9789180736824

TÄNK EFTER FÖRE Att vända en skenande utveckling

Bertil Hök

TÄNK EFTER FÖRE

Att vända en skenande utveckling

Bertil Hök

Tidigare böcker av Bertil Hök utgivna på Visto förlag: Varför verkligheten växer (2021)

Att söka fotfäste i en galen värld (2023)

TÄNK EFTER FÖRE: Att vända en skenande utveckling

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2024 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Bertil Hök

© Illustrationer och omslagsbild: Bertil Hök

Sättning: Visto förlag

Första upplagan

Tryckt i Viljandi, 2024

ISBN: 978-91-8073-682-4

1. Frågetecken

2. Tänker gör vi även när vi inte tänker på det

3. Lagom fritt, stort, sant och rätt vill jag tänka ..................

4.

5. Ett förlösande

6.

Frågetecken

Ja, den här boken handlar om oss, dig och mig, och egentligen alla andra varelser på den här planeten också. Fast ännu mer om att söka efter en Lösning med stort L på vårt gemensamma Problem med stort P, den skenande världsutveckling1 som hotar att sopa bort det mesta, inklusive alla oss människor, från planetens yta. I boken beskrivs hur det ska gå till och vad som behöver göras för att nå fram mot Problemets Lösning.

Vad menas då med orden ”skenande världsutveckling”?

Uttrycket härstammar snarare från växande skaror av forskare, analytiker och opinionsbildare runt om i världen än från mig, den här bokens författare. Frågans problematiska karaktär kan det knappast råda något större tvivel om.

Men är det ett realistiskt mål att försöka vända en sådan utveckling? Ja, och dessutom nödvändigt, argumenterar jag i boken, vars primära syfte är att hävda och försvara dessa ståndpunkter. Som läsare konfronteras du med argument för och emot. Jag försöker lägga fram dem så objektivt som möjligt för att underlätta din självständiga bedömning utan att för den skull ge avkall på mina egna slutledningar.

Frågetecken förföljer oss i boken, och min ambition som författare är förstås att försöka räta ut vart och ett av dem i tur och ordning. Jag ser stora och provocerande frågor som trådändar att tankemässigt nysta i för att om möjligt nå fram till svar och klarlägganden

som grund för beslut och handling. Men också acceptera att vissa frågor inte låter sig besvaras, att de helt enkelt överstiger den egna tankeförmågan eller kunskapsnivån. Men ändå, om vi människor tänker efter före – låter våra tankar få genomgå ett ”stålbad” innan de övergår i handling – så kan vi förhoppningsvis undvika fällan att låta vårt agerande skena i väg okontrollerat. Och därmed komma någon vart med vår tids kanske största Problem.

Det är hög tid att se sanningen i vitögat. Verkligheten tycks ha sprungit ifrån oss människor och lämnat ett tomrum efter sig. Eller är det kanske tvärtom? Är det vi som försökt springa ifrån verkligheten?

Vilka är vi egentligen? Å ena sidan förklädda, förvuxna grottvarelser, eller människor som vi vanligen brukar kalla vår sort, kapabla att lyda våra nedärvda instinkter men ofta oförmögna till fullt ut rationella beslut. Å andra sidan några slags halvgudar som tror oss behärska det mesta och har ställt oss över allt annat liv på jorden.

Till skillnad från andra arter har vi i mångt och mycket varit oförmögna att anpassa oss, att inrätta oss i den storslagna natur som planeten lånat ut till oss och andra arter sedan urminnes tider. Vi är kluvna mellan ytterligheter, både som individer och som kollektiv.

Vi kunde ha förvaltat vårt arv bättre. Vi och våra förfäder har skövlat, förstört och skändat den sårbara naturen till oigenkännlighet. Plundrat den på ”godis” för vår egen bekvämlighets skull. Vi tycks vara en art drabbad av storhetsvansinne och samtidigt utan förmåga att se längre än näsan räcker.

Blotta tanken att vi – före detta grottvarelser – har situationen under kontroll motsägs av fakta. Det räcker för oss att hålla ögonen öppna ett tag för att se. Visserligen tycks vi människor ha intagit en ledande position bland världens djurarter. Men i ärlighetens namn har konkurrensen varit begränsad. Vem hade kunnat tro att schimpanser, grisar, elefanter eller ens delfiner skulle resa sig och

1. Frågetecken

utnämna sig själva till skapelsens krona? Nej, till skillnad från oss visar de inga tecken på likartat storhetsvansinne.

Hur har vi människor förvaltat vår självutnämnda position? Krig, elände, terror, orättvisor, brott, svek, hat – och nu senast –förintelsevapen, global klimatpåverkan och massförintelse bortom all beskrivning i sin eländighet och – som det verkar – bortom all räddning. Följdriktigt framställs AI – artificiell intelligens2 – av somliga som mänsklighetens skyddsängel men som lika väl skulle kunna utgöra dess förlängda arm redo att fullborda skövlingen med världshistoriens mest storslagna självmål, det vill säga självförintelse. Något som analytiker av terrorbalans, klimatforskare, biologer, AI-forskare med flera varnat för i decennier.

Tänk om … vi i stället kunde vända den skenande världsutvecklingen till något hållbart3, det vill säga, börja hantera våra problem i stället för att lasta över dem på – eventuellt – kommande generationer. Ja, vi måste tänka om. Tänka och göra så rätt vi kan.

Cynikern kan finna skäl att ställa frågan: Hur svårt kan det vara?

Ja, frågan är provokativ och ironisk precis som den inledande beskrivningen, men vi befinner oss inte i vilken alldaglig situation som helst. Något exceptionellt måste inträffa för att vända en världsutveckling som går åt fel håll. Vi får finna oss i att bli provocerade. Kanske kommer du ändå fram till, när du läst den här boken, att frågans tonläge faktiskt kan vara berättigat.

Det är bråttom. Det tycks höra till sakens natur att allt måste ske med en rasande fart. Den nuvarande generationen grottvarelser kan mycket väl bli den sista. Det som krävs är i vissa avseenden ett sista minutens underverk, innan det är för sent. Aldrig tidigare i världshistorien har mänsklighetens existens varit hotad på samma sätt som nu, däremot har ju mänskliga underverk inträffat förr och skulle kunna ske en gång till. Eller snarare, måste ske en gång till om det ska finnas en framtid värd namnet.

Vi är inte maktlösa. Men vi måste bestämma oss: Är vi homo sapiens4, ”den tänkande människan”? Eller något annat? När det kommer till kritan är det faktiskt vi som bestämmer, än så länge ska

tilläggas, här på ”vår” planet. I alla fall över oss själva. Det ger en viss frihet men också ansvar.

Det blir sällan som vi tänkt. Stämmer det?

Det finns flera skäl till att svara ja på den frågan: Vi glömmer lätt och kommer på andra tankar. Något oväntat dyker upp. Vi missförstår varandra. Blir övertalade om att ”tänka rätt”. Eller också blir vi helt enkelt mentalt överkörda av andra med större makt.

Uppmaningen i den här bokens titel att tänka efter före kan anses ha ett visst stöd i beteendevetenskaplig forskning som under de senaste decennierna har krönts med tre Nobelpris och som jag i fortsättningen av den här boken valt att kalla ”det beteendevetenskapliga paradigmet”5. Om inte annat för att det inte ska blandas ihop med annat.

Enligt det mångbokstavliga (31 stycken, mellanrummet ej inräknat) beteendevetenskapliga paradigmet grundas människors beteende mer på ”magkänsla” och tillfälliga impulser än på förnuftigt resonerande. Det dominerande, ”snabba” tänkandet följer inte ens i beslutssituationer de rationella och logiska mönster man tidigare trott. För det mesta orkar vi människor inte tänka mer än några få tankar i taget6. Vi låter oss styras av det som för tillfället finns framför oss och underskattar okända risker. Våra tankar är sällan vare sig rationella eller logiska utan verkar ofta ha styrts av egna, tidigare upplevelser, gärna i närtid, eller ha tillkommit på något annat, mer eller mindre slumpartat sätt.

Vi tenderar att förstora upp betydelsen av våra egna erfarenheter på bekostnad av objektiv kunskap. Något fångar vår uppmärksamhet och lämnar efter sig trådar av associationer till liknande situationer eller tankar. Våra hjärnors lättjefullhet lyckas ofta få de snabbt uppkomna tankarna att bli samstämmiga7. Det som ska bli nästföljande objekt för våra tankar hänger på trådarnas styrka, det tilltänkta objektets angelägenhetsgrad, viljan att försöka styra

Frågetecken

tankarna i en viss riktning, eller att något nytt och överskuggande råkar komma i vår väg.

Detta är också något som ofta sker i samtal mellan människor. Ett yttrande ger upphov till reaktioner, positiva, negativa eller neutrala, med anknytande innehåll. En dialog uppstår med ett givande och tagande. Tankar och erfarenheter utbyts. Förnuft och känslor i en salig blandning. Trådar av följdyttringar och associationer nystas för att sedan lämnas kvar, hängande i luften eller möjligen knytas ihop till en väv. Replikskiftet blir i bästa fall ihågkommet som en helhet eller som en slutsats. Men ofta leder det inte någonstans utan faller i tysthet ner i glömska.

Då och då leder samtal till upptrissade röstlägen, irritation, anklagelser och motanklagelser i en till synes obrytbar kedja som i värsta fall urartar i våldshandlingar. ”Vinnare” och ”förlorare” kan ge rakt motsatta beskrivningar av händelseförlopp och framförda argument. Stridbara individer lyfter gärna fram sina framgångsrika samtalsepisoder som troféer. Mer passiva, lyssnande, kanske mindre verbala personer rycker på axlarna i tysthet åt dem som alltid måste framhålla sin åsikt.

Vår tankeförmåga förefaller ofta vara just det – episodisk. Den spelar upp sekvenser av händelseförlopp och vi associerar till tidigare upplevda eller tänkta episoder. Vi drar slutsatser från det som därefter sker och använder våra verktyg om orsak och verkan för att försöka styra vårt tänkande och handlande.

Det blir sällan som vi tänkt. Är det ristat i sten? Nej. Låt oss se beteendeforskarnas resultat som en möjlighet till förbättringar.

Beteende är påverkbart. Det är i princip möjligt för var och en av oss att ge förnuft och medkänsla större utrymme än magkänsla. Vi gör det – förhoppningsvis – varje dag när vi uppfostrar våra barn. Lär dem att passa tider, se och lyssna utan att nödvändigtvis tro på allt som sägs. Är det något som är påverkbart, så är det människors beteende.

Världshistorien har visat att människor är kapabla till underverk8 i sina bästa stunder. Till vardags är de allra flesta av oss goda,

kloka och vänskapliga människor, långt ifrån några primitiva grottvarelser. Framtiden kan komma att kräva det mesta av godhet, klokhet och vänskap av oss. Kanske till och med underverk.

Vad beror i så fall alla fasansfulla fall av missförhållanden på?

Att vi helt enkelt tänker fel? Att vi inte tänker alls? Kanske. Det kan finnas många anledningar. Några av dem kommer i alla fall att belysas i den här boken. Kunde vi lyfta oss själva i håret och bli en aning klokare, vore mycket vunnet.

Mittåt. Tänk efter igen. Så lätt slinker vi inte undan. Det finns försvårande omständigheter. Om det bara hängde på beteende i största allmänhet så skulle Problemet med stort P vara relativt överkomligt. Då skulle ”någon” kunna styra våra hjärnors irrfärder in på den ”rätta vägen”. Lagstiftning och rättsskipning kunna sätta gränser och vara ett effektivt verktyg genom att förbjuda och bestraffa skadligt beteende. Vi – de ”duktiga idioterna” – skulle snabbt anpassa oss till de nya reglerna.

Riktigt så enkelt är det inte. Många av oss är mer eller mindre skickliga skådespelare, och våra inre drivkrafter kan döljas. Vårt beteende stämmer inte alltid överens med vad vi innerst inne tycker och tänker. Vi kan låtsas agera efter våra övervägda övertygelser.

Låtsasbeteende kan skifta från den ena dagen till den andra beroende på vilken roll vi väljer att spela just där och då. Hur ska lagstiftning och rättsväsende kunna hänga med i de snabba svängningarna mellan verkliga och förklädda beteendemönster?

Det finns ett retligt litet ord9 som gör skillnad: attityd. Ordet uttrycker vad vi gillar, ogillar eller ställer oss neutrala till. Attityder är något som växer fram inom oss och anger våra karaktärsdrag.

Attityder gör våra reaktioner – allt mellan stormande bifall och svidande avsmak – mer förutsägbara än slumpmässiga. Sannolikt beroende på ackumulerade erfarenheter av liknande situationer, känslor, och för den delen även förnuftsmässiga resonemang.

Hur ska en skenande världsutveckling kunna vändas mot något hållbart? Inte mi� problem, säger nästan alla och återvänder �ll sina pysselhörnor. Klockan �ckar, stubintråden sprakar. Bomben är apterad.

Varför känns lösningen så avlägsen? Måste inte vi alla, e�er moget övervägande, våga ta språnget från ord �ll handling? Sä�a bollen i rullning? Hur svårt kan det vara?

I den här boken beskrivs hur en lösning på vår �ds kanske största problem skulle kunna växa fram. Lösningen bygger på en vision grundad på global samexistens och en strategi där gränsöverskridande och verklighetsförankrad opinionsbildning får världssamfundet a� agera i samförstånd.

www.vistoforlag.se