knappt själv åt galghumorn. ”Förstår ni att folk är sura på er nu, att de skriver som de gör? De hatar er”, frågade en reporter. ”Men hata oss behöver de inte göra, vi är inte mer än människor vi heller”, vädjade Hysén som redan tagit av sig landslagsslipsen och kavajen. Han hade dessutom hunnit knäppa upp två knappar på skjortan. Det såg ut som om han så snabbt som möjligt försökte klä av sig fiaskots färger för att gömma sig i en mer anonym uniform. Stålmannen ville vara Clark Kent. Sverige hade kvalificerat sig till fotbolls-VM för första gången sedan 1978, men allt hade slutat med tre 1–2-förluster. Det mest genanta nederlaget kom dessutom mot lilla Costa Rica i den avslutande kampen. De förstod direkt att det var mer än bara ett dåligt resultat. De hade skadat den svenska självbilden. Svenska fans på Stadio Luigi Ferraris i Genua nöjde sig inte bara med att bua. En besviken supporter i korta rosa fotbollsshorts, en enda sko och vikingahjälm stormade plan. Anders Limpar träffades av en 10 VM94
spottloska från en grupp fans som samlats ovanför spelargången. I omklädningsrummet var det ”otäckt tyst”, tyckte både Anders Limpar och Thomas Ravelli. Förbundskapten Olle Nordin hade försvunnit nästan direkt. Ravelli gissade att han behövde få ur sig sin frustration i enrum. Själv tittade han ut över omklädningsrummet och såg tolv mentalt slutkörda spelare. Det kändes som om alla besvikelser i världen samlats i ett litet rum med benskydd och vattenflaskor i Genua. Stefan Schwarz, bara tjugoett år gammal, grät. Limpar tänkte på alla förhoppningar de krossat hemma i Sverige. Det kändes hemskt, tyckte han. Det här var dessutom andra gången på kort tid han upplevt den otäcka tystnaden. Det hade varit samma begravningsstämning när hans klubblag Cremonese åkt ur Serie A tidigare på säsongen. De svenska stjärnspelarna hade räknat med en enkel seger mot Costa Rica. Spelarfruarna var på besök. Det skulle egentligen ha varit en fest på kvällen, men firandet ställdes in. På hotellet väntade festens enorma buffé. Få stannade och åt. De flesta spelarna gick direkt till sina rum istället. Inte ens i en grupp där tre av fyra lag kunde gå vidare lyckades Sveriges upphaussade landslag undvika hemfärd. De hade slagit Finland med hela 6–0 i VM-genrepet. Det hade pratats om VM-guld inför turneringen. Den enda trofé de kom hem med blev istället en sportbag prydd med turneringens kubistiska maskot Ciao. Alla bar även på minnen som skulle vara svåra att förtränga. Redan på bussen från arenan var överledare Gunnar Larsson tvungen att berätta för spelarna vilken tid de skulle åka till flygplatsen nästa morgon. Det var bara några meningar med konkret information, men långt senare skulle han fortfarande betrakta de där få orden som ett av de tyngsta uppdragen under sin långa karriär som ledare i fotbollslandslaget och IFK Göteborg. Det var som om han i det ögonblicket dödförklarade en egentligen redan bortgången VM-dröm. INLEDNING 11
Thomas Ravelli hade haft sin egen lilla mardröm på Stadio Luigi Ferraris. Målvakten skulle aldrig glömma hur Costa Rica kvitterat på en frispark som Stefan Schwarz orsakat när han stoppat den snabba inhopparen Hernán Medford. Ravelli hade förgäves försökt få Schwarz att byta position inför frisparken. ”Backa! Backa Svarre!” hade han skrikit i panik till Schwarz, men inte fått någon kontakt. Bara sekunder senare hade Róger Flores nickat in 1–1 på precis det ställe där Ravelli velat att Schwarz skulle stå. ”Hade han backat en halvmeter hade han nickat undan den frisparken”, tänkte Ravelli. Sekvensen skulle för alltid gå i repris i hans huvud. Framtidshoppet Schwarz låg bakom två mål i den här VM-turneringen, som var hans första. Hans insatser skulle ändå alltid överskuggas av Sveriges svårigheter att stoppa Hernán Medford som senare avgjorde matchen på en kontring. Väl hemma skulle spelarna få leva med frågor som: ”Vad gick snett i Italien?” De skulle inte kunna gå på en middagsbjudning eller en fest utan att riskera att få frågan: ”Varför var ni så trötta ute på plan?” Anders Limpar bestämde sig för att ta alla diskussioner med besvikna fans, även ”dårarna” som inte förstod att spelarna led ”tre gånger så mycket som alla andra” över förlusterna. ”Det här är idrott. Skrällar ingår”, försökte Limpar förklara för fansen. När de landade med planet från Italien hoppades Ravelli att det fanns en bakdörr på flygplatsen där de kunde smyga ut obemärkta. Det fanns ingen. De var tvungna att använda samma utgång som alla andra flygresenärer. Själv körde han direkt från Sturup till sina föräldrar i Växjö. Han stannade i ”hemmets lugna vrå” de första dagarna. Han ville inte möta människor. Ravelli ”försökte tänka igenom alla tankar han hade i hjärnan”. Han ”försökte få balans i livet igen”. När Thomas Ravelli senare på hösten började spela i allsvenskan igen med IFK Göteborg förföljdes han av samma hånfulla ramsa vart han än reste: ”Costa Rica. Costa Rica. Costa Rica.” Det var det elakaste hemmalagens fans kunde komma på. De svenska tidningarna var fyllda med skoningslösa sågningar. 12 VM94
Aftonbladets Lasse Sandlin skrev på tidningens förstasida att ”Tretton fjantar förklädda till fotbollsspelare svek en nation”. ”Skäms!” var Expressens enkla hälsning till de nyanlända spelarna. Svenska Dagbladet slog fast att spelarna var de sämsta som tagit på sig landslagströjan. Enligt morgontidningen var det här värre än när Sverige förlorat mot Japan i OS 1936. Tunga ord att läsa för unga spelare som Jonas Thern och Klas Ingesson som precis tagit över stafettpinnen från Glenn Strömberg och Robert Prytz på Sveriges centrala mittfält. De brännmärktes för livet. Lasse Sandlin återgav hur reserverna i OS-landslaget 1936 anlänt hem till Sverige med en skylt där det stod ”Vi var inte med”. Han tyckte att de reserver som inte fått någon speltid i Italien – Niclas Nylén, Ulrik Jansson, Janne Eriksson, Lasse Eriksson och Sven Andersson – förtjänade en likadan skylt. De skulle inte befläckas av fiaskot. De tuffaste kritikerna var dock de läsare som hörde av sig till sven ska tidningarna för att kräva Olle Nordins avgång. Väldigt många sa att de ”skämdes för att vara svenskar”. Det var inte bara ett fotbollslandslag som spelat dåligt i tre matcher. Det var en nationell skam. Sverige var ett land som förväntade sig framgång. ”Har Sverige skickat ett damlag till VM”, undrade en insändare i Aftonbladet. Det var andra tider. Damfotboll var ett accepterat skällsord i en kvällstidning. Några månader senare skulle Sverige få något betydligt värre att skämmas över. Den 3 oktober, samma dag som Tysklands återförening, ställde det stora finans- och fastighetsbolaget Nyckeln in sina betalningar och stängdes av från börsen. Skulderna uppgick till flera miljarder kronor. Den svenska finanskrisen hade börjat.
INLEDNING 13
Ung stjärna. Henrik Larsson, bara tjugotvå år gammal och ännu inte skyttekung, kapas av Krasimir Balăkov redan i andra matchminuten mot Bulgarien.
14 VM94
1
Revansch ”Det är en av de mörkaste stunderna i mitt liv och jag har haft ett antal sådana med Olof Palme och Anna Lindh … Det var som att ösa vatten med små spadar när en hel vall rasar.” Ingvar Carlsson, Stockholm 2013
KAPITELNAMN 15
Ingvar Carlsson använde fotbollsliknelser under valkampanjen sommaren 1994. Det var självklart på många sätt. Han satt uppe hela nätterna och tittade på VM-matcher på tv och kom ofta sömndrucken och trött till torgmöten. Det var så uppenbart att han ägnat natten åt fotbollssändningarna från USA att han brukade inleda valtalen med ett skämt. ”Det är väl många av oss som tittade på matchen och jag är mer förvånad att ni frivilligt kom hit. Jag måste ju stå här!” skojade Ingvar Carlsson. Väljarna skrattade. Fotbollen var en bra isbrytare. Ingvar Carlsson hade dessutom en genuin kärlek till fotboll, uppfostrad på Ryavallens kortsida sedan sex års ålder med Elfsborgsramsor som ”Heja de våra, inte de dära, trampa de främmande pajka på tära.” Under hans uppväxt kunde man inte se bortamatcher i sin telefon. Man fick gå till lokaltidningen och vänta på att en journalist skulle komma ut och tejpa upp en lapp med det senaste resultatet på entrén. Gårda och IK Sleipner spelade i allsvenskan. Helsingborgs IF stavades Hälsingborgs IF. Ingvars idoler hette Sven Jonasson och Karl-Erik Grahn. Femtiofyra år senare var kärleken till fotboll lika stark. Under valturnén sommaren 1994, med båt i Bohuslän, löd ordern att man alltid skulle övernatta i en hamn där det fanns tv. Den blivande stats ministern ville inte missa några VM-kamper. Ingen i partiledarens stab vågade ignorera önskemålet. Det var Olof Palme som börjat med sportliknelser i tal. Carlsson och Palme hade lärt känna varandra när de båda arbetat under Tage Erlander i regeringskansliet. De fick smeknamnet ”Erlanders pojkar”. 16 VM94
Statsminister Erlander var inte alls intresserad av att jämför samhällsutvecklingen med idrottsprestationer. Ingvar Carlsson, vars egen fotbollskarriär i Elfsborg stoppats av en knäskada, och Palme, som höll på Djurgården, insåg dock idrottens styrka. De hade svurit när det arrangerades en landskamp mellan Sverige och Norge på valdagen 1968. ”Helvete, varför har de en landskamp nu! Och så förlorar vi säkert!” sa Ingvar till Olof. Palme var lika förbannad. De unga politikerna kände sig nervösa och uppjagade som ”travhästar på Solvalla inför en sprint”. De läste av allt. De trodde att allt spelade roll. Carlsson och Palme var över tygade om att en förlust kunde påverka valresultatet negativt. En seger gjorde istället att människor gick med stolthet och framtidstro till valurnorna, något som kunde gynna den sittande socialdemokratiska regeringen. Nu, i opposition tjugosex år senare, tyckte Ingvar Carlsson att fotboll fungerade bra som liknelse för hur Sverige måste ta sig ur sin ekonomiska kris. Lilla Sverige hade oddsen emot sig, men kunde ändå kämpa sig ur tuffa tider om alla arbetade tillsammans som ett fotbollslag, förklarade Carlsson för väljarna. Krispaketen 1992, då Socialdemokraterna slöt upp bakom den Carl Bildt-ledda regeringen för att återupprätta förtroendet för den svenska kronan, övertygade honom om att samarbete över de politiska blockgränserna var rätt väg för framtiden. Situationen hade varit mardrömslik med konkursmässiga banker och 500 procents ränta, men det första krispaketet hade lett till att Riksbanken sänkt räntan till 50 procent redan dagen därpå. Sam arbete gav resultat, tänkte Carlsson. ”Titta, här finns individuellt skickliga fotbollsspelare, men det är när man fungerar ihop som man når resultat. Ingen klarar det här på egen hand”, sa Carlsson under valmöten. Fotbollsliknelsen var kanske övertydlig, men jämförelsen fungerade på torgen och bryggorna på västkusten. Om landslagets stora målkung Martin Dahlin inte tog samma ansvar som resten av spelarna på plan skulle Sverige inte vinna VM. Om REVANSCH 17
Sveriges befolkning inte samarbetade, om vissa enbart tänkte på sin egen vinning, skulle vi inte komma ur den ekonomiska krisen. Ingvar Carlsson kunde prata om hur Sveriges finansminister Anne Wibble presenterat en statsbudget med ett underskott på 217 miljarder kronor under våren eller varför arbetslösheten låg på 10,6 procent, men han behövde fotbollen för att pedagogiskt förklara varför vi alla var tvungna att offra något för att få folkhemmet på fötter igen.Alla förstod kanske inte nationalekonomi eller vidden av den svenska bankkrisen och hur betydelsefullt beslutet om en tillfällig svensk bankgaranti blivit, men alla hade någon gång stått vid en grusplan eller åtminstone idrottat i skolan och kunde identifiera sig med vad som krävdes under en tuff match. Carlsson kände samhörighet med Sveriges förbundskapten Tommy Svensson. Han hade aldrig pratat politik med tränaren, men gillade hur den före detta läraren Svensson betonade kollektivets styrka i Radiosportens intervjuer. Det kändes som om de hade samma grundvärderingar. Han såg hur den elva år yngre Svensson även fick bänkvärmare och vattenbärare att acceptera sin roll i kollektivet. Alla hade ett värde. Han tänkte att tjugotvå fotbollsspelare i VM kunde visa resten av Sverige vägen ur den ekonomiska krisen. Ingvar Carlsson insåg vidden av Sveriges problem när han promenerade hemma i lummiga Trollbäcken i Tyresö. Socialdemokraternas partiledare räknade mäklarskyltar och kom fram till att en tredjedel av villorna i hans kvarter var till salu. Grannarna hade inte klarat räntechocken och sålde nu sina hem för att komma ur en skuldfälla. Han tänkte på hur villorna som var till salu på gatan återspeglade hur djupt krisen hade gått in i svenskarnas bankkonton. Bilden av alla till salu-skyltar kom att förfölja honom i många år. Det var i den stunden, bland de fina grannhusen i Tyresö, som Ingvar Carlsson bestämde sig för att göra upp så mycket som möjligt med andra partier. ”Om folk känner att vi av taktiska skäl inte vill vara med och ta ansvar kommer de att straffa oss”, resonerade Carlsson. Men det var en kontroversiell ståndpunkt inom partiet. Inte ens 18 VM94
i sin riksdagsgrupp hade han ett överväldigande stöd för samarbets viljan, men Ingvar Carlsson var ”bergsäker” på att det här var en tid då man inte kunde ta billiga politiska poäng. Folk måste känna att han tog ansvar, annars skulle det leda till politikerförakt. Carlsson, erfaren i grenen blockpolitiska spel, ville dessutom göra upp med folkpartiet och centern efter nästa valseger, och då gällde det att inte stänga dörrar. Han kunde inte vägra att samarbeta då han befann sig i opposition och tro att andra senare skulle ställa upp för socialdemokratin. Valförlusten 1991 hade varit jobbig, trots att han varit förberedd på att förlora regeringsmakten. Socialdemokraterna hade befunnit sig i en djup svacka. Novemberrevolutionen 1985 – då Riksbanken beslutat sig för att avreglera den svenska kreditmarknaden – hade släppt loss en enorm köpkraft. Bankerna kunde plötsligt låna ut obegränsat med pengar och gjorde det också utan att Sveriges riksbank tog ansvar för konsekvenserna. Ekonomisk överhettning, massarbetslöshet och skenande inflation hade följt. Carlsson uppfattade det som att Riksbanken bara gick åt sidan, pekade på kaoset och sa: ”Det där ska finanspolitiken hantera.” Sverige hade plötsligt en statsminister som upplevde vanmakt. Ingvar Carlsson tyckte att det under åren efter avregleringen kändes som om regeringen försökt ösa vatten med små spadar när en hel vall rasade. Det fanns ingen chans för finanspolitiken att stoppa den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet. När vallen brast släppte den igenom mycket obehagligt. Rapporter om främlingsfientlighet och rasism blev vardag. Ian Wachtmeister och Bert Karlssons högerpopulistiska parti Ny Demokrati hade inte bara kommit in i riksdagen 1991 utan dessutom fått en vågmästarroll med 6,7 procent av rösterna. Flyktingförläggningar attackerades och ”Lasermannens” rasistiskt motiverade mord och attacker fyllde kvällstidningarnas förstasidor. Just John Ausonius dåd tog hårt på Carlsson. Han hade blivit statsminister efter att hans nära vän Olof Palme mördats på Sveavägen i Stockholm 1986. Nu tvingades han se hur Sverige skakades av våld på REVANSCH 19
nytt. Senare skulle han beteckna det som en av de mörkaste stunderna i sitt liv. Rasism och främlingsfientlighet hade blivit ett sådant allvarligt problem att det även genomsyrade fotbollssändningarna under fotbollslandslagets VM-kval inför VM i USA. När SVT:s Ken Olofsson rapporterade om den viktiga VM-kvalmatchen mot Bulgarien i Sofia kände han sig till och med tvungen att läxa upp tittarna, sina landsmän. Olofsson använde Sveriges målskytt i 1–1-matchen, Martin Dahlin, som undervisningsmaterial. ”Tio vita och en svart väger lika mycket när den ende avgör mat chen”, förklarade SVT-reportern med allvarlig röst. När matchen skulle summeras förklarade Olofsson: ”I Sverige växer rasismen, men rasister råder inte över leken, kampen och glädjen på fotbollsplanen och därför överlistar Martin Dahlin dem allihop. En färgad spelare blir nationens hjälte.” Martin Dahlin hade varit målkung under VM-kvalet. Mot Frankrike på Råsunda hade han iskallt gjort mål på en fantastisk genomskärare av Jonas Thern. I Bulgarien hade han stulit en felpass och kyligt slagit in kvitteringen till slutresultatet 1–1. Målet var så viktigt att han behövde poliseskort för att kunna lämna plan, skyddad från besvikna hemmafans som kastade saker mot honom. Innan han gick in i spelargången hann han dock pussa in i kameran hem till Sverige. Kanske kunde en fortsatt succé under VM motverka främlingsfientlighet och få tyst på alla som skrek ”Sverige åt svenskarna”. ”Vi måste vinna tillbaka den svenska flaggan från de mörka krafterna”, tänkte Ingvar Carlsson. ”Framgångarna hjälper en del att komma över sina fördomar. Andra blir stärkta i övertygelsen om att vi håller ihop i Sverige.” Tommy Svensson hade redan 1991, i lugn och ro, börjat bygga grunden till det landslag som skulle spela VM i USA. Fotbollslandslaget han ärvt hade just upplevt ett klassiskt VM-trauma i Italien med tre raka 1–2-förluster. Sverige var redan direktkvalificerat till EM på hemma 20 VM94
plan 1992 och hade inga tävlingsmatcher. Svensson kunde satsa på ungdom och tänka nytt. Han testade uppställningarna 3–5–2 och 3–4–3. Han öppnade dörren för unga spelare som Martin Dahlin och sitt syskonbarn Joachim Björklund. Ingvar Carlsson hade satsat på samma sätt, på ungdom och nytänkande, när han insett att han skulle förlora regeringsmakten 1991 och att det skulle dröja innan nästa politiska tävlingsmatch. Innan valförlusten ens var ett faktum började han bygga för framtiden. Han bytte ut en del äldre statsråd och tog in nya så att de fick regeringserfarenhet. Dessutom togs tuffa beslut om EU och Öresundsbron. Det gav resultat direkt. Opinionssiffrorna gick upp och även om socialdemokraterna förlorade regeringsmakten hade man inte gjort ett lika uselt val som befarat. ”Vi förlorar valet, men istället för att spela de sista trettio minuterna defensivt och uppgivet så satsar vi allt framåt. Ska vi ändå förlora kan vi ta opinionsrisker”, löd Carlssons fotbollsinspirerade taktik. Tommy Svensson byggde ett nytt landslag för fotbolls-VM 1994. Ingvar Carlsson byggde ett nytt parti för riksdagsvalet samma år. Båda jagade revansch. Klas Ingesson har en fatalistisk livsfilosofi. ”Vi har alla varsin dag. Det är bara att köra. Han kommer väl en dag …” Alla människor har ett av Gud förutbestämt datum då livet tar slut, menar han. Tisdag den 10 maj 1994 såg det ut som om hans dag hade kommit på länsväg 1009 mellan fotbollsstjärnans hus i Ödeshög och väntande kompisar på Norraby golfbana nära Tranås. Med bara fem veckor kvar till VM-premiären i Los Angeles körde Klas Ingesson på en älg. I passagerarsätet satt kompisen Kenneth Zettervall. När polis och ambulanspersonal kom till olycksplatsen vid Bäckstuga i Stora Kungshult, några kilometer från Tranås, möttes de av en overklig syn. Landslagsmannens Opel, som han lånat av en vän, hade blivit en cabriolet av kollisionen. Taket hade slitits av när bilen träffade älgen. På motorhuven fanns en krater formad efter djurets kropp. REVANSCH 21
Bromsspåren var över sjuttio meter långa. Ambulanspersonalen hade sett sådana här bilvrak tidigare. De signalerade dödsolycka. På vägkanten stod dock föraren, en av Sveriges mest kända mittfältare, PSV Eindhoven-proffset Klas Ingesson, lutad över älgen. Han hade just avlivat det skadade djuret med en kniv. Nu var jägaren Ingesson i gång med att planera styckningen. Bredvid olycksplatsen stod ett traumatiserat par. Mannen och kvinnan hade klivit av lokalbussen och promenerat den korta biten till sitt hus vid vägkanten. På trappan upp till ytterdörren hann de inte mer än se en älg resa sig från deras gräsmatta och gå ut på den smala landsvägen, sedan kom bilen i hundratjugo kilometer i timmen. De hann bara tänka ”En älg! En bil! Älg! Bil! Älg! Bil!” innan Klas Ingessons Opel träffade djuret. Bara femtio meter från vägen såg de hur älgen tog med sig taket på bilen i farten och hur det över trehundra kilo tunga djuret sedan åkte med i baksätet. Taket slets bakåt lika enkelt som man öppnar en sardinburk. Först när Ingesson fått stopp på bilen åkte älgen ner på vägen. Efteråt tänkte Ingesson att det var tur att älgen inte blev kvar i baksätet. En älg sparkar hårt. ”Han levde fortfarande. En spark hade kunnat döda oss”, sa Ingesson till sig själv. Han fick stopp på bilen i ett dike. Det första Ingesson tänkte när bilen äntligen stannade var att han bländades av ett starkt vitt ljus. Kunde det vara ljuset i slutet av tunneln? ”Fan, jag ser solen”, sa kompisen Kenneth. ”Ser du solen? Herregud, då har vi inget tak”, svarade Ingesson. Det är inte ovanligt att chocken gör att man beter sig ologiskt efter en bilolycka. Klas Ingessons första reaktion var att ta hand om älgen. När paret undrade hur Ingesson mådde, de hade trots allt bevittnat vad som såg ut som en dödsolycka, frågade Ingesson: ”Har ni en kniv så att vi kan stycka älgen och en bössa för att skjuta den?” Mannen förklarade att de varken hade vapen eller den jägarexamen som krävdes för att skjuta en älg. ”Ge mig en kniv då så ska jag stycka den”, sa proffsmittfältaren. 22 VM94
Han var blodig av skärsår i ansiktet. Polisen anlände bara en kort stund efter ambulansen. En polisman frågade hur fort Ingesson kört. ”Åttio”, svarade Ingesson, trots att han kört mycket fortare och långt över hastighetsgränsen. ”Hade du bälte på dig?” undrade polismannen. ”Ja”, svarade Ingesson bestämt, även det en lögn. Han tänkte inte erkänna en fortkörning. Indraget körkort var inte den extra krydda han vill ha utöver en kvaddad bil och de krigsrubriker som han visste skulle komma i kvällstidningarna. En ambulanssjukvårdare som lyssnat på samtalet hade dock inget tålamod med Ingessons lögner. ”Du har inte hållit under hundratio och du har inte haft bälte”, sa sjukvårdaren bestämt och fortsatte: ”Hade du haft bilbälte hade du inte fått åka ambulans med mig nu, då hade du åkt med något annat.” Han behöver inte säga bårbil. Ingesson förstod vad han menade och uppskattade trots allt den kompromisslösa ärligheten och ilskan i det plötsliga utspelet. Ambulansföraren lät lite som Ingesson själv kunde låta på fotbollsplanen när något viktigt behövde hanteras. Precis som på fotbollsplanen, hans arbetsplats, fanns det inget utrymme för egon eller nonsens när det handlade om viktiga saker. Ambulansföraren hade snabbt insett att fotbollsstjärnan och hans vän räddats av att de inte satt på sig bilbälte. Älgen hade flugit bara centimeter ovanför Ingessons blonda bakhuvud när den långa överkroppen, byggd lika mycket för skogsarbete som fotboll, kastats framåt. Ingessons kropp hade vikts ihop som en schweizisk armékniv samtidigt som hans huvud kastats mot ratten. Kenneth Zettervall som suttit på sidan vänd mot Ingesson, som om han satt i en damsadel på en häst med båda benen till vänster om kroppen, fick inte värre skador än ett jack i pannan. Han klarade också livhanken tack vare att bilbältet inte låst fast honom vid sätet. Huvudet hade träffat växelspaken, men älgen hade missat hans huvud. När adrenalinet släppte och Ingesson stod tyst och tittade på bilvraket tänkte han på att de skulle ha blivit halshuggna om de suttit REVANSCH 23
upprätt när älgen flugit genom framrutan. Han hade svårt att förstå hur de överlevt: ”Det ser ut som om någon öppnat en konservburk. Det borde inte ha funnits en chans att det skulle kunna finnas en överlevande i den bilen”, tänkte mittfältaren. Men Ingesson hade ont i nacken och måste föras till Universitetssjukhuset i Linköping, och det var bara sex dagar kvar till landslagssamlingen inför fotbolls-VM i USA. Det är svårt att förstå hur viktig turneringen var för Ingesson. Det hade redan varit ett så tufft år att han hade tvingats söka hjälp hos psykolog. Debutsäsongen i PSV Eindhoven hade varit en mardröm. Han hade blivit utstött och utmobbad av tränaren Aad de Mos. Därför var det inte konstigt att han ljög för Tommy Svensson när förbundskaptenen ringde efter krocken och frågade hur han mådde. ”Det är lugnt, det är lugnt”, sa Ingesson. Men på universitetssjukhuset hade han fått beskedet att han hade en utbuktning på en disk mellan tredje och fjärde nackknotan. Han måste bära nackstöd tills vidare. Osäkerheten kring skadan gjorde att Svensson gav Ingesson ett ultimatum: ”Vi kör San Diego, om det inte går där så får du åka hem.” Redan då bestämde sig Ingesson för att spela VM-genrepet mot Rumänien i San Diego två veckor senare till ett pris många andra spelare inte skulle vara beredda att betala. Läkaren försäkrade Ingesson om att han inte behövde oroa sig för att förlora sin rörelseförmåga om han spelade VM, men varnade samtidigt att han kunde få problem, men för livet till och med, om han spelade. ”Skit samma, kan jag inte bli invalid är det lugnt”, sa Ingesson till sig själv. Han tänkte på senaste VM i Italien och deras förlustsvit. Han tänkte på den förnedrande förlusten mot lilleputtlandet Costa Rica, på snabba matchvinnaren Hernán Medford och alla krigsrubriker i svenska tidningar. Han tänkte på hur mycket han vantrivts under fotbollsfuriren 24 VM94
Olle Nordins strikta regim och hur mycket bättre allt kändes i nya förbundskaptenen Tommy Svenssons landslag, där spelarna fick frihet att göra vad de ville mellan träningar, om än under eget ansvar. De behandlades som vuxna män. De betraktades som fotbollsproffs. När Ingesson lämnade sjukhuset hade han fått ett nytt mantra vid sidan om sin filosofi om Gud och den sista dagen på jorden. ”Ett VM kan man inte missa, speciellt inte när man haft 1–2 i röva tre gånger. Då måste man vara med”, sa Ingesson till sig själv. Och varför oroa sig för men för livet? Det var ändå Gud som bestämde. Sveriges förbundskapten i fotboll, Tommy Svensson, assisterande förbundskapten Tord Grip och fotbollslandslagets presschef Hans Hultman landade i Los Angeles den 17 januari 1994. De kunde inte ha valt en sämre dag. Trion hade rest till den amerikanska västkusten för att leta hotell inför VM, men samma dag hade storstaden drabbats av en av de värsta jordbävningarna i historien. Den startade i mörkret klockan 04.31 på natten, vilket gjorde skalven extra fasansfulla för de Los Angeles-bor som tvingades fly från brinnande hem. Los Angeles var en stad i kaos. Med hjälp av värmesökande kameror i helikoptrar letade man efter människor som begravts under kollapsade hus. Sextio människor dog, sju tusen skadades och tjugo tusen människor blev hemlösa. Fyrtio tusen byggnader skadades. Ändå var experter eniga om att Los Angeles kommit lindrigt undan. Dödstalet efter katastrofen kunde ha blivit mycket värre om jordbävningen skett bara fyra timmar senare under rusningstrafiken. Vägbroar på Santa Monica Freeway, Antelope Valley Freeway, Simi Valley Freeway och Golden State Freeway hade rasat samman. En mc-polis dog när en viadukt kollapsade. Tv-bilder visade hur en lastbilschaufför mirakulöst lyckats stanna sin långtradare bara meter från avgrunden när en bro rasat. Jordbävningen kändes så långt bort som i Las Vegas. Vattenledningar och gasrör hade knäckts lika enkelt som om REVANSCH 25
det vore torra halmstrån, rapporterade amerikanska tv-kanaler under sina första morgonsändningar. Stora bränder lamslog flera stadsdelar, bland annat strandområdet Venice och exklusiva Malibu. I Northridge hade hela tredje våningen på ett bostadshus kollapsat. På vissa platser i staden hade människor börjat plundra butiker. Trycket på vårdplatser var så stort att skadade låg invirade i filtar utanför sjukhusen. Kirurger tvingades operera utomhus på grund av skadade operationssalar. Eftersom så många vattenledningar gått sönder uppmanades invånarna att koka allt vatten innan det användes. I stora delar av staden saknades el. Många som upplevt jordbävningen vägrade tro på att den bara mätt 6,7 på richterskalan utan talade om den som ”The big one”, den stora jordbävningen alla kalifornienbor alltid fruktar. Under en av de första nyhetssändningarna i gryningen beskrev ABC jordbävningen som ”trettio sekunder som kändes som en evighet”. Den följdes dessutom av hela tjugo efterskalv. Tommy Svensson, Tord Grip och Hans Hultman förstod att något var fel när tv-skärmarna i SAS-planet visade att de flög norrut längs med Kaliforniens stillahavskust. ”Han är inte på väg mot Los Angeles, han kör mot Seattle nu. Hoppas att piloten inte slagit in fel”, sa Hultman, som var medieansvarig och spelarnas kontaktperson. Kort därefter förklarade piloten i planets högtalarsystem varför planet flög mot Kanada. ”Vi tog en annan rutt och var på väg att landa någon annanstans eftersom flygplatsen i Los Angeles är stängd på grund av jordbävning”, sa piloten och förklarade sedan att planet trots allt fått tillstånd att som ett av de första passagerarplanen landa på flygplatsen LAX. Piloten vände planet och flög söderut igen. Svensson, Grip och Hultman var inte säkra på om det var något bra besked. Jakten på bra hotell åt landslaget kändes plötsligt inte speciellt viktig. Från planet kunde Grip se att den stora leden Santa Monica Freeway var avskuren. Det brann på flera ställen i storstaden. De fick senare 26 VM94
veta att borgmästare Richard Riordan hade utlyst utegångsförbud och deklarerat att Los Angeles var ett katastrofområde. På flygplatsen väntade ändå trestegshopparen Willie Banks. VMarrangörerna, måna om att jordbävningen inte skulle påverka den svenska landslagsledningens syn på arrangörslandet, hade fått special tillstånd att skicka världsrekordhållaren i tresteg för att hämta duon. Svensson, Hultman och Grip tyckte att det var lite häftigt att mötas av friidrottsstjärnan, men i bilen på väg mot hotellet i Manhattan Beach kunde de inte skaka av sig känslan av att ha kommit till en spökstad. Det var tomt på gatorna. Det var förstörda hus överallt. Grip kunde inte förstå hur det skulle kunna spelas ett VM i fotboll i staden bara fem månader senare. På hotellet var personalen märkbart trötta eftersom de var inne på sitt andra arbetspass i rad. Deras ersättare hade inte kunnat åka till hotellet på grund av utegångsförbudet. Maten var slut. Senare ringde Aftonbladets Los Angeles-korrespondent Magnus Sundholm. Han ville ta bilder på landslagsledarna framför platsen där Santa Monica Freeway kollapsat. Han fick ett artigt men bestämt nej. ”Riktigt så läskigt ska vi inte behöva göra det att vi ställer upp oss och tar bilder framför en jordbävningsrasad motorväg”, svarade Hultman. På kvällen kom efterskalven. Hultman sov oroligt på grund av jetlag och efterskalv. När det plötsligt knackade på dörren visste presschefen inte om han sovit eller varit vaken de senaste timmarna. På andra sidan ytterdörren stod en rädd Tord Grip och undrade vart de skulle ta vägen. ”Det var ett sådant efterskalv så jag är fan helt förstörd”, sa Grip. Hultman var så bortdomnad av jetlag och sömnbrist att han först inte förstod varför hela rummet skakade. Han tänkte att ett plan måste ha passerat väldigt lågt eller att ett tåg åkt förbi precis utanför hotellet. När han vaknat till insåg han att ytterligare skalv antagligen väntade. Stora och till synes stabila byggnader kunde rasa samman. Det hade de redan sett flera exempel på. De lämnade hotellet tillsammans med Tommy Svensson. REVANSCH 27
Tord och Tommy var kända för att promenera tillsammans inför stora matcher. De har båda samma intresse för kultur. Ofta diskuterade de poesi eller litteratur och inte sällan hittade de en dikt eller ett politiskt tal som de trodde att spelarna kunde ha nytta av. De insåg naturligtvis att spelarna inte var vana vid tränare som reciterade poesi, men nådde budskapet bara en enda spelare var det en framgång och det kostade inget att ruska om dem lite med något oväntat. Den här gången tog de en promenad för att lugna nerverna, men Tord Grip såg för många raserade hus för att han skulle kunna bli lugn. Den här gången hjälpte det inte ens att prata med Tommy.
28 VM94
2
En dröm föds ”Säg hur jag ska spela bolljäveln istället så är det klart sedan.” Klas Ingesson till sin psykolog inför VM 1994
KAPITELNAMN 29