9789100124250

Yo k o o g awa

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 1

En gåtfull vänskap översättning från japanska av

VibEkE Emond

a l b E r t b o n n i E r s f ö r l ag

2010-11-15 10:52:38

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 2

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012425-0 Originalets titel: 博士の愛した数式 (hakase no aishita sūshiki) Copyright © 2003 by Yoko Ogawa First published in Japan in 2003 by shinchŌsha Publishing Co., Ltd. Swedish translation rights arranged with shinchŌsha Publishing Co., Ltd. through Japan Foreign-Rights Centre cpi – Clausen & Bosse, Leck, Tyskland 2011

2010-11-15 10:52:38

1 Min son och jag kallade honom för doktorn.

Och doktorn kallade min son för Roten. Min son var nämligen platt som ett rottecken överst på huvudet. »Åh, här inne ser ut att finnas ett riktigt skarpt förstånd«, sa doktorn och klappade min son på huvudet utan att bekymra sig om att han rufsade till håret på honom. Min son, som alltid hade keps på sig, eftersom han inte tyckte om att bli retad av sina kompisar, var på sin vakt och drog ner huvudet mellan axlarna. »Med hjälp av det här kan man ge ett oändligt antal siffror, även siffror som är osynliga för våra ögon, en värdig ställning«, sa doktorn, och på ett hörn av sitt skrivbord skrev han med pekfingret i ett lager av damm tecknet:

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 3

3

√

2010-11-15 10:52:38

4

Bland de oräkneliga saker som min son och jag lärde oss av doktorn hade rottecknets betydelse en viktig plats. Doktorn, som var övertygad om att världens ursprung kunde uttryckas med siffrornas språk, skulle kanske ha tyckt illa om ett ord som »oräknelig«. Men vad skulle jag annars säga? Vi fick också lära oss om gigantiskt stora primtal med hundratusentals siffror, om det största tal som använts i matematiska bevis och som står i Guinness rekordbok, och om matematiska begrepp som överskrider det oändliga, men om man så mobiliserade allt detta, skulle det inte vara något mot innehållsrikedomen i den tid vi tillbringade tillsammans med doktorn.

Jag kommer mycket väl ihåg den dag då vi alla tre fick uppleva det magiska som sker när man sätter siffror under rottecknet. Det var en regnig kväll i början av april. Glödlampan var tänd i det mörka arbetsrummet, min sons skolväska låg slängd på mattan, och utanför fönstret såg man de regnvåta aprikosblommorna.

Aldrig i något läge var det blott och bart ett korrekt svar som doktorn krävde av oss. Det

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 4

2010-11-15 10:52:38

gladde honom mer om vi svarade helt uppåt väggarna fel, när vi befann oss i svårighet, än om vi satt tysta och inte svarade alls. Ännu gladare blev han om vårt misstag ledde till ett nytt problem, som tog oss längre än det ursprungliga.

Han hade en alldeles egen känsla för så kallade korrekta fel, och han hade en förmåga att få oss att känna självförtroende just vid tillfällen då vi inte kunde komma fram till något korrekt svar hur mycket vi än funderade. »Ska vi pröva med att sätta −1 under rottecknet nu?« sa doktorn. »Det gäller att hitta ett tal som multiplicerat med sig självt blir −1.« Min son, som just hade lärt sig att räkna med bråk i skolan, hade efter mindre än en halv­ timmes förklaringar från doktorn redan insett att det existerar tal som är mindre än noll. Vi försökte tänka oss √−1. Roten ur 100 är 10, roten ur 16 är 4, roten ur 1 är 1, så roten ur −1 är …

Doktorn skyndade aldrig på oss. Det bästa han visste var att iaktta mig och min son när vi satt och funderade. »Det finns väl inget sådant tal?« sa jag försiktigt.

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 5

5

2010-11-15 10:52:39

6

»Jo, det finns här«, sa han och pekade på sitt bröst. »Det är ett mycket diskret och tillbakadraget tal, som inte visar sig på ställen där man lägger märke till det, men det finns inom oss och håller upp världen med sina små händer.« Vi försjönk på nytt i tystnad och lät tankarna vandra kring kvadratroten ur −1, som på någon okänd, fjärran plats tycktes stå och sträcka ut händerna allt vad den kunde. Det enda som hördes var regnets smattrande. Min son satte handen på huvudet, som för att än en gång få rottecknets form bekräftad.

Men doktorn var inte en person som bara undervisade. Han hade en ödmjuk inställning till sådant han inte visste något om, och han var själv inte mindre diskret och tillbakadragen än kvadratroten ur −1. När han ropade på mig sa han alltid: »Ursäkta mig, men …« Om han så bara ville be mig att sätta bordsugnen på tre och en halv minut för att rosta bröd glömde han inte att först säga: »Ursäkta mig, men …« När jag vred på ugnsknappen sträckte han fram huvudet, och sedan satt han och kikade in i ugnen ända tills brödskivorna var färdiga. Han betraktade de

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 6

2010-11-15 10:52:39

rostade bröden fascinerat, som om jag lagt fram ett bevis vars väg mot sanningen han följde med blicken, och som om den sanningen hade ett värde av samma dignitet som Pythagoras sats.

Jag blev utskickad till doktorn av hemhjälps­ organisationen Akebono för första gången i mars år 1992. Av de hushållerskor som var registrerade på organisationen i den lilla staden vid innanhavet Seto var jag den yngsta, men jag hade redan tio års arbetserfarenhet. Under min tid i branschen hade jag gjort bra ifrån mig hos alla sorters arbetsgivare, och jag hade en yrkesstolthet när det gällde hushållsarbete. Inte ens när jag tvingades arbeta hos besvärliga kunder, som alla andra undvek, klagade jag hos organisationsledningen.

I doktorns fall hade det räckt att titta på hans kundkort för att få en föraning om att han skulle bli en kund som var svår att ha att göra med. När en hushållerska fick bytas ut efter klagomål från kunden, sattes en stämpel i form av en stjärna i blått bläck på kortets baksida, och på doktorns kort fanns nio sådana stjärnor. Så många hade

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 7

7

2010-11-15 10:52:39

8

aldrig funnits på ett kort under min tid i organisationen.

När jag besökte doktorns hem för anställningsintervjun, var det en smärt och elegant äldre dam som tog emot mig. Hennes hår var färgat kastanjebrunt och uppsatt i en knut, och hon var klädd i en stickad klänning och hade en svart käpp i vänster hand. »Det är svågern som behöver hjälp«, sa hon. Till en början förstod jag inte vad doktorn och den gamla damen stod i för relation till varandra. »Ingen har varit kvar här någon längre tid, och det är mycket bekymmersamt för både mig och min svåger. Varje gång det kommer en ny hushållerska måste vi ta om allt från början, och det ställer bara till med en massa besvär.« Till slut förstod jag att hon med »svåger« syftade på sin mans yngre bror. »Det är inget särskilt komplicerat arbete som krävs. Det gäller bara att komma hit klockan elva på förmiddagen, måndagar till fredagar, laga lunch till min svåger, städa och handla, laga middag på kvällen och sedan gå härifrån igen klockan sju. Det är det hela.«

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 8

2010-11-15 10:52:39

Det fanns en aningen tveksam klang i hennes röst när hon yttrade ordet »svåger«. Hon uppträdde mycket artigt men fingrade hela tiden oroligt med vänsterhanden på käppen. Då och då riktade hon ett vaksamt öga åt mitt håll, samtidigt som hon noga såg till att våra blickar inte möttes. »Detaljerna i avtalet står i det kontrakt jag lämnat in till organisationen. För mig är det fullständigt tillräckligt om någon kan hjälpa min svåger att leva ett normalt vardagsliv som alla andra.« »Var är er svåger nu?« frågade jag. Den gamla damen pekade med käppspetsen mot ett annex längst inne i trädgården på husets baksida. Ett mörkrött skiffertak skymtade genom den frodiga grönskan bakom en prydligt klippt snittmispelhäck. »Jag ber er att vara snäll att inte gå fram och tillbaka mellan annexet och huvudbyggnaden.

Er arbetsplats är helt och hållet i min svågers bostad, och ni ska använda er av den särskilda ingången till annexet från gatan norr om tomten. Om min svåger skulle ställa till med några

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 9

9

2010-11-15 10:52:39

10

problem, ber jag er att klara upp dem i annexet. Är vi överens om det? Det är de enda regler jag ber er att hålla er till.« Den gamla damen lät höra en knackning med käppen.

Mina tidigare arbetsgivare hade kommit med många befängda krav, som att jag skulle sätta upp håret med olika band varje dag, att jag inte skulle servera te som var varmare eller kallare än 75 grader, och att jag skulle sätta samman händerna och be en bön så fort Venus visade sig på himlen, så jämfört med det tyckte jag inte att detta verkade särskilt svårt att lova. »Kan jag få träffa er svåger nu?« »Det behövs inte.« Hennes avfärdande svar var så bryskt att jag trodde mig ha sagt någon oåterkallelig dumhet. »Även om han skulle träffa er idag, skulle han ha glömt det i morgon. Det behövs alltså inte.« »Hur menar ni?« »Jo, för att gå rakt på sak är det så att han har problem med minnet. Han är inte senil.

Hans hjärnceller är friska och fungerar på det hela taget som de ska, men för cirka sjutton

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 10

2010-11-15 10:52:39

år sedan skadades en mycket liten del av hans hjärna, och han förlorade minnesförmågan.

Han råkade ut för en trafikolycka och fick ett slag i huvudet. Min svågers minne har stannat vid år 1975. Allt nytt som han försöker lagra i minnet efter det skingras omedelbart. Han kommer ihåg teorem som han själv kom på för trettio år sedan, men han minns inte från en dag till en annan vad han har ätit till middag på kvällen. Kort sagt är det som om det bara fanns plats för en åttio­minutersvideo i hans huvud. Om han registrerar något mer, raderas de tidigare minnena bort. Min svågers minne räcker bara i åttio minuter. Exakt en timme och tjugo minuter.« Den gamla damen talade utan att staka sig och utan att lägga några som helst känslor i det hon sa, förmodligen därför att hon hade fått upprepa samma förklaring ett otal gånger.

Det var svårt att få en konkret bild av vad det egentligen innebar med åttio minuters minne.

Jag hade så klart många gånger tagit hand om sjuka personer, men jag hade ingen aning om vilken nytta jag kunde ha av den erfarenheten

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 11

11

2010-11-15 10:52:39

12

här. Jag såg för mig den långa raden av blå stjärnmärken på kortet.

Från huvudbyggnaden verkade annexet lugnt och tyst, och man såg inget som tydde på att någon människa var därinne. I snittmispelhäcken fanns en gammaldags port som ledde in till annexet. När jag tittade närmare på den, såg jag att den var försedd med ett kraftigt hänglås.

Det var alldeles rostigt och täckt av fågelspillning och såg inte ut att längre kunna öppnas av någon som helst nyckel. »Då är vi väl överens om det hela. Ni börjar i övermorgon, på måndag«, sa den gamla damen kort, som för att undvika att ge mig utrymme att inflika några besvärande kommentarer. Det var så jag kom att bli doktorns hushållerska.

Jämfört med den praktfulla huvudbyggnaden var annexet minst sagt torftigt och snarast ruffigt. Det var ett litet enplanshus i betong, som såg ut att ha byggts upp där av nödtvång. Som för att dölja det intrycket hade man låtit träd och buskar växa vilt och bre ut sig kring hela annexet. Ingången låg i djup skugga, och ringklockan var sönder.

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 12

2010-11-15 10:52:39

»Vad har du för skonummer?« När jag presenterade mig för doktorn som den nya hushållerskan, var det första han frågade mig inte vad jag hette utan vad jag hade för skonummer. Han varken hälsade eller bugade. Jag höll mig till en hushållerskas fasta regel att aldrig besvara en arbetsgivares fråga med en fråga och svarade på vad jag blivit tillfrågad. »24.« »Åh, det är ett rent och tappert tal. Det är fakulteten av 4«, sa doktorn och la armarna i kors och blundade. Han var tyst ett tag. »Vad är en fakultet?« frågade jag, som tänkte att jag borde fortsätta att tala lite om ämnet, eftersom min arbetsgivare av någon anledning verkade tycka att mitt skonummer var av så stort intresse. »Om man multiplicerar alla naturliga tal från 1 till 4 med varandra får man 24«, svarade doktorn, som fortfarande höll ögonen slutna. »Vad har du för telefonnummer?« »576 1455.« »Sa du 576 1455? Fantastiskt! Det är antalet

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 13

13

2010-11-15 10:52:39

14

primtal som finns upp till hundra miljoner«, sa doktorn imponerad och nickade. Även om jag inte kunde förstå vad som var så fantastiskt med mitt telefonnummer, uppfattade jag värmen i hans tonfall. Det var inte som om han försökte briljera med sin kunskap, tvärtom gav han ett diskret och uppriktigt intryck. Hans värme gav en illusion av att det kanske dolde sig ett alldeles särskilt öde i mitt telefonnummer, och att jag, som var innehavaren av detta telefonnummer, måhända själv också hade ett alldeles särskilt öde.

Kort efter det att jag börjat arbeta som hushållerska hos doktorn, förstod jag att han hade för vana att föra siffror på tal i stället för ord, så fort han var osäker på vad han skulle prata om. Det var en metod som han hade tänkt ut för att kommunicera med andra människor.

Siffrorna var som en högerhand han sträckte fram för att skaka hand med folk och samtidigt som en överrock som han hade som skydd kring sig själv. En överrock som var så tjock och tung att man inte kunde känna hans figur genom den och som ingen kunde ta av honom.

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 14

2010-11-15 10:52:39

Bara han hade den på sig, kunde han känna sig säker.

Så länge jag arbetade som hushållerska hos doktorn upprepades vårt samtal om siffror varje morgon vid ytterdörren. För doktorn, vars minne försvann efter åttio minuter, var jag en ny hushållerska som han såg för första gången var gång jag visade mig vid dörren. Han visade därför varje gång den reserverade tillbaka­ dragenhet man gör inför någon man träffar för första gången. De siffror han frågade efter varierade och kunde, förutom mitt skonummer och mitt telefonnummer, vara mitt postnummer, min cykels registreringsnummer, antalet streck i tecknen i mitt namn eller något annat, men hans sätt att alltid omedelbart ge siffrorna en betydelse var konstant. Han verkade aldrig behöva anstränga sig för att hitta betydelsen, utan sådant som fakultet, primtal och liknande tycktes bara komma helt spontant ur hans mun. Även efter det att jag så småningom hade fått förklarat för mig av doktorn hur det fungerade med fakultet och primtal, gav de här frågorna och svaren vid ytterdörren mig ett slags frisk och

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 15

15

2010-11-15 10:52:39

16

behaglig känsla. Jag fick bekräftat för mig att mitt telefonnummer inte bara var till för telefonsamtal utan även hade en annan innebörd, och när den klara, rena klangen i den innebörden nådde mina öron, hjälpte det mig att börja min arbetsdag med frid i sinnet.

Doktorn var sextiofyra år gammal och hade varit universitetslärare med talteori som specialitet. Han såg trött och sliten ut för sin ålder. Det var inte bara åldrandet, utan han gav ett intryck av att inte få ut näring ordentligt i hela kroppen.

Han var inte mer än 160 centimeter lång, och eftersom han var väldigt kutryggig, såg han ännu kortare ut. I hans beniga nacke hade det samlats avlagringar av smuts mellan rynkorna, och hans torra, vita hår spretade åt alla håll och dolde till hälften hans öron, som hade sådana där tjocka snibbar som sägs vara lyckobringande. Hans röst var svag, och han rörde sig i slow motion, så vad han än skulle göra tog det dubbelt så lång tid som jag hade räknat med.

Om man betraktade honom närmare och inte lät sig förvirras av hur sliten han såg ut, såg man trots allt i hans ansikte att han var en ganska

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 16

2010-11-15 10:52:39

vacker man. Han hade i alla fall något kvar som fick en att tänka att han en gång i tiden hade varit det. Han hade en skarp käkkontur, och det fanns något tilltalande i hans djupt utmejslade anletsdrag.

Både när doktorn var hemma och de få gånger han gick ut var han varje dag utan undantag klädd i kostym och slips. Han hade tre kostymer, en för vintern, en för sommaren och en för vår och höst, tre slipsar, sex skjortor och en överrock, som inte var gjord av siffror utan av ull. Detta var allt som fanns i hans garderob. Han hade inte en enda tröja och inte ett enda par bomullsbyxor.

För en hushållerska var det en tacksam garderob, som det var lätt att hålla ordning på.

Doktorn kanske inte visste att det fanns andra plagg än kostymer här i världen. Han var inte intresserad av vad andra hade på sig och kunde förmodligen än mindre tänka sig att slösa tid på sådant som sitt eget utseende. När han steg upp på morgonen öppnade han garderoben och tog på sig en kostym som inte var insvept i kemtvättens plast. Det var det hela. Alla hans tre kostymer var mörka, ingångna och slitna och passade

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 17

17

2010-11-15 10:52:39

18

precis till hans egen framtoning. Det var rentav som om de hade blivit en del av hans hud.

Men det som förbryllade mig mest med hans klädsel var de mängder av minneslappar som var fastsatta med pappersklämmor här och var på hans kostym. De satt på kragen, vid ärmöppningarna, fickorna, kavajfållarna, byxbältet, knapphålen och alla upptänkliga ställen.

Pappers­klämmorna drog ut tyget i kostymen och hade fått den att förlora formen. Vissa lappar var vanliga avrivna pappersbitar, andra var små gulnade blad som hade börjat trasas sönder, och på var och en av dem stod något skrivet. Om man skulle läsa det, fick man gå mycket nära och skärpa blicken. Jag förstod att det var för att kompensera för sitt endast åttio minuter långa minne som doktorn skrev upp sådant han måste komma ihåg på minneslappar, som han fäste på sig själv för att inte glömma var han hade gjort av dem, men hur jag skulle ta till mig det här med hans uppenbarelse var ett svårare problem än att svara på vad jag hade för skonummer. »Var så god och kom in. Jag måste arbeta, så jag kan inte ägna mig åt dig, men du kan göra som

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 18

2010-11-15 10:52:39

du själv tycker blir bäst«, sa doktorn och släppte in mig, varefter han gick in på sitt arbetsrum.

När han rörde sig hörde man ett prasslande ljud från minneslapparna, som gneds mot varandra.

Enligt den information jag fått från de nio tidigare hushållerskorna som fått sparken var den gamla damen i huvudbyggnaden änka, och hennes bortgångne man och doktorn var bröder.

Brödernas föräldrar hade gått bort tidigt, men doktorn hade studerat vid universitetet i Cambridge i England och kunnat fortsätta med sina matematikstudier tack vare att hans bror arbetat hårt med en textilfabrik som föräldrarna lämnat efter sig och utvidgat den så att han kunnat bekosta sin cirka tio år yngre brors studier. Doktorn hade tagit doktorsexamen (och var alltså en riktig doktor), men just då han fått anställning som forskare vid universitetets institution för matematik och äntligen börjat stå på egna ben, hade hans äldre bror dött i akut hepatit. Änkan, som inte hade några barn, hade lagt ner fabriken, låtit bygga ett lägenhetshus på tomten, och börjat leva på intäkterna från hyrorna. Deras lugna liv

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 19

19

2010-11-15 10:52:39

20

hade tagit en plötslig vändning när doktorn vid fyrtiosju års ålder råkat ut för en trafikolycka. En förare i motsatt riktning hade somnat vid ratten och kört rakt in i doktorns bil, och doktorn hade fått obotliga skador på hjärnan. Till följd av det hade han förlorat sin plats som forskare. Sedan dess hade han inte haft några inkomster, bortsett från små prissummor som han vann på att lösa tävlingsproblem i matematiska tidskrifter.

Han hade aldrig gift sig och hade nu nått upp till sextiofyra års ålder utan att kunna göra sig oberoende av hjälpen från sin svägerska. »Det är synd om den stackars änkan som får hela arvet efter sin man uppslukat av den där knepige svågern, som klänger sig fast som en parasit vid henne«, hade en hushållerska med lång erfarenhet sagt medlidsamt. Hon hade gett upp inför doktorns sifferattacker och fått sparken efter en vecka.

Liksom på utsidan var annexet kalt och trist invändigt också. Där fanns bara ett kök med matplats och ett kombinerat arbets- och sovrum, men det var inte så mycket bristen på utrymme som tristessen som var iögonfallande.

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 20

2010-11-15 10:52:39

Alla möblerna var billiga, tapeterna hade mörknat, och det knakade otrevligt när man gick i korridoren. Det var inte bara ringklockan som var trasig, utan allting hade gått sönder eller såg ut att vara på väg att göra det. Det var sprickor i det lilla toalettfönstret, halva dörrknoppen på köksdörren var borta, och radion på köksskåpet gick inte att få något ljud i hur mycket man än tryckte på knapparna.

De två första veckorna visste jag inte vad jag skulle göra, så jag tröttade ut mig totalt. Trots att jag inte hade gjort något hårt arbete, blev jag stel i musklerna och kände mig tung i hela kroppen. Vilket ställe man än blir utskickad till är det ansträngande innan man kommer in i arbetsrytmen, men hos doktorn var det alldeles särskilt besvärligt. I vanliga fall säger arbets­ givarna till en att man ska göra det och detta och att man inte får göra si eller så, och på det viset lär man sig efterhand helt naturligt att förstå hurdana de är. Man lär sig hur mycket man ska koncentrera sig på olika saker, hur man ska undvika problem, och man ser ett mönster i de arbetsuppgifter som krävs av en. Men doktorn

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 21

21

2010-11-15 10:52:39

22

gav mig inga som helst order. Han ignorerade mig, som om det han helst ville var att jag skulle låta bli att överhuvudtaget göra någonting alls.

Med tanke på vad änkan i huvudbyggnaden hade sagt, bestämde jag mig för att jag först och främst måste laga lunch. Jag tittade förstås i kylskåpet och sedan i alla köksskåpen, men jag kunde inte hitta något ätbart mer än en ask fuktigt havremjöl och en förpackning makaroner med bästföredatum fyra år tidigare.

Jag knackade på dörren till arbetsrummet.

Det kom inget svar, så jag knackade en gång till. Det kom fortfarande inget svar. Trots att jag visste att det var ohövligt, öppnade jag dörren, och sa till doktorn som satt vid sitt skrivbord med ryggen mot mig: »Ursäkta att jag stör er i arbetet.« Hans rygg rörde sig inte det minsta. Jag tänkte att han kanske hörde dåligt eller hade öronproppar, så jag gick fram till honom. »Vad vill ni ha till lunch? Det skulle vara bra att få veta om det är något särskilt ni tycker om eller ogillar, eller om ni är allergisk mot något.« Det luktade papper i arbetsrummet. Kanske

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 22

2010-11-15 10:52:39

var det för att rummet var dåligt vädrat som lukten hade trängt in i alla hörn. Halva fönstret var täckt av bokhyllor, överallt låg böcker och texter som inte fick plats på hyllorna uppstaplade i höga travar, och madrassen på sängen vid väggen var utsliten. På skrivbordet låg inget annat än en uppslagen anteckningsbok. Där fanns ingen dator, och doktorn hade ingen penna att skriva med i handen. Han satt bara och stirrade på en punkt i luften. »Om ni inte har några särskilda önskemål, ordnar jag någonting själv. Går det bra? Men var snäll och dra er inte för att säga om det är något ni vill.« Jag fick syn på några av minneslapparna som han hade fäst på sig: »… Den analytiska metodens misslyckande …«, »… Hilberts trettonde problem …«, »… lösningar för elliptiska kurvor …«. Bland alla fragment med siffror, tecken och ord av okänd betydelse fanns det en enda lapp som till och med jag kunde läsa och förstå. Den var alldeles fläckig, alla fyra hörnen var vikta och den var fastsatt med en rostig pappers­klämma, så jag förstod att den hade sut-

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 23

23

2010-11-15 10:52:39

24

tit där ganska länge. »Mitt minne varar bara i åttio minuter«, stod det på den. »Jag har inget att säga«, sa doktorn plötsligt med hög röst och vände sig om. »Jag sitter och tänker. Att bli störd när jag tänker är värre än att bli strypt. Förstår du inte att det är oartigare än att kika in på någon på toaletten att bara klampa in så här när jag är kärleksfullt upptagen med mina siffror?« Jag tittade skamset ner och bad flera gånger om ursäkt, men mina ord nådde inte fram till honom. Doktorn hade redan återgått till sin punkt i luften.

Det var ett mycket hårt slag för mig att bli åthutad redan första dagen, innan jag ens hade hunnit börja med något arbete. Jag befarade att jag skulle komma att bli det tionde stjärnmärket och inpräntade noga i mitt medvetande att jag under inga omständigheter fick störa honom när han »tänkte«.

Men doktorn tänkte hela dagarna. Han fortsatte att tänka när han någon enstaka gång lämnade arbetsrummet, oavsett om han kom ut för att sätta sig vid matbordet, om han var inne

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 24

2010-11-15 10:52:39

i badrummet och gurglade sig, eller om han började göra sina märkliga gymnastiska övningar för att mjuka upp lederna. Han förde mekaniskt maten han hade framför sig till munnen och svalde den utan att ens tugga ordentligt, och när han gick gled han omkring med obestämda steg. Jag kunde inte fråga honom även om det var något jag inte visste, som var det fanns någon spann eller hur vattenvärmaren fungerade. Jag var mycket noga med att inte göra något väsen i onödan och undvek till och med att andas så att det hördes, när jag irrade omkring hit och dit i det obekanta huset och väntade på att hans huvud skulle ta en liten paus.

Det var en fredag och det hade snart gått exakt två veckor sedan jag började. Klockan sex på kvällen satte sig doktorn till bords som vanligt. Eftersom han åt så gott som utan att vara medveten om det, tänkte jag att det inte var så lämpligt med mat som hade ben att plocka bort eller skal att skala och hade därför lagat en stuvning, så att han bara behövde använda en sked och ändå kunde få i sig både grönsaker och proteiner.

Ogawa_En gåtfull vänskapNY.indd 25

25

2010-11-15 10:52:39