1. Jag är med i en bokklubb. Det är ungefär vad jag är med i. Vi är några från tidningen som träffas då och då och diskuterar en bok vi har läst. Vi dricker vin och äter gott. Inga barn får vara med, inga män. Om jag inte hunnit läsa klart boken kollar jag på nätet vad folk har tyckt och så tycker jag ungefär samma. Det har funkat bra flera gånger men nu sitter jag i skiten. Det är Louise som utmanar. – Har du ens läst boken? säger hon. – Det är väl klart att jag har läst boken, säger jag för vi har redan pratat om boken i en timme och jag har haft synpunkter och fått medhåll för mina åsikter och känt mig trygg. Dessutom sitter vi vid mitt köksbord och nån fördel ska det väl vara med hemmaplan. – Jag tror inte att du har läst boken, säger Louise. 5
Koppel_Medicinen.indd 5
09-06-29 10.22.35
Hon säger det vardagligt, med fullständig övertygelse. – Tror du jag ljuger? säger jag och tittar på de andra. Både Marie och Trude ler krystat och vänder bort blickarna. – Det är väl klart att jag har läst boken, säger jag. Annars skulle jag väl inte sitta här och prata om den? Ingen säger nåt. – Det hade ju varit fullständigt meningslöst, säger jag. Sitta här och prata om en bok som jag inte har läst. Marie och Trude mumlar instämmande. Det hade det varit. Meningslöst, alltså. – Jag har läst den, säger jag. Jag läste ut den för flera veckor sedan. – Okej, säger Louise, varför går hon från festen? – Vem? – Hon, huvudpersonen. – Skämtar du? – Nej. Varför går hon från festen? – Vadå, är det nåt slags förhör? Som i skolan. Ska jag skriva bokrapport? Jag vänder mig på nytt mot de andra. Louise skrattar och skakar på huvudet. – Inte alls, säger hon. 6
Koppel_Medicinen.indd 6
09-06-29 10.22.36
Marie griper in, vänder sig mot Louise. – Hur går det med huset? frågar hon. – Jodå. Fast vi fick fel singel till garageuppfarten. Kan inte fatta att det ska vara så svårt. I vanliga fall uppehåller Louise sig gärna kring bygget och alla dess kostnader. Jag antar att den goda ekonomin ska väga upp det faktum att hennes man är utåtriktad. Men nu vill hon inte byta ämne. Hon vänder sig åter mot mig. – Du kan väl säga varför hon går från festen. – Vad tror du? säger jag och försöker låta kraftfull. Det är inte övertygande. – Vad jag tror? säger Louise. Jag tror att du inte har läst boken. Marie gör ett nytt försök. – Jag körde förbi i förra veckan, säger hon. Såg fint ut. – Börjar bli bra, svarar Louise snabbt och utan att se på henne. Kom igen, Johanna. Varför går hon från festen? – För att han är där, säger Trude. – Exakt, säger jag. För att han är där. Louise kan inte låta bli att skratta. Hon skakar på huvudet. – Kan du inte bara erkänna att du inte har läst boken? 7
Koppel_Medicinen.indd 7
09-06-29 10.22.36
2. Jag dukar av och tittar ut genom köksfönstret. Fönstertittande är en väsentlig del av mitt liv. Några timmar tidigare vinkade jag adjö till Anna och Otto när de hämtades av mitt ex. Han ringde som vanligt strax innan, annonserade sin ankomst, bad mig ha barnen klara. Alltid samma, han vill inte bli påmind om sitt tidigare liv. Mitt lösa hull mot hennes gyllene spänstiga. Det är tufft jobb att byta upp sig och tvingas se tillbaka. Otto sprang mot sin pappa och kastade sig i hans armar innan han skyndade vidare mot bilen för att lägga beslag på framsätet. Anna gick truligt några steg efter. Hon vände sig om och vinkade till mig innan hon klev in i bilen. Hon vet att jag står i fönstret men måste ändå försäkra sig. Ängslig som sin mor. Nu är det mörkt och mina gäster står på trottoaren nedanför. Louise väntar på sin man, Trude 8
Koppel_Medicinen.indd 8
09-06-29 10.22.36
och Marie tar sig hem kommunalt. Jag ser vad de pratar om. Eller, det är Louise som pratar. Som vanligt. De andra ser generade ut. Louise äskar medhåll, Marie och Trude nickar motvilligt. Det är för stor ansträngning att säga emot, inte mödan värt. Louise undrar vad det är för fel på mig som låtsas ha läst en bok jag inte har läst. Okej om det hade varit i jobbet, men nu – med vänner. Obegripligt. Hon sneglar upp mot lägenheten, upptäcker mig, vinkar, byter kroppsspråk. Från agiterande till neutral. Någonstans skäms hon. Det finns ett uns av anständighet i henne. Eller så är hon bara generad över att bli påkommen. Det plötsliga ögonblicket av förlägenhet ger Marie och Trude tillfälle att bryta upp – de måste ändå skynda sig om de ska hinna med pendeln. I samma sekund bromsar Lasse in. Louise rör sig genast mot bilen, men Lasse är snabbt ute ur sin stora svarta BMW. Med självklar manlig säkerhet går han fram och pussar sin fru innan han låter sig presenteras. Marie har han förstås träffat tidigare – hon får en vänlig kram – men det är inte för hennes skull han klivit ur bilen, inte för hennes skull han föredömligt pussat sin fru. Dansen är till för Trude. 9
Koppel_Medicinen.indd 9
09-06-29 10.22.36
Och plötsligt ser jag Trude som den hon är. Inte en blyg nykomling som bjudits in till social gemenskap av sina äldre arbetskamrater, inte en försagd flicka som vi tagit under våra vingars skugga, inte en debutant som storögt lyssnar och lär. Trude är den yngre och vackrare kvinnan som i och med sin ankomst och närvaro har skuffat oss andra närmare klippavsatsen. Oförställt naiv och alldeles säkert utrustad med det flickskratt som män går igång på. Lasse sträcker fram handen, hälsar vänligt men ointresserat. Den bristande uppmärksamheten är ett bete han agnar med. Lasse lägger armen över sin frus axlar. De går mot bilen. Lasse håller upp dörren åt Louise och kastar ett snabbt öga mot hennes väninnor innan han själv hoppar in.
10
Koppel_Medicinen.indd 10
09-06-29 10.22.36
3. Det spelar ingen roll hur länge jag duschar, spegeln immar aldrig igen. Jag drar bort draperiet och möts av mig själv i helfigur. Komage, gäddhäng, taxöron – rena Kolmården. Med munsår. Jag torkar mig, tar på kläder, väcker barnen, dukar fram frukost. Otto leker med sin nya pistol, betraktar den ömt innan han riktar den mot sin storasyster och skjuter. – Men sluta. Otto skjuter en gång till och tar skydd bakom stolen. – Mamma, säg till honom. – Otto, ät din macka. Otto sätter sig och äter mackan utan att släppa pistolen. – Mamma, säger han. – Ja, gubben? – På Toys R Us finns massor av pappor. Du kan 11
Koppel_Medicinen.indd 11
09-06-29 10.22.36
ta nån av dem. – Toys R Us? Han nickar allvarligt. Anna suckar och tittar upp i taket. Jag stryker Ottos hår. – Det är inte så enkelt, älskling. Han riktar pistolen mot glaset med mjölk och skjuter det innan han tar det och dricker kinderna fulla. – Ta det lugnt, det är ingen brådska. Intresset för knallpulverpistoler väcktes på High Chaparral. Vi var där förra sommaren, en hel dag med pangare och uppvisning, hästar och dueller. Jag tror aldrig jag sett barnen lyckligare. Det satt i ända tills vi kom hem och Anna berättade för Sara, Louises dotter, som tittade på henne med förpubertal avsmak och sa: – Vadå, som cowboys och indianer? På kvällen frågade Anna varför aldrig vi åkte nånstans. Om jag nu skrev om resor borde vi väl kunna åka på en vi också.
12
Koppel_Medicinen.indd 12
09-06-29 10.22.36
4. Det finns bara en vägg på redaktionen och jag sitter på fel sida. På ena sidan trängs redaktionsledning, layout och redigerare – på den andra sitter Marie och jag. Vi som hamnat på undantag. Vi har varsitt skrivbord, varsin dator och varsin avdelning i tidningen som vi förväntas fylla med material. Vi har båda jobbat på tidningen i många år och chefen tycker att det är länge nog. Hon önskar inget hellre än att vi säger upp oss. En gång i veckan kommer hon och frågar vad vi har. – Eko, svarar jag den här veckan. Tåg i Europa. Prag, Berlin … – Du har inget annat? – Det är inplanerat, annonsavdelningen … – Känns lite … vet inte … sunkigt. – Sunkigt? säger jag. – Titta ut. Hon gör en svepande gest mot fönstret. Grå 13
Koppel_Medicinen.indd 13
09-06-29 10.22.36
himmel och fint regn. – Det är ingen årstid, fortsätter hon. – Nej. – Regnar det här regnar det i Berlin. Alla längtar efter färg och värme. – Thailand? säger jag och höjer ögonbrynen samtidigt som jag trycker ner huvudet mellan axlarna i en underdånig gest. Chefen grimaserar ogillande. – Inte Thailand. Herregud Thailand. Nej, Afrika. Alltså inte exakt Afrika, men marknadsplatser, trånga gränder, jutevävssäckar med röda kryddor, stora lerkrukor och slöjor, näsringar med sån där kedja, mörka ögon. – Indien? Chefen tittar på mig som om jag är klent begåvad. – Inte Indien, Afrika. Hon betonar kontinentens alla stavelser. – Vi har Petra i numret som kommer. – Petra är gult, säger chefen. – Gult? säger jag. – Ljusbrunt då, svarar chefen aggressivt. Och det är väl inte Afrika? Petra känns dammigt. Ingen orkar kultur nu. Afrika, där har du det nya Thailand. Tänk Casablanca. Vit smoking, dystra ögon. 14
Koppel_Medicinen.indd 14
09-06-29 10.22.36
– Du menar filmen? Den är väl svartvit? – Jag menar drömmar. Tittjobb. Resor i tanken. Förstår vi varandra? Jag nickar. – Jag undrar om vi gör det, säger chefen. – Afrika? säger jag. Hon suckar. – Men du har alltså inget? – Bara eko. – Då är det inget att göra, säger hon. Skulle inte skada om du fortsättningsvis hade lite backup. Hon har redan lämnat mitt bord, är halvvägs tillbaka till rätt sida väggen. – Jag trodde inte du ville att jag låg på grejer. – Nånting måste man ha. Man vet aldrig vad som händer. – Nej. – Ja ja. Är som det är. Hon stannar, vänder sig om. – Du. Jag reser mig till hälften, fortfarande inställsamt hukande. – Ja? – Du borde byta bild. – Va? – Din byline. Du ser inte ut så längre.
15
Koppel_Medicinen.indd 15
09-06-29 10.22.36
5. På lunchen är redaktionen min. Andra går ut och äter, gör sig ärenden. Jag stannar kvar med min matlåda. Vikarier och nyanställda kan fortfarande fråga om jag inte ska följa med ut, de andra vet. Många utgår ifrån att det är en ekonomisk fråga, och det är det förstås, men även om jag hade råd skulle jag inte vilja. Det är den korta tiden av stillhet jag trånar efter, när redaktionen har tömts på medarbetare och ljudet från det sista paret klapprande fötter ilat förbi som ett ilsket utryckningsfordon. Jag hör kylskåpet brumma och bläddrar igenom kringslängda tidningar medan jag äter. Efteråt tar jag en kopp kaffe, går ut på redaktionen och ställer mig vid fönstret mot gatan. Fönster igen. Fast annorlunda här i city med stora korsningens rytmiska flöde nedanför, världen som pågår. 16
Koppel_Medicinen.indd 16
09-06-29 10.22.36
Om jag fick leva om mitt liv skulle jag göra allting tvärtom. Jag förstår inte vad det skulle vara för mening att leva ytterligare en gång och göra på samma vis. Ingen alls. Framåt ett börjar de droppa in. De som köpt med sig mat, de som sneglat på klockan sedan de kom till jobbet, de som konsekvent väljer tidig lunch med avsikt att komma tillbaka till folktom redaktion och förlänga lunchen med fika och köksmingel. Erik är först. Han hälsar precis så lite som behövs för att det inte ska vara en öppen provokation och försvinner ut i köket. Erik har varit på redaktionen i fyra år. Han gör inget väsen av sig, smyger längs väggarna. När han plötsligt inte är på plats visar det sig att han har tagit semester utan att ha sagt ett ord om saken. Han svarar på tilltal men ställer inga motfrågor, skålar snällt när upplagesiffror ska firas men har alltid ett lager undanflykter redo när krogen kommer på tal. Strejta killar blir aldrig så långvariga. De tror sig ha hamnat i himmelriket, ensamma tuppar i hönsgård. De har ingen aning om vad som väntar. Inledande förtjusning ersätts efter traditionell smekmånad av smygande mobbning eftersom 17
Koppel_Medicinen.indd 17
09-06-29 10.22.36
kvinnorna självklart inte kan respektera en karl med kvinnojobb. Strejta män hamnar i yrket efter att ha accepterat att ungdomens drömmar om litterära framgångar var just drömmar. På kvinnotidning består deras främsta merit i att de inte är kvinnor. I egenskap av inte kvinnor ska de balansera redaktionen internt och gärna komma med en annan vinkel på visst tyckande, en omskrivning för att de förväntas ställa upp på pajasknäck och stå ut med att bli förlöjligade av sina kvinnliga medarbetare. Strejta män i magasinsvärlden mals snabbt ner och lämnar in efter max arton månader, ofta som darrande skuggor av sina forna jag och utan tillstymmelse till självrespekt. Jag står kvar vid fönstret, Erik bläddrar kvällstidning i köket. Fler droppar in. Det är avhängning, skobyten, skratt och samtal som överlappar omställningen mellan ledig och betald tid. Louise har varit på apoteket och köpt hemorrojdsalva. – Jag var tvungen att säga det högt, förklarar hon för mig. Varför smyga? Bättre stå för det. Hon är mån om att bli kompis, bokpratet finns kvar. 18
Koppel_Medicinen.indd 18
09-06-29 10.22.36
– Ja, han kan glömma analsex närmaste tiden. Du, en tanke som slog mig, helt vild. – Ja? – Erik. – Erik? säger jag. Hon nickar. – Varför inte? Jag vet att han är lite av ett oskrivet blad, men du vet vad de säger … Jag drar huvudet bakåt. – Skämtar du? Louise bedyrar oskuldsfullt som en skolflicka. – Nej. Jag kostar på mig ett skratt genom näsan. – Du tror inte att det skulle vara lite som att krama vatten ur en sten? Nu är det Louises tur att se oförstående ut. – Erik? säger hon. – Ja, säger jag, det är väl klart. Har du nånsin känt nåt? Minsta lilla? Finns inte tillstymmelse. Föremålet för vår diskussion kommer ut för att återta sin plats vid skrivbordet. Den organiska massa som utgör redaktionen är i stort sett tillbaka. – Erik, ropar Louise. Han vänder sig om, tittar frågande på henne. – Johanna säger att du är bög. Är du det? 19
Koppel_Medicinen.indd 19
09-06-29 10.22.36
Det blir märkligt tyst, en påminnelse om att folk lyssnar åtminstone när de inte borde. Erik ser sig villrådigt omkring. – Va? Nej. – Johanna säger att hon aldrig känt nåt. Inte minsta lilla. Jag vill strypa henne. Vad har hon för rätt att ta mina ord? Erik kryper ihop, vill försvinna. Jag förstår i samma sekund att hans självvalda utanförskap beror varken på integritet eller homosexualitet. Hans exil är självbevarelse, insikt om vad som händer den man som blir en kvinnas förtrogna på den här redaktionen. Vi kan väl bara vara vänner? Efter år av fasad faller han samman. Redaktionens kvinnor vittrar blod och väntar leende på fortsättningen. Erik har varit osynlig länge nog, vem tror han att han är som tar sig såna friheter och inte bjuder på sig själv, inte ger sig tillkänna? Jag vill rädda honom, springa in med draget svärd och slå undan alla väsande utfall men horden kommer närmare, ringar in honom. – Det sa jag inte, jag bara … tänkte, försöker jag. Mina ord hjälper ingen, allra minst Erik, nu röd i ansiktet av den ofrivilliga uppmärksamheten. – Är du det? säger Louise. Är du gay? Jag trodde 20
Koppel_Medicinen.indd 20
09-06-29 10.22.36
du hade sambo, nån kvinna. Lisa? Lena? – Linda. Det är slut. Vi är inte tillsammans längre. Erik räddar sig tillfälligt. – För att …? – Jag är inte gay. Louise ler. – Är väl inget fel att vara bög, säger hon. Det är bara en läggning. – Ja, svarar Erik, och hora är bara ett yrke. Utfallet är alltför kraftfullt och i affekt. Ett roat sus hörs från åskådarna. – Hoppla, säger Louise och nickar. Erik trycker på tangentbordet och skärmen vaknar. Åskådarna väntar på fortsättning, min telefon börjar ringa och jag går för att svara. Blänger på Louise som skamlös svär sig fri med handflatorna mot himlen. Herregud, man får väl fråga.
21
Koppel_Medicinen.indd 21
09-06-29 10.22.36
6. – Hej, Eva Andersson, Familjeresor. Vi har inte pratats vid tidigare, tror jag? – Inte vad jag vet, säger jag. Det är nog Jaclyn jag pratat med. Fast det var ett tag sen. – Jaclyn, ja. Hon har slutat hos oss, och jag har tagit över hennes arbetsuppgifter kan man säga. Jag ringer runt till olika tidningar, tänkte skicka ut lite pressmaterial kring nästa års nyheter. – Okej. – Och jag tänkte prata lite extra med dig eftersom er tidning har precis den målgrupp vi vänder oss till. – Jaha ja. – Om jag säger Menorca, vad säger du då? – Menorca, ingen aning. Har aldrig varit där. Låter lite Mallis, fast lugnare. – Lugnare, nja. Det beror på var man är. Mindre exploaterat, ja. Menorca är min personliga favorit. Där finns allt som är bra med Mallorca, minus 22
Koppel_Medicinen.indd 22
09-06-29 10.22.36
det dåliga. Jag skulle nästan vilja säga Capri, fast för familjen. – Okej. – I vår lanserar vi ett nytt resmål på Menorca, vi är helt ensamma om det. Ingen risk höra svenska-flicka-dansa-hambo där inte. Hur som helst tänkte vi bjuda ner lite journalister så att alla kan se och uppleva med egna ögon. Är det nåt som skulle kunna locka? – Ja, jag vet inte riktigt. När skulle det vara? – Ja, vi tänkte början av nästa månad, medan det ännu är varmt. – Det låter intressant. Problemet är väl att hitta nån som … De flesta på redaktionen har barn och familj. Det är rätt kort varsel. – Självklart får familjen följa med. Vi vill ha familjer. Det är så Menorca ska upplevas. Med familjen. Hotellet har miniclub. För barn upp till tolv år. Vad säger du? Ska jag buda över några biljetter?
23
Koppel_Medicinen.indd 23
09-06-29 10.22.36
7. Alla gråa ansikten fulla av liv. Trängseln på pendeln fyller mig med julkänsla. De bortvända ansiktena är inte främlingar, bara människor jag ännu inte lärt känna. Jag är lycklig som en aerobicstränare på inspirationsföreläsning, finns inte en kritisk cell i min kropp. En imaginär pocket av Paulo Coelho sticker upp ur min handväska. Utanför passerar perronger, parkeringar, godståg, långsamt ringlande bilköer vars röda bak- och bromsljus suddas ut och löses upp av regndroppar som åker kana över fönstret. Blöta kragar, kall fuktig luft som tränger in i vagnen varje gång tåget stannar och dörrarna öppnas. Ursäkter, knuffar, trängsel, spridda hostningar – allt är sagolikt. Vilka vackra människor, bara ett leende bort. Tomma glasartade blickar visar att de håller på sig, sparar. Ett mirakel i klass med alla de dagar utstötta elever inte går loss på kamraterna med handeldvapen. För det är så det är, det stora finns 24
Koppel_Medicinen.indd 24
09-06-29 10.22.36
i det som inte syns, i vetskapen om att det väntar nytt. Det gråa är grällt. Massor av färger i djärva kombinationer, ett dagisbarn som klätt sig självt, en svulstig författare med ordbok. Jag vill memorera känslan som en fysisk plats som jag kan återvända till vid behov. Det är så här det ska vara, så här det ska kännas. Det är självklart och enkelt, och när jag hämtat Otto och går i affären har jag ingen brådska trots att jag inte har en aning om vad jag ska köpa eller laga till middag. Det är bra ända tills Anna kommer hem. Anna kan göra entré på miljoner sätt, alla är karbon på hennes känslotillstånd. Den här gången stänger hon som en skådespelare – inte naturligt. Det känns lugnare när hon smäller. Jag gillar när Anna är arg. Arg är motstånd, ovilja att finna sig och krav på förändring. Jag vill inte att Anna ska anpassa sig och smälta in. Vi har haft nog av fog och kamouflage i min släkt. Hon ska inte bli som jag, hon ska ta strid och säga sin mening, inte vara rädd för följder, inte hyssja när tonläget blir för högt, inte le överslätande. Det är inte Annas sak att skapa fred på jorden. Jag vill att hon ska vara som Moses och Röda havet, klyva allt i sin väg, fortsätta framåt. Med den onda guden vid sin sida. För det finns varken 25
Koppel_Medicinen.indd 25
09-06-29 10.22.36