9789186095390

Page 1

Mテ傍EN med Robert Bresson och hans filmkonst

Ingela Romare

Atrium



Mテ傍EN med Robert Bresson och hans filmkonst

Ingela Romare

Atrium


www.atriumforlag.se

Text © Ingela Romare 2013 Omslagsfoto ur Un condamné à mort s’est échappé av Robert Bresson Fotografier ur Un condamné à mort s'est échappé av Robert Bresson © 1956 Gaumont / Nouvelles Éditions de Films Fotografier ur Le diable probablement av Robert Bresson © 1977 Gaumont Foto på sid 15 och 31 © Ulf Berggren Formgivning Cecilia Wetzel Atrium Förlag, Umeå 2013 Tryckt hos Totem, Polen 2013

isbn 978-91-86095-39-0


Innehåll

Förord 7 Inledning 9 Ett öga som ser och ett öra som hör 13 Möte med Robert Bresson, en konstnär inom filmens område En dödsdömd har rymt 35 Möte med en film Djävulen förmodligen 71 Möte med en film


I er bok skiljer ni mellan två begrepp,”cinematografi” och ”cinema”. Vill ni berätta lite närmare om detta? För mig är filmen en skrift, ett språksystem, en alldeles egen konst­ art – cinematografi. Cinematografi är ett ord som kommer från grekis­­kan och innehåller de bägge beståndsdelarna ”rörelse” och ”skriva”. Filmen är inte – eller rättare sagt, den får inte vara – en repro­ duktion av teater, en fotograferad teater. Det jag kallar cinema är just detta: filmad teater. Man låter skådespelarna spela teater och så filmar man dem medan de spelar – en tragedi, en komedi, ett kammarspel eller vad det kan vara. Men jag menar att filmen alltid kommer att hamna i ett misslyckande som konstform när den gör detta, när den låtsas vara teater. Det genuina med teater är ju dess närvaro, dess närvaro i kött och blod. Detta kan filmen aldrig uppnå. Den blir bara en reproduktion, en reproduktion av teater. Ni talar inte om skådespelare i era filmer, utan ni talar om ”modeller”… Ja, i mitt arbete känner jag mig mer besläktad med andra konst­arter, med litteratur eller med konst. Konstnären har sina modeller – i naturen, i livet. Jag arbetar på ett liknande sätt. Jag använder människor som inte är skådespelare i mina filmer, människor ur livet, ur naturen, som inte har lärt sig att vara naturliga. Vilken absurditet för övrigt, en inlärd naturlighet! Inga skådespelare. (Ingen skådespelarregi). Inga roller. (Inget instuderande av roller). Ingen iscensättning. 16


Utan användande av modeller, hämtade ur livet. vara (modeller) istället för föreställa (skådespelare). Hur arbetar ni sedan med dem? Det är ganska enkelt. Man har spritt en massa falska rykten om mitt sätt att arbeta – att jag skulle låta dem upprepa samma fras 100 gånger tills de är fullständigt utmattade. Detta är inte sant. Jag ber dem helt enkelt att säga en mening och att försöka låta bli att tänka på det de säger. Jag kan också be dem tänka på någonting annat än innehållet i det de säger. På så sätt kan jag få dem att tala riktigt. Man får inte lägga sina tankar över det uttalade ordet. Då blir inte ordet riktigt. Det finns inget som förändrar orden så som tankar. Tanken gör orden falska. Man måste göra sig tom…? Man får inte tänka. Det måste finnas en sorts automatik. Det innebär inte att man skall vara oengagerad eller kall i förhållande till det man säger. Det innebär bara att man ska tala utan att lägga tanken ovanpå det man säger. Tanken är inte något isolerat som kommer först. När vi talar kommer orden och tankarna allteftersom. Ibland föregår orden tanken. Det är detta jag vill komma åt. Nio tiondelar av våra rörelser lyder under vanan och automatiken. Det är mot naturen att underordna dem viljan och tanken. I mina första filmer, Syndens änglar och Damerna i Boulogne­r­ skogen, fick jag kämpa mycket för att uppnå det jag ville och ändå lyckades jag inte. Till en början skulle jag göra film som alla andra. 17


Jag var tvungen att göra film som alla andra för att överhuvudtaget få göra film. Man gav mig skådespelare att arbeta med. Vi försökte verkligen tillsammans. De gjorde sitt bästa för att tillmötesgå mina önskemål, men det lyckades inte. Först med min tredje och fjärde film, Prästmans dagbok och En dödsdömd har rymt, började jag så småningom närma mig det jag ville. Du skall, med naturens varelser och ting, rentvättade från all konst och i synnerhet från den dramatiska konsten, göra konst. Hur finner ni då människor till era filmer, era ”modeller”? Det är människor som jag möter på gatan, på teatern eller på en konsert. Jag möter någon och ber honom eller henne komma och pröva, och det vill de ofta gärna. Och så har jag en mängd vänner och alla de som har deltagit i mina filmer som känner mig och som jag kan be om hjälp att finna en person, en man eller kvinna, som skall vara på det eller det sättet. Vad har ni då för kriterier när ni väljer människor till en film? Det viktigaste av allt är att personen är helt jungfrulig i förhål­ lande till teater, till att spela. Om han eller hon har spelat teater en enda gång så är det för sent. Det finns en avgrund mellan en skådespelare och en vanlig människa i livet. En skådespelare kan inte återvända till det icke medvetna, till att tala utan att tänka först. Det allra värsta är en skådespelare som låtsas, som spelar som om han inte kunde sin roll och kommer på orden i sista minuten. Han låtsas. Och att låtsas i en film, det blir mycket dåligt. Blandningen av sant och falskt ger falskt (fotograferad teater eller cinema). 18


Det falska kan, när det är homogent, ge sant (teater). I blandningen av sant och falskt får det sanna det falska att framträda, det falska förhindrar en att tro på det sanna. En skådespelare, som spelar ”rädd att förlisa” på bryggan till en verklig båt i en verklig storm, får oss att varken tro på skådespelaren, på båten eller på stormen. En film är komponerad av olika beståndsdelar, som har sin betydelse i förhållande till varandra. Beståndsdelarna är orden, rörelsen, bilden, ljuden. Ljudet är en mycket varierad och omfat­ tande del. Våra örons värld är minst lika varierad som våra ögons värld. Det är viktigt att de olika beståndsdelarna har samma utgångspunkt. De måste kunna förhålla sig till varandra. När vi använder verkliga ljud och en verklig röst är det nödvändigt att tanken inte lägger sig ovanpå rösten och förfalskar den. Det som då händer är inte enbart att man förfalskar tonen i det man vill säga, utan man förstör också relationen mellan rösten – som är falsk – och ljuden som är sanna. Därför tar jag mina modeller ur naturen, ur livet. En skådespelare är inte tagen ur livet, han är tagen ur teatern, där avsikten just är att göra någonting konstfärdigt. Det finns inget möjligt förhållande mellan en skådespelare och ett träd. De tillhör två skilda världar. (Ett träd på teatern låtsas vara ett verkligt träd.) En skådespelare, som kommer från teatern, bär med nödvändighet med sig konventionerna, moralen och förpliktelserna mot sin konstart.

19


Filmaren, filmforskaren och den jungianska psykoanalytikern Ingela Romare är en av de få som haft förmånen att besöka den legendariske Robert Bresson i hans ateljé i Paris. Efter att ha läst hans skrift Anteckningar om cinematografin sökte hon upp Bresson – som genom åren varit ytterst sparsam med intervjuer – för att höra honom berätta vidare om sin syn på filmen som konstart. Följden av mötet blev en unik djuplodande intervju som utgör en stor del av denna bok. Volymen innehåller även möten med två av Bressons mest kända filmer, En dödsdömd har rymt och Djävulen förmodligen, som Romare närmar sig i tänkvärda essäer som även öppnar vägar in i hennes eget berättande, där hon under femtio år i film efter film berättat om människans villkor och hennes inre styrka och mod.


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.