9789170028632

”En lovande start på en ny bokserie.

Baldacci levererar en intrikat historia om den begåvade Beth och den impulsiva och gatusmarta Mace.”

– Publishers Weekly

”Baldaccis senaste är en underhållande och fartfylld historia om två polissystrar och samtidigt inledningen på en ny serie som har alla möjligheter att hålla grytan kokande.”

– Kirkus Reviews

”Till varje pris är en djupgående thriller med ett mäktigt budskap. Läsarna kommer aldrig att glömma den karismatiska huvudpersonen.”

– Richmond Times-Dispatch

David Baldacci har skrivit sexton böcker som alla hamnat på New York Times bästsäljarlista och blivit internationella storsäljare: Absolut makt, Total kontroll, Vinnaren, Sanningen, Flykten, Lycka till, Till siste man, Julresan, Den gemensamma nämnaren, Rollspel, Kamelklubben, Samlarna, Förrädarna, De rättfärdiga och Geniet.

David Baldacci är en av världens mest populära berättare, hans böcker finns utgivna på fler än trettiofem språk i över åttio länder. Tillsammans med sin fru är han även en av grundarna av Wish You Well Foundation, en ideell organisation som bekämpar analfabetism i USA. Han är född och uppvuxen i Virginia, där han fortfarande bor.

w w w.d avidba lda cc i. c o m

Mason ”Mace” Perry var en kontroversiell polis i Washington DC tills hon blev kidnappad och ditsatt för ett brott hon inte begått.

Hon förlorade allt – polisbrickan, karri­ ären, friheten – och satt två år i fängelse.

Nu är hon tillbaka på utsidan, fast besluten om en enda sak: att bli polis igen.

Hennes enda chans att komma tillbaka är att lösa ett stort fall på egen hand och därigenom bevisa att hon är värdig polisuniformen. Trots att hen­ nes syster är polischef och står på hennes sida, måste hon arbeta i skuggorna. En hämndlysten federal åklagare gör nämligen allt för att skicka tillbaka henne till fängelset.

Det är då Roy Kingman kommer in i hennes liv.

Roy Kingman är en ung advokat som arbetade med samhällets mest utsatta medborgare innan han tog ett välavlönat jobb på en advokatbyrå i Washington. Mace och Roy träffas efter att han hittat liket efter en kvinnlig kollega på advokatbyrån.

Utredningen av advokatens död avslöjar överraskande hemligheter från både den privata och offentliga sektorn i huvudstaden. Det som började som ett rutinärende tar snart en fruktansvärd och oväntad vändning …

ISBN 978-91-7002-863-2

O mslag: G ör a n A l fr ed FOTO: © G ett y Ima g es

BRA BÖCKER www.bbb.se

9

7 8 9 1 7 0

0 2 8 6 3 2

”En gastkramande thriller och invecklad mord­ historia från en mästerlig historieberättare.”

– The Daily Beast

”Med action som aldrig tar slut, spännings­fyllda scener och trovärdiga karaktärer, kommer David Baldaccis Till varje pris att hålla kvar läsarna till sista sidan. Ett invecklat pussel av mord och konspirationer i den mäktigaste staden i världen.”

– DC Books Examiner

DAVID BALDACCI

TILL VARJE PRIS Översättning

Ulf Gyllenhak

BRA BÖCKER

Av David Baldacci har tidigare utgivits: Absolut makt 1996 Total kontroll 1997 Vinnaren 1998 Sanningen 1999 Flykten 2000 Lycka till 2001 Till siste man 2002 Den gemensamma nämnaren 2003 Julresan 2003 Rollspel 2004 Kamelklubben 2006 Samlarna 2007 Geniet 2008 Förrädarna 2009 De rättfärdiga 2010

till varje p r i s

Originalets titel: True Blue Copyright © 2009 by Columbus Rose, Ltd. Published by arrangement with Lennart Sane Agency AB Utgiven av Bra Böcker AB 2011 Sättning hos Gyllene Snittet AB Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 isbn 978-91-7002-863-2

K a pi tel

1 jamie meldon gnuggade sig ihärdigt i ögonen, men när han stirrade på datorskärmen igen hade ingenting förändrats. Han sneglade på klockan, den var nästan två på morgonen. Han var helt slut. Vid femtio klarade han inte av att arbeta hela nätterna längre. Han tog på sig kavajen och föste tillbaka sitt glesnande hår där det hade fallit ner i pannan.

När han packade portföljen tänkte han på rösten ur det förflutna.

Han borde inte ha gjort det, men han hade ringt. De hade pratat med varandra. Sedan hade de träffats. Han ville inte att den delen av hans liv skulle rotas fram igen. Men han var tvungen att göra någonting. Han hade haft privat byrå i nästan femton år, men nu representerade han nationen. Han skulle sova på saken. Det brukade hjälpa.

För tio år sedan hade han varit en höjdare. Han hade arbetat som högt betald brottmålsadvokat i New York och varit juridiskt ombud åt några av de obehagligaste figurerna i Manhattans undre värld. Det hade varit en spännande tid i hans karriär samtidigt som det hade varit dess absoluta bottenläge. Han hade förlorat kontrollen över sitt liv, han hade varit otrogen mot sin hustru och han hade förvandlats till någon han med tiden hade börjat avsky.

När hans hustru hade fått höra att hon hade kanske ett halvår kvar i livet, hade någonting slutligen klickat till i Meldons hjärna. Han hade blåst nytt liv i sitt äktenskap och hjälpt sin hustru att besegra dödsdomen. Han hade flyttat söderut tillsammans med sin familj, och under de senaste tio åren hade han inte försvarat brottslingar utan tvärtom skickat dem i fängelse. Allting i den situationen kändes rätt, även om han kunde ha haft bättre ekonomi.

Han lämnade byggnaden och begav sig hemåt. Till och med klockan 7

två på natten var det fullt av liv och rörelse i nationens huvudstad, men när han väl svängde av från motorvägen och körde längs gatorna mot sitt område blev det lugnare och han började bli sömnig. De blå utryckningsljusen som blixtrade till i backspegeln fick honom att rycka till och skärpa sig. Han befann sig på en raksträcka inte ens en kilometer från sitt hus, men gatan kantades på ömse sidor av träd. Han körde in till kanten och väntade. Han förde handen mot plånboken där han hade sin legitimation. Han var orolig över att han kanske hade slumrat till eller kört ryckigt eftersom han var så trött.

Han såg att männen gick fram mot bilen. Inga uniformer, utan kostymer. Mörka kostymer som gjorde att deras stärkta vita skjortor syntes ännu tydligare i skenet från halvmånen. De var båda två drygt 180 centimeter långa, atletiskt byggda, välrakade och hade kort hår, åtminstone så vitt han kunde bedöma i månskenet. Han grep tag i mobilen med högerhanden, slog 911 och höll tummen höjd över uppringningsknappen. Han vevade ner fönstret och skulle just sträcka fram sin legitimation som åklagare men en av de andra männen hann före honom. ”FBI, mr Meldon. Jag är specialagent Hope, det här är min kollega, specialagent Reiger.”

Meldon stirrade på legitimationen och sedan såg han att mannen snärtade till med handen och att FBI:s välbekanta sköld dök upp i nästa fack i läderplånboken. ”Jag förstår inte. Vad handlar det här om, agent Hope?” ”Mejl och telefonsamtal, sir.” ”Vad menar ni?” ”Vi skulle vilja att ni följde med oss.” ”Va? Vart då?” ”Till kontoret i Washington DC.” ”Till kontoret i Washington DC? Varför det?” ”För att svara på några frågor”, svarade Hope. ”Några frågor? Om vad då?” ”Vi blev bara beordrade att hämta er, mr Meldon. Vår biträdande chef väntar på att få tala med er.” ”Kan det inte vänta till i morgon? Jag är statsåklagare.”

8

Hope såg sur ut. ”Vi känner till er bakgrund. Vi kommer faktiskt från FBI.” ”Självfallet, men jag …” ”Ni får gärna ringa till åklagarämbetet om ni vill, sir, men vi har fått order att köra er till kontoret så snart som möjligt.”

Meldon suckade. ”Jag förstår. Kan jag åka efter er i min bil?” ”Ja, men min kollega kommer att åka tillsammans med er.” ”Varför det?” ”Att ha en välutbildad agent i passagerarsätet är aldrig dumt, mr Meldon.” ”Bra.” Meldon stoppade tillbaka mobilen i fickan och låste upp passagerardörren. Agent Reiger satte sig bredvid honom medan Hope gick tillbaka till sin bil. Meldon lade sig bakom den andra bilen och de började köra tillbaka till Washington DC. ”Om ni ändå hade kommit till mitt kontor i stället. Jag åkte just därifrån.”

Reiger höll blicken riktad mot den andra bilen. ”Får jag fråga er varför ni är ute så här sent, sir?” ”Som jag nämnde var jag på mitt kontor och arbetade.” ”Söndag kväll? Så här sent?” ”Det är inte ett nio till fem-jobb. Din kollega nämnde telefonsamtal och mejl. Syftade han på samtal och mejl från mig eller på samtal och mejl jag tagit emot?” ”Kanske ingetdera.” ”Va?” fräste Meldon till. ”FBI:s underrättelseavdelning hör jämt rykten och skvaller från den kriminella världen. Det kan röra sig om att någon som ni åtalat vill ge igen. Och vi har förstått att stämningen inte var den bästa när ni skildes från en del av ert … klientel under er tid som privatpraktiserande advokat i New York. Det kan härröra från den sektorn.” ”Men det var tio år sedan.” ”Maffian har ett långt minne.”

Meldon såg plötsligt skräckslagen ut. ”Om någon galning är ute efter mig vill jag att min familj ska få beskydd …” ”Det står redan en bil med två agenter utanför ert hus.”

9

De korsade Potomacfloden och körde in i själva staden, och några minuter senare närmade de sig FBI:s kontor. Bilen framför dem svängde in på en bakgata åt vänster. Meldon följde efter. ”Varför den här vägen?” ”Vi har fått ett nytt underjordiskt garage med en betongtunnel. Det går snabbare och vi bevakar tunneln och garaget dygnet runt hela veckan. Som världen ser ut har man ju ingen aning om vem som bevakar oss.

Det kan vara vem som helst från Al-Qaida till näste Timothy McVeigh.”

Meldon tittade nervöst på honom. ”Jag förstår.”

Detta var de sista ord Jamie Meldon någonsin skulle yttra.

Den kraftiga elektriska chocken hade förlamat honom redan när en stor fot trampade på bromsen. Om Meldon hade kunnat titta åt höger hade han lagt märke till att Reiger hade på sig handskar. Och att dessa handskar låg runt en liten svart låda ur vilken två stift sköt fram. Reiger klev ut ur bilen samtidigt som den ryckande Meldon föll ihop.

Den framförvarande bilen stannade lite längre bort och Hope sprang tillbaka till den andra bilen. Tillsammans lyfte de ut Meldon och lutade honom framstupa mot en stor container. Reiger drog upp en pistol med ljuddämpare. Han tog ett steg framåt, tryckte mynningen mot Meldons bakhuvud och sköt ett dödande skott.

Med gemensamma krafter slängde de kroppen i containern. Reiger klev in i den döde advokatens bil. Han följde efter sin kollegas bil ut från bakgatan, svängde vänster och körde sedan norrut medan Meldons lik lade sig till rätta bland skräpet.

Reiger tryckte ett snabbnummer på mobilen. Han fick svar efter en signal. Reiger sade: ”Klart.” Sedan knäppte han bort samtalet och stoppade tillbaka telefonen i fickan.

Mannen i andra änden gjorde samma sak.

Jarvis Burns tunga portfölj slog mot hans dåliga ben, så han fick anstränga sig för att hinna ikapp resten av gruppen som gick över asfalten, fortsatte uppför metalltrappan och in i det väntande flygplanet.

En annan man med vitt hår och djupt fårat ansikte vände sig om och tittade på honom. Det var Sam Donnelly, chef för Director of National Intelligence, DNI, vilket i praktiken innebar att han var USA:s främste spion.

10

”Är allt som det ska, Jarv?” ”Definitivt”, sade Burns.

Tio minuter senare lyfte Air Force One, presidentens flygplan, mot den klara natthimlen på väg tillbaka till Andrews Air Force Base i Maryland.

11

K a pi tel

2 ”sextioåt ta … sextionio … sjut tio.”

Mace Perrys bröst rörde vid golvet och sedan ställde hon sig upp innan hon genomförde den sista omgången armhävningar. Båda hennes spända triceps darrade av den maximala ansträngningen. Hon stretchade och sög girigt i sig luft medan svetten rann nerför pannan. Sedan lade hon sig ner och började räkna armhävningar. Etthundra. Tvåhundra.

Hon förlorade räkningen. Och därefter var det dags för benlyft. Hennes tvättbrädemage skrek åt henne efter fem minuter men hon fortsatte ändå och betvingade smärtan.

Därefter var det dags för pullups. Hon hade klarat av sju när hon kom hit. Nu kunde hon lyfta hakan över stången tjugotre gånger medan musklerna i axlarna och armarna förenades i smala strängar. Med ett sista skrik av endorfinutlöst vrede ställde Mace sig på golvet och började springa runt det stora rummet, en gång, två gånger, tio gånger, tjugo gånger. För varje varv ökade hon farten tills brottarlinnet och kortbyxorna var genomblöta in till huden. Det kändes skönt men det var samtidigt för jävligt, för gallren satt fortfarande för fönstren. Hon kunde inte springa ifrån dem, i alla fall inte förrän om tre dagar.

Hon plockade upp en gammal basketboll, studsade den mellan benen ett par gånger och sprang sedan iväg mot korgen, som saknade nät och hängde på en provisorisk målbräda fastspikad på ena väggen. Hon satte det första skottet, en tvåpoängare nära korgen, och sedan gick hon nästan fem meter längre bort till vänster, vände sig om och satte en trepoängare. Hon rörde sig över golvet, siktade, och sänkte ett tredje skott och sedan ett fjärde. Under tjugo minuters tid satte hon hoppskott efter hoppskott, koncentrerade sig på de rent tekniska aspekterna och försökte glömma bort var hon befann sig. Hon föreställde sig till och med vrå12

let från publiken när Mace Perry satte det avgörande skottet, precis som hon hade gjort i de delstatliga skolmästerskapen sitt sista år på high school.

En stund senare mullrade en basröst till: ”Försöker du kvalificera dig till OS, Perry?” ”Tanken var väl snarare att försöka behålla förståndet”, sade Mace samtidigt som hon släppte bollen, vände sig om och stirrade på den kraftiga uniformerade kvinnan som stod vänd mot henne med batong i handen. ”Tanken är att du ska tillbaka till cellen nu. Din fystid är slut.” ”Okej”, sade Mace automatiskt. ”Jag går med en gång.” ”Det här är visserligen inte en sluten anstalt, men det innebär inte noll säkerhet. Förstått!” ”Jag förstår.” ”Du kommer inte att vara kvar här länge till, men än så länge är det jag som bestämmer. Fattar du?” ”Jag fattar!” Mace joggade iväg längs gången som var omgärdad av cementblock som var målade i blygrått, bara i den händelse att internerna inte redan var tillräckligt deprimerade. Korridoren slutade vid en massiv metalldörr med en fyrkantig utskärning högst upp som titthål.

Vakten på andra sidan tryckte in en knapp på en kontrollpanel och ståldörren klickade till. Mace gick in genom dörren. Cementblock, rörformigt stål, tunga dörrar med små fönster med ilskna ansikten som kikade ut. Klick för att komma ut. Klick för att komma in igen. Välkommen till verkligheten för henne och hennes tre miljoner kolleger i USA som åtnjöt lyxen att bo gratis på tre kvadratmeter på regeringens bekostnad.

Det enda man behövde göra var att bryta lagen.

När hon såg vem som var vakt muttrade hon ett enda ord: ”Skit.”

Han var lite äldre, i femtioårsåldern, med blek, sjuklig hy, ölmage, inget hår, knän som knäppte och lungor som var förstörda av många års rökning. Uppenbarligen hade han bytt plats med vakten som stått här när Mace hade gått iväg till sitt fyspass, och Mace visste varför. Han hade ett gott öga till henne, och hon lade en stor del av sin tid på att undvika honom. Han hade överrumplat henne ett par gånger och inga av dessa möten hade varit trevliga.

13

”Du har fyra minuter på dig att duscha före maten, Perry!” fräste han till. Han ställde sin omfångsrika kropp i den smala gången som hon var tvungen att tränga sig fram genom. ”Jag har duschat snabbare än så”, sade hon när hon försökte och misslyckades att smita förbi honom. Han snurrade runt henne och lutade sig tungt mot henne medan hon stålsatte sig med handflatorna mot väggen. Han trängde in sina kraftiga kängor i storlek fyrtiofyra under de sladdriga sulorna på hennes trettiosexor: nu stod Mace på tårna med böjd rygg. Hon kände hur han strök sig mot henne och sedan grep tag med sin köttiga hand om hennes ända samtidigt som han drog henne mot sig, i hundställning. Han hade lyckats manövrera så att de båda två stod i en blind fläck för övervakningskameran i taket. ”Dags för lite visitation”, sade han. ”Ni damer gömmer grejer överallt, eller hur?” ”Jaså?” ”Jag vet vad du går för.” ”Som du sade har jag bara fyra minuter på mig.” ”Jag hatar såna som du”, andades han i hennes öra.

Camel och Juicy Fruit är en vidrig kombination. Han förde ena handen över hennes bröst och tryckte till så hårt att hon fick tårar i ögonen. ”Jag hatar såna som du”, sade han igen. ”Ja, det märks”, sade hon. ”Håll käft!”

Han drog ett finger upp och nerför springan mellan hennes skinkor genom kortbyxorna. ”Det finns inget vapen där inne, jag svär.” ”Jag sade håll käft!” ”Jag vill bara ta en dusch.” Nu, mer än någonsin. ”Det tror jag säkert”, sade han med sin hesa basröst. ”Det tror jag säkert.” Med ena handen om hennes högra höft och den andra på hennes ända föste han sina stövlar längre in under hennes sulor. Nu var det som om hon försökte hålla balansen på tio centimeter höga stilettklackar. Förresten skulle hon ha givit vad som helst för en stilett – av stål, vill säga.

Hon slöt ögonen och försökte tänka på vad som helst förutom det 14

han gjorde med henne. Hans njutningar var av det enklare slaget: klämma en kvinna på brösten eller ändan eller gnugga sitt stånd mot en tjej när han fick chansen. I världen utanför fängelset skulle den här sortens beteende ha resulterat i minimum tjugo år på andra sidan gallret. Men här inne handlade det om den gamla vanliga trovärdighetsfrågan och ingen skulle tro på hennes ord såvida hon inte hade DNA att visa upp.

Det var därför som Ölmagen bara gjorde en pantomim genom kläderna. Och klippte hon till fanskapet skulle hon få ett år till.

När han var klar sade han: ”Du tror att du är något, eller hur? Du är fånge nummer 254, ingenting annat. Avdelning B. Det är vad du är.

Ingenting annat.” ”Ingenting annat”, sade Mace när hon rättade till kläderna och hoppades att Ölmagen snart skulle få diagnosen lungcancer. Det hon egentligen ville var att dra en pistol och sätta en kula i hans hjärna – förutsatt att han alls hade någon – så att den kletade sig fast på de grå väggarna.

I duschen skrubbade hon sig hårdhänt och sköljde av sig snabbt, något som föll sig helt naturligt här inne. Hon hade utsatts för sin initia­ tion här efter bara två dagar. Hon hade slagit sönder kvinnans ansikte.

Att Mace inte hamnade i isoleringscell eller fick påbackning på straffet hade inte gjort henne populär bland de andra fångarna. De stämplade henne helt enkelt som en privilegierad subba, och värre än så kunde det knappast bli på en plats där ens rykte definierade varenda rättighet man hade eller inte hade. Efter nästan två år stod hon fortfarande upp, men hon var inte riktigt säker på hur det hade gått till.

Hon skyndade sig, för varenda minut nu var värdefull när hon räknade ner sin tid till friheten med både förväntan och fasa, för på andra sidan murarna fanns inga garantier om något annat förutom elände.

15