Det finns ett köpcentrum i staden, ett sånt där med stenlagda inomhusgator och glastak, och under glastaket finns nästan allt man kan önska sig. Här finns små boutiquer och stora klädaffärer, turistinformation, post, bingolottoförsäljare, affärsmän i kostym, killar i keps och pitbulls i nithalsband. Här finns resebyråer med paketerbjudanden och restauranger med takeawaypriser: BigMac-meny i brun papperspåse, Tokyo Sushi, Baguettekungen och Falafelhörnet. För den som önskar sig något ännu enklare finns här också en liten öppning i väggen, en liten upplyst glasdisk, över den står det Franska läckerheter i franska flaggans färger och bakom den står Agnes. Hon står med armarna i kors och ser ut över gågatan där människorna skyndar förbi. De ser plågade ut i sommarvärmen. Agnes andas smördegslukt och florsocker. Det ligger som en fet hinna över allting, kladdar ner luftrören och tränger in i porerna. Ingen pappersservett i världen kan få bukt med en sån beläggning, efter ett par veckors anställning sitter den ingrodd i huden och går inte att få bort. Inte ens med tvål och borste. Hon kniper ihop ena ögat, betraktar gatan genom sitt vattenglas. Allting blir förvrängt, folk flyter ut i kanterna. När hon ser någon närma sig vickar hon lite på glaset, det blir vågor i vattnet, människan på gatan svajar fram och tillbaka. Inuti huvudet säger hon tyst Beklagar, jag serverar inte
11
Inlaga_Om du var jag.indd 11
09-01-22 15.22.06
berusade personer. Men när någon kommer fram till hennes lucka måste hon ställa undan glaset och då blir världen som vanligt igen. Tiden går långsamt. Folk skyndar förbi luckan i en strid ström men här finns en annan sorts människor också, en sort som inte bryr sig mycket om att skynda. Vid soptunnorna går mannen med de sneda benen, han letar tomflaskor att lägga i sin smutsiga Icakasse. I hörnet vid posten och Pressbyrån sitter den holländske konstnären, han gör porträtt för 150 kronor styck men han har sällan några jobb. Mellan Indiska och Hemtex sitter kvinnan med guldsjalarna, hon trummar österländska rytmer för alla som hastar förbi och där, bara några meter ifrån luckan, kommer en kille i trasiga jeans och slitet linne. Han har grova kängor på fötterna fastän det är så varmt, de är oknutna och snörena har han stoppat ner i skaften. Han släntrar framåt längs gågatan, slänger liksom med benen som om han sparkar något framför sig. I handen har han en bunt gula reklamlappar men han sträcker dem inte mot folk som han borde göra. Istället stannar han vid papperskorgen, delar omsorgsfullt bunten i två lika stora delar och släpper ner den ena bland tomma colamuggar, utspottade snusar och tuggummin. Sedan ser han sig omkring, får syn på luckan, sticker handen i fickan och letar runt. När han står mitt framför henne håller hon fortfarande glaset framför ansiktet, hon blundar med ena ögat och plirar genom vattnet med det andra. Hans ansikte ser ut att vara knådat i modellera, och i leran öppnas en springa som nog är ett leende. – Vad håller du på med? Agnes sänker glaset, harklar sig lite:
12
Inlaga_Om du var jag.indd 12
09-01-22 15.22.06
– Inget. Vad vill du ha? Han pekar på ett knyte med aprikosfyllning. – En sån där, tack. Det ska vara florsocker på men det har smält i värmen. Han blir kladdig på överläppen när han biter, torkar sig om munnen med handryggen. Agnes tittar på hans ansikte, på skägget som växer som en rännil längs käkbenet och på ögonen som är gröna och kantade med täta svarta ögonfransar. – Vill du inte ha en servett? Han sätter avvärjande upp handen, ler med munnen full och räcker fram en tjuga. Men Agnes skakar på huvudet. – Det är okej. Jag bjuder på den.
13
Inlaga_Om du var jag.indd 13
09-01-22 15.22.06
Inlaga_Om du var jag.indd 14
09-01-22 15.22.06
1. Hemma i köket står Louise på en skranglig trästol och försöker slå in en spik i väggen med stekspaden. Agnes sitter på golvet nedanför, tittar misstroget på medan spiken kröks lite mer för varje slag. – Jag har jobb där hela sommaren. Antagligen ännu längre, om det går bra för dom. Louise ruckar på spiken. Den faller i golvet med ett kling och hon stönar, tar en ny ur asken. – Grymt. Men du får inte låna mina kläder. Alltså, för lukten. Den sätter sig. Vad har du i timmen? Inte mycket, va? Agnes rycker på axlarna. Det är kanske inget vidare välbetalt jobb. Inte så trevligt heller egentligen, med lukten och instängdheten och den feta luften. Men det är ett jobb i alla fall, och lönen räcker åtminstone till att betala halva hyran. Det är Louise som står på kontraktet. Egentligen är det fantastiskt att de överhuvudtaget har ett kontrakt, de borde inte kunna få något för ingen av dem har stadig inkomst, åtminstone inte som det går att visa papper på. Men Louise har bott hemifrån i flera år redan och vet hur det funkar. Jag fixar det, sade hon en månad före studenten, det är inga problem. Och det är det tydligen inte, för de får en lägenhet. En riktigt fin faktiskt, bara fem minuter med bussen från centrum. Louise får nycklarna en måndagförmiddag och det är tur att betygen är satta redan för Louise är sådär glad och röd om kinderna och Agnes bara måste följa med henne nästan varje
15
Inlaga_Om du var jag.indd 15
09-01-22 15.22.06
dag, sitta på den kala plastmattan i köket, röka och dricka kaffe ur muggar som Louise snott på sitt jobb. Louise jobbar svart på en strippklubb, i garderoben. Där sitter hon tre dagar i veckan från tolv på natten till fem på morgonen och tar emot välsydda rockar av berusade män som har en alldeles särskild glimt i ögonen och som alltid säger Behåll växeln, på hundralappar och ibland på ännu större sedlar. Agnes har aldrig varit på Louises jobb men Louise berättar, en massa otroliga historier som hon ivrigt delar med sig av. Agnes lyssnar och försöker föreställa sig hur det ser ut där, försöker föreställa sig Louise i allt detta. Det är inte så svårt. Louise är liksom av en annan sort än Agnes, hon är sorten som äter en kletig kanelgiffel i ett fikarum på en strippklubb lika självklart som hon smuttar på ett glas sherry på Grand. Agnes skulle känna sig lika obekväm på båda ställena. Hon känner sig obekväm på de flesta ställen, faktiskt. Som att hennes kropp liksom sitter skevt på henne. Som att kroppen är ett plagg som inte passar. Louise har inte hunnit fixa någon säng än, hon sover på en madrass i sitt rum. Runtomkring den ligger stora tygsjok, spetsar ringlar över golvet och när man går prasslar det av mönsterpapper under fötterna. Louise syr på sin studentklänning. Den enda riktiga möbeln i rummet är ett bord och på det har hon ställt symaskinen, en grön gammaldags som äter upp undertråden och gör Louise vansinnig. Hon svär med munnen full av knappnålar och säger Du kan väl hålla, jag hinner inte nåla allt. Agnes håller, och ser på när Louise fogar ihop de vita tygbitarna till en klänning. Den är fotsid och gammaldags, ärmarna är utsvängda och så långa att de
16
Inlaga_Om du var jag.indd 16
09-01-22 15.22.06
nästan släpar i golvet. Louise provar och Agnes måste hjälpa till att nåla i sidan, sedan ålar sig Louise ur tyget och står mitt i rummet i bara trosorna. Håret är mörkt och bångstyrigt, höfterna är breda, brösten är precis lagom stora och hon har massor av smycken: stora guldringar i öronen och en guldkedja med en stor röd granat kring halsen, en fotlänk med glittrande glaspärlor, ringar med färgade stenar på fingrarna och en liten, tunn guldring i naveln. På höger skuldra har hon tatuerat en ros men den syns inte just nu för hennes hår ligger som en sky över axlar och ansikte, hon pustar och blåser för att få det ur munnen och säger Sista biten bara, sen är det klart. Vi kommer bli snyggast på hela skolan. Hämta din också så provar vi! Agnes hämtar sin klänning. Hon letade nästan ihjäl sig efter en, sprang i varenda affär i hela stan och tittade på skyltdockorna, betraktade de smala midjorna och de späda axlarna och ratade den ena efter den andra, inga klänningar såg ut att vara sydda för en sån som hon. Sedan satt hon i köket hemma i radhuset hos mamma och pappa och grät, sa att hon tänkte skita i hela jävla studenten för att alla kläder ändå var så jävla fula och förresten spelade det väl ingen roll, betyget kunde hon få hemskickat och i hennes klass fanns det ändå bara idioter. Då tog mamma fram mormors vita konfirmations klänning. Fyrtiotalsmodell, rak, knälång, med trekvartsärm och knäppning i sidan. Den såg ut som en städrock. Mamma strök över det tjocka vävda tyget, sa Den här modellen är modern igen har jag hört. Du kan väl prova?
17
Inlaga_Om du var jag.indd 17
09-01-22 15.22.07
Agnes vägrade. Nästa dag himlade hon med ögonen när hon berättade för Louise men Louise sken upp med hela ansiktet, hon sa Ta med den efter skolan så får jag kolla. Och Agnes provade framför helfigurspegeln i Louises rum, Louise strök med händerna längs Agnes midja och sa Den är söt, du ser ut som flickorna i de där svartvita svenska filmerna som går på teve på eftermiddan. Och du har snygga ben så du kan ju ha korta klänningar, till skillnad från vissa andra. Louise har komplex för sina ben. Hon säger att hennes knän ser ut som gubbansikten. Och nu står hon där i sin nålade klänning, det ska vara spetsar också men det har hon inte hunnit med. Överdelen är trång och snäv och Agnes kämpar med dragkedjan för att den ska gå hela vägen upp. Louise grymtar, försöker liksom dra i brösten för att bättra på klyftan och säger Akta, försiktigt, det är ju nålar överallt! Sedan ställer hon sig framför spegeln sådär som hon alltid står framför en spegel, med hakan framskjuten, en hand i korsryggen och den andra handen på magen. Hon speglar sig från sidan, vänder sig och försöker se sin egen rygg, stryker över höfterna och rumpan. Agnes står bakom henne i sin fyrtiotalsstädrock, med benen i tunna nylonstrumpor för det har inte varit mycket sol än och förresten blir hon ändå aldrig brun. Hon drar in magen så mycket hon kan, ser på sin spegelbild bredvid Louises. Det är tamejfan bedrövligt. Tråkgråa ögon, tråkbrunt hår. Ingen midja, blekfeta överarmar och ett plufsigt ansikte med två stora röda finnar i pannan. Brösten är löjliga, de sitter liksom för långt ut mot armhålorna. Ingen pushup i världen kan forma dem till såna
18
Inlaga_Om du var jag.indd 18
09-01-22 15.22.07
där fasta, vackra kullar som Louise har. Louises kropp är perfekt. Slank där kroppar ska vara slanka, fyllig där kroppar ska vara fylliga. Agnes är lika kurvig som en trästock. Fast benen kanske är okej. Åtminstone i nylonstrumpor. Louise ser nöjd ut, hon ska precis krångla av sig klänningen när hon kommer på: – Vi måste ju skåla! Hon försvinner ut ur rummet, Agnes hör ljudet av ett kylskåp som öppnas och Louise kommer tillbaka med champagne och plastglas. De har köpt glasen för att ha i skolan imorgon men de kan lika gärna använda två stycken nu, säger Louise, för det finns fyra till och det finns mer champagne också, tre hela flaskor till i kylen. Agnes håller glasen medan Louise häller upp, kolsyran sprudlar och bubblar. – Fyra flaskor, det är ju skitdyrt! Vem fixade dom? Louise ler. – Jag, så klart! Du tror väl inte jag betalar för sånt här när jag kan sno det? – Är du inte rädd att de märker? Du kanske får sparken. Louise skakar skrattande på huvudet. – Jag är världsmästare i att hålla masken. Så lyfter hon högtidligt sitt glas. – Låt mig förklara läget för dig, Agnes: vi har fixat en lägenhet, imorgon tar vi studenten, och vi har bubbel så det räcker och blir över. Och det är sommar! Skål för det, systra mi! Agnes ler, lyfter sitt glas. – Ja, skål för det! Systra mi.
19
Inlaga_Om du var jag.indd 19
09-01-22 15.22.07
2. Gardinerna böljar i kvällsbrisen. Tyget kostade trettio kronor metern på Myrorna och det är Louise som har sytt dem, med riktig hålsöm och kraftiga mässingsöljetter. Det är korsdrag i Agnes rum, hennes dörr står öppen som vanligt för det är något fel på handtaget, man måste ta i som en galning för att stänga. Men de bryr sig inte om att laga det, Louises dörr står också på vid gavel för jämnan och när köksfönstret är öppet kilar sommarvinden in i alla skrymslen och vrår. De har fått riktigt fint i lägenheten faktiskt, eller åtminstone i köket. Köksstolarna är från Agnes föräldrar, bordet är från SmyrnaSecondhand och köksmattan, en gul trasmatta som alltid är full med matsmulor och skräp, har de hittat i en container. På köksluckorna har Louise klistrat upp seriestrippar som hon har klippt ur gratistidningarna, mest Elvis och Rocky och Get Fuzzy. Hon kan läsa dem hur många gånger som helst och hon skrattar högt varje gång, skrattar och pekar och Agnes måste titta och skratta med, inte så mycket åt serierna som åt Louises högröda kinder med mascaran som rinner för att det är så roligt. De första veckorna går de inte ut en enda kväll. Det är precis som Louise säger: det känns liksom onödigt att ränna på krogen när man har en alldeles ny lägenhet och bor ihop med världens bästa polare. Ibland kommer Ben och Manuel förbi. De bor också ihop, i en lägenhet på andra sidan stan där det är stopp i avloppet i badrummet, och där disken snart kom-
20
Inlaga_Om du var jag.indd 20
09-01-22 15.22.07
mer krypa iväg av sig själv. Men det är ingen idé att diska, säger Manuel, för de tänker ändå flytta in till centrum snart, så fort de får råd. Och så ska han söka till Akademin, hans mamma känner chefen på Konstmuseet så han är säker på att komma in. Ben brukar inte prata så mycket. Han tittar i sin kaffekopp, rör den i små cirklar så att innehållet åker runt inuti. Han är trummis i ett band och Agnes har sett dem spela några gånger, då sitter Ben med läpparna tätt hopknipna, fingrarna klämmer hårt om trumpinnarna och den långa luggen flaxar i otakt. Ben heter Bertrand egentligen. Det har Manuel berättat och Agnes har lovat att inte säga till någon att hon vet. Det är något speciellt med Manuel. Inte så att hon är kär i honom, tvärtom faktiskt, och det är det som är så skönt. Hon är liksom anti-kär i Manuel, kroppen slappnar av när han är med, skevar inte lika mycket som annars. Och när dagsljuset falnar i köket blir det små stjärnor i Manuels ögon, hans händer vilar lugna på bordsskivan och Agnes kan titta länge på dem, titta och känna efter, men det känns ingenting. De vill ingenting med henne och hon vill ingenting med dem. Första gången de träffades satt Manuel i dörröppningen till ett vardagsrum och krävde tullpussar av alla som ville komma förbi. Det var på en fest i innerstan, hos en kompis till någon, Agnes minns inte riktigt men hon minns att där var fullt med folk hon inte kände. De satt i klungor överallt, på sofforna och borden och golven och de skålade och skrattade och drack. Louise var med någon kille i någon vrå någonstans och Agnes smög omkring med sin ölburk mellan rummen, visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon lutade sig
21
Inlaga_Om du var jag.indd 21
09-01-22 15.22.07
mot vardagsrummets dörrkarm, drack ur sin burk och tittade på människorna, på värmeljusens flämtande lågor, och då var det någon som drog i hennes byxben. På tröskeln därnere satt en kille, i svart filthatt och med skjortärmarna prydligt knäppta med manschetter. Spanar du efter något särskilt? frågade han. Agnes skakade på huvudet, sa Nej, jag bara spanar, sådär i allmänhet. Klokt gjort, sa han, svepte av sig hatten och bugade sig sittande, utan att släppa hennes ansikte med blicken: Tillåt mig att presentera mig, Manuel Katastrof, till er tjänst, och hur var namnet? Jag heter Merkurius Angora, sa Agnes, och efteråt tänkte hon att det måste ha varit för ölen, att den nog var starkare än vanligt. Långt inpå natten satt de tillsammans på tröskeln, folk klev över deras huvuden och muttrade och svor men det brydde de sig inte om, för Agnes var Merkurius Angora och Manuel var Kung Katastrof av Andalusien. När de inte orkade leka längre sa hon att Jag heter faktiskt Agnes egentligen, och Manuel hette ju inte Katastrof heller förstås, utan Kristoffersson. Så småningom lade han sig med huvudet i hennes knä. Hon strök honom över håret och kände inget särskilt, bara att det var tjockt och strävt och lite smutsigt. Runt om i lägenheten började människorna bli dåsiga, ingen tjatade längre om att man skulle höja musiken och Manuel blev allt tystare, gäspade allt mer och fnissade allt mindre. Men Agnes ville inte sova. Hon satt lutad mot dörrkarmen, tittade på händerna som lagt sig till rätta på hans bröst. Det syntes redan då att hans händer var annorlunda. De ville inte in under hennes kläder, de ville inte klämma eller pilla. Inga baktankar. Bara ett par händer.
22
Inlaga_Om du var jag.indd 22
09-01-22 15.22.07
3. De har precis satt sig i köket med sina kaffekoppar när Louises mobil ringer. Det är Mirja: – Nu måste ni faktiskt släpa er ut för en gångs skull. Jag ska ner till Karlssons. Häng med! På Karlssons finns en stor, mysig uteservering och en liten, trist inneservering. De brukar sitta vid det största bordet på uteserveringen, i hörnet där det finns korgstolar med dynor och filtar att linda kring benen. Agnes hör dem genast när de närmar sig för Mirjas skratt är högt och strävt och smittande. Askfatet är överfullt, många fimpar men ännu fler pappersbitar, där ligger bussbiljetter och kvitton och anteckningar i en stor hög. Karlsson blir skitförbannad, han säger att askfat är till för aska och papperskorgar är till för papper, ska det vara så svårt att förstå när det till och med hörs på namnet? Det är nästan ingen som tycker om Karlsson. Han borde inte få lov att ha café, säger Mirja och slänger ett kvitto till på högen. Det börjar genast glöda i kanten och rullar snabbt ihop sig till ett förkolnat nystan. Agnes och Louise har köpt varsin kaffe och lyckats maka in ännu ett par stolar kring bordet. De tycker inte heller om Karlsson, men han har det billigaste kaffet och öppet till elva. Mirja har sökt sociologi på universitetet men hon snackar om att sticka iväg, dra ut och resa, till Sydamerika eller In-
23
Inlaga_Om du var jag.indd 23
09-01-22 15.22.07
dien kanske, så fort hon fått ihop pengar. Det kommer nog att ta ett tag. Mirja har kläder från Benetton och NK, inte från HM och secondhand som de andra. Mitt emot Mirja sitter en flicka som Agnes känner igen från skolan, kanske från Louises klass. De har hälsat någon gång tidigare men det minns tydligen inte flickan för hon sträcker fram handen mot Agnes och säger Hej! Hej! säger Agnes och tar handen, hej, jag heter Agnes! Flickan presenterar sig, men Agnes är upptagen med att se trevlig ut och glömmer alldeles bort att lägga hennes namn på minnet. Hon är barfota och ena foten har hon dragit upp under sig, med den andra petar hon förstrött på bordsbenet. Hennes hår är kopparrött och lockigt och har trasslat ihop sig till dreads här och var, på några av dem har hon trätt pärlor. Hon håller sin kaffekopp med båda händerna, blundar njutningsfullt när hon dricker. Louise hinner knappt sätta sig innan hon börjar vifta ivrigt med sitt cigarettpaket, säger Hörni vi måste komma på nåt bra till avslutningen! Det är knappt en vecka kvar och vi har inte planerat nånting! Mirja föser ihop sitt långa hår i nacken, säger tjurigt att Vi kan väl göra vad som helst, bara det inte blir som förra året. De andra håller med. Avslutningen förra året var en fruktansvärd flopp. De skulle åka ut på landet, det skulle bli massor av folk och alla skulle tälta tillsammans vid en sjö som någon kände till. Alla skulle ha med tält och sprit förstås och några skulle fixa mat, potatis och sill och sånt. Det blir en massa vuxenpoäng på det, sa Louise, långbord på landet! På morgonen hade alla stått vid busshållplatsen, lastade med tält och matkassar och ölflak, och fastän Ben och
24
Inlaga_Om du var jag.indd 24
09-01-22 15.22.07
Manuel inte fått tag på något tält utan tänkte bygga sig ett av sopsäckar och silvertejp, och fastän flera stycken sa att sill var äckligt, och fastän Louise blev förbannad och sa att Det kunde ni väl ha kommit på innan jag gick och köpte, så var alla på mycket gott humör. Ända tills någon råkade läsa på tidtabellen och såg att bussen överhuvudtaget inte gick längre, eftersom skolterminen var slut. Louise lägger armarna i kors över urringningen. – Jag tänker inte gå på skolans fest i alla fall. Alla nickar, ingen tänker gå på elevrådets fest. Flickan med det röda håret ler snett och säger att Det skulle vara för att jävlas då, vi kan ju alltid hälla bensin i bålen eller nåt. Mirja vippar med cigaretten i mungipan, vänder sig till Louise: – Kan inte ni ha fest? Vi kan vara på er innergård. Louise stirrar på henne, skakar på huvudet. – Är du inte klok! Våra grannar klagar på allt, vi kan inte ens duscha efter tio på kvällarna. Flickan med det röda håret lutar sig framåt, ritar med stortån i gruset. – Vi kan låna mina föräldrars hus, de ska bort den helgen. De har jättestor trädgård. Och alla som vill kan sova över. Louise mumlar gillande men Mirja tjurar fortfarande. – Hur går bussarna dit då? Flickan ler. – En gång i halvtimmen hela sommaren. Det går nattbussar också så om du inte blir nöjd är det bara att dra. Mirja blänger. Men Louise lutar sig nöjt tillbaka i sin stol och så är det bestämt.
25
Inlaga_Om du var jag.indd 25
09-01-22 15.22.07
Klockan elva har Agnes druckit fem koppar kaffe. Det bubblar och kniper i magen men när hon går därifrån är det som att hon kan ta med sig ljuden och färgerna från kvällen, ett skönt mummel som följer med inuti huvudet. De har sällskap en bit allihop och den rödhåriga flickan går barfota på gatan, bryr sig inte ett dugg om alla vassa småstenar som ligger på asfalten. Vid SevenEleven ska flickan och Mirja åt ett annat håll och de vinkar åt varandra, ropar Ses på lördag! och Louise tar Agnes under armen, faller in i hoppsastegstakt och drar Agnes med sig. De skuttar gatan fram som två småflickor och de struntar i att folk vänder sig om och stirrar. Varför ska man bry sig om sånt när man är på väg tillsammans, på väg rätt in i världens absolut bästa sommar?
26
Inlaga_Om du var jag.indd 26
09-01-22 15.22.07
4. Butiken ska öppnas klockan tio. Kvart över nio måste Agnes vara där och vid varuporten står redan en jättestapel med brödbackar. Varje morgon står den där, men Agnes har aldrig sett någon ställa dit den. Hon har faktiskt aldrig sett någon av de andra på Franska Läckerheter, förutom Whilman då, och honom behöver hon lyckligtvis inte se särskilt mycket av. Whilman är Agnes chef. Han är en man med glasögon på näsan, mjäll på axlarna, halstablett i munnen och bläckpennor i fyra färger nedstuckna i skjortans bröstficka. Han kommer varje kväll och hämtar dagskassan, han väter tummen och pekfingret när han räknar sedlarna och aldrig, inte en enda gång, har han frågat Agnes hur dagen har varit. Antagligen vet han inte ens vad hon heter. Det luktar unket och sötsliskigt. Gårdagens skrumpna bakelser ska slängas, det klibbar på armarna när hon sopar ner croissanter, smördegsknyten, chokladbröd och russin kringlor i en svart sopsäck. Varje bakverk har sin egen plats, Agnes lägger ordentligt upp croissanter, smörkrämsknyten och syltmunkar i långa raka rader. Prick tio drar hon upp gallret ut mot gågatan, det rasslar och skramlar och solljuset hittar in, silat genom gallerians glastak så att varje dammkorn blir synligt. Sedan ställer hon sig bakom glasdisken, den är blänkande ren och dignar av bakelser. Sedan händer inget på en evighet. Radion funkar ibland,
27
Inlaga_Om du var jag.indd 27
09-01-22 15.22.07
antennen är avbruten. Det blir hyfsad mottagning om man kilar fast en sax eller en brödtång där antennen ska sitta, men oftast sprakar det bara hur man än joxar. Fram till halvtolv ungefär kommer nästan bara de vanliga: porträttmålaren beställer sin cappuccino och grinar illa varje gång han inser att den är gjord på Nescafé och mjölkpulver. Den tjocka damen med rökfärgade jätteglasögon lägger fingret på läppen och säger Oh, så mycket gott, vad ska vi ta idag? och sedan tar hon ändå alltid åtta chokladöverdragna. Till tjejerna på avdelningen, säger hon, men Agnes har sett. Hon vet att tjocka damen stoppar den första i munnen innan hon hunnit ut ur gallerian, alla åtta chokladöverdragna är garanterat uppätna innan hon är tillbaka på sitt jobb. Killen från Jannes Optik vill ha smörcroissanter, tanten från posten köper sin dagliga russinbulle och folk från McDonald’s varierar sin McPie med en Tarte au Pommes. Däremellan sitter Agnes och har tråkigt på den höga pallen, hon dricker minst två pulvercappuccino och äter en ostcroissant eller en vaniljfylld. Vid halvtolv börjar lunchrusningen. Kön blir lång på bara några minuter, den ringlar sig långt ut på gatan och nästan alla ska ha fyllda baguetter och fetaostknyten och Pain Riche du Beurre, kassaapparaten är uråldrig och det blir ofta fel, man måste räkna både framåt och bakåt i huvudet för att ta rätt betalt och när luncharna ätit sina knyten kommer de på att det behövs något till eftermiddagskaffet och så börjar det om igen, man köper mandelkringlor och citrontoppar och croissanter förstås, chokladöverdragna och vaniljfyllda och sockerkanderade. De feta bakverken gör stora fläckar genom papperspåsarna och brödtången halkar omkring mellan fingrarna, Agnes kläder är vitpudrade av florsocker och
28
Inlaga_Om du var jag.indd 28
09-01-22 15.22.07
luften tjocknar, hon vänder sig bort och lägger den mjöliga tröjärmen över munnen, hostar och harklar för att bli kvitt den solkiga hinnan. Efter två-halvtre är det tomt igen. Bara enstaka skyndande ilar förbi och ingen av dem intresserar sig för franska läckerheter. Agnes dricker ur sitt vattenglas, blöter en trasa och försöker torka bort det värsta från tröjan och där kommer han, sträcker halvhjärtat fram de gula papperslapparna mot människorna han möter men ingen tar emot dem. Agnes hittar ingenstans att fästa blicken och hon börjar skruva på radion, rattar bruset fram och tillbaka, vinklar saxen i olika lägen och nu blir det liksom lite mörkare, någon skymmer ljuset från gatan sådär som riktigt tjocka kunder gör, när de står och väljer mellan blåbärsdrömmar och pistagesnäckor. Men det är ingen tjock kund, det vet hon ju, det är han och han lutar sig nyfiket fram över disken. Agnes blundar, räknar tyst till Tre Elefanter innan hon reser sig, låter precis så förvånad som man gör när man vetat hela tiden: – Men hej! Jobbar du idag? Hon vet ju att han jobbar idag, vet att han jobbar från tisdag till fredag, att han börjar elva och slutar tre, att han först går nedför Kungsgatan, sedan genom gallerian och till sist hela vägen upp till museet. När klockan är tre har han delat ut kanske tjugo blad och resten slänger han i soptunnan utanför SevenEleven, eller inte riktigt allt förresten, några sparar han för att visa chefen, Titta! Det blev nästan inga över idag! Han ler lite, stöder armbågarna på disken, nickar med huvudet mot radion som tjuter och skrapar mellan rösterna.
29
Inlaga_Om du var jag.indd 29
09-01-22 15.22.07
– Funkar den inte? Agnes suckar. – Antennen är av. – Får jag kolla? Klart han får! Utrymmet bakom luckan är knappt en kvadratmeter, fyra fötter plus lika många stolsben tar upp nästan hela golvytan och det betyder att man måste stå väldigt nära varandra om man är två personer här inne. Han är nästan huvudet längre, hennes ögon är i jämnhöjd med hans käkben. Runt munnen och hakspetsen är de grova stråna ordentligt trimmade, mustaschen följer mungiporna och växer vidare ut på hakspetsen. Men under hakan växer det fritt och ojämnt, han har nog inte hunnit vara så noga där. Det luktar något också, cigarettrök förstås men något annat med, någonting sött och lite fränt och parfymigt. – Du borde ha en bättre metallgrej. Nåt rejält. Han ser sig omkring i utrymmet, får syn på sopborstens metallskaft och grabbar tag i det, drar och sliter för att få loss borsten. Agnes tittar oroligt på, hon ska just säga att det är chefens borste och att de kanske borde leta rätt på något annat men då lossnar den, glider av med ett plopp och han ser så nöjd ut, höjer segerrikt skaftet i luften. – Sådär! Nu ska vi se. När han kilar fast skaftet över den avbrutna antennen är det som om radion tar ett djupt andetag. Med högsta volymstyrka vrålar den ut P1 och på P1 sänds just nu sjövädersrapporten. Norra Kvarken, tjuter högtalaren, nord cirka tio, kuling femton meter i sekunden och han skruvar förtvivlat på rattarna, först tar han fel och allt blir till outhärdligt brus
30
Inlaga_Om du var jag.indd 30
09-01-22 15.22.07
men så hittar han volymkontrollen, rösten kommer tillbaka och berättar dämpat att mellersta Östersjön får nordvästlig vind tre till åtta meter i sekunden och måttlig till god sikt. Han klappar nöjt på radion. – Nu kan du höra på musik åtminstone. Agnes andas ut. Det tjuter svagt i öronen efter ljudutbrottet. – Tack! Tack. Så jättemycket. Och nu finns det liksom inte så mycket mer att säga, man bara står där på den lilla golvytan och känner värmen från kroppen som står bredvid, känner hur hans arm trycks mot ens egen. Hon riktar blicken uppåt, mot hans hals och där får hon syn på en tjock blå åder som bultar och bultar så att huden bågnar. Hans andedräkt är varm mot hennes panna och hon låter blicken vandra vidare, upp till hans ögon. De är gröna och gnistrande och det är så mycket leende i dem, ett leende som man skulle kunna missta för en lust att kyssas ifall man inte visste bättre. Kan han verkligen…? Och då är det något som brakar till någonstans. Det är väl någon som tappar något, något stort låter det som, smällen ekar under glastaket. Hans blick lossnar från hennes, far ut över gågatan, och nu syns det ju tydligt: det var inget särskilt alls med det där leendet. Ett alldeles vanligt leende var det, inget mer. Hans fingrar börja plocka med något utanpå bröstkorgen och nu ser hon att en tunn sladd löper från byxfickan, över bröstet och upp till en snäcka i ena örat. Den andra hänger löst mot hans nyckelben. Han tar den mellan tummen och pekfingret, räcker henne den.
31
Inlaga_Om du var jag.indd 31
09-01-22 15.22.07
– Vill du lyssna? Agnes tar emot den lilla svarta klumpen, tittar på den, vänder den för att se hur den ska sitta men då tar han den från henne, placerar den i hennes öra. Hon måste hjälpa till att trycka fast den och hans fingrar blir kvar under hennes, sladden mellan dem är bara ett par decimeter lång och hon känner luften ur hans näsborrar men hon hör inget av musiken för hon känner doften av sött och cigarett och hans fingrar under sina. Så drar han undan handen. Agnes måste lossa snäckan ur örat och han tar ett steg bakåt, mot dörren. Han joxar lite med sladden, tittar längs gatan, kisar när solstrålarna slår in genom taket. – Jag måste väl jobba lite. Men vad tänkte jag, är du, är du här nästa vecka? Agnes nickar. – Ja, javisst, jag är här hela sommaren. – Då ses vi. Snart. Igen. Han samlar ihop de gula reklambladen som han lagt ifrån sig på disken. Sedan går han mot utgången, sparkar osynligt smågrus framför sig. Agnes lutar sig ut genom luckan och säger Ja, det gör vi, vi ses! men det hör han nog inte för det drunknar i radiorösten som pratar i bakgrunden: – … med någon dimbank nära kusterna. Och nu slut från SMHI.
32
Inlaga_Om du var jag.indd 32
09-01-22 15.22.07
5. Och Agnes slår upp ögonen och hon vet att klockan inte har ringt, innan hon ser urtavlan vet hon och Louise vaknar med ett ryck när hon ropar: – Upp med dig! Vi är jättesena! Och inuti känns det att allt har blivit fel. Hela den välplanerade morgonen har de sovit bort och nu blir det inte som de har tänkt sig. De hade bestämt att gå upp flera timmar i förväg, de skulle äta tårta till frukost, de skulle dricka champagne och lägga ansiktsmask och sminka varandra, de skulle ta bussen i god tid och när de andra eleverna dök upp skulle de redan sitta i klassrummet och vara tillräckligt fulla för att kunna skita i alla losers, som Louise uttryckte det när de gjorde upp planen. Agnes påpekade att de ju faktiskt inte gick i samma klass, inte ens på samma program, men Louise tyckte inte det spelade någon roll. Hennes klasskompisar var om möjligt ännu mer pantade än de i Agnes klass så Louise kan lika gärna sitta med Agnes redan från början. För det är ju inget kul att vara full helt själv. Det förstås, sa Agnes, men hon tänkte att hon nog inte ville bli så särskilt full för hon ska ju på mottagning hemma sedan. Men nu är klockan tjugo minuter i, bussen går tio över och Agnes trasslar med sladden till hårtorken, nylonstrumporna kletar mot benen för hon hann inte torka sig ordentligt efter duschen och klänningen skaver, hon vill helst inte se sig i spegeln, vill inte visa sig för någon alls och håret bara står åt
33
Inlaga_Om du var jag.indd 33
09-01-22 15.22.07
alla håll hur hon än blåser och hon fräser: – Att så tunt hår kan ha så jävla svårt för att ligga platt! Louise dyker upp i badrumsdörren. Hon äter fort, fort på en stor tårtbit, hon håller den direkt i handen och bakom henne ligger ett spår av chokladflagor och sockerkakssmul. – Du ska ju ändå ha mössan på dig, ge hit så ska jag hjälpa dig. Louise langar över tårtbiten till Agnes, slickar av fingrarna och blåser hennes hår torrt. Agnes står framför badrumsspegeln i sin skeva kropp och hon håller en stor tårtbit i handen. Mosig och kletig är den, det ser ju faktiskt inte klokt ut. Hon söker Louises blick i spegeln och Louise ser också, de frustar till av skratt och Agnes måste böja sig fram över handfatet, hon skrattar och skrattar och det kommer tårta på spegeln och på golvet och precis överallt. Louise ropar Akta klänningen! men det är för sent. Det vita tyget är fläckigt av sylt och grädde. Agnes bara skrattar. Inte för att det är särskilt roligt egentligen, men vad ska man göra? Vad spelar det för roll att klänningen är förstörd när det är kroppen som inte passar? Hon får låna en av Louise, en långärmad, krämfärgad med söm under bysten. Louise snor ihop en svinrygg av hennes hår och trycker ner mössan ovanpå, det är jättebråttom nu och Louise drar henne i klänningsärmen. – Kom igen! Den går om tre minuter! Men när Agnes vrider om nyckeln måste Louise in igen, och ut kommer hon med champagnen och plastglas. De hinner faktiskt. Louise fumlar med champagnekor-
34
Inlaga_Om du var jag.indd 34
09-01-22 15.22.07
ken, Agnes måste hålla händerna över för att den inte ska fara iväg och slå i busstaket. Men skummar över gör det och Louise hinner precis få flaskan ur knäet, det droppar ner på golvet, rinner iväg i olika mönster när bussen svänger. Agnes håller glasen och måste koncentrera sig för att hålla rakt när Louise häller och de skålar fnissande, bakom dem harklar en tant irriterat och de måste fnissa mer, champagnen är sträv och kittlar i näsan, inte särskilt gott egentligen men Agnes tar ändå stora klunkar. De har bara en liten flaska och den är urdrucken när de kliver av. Louise håller Agnes under armen och flera andra vitklädda är på väg mot skolhuset, kanske är de inte så sena i alla fall. Men när de kommer till Agnes klassrum sitter alla redan där och då funkar liksom inte planen längre. Louise sackar efter, vill inte följa med fram till dörröppningen. – Jag kan liksom inte bara traska in nu, det verkar ju skitskumt. Vi skulle ju kommit först. Så Louise går till sitt klassrum och Agnes går in i sitt, in till ansiktena som sitter där inne. Några vänder sig mot henne och ett ler men inget säger något, inget av dem säger något och Agnes sätter sig bredvid ett av dem. Läraren talar om livet och sommaren och framtiden men Agnes hör inte mycket av det. Hon sitter på sin stol och känner hur kroppen sväller omkring henne. Armarna blir längre, fötterna blir större och snart kommer klänningen att börja rämna i sömmarna.
35
Inlaga_Om du var jag.indd 35
09-01-22 15.22.07
6. På köksbordet står vinflaskorna: tre stycken vita av något märke som Agnes inte känner till. Dyra ser de ut i alla fall. Louise har redan börjat göra sig i ordning fastän klockan bara är ett, med munnen full av frukost säger hon att Det blir skitmycket folk, typ alla vi känner och så har hennes kille bjudit några också. Sätt fart nu, det tar över en timme med bussen dit ut. Louise sväljer ner det sista av smörgåsen, fimpar cigaretten och stjälper i sig kaffet. Agnes häller upp en kopp åt sig, ler lite vid minnet av förra årets misslyckade bussplaner. Du har väl dubbelkollat nu, flinar hon och Louise flinar tillbaka, pekar på sin väska. Hon har fixat tabeller för både idag och imorgon. För det finns inget värre än att vara kvar dagen efter när man har varit med nån. Varit med nån. Så brukar Louise kalla det, och hon har inget emot att berätta om det heller. Jag har varit med honom, säger hon och hennes ögon glimmar, leendet lurar i mungiporna och hon är sprickfärdig av prat: vad han sa, hur han gjorde, hur stor han hade, hur löjlig han var, vad hon sa, hur sur han blev. Agnes lyssnar och nickar, skrattar där hon vet att Louise vill att hon ska skratta. Agnes brukar aldrig vara med någon. Hon är en sån som på sin höjd får sitta nära, känna värmen från någon som åtminstone inte flyttar sig när han ser att det är hon som
36
Inlaga_Om du var jag.indd 36
09-01-22 15.22.07
kommer. Men det som Louise gör, hur hon drar någon med sig och stänger in sig i något rum och ljuden som alla sen kan höra därinifrån, sånt gör aldrig Agnes. Ibland, mitt i mörkret och skrattet och festen, kan det hända att Agnes önskar att hon var mer som Louise. När Louise har smugit iväg med någon och alla andra är upptagna med nåtvadsomhelst, när hon har blivit sittande ensam i ett soffhörn med en avslagen burköl i handen, då öppnas det ett svart hål långt nere i magen. Som att man skulle vilja gråta lite, bara sådär. För att det är så jävla hopplöst att man ska behöva vara den man är. Men än så länge är det ljusan dag och i magen finns det mest förväntan, en liten tagg som kittlar men skaver lite också. Agnes plockar rostbrödsmulor från duken, på strykbrädan ligger den brandgula klänningen och från badrummet hörs vattensorl och Louise som sjunger Donna Summer.
37
Inlaga_Om du var jag.indd 37
09-01-22 15.22.08
7. Ben knycker till med handleden sådär som man gör och skummet bubblar upp ur ölburken, det rinner utefter hans händer och droppar ner på bussgolvet. Agnes står på knä på sätet framför, över ryggstödet ser hon hur han lyfter handen till munnen och suger i sig det blöta. Den första flaskan är redan slut och de har lovat varandra att inte öppna den andra förrän de kommit fram. Louise har armen om Agnes och de kränger fram och tillbaka när bussen svänger, deras knän glider hela tiden ner i springan mellan sätena. Louise sträcker ut armen. – Ge mig, du bara spiller ut alltihop ju! Ben flinar, räcker henne burken. Hon lutar huvudet bakåt, halsar i flera sekunder utan att bry sig om att Ben börjar protestera. Sedan räcker hon burken till Agnes. – Här, du är alldeles för nykter! Agnes tar emot och gör som Louise gjorde, utan att bry sig om varken smaken eller kolsyran som fräser upp i näsan. Manuel grymtar, han vill också ha och Agnes ger honom burken, han skakar den missnöjt men innan han hinner säga något ropar Louise till. De ska av här och bussen bromsar häftigt, de glömde trycka på knappen och busschauffören skakar på huvudet åt dem i backspegeln när de kliver av. Louise vinkar glatt till honom, ropar Trevlig helg! men chauffören vinkar inte tillbaka. Trädgårdsgången är stenlagd och yttertrappan är sprucken,
38
Inlaga_Om du var jag.indd 38
09-01-22 15.22.08
ogräset spirar upp genom sprickorna och dörren står öppen. Där inifrån hörs festljuden och flickan från Karlssons står på tröskeln. Hon har studentmössan på huvudet och ett vinglas i handen och hon kramar om dem i tur och ordning, säger Ni behöver inte ta av er skorna, vi sitter ute på baksidan. Det luktar trähus i hallen och något annat också, något fränt, kattpiss kanske. Louise rusar direkt ut till de andra men Agnes känner den där taggen i magen, känner hur den skaver allt mer. Rakt fram ser hon toaletten, där hänger ett keramikhjärta på dörren och hon ropar efter de andra, Jag kommer strax! Så slinker hon in genom dörrspringan, drar igen dörren och vrider om nyckeln. Man kan fortfarande höra ljuden utifrån, det tunga basdunket får flaskorna ovanpå badrumsskåpet att darra i takt. Hon ställer sig på toastolen och vrider sig fram och tillbaka, synar sin kropp i den lilla badrumsspegeln. Hon ser brösten och midjan och höfterna och låren, klänningen slutar lite ovanför knäna och när hon drar in magen blir hon nästan smal. Den varma färgen lyser och huden ser gyllenbrun ut fastän hon nästan inte solat alls. Hon ler mot sin spegelbild, stryker lite över klänningens tyg. Hon såg den i skyltfönstret på NästanNytt i förra veckan och expediten log bländande mot henne när hon klev in, Agnes sa Jag skulle vilja prova den där orangea klänningen i fönstret, expediten höjde ett av sina noggrant ditmålade ögonbryn och frågade Vilken menar du? Jaså den där, den brandgula! Just den, sa Agnes, den brandgula. Den vill jag prova. Hon kliver ner från toastolen och rättar till klänningen i ryggen, kollar om troskanten syns. Louise tyckte att hon skulle låna ett par string att ha under men Agnes tog van-
39
Inlaga_Om du var jag.indd 39
09-01-22 15.22.08
liga trosor, sina tunnaste vita så att det inte skulle synas så mycket i alla fall. Det knackar på dörren, hon ropar Strax! och kastar en sista blick i spegeln, lyfter hakan, ler sitt vackraste. Sedan öppnar hon och där står han. Där står han! Hans jeans är de vanliga trasiga men skägget är kortare, mer vältrimmat och genom huvudet flyger en hel flock av repliker huller om buller men ingen är bra nog att säga högt. Han ser förvånad och glad ut, säger Men vad gör du här? och då säger hon Vad gör du själv här? och sen tänker hon att det måste vara det mest meningslösa någon någonsin har sagt till någon annan. Och han far med blicken över väggarna och över henne och sedan ler han plötsligt med hela ansiktet, pekar över hennes axel. – Kan jag gå in tror du? Det är akut, som man säger. Och Agnes tar ett skutt åt sidan för att komma ur vägen fort nog och han skyndar sig in, men sen sticker han ut huvudet genom dörrspringan igen. Jag heter Hannes, säger han, Vad heter du? Agnes, säger Agnes, Jag heter Agnes. Och han ler stort: Vi ses sen Agnes! Och låset slår om till rött. Agnes blir stående kvar, stirrar på den stängda toalettdörren en lång stund innan hon stegar ut i trädgårdsfesten, tar ölburken ur handen på Manuel och dricker tills där bara finns bottenslask kvar.
*
40
Inlaga_Om du var jag.indd 40
09-01-22 15.22.08