9789180508063

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 2

m ag gie o’Fa r r el l

Hamnet Översättning:

malin Bylund Westfelt

historiska media

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

Den här boken har publicerats med stöd från Literature Ireland.

© 2020 Maggie O’Farrell Published by agreement with A.M. Heath & Co, London and Licht & Burr Literary Agency, Copenhagen.

Original title: Hamnet Citaten ur Hamlet på s.9 och s.271 är översatta av Britt G. Hallqvist. © Svensk utgåva 2020/2026 Översättning Malin Bylund Westfelt Omslagsillustration Cally Conway, svensk bearbetning Lönegård & Co Tryck ScandBook EU 2026 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-806-3

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 5

Till Will

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 6

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 7

Historisk kommentar På 1580-talet fick ett par som bodde på Henley Street i Stratford tre barn: Susanna och sedan Hamnet och Judith, som var tvillingar.

Pojken, Hamnet, dog 1596, elva år gammal.

Ungefär fyra år senare skrev fadern en pjäs med titeln Hamlet.

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 8

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 9

Han är död, ja död, min fru.

Han är borta ren.

Vid hans huvud gräsgrön torv, vid hans fot en sten.

Hamlet, akt IV, scen 5

Hamnet och Hamlet är i själva verket samma namn och helt utbytbara sinsemellan i Stratfords kyrkböcker från sent 1500- och tidigt 1600-tal.

Steven Greenblatt, ”the death of Hamnet and the making of Hamlet”, New York Review of Books (21 oktober 2004)

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 10

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 11

I

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 12

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 13

n pojke kommer nedför en trappa.

Passagen är trång och trappan gör en tvär krök mitt på. Han går långsamt, ett trappsteg i taget, liksom glider längs väggen, stövlarna landar på varje steg med en duns. när han är nästan nere stannar han till ett ögonblick och ser sig om, åt det håll han kom ifrån. Sedan blir han plötsligt beslutsam och tar ett språng nedför de tre sista stegen, som han har för vana. Han snubblar och landar på knäna på stengolvet.

Det är en kvav, vindstilla sensommardag och i rummet på nedre botten skär ljuset in som långa knivhugg. Solen blänger ilsket på honom utifrån, fönstren är små blyinfattade gula rutor i de vitkalkade väggarna.

Han kommer på fötter och gnuggar sig på benen. Han tittar åt ena hållet, uppför trappan, han tittar åt andra hållet och kan inte bestämma sig för åt vilket håll han ska gå.

Rummet är tomt, elden ruvar i eldstaden, röken vindlar sig stilla uppåt över den brandgula glöden. Hans ömma knäskålar bultar i takt med hjärtat. Han står med ena handen vilande på klinkan på dörren till trappan, med läderstövelns avskavda tåhätta lyft, redo för rörelse, redo till flykt. Hans ljusa, nästan gyllene hår står rakt upp i pannan i orediga testar.

Det är ingen där.

Han suckar, drar in den varma, dammiga luften och går tvärs igenom rummet, ut genom ytterdörren, ut på gatan. Larmet av

13

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 14

Maggie O’Fa r r el l dragkärror, hästar, gatuförsäljare, folk som ropar till varandra, en man som kastar ned en säck från ett fönster högt upp når honom inte. Han går längs framsidan på huset och in genom nästa dörr.

Hans farföräldrars hus luktar alltid likadant: en blandning av rök, polermedel, skinn, ull. Lukten liknar men skiljer sig ändå på något odefinierbart sätt från lukten i påbyggnaden med två rum, den som hans farfar byggt i det smala prånget intill det stora huset. I den bor han med sin mor och sina systrar. Ibland förstår han inte hur det är möjligt. De båda bostäderna skiljs ju åt enbart av en tunn vägg i flätverk, men luften är olika beskaffad på de två ställena, har olika dofter, olika temperatur.

I det här huset viner det av drag och luftströmmar, dunsar och hammarslag från farfaderns verkstad, kundernas knackningar och rop genom fönstret, oljudet och oredan på gården bakom huset, ljudet av hans farbröder när de kommer och går. men inte i dag. Pojken står i gången och lyssnar efter tecken på någon form av liv och rörelse. Därifrån kan han se att verkstaden på hans högra sida är öde, stolarna vid arbetsbänkarna tomma, verktygen ligger oanvända på borden och en låda med övergivna handskar, som handavtryck, har lämnats framme där alla kan se dem. Försäljningsluckan är stängd och ordentligt reglad. Det är ingen i matsalen inne till vänster. På det långa bordet finns en trave servetter, ett otänt ljus, en hög fjädrar. Inget mer.

Han ropar, en hälsning, ett frågande läte. en gång, kanske två, gör han det ljudet. Sedan lägger han huvudet på sned och lyssnar efter svar.

Ingenting. Bara knakandet av bjälkar som sväller lätt i solskenet, suckandet när luften sveper in under dörrarna och mellan rum-

14

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 15

H a mnet men, svischandet i linnedraperierna, sprakandet från brasan, de obestämbara ljuden av ett hus i vila, ett hus som är tomt.

Fingrarna griper hårdare om dörrens järnhandtag. Hettan, också så här sent på dagen, får svetten att sippra fram i pannan och längs ryggen. Smärtan i knäna blir värre, hugger till och klingar sedan av.

Pojken öppnar munnen. Han ropar namnen, ett efter ett, på alla som bor här, i det här huset. Farmor. Pigan. Hans farbröder.

Faster. Lärlingen. Farfar. Pojken försöker med alla, en efter en. ett ögonblick tänker pojken ropa sin fars namn, kalla på honom, men fadern är flera mil och timmar och dagar bort, i London, där pojken aldrig har varit. men var, skulle han vilja veta, är hans mor, storasyster, farmor och hans farbröder? Var är pigan? Var är farfar, som inte brukar lämna hemmet på dagarna, utan vanligtvis återfinns i verkstaden i full färd med att ansätta lärlingen eller föra in sina intäkter i en liggare? Var är alla? Hur kan båda husen vara tomma?

Han fortsätter framåt i gången. Vid dörren till verkstaden stannar han. Han kastar en snabb blick över axeln för att förvissa sig om att ingen är där, sedan kliver han in.

Farfaderns handskmakarverkstad är en plats han sällan får tillträde till. Det är till och med förbjudet att stå i dörröppningen.

Stå inte där och häng, brukar farfadern ryta, kan man inte få göra sitt hederliga dagsverke i fred utan att folk ska stå och glo på en?

Har du inget bättre för dig än att stå där och gapa som ett fån?

Hamnet är klipsk. Han har inga svårigheter att förstå lärarens undervisning. Han kan begripa logiken i och betydelsen av det man berättar för honom och han har lätt att lära sig utantill. Han kommer ihåg verb och grammatik och tempus och retorik och

15

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 16

Maggie O’Fa r r el l siffror och beräkningar med en lätthet som stundtals kan väcka de andra pojkarnas avund. men hans intellekt är också av den sorten som lätt distraheras. en kärra som kör förbi på gatan under en lektion i grekiska lockar uppmärksamheten från griffeltavlan till funderingar om vart kärran kan vara på väg, vad den har för last, och tänk den där gången då hans morbror lät honom och hans systrar åka hölass, så härligt det var, doften av stickigt nyslaget hö, hjulen som stretade på i samma rytm som den utmattade märrens hovar. mer än två gånger de senaste veckorna har han fått prygel för att han inte varit uppmärksam (farmor sa att om det händer en gång till, om så bara en gång till, ska hon låta meddela hans far). Skollärarna kan inte förstå det. Hamnet lär sig snabbt, kan deklamera utantill, men kan inte hålla tankarna på skolarbetet.

Ljudet av en fågel i skyn kan få honom att sluta prata mitt i en mening, som om självaste himlen gjort honom döv och stum i ett enda slag. Ser han i ögonvrån att en person kommer in i rummet får det honom att avbryta det han håller på med – äta, läsa, skriva rent läxorna – och titta oavvänt på personen i fråga som om denne hade ett viktigt budskap till just honom och ingen annan. Han är benägen att glida över gränsen från den verkliga, påtagliga världen omkring sig och hamna på en annan plats. Han sitter i ett rum kroppsligen, men i huvudet är han någon annanstans och någon helt annan, på en plats som bara han känner till.

Vakna, unge, brukar farmor skrika och knäppa med fingrarna.

Kom tillbaka, brukar hans storasyster Susanna väsa och knäppa till honom på örat. Hör på, brukar lärarna ryta. Vart tog du vägen? brukar Judith viska till honom när han slutligen återvänder till världen, när han vaknar till, när han ser sig omkring och

16

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 17

H a mnet upptäcker att han har kommit tillbaka, till sitt hem, till sitt bord, är omgiven av sin familj och att modern kikar på honom och småler, som om hon visste precis var han har varit. när Hamnet nu ger sig in på handskmakarverkstadens förbjudna område har han på samma sätt tappat bort sitt egentliga ärende. Han har för ett ögonblick glidit ur sina förtöjningar, glömt att Judith är sjuk och behöver någon som tar hand om henne, att meningen är att han ska hitta deras mor eller farmor eller någon annan som kan veta vad som bör göras.

Det hänger skinn från en stång. Hamnet kan tillräckligt för att känna igen dovhjortens roströda hud med vita prickar, ett utsökt, smidigt killingskinn, de mindre ekorrskinnen, de sträva, borstiga vildsvinshudarna. när han närmar sig skinnen börjar det frasa om dem, de rör sig där de hänger, som om det fortfarande fanns liv kvar i dem, bara lite, bara tillräckligt för att de ska höra honom komma. Hamnet sträcker ut ett finger och rör vid killingskinnet.

Det är oändligt mjukt, som sjögräset i floden mot hans ben när han badar varma dagar. Det gungar stillsamt fram och tillbaka med benen utåt, utsträckta som om det flög, likt en fågel eller en gast.

Hamnet vänder sig om och synar de två stolarna vid arbetsbänken: den stoppade i läder som är blanknött av farfaderns byxor, och den hårda i trä som är neds, lärlingens. Han ser verktygen som hänger på krokar på väggen ovanför arbetsbänken.

Han vet vilka som används för tillskärning, sträckning, nålning och sömnad. Han ser att den smalare av handsksträckarna – den som används till kvinnohandskar – ligger på fel plats, kvarglömd på bänken där ned sitter och arbetar med böjt huvud och krumma axlar och ivriga, flinka fingrar. Hamnet vet att det inte

17

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 18

Maggie O’Fa r r el l krävs mycket för att farfadern ska skälla på pojken, och kanske något ännu värre, så han tar handsksträckaren, känner för ett ögonblick dess trävarma tyngd i handen, och hänger tillbaka den på sin krok.

Han ska precis dra ut lådan där trådhärvorna förvaras och askarna med knappar – försiktigt, försiktigt, för han vet att lådan gnisslar – när ett litet skrapande eller ljudet av något som rubbas en aning når hans öron.

På några sekunder har Hamnet rusat ut, genom gången och ut på gården. Hans uppgift gör sig åter påmind. Vad skulle han in i verkstan och pillra för? Hans syster är sjuk, meningen är ju att han ska hitta hjälp. en efter en smäller han upp dörrarna till kokhuset, brygghuset, bykhuset. Det är tomt, mörkt och svalt inuti dem allihop. Han ropar igen, lite hest den här gången, rösten har blivit raspig av att skrika. Han lutar sig mot kokhusväggen och sparkar till ett nötskal som sprätter iväg över gården. att han är så ensam gör honom alldeles konfys. någon borde vara hemma; någon är alltid hemma. Var kan de vara? Vad ska han ta sig till? Hur kan de vara ute allihop? Hur kan hans mor och farmor inte vara i kokhuset, som de nästan alltid är, i full färd med att hysta upp ugnsluckorna eller röra i en gryta vid elden? Han står ute på gården och ser sig omkring, på dörren till svalgången, på dörren till brygghuset, på dörren till deras bostad. Vart ska han gå? Vem ska han vända sig till för att få hjälp? Och var är alla?

Varje liv har sin kärna, sitt nav, sitt epicentrum varifrån allting flödar ut och dit allting återvänder. För den frånvarande modern är det det här ögonblicket: pojken, det tomma huset, den folk-

18

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 19

H a mnet tomma gården, ropet som ingen hör. Hur han står där bakom huset och ropar på de människor som matat honom, stoppat om honom, vaggat honom till sömns, hållit honom i handen när han tog sina första steg, lärt honom äta med sked, att blåsa på buljongen innan han äter den, se sig för när han går över gatan, låta hundar vila i fred och inte väcka den björn som sover, skölja ur muggen innan han dricker, akta sig för djupt vatten.

Det kommer hon att bära med sig i hjärteroten, så länge hon lever.

Hamnet drar med stöveltårna i gruset ute på gården. Han kan se spåren av en lek som han och Judith lekte för inte alls länge sedan: garntåtarna som de knutit runt kottar och drog och dinglade med framför kökskattens kattungar. De är så små, med ansikten som penséer och mjuka trampdynor under tassarna. Katten gick till en tunna i förrådet för att föda dem och gömde sig där i veckor. Hamnets farmor letade efter ungarna överallt eftersom hon tänkt dränka allihop, som hon har för vana, men katten överlistade henne genom att hålla sina barn hemliga, i säkert förvar och nu är de halvvuxna. De två springer runt överallt, klättrar uppför säckar, jagar fjädrar och ulltottar och singlande löv. Judith kan inte vara ifrån dem länge. Oftast har hon någon av dem i förklädesfickan, en avslöjande utbuktning, ett par spetsiga öron som förråder henne och får farmodern att gorma och hota med regnvattentunnan. men Hamnets mor viskar till dem att kattungarna är för stora för att farmodern ska dränka dem. ”Hon skulle inte kunna göra det nu”, säger hon till dem i enrum medan hon torkar bort tårarna i Judiths förskräckta ansikte. ”Hon skulle inte klara av det – de skulle kämpa emot, förstår ni, de skulle slåss.”

19

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 20

Maggie O’Fa r r ell Hamnet går fram till de övergivna tallkottarna, snörena är nedtrampade i marken. Kattungarna syns inte till någonstans. Han puttar till en kotte med tån och den rullar iväg från honom i en ojämn båge.

Han tittar upp mot husen, det stora husets många fönster och hans eget hus mörka dörröppning. I vanliga fall skulle han och Judith bli förtjusta om de upptäckte att de var ensamma hemma.

Han skulle i denna stund ha försökt övertala henne att klättra upp på kokhuset tillsammans med honom för att komma åt plommonträdets grenar på andra sidan grannens mur. De dignar av plommon, det gyllenröda skalet är sprickfärdigt, så mogna är de. Hamnet har kikat på dem från ett fönster på övervåningen i farföräldrarnas hus.

Om det här hade varit en vanlig dag skulle han ha hjälpt Judith upp på taket så att hon kunde fylla fickorna med stulen frukt, trots hennes samvetskval och invändningar. Hon vill inte göra minsta sak som är ohederlig eller förbjuden, hon är sveklös av naturen, men kan vanligtvis låta sig övertalas av några ord från Hamnet. men i dag, när de lekte med de där kattungarna som lyckats undslippa en förtida hädanfärd, sa hon att hon hade huvudvärk, ont i halsen, att hon frös, sedan att hon var för varm, och gick in och lade sig.

Hamnet går tillbaka genom dörren till det stora huset och fortsätter in i gången. Han ska precis gå ut på gatan när han hör ett ljud. Det är en knäppning eller en förflyttning, ett svagt litet ljud, men det är avgjort ett ljud från en annan människa. ”Hallå?” ropar Hamnet. Han väntar. Ingenting. tystnad pressar sig tillbaka mot honom från matsalen och förmaket innanför den. ”Vem där?” en kort stund, bara en kort stund, leker han med tanken att

20

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 21

H a mnet det skulle kunna vara hans far som kommit tillbaka från London och vill överraska dem – det har hänt förr. Fadern skulle kunna stå där, bakom dörren, och gömma sig på skoj, luras; om Hamnet klev in i rummet skulle fadern kunna hoppa fram med presenter i skinnpåsen, i börsen, och lukta häst, hö och många dagars resande; han skulle omfamna sin son och Hamnet trycka kinden mot den sträva knäppningen i faderns väst och riva sig lite på den.

Han vet att det inte är fadern. Han vet det, det gör han. Fadern skulle svara om någon ropade gång på gång, skulle aldrig gömma sig i ett tomt hus. Och ändå, när han stiger in i förmaket sipprar besvikelsen ned genom kroppen när han får syn på sin farfar bredvid det låga bordet.

Rummet är försänkt i dunkel eftersom de flesta fönstren är övertäckta. Farfadern står med ryggen till, hopkrupen, och fumlar med något: papper, en tygpåse, marker av något slag. Det står ett krus på bordet och en mugg. Farfaderns hand vandrar mellan föremålen, huvudet är nedböjt, han andas väsande och stötvis.

Hamnet ger ifrån sig en artig hostning.

Farfadern vänder sig hastigt om, hans min är vild och rasande, han fäktar med ena armen i luften som om han avvärjde en angripare. ”Vem där?” skriker han. ”Vem är det?” ”Det är jag.” ”Vem då?” ”Jag.” Hamnet tar ett steg mot den smala ljusstrålen som faller in genom fönstret. ”Hamnet.”

Farfadern sätter sig med en duns. ”Du skrämde livet ur mig, pojk”, ryter han. ”Vad är det för sätt att smyga runt så där?” ”Förlåt”, säger Hamnet. ”Jag ropade och ropade, men fick inget svar. Judith är …”

21

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 22

Maggie O’Fa r r el l ”De har gått ut.” Farfadern avbryter honom med en avmätt snärt med handleden. ”Vad ska du förresten med alla de där fruntimren till?” Han griper kruset om halsen och siktar på muggen.

Vätskan – öl, skulle Hamnet gissa – håller för hög fart och skvimpar ut, en del hamnar i muggen och en del på papperen på bordet, varvid farfadern svär och börjar torka av dem med ärmen. Först då går det upp för Hamnet att farfadern kan vara full. ”Vet farfar vart de kan ha tagit vägen?” frågar Hamnet. ”Va?” säger hans farfar, som fortfarande håller på med papperen. Hans vrede över att de har blivit förstörda blixtrar till som ett draget vapen, en värja, och når över hela rummet. Hamnet kan känna hur värjspetsen irrar efter en motståndare och han påminns för ett ögonblick om moderns hasselklyka och hur den dras mot vatten, fast han är ju inget underjordiskt vattendrag och farfaderns ilska är inte alls som den skälvande slagrutan. Den är skärande, vass, oförutsägbar. Hamnet har ingen aning om vad som kommer att hända härnäst eller vad han borde göra. ”Stå inte där och glo”, väser farfadern. ”Hjälp mig.”

Hamnet makar sig ett steg framåt, följt av ännu ett. Han är på sin vakt, faderns ord snurrar i huvudet: Håll dig undan farfar när han är vid sitt svarta lynne, se till att hålla dig undan. Håll dig långt från honom, hör du vad jag säger?

Hans far hade sagt så vid sitt senaste besök, när de hjälpte till att lasta av en kärra från garveriet. John, farfadern, hade tappat en bunt skinn i leran och slungade då, i ett plötsligt vredesutbrott, iväg en kniv mot gårdsmuren. Fadern hade omedelbart tagit tag i Hamnet och dragit honom bakom sig, ur vägen, men John hade störtat förbi dem, in i huset, utan ett ord. Hamnets far hade tagit hans ansikte mellan sina båda händer och kupat fingrarna runt

22

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 23

H a mnet hans nacke, med stadig och forskande blick. Dina systrar rör han inte, det är dig jag oroar mig för, hade han muttrat med bekymrad min. Du vet vilket lynne jag menar, eller hur? Hamnet hade nickat, men ville att ögonblicket skulle vara längre, att fadern skulle fortsätta att hålla om hans huvud så där; det gjorde att han kände sig lätt, trygg, igenkänd för den han var, uppskattad. Samtidigt kände han ett isande obehag som skvalpade runt i honom, som en måltid magen inte ville behålla. Han tänkte på de vassa orden som klippte fram och tillbaka likt saxar i luften mellan fadern och farfadern, hur fadern ständigt och jämt försökte lätta på kragen när han satt till bords med sina föräldrar. Svär på det, hade fadern sagt med hes röst där de stod på gården. Svär. Jag måste veta att du inte råkar illa ut när jag inte är här och kan ta hand om det själv.

Hamnet tycker att han håller ord. Han håller sig borta. Han står på andra sidan eldstaden. Här kan inte farfadern nå honom, inte ens om han anstränger sig.

Hans farfar tömmer muggen med ena handen och skakar bort dropparna från ett papper med den andra. ”ta det här”, befaller han och räcker fram papperet.

Hamnet böjer sig fram utan att flytta på fötterna och tar emot det med yttersta fingertopparna. Farfaderns ögon är små springor, vaksamma, tungan sticker ut i ena mungipan. Han sitter i sin stol, hopsjunken: en gammal, dyster padda på en sten. ”Och det här.” Farfadern räcker fram ett papper till.

Hamnet böjer sig fram på samma sätt och håller det avstånd som krävs. Han tänker på sin far, hur stolt han skulle vara över honom, hur nöjd han skulle bli.

Snabb som en räv gör farfadern ett utfall. allt går så snabbt att

23

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 24

Maggie O’Fa r r el l Hamnet efteråt är osäker på i vilken ordning det hände: papperet singlar ned på golvet mellan dem, farfaderns hand griper honom om handleden, sedan om armbågen och drar honom framåt, närmare än det avstånd som fadern sagt åt honom att hålla, och den andra handen, som fortfarande håller i muggen, kommer uppåt, fort. Hamnet blir varse några strimmor i synfältet – i rött och brandgult, eldfärger som väller in från ögonvrån – innan han känner smärtan. Den är skarp och tung, som av en påk. Kanten på muggen har träffat honom alldeles under ögonbrynet. ”Det där kanske kan lära dig”, säger farfadern med lugn röst, ”att inte smyga dig på folk.” tårar sprutar från Hamnets ögon, från båda två, inte bara det skadade. ”Jaså, man gråter? Som en liten fröken? Du är inte bättre än far din”, säger farfadern med avsky och släpper honom. Hamnet hoppar bakåt och slår smalbenet i kanten på förmakssängen. ”Bara gråt och jämmer och gnäll”, muttrar farfadern. ”Ingen ryggrad.

Inget vett. Det var alltid felet med honom. Kunde aldrig härda ut.”

Hamnet springer ut igen, längs gatan, gnuggar sig i ansiktet och försöker torka bort blodet med ärmen. Han tar sig in genom sin egen ytterdörr, uppför trapporna till kammaren på övervåningen där en figur ligger på madrassen bredvid föräldrarnas stora säng med omhängen. Figuren är påklädd – brun särk, vit hätta, med band som inte är knutna utan hänger utmed halsen – och ligger ovanpå lakanen. Hon har sparkat av sig skorna, som landat upp och ned och liknar ett par tomma ärtskidor bredvid henne. ”Judith”, säger pojken och rör vid hennes hand. ”mår du bättre?”

Flickan lyfter på ögonlocken. Hon stirrar ett ögonblick på sin

24

Hamnet inlaga 200908_Layout 1 2020-09-08 20:10 Sida 25

H a mnet bror, som om hon befann sig någonstans långt borta, och blundar sedan igen. ”Jag sover”, mumlar hon.

Hon har samma hjärtformade ansikte som han, samma hårfäste som går ned i en snibb i pannan, med samma uppåtsträvande rågblonda hår. Ögonen, som så flyktigt såg på hans ansikte, har samma färg – varmt bärnstensgula med gyllene strimmor – och är placerade på samma sätt. Det finns ett skäl till det: de delar födelsedag, precis som de delade utrymmet i moderlivet.

Pojken och flickan är tvillingar, födda med bara några minuters mellanrum. Likheten är sådan att de kunde ha fötts ur samma fosterhinna.

Han sluter sina fingrar runt hennes – likadana naglar, likadant formade knogar, fast hans är större och bredare och smutsigare – och han försöker slå bort tanken att hennes känns fuktiga och heta. ”Hur mår du?” säger han. ”Bättre?”

Hon rör på sig. Hennes fingrar kupar sig inuti hans. Hakan höjs och sänks igen. Det finns, ser pojken, en svullnad vid halsgropen. Och en till där axeln och halsen möts. Han stirrar på dem. ett par vaktelägg under Judiths hud. Bleka, äggformade, inbäddade där, som om de väntade på att kläckas. ett vid halsen, ett vid axeln.

Hon säger något, läpparna säras, tungan rör sig inne i munnen. ”Vad sa du?” säger han och lutar sig närmare. ”Ditt ansikte”, säger hon. ”Vad har hänt med ditt ansikte?”

Han rör vid pannan med handen och känner bulan där och att det är blött av rinnande blod. ”Ingenting”, säger han. ”Det är ingenting. Du”, säger han ivrigt, ”jag ska gå och hämta doktorn.

Jag blir inte borta länge.”

25