9789177192961

ALLT SOM ÄR VACKERT

fler böcker av katrina nannestad utgivna på harpercollins Vi var vargar Kanin, soldat, ängel, tjuv

harpercollins.se info@harpercollins.se Text © Katrina Nannestad 2024 Illustrationer © Martina Heiduczek 2024 Originalets titel: All the Beautiful Things Översättning: Elisabeth Essén Formgivning: Hazel Lam, HarperCollins Design Studio Omslagsanpassning: Jenny Liljegren Thorsen Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen, 2025, med el från 100 % förnybara källor.

Utgiven på svenska av HarperCollins Nordic AB, Box 49005, 100 28 Stockholm, 2026, enligt avtal med HarperCollins Publishers Australia Pty Limited.

All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.

Without limiting the author’s and publisher’s exclusive rights, any unauthorized use of this publication to train generative artificial intelligence (AI) technologies is expressly prohibited.

HarperCollins also exercise their rights under Article 4(3) of the Digital Single Market Directive 2019/790 and expressly reserve this publication from the text and data mining exception.

This novel is entirely a work of fiction. The names, characters and incidents portrayed in it are the work of the author’s imagination. Any resemblance to actual persons, living or dead, events or localities is entirely coincidental.

Första upplagan, första tryckningen ISBN 978-91-7719-296-1

FSC Swedish C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite

Till mina vackra barn Finn och Klaus

Framtidens tyska ungdom måste vara slank och reslig, snabb som en vinthund, tålig som läder och hård som Krupps stål. adolf hitler

Ja, jag gråter när du gråter När du skrattar, skrattar jag Vi ska dela sorg och glädje tills vi når vår resas mål the servant song av richard gillard

KAPITEL ETT

Januari 1943 ”Kom igen då, Anna! Jabba!” Udo studsar runt på avsatsen i trapphuset. Golvbräderna knakar och knirkar under hans fötter. ”Jag tänker inte slåss!” fräser jag. ”Varför inte?” Han boxas i luften med knytnävarna. ”Jag kanske gör illa dig”, säger jag. ”Omöjligt!” tjuter han. Han duckar, fintar och vevar med armarna, beredd att fajtas. Pojkarna har tränat boxning på Deutsches Jungvolk i veckan och nu tror Udo att han är Max Schmeling, världsmästaren. ”Kom an! Slå mig! Slå mig! Slå mig!” ”Jag vill inte!” ryter jag. ”Fegis!” retas han. ”Du skulle bara missa.”

Jag himlar med ögonen och klipper till.

Udo stapplar baklänges med händerna för ansiktet. ”Varför gjorde du så där?” ylar han. ”Man ger sig väl inte på en kompis?”

Jag svarar inte. Det är ingen mening.

10

Udo sänker händerna och stirrar klentroget på sina blodiga fingrar. ”Du har brutit näsan på mig!” ”Larva dig inte”, fnyser jag. ”Det är bara lite blod.” Men sedan kisar jag mot honom. Har jag knäckt hans näsa? Eller har den alltid varit så där sned? Och platt?

Vår lägenhetsdörr öppnas, bara en glipa. ”Hej, Udo”, viskar en liten röst. ”Eva!” flämtar jag. ”Gå in innan någon ser dig!” Jag grabbar tag i Udos rockslag och drar honom med mig genom den smala öppningen. Sedan stänger jag dörren, vrider om låset och lutar mig mot väggen. ”Udo, Udo, Udo”, nynnar Eva. Udo lyfter upp henne i famnen och snurrar henne runt, runt. ”Eva, Eva, Eva”, viskar han. De hälsar stillsamt och dämpat, men det är tydligt hur glada de är över att ses. Så är det alltid.

Udo släpper ner Eva på golvet och sätter sig på huk så att de hamnar i ögonhöjd med varandra. ”Det rinner ur din näsa.” Eva sticker fram fingret och petar i blodet som sipprar ner över hans överläpp. ”Gör det ont?” ”Nädå!” säger Udo. ”Bara en skråma.”

Jag fnyser. ”Så lät det inte nyss.”

Eva drar fram en näsduk ur klänningsfickan. Udo ryggar först tillbaka, sedan ler han bara. Han vet vad som väntar, men låter det ske.

Eva trutar med munnen och börjar koncentrerat badda hans sår. Hon försöker ta det försiktigt, men rörelserna blir 11

ändå ryckiga, och Udo drar häftigt efter andan när hon sätter igång.

Flickan spärrar upp sina blå ögon. ”Såja, såja, lilla Udo”, tröstar hon, trots att Udo är en stor trettonåring och hon själv bara sju, och dessutom liten för sin ålder. ”Såja, såja”, mumlar hon och fortsätter gnida, badda, peta. Det gör ont, men det förstår hon inte.

Udo har tårar i ögonen och tittar bedjande på mig.

Jag räcker ut tungan åt honom och springer sedan ut i köket. ”Anna!” Mutti slutar röra om i grytan på spisen och drar in mig i sin famn. ”Hur har du haft det idag?” ”Bra”, säger jag. ”Men … Eva öppnade ytterdörren.” ”Oj.” Mutti släpper mig och lägger handen över hjärtat. ”Bara några centimeter”, fortsätter jag, ”men om någon kommit uppför trappan eller ut från grannen så hade de kunnat märka något.”

De hade kunnat få syn på ett nytt barn i vårt hus. Ett litet barn. Ett som ingen pratar om. Ett som hålls gömt.

Muttis bruna ögon fylls av förfäran. ”Det kom väl ingen …?” ”Nej! Men det kunde ha kommit någon”, säger jag. ”Nästa gång kanske det gör det.”

Mutti sjunker ner på en av köksstolarna. ”Stackars lilla Eva. Hon behöver komma ut mer. Få frisk luft och lite sol på näsan.

Tumla runt i backarna. Ha lekkamrater. Som alla andra barn.”

Men Eva är inte som andra barn.

12

Hon är underbar. Glittrande. Men annorlunda. Och det kommer hon alltid att vara.

Eva föddes med några särdrag som gör att hennes kropp är svag och att hon har svårt att lära sig saker. Det tog lång tid innan hon började gå, och hon är fortfarande ganska ostadig på benen. Det dröjde ännu längre innan hon började prata.

Hennes första ord var Anna, sedan kom Mutti. Hon pratar fortfarande inte som andra barn. Det är osannolikt att hon någonsin lär sig läsa. Och hon är väldigt liten och smal, mer som ett småbarn än en sjuåring. Men långt innan Eva lärde sig gå och prata kunde hon kramas och lysa upp ett helt rum med sitt leende. Det är som om all kraft i hennes kropp går till att stärka det som är snällt. Eva har talang för ömhet.

Men nazisterna förstår sig inte på den sortens begåvning.

De vill att alla ska vara likadana. Starka i kroppen, snabba med att lyssna och lyda. Inget annat betyder något. Om du är annorlunda hör du inte hemma här.

Att inte höra hemma i führerns strålande tredje rike är farligt.

Så Eva måste hållas gömd.

Jag har tur. Jag är snabbtänkt, lång, stark och sportig. Jag har ljus hy, gyllenblont hår och klarblå ögon. Till det yttre är jag den perfekta tyska flickan. Inombords är jag det inte. Jag hatar Hitler. Jag hatar nazisterna. Ibland törs jag till och med håna dem och vara olydig. Andra skulle råka illa ut för det, men jag blir förlåten. Ingen kan tro att ett sådant ariskt praktexemplar som jag skulle kunna vara annat än lojal mot Hitler.

13

Evas fnitter – så sorglöst och pärlande – hörs utifrån hallen.

Jag ler.

Mutti biter sig i läppen. Rynkar ögonbrynen. ”Udo och jag kan ta med oss Eva upp till Fischers gård”, föreslår jag. ”Så att hon får träffa Günther och prata med alla djuren.”

Mutti lutar sig fram och tar min hand i sin. ”Var försiktig.” ”Det är jag alltid”, lovar jag. Sedan, för att muntra upp Mutti, tar jag upp en liten bit spets ur fickan. ”Åh, så fin!” Hon håller upp den mot fönstret för att titta närmare på mönstret. ”Den ser dyr ut. Fransk. Var i all världen hittade du den?” ”Den satt i en gran.” Jag ler. ”Min teori är att någon kund öppnade dörren till Ateljé Linz och att den här lilla biten fångades av en vindpust och fladdrade fram genom ­g ränderna tills den fastnade i en gren.” ”En stuvbit som blåste ut från skrädderiet.” Mutti ler. ”Du får nog hitta på något roligare åt Eva.” Hon lägger spetsen i den lilla asken på köksbordet tillsammans med alla andra små skatter jag har hittat.

På kvällarna arbetar Mutti på Berchtesgadener Hof. Det är ett tjusigt hotell ägt av nazistpartiet. Det är alltid en massa viktiga personer som bor där, och Mutti har med sig såväl 14

skvaller hem som mjukt toalettpapper och rester från på­ kostade middagar – kött, tårtbitar, grädde, färskt vitt bröd, smör. Det är aldrig särskilt mycket eftersom personalen delar upp det mellan sig, men ändå lyxigt i jämförelse med våra torftiga krigsransoner.

Det bästa med Muttis jobb är ändå arbetstiderna. De gör att hon kan ta hand om Eva tills jag kommer hem från skolan och tar över.

Mutti avskyr att lämna Eva och mig ensamma på k­ vällarna.

Hon är rädd att det ska hända något och att jag inte ska veta vad jag ska göra, eftersom jag bara är ett barn. Men jag brukar säga till henne att jag ju är smart och stark och att den enda faran hemma i vår lägenhet utgörs av middagsmaten hon förbereder åt oss varje dag. Mutti är jättedålig på att laga mat.

Vi behöver Muttis lön nu när Papa är borta.

Papa var soldat. Han dog i Ryssland för ett år sedan.

Det är många som har en papa som dog i Ryssland.

Mutti pussar Eva och mig innan vi ger oss av, och rufsar om Udo i håret. Hon ska också precis gå, men så vänder hon i dörren och går fram till Udo igen och pussar även honom. ”Ta väl hand om mina flickor.” ”Han är tretton!” protesterar jag. ”Inte ens ett år äldre än jag. Han behöver inte ta hand om mig.”

15

”Man kan alltid behöva en vän som Udo”, säger Mutti.

Komplimangen får Udo att rodna. Jag rodnar också, fast över tillrättavisningen. Mutti har rätt. Det är viktigt att ha vänner. Särskilt sådana som Udo. Dörren slår igen efter henne. Udo vänder sig mot Eva och gnider handflatorna mot varandra. ”Då så, lilla husmus. Ska vi leka kurragömma?”

Eva nickar och ler så att smilgroparna syns. ”Pip! Pip!” säger hon.

Jag sticker upp ett finger i luften. ”Ajabaja! Inte ett ljud.

Inte ens ett pip. För då kan stora stygga katten komma och ta dig och äta upp dig!”

Eva spärrar upp ögonen. Hon låter armarna hänga utmed sidorna och står stilla och tyst som en staty. Jag får dåligt samvete för att jag skräms, men vi måste, för hennes egen skull.

Och utflykten kommer att göra att det känns värt det.

Jag klär på Eva hennes kappa, halsduk, mössa och tumvantar. Udo plockar fram tvättsäcken ur städskåpet och håller upp den framför henne. ”Hoppa i, lilla husmus!”

Eva kryper in och rullar ihop sig till en mjuk boll. Hon är så liten att hon faktiskt påminner om en mus. ”Har du det bra?” frågar jag.

Hon nickar. Jag lägger ett lätt hopknölat örngott över henne, om någon skulle ta en närmare titt, och knyter ihop säcken. Udo och jag hjälps åt att lyfta upp den i famnen, och sedan smyger vi ut igenom ytterdörren, nerför trapporna 16

och in i källaren. Vi plockar fram min kälke och går genom källardörren ut i trädgården. Det är tyst och lugnt. Inte en människa syns till.

Udo placerar tvättsäcken på dynan i kälken. ”Ligger du bra, lilla husmus?” viskar han.

Inget svar. ”Eva?” säger jag med lite högre röst.

Fortfarande ingenting. Jag puffar lite på säcken, och den ger ifrån sig ett dämpat fnittrande. ”Duktig flicka”, viskar jag. ”Jag är ingen flicka”, hörs en svag röst. ”Jag är en husmus.” ”Duktig husmus”, svarar jag.

Jag drar kälken på den snöklädda landsvägen som leder ut från staden. När det blir brantare puttar Udo på bakifrån.

Vi stannar vid en krök för att hämta andan och se ut över Berchtes­gaden. Det är världens vackraste stad. Den ligger i en djup dalgång omgiven av en långsträckt bergskedja, och husen ser ut som i en sagobok. Tre- och fyravåningshus, fina hotell, en stadsmur med fresker, kyrkor med höga spiror. Det finns till och med ett rosa slott. Nu när taken är pudrade med snö får staden mig att tänka på ett konditori med en massa pepparkakshus – det ser så gott ut.

Det är obegripligt att så mycket ondska kan dölja sig häromkring. På andra sidan floden, strax ovanför Berchtesgaden, ligger Obersalzberg. Bergssluttningarna där brukade vara tillgängliga för alla – bönder, vandrare, semesterfirare – men nu 17

tillhör de nazisterna. Det kryllar av soldater på permission, SS-män som bevakar området och högt uppsatta nazister i överdimensionerade villor. På en bergssluttning ligger Hitlers hus, Berghof. Däruppifrån kan führern se ut över alperna och ner på Berchtesgaden.

Jag ryser. Om Hitler visste att Eva var med oss här … ”Kom nu”, säger jag. ”Bäst att fortsätta.”

Vi pulsar fram i snön som når oss upp till knäna och kommer till slut till Fischers lilla gård. Ingen brukar någonsin komma hit förutom Udo, hans pappa och Günther. Det är det enda stället där Eva får skrika och skratta och leka utomhus.

Jag knyter upp tvättsäcken, hjälper Eva ur och låter henne sitta grensle över kälken sista biten fram till husen. ”Har katterna sett oss?” viskar hon. ”Nej”, säger jag. ”Bara Tiger, och han är den keligaste katten i hela Bayern.” ”Och den lataste”, tillägger Udo. ”Han ligger nog och sover vid spisen i köket.”

Vi släpar upp kälken för backen, förbi det timrade bonings­­ huset med sitt stora, sluttande tak och sina gröna f­ önster­luckor.

Doktor Fischer, Udos pappa, vinkar från köksfönstret. Eva vinkar tillbaka och slutar inte förrän vi är inne i ladugården.

Jag håller Eva under armarna, svingar henne ett varv och låter henne dimpa ner på golvet. ”Nu så, lilla husmus. Fritt fram. Skutta iväg. Pip hur högt du vill!”

18

KAPITEL TVÅ

Ett fång hö svävar ner från loftet och landar på golvet i ladu­ gården. Sedan kommer det ett till, och ännu ett. En liten höstack håller på att bildas framför oss.

Eva står framför den, alldeles fascinerad. Till slut vänder hon sig mot mig med ögon stora som tefat. ”Höet flyger”, viskar hon. ”Är det trolleri?” ”Det är det nog”, säger jag.

Hon sticker sin lilla hand i min och kramar den hårdare och hårdare allteftersom höstacken blir bredare och högre. ”Udo”, viskar hon, sträcker ut sin lediga hand mot honom och spretar med fingrarna. Udo tar den och så står vi tysta, sida vid sida, och ser hur den förtrollade höstacken växer sig stor där framför oss.

Det är klart att Udo och jag förstår vad som egentligen pågår, men att se världen genom Evas ögon är mycket härligare.

Nu slutar det magiska höet att sväva ner från loftet. ­Günther visar sig däruppe på kanten med en högaffel i ­handen. Hans 19

grånande hårtestar står åt alla håll, och hans blå tröja är full av utdragna trådar och torra grässtrån.

Eva släpper våra händer och trippar iväg med armarna rakt utsträckta åt sidorna för att hålla balansen. Hon har sitt eget sätt att springa. Framme vid stegen stannar hon. ”Günther.

Såg du?” flämtar hon. ”Såg vadå?” frågar han och kikar ner på henne. ”Trolleriet”, säger Eva. ”Höet svävade i luften.” Hon vänder sig om och pekar på höstacken. ”Och nu är det som ett berg!” ”Fantastiskt!” utbrister Günther. Han blinkar åt mig och klättrar sedan nerför stegen.

Eva slår armarna om hans ben. ”Jag är så ledsen.” ”Varför det?” ”För att du inte fick se hur fint det var.”

Günther lyfter upp min lillasyster i famnen. ”Det finaste jag vet är när du kommer hit, Eva.” Hon borrar in ansiktet vid hans hals. ”Min tvilling”, mumlar hon. ”Just det”, säger Günther. Han klappar sig på bröstet och sedan på Evas axel. ”Vi är lika som bär, du och jag.” ”Lika som bär”, upprepar Eva. Günther skrockar och bär iväg med henne mot kätten där korna Elke och Edelweiss står och tuggar på sin majs. Jag ser på dem, den söta, blonda, pyttelilla flickan och den ovårdade gamle jätten. Knappast tvillingar. Definitivt inte lika som bär!

20

Jag tittar på Udo som dansar runt mig och skuggboxas med ett brett leende på läpparna. ”Nu igen?” frågar jag. ”Lärde du dig inte din läxa? Du vet ju att jag är bättre än du. Och inte bara på att boxas. På allt!”

Jag börjar härma honom, duckar, vevar i luften, jabbar.

Udo sänker nävarna och springer därifrån. ”Fegis!” hojtar jag och jagar efter honom.

Vi springer tre hela varv runt ladugården och störtar s­edan vidare över gården och in i boningshuset. Jag jagar Udo g­ enom hallen, uppför trappan och in i hans rum där vi hoppar över sängen och snubblar på böckerna som ligger utspridda på golvet. Sedan fortsätter vi ner till undervåningen igen, in i köket, runt, runt köksbordet innan vi flyger ut genom köksdörren rakt ner i en snödriva som når oss upp till midjan. Vi kämpar oss igenom den och börjar sedan krama snöbollar som vi kastar på varandra. Udo träffar mig på överarmen, men i övrigt missar han. Jag träffar med varenda en av mina snöbollar. ”Fred! Fred!” ropar Udo till slut.

Vi stapplar skrattande och flåsande tillbaka in i ladugården. ”Där ser du!” säger jag. ”Jag är bättre än du på allting!” ”Är du ju inte!” kontrar Udo. ”Jag kan springa snabbare.

Och hoppa högre. Jag kom över sängen med ett enda skutt, men du var tvungen att kliva på madrassen.”

Jag fnyser. ”Det var för att jag fastnade i en av metall­ fjädrarna. Den blev rätt utdragen. Det blir nog inte skönt att sova där inatt.”

21

”Försök inte byta samtalsämne!” hojtar Udo. ”Jag är bättre än du på att hoppa. Erkänn. Du har klena små flickben, Anna Baumann.” ”Ta tillbaka det där!” skriker jag.

Det glimrar till i Udos blå ögon. ”Klena små flickben! ­Klena små flickben!” trallar han om och om igen.

Följaktligen tar jag tag om hans axlar och använder ett av mina klena små flickben till att sparka undan hans stora starka pojkben. Han trillar omkull i höstacken. ”Jag var inte ­beredd!” ylar han. ”Erkänn!” skriker jag. ”Jag är starkare än du.” ”Nähä!” fräser Udo. ”Joho!” ”Nähä!”

Det är otroligt barnsligt, men kul. Vi skulle nog kunna fortsätta i all evighet, men så dyker Eva upp bredvid mig. ”Inte bråka”, viskar hon med darrande underläpp. ”Det har du rätt i, Eva.” Jag går fram och hjälper Udo resa sig. ”Förlåt, käre Udo.” ”Nej, det är jag som ska säga förlåt, kära Anna.” Udo smäller ihop klackarna och bugar.

Eva klappar i händerna. ”Snälla barn!” ”Ska vi gå på skattjakt?” föreslår jag.

Eva nickar och ler, så vi börjar gå runt i ladugården tillsammans alla tre och fyller en äggkorg med småsaker som ser fina ut – några grässtrån, hönsfjädrar, ett kuvert som ­någon 22

t­ appat, ett kort snöre och ett långt vitt hårstrå från Wins svans.

Stackars Win gnäggar överraskat när Udo rycker loss det. ”Förlåt”, säger Eva och klappar hästen på mulen. Så vänder hon sig förundrad till mig. ”Som Muttis kudde.”

Jag skrattar. ”Just det.” Det ligger en kudde av blå sammet i Muttis stol i vardagsrummet. Eva älskar att stryka med handen fram och tillbaka över tyget. Wins mule känns likadan.

Eva bär iväg med korgen till Günther. Han studerar noga alla skatter tills hon är nöjd, och sedan suckar han. ”Jag önskar jag hade någonting att ge er.” ”Var inte ledsen, lilla Günther.” Eva lutar sig mot ­honom och pillar med en lös garnstump som hänger från hans tröjärm. ”Ja!” säger Günther. Han tar fram en fickkniv, fäller ut bladet, skär av stumpen och ger den till Eva. ”Tack”, flämtar hon. ”Den är blå. Som mina ögon.” ”Anna! Eva!” Doktor Fischer kommer in i ladugården.

Han är lika prydlig som Günther är ovårdad. Det bruna h ­ året är bakåtkammat, och han bär kostym med väst och svart siden­slips. Kostymen är tunnsliten på armbågar och knän, och nuförtiden även lite för stor, men han är ändå stilig som en filmstjärna. ”Vilken tur att jag hann träffa er mellan patient­besöken”, säger han. ”Nageltrånget klockan tre tog inte så lång tid som jag trodde, så jag skyndade hem för att ta en kopp surr och snygga till mig lite innan det blir dags för halsmandlar, bölder och matsmältningsbesvär.”

23

Han pussar Udo på hjässan och ler mot mig. Han har ett underbart leende, ett sådant som når de klarblå ögonen och som säger att han verkligen är glad att se dig. Han är allas favoritdoktor. Och numera den enda doktor vi har, eftersom alla de andra är inkallade att arbeta på militärsjukhus. Doktor Fischer fick stanna hemma eftersom han är enbent och använder benprotes. Men även om det funnits hundra läkare i Berchtesgaden hade alla ändå ringt efter doktor Fischer. ”Hej, lilla doktorn.” Eva vinkar. ”Åh, precis den jag ville träffa!” Doktor Fischer tar fram stetoskopet ur rockfickan och nickar åt mig att hjälpa till.

Jag tar av Eva kappan och knäpper upp hennes klänning.

Dessa slumpartade tillfällen till undersökningar är vår enda möjlighet att följa Evas utveckling. Folk skulle bli misstänksamma om Mutti och jag som båda är friska och starka ändå fick regelbundna besök av läkare.

Eva sitter uppmärksam och allvarlig medan stetoskopet vandrar över hennes rygg. ”Är det kvar?” viskar hon. ”Självklart!” utbrister doktor Fischer. ”Större och starkare än någonsin!” ”Det största hjärtat i Bayern!” dundrar Günther.

Jag hjälper Eva på med kläderna, och doktor Fischer ­nickar åt mig igen. ”Hälsa din mamma att allt är väl. Nu måste jag ge mig av. Halsmandlar och bölder väntar.” ”Jag tänder i kaminen”, säger Udo. ”Jag hämtar bröd och marmelad”, säger Günther.

24

Udo tänder elden i den cylinderformade kaminen bakpå doktor Fischers bil. Jag håller Eva i handen för att hon inte ska gå för nära. Hon är djupt fascinerad av allt som händer utanför vår lägenhet. Det är inte konstigt med tanke på hur enahanda och begränsat hennes vardagsliv är.

Udo skämdes när hans pappa skaffade det där gengas­ aggregatet. ”Det är som att åka runt med köksspisen på släp”, gnällde han. ”Alla kommer att peka och skratta åt oss.

Hemma­fruarna kommer att springa efter oss på gatorna och vilja grädda bullar eller koka soppa!”

Men ingen skrattade. Ju längre kriget pågick, desto svårare blev det att få tag på bensin. Fler och fler konverterade sina bilar till gengasdrift. Hellre en köksspis i bakluckan än att bli tvungen att gå!

Hur som helst, det som är bra med bilar som går på ved är att man kan rosta bröd över elden innan man stänger kamin­ luckan. Doktor Fischer kan alltså inte bara fortsätta åka bil, utan Udo och jag får dessutom leka med eld och äta extra kvällsmat.

Günther och doktor Fischer gör oss sällskap. Vi tuggar i oss våra marmeladsmörgåsar stående ute i snön medan kaminen sakta alstrar den gas som ska driva motorn. Till slut glider doktor Fischer in bakom ratten och startar bilen. Motorn puttrar igång, men sedan baktänder den med en hög smäll.

25

Günther faller framstupa i snön som om han blivit skjuten!

Han håller armarna hårt om huvudet. ”Hjälp! Hjälp! Hjälp!” skriker han. Och skakar. I hela kroppen.

Det är läskigt. Hjärtskärande. Förvirrande.

Jag backar, vet inte vad jag ska göra.

Doktor Fischer hoppar ur bilen och skyndar fram till Günther, men Eva är redan vid hans sida. Hon sitter på huk i snön och klappar honom på ryggen med sina blöta vantar. ”Såja, såja, lilla Günther”, tröstar hon. ”Såja, såja.” Hon fortsätter trots att Günther skakar våldsamt och jämrar sig högt.

Jag väntar mig att doktor Fischer ska ingripa, men han står bara bredvid och betraktar Eva. Till slut avtar Günthers jämmer. Han rullar över på rygg och blinkar liksom förvånat över att han ligger där i snön.

Eva böjer sig fram och pussar honom på pannan. ”Nu är allt bra igen”, viskar hon.

Och det är det! Udo och doktor Fischer hjälper Günther att resa sig. ”Förlåt mig, Georg”, säger han. ”Nu hände det igen, eller hur?”

Doktor Fischer kramar honom. ”Ingen fara, gamle vän. Vi har varit med om värre, du och jag.”

Detta är alltså förklaringen till att Günther gömmer sig här hos familjen Fischer. Ingen har någonsin förklarat, och jag har aldrig frågat. Jag avskyr när folk frågar mig om vårt liv, eftersom det innebär att jag måste ljuga och låtsas att Eva inte finns – och då känns det som om jag gör Hitler till viljes.

26

För övrigt fick jag ändå veta allt som är värt att veta om Günther så snart vi lärde känna varandra. Han är doktor Fischers trogne vän. Udo älskar honom. Han är snäll mot Eva. Lilla Eva. Store Günthers tvilling.

Jag tappar nästan andan. Nu förstår jag! Lika som bär. Två människor vars kroppar och sinnen inte alltid gör vad som förväntas av dem.

Så oväsentligt jämfört med deras stora hjärtan.

Men Hitler bryr sig inte om hjärtan. Jag är inte ens säker på att han har något.

27

KAPITEL TRE

Det skymmer när Udo följer oss hem. Eva ligger nerbäddad i tvättsäcken med en extra filt över, och jag drar kälken. Mina strumpor och skor är genomblöta och jag fryser förskräckligt, men hjärtat är alldeles varmt. Vi har gett Eva en eftermiddag hon kommer att prata om i veckor. Skatterna i mina fickor kommer att glädja henne i flera månader.

Jag spanar ner mot staden som nu sakta försvinner in i nattmörkret. ”Minns du hur det såg ut på kvällarna före kriget?” frågar jag. ”Det lyste i fönstren. Gatlyktor glimrade i dunklet. Och snön glittrade på ett helt magiskt vis.” ”Glittret i snön saknar jag faktiskt”, säger Udo. ”Det känns som om allt som är vackert måste gömmas undan”, säger jag. ”Ljuset. Eva. Günther.” ”Och det fula får strutta runt precis överallt”, muttrar han. ”Va?” säger jag. ”Manfredvarning”, viskar Udo. ”Han är på väg hitåt.”

28

Mycket riktigt. Manfred Martin stegar gatan fram i oklanderlig Hitlerjugenduniform – svart skärmmössa, marinblå jacka och byxor. Han måste vara iskall om öronen och händerna, men jag antar att han inte vill förstöra sin ­perfekta militär­stil med en halsduk eller ett par vantar eller några ­andra stickade plagg.

Manfred är fjorton år, lång, stark och stilig. Det fula som Udo talade om sitter bara på insidan. Manfred ingår i ett speciellt förband inom Hitlerjugend – deras egen poliskår.

Manfred älskar att patrullera, och det är därför de har rekryterat honom trots att han är så ung. Han är tjänstvillig och ivrig att vara till lags. Han ser till att folk kommer på mötena i Hitlerjugend och Deutsches Jungvolk, att de bär uniformerna med stolthet och följer reglerna. Han klår upp pojkar som inte springer snabbt nog eller slåss tillräckligt hänsynslöst när de leker krig. Det betyder alltså att han alltid är på dem som är mindre och svagare. Till och med tioåringarna. Och så snokar han. Han glider runt på gatorna i Berchtesgaden före och efter skolan och letar efter vad och vem som helst som kan verka misstänkt. Han tjuvlyssnar på samtal, kikar in genom fönster, noterar vilka passagerare som anländer och avreser med tågen.

Mutti stöter ibland på honom om nätterna när hon promenerar hem från arbetet. ”Han är alltid artig”, säger hon, ”men på ett nedlåtande sätt. Som om han minsann vet allt och är generös nog att dela med sig lite till mig!” Hon ­grimaserar.

29

”Skulle den ungen kunna lära mig någonting alls!” Men hon ler och småpratar alltid med Manfred och frågar hur han har det. Hon är snäll mot alla. Dessutom vet hon att det är mycket säkrare att ha Manfred på sin sida än om han skulle bli fientligt inställd. För Manfred snokar inte bara, utan han rapporterar till SS, som är Hitlers grymmaste och mest lojala soldater.

Vad skulle han göra om han fick veta att Eva finns? Jag kastar en blick på släden och det knyter sig så hårt i magen att det gör ont. Jag tror jag ska kräkas. ”Ingen fara”, viskar Udo. ”Jag har en plan.”

Jag hoppas att det är en bättre plan än den han hade i julas, att dryga ut pepparkaksdegen med Wins havre. ”Anna! Udo!” Manfred ler vänligt mot oss. ”Är ni ute och går? Jag undrade just vilka det var som drällde runt här i utkanten av staden så sent.”

Det hettar i mina kinder. Vi dräller inte. Tvärtom! Jag försöker bara ta mig hem välbehållen. Snabbt. Osedd.

Jag tvingar fram ett leende. ”Hej, Manfred. Tänk att du är ute och patrullerar! Det känns tryggt att veta att någon som du vakar över oss andra.” Jag håller andan och förväntar mig nästan att få höra Udo frusta till när han hör vad jag säger, men han är tyst. Han inser stundens allvar. ”Vad är det där på kälken?” frågar Manfred. ”Tvätt.” Jag lyfter lite på filten för att visa tvättsäcken. ”Annas mamma tvättar åt oss när det blir för mycket”, til�lägger Udo. 30

Manfred fnyser. ”Synd att din mamma rymde istället för att stanna här och ta hand om dig.”

Udo drar efter andan. Jag vet hur sårad han blir. För tre år sedan tog fru Fischer med sig Theodor, Udos storebror, och försvann. Jag vet inte var de är. Det vet nog inte ens Udo, annars hade han berättat det för mig. Han saknar sin m ­ amma hemskt mycket – precis som jag saknar Papa, men jag vet ju åtminstone att han skulle ha varit här om han kunnat.

Udos mamma valde att lämna honom. Hon var arg på doktor Fischer för att han vägrade gå med i nazistpartiet. Hon älskar Hitler. Håller med om allt han säger. Det gör inte doktor Fischer. Så nu är de skilda. ”Doktor Fischer betalar för tvätten”, säger jag. ”Han förväntar sig inte att min mamma ska göra det gratis. Han är snäll. Och generös.” ”Varför har ni en filt över?” frågar Manfred.

Mitt hjärta bultar hårt.

Varför har vi en filt över tvätten?

Du-dunk-du-dunk-du-dunk!

Varför?!

Tänk, Anna! Tänk!

Jag skrattar, men det låter mer som om jag gnyr. ”Alltså, pojkar.” Jag försöker hålla rösten stadig trots att jag darrar i hela kroppen. Jag andas stötvis, knäna känns som spagetti och tänderna skallrar. ”Ni vet verkligen ingenting om tvätt, eller hur?”

31

Manfred fnyser. ”Varför skulle vi göra det? Det är kvinnogöra.”

Udo härmar fnysningen och klappar Manfred kamratligt på ryggen.

Jag himlar med ögonen. Två gånger. Om Manfred nu råkade missa första gången på grund av mörkret. Sedan s­ mackar jag. ”Alla vet ju – och med alla menar jag förstås alla flickor – att kall tvätt är svår att få ren.” Det låter inte klokt, men jag framhärdar. ”Fläckarna stelnar. Ni vet väl hur svårt det är att bre smör på brödet när det är kallt?”

Udo gör en grimas, men Manfred verkar tro mig. ”Filten ska alltså hålla tvätten varm?” frågar han.

Jag nickar. ”Men du!” Manfred tar ett steg närmare och lägger handen på min axel. ”Du darrar ju. Du borde gå hem, in från kylan.”

Sedan vill han som vanligt spela hjälte. ”Jag vet! Sätt dig på tvättsäcken, så kan Udo och jag dra hem dig. Som renar!” ”Nej!” fräser jag. Stackars lilla Eva. Hon skulle skrika till och bli avslöjad. Eller ännu värre – inte skrika på grund av att jag skulle ha kvävt henne. ”Nej, tack. Jag blir varm när jag rör på mig.” ”Slipp, då. Jag vill åka kälke. Udo får vara ren”, flinar han. ”Jag ska patrullera hela kvällen, så jag kan behöva sitta en stund.”

Manfred har knappt tagit ett steg mot kälken förrän Udo ställer sig i vägen. ”Jag vill inte vara ren!” tjuter han.

32

Innan Manfred förstått vad som är på gång har Udo ­slagit till honom över munnen. Han svarar med en blixtsnabb höger­krok. Och så är slagsmålet igång – en riktig boxningsmatch.

Jag stannar inte för att titta på, utan knuffar kälken framför mig och springer så fort jag kan utan att den välter hela vägen hem till vårt hus. Väl framme rafsar jag undan filten, lyfter upp tvättsäcken i famnen, stapplar två trappor upp och in i lägenheten. Kälken blir kvar på gården. Dörren smäller igen bakom oss. Jag sjunker ner på knä, ställer försiktigt ner knytet på golvet och brister i gråt.

När jag knyter upp säcken och plockar ur det knöliga örngottet sticker Eva ut huvudet. ”Får jag pipa nu?”

Jag nickar och börjar hulka.

Mutti har lagat soppa till middag åt oss. Jag petar bland ä­ rterna och morötterna i buljongen och mår illa när jag tänker på vad som hade kunnat hända. Tänk om …

Eva gör likadant, leker med maten snarare än äter. Hon äter inte mycket ens i normala fall. Till slut häller jag upp soppan i små koppar av tunt porslin, och så låtsas vi att vi är fina damer på konditori. Då dricker Eva åtminstone lite.

Jag plockar undan i köket och hjälper Eva på med natt­ linnet. Sedan tvättar jag ansiktet på henne och sveper om 33

henne en kofta. ”Ska vi sy en ny klänning till Dolly?” frågar jag. ”Ja, gärna”, viskar hon, så förväntansfull att hon knappt får fram orden.

Eva hämtar sin fyrkantiga kakburk och kommer tillbaka till köksbordet. Hon lyfter av locket och flämtar till av förtjusning fastän hon vet precis vad som finns däri – Dolly, en klippdocka med garn till hår, underkläder av silkespapper och åtta platta klänningar. De är gjorda av gammalt presentpapper och andra skatter som Mutti och jag har hittat på gator och golv, i papperskorgar och ladugårdar. De ser lite underliga ut, men Eva tycker att de är så eleganta. Och så älskar hon berättelserna som jag hittar på medan jag pysslar.

Jag vänder uppochner på asken med allehanda fynd på köksbordet och lägger dit allt vi samlade ihop på bondgården i eftermiddags också. ”Välj noga nu.”

Eva tittar på skatterna med läpparna formade till ett efter­ tänksamt litet O. Hon rör runt med fingrarna bland små­ sakerna. Ler. Kuttrar. Suckar. Fnittrar. Hon väljer hönsfjädrarna, garnstumpen från Günthers tröja, lite rosa silkespapper och den lilla biten fransk spets. Jag tar ett gammalt brev från ­Muttis vän i Berlin. Medan Eva lägger tillbaka resten av skatterna i asken hämtar jag Muttis sybehör, en penna och en burk lim ur köksskåpet. Sedan lägger jag Dolly på brev­ papperet, ­ritar en klänningssilhuett runt henne och klipper ut den.

34

”Vad är det?” frågar Eva. Hon menar brevet. Varenda del av klänningen måste ha en bakgrundshistoria. ”Ett brev”, förklarar jag. ”Som en prins har skrivit.” ”Vadå för en prins?” Hon lutar sig fram och tittar storögt på mig. ”Prins Peter.” Jag pekar på ett ord i brevet – paket. ”Ser du?

Pe-ter.”

Hon nickar. ”Han skrev det till prinsessan Krista.” ”Mutti heter ju så!” utbrister Eva. ”Ja. Så här skriver han: Kära prinsessan Krista. Du är d­ yrbarare än guld och choklad … till och med guldöverdragen choklad. Din prins Peter.” ”Åh”, viskar Eva. Jag viker ihop det som är kvar av brevet som ett dragspel och klipper det i smala remsor. Dem klistrar jag fast längs fållen på pappersklänningen som volanger på en underkjol. ”Det blir så fint”, flämtar Eva. Det säger hon alltid när jag gör en ny klänning. Om varenda detalj. Och hon menar det. Det är ett av Evas mest sympatiska personlighetsdrag, hennes förmåga att se skönhet och finna glädje i de enklaste saker.

Nästa steg är att riva små tussar av silkespapperet och klistra fast dem på resten av klänningen. ”Det här är kronblad från rosor som växer på Afrikas högsta berg.”

36

”Vad heter det berget?” frågar Eva. ”Rosarosa”, säger jag. Jag kommer inte på något bättre, för klockan är mycket och jag känner mig fortfarande skärrad efter mötet med Manfred. ”Så vackert”, säger Eva andlöst.

Jag ler mot henne. ”Det är du som är vacker”, viskar jag. ”Vackrare än guldöverdragen choklad inslagen i sällsynta rosa blomblad som landets mest chevalereska prins har gett oss.”

Eva blinkar förvirrat mot mig. ”Du är söt”, säger jag och ger henne en slängkyss.

Nu förstår hon. Hon ler, och mitt hjärta som känts så tungt ända sedan vi kom hem blir lätt och fladdrar iväg som tusen rosa kronblad i en varm sommarvind. ”Åååh, vilken skatt”, säger jag och håller upp den lilla ­biten fransk spets. ”Titta vad jag hittade på väg hem från skolan. Den hade fastnat i en trädgren. Den kommer från en brudklänning.” ”Prinsessan Kristas brudklänning”, säger Eva. ”Ja, precis! Hon var försenad till sitt bröllop med prins ­Peter. Och när hon sprang genom staden fastnade hon med ena ärmen i en gren, och den här spetsbiten slets loss.” ”Åh, nej!” ”Det gjorde ingenting. Ingen märkte något, och bröllopet var underbart.” Jag trär tråd på en av Muttis nålar. ”Nu lever prinsessan Krista och prins Peter lyckliga i alla sina dagar.” ”I ett slott.”

37

Jag nästar några stygn längs spetskanten, drar ihop tyget och syr fast det i midjan på pappersklänningen som ett förkläde. ”Så fint”, säger Eva. Jag börjar fnissa, och Eva också.

Allra sist binder jag ihop hönsfjädrarna som en bukett med Günthers blå ulltråd om. ”De här fjädrarna kommer från en ängels vingar”, säger jag. ”Vår skyddsängel, som heter …” Jag ser Udo framför mig när han ger sig på Manfred och råkar i slagsmål. ”Udo! Skyddsängeln Udo.” ”Änglafjädrar”, viskar Eva och sträcker fram handen för att röra vid dem.

Jag syr fast buketten på klänningslivet precis ovanför förklädet, och så är klänningen färdig. Jag skjuter fram den över bordsskivan till Eva. ”Så fin”, andas hon. ”Ska Dolly inte prova?”

Eva lägger den fina nya klänningen på Dolly. ”Ta-da!” ”Så fin”, säger jag, och så fnissar vi tillsammans igen.

38