9789129671230

O_Gabriela_tjuven.indd 1

09-07-02 11.50.37

Anna Charlotta Gunnarson

7

I_Gabriela stjaĚˆrna o tjuven.indd 7

09-06-29 21.27.34

Tack till: Alla mina fina brevkompisar i Mariannelund Titti och Marie – stjärnredaktörerna Liv Strömquist – roligast i Sverige

Kolla gärna in på: www.annacharlottagunnarson.com

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Anna Charlotta Gunnarson 2009 © Omslag: Magda Lipka Falk Inlaga form: Jeannette Wigren Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN 978-91-29-67123-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823

8

I_Gabriela stjärna o tjuven.indd 8

09-06-29 21.27.35

Onsdag 11 maj

Knirk, knak. Är det något jag kan bli bättre på så är det att växa. Jag är fortfarande kortast i klassen och William är ett helt huvud längre. Egentligen borde han jämt vara snäll mot mig eftersom vi är ihop, men en gång kallade han mig Myran. Då fräste jag ifrån så mycket att jag fick heta Kaffekokarn i ett par veckor. Sen lugnade allt ner sig och jag blev gamla vanliga Gabi igen.

Jag känner mig som längst när jag får stå framför klassen och prata. Då är det som om jag vore flera meter hög och nästan nuddar taket. Alla lyssnar. Bara på mig. Hade livet alltid varit på det viset så är jag säker på att jag redan hade gått om han den där superlånga i Guinness rekordbok, han som var 272 centimeter lång.

Den här dagen skulle bli en sådan dag. En dag då jag fick vara lång.

9

I_Gabriela stjärna o tjuven.indd 9

09-06-29 21.27.36

– Mamma! Var är bilderna från i somras?

Jag stökade runt bland fotoalbumen hemma i bokhyllan, men hittade bara bilder på mig som bebis och mamma och pappa när de fortfarande var gifta.

– Hmmm, mumlade mamma mellan tandborstdragen inne i badrummet. De kan vara under skivorna i mitt rum.

Mamma har ingen ordning. Eller rättare sagt så har hon ingen aning om sin ordning. Rent och snyggt, javisst, men det är alltid ett himla springande efter nycklar och borttappade glasögon.

Efter en stunds bökande i diverse högar hittade jag fotografiet – bland kokböckerna.

– Jag tar med mig bilden där jag sitter på kanonen! ropade jag och kilade ner den i framfickan på ryggsäcken.

– Kanon, fnissade mamma och gurglade.

Det tar 11 minuter och 48 sekunder att gå till skolan, om man inte stannar på vägen. Det vet jag eftersom jag alltid har mitt tidtagarur i fickan. Under det senaste året har jag slagit mitt eget rekord flera gånger. Det är för att William och jag brukar tävla.

10

I_Gabriela stjärna o tjuven.indd 10

09-06-29 21.27.37

– Jag vinner lätt, säger han och plirar koncentrerat på mig med sina klarblåa ögon.

Sen går det ändå alltid på samma sätt. Han försöker nämligen hitta genvägar, konstiga genvägar. Den här morgonen snirklade han sig till en början längs muren i parken medan jag följde grusgången och direkt fick ett rejält försprång.

Men Williams långa ben var snabbt ikapp mig och för en kort stund var det spännande värre. Jag nästan hörde jublet från OS-publiken runt oss. Gabi! Gabi! Egentligen var det bara måsarna som skränade god morgon, men de dög som låtsaspublik.

Just när det var som mest dramatiskt fick William en ny mysko idé. Plötsligt försvann nämligen hans gula jacka in bakom bokhandeln och sen var han bara borta.

Jag travade på uppför Kvarngatan med tidtagaruret i handen, förföljd av måsarnas OS-kör, på väg mot segern.

Inte förrän framme vid fotbollsplanen dök William upp, men då var jag ju redan där. Jag hinner alltid först. Jag går helt enkelt raka spåret.

Det är tack vare William som jag har kommit under 12 minuter. Han är bra att ha till en del annat också.

11

I_Gabriela stjärna o tjuven.indd 11

09-06-29 21.27.37

– Grattis till förstapriset! tjoade han när vi möttes i trappan.

Sen blåste han en slängpuss till mig, som jag stolt besvarade. Vi gör så när vi är bland folk. Så slipper andra bli generade.

– 11.53, sa jag nöjt och knäppte av uret.

– Är det idag du ska snacka? frågade William, och jag nickade. Vad ska du prata om?

– Om Halden, sa jag och försökte att inte låta alltför stöddig.

– Vad spännande! sa William. Vem var det nu igen som blev skjuten där?

Jag kan allt om Halden. Världens intressantaste plats.

Eftersom det är så himla sällan som vi åker utomlands i vår familj så blir det alltid mycket ståhej när vi äntligen ska iväg.

Mamma och jag läste på i flera månader om alla norska kungar, belägringar och fjordar innan vi väl satt på den där bussen, förväntansfulla och smockfulla med kunskap.

William har hört alla detaljer minst hundra gånger, men han glömmer ändå alltid hälften.

12

I_Gabriela stjärna o tjuven.indd 12

09-06-29 21.27.37

– Karl den tolfte, påminde jag. Det var 1718 och han sköts i huvudet.

– Med en knapp, eller hur? frågade William upphetsat.

– Du får väl lyssna när jag berättar, sa jag. Nelly börjar och sen är det min tur.

Det pirrade i hela kroppen när jag slog mig ner mellan Frallan och Mikaela på den röda mattan. De hade berättat om var sitt reseminne redan förra veckan och efter det var vi alla sugna på att åka till både Paris och Kos. Men nu är det Haldens tur, tänkte jag. Och jag såg framför mig hur hela klassen skulle komma fram efteråt och ställa imponerade frågor om kungamordet och stenbrotten och om hur det kändes att sitta på kanonen.

– Är du laddad? viskade Mikaela.

– Jajamen, sa jag och la fotot med framsidan ner mot mattan för att inte avslöja hur cool min berättelse skulle bli.

– Undrar vad Nelly ska prata om, sa Frallan.

– Kanske om vägen hit? sa jag och härmade Nellys självgoda röst: ”Först sprang jag nerför alla våra trappor, sen tog jag ett glas färskpressad juice, sen kammade jag 13

I_Gabriela stjärna o tjuven.indd 13

09-06-29 21.27.37

håret tvåtusen gånger, sen skjutsade pappa hit mig i vår Porsche och sen tog jag av mig min nya Canada Goosejacka och sen kom jag, JAG, in i klassrummet.”

Mikaela skrattade så snoret rann och Frallan och jag flabbade så högt att fröken fick hyssja åt oss för att över huvud taget kunna lämna plats åt Nellys verkliga presentation.

Nelly hade med sig en jättesko. Eller snarare en stövel.

I storlek 50. Den var brun och gjord av rejält skinn och verkade ha gått många, långa mil genom lera, vass och vatten.

– Min pappa har stora fötter, som ni kan se.

Nelly stack ner handen i skon, som fullkomligt slukade både den och halva hennes arm. Alla skrattade.

– När pappa och jag var i Tibet i höstas så hade han de här kängorna på sig varje dag, fortsatte Nelly. För vi vandrade över bergen och bodde i små byar där folk var jättesnälla, men väääldigt annorlunda jämfört med oss.

Vi kunde inte prata svenska med dem, inte ens engelska, men det gick superbra att förstå varandra ändå.

Vi var trollbundna från första stund. Den stora stöveln bar på en berättelse som sträckte sig nerifrån de grönaste 14

I_Gabriela stjärna o tjuven.indd 14

09-06-29 21.27.37

dalarna och upp till de snöigaste bergstopparna. Stöveln trampade över samma mark som de allra enklaste bönderna. Den klev fram där medaljprydda soldater med höjda gevär gått bara timmar tidigare.

Nelly och hennes pappa gick och gick och mötte fler spännande människor och djur än jag någonsin har sett på tv eller läst om i böcker.

– Om jag håller näsan så här nära kängan kan jag faktiskt komma ihåg hur jättepandorna luktar, sa Nelly och sniffade på skospetsen. Det var häftigt. Jag vet inget bättre än att resa med pappa.

Fröken var alldeles flammig om kinderna och halsen.

Så ser hon bara ut när hon är riktigt, riktigt förtjust.

– Nelly, nästa gång får du ringa När och fjärran, sa hon och applåderade så entusiastiskt att vi andra hängde på.

Så oerhört spännande!

Nelly snurrade sitt ena örhänge och log lite generat.

– Jag hade faktiskt tänkt prata lite om New York också.

Jag köpte den här grodan där för två veckor sen, sa hon och visade upp en liten metalliskt blänkande sak i grönt.

Man kan spela in sig själv här och sen ser det ut som om det är grodan som pratar.

15

I_Gabriela stjärna o tjuven.indd 15

09-06-29 21.27.37

– Det låter jätteintressant, sa fröken, men nu är det Gabrielas tur att berätta om sin resa. Vi får höra om New York en annan gång. Tack snälla Nelly. Varsågod Gabi.

Jag kunde inte resa mig. Fotot med mig på kanonen låg nertryckt i den röda mattan och minnena från Halden kändes plötsligt så bleka och meningslösa. En bussresa.

Tre nätter på vandrarhem. Vem bryr sig om en gammal norsk kanon som aldrig används, när det finns stövlar som har trampat kring floden Indus, bortom Himalaya, miljarders miljoner mil bort?

– Jag hade tänkt berätta om en jätterolig resa, sa jag och smög in fotot under benet. Men mamma har inte framkallat bilderna än. Kan jag få prata nästa vecka istället?

Fröken tittade förvånat på mig.

– Kan du inte berätta ändå? frågade hon.

– Ni måste se bilden, ljög jag.

Så kom det sig att klassen fick höra Jonas prata om sitt semesteräventyr på Kanarieöarna istället för min ointressanta historia om mordet på den tråkiga Karl den tolfte, som inte alls dödades med en knapp utan med en helt vanlig löjlig kula.

Och jag hade krympt minst en decimeter.

16

I_Gabriela stjärna o tjuven.indd 16

09-06-29 21.27.37