9789127119024

Fotograf: Mats Bäcker

Vårsolen skiner över Linköping och de ännu vinterbleka människor som vågat sig ut på uteserveringarna runt torget. Några svalor kretsar i skyn, färgglada tulpaner lyser från stånden och en mamma med två små barn går mot uttagsautomaten. Men plötsligt slits lugnet itu av en kraftig explosion, och Linköping kommer aldrig att bli sig likt igen.

Kriminalinspektör Malin Fors står framför sin mammas kista i Uppståndelsens kapell och försöker känna någonting. Så bryter ett lågt muller tystnaden, och snart är hon på väg till Stora torget och en syn hon aldrig kommer att glömma. Glassplitter. Krossade blommor och utspridda grönsaker. En trasig barnsko. En duva som pickar i något rött i den öronbedövande tystnaden.

Sveriges nye deckarkung Mons Kallentoft är tillbaka! Vårlik är den efterlängtade fjärde delen i den kritikerhyllade serien om Malin Fors vid Linköpingspolisen.

Sagt om Midvinterblod: »Skippa Stieg Larsson. Kallentoft är bättre!» ica-kuriren Sagt om Sommardöden: »En välskriven, suggestiv berättelse som får många av Kallentofts kollegor att framstå som amatörer» aftonbladet Sagt om Höstoffer:

Mons Kallentoft, född 1968, är uppvuxen i Ljungsbro utanför Linköping men bor i Stockholm med sin familj. Efter den Katapultprisbelönade debuten med thril­lern Pesetas år 2000 har han givit ut två omskrivna romaner och en internationellt uppmärksammad reportagebok om mat, mord och myter. Sitt stora genombrott fick Kallentoft med sin serie om kriminal­ inspektör Malin Fors. De tre första böckerna i serien, Midvinterblod, Sommardöden och Höstoffer, har hittills sålt i över 500 000 exemplar och översatts till ett flertal språk.

»Spänningsfaktorn är skyhög. En riktig deckarpärla som man helst sträckläser!» vecko-revyn

ISBN 978-91-27-11902-4

»Kallentoft aspirerar utan tvekan på titeln Sveriges deckarkung» TV4

en mA LIN fo r s deck a re

»Är det mig du ser, Malin Fors, eller är det min tvillingsyster?

Jag vet inte, jag törs inte titta efter, se resterna av det som var jag, var vi, jag och min syster.

Sex år blev vi, Malin.

Sex år.

Vad är det för ett kort liv?

Vi vill ha mer.

Kanske kan du ge oss mer liv, Malin. Och pappa, var är han? Varför är inte han här, han borde vara här och vi vill att han ska vara här, för mamma är borta i ambulansen, nästan hos oss, eller hur?

Det är ensamt och mörkt här och den blodiga vita hunden som dansar är läskig.

Ta bort hunden, Malin, ta bort hunden.

Nu går du över torget, orkade inte se kinden och ögat. Glassplittret knastrar under dina skor och du undrar hur många som omkommit.

Två barn? Två flickor, flera?

Du är också rädd nu, eller hur?

Rädd för vart den här explosionen kan ta dig. Rädd för de begär, den längtan efter klarhet som vår våldsamma och hastiga död kan sätta igång inom dig.

För att den kan få allt du vet om ondskan att dansa i dig.

Vi är sex år, Malin.

Sex år blev vi.

Sedan utplånades vi. Och du vet att vi kan utplåna dig.

Det är därför du älskar oss, eller hur?»

Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Omslagsfoto: Eva Lindblad/1001bild.se

100904Varlik.ORIG.indd 4

10-03-25 16.54.08

Prolog Maj 2010 [I mörkrets kammare] Var är du, pappa?

Du ska vara hos mig.

Vart har du tagit vägen? Pappa, pappa, du ska komma nu.

Lillebror gråter.

Han är så liten. På golvet ligger han och gråter, och det är kiss på golvet, pappa. Det finns spindlar här och kan ormarna komma in? Ödlorna, varanerna med gula tänder, är det de som krafsar? Det är ditt fel om vi dör, pappa.

Han säger dumma, dumma.

Som hemma vid poolen, pappa. Han vågade inte hoppa i, ens med puffar på. Jag vågar. Jag är modig. Jag är modigare än han, för jag är sex år och han är tre, nästan fyra.

Jag svettas och det är för varmt. Men bara ibland. Jag har tagit av mig tröjan, får jag det? Nu låter det igen och jag hör farbröderna komma, pappa, ljuset under dörren försvinner, det tickar och det blir helt mörkt, och nu måste lillebror vara tyst annars kanske de slår oss, jag blir rädd och nu skriker jag: Slå mig inte, slå inte, och så finns ljuset under dörren igen och farbröderna går bort, jag hör det men snart kommer de tillbaka och ska jag bli död då? Ska de döda oss, pappa?

Vi är instängda och jag vill att de ska släppa ut oss. De kommer med mat, vi har en potta och vi har fått kritor, och vi ritar figurer på golvet och väggarna. Vi kan inte se dem, men vi ritar figurerna ändå.

Jag är rädd. Lillebror ännu räddare.

5

100904Varlik.ORIG.indd 5

10-03-25 16.54.08

Vad är det som tickar? Var är de läskiga ödlorna? De glänste i mörkret.

Det är läskigt att vara rädd. Jag kramar lillebror och han är varm och han gråter, och det här är mardrömmen jag aldrig velat berätta om. Är det därför den händer nu, pappa, för att jag aldrig berättat om den?

Om man är snäll är alla snälla tillbaka.

Som du pappa, du är snäll, eller hur, visst är du snäll, och jag släpper honom, bankar på den låsta dörren, skriker: Kom inte. Jag vill inte bli död. Vi vill inte bli döda.

Skynda dig och kom.

Sex år tidigare Min kropp skriker efter att få känna den kravlösa kärleken och glömskan sjuda i ådrorna, det är allt den vill.

Denna känslornas känsla är mitt enda begär, det enda jag vill.

Ni har tagits ifrån mig.

Jag vill ha det så, ingen känner till er. Jag kommer att lämna er till vad jag hoppas är vänliga människor.

Det var inte tänkt att ni ens skulle finnas, så blev ni två, och jag ser mig om i sjuksalen, hur Stockholmshimlens bleka döda vårljus röntgenstrålar sig in på det spräckliga linoleumgolvet och vill driva mig härifrån.

Jag ska lämna er nu, för alltid, jag ska lämna bort er, och ni kommer inte att ha något minne av mig, och vem er far är spelar ingen roll. Kanske blev jag våldtagen, liggande medvetslös i någon akut­ lägenhet, eller i det stålblå ljuset på en av toaletterna på T-centralen, eller så tog någon för sig i en av de öde tunnelbanegångarnas okända kammare där jag somnat i det underbaras efterdyningar.

Men en dag fanns ni i mig. Och nu finns ni i ett rum intill, ska träffa er nya mor och far snart, och jag vill skrika, men det måste ske, jag vill någon annan stans, hör inte hemma i kärleken och ni får vara min stora allt överskuggande hemlighet.

6

100904Varlik.ORIG.indd 6

10-03-25 16.54.08

Er far kan vara vem som helst.

Så ställ er aldrig den frågan.

Nu öppnas dörren till min sal, jag ser er och ni är det enda vackra på den här planeten, glöm aldrig det. Nu gråter ni, är ljuset för skarpt?

Och ni vilar i mina armar, jag får er att somna, ta den tid du behöver säger barnmorskan, ta det du behöver och så tar hon er igen och jag håller mig fast i sängen och gråter, men det är bäst så här, bäst så här.

Och ni är borta, men ni ska veta att mamma älskar er.

Karolinska Universitetssjukhuset luktar död och bakterier som ingen antibiotika rår på och jag välter mig själv ur sängen, drar på mig mina kläder som hänger i garderoben och så hasar jag mig genom korridoren och bort till hissen, är noga med att ingen av sjukhusmänniskorna ser, då skulle de försöka stoppa mig. Men ingen ser, för jag vet hur man gör sig osynlig.

Jag känner ingen skuld eller skam.

Eller gör jag det? Ingen mening att känna efter.

Jag längtar efter er så mycket. Och jag kan inte, vill inte stå emot.

Snart sitter jag i en taxi, den släpper av mig nere på Sergels torg och med en vikt tusenlapp i handen hälsar jag på en färgad man jag känner igen, och jag vet hur jag ska ta mig ner i en av T-centralens mest avlägsna kulvertar och jag får låna verktyg av en like och en låga, ett nålstick och världen blir vad den alltid borde vara, en öppen famn fri från hårda känslor.

En timme senare står jag på Hötorget i ett kvävande eftermiddagsljus. Övervakningskameror överallt. De ser mig.

Jag ser två flickor, kanske sju år gamla, springa över plattans svartvita betongmönster mot Kulturhusets fönster, jag ser dem speglas i glaset men jag kan inte urskilja deras ansikten. Jag vänder mig om.

Människor i klungor, vissa av dem nickar mot mitt håll, vill säga »Så du är tillbaka.»

Jag nickar.

Vänder mig om på nytt.

Flickorna är borta.

Uppslukade av sin egen spegelbild.

7

100904Varlik.ORIG.indd 7

10-03-25 16.54.08

100904Varlik.ORIG.indd 8

10-03-25 16.54.08

Del 1.

Den giriga k채rleken

100904Varlik.ORIG.indd 9

10-03-25 16.54.08

100904Varlik.ORIG.indd 10

10-03-25 16.54.08

1.

Linköping, måndag den sjunde maj Det går nästan att spegla sig i himlen, så dånande, explosivt blankblå är den.

Den har samma färg som det innersta på en svetslåga, tänker mamman när hon rör sig över Stora torgets gatstenar som sitter så tätt intill varandra, förenade av tusen och åter tusen människosteg, människor som irrat fram och tillbaka i jakt på det de vill ha ut av livet.

Solen står lågt och dess strålar ilar genom atmosfären som blanka vassa stålspjut innan de bränner ansiktena på människorna som sitter under de jättelika parasollerna spända över uteserveringarna vid Mörners inn och Stora hotellet. En bedräglig värme, med vinterns kyla ännu inkapslad i sitt innersta.

Mamman ser bort mot det hus där fastighetsbyrån ligger, kan ana de desperata annonserna i fönstren. Hon noterar att det är tomt vid uttagsautomaten, och hon ser upp mot klockan under taknocken, de stela visarna som verkar fastnitade i ett läge, men de kan röra sig, det vet hon.

Kvart över tio.

Tomma skyltfönster på alla sidor om torget. Butiker och caféer som fått slå igen i den ekonomiska krisens spår. Rea- och utförsäljningsskyltarna sitter kvar, verkar be om att folk ska hörsamma dem i det svävande fina pollenet som dansar i ljuset.

Märkligt lite människor i rörelse, tänker hon, ingen torghandel i dag, inga slättbönder som försöker kränga ekologiska grönsaker odlade i växthus, inga invandrare som försöker sälja frukt utan kvitto, inga lumphandlare som vill ta hutlösa överpriser för småprylar som borde ha hamnat på soptippen för länge sedan.

11

100904Varlik.ORIG.indd 11

10-03-25 16.54.08

Men korvgubben i hörnet är på plats. Han hukar under sitt orange och gula och röda parasoll, väntar på att de förmiddagshungriga ska komma för att äta sig mätta på det budgetalternativ han erbjuder.

Tio kronor för en korv. Och blomsterhandlaren är där, med tulpaner i rosa, gula, röda, orange nyanser.

Barnen, tvillingarna, flickorna, de är sex år nu, springer framför henne, upp mot SEB, mot uttagsautomaten, där hon brukar ta ut pengar innan de gör de ärenden som ska göras. Likadana rosa jackor, likadana jeans, vita gymnastikskor med fyra röda revärer på sidorna.

De är två, men de lever, rör sig, pratar som en, i allt är de ett och samma. Ofta ser främmande människor inte skillnad på dem, hänförs i stället av det liv, den glädje och den skönhet flickorna utstrålar, som om hela deras existens vore en hyllning till det faktum att världen finns och att de själva får finnas i den.

Deras blonda hår rufsas om av vinden, deras kroppar rör sig följsamt, men ändå knyckigt och aningen avigt, ett vittnesbörd om att det ännu finns oändligt mycket att upptäcka, både i den egna kroppen och i det vidsträckta universum som i denna stund, på detta torg, i denna lilla landsortsstad är deras.

Mamman drar i sig vårluften.

Hon känner doften av de nyutslagna tulpanerna, en desperat doft, som om blommorna vill viska till henne: Varför ska vårt liv vara så kort, när ditt, era är så långt?

Ni tar nuet för givet, tänker mamman när hon ser på sina flickor, jag tar inget för givet, tänker hon sedan, jag vet att allt går att förlora.

En man i svart munkjacka, med huvan uppfälld, parkerar en cykel vid uttagsautomaten. Han låser inte cykeln och rättar försiktigt till en ryggsäck på pakethållaren med sina handskbeklädda händer.

Mannen lämnar ryggsäcken och stannar inte för att ta ut pengar utan fortsätter över torget i riktning bort mot Bokhållaregatan.

Mamman tänker inte på vem mannen är. Varför han har huvan på i vårsolen, varför han lämnar cykel och ryggsäck.

Flickorna är framme vid automaten nu. De vänder sig mot henne och ler, och hon vill rusa fram till dem, lyfta upp dem på var sin 12

100904Varlik.ORIG.indd 12

10-03-25 16.54.08

arm och pussa och krama dem, få dem att förstå all den kärlek hon känner och som hon vill ska få dem att känna sig trygga och fria i världen.

Så får de syn på korvståndet. Och vanan och hungern får dem att springa förbi henne och fram till mannen under parasollet med de rykande kantinerna och bilderna på korvar.

De hoppar framför mannen och hon skyndar dit.

Har jag kontanter?

Visst ligger det två tiokronor i väskan. Hon gräver efter plånboken, och mannen med det svartskäggiga ansiktet har redan givit flickorna var sin korv när hon kommer fram, han nickar igenkännande åt henne.

Festis, det är päron de gillar, eller hur?

Paron. Eller applä.

Mannen talar med kraftig brytning, och hon rotar i botten av sin svarta skinnväska och de ligger där, precis som hon minns, tiorna, och de är kalla mot fingrarna. Hon sträcker dem mot mannen i korvståndet som tackar, böjer lätt på huvudet och önskar dem välkomna åter.

Flickorna travar iväg mot de sockerbitsliknande vägavskiljarna vid cykelstället framför Stora hotellet, vid uteserveringens kanvassegel.

Flickornas skuggor blir långa och mamman rusar efter dem, ropar åt dem att vara försiktiga så att de inte spiller ketchup på sina nya jackor, och hon kommer på sig själv, går tillbaka till korvståndet och mannen står med handen utsträckt, håller ett par servetter mot henne.

Hon skakar på huvudet åt sin egen glömska och snart sitter hon i det kalla solljuset på en sockerbit bredvid sina flickor och ser dem äta, ser dem dra upp läpparna och världsvant hugga sig igenom det feta korvköttet.

Solen smeker deras kinder, får blodet att rusa till huden som för att värma sig.

Människorna på uteserveringarna.

Vilka är ni? tänker mamman. Vill hålla tankarna borta från sådant hon inte orkar tänka eller känna. En propert klädd pensionär i blå klubblazer, beige ullbyxor och vattenkammat hår. Har han varit 13

100904Varlik.ORIG.indd 13

10-03-25 16.54.08

ingenjör på Saab:s flygindustrier? Professor på universitetet? Eller kanske överläkare på neurokirurgen eller brännskadeavdelningen på Universitetssjukhuset? Eller är han bara en vanlig gammal man, en arbetare av traditionellt snitt, som gillar att förgylla ålderdomen med fina kläder? Som upphöjer sitt eget liv för att orka med den död som oundvikligt närmar sig.

Hon bannar sig själv för sina tankar.

Vid ett bord på Mörners uteservering spelar fyra medelålders invandrare tärning, det ligger tändstickor på bordet så hon tar för givet att de spelar om pengar. Några skolkande gymnasieungdomar vid ett annat bord, för skolkar gör de väl, om de nu inte har håltimma så här dags. Vid andra bord sitter människor i alla åldrar, säkert arbetslösa som förlorat jobben när alla de tusentals varsel som drabbat traktens företag fallit ut. Uppgivenhet i deras ögon, oro, får jag någonsin något nytt jobb? Är det kört för mig, kommer jag inte att kunna försörja min familj och ge mina barn en anständig start på livet?

En ung hårdsminkad kvinna i vit rock röker.

Jag känner igen henne, tänker mamman, hon arbetar på skönhetssalongen nere vid S:t Larskyrkan.

Tre män i mörka kostymer går förbi Mörners, kanske advokater på någon av stadens få byråer. Eller finansnisse-wannabees. Det finns sådana fortfarande, till och med i Linköping. De rättar till sina slipsar som glänser i solen på det billiga sätt som dåligt, fabriksspunnet siden gör. Kanske är de säljare av kopieringsmaskiner eller mobiltelefoner, eller så jobbar de på någon av bankerna här på torget eller på Länsförsäkringar.

Några typiska universitetsstudenter hänger vid ett bord på Stora hotellet; teknologer, av deras tafatta men ändå intelligenta uppsyn att döma. Jeans och stickade tröjor och foträta gymnastikskor av vandrarmodell. Till det små portföljer där de säkert har sina datorer.

Vanligt kaffe på borden.

Vad vet jag om människorna i den här staden? tänker mamman när hon böjer sig fram mot sina flickor och torkar dem om munnarna, korvarna uppätna och sedan turas de älskade älsklingarna om att suga i sig den gröna artificiellt smakande saft de håller så högt.

Jag vet ingenting, egentligen, tänker hon sedan, mer än att vi lever 14

100904Varlik.ORIG.indd 14

10-03-25 16.54.08

sida vid sida, alla vi så olika, och att vi lyckas hålla sams bara för att vi bestämt oss för att tolerera varandra. Och så binds vi samman, oavsett hur mycket pengar vi har på våra konton eller var vi kommer ifrån eller vad vi arbetar med, av att vi har samma enkla dröm om lycka.

Men ibland biter vi varandra. Bara inte nu. Inte här. En underskön vårdag som denna kan inget ont hända. Då är Linköping den tryggaste av trygga kokonger för mänskligt liv.

En av lokaltrafikens rödorange bussar stannar vid statyn av Folke ­Filbyter, ättlingen till Sveriges första kungaätt. Några männi­skor kliver på innan bussen åker iväg upp mot slottet. En tiggare, en medel­ålders kvinna med stripigt hår, sitter med utsträckt hand utanför gallerian. »Är ni mätta nu?» »Vi är mätta, mamma.» »Då tar vi ut pengar.» »Får jag trycka på knapparna?» »Jag också, jag vill också.» »Vi kan göra det tillsammans», och så lägger de iväg över torget, upp mot uttagsautomaten, där cykeln med ryggsäcken alltjämt står kvar.

Mamman ser affischerna i bankens fönster. Känner igen stilen från annonser och kampanjer, vill inte tänka namnet, men kan inte hind­ ra sig.

Kurtzon.

Kurtzon fonder.

SEB har upplåtit plats i sina skyltfönster till den omvittnat geniale, extremt ljusskygge finansmannens bolag. Flickorna är framme vid uttagsautomaten, och bredvid dem öppnas de automatiska dörrarna in till banken och en man, klädd i skinnväst, med bara, grova solbrända armar och en svart portfölj i ena handen kliver ut. Han ser sig omkring, ler mot flickorna innan han försvinner i riktning bort mot gamla tingsrättshuset.

Mamman närmar sig flickorna snabbt, men snavar på en gatsten som höjt sig aningen ovan de andra och tappar sin väska.

Plånboken åker ur och upp.

15

100904Varlik.ORIG.indd 15

10-03-25 16.54.09

Det gröna Visa-kortet blänker mot henne. Ännu mycket på kontot. Långt kvar till slutet av månaden och försäkringspengarna har hon inte rört.

Hon böjer sig ner på knä, känner hur det knakar i lederna.

Barnen står vid uttagsautomaten nu, som i slow motion ser mamman dem leka, hur de låtsas stoppa in ett kort, trycka på knapparna och sedan ta ut en enorm, magisk skatt ur sedelmataren.

Väskan.

I handen igen, och i detsamma som hon ska resa sig upp hör hon ett väsande, som övergår i ett pipande ljud. Som om en skallerormsskallra vibrerar så kraftigt att en vissling uppstår.

Hon ser flickorna stelna i sina rörelser, hålla för öronen och hon förstår att ljudet kommer från ryggsäcken på cykelns pakethållare och hon vill springa fram till dem men hon kan inte röra sig, kroppen är låst i en värdelös position och hon ser sina flickors ansikten förändras och ljudet från väskan hugger i dem alla tre som giftiga varantänder.

Så skriker mamman.

Hon skriker sina flickors namn, men namnen försvinner ut i en isande blåvit blixt, som följs av en hetta intensivare än hon trodde var möjlig och hon slungas genom luften. Sedan finns bara en tystnad som överröstar det oändliga smärtsamma dån som fortplantar sig ut över hela staden och sedan vidare över Östergötlands nyvakna skogar och spirande åkrar, öppna vatten och mänskliga boningar.

För flickorna är det som om världen försvinner, slits i stycken av miljontals fradgatuggande rovdjur för att sedan upplösas i ett allt omfattande ljus som därpå återuppstår i något annat, i en skummande vit himmel utan vare sig början eller slut.

16

100904Varlik.ORIG.indd 16

10-03-25 16.54.09

2.

Finns du i himlen nu, mamma?

När Malin Fors rör sig mot kistan där hennes mor ligger känner hon marken vibrera en aning under sina fötter. Hon hör ett dovt muller, men varken skakningarna eller ljuden förmår rutorna i Uppståndelsens kapell att börja skälva.

De spränger för vägbygget ute vid Lambohov, tänker Malin och ser ner på sin svarta, långa H&M-klännings spetsfåll.

Det byggs mycket i Linköping tack vare krisåtgärderna, och det sprängs ofta och gärna. Eller är det något annat som händer, är det du, mamma, som vill säga något och med all din församlade förnekelse få världen att brisera?

Det var länge sedan den sista snön smälte undan, blottlade de leriga­ ytor där gräs otåligt väntade på att få bryta igenom, och Malin hade stått vid vardagsrumsfönstret i lägenheten och sett de kala, tillsynes döda grenarna på träden slå i den tvekande vårvinden, och hon hade nästan tyckt sig höra livet strömma genom grenarna, vilja få det stela svarta att bli grönt, förvandlas till något nytt. Ja, kanske var det själva livet som sjöng inne i trädets grenar, och Malin kände att något var på väg att ske, att den här våren skulle blottlägga det som varit dolt i själars mörker och kyla.

Hon hade tagit ett djupt andetag framför fönstret. Sett våren an med tillförsikt efter att ha klarat vinterns omättliga sug efter alkohol, härdat ut i sin ensamhet, och nog hade något hänt alltid, våren hade infriat det löfte den utfärdat den dagen.

En röd ros i hennes hand nu.

Hon tar in kapellets temperamålade väggar, insmickrande toner av 17

100904Varlik.ORIG.indd 17

10-03-25 16.54.09

orange och ljusblått och upphöjningen med den vita kistan placerad där taket är som allra högst, för att maximera det sakrala intrycket.

Vibrationerna och mullret är borta. Hon står med ryggen mot församlingen och tänker att det kan inte ha varit åskan för ute är himlen blå, fri från vita fläckar, och träden och buskarna och marken skulpterar fram livet ännu en gång efter vintern, vill visa sin virilitet.

Rosens stjälk är skalad, fri från taggar, säker och trygg att hålla i.

All smärta borttagen och var det så du ville ha det, mamma, var det din hemlighet?

Malin stannar vid sidan av kistan. Hör tystnaden, de andras ande­ tag.

Inte många där, mamma saknad av pappa, av mig, av sitt barnbarn Tove. Men saknar vi dig egentligen, mamma, Tove och jag? Att jag ens viskar den frågan när jag står vid din kista är ett slags hädelse, eller hur?

Jag hör inga snyftningar bakom mig, ingen gråt. I stället känner jag kapellets instängda lukt, hur solen som tränger in genom de skira gardinerna värmer hela rummet men inte stunden och jag sluter ögonen, ser ditt ansikte, mamma, de hårda nedåtsträvande rynkorna kring din mun och din blick, den som aldrig förmådde möta min.

Jag ser dig, mamma, nu när jag vänder mig om mot de andra som sitter i bänkraderna, och jag önskar att jag kunde säga att jag känner sorg, men jag känner ingenting.

Samtalet kom en regnig lördagsförmiddag tre veckor tidigare, då hon var ensam i lägenheten och kokade rotmos, en av de terapiprylar hon numera ibland ägnar sig åt för att hålla suget efter tequila, efter vilken jävla alkohol som helst, borta.

Pappa upprörd i andra änden av linjen, nervös men ändå samlad, konstaterande och ledsen, men ändå tyckte sig Malin kunna höra en ton av lättnad längst inne i hans röst.

Han började gråta efter de första orden, men sedan fann han sig, och berättade att han och mamma varit på Abamas golfbana, hur mamma på tredje eller var det fjärde hålet slagit en boll över stupkanten och sett den försvinna ner i Atlantens vågor, och hur han sett att hon tappade humöret men att hon höll tillbaka. Och så, på nästa 18

100904Varlik.ORIG.indd 18

10-03-25 16.54.09

utslag, brast det när hon fick en slice och bollen drog iväg in i ett tätt buskage under några planterade palmer. »Och jag såg hur hon blev röd i ansiktet. Sedan tog hon sig mot strupen, som om hon inte kunde andas, föll ner på gräset, det alldeles nyklippta gräset och hon rörde sig inte, Malin, hon rörde sig inte, och hon andades inte, förstår du vad det är jag säger, förstår du, Malin?»

Hon hade förstått. »Pappa, var är du nu?» »På Tenerife hospital. De tog henne hit i ambulans.»

Hon ställde frågan, trots att hon visste, hade hört den där särskilda tonen i pappas röst, en ton hon kände igen från de tiotals anhöriga hon givit dödsbud i sitt arbete som kriminalinspektör. »Hur mår hon nu?» »Hon är död, Malin. Hon var död redan när de la henne i ambulansen.»

Pappa.

Hans gängliga, tvekande gestalt ensam på en bänk i något väntrum på ett spanskt sjukhus. Hans hand som rör sig oroligt över huvudets gråsvarta hår.

Hon hade velat ha honom hos sig, trösta honom, och då, när hon rörde i grytan med puttrande rotfrukter, hade hon kommit på sig själv med att inte bli orolig, rädd eller ens ledsen, utan snarare upplevde hon hur ett enormt berg med praktiska göromål tornade upp sig framför henne. Hon hade hållit telefonen i ena handen, rört i grytan med sleven hon höll i den andra.

Tove. Janne. Min exman.

Jag måste berätta det för dem. Kommer Tove att bli ledsen?

Malin hade stirrat på Ikeaklockan i köket, sett sitt allt fräschare, smala ansikte speglas i fönstret, hur den blonda pagen inramade de framträdande kindknotorna och tänkt på sin tid hos frissan senare i veckan. »Malin, hon är död. Förstår du det?» »Är det någon hos dig?» »Malin.» »Vem kan komma till dig?» »Hasse och Kajsa Ekvall är på väg hit. De kan köra mig hem.»

19

100904Varlik.ORIG.indd 19

10-03-25 16.54.09

»Jag bokar ett plan. Jag kan vara nere i morgon.» »Gör inte det, Malin, gör inte det. Jag tar hand om det här.»

Och hon hörde den igen, lättnaden i pappas röst. I den rymdes ett löfte om att hon skulle kunna återerövra något, att hon skulle kunna vända sig om en dag, se sig själv i spegeln och kanske veta sin innersta hemlighet.

Begravningsgästerna sitter hopsjunkna på kapellets bänkar.

De närmast anhöriga på första raden.

Mammas kropp hittransporterad medelst flyg från Teneriffa.

Malin har ställt sig bakom kistan och ser att pappa gråter, en ljudlös, stilla gråt. Tove, klädd i en ljuvligt vacker svart klänning med vita små blommor, ser mest uttråkad ut. De bestämde tidigare att Malin skulle gå först fram till kistan och att Tove skulle gå efter morfar.

En vit ros i Toves hand, hon fick välja själv. Och Malin känner ett sting av skam när hon tittar på sin sextonåriga dotter. Skam över att hon så ofta varit en dålig mamma, låtit jobbet och till sist spriten komma före.

Janne sitter bredvid Tove, i en illasittande blå kostym han måste ha köpt enkom för detta tillfälle på Dressman. I raderna bakom dem sitter kanske tio människor, mörkt klädda de också. Par i pappas ålder.

Hon känner igen några av dem från Sturefors, människor hennes föräldrar umgicks med när hon var liten.

Inga syskon. Sådana hade hon inga.

Ingen annan släkt heller.

Kistan är av enkel modell utan dekorationer och runt den ligger ett antal blomsterkransar från Teneriffa. Malin känner inte igen namnen på kransarna, tänker att hon aldrig kommer att sätta ansikten till de namnen och att det är lika bra.

Hon sluter ögonen.

Mamma finns där igen, men hon är bara en bild, inget som har med mänsklighet eller kött och blod och känslor att göra. Malin öppnar ögonen, försöker tvinga fram en tår för pappas skull men hur hon än försöker lyckas det inte.

Prästen, en kvinna i femtioårsåldern, ler milt från sin stol vid ett 20

100904Varlik.ORIG.indd 20

10-03-25 16.54.09

av fönstren. Nyss höll hon ett standardtal om vilken fin människa mamma varit, om hennes talanger för inredning och golf.

Och hemligheter, ville Malin tillägga. Hon hade talang för hemligheter och för att till varje pris hålla uppe en fasad och göra sig viktig, speciell, som om aldrig något, allra minst jag, dugt åt henne.

När prästen pratade fick Malin en känsla av att allt nu var för sent, att något gått förlorat, att det ändå funnits något slags möjlighet att hon och mamma skulle ha kunnat sätta sig ner vid ett bord och prata med varandra som två vuxna människor.

Hon skulle ha kunnat ställa den raka frågan: »Mamma, varför har du aldrig brytt dig om mig? Eller Tove?»

Eller ännu hellre: »Har du någonsin älskat mig, mamma? Älskat oss?»

Hon lägger rosen på kistan.

Så rör Malin läpparna. Viskar till mamma inne i den vita kistan: »Älskade du mig någonsin, mamma? Gud ska veta att jag älskade dig. Eller hur, visst gjorde jag det?»

Femhundrafyrtiotvå dagar.

Så länge har Malin varit nykter. Så länge har hon och Janne hållit sams, så länge har hon klarat av att hålla emot kroppens och själens vrål efter alkohol, så sanslöst jävla länge har hon lyckats hålla ledan stången.

Hennes kollegor vid Linköpingspolisen, med Zacharias »Zeke» Martinsson och kommissarie Sven Sjöman i spetsen, blev oroliga för att hon skulle få ett återfall när de fick höra om hennes mamma, om den plötsliga hjärtattacken, att Margaretha Fors skulle transporteras hem för begravning och att Åke Fors nog skulle sälja lägenheten på Teneriffa och flytta hem igen.

Att mista sin mor tog hårt på alla, resonerade hennes kollegor, men för en nykter alkoholist kunde en sådan händelse innebära att cirklarna rubbades, en flaska öppnades och att det sedan slutade med åtminstone redlös berusning, och kanske något mycket värre.

Men Malin hade sagt åt dem att inte oroa sig när de frågade hur hon mådde.

Sorgen, om hon nu kände någon, kunde hon hantera.

21

100904Varlik.ORIG.indd 21

10-03-25 16.54.09

Det praktiska gav henne snarare något att göra, visade det sig, höll den förbannade rastlösheten stången: prata med pappa i telefon, ordna begravningsbyrå, städa ur deras lägenhet innan pappa kom hem, prata med prästen … Måste fixa, måste ordna.

När hon berättade för Tove att mormor var död, över telefon timmen efter att hon själv fått samtalet, var Tove likgiltig som bara en tonåring kan vara. Även hon hade tänkt praktiskt, frågat om de skulle åka till Teneriffa. Sedan hade Malin hört rädslan i hennes röst. »Du har väl inget att dricka hemma, mamma?» »Vatten och Coca Cola, Tove. » »Det var inget skämt.» »Jag lovar att inte dricka, Tove.» »Du lovar? Du måste mer än lova.» »Jag lovar», hade Malin svarat och förstått att hennes mammas död var ett tillfälle för henne att vinna tillbaka förlorade förtroenden.

Hon hade skämts.

I sitt jobb fick hon arbetsglädje av grovt våld och mord, av andra människors olycka. Hon visste det, och hade accepterat det. Men den som instinktivt tänker på hur den kan dra nytta av sin egen mammas död, hur är hon funtad?

Så fanns suget efter tequila där igen.

Efter den dånande kraften i alkoholen. Efter rusets känslolöshet.

Begäret kunde komma när som helst, alltid utan förvarning. Hon hade försökt hitta en logik i attackerna, en struktur, för att på så sätt kunna undvika de situationer som gjorde henne törstig, men ingen logik hade stått att finna.

En sjukdom. En parasit. Ett oberäkneligt virus som slår till efter nöje och nyck. Lär dig leva med det som med ett osynligt handikapp.

Men då, vid rotmosgrytan, efter samtalen med pappa och Tove, var suget starkare än någonsin. Så hon gjorde som hon gjorde ibland.

Utsatte sig för smärta, körde ner ena handens fingrar i det bubblande nystötta rotmoset, kände hur det sved och brann, men att värmen inte var tillräcklig för att förstöra huden.

22

100904Varlik.ORIG.indd 22

10-03-25 16.54.09

Toves ansikte är nära Malins där de sitter på kapellbänken. Huden är helt slät, fri från de blemmor och finnar som nästan alla andra sextonåriga flickor har. Tove fingrar på rosen och mor och dotter ser hastigt in i varandras ögon, men vet inte riktigt vad de ska säga med sina blickar.

Där framme ligger mormor, mamma, i sin kista. Där ser de morfar, pappa i svart kostym närma sig kistan. De ser honom vända sig om, dröja, andas, gråta, och sedan viska något och lägga en röd ros på kistan innan han går tillbaka till sin plats.

Malin och Tove ser på varandra, undrar vad de ska göra med det här ögonblicket.

Och snart skrider Tove fram mot kistan, och utan att försöka tvinga fram några tårar lägger hon sin ros ovanpå den.

Tove viskar inget, säger inget, går bara tillbaka till sin plats och Malin ser bort mot pappa, ser på Tove igen och önskar att hon kunde läsa deras tankar, men i stället ser hon Janne närma sig kistan med ritualmässiga rörelser, som om allt det här som sker i Uppståndelsens kapell denna vårdag är ett skådespel som måste spelas till slut.

Måtte detta ta slut snart, tänker Tove och sluter ögonen. Orkar inte se när alla de gamla människorna hon inte känner en efter en ställer sig vid kistan och viskar saker som inte går att höra. »Adjö», säger en av dem högt och Tove rycker till, öppnar ögonen och i ögonvrån anar hon att morfar gråter, hon tycker synd om honom, har alltid gillat honom, men mormor? Hon har aldrig känt mormor, och den man aldrig har känt kan man inte känna sorg efter.

Inte ens mamma har verkat särskilt sorgsen, även om Tove märkt hur hon försökt.

Spela känslor.

Alla hon känner ägnar sig åt det.

Hon tänker på brevet hon väntar på. Har inte berättat om det för någon, törs inte berätta om det för mamma. Det var fult och fel att förfalska hennes namnteckning på pappren.

Men det kan gå.

Och då blir hon väl glad?

Nej. 23

100904Varlik.ORIG.indd 23

10-03-25 16.54.09

Inte säkert. Långt ifrån säkert.

Mamma skulle kunna freaka ur helt.

Och Tove kan inte låta bli att le när hon tänker på brevet som kanske kommer, men hon får inte le här, även om det inte finns ett absolut krav på att man ska gråta, men le det får man absolut inte.

En psalm fyller kapellet. Orgelklanger som försöker tränga bort den unkna luften, försöker begåva dagsljuset med den naturliga värme som det saknar.

Sist Malin var här begravdes ett mordoffer, en ensam tjock människa som världen verkade ha övergivit från början.

Hon går efter pappa mot utgången, ser honom nicka mot människorna i gångarna.

Malin nickar.

Tänker att det är väl så man gör.

Så öppnas kapelldörren, och i det plötsliga motljuset blir pappa till en främmande svart kontur, och runt honom tycks två små flickor med änglavingar sväva.

Deras ansikten är vita och fyllda av rädsla.

Deras rädsla är så stark att Malin vill rusa fram, plocka ner flickorna ur luften och hålla dem tätt intill sig.

Hon blinkar.

Bara pappa finns där nu, när ögonen vant sig vid ljuset. Bara pappa och doften av destillerad rädsla.

24

100904Varlik.ORIG.indd 24

10-03-25 16.54.10

3.

Malin och mamma, genom åren När förlorade jag dig, mamma?

Den gången när du försvann? För du var borta när jag var liten, eller hur, och var befann du dig då?

På planeten Ta-hand-om-sig-själv. Och jag kom till dig, visst fick jag sitta i ditt knä men aldrig mer än kanske fem minuter, sedan skulle du göra något annat, jag var för tung, för varm, för mycket i vägen. Hur kan en mamma tycka att hennes egen dotter är i vägen?

Så jag vände mig bort.

Sprang till pappa. Som var den som följde med på friidrottstävlingar, skjutsade till fotbollsmatcher, såg till att jag fick mitt hår klippt.

Visst var det så?

Du vände dig till mig, pappa, eller hur? Det gjorde du väl?

Jag minns att jag satt i mitt rum i huset ute i Sturefors och väntade på att du, mamma, skulle komma till mig. Att du skulle säga något snällt, stryka handen över min rygg.

Men du kom aldrig.

I stället låg jag i sängen och stirrade upp i det vita taket och kunde inte sova.

En natt när åskan gick kom jag till er säng, kröp ner bredvid dig.

Jag var fem år gammal.

Du tände lampan på ditt nattduksbord.

Pappa sov bredvid dig.

Du såg på mig.

Ligg bredvid mig, sa du. Är du rädd för åskan?

Sedan släckte du och jag kände din varma kropp under nattlinnet 25

100904Varlik.ORIG.indd 25

10-03-25 16.54.10

mot min, hur den förde mig in i sömnen som om hela du vore en farkost av sjudande värme.

När jag vaknade på morgonen var du redan uppe. Jag hittade dig i köket.

Sömnig, med påsar under ögonen. »Jag har inte sovit i natt», sa du. »Och det är ditt fel, Malin.»

Jag kände aldrig din varma kropp genom nattlinnet någon mer gång.

Du var sällan arg, mamma.

Men det var som om du inte fanns trots att du befann dig i rummen i villan. Du bestämde hur jag skulle klä mig, ville bestämma det i alla fall, försökte göra mig mer flickig, för det var vad flickor skulle vara. Jag hatade kjolarna du försökte få mig att ha. Klänningarna.

Och jag försökte att tygla mig. Du försökte få mig att känna mig liten i världen och veta min plats.

Du är inte så intelligent, Malin.

Träffa någon som har pengar.

Kanske borde du bli förskollärare. Det skulle kunna passa dig.

Men håll på dig.

Träffa någon med fint efternamn.

Bli en del av mitt eget misslyckande, min oförmåga att acceptera det jag fått, och skapat mig själv.

Du hatade verkligheten, mamma.

Hatade du mig? För att jag var en påminnelse om din egen verklighet?

Orden, sagda med din missunnsamma röst när jag kom hem med mina betyg.

Flörtar du med lärarna?

Och när Tove kom. Du förbannade min klantighet, hur kunde jag bli gravid, bara så där? Så ung? Du sa att jag, vi, inte var välkomna, att du skulle få skämmas ögonen ur dig inför alla era bekanta bara för att jag inte kunde hålla ihop benen.

Tove.

Du såg aldrig åt henne. Höll henne aldrig i din famn. Hade bestämt dig för att hon var en skam, bara för att hon inte ingick i din plan eller passade in i den perfekta bild av dig och ditt liv som du försökte måla upp.

26

100904Varlik.ORIG.indd 26

10-03-25 16.54.10

Men ingen brydde sig om bilden, mamma.

Jag brydde mig om dig.

Jag ville ha din kärlek. Men eftersom jag inte fick den som liten, ville jag kanske ändå inte ha den som vuxen, och du ville inte heller ge den till mig.

Fanns kärleken någonsin där?

Vad var du rädd för, mamma? Gud ska veta att jag behövde ditt stöd när jag gick på Polishögskolan och var ensam med Tove.

Pappa kom ibland till Stockholm.

Men du vägrade.

Kvinnor ska inte vara poliser.

Avståndet växte med åren. Okärleken blev större än kärleken, utplånade den, och jag var tvungen att strunta i dig, mamma.

Jag saknar den mamma jag aldrig fick, men kan inte sörja den mor jag hade.

Gör det mig till en ond människa?

27

100904Varlik.ORIG.indd 27

10-03-25 16.54.10

4.

En elak, bränd doft i luften, säkert från byggexplosionen tidigare, skär genom luften och verkar göra vårsolen orolig.

Malin drar sig intill pappa på den stenbelagda gången utanför kapel­let, vill lägga armen om honom, ser att han helst skulle vilja vara någon annan stans.

Vinden ruskar om en ekkrona där de gröna lövknopparna alltjämt håller inne sina mer yviga gester. Jag hade rätt, tänker Malin, de till synes mest livlösa trädstammarna vibrerar av liv, överallt i staden knoppas träden.

Prästen ler, tar pappa i hand, mumlar något som Malin inte kan uppfatta. Sedan tar Malin pappas hand, och i sin andra hand känner hon snart Toves spretiga mjuka fingrar sluta sig till ett fast grepp. Janne har lommat i förväg, står borta vid sin senaste bil, en silver­färgad Jaguar av äldre modell som han fixat till, och han ser ut att vilja tända en cigg, trots att Malin vet att han aldrig rökt i hela sitt liv.

Pappa lösgör sig. Tar några steg åt sidan, och så paraderar de andra begravningsgästerna förbi och de skakar hans utsträckta hand. »Tack för att ni kom.» »Kaffe serveras hemma hos oss på Barnhemsgatan.» »Ni tittar väl förbi.»

Gästerna på Malins mammas begravning är ännu inte märkta av ålder men de börjar bli gamla och är säkert glada över att det inte var någon av dem i kistan.

Samtidigt som en svala jagar en vindpust över kapellets koppartak låter hon dem förvandlas till kollegorna på Utredningsroteln vid Linköpingspolisen. En kraftig kvinna med rödfärgat hår får bli Sven 28

100904Varlik.ORIG.indd 28

10-03-25 16.54.10

Sjöman, hennes sextiotvåårige chef som det senaste året åter lagt på sig de kilon han lyckats gå ner och åter ger ifrån sig ett stånkande ljud vid minsta ansträngning, ett ljud som får Malin att tro att han när som helst ska gå samma väg som hennes mamma.

En äldre man med flint får bli Johan Jakobsson, den utarbetade, allt igenom rekorderlige småbarnspappan som verkar trivas med radhuslivet. En solbränd gentleman får bli Börje Svärd, som rakat av sig sina slokmustascher efter det att hans fru Anna gick bort i MS för något år sedan. Börje har inte träffat någon ny kvinna, i stället hänger han sig åt sina hundar, pistolskytte och åt arbetet.

Galningen Waldemar Ekenberg, den våldsamme, handlingskraftige polisen från grannorten Mjölby, tar plats i en liten skinntorr, sönderrökt kvinna med snärtig, bestämd röst. »Jag beklagar sorgen. Men jag kan tyvärr inte närvara på kaffet.

Hon var en fin människa.»

Hennes närmaste kollega Zeke är här en vänlig farbror med skarp näsa och pliriga ögon, inte helt olik verklighetens Zeke, den med rakad hjässa, stålblick och en förkärlek för att älska med den vackra kriminal­teknikern Karin Johannison, trots att de båda två är gifta på var sitt håll.

Så är paraden av begravningsgäster slut.

De går mot sina bilar borta på parkeringen. Ingen av dem liknade Karim Akbar, den knappt fyrtioårige kurd som är chef för Lin­ köpingspolisen. Karim har kommit igång igen efter sin skilsmässa, har skrivit färdigt sin debattbok om integrationsfrågor och syns i både tidningar och tv i sina oantastliga kostymer och sitt välfriserade hår. Han har träffat en ny, en åklagare som Malin inte ens tål att se.

Hon är feg, den åklagaren, en riktig karriärist som inte ens låter dem förhöra utpekade pedofiler.

Lekar, tänker Malin sedan, mamma är död. Det här är min mammas egen begravning och allt jag gör är att ägna mig åt tankelekar.

Tove har gått till Janne vid Jaguaren.

De står ut med varandra, hon och Janne, för Toves skull.

Malin säger ingenting om någonting när hon träffar Janne. Bäst så, bäst att hålla ilskan och bitterheten och ensamheten borta genom att inte sätta ord på den.

29

100904Varlik.ORIG.indd 29

10-03-25 16.54.10

Det blir prat om Tove. Saker som ska köpas till henne, vem som ska betala vad, hur och var deras gemensamma dotter ska tillbringa sin lediga tid, sina skollov.

Träffar han någon ny?

Malin har inte märkt något, sett något, eller hört något. Hon brukar ha bra väderkorn för sådant och Tove har heller inte antytt någon ny kvinna ute i huset i skogsdungen på vägen ut mot Malmslätt.

Malin tar pappa under armen, leder honom bort mot parkeringen, frågar: »Var det många som skulle komma på kaffe?» »Alla utom Dagny Björkqvist. Hon skulle vidare till en annan begravning i Skärblacka.»

Skärblacka.

Platsen för Östgötaslättens största sopförbränningsverk. Ibland lägger sig lukten från Skärblacka över Linköping som ett stinkande moln.

Inget Skärblackamoln i dag, tack och lov.

Bara den där märkliga svaga lukten av något bränt, som av en explosion och, Malin vill inte ens tänka tanken: av bränt kött, av rädsla.

Kan den lukten komma från mamma?

De kremerar kropparna här, i en anläggning förbunden med kapellet via kulvertar och kan de ha varit så snabba att mamma redan brinner, att hennes kropp redan är omsluten av förgörande lågor, att det är lukten av mammas förbrända fläsk som sprider sig som ett osynligt spår ut i atmosfären?

Men nej.

Så snabbt kan de inte gå från avslutad begravning till kremering.

Kistan står kvar där inne, och plötsligt vill Malin springa tillbaka in i kapellet, öppna kistan och lägga en varm hand på mammas kind och säga farväl, adjö mamma, mamma jag förlåter dig, vad det nu än var som gjorde att det blev som det blev.

Men hon stannar på parkeringen med pappa.

Ser bilarna åka iväg, en efter en, slår bort bilden av kistan. I stället sätter hon på den telefon med stor display hon lyckats tjata till sig av Karim Akbar, årets enda teknikinvestering på polisen, fingrar nervöst på tangentbordet och i detsamma som telefonen får mottagning ljuder ringsignalen.

30

100904Varlik.ORIG.indd 30

10-03-25 16.54.10

Sven Sjömans nummer på displayen.

Han. Nu? Han vet att jag är på begravning, så nu måste något jävligt ha hänt, och Malin känner det välbekanta pirret, upphetsningen som hon alltid känner när hon anar och nästan hoppas att en ny och stor och viktig utredning ska ta sin början. Sedan kommer skammen, dubbel denna gång, att hon känner arbetets glädje som en befrielse nu och på det här viset.

Vem har råkat illa ut denna gång?

Några fyllon som slagit ihjäl varandra?

Ett grovt rån?

Några barn?

Flickorna, änglarna nyss.

Gode gud, låt det inte vara barn som råkat illa ut. Det går inte att värja sig mot det våldet, ondskan mot barnen. »Malin.» »Malin?»

Sven upprörd, nästan förvirrad. Men så samlar han sig. »Jag vet att jag måste ringa olägligt, men det har hänt en alldeles för jävlig sak. Någon har smällt en bomb på Stora torget. En rejäl laddning. Många rejält skadade. Kanske till och med döda. Det är ett jävla kaos och …»

Hon hör Svens ord, men vad fan är det han säger, vad säger han egentligen och hon förstår utan att förstå och munnen rör sig: »Jag kommer.»

Pappa ser på henne, hör hennes ord och han vet att hon är på väg bort till något annat, och han ser rädd ut men nickar lugnt åt henne där han står vid sin svarta gamla Volvo, som om han vill säga: »Jag klarar mig.» Men i hans blick finns också något annat, något jagat, en annan sorts känsla av lättnad som Malin inte kan få grepp om och som hon känner har betydelse. »Åk direkt till torget.» »Jag är där om fem minuter. Eller kanske tio.»

Hon trycker bort samtalet, rättar till sin svarta långklänning och rusar bort till Janne och Tove.

31

100904Varlik.ORIG.indd 31

10-03-25 16.54.10

Janne ser bekymrad ut, tittar avvaktande på henne med rynkad panna när hon småspringer mot honom, hindrad av den långa klänningen.

Måste ha sett henne prata i sin nya telefon, sett hennes arbetsjag gå igång. Är det någon från Räddningstjänsten som behövs på torget nu är det Janne.

Hur kan det se ut där?

Som i krig. Med avhuggna lemmar och blod och skrik. Janne kan det där. Rwanda, Kigali, Bosnien, Sudan. Säg den samtida oroshärd där hans behov av att visa medkänsla inte fått utlopp. »Vi måste iväg. Du och jag», säger hon och rycker tag i hans arm, och så förklarar hon vad som hänt, och Tove säger, med klar blick i sitt vidöppna tonårsansikte: »Åk ni, jag tar hand om morfar och kaffet, åk ni, det är viktigare.» »Tack», säger Malin och vänder sig bort från Tove och det känns som att hon gjort det tusen gånger förr, tusen gånger för ofta.

Pappa har kommit fram till dem. »Pappa, det var jobbet, det har hänt en fruktansvärd sak, jag måste iväg.» »Åk», säger han utan att tveka. »Kaffet blir ändå inte kul, det kan jag lova dig.»

Han frågar inte vad som hänt, verkar inte ens nyfiken.

Minuten senare sitter Malin i sin vita, nya tjänste-Golf med Janne bredvid sig.

Pappa och Tove får ta Jaguaren.

Vårsolens strålar har gjort luften i bilen het som i en ökenbunker.

I backspegeln ser Malin pappa och Tove stå på kapellets parkering.

De håller om varandra men Malin kan inte se om de gråter. Hon tror inte det, i stället vill hon inbilla sig att de hämtar kraft hos varandra för att orka erövra återstoden av dagen, och all den framtid som finns bortom den.

Janne tar ett djupt andetag, harklar sig innan han säger: »Jag har sett vad explosioner kan göra med människokroppar, Malin. Var beredd på det värsta.»

32

100904Varlik.ORIG.indd 32

10-03-25 16.54.10

足

100904Varlik.ORIG.indd 33

10-03-25 16.54.11

Fotograf: Mats Bäcker

Vårsolen skiner över Linköping och de ännu vinterbleka människor som vågat sig ut på uteserveringarna runt torget. Några svalor kretsar i skyn, färgglada tulpaner lyser från stånden och en mamma med två små barn går mot uttagsautomaten. Men plötsligt slits lugnet itu av en kraftig explosion, och Linköping kommer aldrig att bli sig likt igen.

Kriminalinspektör Malin Fors står framför sin mammas kista i Uppståndelsens kapell och försöker känna någonting. Så bryter ett lågt muller tystnaden, och snart är hon på väg till Stora torget och en syn hon aldrig kommer att glömma. Glassplitter. Krossade blommor och utspridda grönsaker. En trasig barnsko. En duva som pickar i något rött i den öronbedövande tystnaden.

Sveriges nye deckarkung Mons Kallentoft är tillbaka! Vårlik är den efterlängtade fjärde delen i den kritikerhyllade serien om Malin Fors vid Linköpingspolisen.

Sagt om Midvinterblod: »Skippa Stieg Larsson. Kallentoft är bättre!» ica-kuriren Sagt om Sommardöden: »En välskriven, suggestiv berättelse som får många av Kallentofts kollegor att framstå som amatörer» aftonbladet Sagt om Höstoffer:

Mons Kallentoft, född 1968, är uppvuxen i Ljungsbro utanför Linköping men bor i Stockholm med sin familj. Efter den Katapultprisbelönade debuten med thril­lern Pesetas år 2000 har han givit ut två omskrivna romaner och en internationellt uppmärksammad reportagebok om mat, mord och myter. Sitt stora genombrott fick Kallentoft med sin serie om kriminal­ inspektör Malin Fors. De tre första böckerna i serien, Midvinterblod, Sommardöden och Höstoffer, har hittills sålt i över 500 000 exemplar och översatts till ett flertal språk.

»Spänningsfaktorn är skyhög. En riktig deckarpärla som man helst sträckläser!» vecko-revyn

ISBN 978-91-27-11902-4

»Kallentoft aspirerar utan tvekan på titeln Sveriges deckarkung» TV4

en mA LIN fo r s deck a re

»Är det mig du ser, Malin Fors, eller är det min tvillingsyster?

Jag vet inte, jag törs inte titta efter, se resterna av det som var jag, var vi, jag och min syster.

Sex år blev vi, Malin.

Sex år.

Vad är det för ett kort liv?

Vi vill ha mer.

Kanske kan du ge oss mer liv, Malin. Och pappa, var är han? Varför är inte han här, han borde vara här och vi vill att han ska vara här, för mamma är borta i ambulansen, nästan hos oss, eller hur?

Det är ensamt och mörkt här och den blodiga vita hunden som dansar är läskig.

Ta bort hunden, Malin, ta bort hunden.

Nu går du över torget, orkade inte se kinden och ögat. Glassplittret knastrar under dina skor och du undrar hur många som omkommit.

Två barn? Två flickor, flera?

Du är också rädd nu, eller hur?

Rädd för vart den här explosionen kan ta dig. Rädd för de begär, den längtan efter klarhet som vår våldsamma och hastiga död kan sätta igång inom dig.

För att den kan få allt du vet om ondskan att dansa i dig.

Vi är sex år, Malin.

Sex år blev vi.

Sedan utplånades vi. Och du vet att vi kan utplåna dig.

Det är därför du älskar oss, eller hur?»

Omslag: Niklas Lindblad/Mystical Garden Design Omslagsfoto: Eva Lindblad/1001bild.se