Dimmornas folk Evig Passion
Tredje delen av
Dimmornas folk
Evig passion Annika Banfield
Tidigare böcker av Annika Banfield Döden Lurar, Lura Döden (1969) Liket går vidare (1970) Bara en tonåring (1970) Glaube, Hoffnung und Liebe der Marie L (1975) Ich will das Kind behalten (1976) Svarta Katten – Själens tysta budskap (2001) De kallar oss ”Indianer” (2004) Svarta Katten – Moder jords tysta budskap (2005) Svarta Katten – Livets Lapptäcke (2006) Den vita buffelkvinnans folk (2007) Röster från buffelkvinnans folk (2007) Kvinnan i Klippan (2008) Svart Passion (2013) Dödlig Passion (2014)
Dimmornas folk – Evig Passion Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Annika Banfield © Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2014 ISBN: 978-91-7577-112-0
jag är vampyren Du frågar om jag finns. Du undrar var jag bor. Låt mig få berätta. Jag är nattens gåtfulla beröring av din kind. Jag är vargens ylande en kall oktoberdag. Jag är legenden som aldrig dör. Och jag är magin i din trista vardag. Jag finns där du finns. Jag bor där din själ bor. Alltid nära. Alltid väntande. På dig. Så vem är jag? Jag är allt du fasar för och allt du drömmer om. Jag är mörkret du förbannar och jag är lusten i din extas. När du förtalar mig förnekar du dina begär. När du avvisar mig förtränger du din längtan. Så rädd är du för att din själ skall möta min. Och så förtvivlad är du över att det inte redan har skett. Så vem är jag? Jag är vampyren. Och jag vet att du åtrår mig.
1. Flammande hämnd Hastings, Sussex, England
Greven vandrade fram och tillbaka på grässlänten. Fram och tillbaka. Stannade upp, kastade ett missbelåtet ögonkast över staden nedanför kullen, grymtade något ohörbart och vinkade till sig Sandor: ”Vad är det här för jävla ställe?” ”Hastings. Det var hit du ville.” ”Var är alla människor?” ”Klockan är tre på natten.” ”Och den där stenhögen?” ”Resterna av ett gammalt slott.” ”Patetiskt.” Greven fnös, drog med baksidan av handen över munnen och stoppade sedan ner händerna i fickorna. Den långa svarta kappan fladdrade i vinden, snodde sig runt hans vrister så att han fick vända sig åt andra hållet för att frilägga benen. ”Vi behöver hitta nånstans att sova.” ”Jag har fått information om att det finns grottor i berget.” Sandor pekade österut mot East Hill. ”Vi kan säkert klämma oss in där.” ”Bra. Då har vi några timmar på oss.” Sandor betraktade den reslige mannen under några minuter, lät blicken glida över hans snygga profil, det svarta tillbakakammade håret, den långa rocken med uppfälld krage. När Greven stod där 7
i mörkret på toppen av kullen såg han ut som filmversionen av Dracula med en attraktiv utstrålning av auktoritet och dödsförakt. Att vara på resa med Greven innebar oförutsedda incidenter. Men de senaste veckorna hade varit påfrestande, på gränsen till outhärdliga. Sandor hade svårt att förstå Grevens fanatiska drift att döda en liten 16-åring, som var totalt oviktig i sammanhanget. Okej, Mathilda hade mot alla odds förstört deras planer på att ta över Sverige. Men det där var flera månader sedan. Nu var det större saker på gång, planer på att invadera England, Skottland och Wales. Lika bra att slänga in Irland också. Förmodligen skulle hela mellaneuropa vara i Släkten Draculas händer inom ett år. Planerna var lika angenäma att lyssna på som blod som droppade från en handled ner i multna löv. Så okej, Sverige hade gått åt helvete men det var bara ett litet fruset skitland uppe i norr. Nu väntade större erövringar. Och i de utmaningarna spelade en 16-årig skoltjej lika lite roll som fladdermusskit i en gödselhög. ”Om hon finns här i Hastings kommer jag att hitta henne!” ropade Greven med näven lyft. Sandor väcktes ur tankarna. Han hade börjat tröttna. Ärligt talat hade han börjat bli alldeles förbannat trött på Grevens hämndbegär. Det var energikrävande att dra runt med en vampyr som Greven, en Släkting som många gånger var alldeles för psykopatisk till och med för Släkten. Och det ville inte säga lite. ”Ja, ja, whatever”, suckade Sandor. ”Men skärp dig!” ”Jag är inte ett dugg intresserad av den där tjejen. Om vi hittar henne ska jag med nöje suga sista blodsdroppen ur hennes hjärta. Men om hon inte finns här släpper vi det hela och koncentrerar oss på invasionen av England.” Hade det inte varit för det faktum att de stuckit från rättegången i Transsylvanien, skulle han inte befunnit sig här, vid Englands sydkust. Situationen hade just då, strax efter nyår, känts enormt obehaglig. Straffet för det fatala misslyckandet i Sverige skulle bli hårt, kanske inte döden men däremot degradering. En meningslös uppgift nere i Transsylvanien, något som skulle vanära hans rykte för gott. Som att laga mat till gesällerna eller städa i högkvarteret. 8
De hade gömt sig i Norge för att undkomma straffet. Nu, fyra månader senare, undrade Sandor hur situationen var i Rumänien. Letade Släkten efter dem? Eller hade det värsta blåst över? Kanske oroade han sig i onödan. Men ovissheten gjorde att han hängde kvar hos Greven istället för att söka sig till andra Släktingar. ”Vet du hur läget ligger där nere i Sylvanien?” försökte Sandor, trots att han inte förväntade sig något uttömmande svar. ”Va?” Greven såg irriterad ut. ”Har du hört nåt från högkvarteret?” ”Varför skulle jag vara i kontakt med dom?” ”Vi stack från mötet med Den Högste. Det kan väl vara bra att veta … ”Håller du fortfarande på att älta det där? Lägg av!” ”Vad då lägg av? Jag vill veta om vi är eftersökta. Eller om vi kan röra oss fritt.” Greven slog ut med händerna, lät höra ett ilsket frustande och började återigen gå fram och tillbaka på gräset. ”Hastings verkar inte vara så stort. I morgon kväll letar vi igenom alla gator, parker och pubar och om Mathilda är här kommer vi att hitta henne.” Med en djup suck vände sig Sandor om och skakade på huvudet. Det var ingen idé. Antingen fick han stå ut med Grevens omåttliga hämndlystnad. Eller så fick han bryta sig loss, hitta engelska Släktingar att slå sig samman med och hoppas på det bästa. ”Då gör vi så”, sa Sandor och bad till helvetets väktare att de skulle hitta den där tjejen så fort som möjligt. Han undrade om Greven tänkte leta igenom hela England – hela Europa – om han inte hittade henne. ”Vi måste vara ytterst försiktiga, det finns en möjlighet att hon vaktas av de där flygande råttorna”, fortsatte Greven. ”Du har sagt det.” ”Och dom vill jag också ha död på. Speciellt den där jäveln Matteo.” ”Visst, vi dödar allihop.” Greven hejdade sig plötsligt, höll upp handen och koncentrerade sig intensivt. ”Vårt folk finns i närheten”, väste han till sist. ”En enda individ.” 9
”Jag känner.” ”En vampyr av lägre rang. Vi kan ha stor nytta av honom. Följer du med?” ”Självklart.” De transporterade sig österut, upp över East Hill och ut mot Fairlight, följde lukt och vibrationer som hjälpte dem att exakt identifiera var vampyren befann sig. Som två skuggor dök de upp mellan träden, avvaktade en minut och tog sedan några kliv ut ur skogsbrynet. ”God kväll!” sa Greven med stark röst. Mannen som stått lutad mot ett staket flög runt som om någon kastat en hög med vitlök på honom. Överläppen var uppdragen och väsandet lät som om det kom från en orm. Han såg ut att vara någonstans runt 25, blond och kortklippt med en ring i örat, iklädd en kort vinterjacka och kängor. Det faktum att han inte känt av två Släktingar på ingående skvallrade om att han var ny som vampyr, kanske till och med gesäll, tänkte Greven. ”Ta det lugnt!” log Sandor och höjde händerna. ”Vi vill inget ont, vi är vänner.” Mannen rätade på sig en aning men ögonen flackade nervöst fram och tillbaka mellan de två Släktingarna. ”Identifiera dig!” beordrade Greven. ”Jag heter Illiam. Gesäll. Nybliven. Sen några månader tillbaka.” Mannen böjde på huvudet, bugade så djupt att han nästan tappade balansen. ”Med all respekt, nu känner jag att ni är från Släkten. Jag ber på det djupaste om ursäkt, jag har ännu inte lärt mig alla Lagar och kan inte hantera alla mina sinnen och förmågor. Det här är nytt för mig.” ”Käre Illiam”, log Greven. ”Det finns inget att be om ursäkt för.” ”Jag tränar mycket”, förklarade Illiam ivrigt och såg ut att slappna av. ”Varje dag gör jag framsteg.” ”Utmärkt, alldeles utmärkt. Jag heter Greven och detta är Sandor. Som du redan märkt är vi från Släkten men vi har nyligen anlänt till England. Vi behöver assistans dagarna framöver.” Illiam sken upp, nu såg han lycklig ut. ”Jag vill inget hellre än att 10
bistå er. Men jag är inte så bra på att jaga. Däremot kan jag lura in byten i fällor och jag städar gärna matplatserna. Eller så kan jag gå ärenden och vara er tjänare både dag och natt.” ”Det låter bra”, sa Greven vänligt. ”Berätta lite om dig själv.” ”Inte så mycket att berätta”, sa Illiam och ryckte på axlarna. ”Jag kommer från en liten by utanför Southampton där jag jobbade som diversearbetare på byggplatser. En kväll när jag var på hemväg från puben råkade jag på en Släkting. Hon bet mig.” Det skygga leendet lyste upp hans ansikte men försvann snabbt. ”Jag har uppmärksammat avsaknaden av vårt folk här i området. Är du ensam?” Illiam tittade ner i marken. ”Det hände något fruktansvärt”, sa han tyst. ”En tragedi. Många av mina vänner dog eller jagades från platsen. Våra ledare är döda.” ”Slaget vid Hastings förra veckan? Avskyvärt och ofattbart. Dom skyldiga kommer att dö. Vi är här för att säkerställa att dom får sitt straff.” ”Jag hjälper gärna till.” ”Som gesäll måste du ha en mentor. Finns han i närheten?” ”Min mentor är en kvinna – Arona.” Nu höjde Greven på ögonbrynen. ”Arona?! ” ”Känner du henne?” ”Oh ja, jag känner henne. Hetlevrad, sexig, förförisk och helt oemotståndlig. Att ge sig i kast med Arona är som att försöka suga blod från en skorpion. Om man mot alla odds lyckas är man förgiftad för evigt.” Skratten var höga och hjärtliga. Men Illiams leende dog ut när han sorgset skakade på huvudet. ”Det blev fullständig kaos efter den där striden. Alla Släktingar dog – Deagan, Maddock, Jack. Och Lamonte. Dom enda som överlevde var Arona och Tallon, men nu är dom försvunna. Det är därför jag är ensam och en aning förvirrad. Jag lovar att göra allt ni ber mig om. Allra helst skulle jag vilja döda dom där svartvingade aporna.” Greven la en hand på Illiams axel. ”Vet du om dom är kvar här i trakten?” ”Sefyrerna? Jag har ingen aning. Ingen som helst aning. Men jag 11
tror …” Han lutade sig framåt och viskade, som om han misstänkte att någon kunde tjuvlyssna. ”Ser ni gården där borta?” Han pekade mot en klunga med hus som låg vilande i mörkret. Boningshus, några lador, en länga som såg ut som ett stall. ”Det här är Fairlight Farm.” ”Okej.” ”Fram till förra veckan bodde det en massa folk här. Märkliga människor. Några av dom var vampyrer, men Arona konstaterade att dom inte kom från vårt revir. Hon trodde att dom kanske var Laglösa.” Greven höjde ögonbrynen. ”Intressant!” ”Övriga personer kan ha varit sefyrer, ett 20-tal. Men innan vi kunde göra något åt saken var dom borta.” ”Vart tog dom vägen?” ”Ingen som helst aning. Jag försökte snoka runt här ibland. En dag hörde jag folk prata om att en man som hette Artagan skulle komma ner från Skottland. En väldigt betydelsefull man, tydligen.” ”Artagan?!” Både Greven och Sandor upprepade namnet nästan samtidigt. ”Ja, vet ni vem det är?” ”Han är den förste sefyren”, sa Sandor, ”och därmed deras ledare. Vi var osäkra på om han fortfarande var i livet. Det här är ytterst intressant. Och samtidigt oroväckande.” ”Jag var med under striden”, fortsatte Illiam, ”och jag såg honom, en demon med svarta vingar. Inte ens Släktingarna rådde på honom. De flydde.” ”Äh!” frustade Greven och gjorde en avvisande gest. ”Överdrift. Propaganda.” ”Nej, nej, ni skulle ha sett honom!” Illiam spärrade upp ögonen och blev om möjligt ännu vitare i ansiktet. ”Artagan är ett monster.” ”Nu ska vi försöka koncentrera oss på det väsentliga”, avbröt Greven. ”Vi är här för att hämnas och framför allt för att döda en tjej som heter Mathilda. Troligtvis finns hon kvar i Hastings och då tillsammans med en sefyr, Artagans son, Matteo. Jag tror att du kan vara oss behjälplig med denna insats.” 12
”Absolut, absolut. Jag har en hel del information och jag tror jag vet vem Matteo är.” ”Utmärkt! Du kommer att vara en stor tillgång för Släkten och bli rikligt belönad. I morgon inleder vi vårt uppdrag.” Illiam började röra sig mot den lilla stigen. ”Om ni vill ha nånstans att tillbringa dagen upplåter jag gärna min stuga ute i skogen. Ja, det är inte min stuga utan en av Aronas boningar. Men jag sover där och det finns plats för oss alla.” ”Då tackar vi för din vänlighet”, sa Greven. ”Vi har mycket att prata om.” ”Ska vi ge oss av?” ”Alldeles strax.” Greven höll upp en hand som för att avbryta samtalet, varpå han fundersamt betraktade de mörklagda husen. ”Är gårdens ägare här?” ”Ja, jag antar att dom sover. Ett gift par i 40-årsåldern med tre barn.” ”Sefyrvänner.” Greven gjorde en grimas och spottade i marken. ”Bränn ner gården!” ”Va?” Illiam stelnade till och spärrade upp ögonen. ”Bränn ner gården, sa jag!” ”Det finns djur här. Kor, får, hästar. Och dessutom, barnen …” ”Har du problem med att utföra det som Släkten ålägger dig?!” Grevens svarta ögon borrade sig rätt ner i Illiams förskräckta blick. ”N … nej … alltså, det var inte min mening …” ”Jag känner Arona och jag vet att hon har lärt dig den första regeln: Släktens order ifrågasätts aldrig. Aldrig!” Det sista ordet vräktes ut med en kraft som gjorde att Illiam tumlade baklänges på grässlänten. ”Jag ber på det djupaste om ursäkt. Missförstå mig inte, jag blev bara …” ”Om två timmar träffas vi vid slottsruinen. Då förutsätter vi att du är klar med din uppgift och kan ledsaga oss till våra sovplatser.” ”Naturligtvis, naturligtvis!” Illiam bockade och höll på att snubbla över en spann som låg dold i gräset. ”Jag ordnar det, jag gör allt ni ber mig om.”
13
Greven och Sandor transporterade sig tillbaka till West Hill, materialiserades som mörka skuggor alldeles invid den gamla slottsmuren. ”Superbt!” log Greven och sträckte näven i luften. ”Jag älskar dedikerade gesäller. Den här killen kan vi ha nytta av.” ”Absolut. Så vad säger du om lite kvällsmat?” ”Givetvis. Men jag föreslår att vi först tillbringar en stund med att titta på utsikten.” Att ”titta på utsikten” var ett av människosläktets absolut mest meningslösa och skrattretande nöjen. Sandor förstod att Greven ville dröja sig kvar av en helt annan anledning. De slog sig ner på kullen, tysta och nöjda, lät ögonen fara över vattnet i engelska kanalen, betraktade vågorna som kastade sig upp mot stranden och drog med sig de små stenarna fram och tillbaka, fram och tillbaka. Tiden gick. Ingen sa något. De väntade. Plötsligt höjde Sandor huvudet. ”Känner du lukten?” sa han och sniffade. ”Jag tror det luktar bränt!” Skratten blandade sig med några fiskmåsars skrin, samtidigt som en siren skar genom natten. Den följdes snabbt av ytterligare en siren från ett utryckningsfordon. ”Inte bra”, muttrade Greven missbelåtet. ”Det gick snabbt. Alldeles för snabbt.” ”Troligtvis vaknade familjen i tid. Spelar ingen roll. Vi låter dom våndas över förstörd egendom och stora kostnader, sen befriar vi dom från allt lidande och ser till att dom får delta på vår festmåltid. Som huvudattraktion.” Med ännu ett stort skratt dunkade Greven Sandor i ryggen. ”Helt superbt.” Sedan tystnade han med ett gåtfullt leende. ”Arona”, sa han tankfullt. ”Så hon är alltså här? Jag har ouppklarade saker med den där damen, saker som rör sig om – sex.” Han reste sig med ett frustande. ”Att få döda Mathilda och ha sex med Arona skulle göra mitt liv perfekt. Det är mitt mål, min vision. Och jag tänker inte ge mig förrän jag har lyckats.”
14
2. Sefyrfest Lucca, norra Italien
När Mathilda kikade fram under täcket såg allt ut precis som vanligt. De vitkalkade väggarna, det lilla krucifixet som prydde sin plats ovanför en brun byrå, två stolar vid ett bord, hennes kläder slarvigt slängda över armstödet på en fåtölj. I mörkret liknade klädbyltet en liten hund. Kanske var det bara en vakenperiod mellan sömncyklerna som gjort att hon ryckt till och slagit upp ögonen. Hela huset tycktes ligga i dvala. Inte ett ljud hördes. Mathilda gäspade, puffade till kudden och borrade ner kinden i örngottet. När hon återigen slöt ögonen fladdrade bilder förbi: vägar inramade av vackra landskap – berg, ängar, floder, byar. Motorvägar med stark trafik som skvallrade om närliggande storstäder. Bilar. Massor med bilar. Färden från England hade gått snabbt och smidigt. De hade tagit sig från Dover till södra Belgien där de tillbringat natten, sedan vidare till Freiburg i Tyskland där en trevlig familj hade gett dem husrum. I förrgår hade de startat vid sjutiden på morgonen, kört in i Italien, tillbringat några timmar med allierade i Torino och sedan fortsatt söderut, högre och högre upp i bergen. När Matteo äntligen svängt in på en uppfartsväg där de stora järngrindarna glidit upp framför ett praktfullt hus, hade hon för länge 15