9789198263725

KĂ–LD @jmjobring #KatjaLyss1

© Jakob Mjöbring, North Chapter, Umeå 2016 www.northchapter.se Formgivning omslag: Maria Persson Formgivning inlaga: Anna Hild Författarfoto: Matthew Phillips Tryck: Scandbook AB, Falun 2016 978-91-982-637-2-5

Kapitel ett

Kölden träffade Katja Lyss likt en svartsjuk lavett när hon klev av bussen.

Som att kliva ut på baksidan av månen, tänkte hon förundrat och rös till i hela kroppen. Hon kunde knappt andas. Kylan letade sig in i näsan som en överdos nässpray och nöp direkt tag i kinderna som en arg gammal farbror. Ögonen började rinna, men tårarna saktade in och förvandlades till is innan de nådde smilgroparna. När hon sedan rörde ansiktet förvandlades fukten till iskristaller som sakta snöade mot marken. Hon grät snö. Det som slog Katja mest var ändå stillheten. Den fullständiga tystnaden. Världen gjorde halt. Tiden hade frusit fast. Katja hade kommit till Arjeplog.

Katja älskade snön och kylan. Hon hade gladeligen valt bort många karriärs- och utbildningsår på att hanka sig fram på ströjobb och freeridetävlingar i Alperna bara för att få åka skidor och klättra. Det handlade både om adrenalinkickarna och om naturupplevelserna. De mäktiga bergen och de vackra dalgångarna var som skapade för att människan skulle roa sig med jordens dragningskraft. En av anledningarna till att hon tog en tjänst i Umeå i Västerbotten var just den norrländska vintern. Den riktiga vintern. Den sköna snön. Den friska luften. De vackra norrskenen. Men nu var det inte vanlig skön vinterkyla. Det var säkert en bra bit under trettio minusgrader och inte längre något man kunde skaka bort med en huttrande axelryckning. Kylan kändes fullständigt livsfarlig.

Arjeplog, 748 km från Stockholm och 351 kilometer från Treriksröset, stod det på den ganska oansenliga röda busstationen som mest liknande en barack, fast med något slags vinklat tak i ena änden. Men den hade Uppförts med stöd av EU:s Strukturfond, stod det på en liten skylt. Hålan där drömmarna fryser fast hade någon lagt till med svart spritpenna. Katja tittade sig omkring och såg att det stod två bilar på parkeringen med gröna motorvärmarsladdar som livgivande slangar in i fronten, men de såg ändå hjälplöst ihjälfrusna ut.

En lapp på vänthallsdörren meddelade att det inte såldes biljetter på bus�stationen längre utan endast på Ica-affären på Drottninggatan 9 och via sms.

3

De hade lovat att skicka någon att möta henne. Hon hade ringt nerifrån Umeå och förvarnat om att det blev hon som kom. De hade förväntat sig den rutinerade Lars Robertson men skulle i stället få den relativa nybörjaren Katja Lyss. Hon hade bara arbetat i Umeå i drygt två och ett halvt år, under den tiden hade hon dessutom varit sjukskriven ett bra tag efter ett traumatiskt avslut på en urspårad mordjakt. En jakt som tippade stora delar av Katjas tillvaro på ända. Men eftersom Robertson låg sjuk i vinterkräksjukan och Katja var friskförklarad sedan augusti från den psykologiskt betingade sjukskrivningen så hade de skickat henne i stället.

Katjas tjänst hade dessutom förvandlats till en placering inom den relativt nyinrättade Nationella Operativa Avdelningen (NOA), med inriktning mot internationella kontakter. Så även om Lars Robertson varit frisk, hade det rent formellt ändå varit Katja som skulle ha skickats, men hon var inte så säker på att man hade gjort det om Robertson varit igång. Han kände till Arjeplog väl och hade förstärkt vid tidigare tillfällen. Han var dessutom rosenrasande eftersom Katja hade befordrats inom NOA och inte han. Där satt Robertson med mängder av tjänsteår och i sina egna ögon väldigt fina meriter och blev omsprungen av en trettiofyraåring som till på köpet inte hade kuk.

Katja, som hade varit etta på sin utbildning inom såväl bilkörning, skytte och fysik som i flera teoretiska ämnen, var förstås både riktigt motiverad och väl kvalificerad, men det sket givetvis Lars Robertson i. Han var inte bara tillfälligt magsjuk, han var dessutom jävligt illa sårad. Ledningen hade förstås också haft sina tvivel, men Katja hade försäkrat dem om att hon var tillbaka såväl psykiskt som fysiskt och kunde förstärka polisen i Arjeplog i deras utredning. Under den sex månader långa sjukskrivningen hade hon pratat och diskuterat oavbrutet med sin psykolog och bästa vän Esmeralda Koll. Hon hade också tränat som en galning, så den fina fysiska formen var verkligen ingen lögn. Katja var ett muskelpaket med kondition som en älg.

Delvis berodde det säkert på att hon i sitt tidigare liv i Alperna hade gjort en säsong i friåkartävlingen Freeride World Tour som slutade med att hon rankades fyra i världen i galna åk utför sjukt branta berg. Den säsongen hade hon inte gjort annat än tränat och åkt skidor på heltid, vilket gjorde att det fanns en grundfysik i kroppen som hon ganska snabbt kunde hitta till­baka till. Psyket spökade förstås fortfarande, men det tyckte Katja själv att hon var rätt bra på att mörka.

4

Katja hade på bussfärden från Umeå däremot börjat oroa sig lite för att hon inte visuellt skulle uppfylla bilden av en topptränad NOA-snut som skulle kunna förstärka en knivig utredning. Hon hade på sig ett par svarta Dr. Martens, sina alldeles för slitna favorit-Nudiejeans, alltför tunna långkalsonger med leopardmönster och en minst lika sliten röd Berghaus-jacka.

Allt kröntes av ett par svarta tjänstehandskar och en stickad Inkamössa, som givetvis också var alldeles för tunn, samt hennes väldigt kära brus­ reducerade Bose-hörlurar. I dem hade det under hela bussresan snurrat ett nyupptäckt album med en grupp som hette Oh Wonder. Katja hade googlat sig till att det var gruppens debutalbum och det blev ett perfekt soundtrack till den vansinnigt vackra vintern som passerade utanför bussfönstret. Den bitande kylan gjorde att snöpartiklarna var så små och lättflugna att de under hela resan hade virvlat runt och skapat ett regnbågsskimrande filter runt det norrländska landskapet de färdades i.

Katjas hår, eller snarare avsaknad av hår, bidrog säkert också till att mössan kändes för kall. Hon hade sedan en minnesvärd Roskildefestival många år tidigare bara några millimeters stubb kvar där uppe. Ett skönt löjligt fyllevad: Skulle My Bloody Valentine spela låten Sometimes eller inte?

Det hade resulterat i att en galet snygg norrman hade fått raka av henne håret och förföra henne, och på det viset hade håret fått finna sig i att behandlas sedan dess. Norrmannen tappade hon givetvis bort senare samma natt, som det hör till en riktigt bindgalen festivalhelg. Men så fort hon drog handen över huvudet mindes hon den där magiska spelningen med My Bloody Valentine där hon och norrmannen hade svävat omkring i ett helt eget universum skapat av kärlek, olagliga substanser och en hel massa vitt vin på tetrapack.

”Välkommen”, ropade en medelålders man och lyfte en lovikkabeklädd hand till hälsning. Katja hade inte sett någon bil komma så han måste ha varit på plats när bussen kom in och förmodligen parkerat bakom stationen. Hon blev nästan förvånad över att ljudvågorna kunde trotsa kylan och färdas från mannens mun till hennes öron. ”Jag kommer från Umeåpolisen”, sa Katja, osäker på om mannen med lovikkavantarna, den slitna skoteroverallen, det väderbitna ansiktet och det breda leendet verkligen var från polisen. Och minst lika osäker på om han skulle tro att den frusna tjejen framför honom var den förstärkning som de förväntade sig. Katja hade alltså befordrats till en tjänst på NOA, Nationella 5

Operativa Avdelningen, i stället för den tjänst hon hade haft hos Umeåpolisen. Och lite ironiskt hade sjukskrivningen faktiskt bidragit till hennes befordran. Eftersom hon var sjukskriven var hon en av få poliser som inte hade upp över öronen av jobb på sitt skrivbord. Det gav henne tid och möjlighet att helt under radarn åka ner till Stockholm när hennes gamla chef Mats Ljungström, som då var länspolismästare i Stockholm och på Gotland, hörde av sig med en diskret fråga. Det var hans uppdrag att formera NOA som skulle ersätta gamla Rikskrim och Katja hade suttit med i ett väldigt informellt råd som representant från norra Sverige och kunde på så vis påverka utformandet av den nya organisationen.

På vanligt polismanér var det alltså ett rakt igenom informellt råd som Ljungström hade bildat, ett råd som inte syntes i några rullor eller fanns dokumenterat någonstans. Träffarna skedde till och med utanför polishuset på ett konferenscenter i Älvsjö, allt för att inte så många skulle kunna lägga sig i. Det var också ett sätt att ha kontroll på eventuella medieläckor. Nu var NOA sjösatt och hittills hade diskussionerna mest handlat om att det var för få kvinnliga chefer, men på just den punkten hade Katja tyvärr inte haft något inflytande alls. Om hon hade haft det skulle det ha kryllat av kvinnliga chefer. Eftersom männen stod för drygt åttio procent av brotten borde ju de flesta som utredde och avstyrde mäns våld vara kvinnor, tyckte Katja. Männen kanske inte skulle vara totalt diskvalificerade, men nog var det väldigt konstigt att männen var fler än kvinnorna i den organisation som skulle avstyra och utreda männens våld?

Det Katja mest hade varit med och påverkat var att polisregion Nord, som omfattade polisområdena Jämtland, Västernorrland, Västerbotten och Norrbotten, hade fått ansvar för all CBRN-verksamhet, alltså allt som hade med kemiska, biologiska, radiologiska, nukleära och explosiva ämnen att göra. Det berodde på att Katja flera gånger hade samarbetat med FN-inspektören Åke Sellström och tyckte väldigt bra om honom, och Sellströms hemvist var Umeå och Umeå universitet, där han hade byggt upp ett internationellt känt CBRN-centrum. För Katja själv hade det informella NOA-uppdraget kanske också bidragit till att hon fick en lite annorlunda tjänst inom NOA. Annorlunda eftersom hon var direkt underställd chefen för NOA, Mats Ljungström i Stockholm, och rent formellt inte hade med den operativa enheten i region Nord att göra, förutom att hon var placerad där. Det fanns bara en sådan tjänst i varje region och alltså endast sju sådana poliser i landet. Dessa sju NOA-poliser kallades för NOAx och syntes inte i polisens ordinarie organisationsbeskrivning, 6

vilket var väldigt behändigt då de kunde få agera lite friare. Men NOAx var inte n ­ ågra spännande dubbelnollor med rätt att mörda. De var sju poliser som fick lite mer information från både folket på Säkerhetspolisen och ­Europol i Haag. Tanken var att de snabbt skulle kunna bistå om det hände saker med internationella kopplingar. Det kunde handla om allt från att informera anhöriga på semester i Sverige om hemskheter hemmavid, eller att bistå den lokala polisen med kontakter i Europa och övriga världen då det behövdes. Eller, som i det här fallet, att bistå polisen i Arjeplog som rörde sig bland utländska biltestare. En bidragande orsak till att Katja hade fått NOAx-tjänsten var förstås att hon talade tyska, franska och engelska flytande efter alla sina år som skibum och diversearbetare i Alperna. Hon hade även med sig känslan för snö och turism från sina år där nere, vilket passade bra i de skidturistlän hon nu var placerad. För Katja hade tjänsten inneburit en välbehövlig nystart efter all tragik. Polisväsendet trodde uppenbarligen på henne som en av sju utvalda poliser i landet och det stärkte henne enormt, och var nog egentligen en förutsättning för att hon över huvud taget hade orkat komma tillbaka och inte bara simmat rakt ut i Umeälven. ”Jo, jag listade ut det”, sa han och gjorde en gest mot den ödsliga bus�stationen, det hade inte klivit av någon annan än Katja från den nästan helt tomma bussen. ”Inte mycket att välja på”, konstaterade han leende och drog av vanten och langade fram handen. ”Vi kör snabba handslag här uppe.” ”Jag förstår er”, sa Katja och ryckte av sig handsken och mötte hans förvånansvärt mjuka och varma handslag. ”Katja.” Leendet var redan stelt på grund av kylan i ansiktet. Hon hörde åter hur de frusna tårarna krasade på kinden. ”Arne”, sa han. ”Arne Blind. Nu åker vi.”

En civil mörkblå Volvo XC 70 stod mycket riktigt parkerad bakom den lilla busstationen. Motorn var igång och försåg naturen med ett stort rökmoln.

Katja kastade in ryggsäcken i baksätet och var glad över att Arne inte hade erbjudit sig att bära den. Hon ville hemskt gärna slippa visa att hon var karl nog att vara kvinna. Hon hade ofta hamnat i prekära och pinsamma situationer sedan hon för något år sedan beslutat sig för att alltid säga ifrån om hon kände att hon blev behandlad annorlunda på grund av sitt kön. Det var egentligen inte ett särskilt tydligt ställningstagande, tyckte Katja, det hade 7

bara växt fram och var nu en naturlig del av hennes liv. Men det var många män som inte fixade det och ofta blev det diskussioner. Konstiga resonemang och förvånansvärt ofta på tider och platser där man inte riktigt ville ha några längre snack om jämställdhet, feminism, eller alla människors lika värde. Men Katja hade tagit sitt beslut och tänkte inte släppa det; livet var för futtigt och tiden för kort för att inte försöka göra allt man kunde för att förändra den felaktiga verklighet man stötte på. Och tanken på att alla inte förstod eller ville se att män och kvinnor inte hade samma villkor eller gavs samma chanser i samhället kunde reta gallfeber på Katja. Hon kunde för sitt liv inte förstå varför inte alla ville kalla sig för feminister? Vem var inte för jämlikhet mellan könen? Men hon slapp ta en diskussion med Arne Blind om ryggsäcken eftersom han aldrig erbjöd sig att ta den, och klev in och satte sig i framsätet Bilen var nästan lika kall som kylan utanför. Katja funderade över om det kanske var mer praktiskt så än att behöva ta av och på sig kläderna när man skulle sätta sig i en varm bil. Alla rutor utom framrutan var täckta av vackra frostblommor. ”Jaha”, sa Arne när Katja hade stängt bildörren bakom sig, ”första gången så här långt norrut?”

Katja nickade och sneglade på den väderbitne mannen. Han gav ett rakt igenom sympatiskt intryck. Ögonen var mörka och på något vis var hans utseende lite samiskt i Katjas ögon, även om hon visste bättre än att avgöra sådant på någon liten antydan till anletsdrag. Hårfärg eller kroppsbyggnad var omöjligt att avgöra under alla kläder; men Katja beslutade sig direkt för att tycka om honom. ”Det är ungefär som nere hos dig. Fast kallare”, sa Arne glatt och spände fast säkerhetsbältet. ”Hur är det med honom?” frågade Katja och spände fast sig. ”Han svävar fortfarande i nåt slags gränsland”, svarade Arne och slängde en snabb blick på Katja. ”Medvetslös. Läkarna ger inte mycket hopp.” ”Kim? Det var det namnet han hade sagt va?” frågade Katja. ”Ja … Akta dig Kim, sa han enligt ambulanspersonalen. Men det är bättre Frans får briefa dig. Det är hans utredning.” ”Visst”, sa Katja och förstod vinken, att Arne inte ville avslöja mer innan chefen hade briefat henne. Kanske en order uppifrån, men kunde lika gärna vara ett eget ställningstagande, tänkte Katja, och ville inte pressa ur Arne fler detaljer. Hon skulle säkert få veta allt om utredningen om en stund, tänkte hon och njöt av att ha blivit mött på stationen och av att vara på väg 8

in i utredningen. Att få göra nytta och bidra var bästa sättet att hålla alla egna tankar under mattan. Hon kom på sig själv med att le spontant utan att ha ansträngt sig, för första gången på väldigt länge. ”Arjeplog består inte av fler än knappt tvåtusen sega norrbottningar som försöker överleva här”, sa Arne. ”Jag tänkte att vi tar en kort runda runt byn, det går väldigt fort. Men det är väl bra om du får ett hum om oss direkt, tänker jag. Stationen är annars där nere.” Arne pekade snett bakåt i bilen. ”Men vi kör den här vägen”, sa han leende. ”Vi har varit fler, men inte så hemskt många fler faktiskt, så detta är ingen klassisk avfolkningsbygd på det viset. Men strukturen på befolkningen har förändrats rejält. Samer och nybyggare har bytts ut mot mekaniker och servicemänniskor. På vinterhalv­ året har vi drygt tvåtusen biltestargäster också, det är alltså en fördubbling av befolkningen vintertid.” ”Lite som skidorterna vi har i distriktet”, påpekade Katja och Arne nickade instämmande. ”Vår lyckliga stjärna är inte i första hand snön utan kylan”, fortsatte han. ”Kombinationen av fjällkedjan där borta och sjöarna här gör att vi ofta har under trettio grader, som i dag. Trettiotvå minus. Dessutom har vi Sveriges djupaste sjö, Hornavan, som har sisådär tvåhundrasextio kvadratkilometer härlig is att bjuda på. Biltestarna älskar det. De får utsätta sina grejer för kyla de annars hade fått framkalla i stora frysar, vilket blir väldigt mycket dyrare.

Vi har i dag ett antal olika företag som årligen plogar upp miltals med banor där biltestarna kan köra sina tester. Vi kan erbjuda undanskymd miljö utan att konkurrenterna kan snegla. Ungefär så funkar det i Arjeplog.” ”Är det bara biltestare som kommer hit?” frågade Katja och kunde konstatera att Arne körde väldigt sakta, vilket annars var en bristvara hos poliser. Många poliser körde som biltjuvar, oavsett om de hade bråttom eller inte. Men Katja misstänkte att hastigheten på bilfärden var anpassad efter samhällets storlek och guidningen. Samhället såg inte stort ut, och det påminde direkt Katja om en fjäll- eller alpby. Gatorna var hyfsat smala och lutade åt alla håll och var förstås kantade av höga snövallar. Husen liksom kurade ihop sig för att stänga ute naturen som hela tiden fanns närvarande.

Trottoarer fanns i princip bara på sommarhalvåret och övrig tid fick gående, sparkar, skidåkare och bilar samsas om ytorna. Snön dämpade dessutom effektivt alla ljud, så när man än stack ut näsan var det liksom helt tyst.

Och bakom hustaken kunde man alltid skymta bergen och naturen, så även i Arjeplog där Galtipoudas, eller Galtis, låg och vaktade över byn. Katja äls9

kade redan Arjeplogs inramning. Det fick henne att känna sig hemma. Det här var hennes element. ”Ja, i princip bara biltestare. En del familjer kommer på besök också förstås, även om det sker rätt sällan, så mest är det medelålders män med stort motorintresse.” ”Vad gör de på fritiden?” frågade Katja. Hon hade sett ett Ica och vad hon gissade var en spelkiosk som hette Kalles, men anade att det nog fanns lite mer utbud. ”De har ingen fritid!” svarade Arne snabbt med ett skratt. ”De är tyskar.

De är här för att jobba.”

Katja tittade på telefonen. Klockan var tio i tre och det var nästan redan mörkt. Värre än Umeå. Klart värre än Umeå. Hon undrade om hon skulle komma att vänja sig vid mörkret. Någonsin. Upp vid nio och ner vid tre.

Solen latade sig. Laddade för att midnattslysa hela sommaren lång. Men det blev redan snabbt ljusare, det var ju trots allt den tjugoåttonde januari. ”Försök slå i mig”, sa Katja efter en stund för att få igång guiden igen, hon tyckte om hans röst, ”att ni samlar tvåtusen medelålders män utan fruar utan att de vill gå på krogen, utan att de dricker för mycket, är otrevliga och slåss om kvällarna?” ”Saken är den … ” sa Arne och gjorde en paus för att nicka åt en äldre herre på spark som sakta tog sig fram förbi vad som såg ut att vara en samling av myndighetsetablissemang, som kommunen och Tillväxtverket.

Katja var förvånad över att inte även polisen höll till där. Men Arne fortsatte långsamt färden förbi en fiskeaffär, Sparbanken, Kronans apotek och en sko­affär, innan gatan tog slut och han svängde vänster i en korsning där kyrkan skymtade rakt fram ner mot vad Katja gissade var sjön Hornavan, som liksom omslöt hela Arjeplog. ” … om man ska tala klarspråk”, sa Arne. ”Det är inte arbetarna som kommer hit. Det är tjänstefolket. De håller sig på en hyfsad hygglighets­ nivå, så slagsmål och för mycket alkohol är faktiskt undantagen. Regeln är att man arbetar från tidig morgon till sen kväll. Äter på hemmabasen och tar en öl, kanske kastar lite pil och spelar biljard och ser på teve innan man ­stupar i säng för att ge sig av ut tidigt morgonen efter. Du fattar vad det kostar för dem att ha allt folk liggande här uppe med traktamenten?” ”Själva körandet då?” frågade Katja och såg att det fanns Konsum också.

På Konsums parkering stod minst två bilar med de typiska brokiga mönstren biltillverkarna klistrade på bilar som de inte ville att någon skulle se exakt hur de såg ut. Det var bilar som skulle finnas i handeln om några år, 10

men redan nu fanns prototyper som skulle testas i kylan och snön. Men biltillverkarna ville förstås inte att bilder eller information om dessa bilar skulle komma ut för tidigt. Om en hugad bilköpare vet att bilen de funderar på att köpa alldeles snart kommer att ersättas av en nyare modell är det många som avvaktar. Det är minst sagt inte bra för affärerna och just därför kamouflerade de testbilarna och höll sig långt ifrån nyfikna ögon, på platser som Arjeplog. ”Gör tyskarna all körning själva eller är det lokalbefolkningen som är testförare?” ”Båda delar. Det beror helt på vad det är för tester. Men det är många bolag som sköter sig helt själva. Det är väldigt många hemligheter i omlopp här uppe.” ”Ja, vad jag förstår så är vårt brottsoffer någon slags biltestarpaparazzi?” frågade Katja och såg att det även fanns en viltköttsaffär. ”Det verkar så”, svarade Arne dröjande och nickade. ”Som du kanske såg stod det förresten Polisen vid kommunhuset vi precis passerade. Vi delade länge lokaler med kommunfolket, men den gode Frans och lokalpolisområdeschef George Karlsson har sett till att vi har fått ett helt eget polishus nere vid Hornavan”, fortsatte han. ”Ett fantastiskt hus och just vid såna här tillfällen väldigt skönt. Kommunens folk har ibland en tendens att … ” ny paus där han kastade en snabb blick på Katja igen och suckade lätt, ” … de har en förmåga blanda sig i, kan man säga. Biltestandet är hela kommunens levebröd och det gör kommunfolket nervöst, om man säger så. Men … om jag ska fortsätta min guidning, kan jag berätta att Arjeplog är lika stort som Skåne och den mest glesbefolkade kommunen i hela landet. Skulle vi bo jämnt fördelade skulle vi allihop ha drygt två kilometer till närmaste granne. Samtidigt är vi vattenrikast i hela landet med över åttatusen sjöar. Du fattar att vi har is, kyla och utrymme för alla biltestarna.” ”Och både Harrys, Hasses pizzeria och Leons Steakhouse!” sa Katja glatt efter att Arne hade svängt in på en gata till som hon gissade var huvudgata nummer två. Förmodligen fanns det inte fler. ”Jo, två hyfsade krogar och ett par pizzerior är ju mer än vad de flesta av våra grannbyar klarar av att husera”, sa Arne. ”Så visst går våra gäster på krogen en del.” ”Är du född här?” frågade Katja som visste att elaka tungor inom polisen sa att det nya polishuset i Arjeplog var finansierat av biltestarna. Alla biltestande tyskar behövde förstås en hel del extra skydd och i stället för att kommunen skulle få problem med en mängd hormonstinna externa vaktbolag hade man bemannat det lokalpolisområde Luleå-Boden, dit Ar11

jeplog hörde, lite extra och erbjöd biltestarna bra beskydd. I utbyte hade biltestarna förbundit sig att använda lokal arbetskraft så att det ramlade in skattepengar tillbaka till den svenska staten. Det arrangemanget hade hjälpt polisledningen att få loss pengar till ett helt nytt polishus, trots att samhället och kommunen inte var så tätbefolkade. Allt var kanske bara elaka rykten, men faktum kvarstod att polisen i Arjeplog hade ett nytt ståtligt polishus med sagolik utsikt utan att ha mer än drygt tvåtusen invånare. Men så hade de också en oändligt stor yta att vara poliser på. ”Nej, inflyttad”, svarade Arne och avbröt Katjas tankar om polishuset. ”Fast jag har sameblod i ådrorna även om det handlar om förfäders förfäder typ, och efternamnet är ett klassiskt samenamn. Jag kom hit för ganska exakt tjugotre år sen och kände mig hemma här. Kanske var det sameblodet, jag blev i alla fall kvar. Men mitt ärende var nästan samma som ditt.” ”Du var polis då också?” ”Precis nybakad. Min första tjänst var här uppe. Jag skulle bara vara här en kort tid och sen dra söderut igen. Jag är från Linköping från början, men … kärleken tog tag i mig.” ”Vad heter hon?” ”Midnattssolen, fisket och utsikten!” svarade Arne med ett skratt. ”Sen kom snön, skoterturerna och de fantastiska vinternätterna med sprakande norrsken. Det är sensationellt vackert här uppe; främst tror jag det är alla sjöarna som gör det så speciellt. Och stillheten gör nåt med mig.”

Arne hade stannat bilen mitt i crescendot av sin utläggning och Katja stirrade ut på en byggnad som var så ful att den omöjligt kunde inrymma någonting annat än en polismyndighet. Även om det alltså tydligen var helt nybyggt hade de lyckats skapa ett klassiskt fult polishus. Ibland kunde Katja inte låta bli att fundera över om polishusens fulhet var medveten för att förstärka präktigheten och det tråkigt laglydiga? Hon kunde drömma om att få krångla ut en förhärdad återfallsförbrytare i handfängsel ur bilen och leda honom in i ett chockrosa hus med böljande organiska fönster inspirerade av den katolska arkitekten Gaudí, som hade uppfört La Sagrada Família och Casa Milà i Barcelona. Inne i det akustiskt perfekt dämpade förhörsrummet, som gick i djup Yves Klein-blå med tjusig konst på väggarna, fick de sjunka ned i en fåtölj designad av Carl Malmsten och njuta av Rihanna och Eminems Love The Way You Lie. I handen fick de en mugg het baristalatte med ett perfekt format hjärta i skummet och en rosa macaron. Där skul12

le de få sitta ensamma en stund i dämpad belysning och perfekt hi fi-ljud och fundera över hur de skulle svara på förhörsledarens frågor. Katja var övertygad om att det skulle påverka buset och få dem att, åtminstone för ett ögonblick, fundera över sitt livsval. Få dem att haja till, låta det snurra till lite i skallen på dem och väcka tanken; ”Jaha, kan livet vara så här?”

Som polishusen såg ut i Sverige förstärkte förhörsrummens utseende bara återfallsförbrytarnas uppfattning om att ett laglydigt liv var så in i helvete tråkigt att de inte skulle överleva en helg på rätt sida om skranket. ”Här är det!” ropade Arne glatt. ”Jag körde ju en omväg för att du skulle få se byn. Busstationen ligger alldeles här uppe egentligen. Men ja, ett fult hus, och som sagt väldigt mycket mer praktiskt än att dela lokaler med kommunfolket. Och väldigt ändamålsenligt nu när vi kan husera såväl buset som kriminalteknikerna i vårt eget hus. Dessutom har vi egen strand och en fantastisk utsikt över Hornavan och bort mot Galtis. Det låg ett gammalt vattenverk här förut, vilket man väl får säga är slöseri på en så här vacker plats.” ”Så då smällde ni upp ett fult polishus i stället”, sa Katja med ett skratt och öppnade bildörren. Kylan fick omedelbart hennes ögon att tåra sig igen. ”Jag ska vidare”, sa Arne när Katja klev ut. ”Säg till Gisela i receptionen att du ska träffa Frans, så hjälper hon dig till rätta.” ”Tack för skjutsen”, sa Katja och klev ut och öppnade bakdörren på Volvon. ”Ses”, svarade Arne och Katja stängde bildörren om honom. Hon svingade upp sin ryggsäck på axeln och gick mot entrédörren. Hon tyckte om att åka med lätt packning och Katja visste att om de inte löste det inom en vecka skulle hon antagligen ringa in mer folk från NOA, och då skulle hon åtminstone kunna åka hem och vända. Det var vad hon räknade med i varje fall.

Polishuset var egentligen mest en stor kub av röda tråkiga tegelstenar med symmetriskt utplacerade fönster. Utanför entrén hade de smällt upp någon slags glaskub med en extra entré. Katja visste att det var en så kallad larmentré. Den var i drift när polishuset var stängt. Då skulle den som ville anmäla något gå in i buren och titta in en kamera och lyfta en telefonlur. I andra änden fanns det ett vakthavande befäl som svarade och såg den som ringde, och fanns det en hotbild kunde den vakthavande polisen låsa dörren och den som larmade var då trygg där inne i buren. Buren hade något 13

slags enklare pansarglas man inte kunde forcera med en yxa eller ett järnrör i varje fall. Katja visste inte om det var skottsäkert, men hon betvivlade det. Larm­entréerna skulle vara ett tryggare och mer direkt sätt att kontakta polisen på än att ringa 112 och de skulle även vara en extra service om man hade tagit sig till polishuset för att rapportera eller anmäla något och det var stängt. Vem som svarade i andra änden varierade beroende på när på dygnet det var, men Katja visste hur burarna fungerade eftersom det ibland var vakthavande ända nere i Umeå som hanterade alla dessa larmentréer och därför var alla i Umeå också informerade om funktionen. Det fanns tolv stycken utspridda över Norrland och de skulle utvärderas vid årets slut.

Larmentrén var förstås inte i drift utan Katja kunde gå rakt igenom glaskuben och öppna nästa dörr.

Gisela i receptionen visade sig vara en tjej runt de fyrtio med blont hår och en inte så diskret sminkning. Hon såg ut att ha sett bra ut, men sedan hade nog den grå vardagen kommit ifatt henne, som för så många andra gymnasieskönheter. Ett vardagsliv som sakta och smygande förvandlades till en obehaglig insikt om att det här kanske kunde vara allt? En insikt som vissa var helt förskonade ifrån, men som andra fick kämpa med halva livet. Det fanns i varje fall en liknöjdhet i blicken bakom mascaran. Hon hade också de typiska djupablossrynkorna runt munnen som kunde ge den största skönhet ett lätt drag av desperation. Rynkor som en regnig morgon stannade kvar för evigt när huden vägrade återhämta sig efter morgonblosset. ”Han kommer”, sa hon kort efter att ha meddelat att en Kaja Lyss fanns att avhämta i foajén. Om felsägningen av förnamnet var avsiktlig kunde inte Katja avgöra, hon trodde inte det. Gisela verkade inte vara den typen som orkade göra sådant. Katja övervägde om hon skulle ta av sig mössan.

Kanske skulle det ge Gisela något att berätta för sin man där hemma vid middagsbordet. ”I dag kom det en tjej från NOA i Umeå. Hon hade stora svarta kängor på fötterna, slitna jeans och var helt rakad på huvudet. Såg precis ut som ett sånt där skinhead. Ja herregud!”

Katja behöll mössan på en stund till, nickade till tack och studerade anslagstavlan som skvallrade om att den årliga polisskoterdagen skulle infalla den tredje februari. Då kunde man få goda råd om skoterlivet, köpa billiga skoterhjälmar samt få träffa skoterpolisen. Katja skulle också gärna vilja träffa en skoterpolis, det hade de inga i Umeå. Där satt också en lapp om att man skulle visa örat när man tog nytt passfoto, vilket redan var förlegat.

Passen förändrades i samma takt som förfalskarna utvecklade sin teknik.

14

”Katja?” frågade en röst bakom hennes rygg och avbröt alla tankar om passförfalskarnas snabba teknikutveckling. ”Frans?” sa Katja och svängde runt bara för att se att det var en kvinna som hade tilltalat henne, en annan kvinna än Gisela. ”Ursäkta!” sa Katja snabbt och kunde ha svurit på att rösten tillhörde en man. ”Ingen fara”, sa kvinnan. ”Frans fick telefon. Jag heter Louise Garde och är aspirant.”

Katja sträckte ut sin hand och förstod inte riktigt hur hon kunde ha misstagit Louises röst för att tillhöra en man, hon hade inte direkt djup röst.

Katja skyllde på bussresan och anspänningen över att vara utsänd till ett nytt distrikt. ”Katja Lyss. Jag är uppskickad från Umeå för att hjälpa till med killen i bilen.” ”Jag vet”, sa Louise och tryckte hennes hand hårt. ”Jag är med i utredningen. Ska vi gå?”

De började gå mot en låst dörr och Louise var snabbt framme med sitt kort. Hon hade det fäst runt halsen i ett band som det stod Ski Doo på. Katja visste att Ski Doo var en skotertillverkare, men hade aldrig fattat grejen med de två o:na. ”Du kommer att få ett kort”, sa Louise som om hon kunde läsa Katjas tankar. ”Frans Bolster, som är vår enhetschef, leder som du vet utredningen.

Till vår hjälp har han förutom mig också Arne Blind, som du redan har träffat, han som hämtade dig vid bussen. Utredningen består också av Adrian Edman, som egentligen bara är ordningspolis, men extrainkallad till just detta fall.”

Bara ordningspolis, en avsiktlig markering eller bara en felsägning, undrade Katja men sa ingenting. ”Frans fick precis samtal från sjukhuset när han var på väg ner för att möta dig.” ”Klarar killen sig?” frågade Katja. ”Vi får se”, svarade hon kort. ”Vi ska till tredje våningen. Bottenplan hör till teknikerna, eller ja, forensiska gruppen i lokalpolisområde Arjeplog om vi ska vara formella, och administrationen, på första och andra sitter ordningen och trafikpoliserna. Översta och tredje våningen är krim och polisledningen. Och i källaren finns förstås häkten och förhörsrum.”

Förstås, tänkte Katja, men sa inget nu heller utan nickade bara att hon hade förstått att den hierarkiska uppdelningen även härskade rent fysiskt i byggnaden. Ordning och reda, var sak på sin plats och buset i källaren.

15

I Umeå hade de faktiskt inte buset i källaren utan längst upp, de hade till och med rastgårdarna på taket. Tack vare det hade Aftonbladet för ett antal år sedan fått till Årets bild på Hagamannen när de fotade honom från en helikopter i en av rastgårdarna. Det som gjorde bilden speciell var att utformningen av taket på rastgården formade en pil, en gigantisk pil, som pekade rakt mot Hagamannen som satt lutad mot väggen i rastgården. En makalöst stark bild. En snabb tanke for genom Katjas huvud – att det kanske var den fotografen som just nu låg på Sunderby sjukhus utanför Luleå och kämpade för sitt liv? Fast troligtvis inte. Det fanns rätt gott om fotografer. Och de allra flesta snurrade förmodligen inte omkring i omgivningarna runt Arjeplog och plåtade hemliga bilmodeller. ”Nu ska vi åka upp till tredje våningen, vi har konferensrummet Norrsken till vårt förfogande. Vi ska fixa in en extra telefon och ett skrivbord till dig så att du har nånstans att sitta.” ”Det var snällt, men jag tror inte jag behöver sitta så mycket”, sa Katja. ”Jag ska ju vara ute och göra nytta, och jag har en mobiltelefon.”

Louise reagerade inte på Katjas invändning utan klev in i hissen och bankade med förvånande frenesi på hissens våningsknappar med knuten näve så att det small i plåten. ”Man måste slå väldigt hårt på knapparna”, sa hon med ett generat leende. ”Hisstillverkaren skyller på kylan. Kan inget göra sa de.” ”Det är ju inte så kallt här inne tycker man.” ”Just, men det är vad de har sagt. Laga det kan de i varje fall inte. Trots att huset är helt nytt.” ”Hur länge har du varit här?” frågade Katja när de passerade våning ett i makligt tempo. Trapporna hade förmodligen gått snabbare. ”Tre månader”, svarade hon utan att räkna efter. ”Jag gör min aspirant, så jag ska vara här tre till. Hur länge har du tjänstgjort då?” ”Runt sju år”, svarade Katja och kände sig plötsligt gammal. Trettiofyra år. Tiden försvann oroväckande fort in i det bottenlösa svarta hålet jobboch-sömn. ”Varför Norrland?” frågade Louise men verkade komma på att det kanske kunde låta väl nyfiket och la därför snabbt till, ”du låter inte som en norrlänning menar jag.” ”Nej, jag var i Stockholm de första åren. Jag är därifrån. Men där vill man inte vara polis. Dessutom fanns det en chans att avancera lite snabbare i Umeå. Du då, var vill du hamna, är du härifrån?” ”Jag är från en by utanför Arjeplog, men jag är tveksam till om jag vill 16

vara kvar här uppe när jag är klar. Min mamma bor här och är lite sjuklig, så just nu passar Arjeplog bra. Men sen … jag vet faktiskt inte. Kanske Umeå.” ”Vi kan behöva en vass tjej där nere!” sa Katja och Louise lyste upp, men kom av sig av att hissdörrarna öppnade sig. Hon klev snabbt in i aspirantrollen igen och pekade med hela armen längs korridoren. ”Sista dörren på vänster hand”, sa hon med klar och tydlig polisstämma, ”leder till lokalpolisområdeschefens rum. Han heter George Karlsson. Han sitter oftast i Luleå, men har alltså ett tjänsterum här när han är på plats.”

Katja gick i armens riktning, men det visade sig snabbt vara ett felsteg. ”Men vi ska hitåt”, sa Louise. ”Konferensrum Norrsken är här borta.”

Katja tog rygg på den unga tjejen som hon gissade var runt tjugofem. Hon hade riktigt långt hår som nådde nedanför skulderbladen. Guldblont kanske, lite som hö. Katja hade alltid varit dålig på färger. Lukter var hennes specialitet. Hon hade en näsa som nästan var jobbig eftersom den uppfattade de svagaste dofter och odörer. Louise luktade lätt av billigt schampo och var anmärkningsvärt lång. Det var sällan Katja mötte kvinnor som var längre än hon själv och Katja var en och åttio. Louise måste vara minst en och nittio, gissade Katja. Fast trots längden, det långa guldblonda håret och de blå ögonen var hon ingen fotomodellkvinna. Snarare en amason. Stor, på något vis, även om inte kroppen var så kraftig. Hon såg frisk, stolt och coolt rakryggad ut. Hennes ansikte skvallrade inte om mycket. Kanske om att hon hade levt ett hyggligt liv dittills, trots att mamman tydligen låg sjuk så fanns där få orosmoln i ansiktet. Katja älskade att försöka tyda människors ansikten, ja, inte bara ansiktet, hela uppenbarelsen, klädseln, uppförandet, gången, allt. Hon brukade ständigt fantisera över alla hon såg.

Vilka de var och vart de var på väg, vad de hade upplevt och så vidare. Återskapa människoöden. Hade gjort det så länge hon kunde minnas. Hon tyckte dessutom själv att hon var ganska bra på det. En bra egenskap som polis, förstås. Men hon litade inte riktigt på den och hon vågade aldrig prata om den i polishuset.

Apropå dofter så luktade det nybyggda polishuset svagt av plastmatta, tyckte Katja. De gick förbi tre rum med öppna dörrar och inte i något av dem satt det någon och arbetade. Vid det fjärde rummet satt en liten plakett vid sidan om dörren och där stod det Norrsken. En effektiv knackning, sedan svängde Louise häftigt upp dörren. Kanske alla stora gester bidrog till att göra Louise till en amasonkvinna?

17

”Här kommer jag med Katja Lyss från Umeåpolisen”, sa hon och ställde sig nästan som i givakt och lät Katja passera förbi. ”Välkommen Katja”, sa en man och gick emot henne med utsträckt arm.

Det är alltså därför Louise är en amason – Frans Bolster är en pygmé, tänkte Katja, men sa: ”Tackar, tackar”, och langade fram handen igen. ”Ja, jag är alltså Frans Bolster, men det har du säkert redan räknat ut”, sa han hurtigt. ”Förbaskat trevligt att ha dig här! Det är dessutom ärligt menat och inget skitsnack. Jag hör inte till den skolan som tycker att den lokala kåren ska klara allt. Jag tror på nya färska ögon i alla utredningar egentligen.

Vi borde ha ett rullande schema som skickade oss kors och tvärs så att vi fick se fall med nya ögon hela tiden. Det finns så ofta förutfattade meningar från dem som är från samma bygd eller stad som offret. Han drack för mycket, eller han flirtade med min kusins fru på gymnasiet. Den där kvinnan försökte blåsa mig på en storstrut på lekis! Ja, du fattar?” ”Rikskrim gjorde ju faktiskt sina turnéer på gamla fall ibland”, sa Katja och tyckte redan riktigt bra om mannen framför sig. En människa med humor är en människa med fantasi och en människa med fantasi är en bra människa och ofta en bra polis. Han var kort, inte mer än en och sextiofem kanske, men ingav ändå förtroende. Hon gissade på femtiotre.

Gråsprängt hår som inte var längre än ett par millimeter bidrog till gissningen att han hade passerat femtiostrecket, men han var också härligt rynkig i ansiktet. En utomhusmänniska, gissade Katja. Vädret biter hårt på dessa breddgrader. Hans klädsel utstrålade också allt som det skulle för en man i karriären. Skjorta, slips och kavaj, men inte en mörkgrå utan mer åt manchesterhållet. Smalspårigt. Svarta byxor som slutade i ett par tofflor. Eftergift åt det praktiska. Killen måste dra en skoteroverall över hela alltet när han ska hem, funderade Katja. Det slog henne att de hade samma frisyr. Men Katjas mössa satt fortfarande på. Den måste av. Det började bli ohövligt. ”Jovars”, sa Frans och la till ett överdrivet hummande. ”Hrmm, men saligt avsomnade Rikskrim var ju bara ute för att snygga upp statistiken. Jag snackar dagligt, riktigt arbete. Precis som det här!” ”Tur att jag är här då”, sa Katja och la ner sin ryggsäck på en av stolarna.

Hon drog snabbt av sig mössan och krängde av sig jackan. Hon lät dem vänja sig vid hennes hår i några sekunder innan hon vände sig om igen och mötte deras blickar. ”Schysst frisyr!” sa Louise och blev genast röd i ansiktet över att det kanske var en felplacerad kommentar.

18

”Man tackar”, sa Katja, ”men den verkar inte så praktisk på dessa kalla breddgrader, fast jag ser att Frans också har anammat det senaste hårmodet.” ”Hade inget val”, sa han och strök med båda händerna över flikarna av hud som tidigare förmodligen hade varit hem för hårstrån, ”det började bli väl tunt.”

Konferensrummet var kanske femton kvadratmeter stort och bestod av en konferensdel med ett ovalt konferensbord och tolv stolar. Bortanför bordet fanns det ett hjulförsett dragbord med två ljusa ostfrallor, några kaffekoppar och en pumptermos. Väggen på den närmaste kortsidan var täckt av en whiteboard och på den andra satt en stor oljemålning som föreställde två spelande orrar. Hela ena långsidan bestod av fönster som vette ut mot en fantastiskt utsikt. Solen hade försvunnit bakom ett par låga fjäll som säkert befann sig tjugo mil bortom den frusna Hornavan. Snett till höger tornade Galtis upp sig som en stolt hövding som vakade över sin lilla by. Himlen var svagt skrikröd allra längst bort, men man kunde nästan känna hur det djupt blåsvarta och kompakta januarimörkret sakta men säkert pressade ner de sista ljusstrimmorna mot horisonten. Utsikten präglades verkligen av januari och iskall blåvinter. Det fanns liksom inget utrymme för värmande solstrålar eller livgivande ljus. ”Det här”, sa Frans när han såg att Katjas ögon hade fastnat på naturens skådespel, ”är en av de främsta anledningarna till att vi härdar ut, trots mörker och kyla. Fantastiskt va? Vad säger du Louise? Klart du ska stanna kvar i Arjeplog! Den här utsikten finns inte nån annanstans. Till höger vakar Galtis över oss. På den här sidan av berget är det så brant att snön inte orkar klamra sig kvar, men på baksidan finns en skidanläggning. Visst åker du skidor Katja?”

Katja nickade. ”Du borde testa Galtis då”, sa han glatt. ”Det skiljer ungefär fyrahundra meter upp dit och det räcker. Kylan stannar kvar här nere på sjöarna, så där uppe brukar det vara behagligt. Kanske inte dagar som dessa dock. Vi har faktiskt till och med fullständig midnattssol där uppe runt midsommar, längre än så är det inte till polcirkeln.”

De stod tysta i säkert en halv minut och njöt av utsikten innan Frans sa: ”Han klarade det inte”, kort paus, ”vi utreder nu mord eller dråp, inte mordförsök.”

19

KÖLD är en samtidspräglad actionroman som utspelar sig under ett par intensiva och iskalla vinterdygn i det allra vackraste av Norrland. Ett brutalt mord i den internationellt präglade biltestarmiljön i det lilla samhället Arjeplog är startskottet för polisen Katja Lyss från specialenheten NOAx som tvingas försöka hantera både extrem kyla och oförklarlig ondska. Katja märker så småningom också att alla genomgripande förändringar av medielandskapet gör att såväl polisarbete som brottslighet tar sig nya uttryck och gör tjänstemännen i uniform till mer eller mindre ofrivilliga medaktörer i det nya mediesamhället.

KÖLD är den första fristående romanen i serien om Katja Lyss, en före detta skibum och professionell friåkare som har utbildat sig till kriminalpolis och lämnat storstaden för Umeå. En tjänst inom en specialenhet tar henne till olika brottsplatser i ett vintrigt norra Sverige och ut i Europa.

978-91-982637-2-5

North Chapter Bokförlaget i norr