Issuu on Google+

Dy Plambeck Översättning Fredrik Ekelund Albert Bonniers Förlag

Gudfar


Spitfire


Miss Wet T-shirt-tävlingen var i full gång på 4ever2wheelträffen. Kvinnor i trosor och vita t-shirtar gned sig mot en påle på scenen, medan män sköt på dem med vattenpistoler. Kvinnorna tog av sig sina våta, genomskinliga t-shirtar, lirkade av sig trosorna och dansade vidare. Det var juni 1976, de ljusa nätternas tid, sent på kvällen, och molnen var spridda över himlen som ett bomullsfält men det var långt ifrån mulet. Sommarsolen drog sina gula, röda och orangea färger genom molnen och fick allting, tälten, träden och motorcyklarnas ramar att lysa rött. Och bort över fälten och skogen: orangea och gula nyanser. När Uffe såg det gick han ut ur konserttältet. Trots att han inte drack ville han köpa en omgång. Himlen och tältplatsen, det var som om Uffe hade satt på sig ett par solglasögon med gula glas. Han stannade till och stod kvar 5


en stund och lyssnade på sädesärlornas kvittrande, innan han gick bort mot baren. Han var tjugotvå år, en liten flaggstångssmal man, som levde på grön paprika skuren i skivor och marijuana, och som ständigt var klädd i sin svarta läderjacka, cowboyvästen med ryggemblemet MC Spitfire och sina jeans, som var insmorda med torkade spyor och skit. Uffe hade själv skitit på byxorna, det var en del av uniformen, han hade doppat dem i olja och pissat på dem. Han hade inte råd med läderbyxor, men piss och olja var den perfekta, alternativa isoleringen. Spitfire hade kört runt på platsen som om de vore korsriddare och King Kong på en och samma gång, när de kom till träffen tidigare på dagen på sina choppers med förlängda framgafflar, höga styren och låga sadlar. Varje motorcykel var byggd så att den passade precis till den som satt på den, så som det skulle vara. Det fanns inte två som var likadana. Spitfire var deras bågar, man och motorcykel var en och samma person. Det gick inte att jämföra med nåt att köra mitt i flocken. Inte för Uffe. Suget i magen, när alla i Spitfire startade sina motorcyklar samtidigt, ljudet, det djupa mullrandet när de låg lågt i svängarna gav 6


Uffe en känsla av styrka. Han körde bakom Allan, vicepresidenten, som hade röda, fastsydda vingar på sin väst. Dem fick man i Spitfire när man slickade en flicka som hade mens, de svarta vingarna när man slickade en neger. Pauli, presidenten, hade fått båda vingarna samtidigt. Spitfire skulle vara tillsammans på vägen, tills den inte längre låg framför dem. Det sa Uffe till sig själv. Och han trodde på det. I öltältet blandade en ung kvinna groggar och serverade stora fatöl, Faxe Fad, en ensamstående mamma kanske. I vilket fall som helst hade hon tagit med sig sin son. En treårig pojke satt vid bardisken och körde med sin grävskopa genom högen av marijuana på disken. Titta, sa han till Uffe, jag gräver! Uffe hade aldrig tänkt på sig själv och sin far som ensamma. Tvärtom. Den gången när Poul hade haft en flickvän, hade Uffe trängt sig mellan henne och Poul, när de satt i vardagsrummet på Vennemindevej och höll varandra i handen. Han pressade och skruvade sina lår och sin stjärt, tills han lyckades skilja faderns och flickvännens lår från varandra och komma ned i soffan. I samma ögonblick såg flickvännen över huvudet på honom, på Poul och sa: Nu ska väl Uffe strax i 7


säng? Vem, jag? sa Uffe genast, neeej, och så sträckte han ut sina ben över Pouls knän. Han bökade och pressade, tills flickvännen reste sig ur soffan och Poul kunde sträcka ut sina ben över hans knän och lår och så satt de, i var sin ände av soffan och kliade varandra under tårna. Uffe fick sina öl och gick tillbaka över platsen för 4ever2wheelträffen. Han försökte att bara andas genom munnen. Dagarna med högt stående sol hade gjort buskagen knastertorra och de var fernissade med ett lager av urin, vars lukt stack Uffe i näsborrarna med sina ammoniakångor. Dammet låg inte kvar på marken utan virvlade upp framför honom i stora rödbruna moln och spred en lukt av piss och varm, avslagen öl över platsen. Uffe gick förbi matbodarna, Harrys tatueringstält och bodarna med krimskrams: nyckelringar, halsdukar och knappar med bågar på. Hela platsen var stor som en fotbollsplan. Bakom den låg fältet, där motorcykelklubbarna hade slagit upp sina tält. Hundratals människor från sju, åtta olika klubbar möttes på 4ever2wheelträffen varje år.

8


En kille från Galloping Goose kom fram på scenen med Miss Wet T-shirt-vinnaren under armen, sam­ tidigt som Uffe gick in i konserttältet. Han räckte över var sin öl till Pauli och Allan. De stod snett framför scenen och tittade upp på vinnaren. Hon hade en plastkrona på huvudet och gräddskum i mungipan. En gång i tiden skulle Uffes pappa ha gift sig. Bröllopet var klart, brudklänningen inköpt, tårtan på plats. Uffe och Poul satt i köket och tittade på de veckade marsipanrosorna på tårtan. Väggklockans eviga tick, tack ingav Uffe en känsla av att tiden gått i stå, tick, tack, tiden gick och flickvännen kom inte. Så de åt upp tårtan själva. Den smakade väldigt gott. I grund och botten var Uffe lättad, glad och lätt som en ballong, även om hans pappas sorg, som satt lika stramt på honom som hans skräddarsydda kostym, gjorde honom yr, och pappans gråt smittade av sig på honom. Så fort han grät, gjorde Uffe det också, mest för att Poul hade denna saknad i sig.

* Fältet, där klubbarna hade slagit upp sina tält, var inte ett platt, fyrkantigt fält av det slag som drar en ned i jorden så att man får en känsla av att sjunka, det slut9


tade ett bra stycke. Uppe på toppen av den ena sidan låg en kyrka med vitkalkade väggar och rött tegel, en typisk landsortskyrka utan nåt märkvärdigt över sig. Trots det kunde Uffe inte ta ögonen från den medan han kissade. Kanske var det vallmon på fälten, den häftigt röda färgen i det gröna landskapet, en syn som var så överrumplande att Uffe blev bedrövad av den. Naturen satte honom helt ur spel och ingav honom en känsla av att han inte hade nåt att göra på jorden. Kanske var det den lössläppta livsglädjen i den bruna labradorens rörelser, när den sprang runt efter sin pinne på marken, eller hundens ägare, en äldre kutryggig man, som hade sjunkit ihop, som om livet hade slagit honom i huvudet med en hammare. Kanske var det han som väckte nåt inom Uffe, nåt som han flera år senare kom att definiera som en saknad, när han såg kyrkan. Uffes pappa hade bytt ut låset och ställt hans saker i ölbackar i trappuppgången en dag när han kom hem. Han var arton år, pappans två kungspudlar hoppade upp mot insidan av dörren, och nu var hans pappa död. Leukemin hade ätit sig genom labyrinten av blodkroppar i hans kropp, men han hade varit på gott humör när Uffe besökte honom på sjukhuset. Han hade 10


skrattat och sagt: Uffe, när jag dör och man uppkallar en plats efter mig, hoppas jag att det blir en återvinningsstation! Det blev ingen plats som uppkallades efter Poul, ingen kände honom, och bilden av hans kropp när Uffe drog täcket åt sidan satt fortfarande kvar på Uffes näthinna, den spensliga kroppen, inte större än ett barns, en tolvårig pojkes, och det alltför stora huvudet. Uffe drog upp gylfen och gick tillbaka mot Spitfires läger. Klockan var 07.45, och en halvtimme tidigare hade han vaknat genomblöt av svett i sitt tält. Blåsan var spänd till bristningsgränsen och över honom: känslan av att nån höll en vakuumpress. Luften var kvav av dålig andedräkt och fuktig, varm långfrans­ ka. Han vältrade sig ut ur tältet, ut i det daggvåta morgon­gräset, turkduvornas kuku-du, kuku-du hördes över platsen, och idag skulle det bli ytterligare en varm dag. Den vindstilla luften gav Uffe en känsla av att allting sov, medan han gick genom det höga gräset, löven och fältet, allt bortsett från musiken som hördes från Spitfires läger. Det var morgonfest i lägret. Pauli, Allan och sju, åtta andra Spitfirebröder tävlade 11


om vem som först kunde slå en spik i en avhuggen trädstam. De knuffade varandra, skålade, irrade runt aspackade och sjöng med i sångerna. En kvinna i bara trosorna låg på magen över ett bord mellan de tomma flaskorna. Gratis fitta, hade nån skrivit på hennes rygg. Allan bytte skiva på resegrammofonen. Det var inte ”To lys på et bord”, som spelades i Spitfires läger. Inte heller på 4ever2wheelträffens konsertscen. Där var det Black Sabbath-jam. Med undantag för det år då det varit jazz på programmet. Alla trodde att det var ett skämt, att det fanns en överraskning bakom namnet Jazznötterna, men det var jazz. Det var ingen succé. Arrangörerna var tvungna att dra ett hönsnät över scenen, så att musikerna inte fick de flygande ölflaskorna i huvudet. Bortsett från det gillade han ljudet från bastuban. Brummandet från ett ställe så djupt ned att han inte kunde föreställa sig var det kom ifrån. På pappans begravning hade det varit en manskör som sjöng ”Kyrie eleison”. De klev plötsligt fram bakom orgeln, efter att prästen kastat jord på kistan. Uffe fick en chock. De tog andan ur honom med sin sång. Ett ögonblick var det som om de tog själva luften att sjunga med från honom, och hans 12


tårkanaler öppnade sig på samma självklara sätt som mannen med bastuban i Jazznötterna släppte mun­ saften ur sitt instrument. Uffe sparkade till en mullvadshög som värmen hade förvandlat från en mörkbrun, tjock, lerliknande klump till ljusgrå, sprucken jord som spred sig lätt efter sparken. Han tänkte på Allan, vicepresidenten i Spitfire. Han var inte rädd för att dö. Det hade han redan provat på. Han dog en dag i maj för sex år sen, 1970, den gången då han arbetade på Nørrebro grillbar och fick en hamburgare uppkallad efter sig, för att den hade både rå och inlagd gurka i sig. Allans burgare, hette den. Han sov uppe på grillbarens frys om nätterna. En kväll när han torkade av den blev den strömförande. Musklerna låste sig i honom. Han föll långsamt baklänges, som ett stort träd som fälldes. Sen mindes han inte mer. De få minuter han var borta kände han ingenting, bara tomhet. Uffe hade inte tänkt på att hans pappa skulle dö. Han såg inte döden komma förrän den satt i Pouls kropp och han tvingades släpa omkring med honom i sjukhuskorridorerna i ena armen och med droppstativet i den andra. Då och då kunde han fortfarande 13


känna av tröttheten i kroppen, de överansträngda bicepsmusklerna och mjölksyran i benen, trots att det var ett år sen Poul hade dött.

* Några kor gick omkring och betade. Uffe stannade till och såg upp mot kyrkan. Han tänkte på semestrar med sin far. De besökte kyrkor och bodde på bondgårdar. Första gången de var på semester var han ett och ett halvt år och gick omkring i det höga gräset i en vildvuxen trädgård och försökte lyfta fötterna så högt han kunde för att få dem över gräset, men han ramlade. Han hade precis lärt sig att gå. Det han mindes bäst från semestrarna var att hans far alltid bar honom. Även på natten när han vaknade och skulle kissa, bar han honom den korta biten, fyra steg högst, från sängen och bort till fönstret. Han öppnade fönstret så att Uffe skulle kunna stå i fönsterkarmen och kissa. Uffe var inte van vid toaletter. Han och Poul hade utedass på gården på Lyngbyvej. Först när de hade flyttat till Vennemindevej, när Uffe var sju år, fick de toalett. En riktig med wc och duschkabin. Det var bara därför som Uffe hade gått med på att flytta. 14


Hans rum blev mindre, vardagsrummet blev mindre, men badrummet på Vennemindevej var stort. Uffe kunde stå i timmar i badrummet hos sin faster på Bomhusvej och tvätta händerna, se på sig själv i den stora guldinramade spegeln, känna tvålens krämiga konsistens i händerna, skölja av sig tvålen och börja om från början. Hans ansikte flöt ut i den stora spegeln, så att han bara kunde se en del av sitt ansikte åt gången: pannan, ett födelsemärke, näsborrarna. Han stod i det mjuka ljuset i badrummet på den fransiga mattan med de mörkblåa kakelplattorna med guldbård runtom och en känsla av storhet bredde ut sig inom honom. När hans pappa bankade på dörren kunde han knappt vrida om nyckeln, så upplösta och rynkiga var hans fingrar. Kronan på den stora boken på fältet bakom 4ever2wheelträffen liknade ett gigantiskt mikrofonhår, en frisyr som var klippt av en amatör, ojämn och hackig. Av alla trädtyper, gillade Uffe bokarna bäst. De var de enda träden som på ett eller annat vis tycktes veta vad de var. Han sicksackade mellan komockorna och gick försiktigt, som när han gick på det nybonade parkettgolvet i fasterns lägenhet på Bomhusvej, över de äkta 15


mattorna, in mellan prydnadssakerna och glasskåpet med de ryska äggen, som klirrade. Det roade hans faster på Bomhusvej att bona sina golv precis innan Uffe kom på besök, för att få se honom glida omkring på mattorna när han sprang. Självfallet upptäckte hon Uffes gömda händer på ryggen och naturligtvis blev hon rasande över all den tvål han hade använt. Och medan hon skrek åt honom, vilade Poul sin ena hand på Uffes skuldror. Han sa inget, lät bara handen ligga där. Det var den beröringen som fick Uffe att tänka att han hade vuxit upp i en demokrati. Som barn tänkte inte Uffe på sin pappa som en pappa, utan som en bror, hans bästa vän. All den kärlek som fanns i honom. Om kvällarna kom han in med tandkräms­tuben och tryckte ut en lång sträng ur den, som Uffe sög på tills han somnade. När Uffe var sjuk, flyttade Poul krukan med sänggodis ingraverat från sin säng över till sidan av hans säng. Uffe sög på Kungen av Danmark och såg molnen dra över himlen, medan febern pumpade svett ur porerna i pannan, och Poul var på Schous Tvålfabrik. Ljuset skiftade från vitt till askgrått i rummet, när ett moln gled förbi framför solen. Senare kom skymningen med sitt dunkel, möblerna la sig till rätta som en hund i sin korg, och 16


allt blev stilla. Uffe väntade darrande och spänt på att Poul skulle slå upp dörren och säga: Hej! Och håret på armarna och i nacken skulle lägga sig och axlarna sjunka ihop, trots att han fylldes med luft.

* Vilken doft! Kvällsvinden drog över fältet in över säden. Skymningen smög fram över himlen, medan fettet från den helstekta spädgrisen droppade ned på den fräsande glöden över bålet. Grisen var skinande blank, helt gyllenbrun och röd, nästan orange med mörkbruna partier i vecken mellan benen och den öppna munnen, genom vilken järnstången gick. Den liknade en skulptur på ett museum, fast och liksom uthuggen. Grisens knorr stod upp i luften och svängde in över kroppen som svansen på en glad skottehund. Det var Uffes jobb att se till så att svålen blev spröd och glöden utspridd, så att grisen inte blev flamberad. En handfull kvinnor, slappfittor, knulltårtor, knulldjur, som de kallades i Spitfire, flockades kring Pauli. De viskade i örat på honom och skrattade. Pauli la armen runt Uffe. Det är min bror, sa han. Han drog sin ena hand genom luften som för att understryka 17


det han just hade sagt. Kvinnorna såg på Uffe och sen på grisen, klappade i händerna och utropade: Åh! Deras röster lät moderliga. Ett ögonblick såg Uffe dem framför sig med var sitt barn i famnen. Vissa saker gick liksom genom honom. Värmen från grisen slog in över hans ansikte, röken sved i ögonen och han frös. En bild dök upp på hans näthinna. Han stod mellan sin mors och fars ben i köket på Lyngbyvej. Ljuset föll in snett genom fönstret och bländade honom. Han var knappt ett år och hade precis lärt sig att stå. Han klamrade sig fast vid moderns ben för att inte ramla omkull. Tenna och Poul höll om varandra. Uffe öste öl över den helstekta spädgrisen. Det glimmade om marinaden. Han undrade varför Tenna och Poul höll om varandra den dagen. Och vad hans mor gjorde i köket. Tenna kom annars bara på hans födelsedag, lämnade en present och gick sen igen. Nån enstaka gång kom hon på besök. De satt i vardagsrummet och spelade schack. Tenna hade givit honom ett schackspel som var gjort av mahogny. Så kan du öva dej, sa hon, men Uffe var bra på schack. Han flyttade en pjäs, ropade sen schackmatt, och Tenna såg på honom. Jaså, sa hon och skrattade, du kan tydligen spela schack redan. Han 18


vann varje gång de spelade. Tennas ansikte drog ihop sig i trötta rynkor runt de höjda ögonbrynen, och en dag ville hon inte spela längre. Uffe tjatade, kom igen, och så spelade de en gång till, och han vann. Tennas ögon blev små och rödsprängda. Till sist tog Poul Uffe åt sidan. Du får fem kronor ifall du låter Tenna vinna, sa han, och det gjorde Uffe. Han lät Tenna vinna och hon log och talade om hans nybörjartur, att nu var det slut med den, och Uffe fick sina fem kronor. Det som Uffe mindes bäst från sina få besök hos Tenna, var hennes garderob, som var full av storblommiga klänningar i känsliga pastellfärger och mörka rutor i ull. Glädjen sköt fram i Uffe när han fick lov att prova en av klänningarna. Han stod framför spegeln och vred på sig, och han var inte längre sig själv. Tenna satte fram sina skor i en rad på golvet, hon hade minst fyrtio par, och de lekte skoaffär och frisör. Det var det bästa Uffe visste. Han sprutade hårspray i Tennas hår och kammade det åt ena sidan, och sen åt den andra. Han pustade och flätade, medan han vilade armarna på hennes skuldror och lät pekfingret glida ned längs hennes käke. Kanske tog han i för hårt, i vilket fall fick Tenna tårar i ögonen. Gråter du, Tenna? frågade han.

19


Uffe tog temperaturen på den helstekta spädgrisen, sjuttio grader, det var som det skulle vara. Han drog kniven mot brynstålet i luften och gjorde sig klar att börja skära upp grisen. Om man frågade honom, skulle han säga att han inte tänkte på Tenna som sin mor. Han hade alltid tänkt att han inte hade nån mor. Det var inte nån saknad han burit med sig. Han och Poul kunde göra vad de hade lust till, utan att fråga nån kvinna först. Det var bara när Uffes klasskamrater frågade: Vem är din mamma? Var är hon nånstans? som han önskade att han hade en. Han var den enda på Kildevældsskolan som inte hade nån mamma. Uffe berättade att hon var ute på sjön, eftersom hon var kock på ett fartyg, men det var inte Tenna han såg framför sig när han sa det, utan en medelålders mullig, rödkindad kvinna med hårnät, som stod bakom osande kastruller. Så en dag – Uffe var väl omkring tio år – kom Tenna förbi och sa att hon skulle flytta ut på landet och börja om med sitt liv. Hon gjorde slut och gled ut ur Uffes liv som en bäck, ett litet vattendrag, som torkade ut; han märkte det knappt. Han hade ju sin pappa. Uffe kommer i första hand, sa Poul, tills den dag han kastade ut honom. 20


9789100128562