Issuu on Google+


Vargkvinnan Mellan ljus och mörker vilar tiden Jag mötte mig själv i gryningens labyrint när jag sökte gudars boning

Leif Fermskog


Förord Jag sitter på min kammare, klockan är knappt sju. Nattsömnen har varit god efter att äntligen ha färdigställt min roman om livet efter det småländska bondeupproret med Nils Dacke i spetsen. Vissa dagar när jag öppnade min dator visste jag inte alls vilka vägar historien skulle ta, men plötsligt skrev jag lika fort som tanken flög, det var som om fäderna stod bakom ryggen på mig och dikterade. Jag föddes i Småland strax efter världskrigets slut i en by som heter Marhult, där vissa delar av romanen utspelar sig. Den urgamla träkyrkan i Granhult med de mossbelagda gravstenarna stimulerade fantasin tillsammans med skrönor om humor och nöd. Det har känts bra att, med fantasins hjälp och åtskilliga historiska fakta, få ge utlopp för hur livet kan ha tett sig efter det att bönderna blev krossade av en armé på runt tio tusen legoknektar, de flesta yrkessoldater från Tyskland. Vad som har förvånat mig, är att så lite är skrivet om bondeupproret i de källor som borde belyst ämnet på ett historiskt sakligt sätt. Dackefejden är det i särklass största bondeuppror som har drabbat vårt land, med en nästan helt ödelagd landsända till följd. Enligt Vilhelm Moberg tog det gott och väl hundra år innan Småland reste sig ur askan från förnedringen. Det finns smålänningar som fortfarande väntar på en historisk upprättelse. Under normala förhållanden hade en kung nöjt sig med att krossa dem han kallade ”De upproriske nere i Småland”. Men inte Gustav Eriksson. Namnet Vasa bar han inte under sin levnad, det tillkom långt senare. Nej, han ville krossa alla och allt levande. Det hjälpte inte att de bad för sina liv och lovade svära honom trohet. Alla skulle dö, alla som hade deltagit i folkresningen, och det hade i stort sett alla gjort, därför var det fritt fram för knektarna att skövla, mörda och bränna efter behag. Och det gjorde de av hjärtans lust, glatt påhejade av fogdar och andra kungatrogna som fick ett gyllene tillfälle att berika sig. De beslagtog gårdar och egendom och hade rätt att döda alla som ifrågasatte något. Alla som tog sin tillflykt till skogarna betraktades som fredlösa och kunde saklöst dödas.


För den som ville överleva återstod endast att fly till skogs. Följa djurstigarna in i den annars ogenomträngliga skogen dit varken fogdar eller knektar vågade sig. Några gjorde så, de skapade sig nya liv. Svedjade ny mark och levde av det naturen gav. Det påstås att fem procent av mänskligheten inte går att utrota, de som i vissa kulturer kallas vargmänniskor. De ger sig aldrig och överlever. Om du eller jag tillhör de procenten vet vi inte, det är först när vi tvingas att balansera på knivseggen, mellan liv och död, som vi får svar. Det är om sådana människor min berättelse handlar. Hur de med hjälp av stark gudstro och oerhörda mentala och kroppsliga krafter lyckades överleva och starta om. Bygga upp en ny tillvaro med nya strukturer. När jag började skriva min berättelse var det tänkt som en novell men nästan omedelbart var det som om historiska gestalter trädde fram ur dunklet och ville berätta sin historia. Huvudpersonerna i min berättelse är uppdiktade och har bara sin förebild i min fantasivärld. Det oerhörda folkrättsbrott, som denne despot till kung gjorde sig skyldig till, har aldrig belysts riktigt i historieböckerna, enligt min mening. Gustav Vasa har i stället hyllats som en landsfader, en folkhjälte, som enade landet. Han har omgetts av en personkult inte olik den som omgav Josef Stalin och som ännu omfattas av miljoner människor, trots att det inte är någon hemlighet att Stalin är en av historiens värsta massmördare. Enligt min mening är Gustav Vasa vårt lands största despot, som bara finner sin like i Saddam Hussein och andra massmördare i mänsklighetens historia. Skidtävlingen mellan Sälen och Mora som bär Vasas namn är nog ganska träffande, nog innebar det blod, svett och tårar att med livet i behåll ta sig igenom hans regeringstid. Nu fattas bara att man i Ryssland skulle skapa en motsvarighet som Stalinrännet eller att tyskarna skulle skapa ett maratonlopp som Hitlermaran. Torslanda i Nådens år 2012 Lars Fermskog


1 Det var i Nådens år 1559. Vintern hade varit ovanligt kall. Snön låg fortfarande alnsdjup i skogen och mer till vid stengärdsgårdar dit nordan hade drivit den. På gärden och öppna platser var det nästan rent. Vinden hade gått fram med en jättelik kvast och sopat bort snön från det som en gång var åkrar och betesvallar. I skogskanten tappade den kraften och lättade sin börda. Där låg den nu i gulbruna drivor och väntade på dagsmejan. Först skulle den göras kornig och grov som salt, innan den förvandlades till gulbrunt smältvatten. Uppför branten vid Blåberg stretade Blända på genom snårskogen i den djupa snön. Ivrig att nå toppen innan kyrkklockorna ringde i Lenhovda och Granhult. Benlindor och kjolar var genomblöta av plumsandet i snön. Skohöet var halkigt och kändes som ett våtvarmt omslag runt fötterna. Snårskogen glesnade ju närmare toppen hon kom och ersattes av enstaka tallar. En och annan ståtlig gran sträckte sig mot skyn på sydsidan. Snödjupet avtog ju närmare toppen hon kom. Knöten var rensopad och urberget blottat. Den gamla offerplatsen var blankslipad av inlandsisen och översållad av fädernas skålgropar. Bergstoppen liknade en sovande jättebjörn i vårsolen. Nära toppen på ett stenblock satt den halvtama vargen som hon hade döpt till Urax. Han var alltid med henne men höll sig på behörigt avstånd när hon vandrade runt i skogarna. En årsgammal valp, som tveklöst hade flockens uppdrag att värna om henne. Urax hade också en vän, en bror från samma kull, de var till förväxling lika men han var mer skygg och syntes bara till då och då. Antagligen var det så att även han ingick i vargflockens strategi att värna om hennes väl och ve. Ensamheten vid berget hade gjort att hon ibland kände sig mer som varg än som människa. På bergstoppen vid den gamla offerplatsen satt ett hästkranium på en påle, vajande i vårvinterns lätta bris. Det hade antagligen varit där sedan urminnes tider och fanns där när Blända kom dit för arton år sedan. Förfäderna hade använt sig av den till besvärjelser mot fiender och trolltyg i samband med vården av de avlidnas minne vid 


skålgroparna. Kraniet var vitt av ålder och vred sig som en vindflöjel dit vinden blåste. En korp seglade runt berget i vida svängar och satte sig slutligen på skallen och hackade på det vita benet. En annan korp slog sig ner i den högsta tallen ett pilskott bort. Det var ett gott tecken, tyckte hon. Korparna lyfte när hon närmade sig. Gjorde en vid sväng över berget och slog sig åter ner i ett närbeläget träd för att betrakta hennes förehavanden. I detsamma hördes klangen från kyrkklockorna över nejden. Blända greppade pålen med båda händerna och riste den så skallen guppade upp och ner medan hon uttalade förbannelser mot Kung Gustaf Vasa och hans hemska anhang. – Må er gikt och edra plågor bli sjufalt värre än alla andras. Må ni och er avkomma försmäkta i vansinne. Må era själar brinna i helvetets lågor, upprepade hon gång på gång med andra besvärjelser som för tillfället föll på läppen. Hon skakade skallen våldsamt under hela klockringningen för att utnyttja möjligheten att föra ut budskapet så länge det bars av ringningen. När den sista klangen rullade bort över skogarna tog hon fram dolken, ristade en runa i pålen. En hemsk en, hon rös när hon nuddade den med blicken. Men hon visste att den bet. Efter avslutad andakt följde hon sina egna fotspår tillbaka nerför berget genom snårskogen, över Alsterån tillbaka till värmen i backstugan. Stugan syntes knappt där den låg delvis nergrävd i en gruskulle. Den höll värmen bra, särskilt nu när den var täckt med två alnar snö. Hon ställde järngrytan över elden och bättrade på soppan med några småfiskar som var dagens fångst i mjärdarna. Benlindorna rullade hon av och hängde till tork. Fothöet kastade hon på elden och satte fötterna på en av fotstenarna som hon hade ställt i spiskanten innan hon gick till förrättningen på berget. Nöjd med dagens ritual dåsade hon i spisvärmen, tänkte på svunna tider. Det var artonde året nu som hon hade hållit sig undan i de djupa skogarna. Hon flydde ut i vildmarken som många andra för att klara livhanken. Bagges skändligheter hade inga gränser efter slutstriden. Inte ett hem lämnades orört, knektar och fogdar fick härja fritt. Barn och gamla plågades tills de berättade vem som försåg dem med mat och var deras välgörare bodde. De som spårades upp dödades omedelbart om de gjorde motstånd. Annars togs de med till offentlig avrättning som varnande exempel. De mer namnkunniga dackemännen avrättades 


i Kalmar till allmän beskådan. De mindre kända hängdes eller halshöggs vid Skarpåsen. Dessa svåra minnen plågade henne dag och natt i kojan vid Alsterån. Hon försökte förstå men all logik föll samman i ett virrvarr av tankar. Kriget mot kungen var inte svårt att förstå, det var oundvikligt. Alla människor har sin yttersta gräns när valet står mellan att ledas till slaktbänken eller kämpa för livet. Men varför ville kungen utplåna dem, varför skulle de förföljas, mördas långt efter att bondehären var krossad? Varför hjälpte det inte att be om nåd och att svära kungen evig trohet? Varför lät han tyska legoknektar härja fritt, mörda, våldta och plundra efter behag? Frågorna red henne som en mara dag och natt men gjorde henne samtidigt till en överlevare, en vargmänniska som gör det hon har tänkt, när väl beslutet är fattat. Hon var nyss fyllda trettio och hade levt med Uhlve i fem år på torpet Häggemåla, när kriget bröt ut. Stor och stark som sin far, sas det när hon röjde ny mark och bröt nya tegar. Rullade bort stenarna till röset lika lätt som Uhlve gjorde. När inte sysslorna på torpet var överhängande, tävlade de i prickskytte med armborstet. Ibland gick de på orrjakt vid mossarna runt Hältekärr. Blända var den styvaste skytten av de två. Flink i nävarna till att ladda om var hon också. Kom hon bara hundrafemtio alnar från orren, bommade hon aldrig. Sedan kom kriget, det oundvikliga hemska kriget som ingen ville ha utom kungen. Han tvingade fram det genom omöjliga skatter som ingen kunde betala. Folk drev sina oxar till danska sidan och sålde dem där till dubbla priset mot vad kungens män betalade i Kalmar. Den lönsamma gränshandeln gick inte att stoppa och den långa gränsen kunde inte bevakas mer än vid vissa övergångar. Därför belades alla med omöjliga skatter. Även de som inte handlade med oxar och timmer tvingades betala mer i skatt än de förtjänade. Fogdarna krävde in pengar på försäljning som aldrig hade ägt rum. Snart kunde ingen betala. Bönderna blev skinnade in på bara kroppen. Allt vad gårdarna ägde av djur och lösöre beslagtogs för obetalda skatter. Folk tvingades att välja mellan att svälta ihjäl och kämpa för livet. Uhlve blev ett av krigets första offer. Han var en av de få som var läsoch skrivkunniga. Därför fick han det tvivelaktiga nöjet av socknarnas bönder runt Älghult att försöka förhandla med fogden i Alstermo. Förhandla om uppskov med skatter. Uhlves uppdrag var också att försöka övertyga fogden att ingen födde upp oxar eller skrädde tim


mer till försäljning längre, att all gränshandel hade upphört. Det gick med förlust att sälja till kungens uppköpare i Kalmar, därför hade produktion av de gamla saluvarorna upphört. Gårdarna hade återgått till självhushåll, därför fanns ingen skatt att hämta. Uhlve skulle försöka förmå fogden att återlämna beslagtagna gårdar. Få honom att inse att utan boskap och utsäde blir det inga skatter alls. Uhlve hade sina aningar när han gick till mötet. Jag undrar egentligen vilka order fogdarna har fått av kungen. Är det skatt han är ute efter handlar han helt fel. Något annat ligger antagligen bakom, men vad. Jag är djupt orolig för oss och framtiden. – Händer det mig något är det bättre om du flyr till Danmark omedelbart, sa Uhlve när han lämnade torpet. – Nej, aldrig att jag lämnar torpet, som vi har slitit så för. Skatten har vi betalt och mer till. Går du obeväpnad till fogden, kan det väl ändå inte vara någon fara. – Du har nog rätt, Blända, en obeväpnad rör de inte. Men jag vill inte att du ska vara ensam vid torpet medan jag är borta. Bär med dig mat och våra armborst till kojan vid kärret, stanna där tills jag kommer tillbaka. Fogdens patrask kan ju få för sig saker och ting när de vet att du är ensam hemma. De lämnade torpet i gryningen. Blända gick mot kärret medan Uhlve vandrade mot Alstermo. Blända skulle vara framme vid kojan när solen stod som högst medan Uhlve skulle använda det mesta av dagen även om han gick i rask takt för att hinna till fogdens gård före skymningen. Vad som hände vid mötet med fogden eller hans livvakt är det ingen som vet. Det enda man vet är att Uhlve aldrig återkom från det mötet. Kroppen hittades i Alsterån vid dämmet i Flygsfors en vecka senare, svårt sargad av svärdshugg. Folk rasade, alla visste att Uhlve hade varit obeväpnad och alltid fridsam till sinnet. Fogden höll sig undan och någon förklaring från det hållet kom aldrig. Det tisslades och tasslades om att straffa fogden genom att bränna ner hans gård. Prästen Tord i Älghult fick anstränga sig till det yttersta för att lugna ner folket i bygden. – Vi vet ju inte om fogden ligger bakom, det kanske är rövare som har gjort det. Alla tyckte det lät ihåligt. Du tror ju inte ens själv på det du säger, sa man. Vem skulle mörda Uhlve, han hade inget med sig som var värt att stjäla. Han bar inte ens vapen, kläder och stövlar hade han på sig när han hittades. Rövare hade i varje fall tagit stövlarna. 


Några veckor senare startade kriget. I höbärgningen vid midsommar hade folk fått nog. Ursinniga gick de man ur huse med högafflar, liar och vad som stod till buds. Fogdarna skulle återlämna det de stulit, annars blev det krig. En del fogdar blev rädda och flydde hals över huvud. De allra värsta plundrarna såg till att sätta sig i säkerhet när de förstod vad klockan var slagen. Andra, de som var något resonabla, stannade kvar på gårdarna i tron att de skulle kunna tala med bönderna, förklara att de bara hade handlat på kungens order. Ingen lyssnade på dem trots att de bad för sina liv och bedyrade att de egentligen var på samma sida. De flesta blev ihjälslagna, det räckte med att någon hävdade en oförrätt, sant eller ej, för att bilan skulle falla. Bönderna återtog vad de ansåg vara deras innan de brände gårdarna. En del tjänstefolk som fogdarna hade gjort livegna befriades, andra drängar dödades om man ansåg att de hade gått fogdens ärende utan tvång. Det blev så som Dacke några år tidigare hade förutspått. Det de flesta hade förfasats över. Alla hade deltagit efter förmåga, låtit sig eldas på av dem som skrek högst och följde med strömmen. Många hade blivit ihjälslagna, fogdedrängar som kungatrogna, även om de gjorde avbön och bad om nåd och förbarmande. När rätten var skipad och inga mera fanns att ta ut hämnd på, var det många som föll i gråt i förtvivlan när de insåg vilka illgärningar och skändligheter de hade deltagit i. Någonstans blir måttet rågat, försvarade en del sig med, fast åtskilliga led svårt av dåligt samvete när de insåg vidden av sina handlingar, som de aldrig trott sig kunna delta i. – Nu måste väl ändå kungen förstå att vi inte kan pressas mer, att vi är helt utarmade till både kropp och själ. En del, några av de mest klarsynta sa, nu har kungen fått oss dit han vill, nu är det ingen väg tillbaka. En del skakade av ångest och rädsla, andra fick stål i blicken och växte minst två tum när de skrek ut sitt kungahat. Blända höll sig för sig själv hemmavid på torpet och skötte de dagliga sysslorna, helt förkrossad i sorg och saknad efter Uhlve. Det hade bara gått ett par veckor sedan Uhlves begravning och sorgen var alltför stor för att hon ville beblanda sig med andra människor. Kommande söndag hade hon dock tänkt sig ett kyrkbesök. Sätta en bukett sommarblomster på Uhlves grav, lyssna på Tords predikan, om han möjligen hade någon tröst att ge. Det var tunga steg den söndagen då hon gick till kyrkan. Blommorna till graven plockade hon efter vägen, fler och fler slöt upp vid hennes sida efter kyrkvägen och alla hjälpte till att plocka blommor medan 10


de talade om det kommande kriget och hemskheterna som hade varit. En del med ångest och skräck i blicken, andra med återhållen kaxighet. På kyrkbacken var diskussionerna högljudda. Tord uppmanade sockenfolket att stilla sig, men få ville lyssna. Det talades om en bondeledare som hette Nils Dacke. Han var född storbonde från Vissefjärda men var sedan några år förvisad till torpet Flake vid Lyckeby å. Han hade dömts till döden för några år sedan men straffet omvandlades till böter, som släkten på båda sidor gränsen hjälpte till att betala. Det var honom folk ropade på och man hänvisade till honom under brandtalen på kyrkbacken för att lägga tyngd åt sitt budskap. Men det var få som hade träffat honom. Ibland dök han dock upp som från ingenstans på marknader och dylikt, höll ett kort anförande och försvann lika spårlöst som han hade kommit. Ibland tycks han ha varit på flera ställen samtidigt, hur det nu hade gått till. Dacke framstod mer och mer som den självklare ledaren. Han hade erbjudit sig att leda folket i kampen mot fogdeväldet, det var alla förvissade om. – Vårt krav är att få tillsätta egna fogdar, vi ska också ha tillbaka det katolska i våra kyrkor, var hans stora budskap. Mer än så visste ingen och det var nog för de flesta, inte minst Tord som hade skrivit några budkavlar om detta på Dackes uppdrag. Blända deltog inte i samtalen och undvek de större folksamlingarna, lyssnade bara förstrött på det hon råkade höra, som om det inte angick henne. Hennes värld var krossad och livet kändes meningslöst. När folk blev för påträngande drog hon sig till graven där ingen störde henne. Hon orkade inte bära mer bekymmer än sina egna. Uhlves ord gnagde i henne. Fly till Danmark om det händer mig något. Hon stod vid ett vägskäl, kanske livets största. Tord hade ofta talat om livets vägskäl under sina predikningar; att det alltid krävdes den största eftertanke för att välja den rätta vägen. Alla människor kommer till livets vägskäl, ofta händer det när man minst anar det. I en del riktningar kan man skönja ljus i fjärran, men var inte säkra på att det är den rätta vägen ändå, sa han. Det krävs alltid eftertanke för att välja rätt, har man väl slagit in på en väg är det nästan omöjligt att vända tillbaka. Dessa ord gnagde i henne, att välja den rätta vägen. Uhlves ord, fly till Danmark, kändes inte rätt. Uhlve var klok, men vad var det han egentligen menade? Att hon skulle fly undan och sätta sig själv i säkerhet, menade han det eller var det bara i omtanke om hennes liv som han sa så? Nej, fly från allt, det gick bara inte. Kroppen kanske 11


skulle räddas men själen skulle inte följa henne. Den skulle stanna kvar i skogarna runt Älghult och Uppvidinges alla socknar. Därmed var en riktning i vägskälet avstängd. På kyrkbacken var det fullt med folk, alla pratade högljutt i små och stora grupper. Någon ropade: – Dacke, Dacke. Fler och fler fyllde i och snart skanderade de flesta hans namn. De hötte med högafflar och liar i luften och eldade på varandra. Åtskilliga var beväpnade med armborst och slaktarknivar. De flesta var upprörda till vansinne och drev varandra till utfästelser om att skära halsen av alla kungatrogna, att hellre dö för friheten än att leva i armod på knäna. Tord gick runt, sträckte armarna mot skyn för att lugna, men ingen ville lyssna. Först när han klev upp på kyrkomuren, och röt till, lyssnade de. – Hur i helvete ska ni kunna kriga mot kungar och fogdar om ni rusar runt som skållade råttor och gapar som istadiga kärringar? Lyssna på Nils Dacke först innan ni störtar er själva i fördärvet, hör efter hur han har tänkt sig. Länsman och jag är på er sida men om ni skadar någon oskyldig har ni inget förbarmande att hämta vare sig hos mig eller hos länsman. Då är ni inte bättre än fogdarna. En del av er har troligen redan oskyldigt blod på händerna, dessa oskyldiga ska gottgöras nu så gott det går. Antagligen är det så att rejält folk kommer att få lida för era illgärningar om inte brushuvudena bland er stillas. Att det stundar krig är väl alla förvissade om. Kungen kommer att utkräva hämnd och det vi minst behöver då är en massa virrhjärnor. Därmed tystnade Tord och folk samlades åter i mindre grupper för mer lågmälda samtal. Fler och fler människor anlände till kyrkan tills långt in på kvällen, även folk från andra socknar anlände. Eldar tändes både på kyrkbacken och vid sjön. En kvinna kom ridande på en oxe och samtalade länge med Tord och länsman. Blända kände henne inte, men hon förstod att kvinnan rönte den största högaktning. Efter samtalet red hon bort mot Lenhovda lika stillsamt som hon hade kommit. När hon red ut genom pilträdsallén stämde kvinnorna upp med en hymn till hennes ära. Vid kyrkporten vände hon oxen mot den församlade skaran och sträckte armarna mot himlen. I den vänstra handen hade hon en märklig stav översållad med krumelurer och i den andra hade hon ett armborst. Hon satt så en stund och såg mot stjärnhimlen medan hymnen klingade ut. Sedan vände hon åter oxen och red sakta bort. Stämningen blev helt 12


annorlunda och sinnet tycktes som förändrat hos folk. Det höll i sig hela kvällen. Vid lägereldarna förflöt natten nästan som i ett förtrollat högtidligt tillstånd. Någon predikan blev det inte. Det var mer angeläget att planera för kriget som närmade sig med stormsteg. Efter allt som hade hänt framstod kriget som oundvikligt och helt omöjligt att komma ifrån. – Ingen av oss kan något om att föra krig, sa Tord. Men det troliga är väl att kungens män vill tränga in i våra byar och döda oss. Därför ska vi fälla träd till långa brötar så ryttarna inte kommer fram. Där ska vi ligga i små grupper och döda så många knektar som möjligt med våra armborst. Varken jag eller länsman kommer att vara med ute i skogarna därtill är vi alldeles för gamla, vi skulle nog bara vara till hinders. Men vi finns här vid kyrkan eller dess närhet och gör det vi kan. Alla bugade vördnadsfullt mot Blända när hon släntrade över kyrkbacken mot Uhlves grav. Ett kors av ek prydde redan graven. Någon hade gjort en krans av lingonris och hängt på korset. Uhlves namn var ännu inte inristat. – Det hinns med när tiden är rätt, sa Tord, bättre att graven inte blir skändad. Alla vi som kände och högaktade honom vet ju var han ligger. Hon satt vid graven länge, långt efter det att månen hade gjort sin vandring på himlavalvet och eldarna hade brunnit ut i dagningen. Minnen från barndomen och ungdomstiden kom nära henne, som om det var i går. Hur roligt de hade haft vid Älgasjön med alla vännerna när de lärde sig att simma och meta abborre, som de stekte på glöden. Om kojorna de byggde i skogarna, hur de gick på jakt och lärde sig skjuta med armborst. Alla dessa minnen blev påtagliga, hjärtskärande, nära nu när hon satt ensam vid Uhlves grav. – Tack för den tid vi fick, Uhlve, viskade hon, men vad gör jag nu? Giv mig ett tecken, råd mig, visa mig vägen. Fly vill jag inte och kan inte, då känns din död meningslös. Vad menade du, Gud, när du slet Uhlve ur livet, vilket är ditt budskap?

* Hon väcktes ur drömmarna av en spillkråka som hamrade på en tall i närheten. Elden hade falnat till glöd. Hon lade på några klabbar och fyllde kåsan med fisksoppan, som värmde både kropp och själ. Däst och nöjd gick hon till slafen för att samla kraft inför dagens jakt. 13


Leif Fermskog Författaren föddes i Småland strax efter världskrigets slut i en by som heter Marhult där vissa delar av romanen utspelar sig. Den urgamla träkyrkan i Granhult med de mossbelagda gravstenarna lockade fantasin liksom att lyssna till skrönor som rymde både komik och nöd. Efter skolgång blev Leif Fermskog snickarlärling med avbrott för två årskurser på Oskarhamns folkhögskola. Efter värnplikten följde FN-tjänst på Cypern. Därifrån genomgick han polisskolan i Stockholm. Han fick tjänst i Göteborg och stannade kvar där till sin pensionering 2011. Noveller och poesi har skrivits för byrålådan men med planer på publicering när skrivandet kunnat bli ett heltidsnöje. Så är det nu och ett första resultat av detta är Vargkvinnan.


Berättelsen om Vargkvinnan är en skröna i gränslandet mellan fantasi och verklighet, byggd på en väv av historiska fakta. När Gustav Vasa hade krossat Nils Dacke och bondeupproret startade han ett exempellöst utrotningskrig mot bondebefolkningen i Småland. Tyska legoknektar och fogdar fördrev och mördade och beslagtog böndernas gårdar långt efter det att upproret slagits ned. Berättelsen om Blända, hennes två halvtama vargar, stridskamrater och vänner är fiktion men alla byar och gårdsnamn finns i verklighetens Småland. Några av de starkaste kämparna i bondehären flydde till skogs, ”vargmänniskor”, som överlevde för att i sinom tid utkräva rättvisa. Vargkvinnan är en dramatisk och mycket underhållande berättelse om Blända och hennes landsmän och -kvinnor i de djupa småländska skogarna. Vi får följa henne i det som är hennes vardag som fredlös och upprorsledare till de slutliga och blodiga närkampsstriderna med tyska legoknektar, på liv och död...


9789186033767