9789185453610

Viktor Johansson Kapslar

ka p s la r vikto r jo han s so n

Modernista stockholm

k a p s la r

Säg något om törsten som inte är ett vatten.

Du härmar mitt ansikte, jag ser kär ut.

Blicken blir en svans att följa till sig själv, lämna ljuset tänt och blommorna att avdunsta till en renare strålning.

7

Åskvädret planterar lågor i fårorna och vattnar.

En sådd av eld rör sig genom landet som är vårt, något blint som känner sig fram med lysande fingrar.

På biblioteket mimar du om haglet och åskan, som om det gick att tysta med kroppen.

Bryt mig som ett bröd tillbaks till sädesslagen, gör det rent. Bryt ner mig till lika delar väta och aska.

Hitta en fälla gillrad i musklerna, muskelminnet, låt mig minnas det med förlamning.

Maskar söker sig mot regnet som kobror mot musiken, vi går till branden med kniv och gaffel.

Du kan vara smaken av jord längst bak på tungan, jag kan inte veta vilka blommor fröna gör när du kysser dem i mig.

8

Vi klär upp oss och gräver i jorden, manschettknappar, cylinderhattar, silkeshandskar lysande rena, drar upp ström i starka linor att snöra korsetterna strama, göra andningen tydlig och viktig, utan att kalla det andlighet, hur mascaran understryker blicken.

Varje morgon innan vi hunnit vakna spänns elledningarna över fälten till fiolsträngar. Vi har vuxit allvetande men inte till jättar, inga böcker gror händerna till trädkronor.

Allting kommer till oss genom förstoringsglaset vänt in i pupillen upplyst, kropparna kommer rygga genom tiden, elektriska brännmaneter andas fram genom rymden, bära våra namn.

Få mig att glömma språket för nu, säg något med kroppen som inte bara är ett dummare alfabet.

9

Tungan en rot som söker fast mark.

Vi rullar ut oss i mattor över gräset, inreder rummen till egna, innergården en glänta i staden, ljus kan bryta sig in eller ut.

Husen om oss en megafon riktad mot rymden när jag viskar, orden brinner genom dina lager av kläder och skikt av himmel.

Denna sommar tärande som en vinter, svälten tvungen att äta av fettet och sedan av musklerna, av hjärtat, att jag är för svag för dina händer.

Kan varken lova mig blundad eller bunden, något ljus kan bryta sig in eller ut.

Svärtan i mina ögon drar ihop sig till vassa nålar, du får inte försöka läsa det i punktskrift. Du måste ta i mig med vantar eller fingerborgar.

10

Jag måste släppa min del av handen här.

Pappersdrakarna faller till marken i utbrunna maneter, inga barn för strömmen vidare ner i vaggan.

Regnet tar sig in och böckerna smälter över våra huvuden.

Jag försöker ta mig upp men inget finns kvar, din blick reser inga stegar, håret har vuxit långt men kastar inga rep.

Vi bor i samma stad nu, delar detta regn, men det kan inte få vara en båt, vi kan inte vända staden till ett paraply längre.

Branden smälter besticken tillbaks till ådror i berget, vi säger varandra ingenting och åskvädret återgår till mjölkpaketens bortskrapade bokstäver och datum, stumma repliker i stängda böcker. Kapitel av andra kärlekar underströmmar berättelsen som är vår, bladen väts och kan ätas, lagras i förråd till en vemodig fantasi att plocka fram när gråten är ett saknat, bärande vatten.

När månaderna går utan namn, inte kan skiljas med känsliga fingertoppar.

11

Om det är tungt så ta i med marken, ett träd ska gro i fotavtrycken till en spegelbild.

Så ska fåglarna dricka av sig själva när kronan lapar grundvattnet, så ska sjukhusen flagna klara och organen lysa i vinter med ett osynligt men verkande ljus.

Om det är tungt så ska gråten också vara en sång.

12

Säg något om jorden som inte är en rening.

Hinkar har ställts ut, regnvattnet grott till något så levande att vi måste ta i det med proteser. Sända händerna ut i rymden, en välkomstbukett av bakteriefloran.

15

Krälar på stranden som om kärleken måste börja om, förprogrammerad på nanonivå, sandkorn, mindre böcker om återvinning, hur vi tittar in i maneterna som förstoringsglas.

Du får lägga en över mitt ansikte utan att jag skriker.

Om du tittar djupt nog in i mina ögon, nod noll, syns inga ­årsringar, nollställs vi till främlingar. Jag vaknar men det är oviktigt, ingen gräns dragen mellan fönstret och utsikten, vissa saker går inte att tangera annat än med språk. Clementin dröm, apelsin utan kärnor eller urverk, överlagrade sekvenser dyker ner i en tryckkammare där det går att besöka ljuset eller lämna det.

Under frukosten förstås ingenting. Är besticken symboler. Ögonen böjer skedarna till en friare matris. Sjukhusmaten smaklös och trycksvärtan tvättad ifrån morgontidningarna. Vi är lediga, letar under badet men hittar inga ritningar att skala från huden, kromosomerna är inte våra initialer vi ristar in i sjuka träd, bär deras frukt.

16

Himlen faller i snö, en sönderriven karta över vårt förstånd.

Kristallerna självförstörande i handflatan, ögat, ett frö för rent att sättas i annat än jord, många sjukdomar bär namn efter blommor.

I en glasmonter respirerar lungorna, vackra handarbeten som bara kan vävas in i en påhittad tid, det är science fiction och kan inte tas emot av kroppen.

Hur starka muskler gör kroppen fri, hur skört fågelskelett, ärligt, jag frågar inte efter vattnet eller säkerhetsbälten.

I en ultraviolett undersökning är blod och tårar synliga som motljus, i fågelokularet, en spegel i handen krossar andra handen.

17

Lungorna går inte att vila. Fåglarna somnar i flykten.

Med blickar i form av välvilliga fingrar flätar vi ett bo av luft, luftfickor, lungor. Sänd också mig ett invärtes lugn av fåglar nedbäddade i egna fjädrar.

Jag väger mitt tunga huvud i dina händer och läser den bönen, du räknar neråt till luft, rede, andetag till vingslag.

18

Trötta armar sjunker ner i knät, famnen, hela kroppen utarmad, det som ändå bär upp är byggt i ord. Fågellyktor, prinsesskronor, pappersdrakar, prassliga lungdrakar, lampkronor, ljushuvud.

Någon vind nöter sakta minnen och monument.

Huvudmaterialet slår upp ur skallen, vinden där alla papper bläddras ut i himlen, tungblad.

Munnen också en skåra i huvudet, ett öppet sår när du hostar om kroppens blomning.

Ett arbete där händerna är material och inte redskap.

Snön faller genom teven, hämtar ett kallt sken ur mitt ansikte.

Ibland måste jag vara hjärtlös. Luften tätnar till jord, en döende frekvens som börjar sjunga, låt mig inte multna till sängjord, ett baklänges andetag.

19

I stegen blottas fossil av utdöda djur, vi är människor, kan tänka oss in i det.

Trappuppgången slocknar av sig själv, kände av att vi inte vågade röra varandra.

Mörkret en trög rök som faller från taket, fyller våning efter våning. Våra ögon buktar ut, når inte att blunda. Vi måste röra oss sakta för att inte röra upp ljus. Hemligt långsamt.

Märker fossilen simma i stenarna, spegelbilden.

Jag stryker ditt bakhuvud, varken medhårs eller mothårs. Du vrider natten rätt mot landet, tar i med ögonlocken.

Sväljningar fortsätter igenom halsen, hamnar utanför dig.

20

Molnen tunga av skorstenar och motorer sänker sig över hustaken, skrotet gnisslar fönstren som tänder mot tänder maler ner det vita med natten. Jag vaknar, kippar efter en högre himmel, att inte nåla upp fler fåglar till fångar i mina andetag.

En skada i naturen är det som sjuknar in i mig, blodet tjocknar till en utdöende släkt, olja.

Jag måste kärvt sjunga luften ur mig i en skymmande skala.

Inåt är strupen en ljus pipa, visslar sin nödsignal.

Du kan gå ner i din egen kropp som i en grav.

Kanske har varje sjukdom en speciell sång.

21

Det lättaste hjärtat svårast att fjättra.

Jag växer inte större än till ett barn.

Knytnäven lika stor i samma skala lättar i vinden, ett till ett är ritningen, vindsatt från ett vidare fönster.

Hjärtat knutet i bröstet till en rosett, en torkad ros som vittrar i det djupa andetaget när jag är på väg att säga att jag är kär i dig.

Rummet är bara ett stort fönster, släpper in mer ljus än vad som ryms.

Från sjukhuset syns inget annat än tak, landningsbanor som du säger, att mitt nya namn ska vara kakadua.

Förälskelsen upplöst blir ett frömjöl att plantera åter i det såret, upplöjda bröstet bördigt som ett fågellik kopplat till en ficklampa.

22

Om det är sjukt ska en snö av vita blodkroppar falla genom kroppen där du pekar på kartan, lungorna stötas ur kroppen som blommor ur jorden.

I vinterns sista vila ska en ensam fågel tvärt vända och börja växa inåt, burra sig in i rev av ben och dia sjukdomen vek och tärd.

Andetagen ska sträcka sig över tunnland efter tunnland av snöland.

En renare jord att odla proteserna i, att blomma av friska lungor.

23

Säg något om förlåtelsen som inte är en hand.

En andning så tung att den tar av skelettet och strömmen.

En ficklampa för att söka efter tändstickorna, spegla mig i en spegel som inte bär mina ögon.

25