9789113043623

ALEXANDER SÖDERBERG DEN ANDALUSISKE VÄNNEN

ALEXANDER SÖDERBERG DEN ANDALUSISKE VÄNNEN

isbn 978-91-1-304362-3 © Alexander Söderberg, 2012 Norstedts, Stockholm Svensk utgåva enligt avtal med Salomonsson Agency Omslag: Sven Dolling Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Prolog Hennes blick växlade mellan backspegeln och körfältet. Hon såg inte motorcykeln, inte just då. Den hade varit där ett ögonblick tidigare, tornat upp sig och sedan försvunnit igen. Hon körde i den innersta filen på motorvägen, försökte ta skydd av bakomliggande bilar.

Han tittade ideligen bakåt, försökte styra hennes körning från passagerarsätet. Hon hörde inte hans ord, bara paniken i hans tonläge.

Konturerna av motorcykeln dök upp i den skakiga backspegeln, försvann, visade sig igen – så höll det på medan den kryssade mellan bilarna bakom dem. Hon kastade sig ut i vänsterfilen, ställde sig på gasen. Bilen vibrerade av de höga varvtalen, hon lade i den femte och sista växeln, hon mådde illa.

Hon kände vinddrag vid fötterna, kulorna måste ha träffat där någonstans. Hålen gav ifrån sig ett vinande ljud som flöt samman med bilmotorns tjutande, ett oljud som skar rakt igenom henne. Hon mindes inte hur länge hon hade kört innan skotten föll – plötsligt och overkligt. Hon hade sett att föraren på motorcykeln bar blå hjälm med mörkt visir, att skytten på bönpallen hade svart hjälm utan visir. Hon hade mött hans ögon som hastigast, hon hade sett tomheten i dem.

De hade blivit beskjutna från vänster, ljuden hade kommit från ingenstans, smattrande i snabb följd. Det rasslade till inne i bilen som om någon hade slagit med en kätting mot plåten. I samma ögonblick hörde hon ett skrik. Hon kunde inte avgöra om det kom från henne själv eller från mannen bredvid. Hon tittade kort 5

på honom. Han var förändrad nu, nervositet och fruktan lyste igenom och kom ut som ilska. Den yttrade sig i hans ansikte, en rynka i pannan, stirrande ögon, då och då enstaka ryckningar vid ena ögat. Han ringde ett kortnummer på sin telefon, det var andra gången sedan skotten föll, han väntade i luren, blicken spänd framför sig, inget svar, han lade på.

Motorcykeln närmade sig återigen i hög fart, han skrek åt henne att köra fortare. Hon insåg att farten inte skulle rädda dem, inte hans skrikande heller. Hon kände fruktans metalliska smak i munnen, ett vitt brus susade feberaktigt i hennes huvud. Paniken hade gått över en gräns, hon darrade inte längre, kände bara en tyngd i armarna, som om det var tungt att köra bilen. Och likt en oövervinnerlig fiende var motorcykeln uppe jämsides med dem. Hon tittade snabbt till vänster, hann se det kortpipiga vapnet i handen på skytten, hur han höjde det mot henne. Hon duckade instinktivt, vapnet spydde ut kulor, de hårda smällarna ekade när skotten slog in i plåten, det krasande ljudet när sidofönstret splittrades och kastade ett regn av glas över henne. Hon låg med huvudet ned åt sidan, gaspedalen i botten. Bilen körde sig själv, hon hade inte en aning om vad som hände framför dem. Hann se att handskfacket var öppet vid hans knän, att det låg flera pistolmagasin där inne, att han höll en pistol i handen. Sedan en hög smäll, plåt mot metall. Ett skrapande oljud på högra sidan när bilen körde in i sidoräcket. Det gnisslade och skrek, bilen krängde, det luktade bränt.

Hon satte sig upp, styrde undan, rätade upp bilen och kom ut på körbanan igen. Ett kort ögonkast över axeln, motorcykeln låg snett bakom henne. Han svor högt, lutade sig över henne och sköt med pistolen ut genom hennes fönster, tre skott i följd.

Explosionerna från vapnet dånade overkligt inne i bilen, motorcykeln bromsade in och försvann.

– Hur långt är det kvar? frågade hon.

Han tittade på henne som om han inte förstod frågan, sedan måste han ha hört den som ett eko inom sig.

– Jag vet inte …

6

Hon höll pedalen i botten, hastighetsmätaren darrade, bilen krängde i den höga hastigheten. Ett kvickt ögonkast i backspegeln.

– Den kommer igen, sa hon.

Han försökte öppna sitt fönster men krocken mot sidoräcket hade bucklat till dörren så att rutan hade satt sig. Han lutade sig mot henne, tog sats med högerbenet och sparkade sönder rutan.

Det mesta av glaset föll ut. Han rensade bort de kvarvarande skärvorna med pistolkolven, lutade sig ut och sköt mot motorcykeln som skapade avstånd igen. Hon förstod det hopplösa i deras situation. Motorcykeln bestämde.

Det blev tyst, som om någon stängt av ljudet. De seglade fram på motorvägen, stirrande framför sig, försökte förlika sig med döden som var i antågande. Bleka i sina uttryck, oförmögna att förstå vad som skedde i deras liv i just detta ögonblick. Han såg trött ut, huvudet hängde, ögonen var sorgsna.

– Säg nåt! Hon uttalade förmaningen med hög röst, båda händerna på ratten, blicken på vägen, hastigheten oförändrad.

Han svarade först inte, tycktes befinna sig i en tanke. Han vände sig mot henne.

– Förlåt Sophie.

fรถrsta delen Stockholm sex veckor tidigare, maj

1 Hennes stil och utseende fick somliga att säga att hon inte såg ut som en sjuksköterska. Hon kunde aldrig avgöra om det var en komplimang eller en förolämpning. Hon hade långt mörkt hår och ett par gröna ögon som ibland gav intrycket av att hon var på väg att börja skratta. Det var hon inte, hon såg bara ut så, som om leendet i ögonen var något hon fötts med.

Trappan knarrade under hennes fötter. Huset – en mindre gul trävilla från 1911 med spröjsade fönster, gamla parkettgolv som glänste och en trädgård som kunde ha varit större – var hennes plats på jorden, hon hade förstått det redan när hon såg villan första gången.

Köksfönstret var öppet mot den vindstilla vårkvällen. Doften som letade sig in var mer sommar än vår. Sommaren skulle egentligen inte börja förrän om några veckor men värmen hade kommit tidigt, inte velat ge sig av. Nu hängde den där tung och stilla över allting. Hon var tacksam för det, behövde den, njöt av att kunna ha fönster och dörrar öppna – att kunna röra sig fritt mellan ute och inne.

En moped hördes i fjärran, trasten sjöng i ett träd, andra fåglar sjöng också, hon kunde inte namnen på dem.

Sophie tog fram porslinet och dukade bordet för två med de snyggaste tallrikar, de finaste bestick och de vackraste glas, undvek vardag så gott hon kunde. Hon visste att hon skulle äta ensam eftersom Albert åt när han var hungrig, vilket sällan sammanföll med hennes tider. Hans steg hördes i trappan, snabba gymnastikskor mot gammalt ekträ, lite för tunga, lite för hårda – Albert 11

brydde sig inte om oväsendet han skapade. Hon log mot honom när han kom in i köket, han log pojkaktigt tillbaka, slet upp kylskåpsdörren, stod där alldeles för länge och betraktade innehållet.

– Stäng kylen Albert.

Han stod kvar. Sophie tog några tuggor, bläddrade förstrött i en tidning. Hon tittade upp, sa samma mening igen, nu med irritation i rösten.

– Jag kan inte röra mig …, viskade han teatralt.

Hon skrattade till, inte så mycket för hans torra humor, mer för att han var komisk, vilket gjorde henne glad … stolt kanske.

– Vad har du gjort i dag? frågade hon.

Hon såg att han var nära att börja skratta. Hon kände igen det, han tyckte alltid att hans egna skämt var roliga. Albert tog en flaska mineralvatten från kylskåpet, smällde igen dörren och hoppade upp på köksbänken. Kolsyran pös när han öppnade kapsylen.

– Alla är sinnessjuka, sa han och drack en klunk. Albert började berätta om sin dag i små fragment allteftersom de dök upp för hans inre. Hon lyssnade roat när han drev med lärare och andra.

Hon såg att han njöt av att vara rolig, och plötsligt var han klar.

Sophie kunde aldrig känna på sig när det skulle ske, han slutade bara, som om han tröttnat på sig själv och sin humor. Och hon ville sträcka sig efter honom, be honom stanna kvar, fortsätta vara rolig, fortsätta vara mänsklig, vänlig och elak på samma gång. Men det fungerade inte så. Hon hade försökt tidigare, det blev alltid fel, så hon lät honom gå.

Han försvann ut i hallen. Tyst en stund, kanske bytte han skor.

– Du är skyldig mig en tusing.

– Varför då?

– Städtanten var här i dag.

– Man säger inte städtant.

Hon hörde jackans dragkedja.

– Vad säger man då? frågade han.

Det visste hon inte. Han var på väg ut genom dörren.

12

– Puss puss, mamma. Hans tonläge var plötsligt snällt.

Dörren gick igen, hon hörde hans steg på grusgången utanför det öppna fönstret.

– Ring om du blir sen! ropade hon.

Sophie fortsatte som hon brukade. Dukade av, gjorde fint, tittade på teve, ringde en väninna och pratade om ingenting – fick kvällen att gå. Hon gick och lade sig, försökte läsa ur boken på nattduksbordet som handlade om en kvinna som hittat en ny mening med sitt liv genom att hjälpa gatubarn i Bukarest. Boken var tråkig, kvinnan var pretentiös – Sophie hade inget gemensamt med henne. Hon slog igen den, somnade som vanligt ensam i sängen.

Åtta timmar senare var klockan kvart över sex på morgonen.

Sophie steg upp, gjorde sig i ordning, torkade rent badrumsspegeln som avslöjade ord när den blev immig: Albert, AIK och en mängd oläsliga saker som han skrev med pekfingret när han borstade tänderna. Hon hade sagt åt honom att sluta med det. Han verkade inte bry sig, någonstans tyckte hon att det var skönt.

Hon gjorde sig i ordning och åt en lätt frukost på stående fot samtidigt som hon läste förstasidan på morgontidningen. Snart var det dags att bege sig till jobbet. Hon ropade upp till Albert tre gånger att han skulle stiga upp och en kvart senare satt hon på sin cykel och lät den ljumma morgonbrisen väcka henne.

* Han gick under namnet Jeans. De trodde på allvar att han hette det. De hade skrattat, pekat på sina byxor. Jeans!

Men han hette Jens och han satt vid ett bord i ett skjul ute i djungeln i Paraguay tillsammans med tre ryssar. Bossen hette Dmitry, en gänglig kille i trettioårsåldern, såg ut som ett barn i 13

ansiktet – ett barn vars föräldrar var kusiner. Hans kumpaner, Gosha och Vitaly, var i samma ålder – deras föräldrar kanske var syskon. De skrattade konstant utan att visa glädje, ögonen brett isär, halvöppna munnar som vittnade om att de inte riktigt förstod något om någonting.

Dmitry blandade dry martini i en plastdunk. Tryckte ned oliver och skakade om, hällde upp i ursköljda kaffemuggar, spillde och höjde en skål på ryska. Hans vänner tjoade, alla drack av drinken som hade en bismak av diesel.

Jens tyckte illa om dem, hela gänget. De var frånstötande, oärliga, oartiga, nervösa … Han försökte att inte visa sin avsmak men det gick inte, han hade alltid varit dålig på att dölja vad han kände.

– Låt oss titta på grejerna, sa han.

Ryssarna blev upphetsade som barn på julafton. Han gick ut ur skjulet mot jeepen som stod parkerad på en dammig, svagt upplyst gårdsplan.

Varför ryssarna hade tagit sig hela vägen till Paraguay för att titta på varorna visste han inte. I regel beställde någon något av honom, han levererade, fick betalt, träffade aldrig kunden. Men de här var något annat, som om hela affären med att köpa vapen var något stort för dem, något roligt, ett äventyr i sig. Vad de sysslade med visste han inte, ville inte veta. Det spelade ingen roll, de var där för att titta på sina varor, provskjuta, snorta kokain, knulla horor och betala honom den andra i raden av tre betalningar.

Han hade med sig en MP7:a och en Steyr AUG . De resterande vapnen låg nedpackade i ett lagerhus vid hamnen i Ciudad del Este och väntade på avfärd.

Ryssarna fattade vapnen och började låtsasskjuta mot varandra. Hands up … hands up! De skrek av skratt, rörde sig ryckigt.

Dmitry hade en vit fläck kola i skäggstubben.

Gosha och Vitaly började bråka om MP7:an, drog och slet i vapnet, slog varandra hårt i huvudet med knytnävarna. Dmitry särade på dem, tog fram dry martini-dunken.

14

Jens observerade dem på avstånd, gänget skulle balla ur, paraguayanerna skulle komma tillbaka med horor för att visa goodwill. Ryssarna skulle bli ännu mer påtända och packade och börja skjuta skarpt. Han visste vad som skulle hända och han kunde inte göra något åt det, allt skulle bli för jävligt. Han ville dra därifrån men var tvungen att vänta tills solen gick upp, hålla sig vaken och nykter, få sina pengar när Dmitry ansåg att det var tid för det.

– Jeans! Where the fuck is the ammo?

Han pekade på jeepen. Ryssarna slet upp bildörrarna och började leta. Jens stoppade ned handen i fickan, hade ett nikotintuggummi kvar. Han hade slutat snusa två månader tidigare, slutat röka för tre år sedan. Nu befann han sig i djungeln fyra mil från Ciudad del Este. Nikotinsynapserna ropade på uppmärksamhet i hjärnan. Han tog det sista tuggummit, tuggade hårt, tittade med illa dolt äckel på ryssarna och visste att han snart skulle börja röka igen.

* När hon väl var på sjukhuset så jobbade hon. Arbetet lämnade sällan tid för något annat och dessutom trivdes hon inte med att dricka kaffe med sina arbetskamrater, det kändes obekvämt.

Hon var inte blyg, kanske handlade det om en brist, om att inte kunna umgås över en kopp kaffe. Det var främst för patienternas skull som hon arbetade där, inte på grund av någon speciell fromhet eller särskild önskan att vårda andra. Hon arbetade på sjukhuset för att hon kunde tala med dem, umgås med dem. De var där för att de var sjuka och därmed var de i huvudsak sig själva. Öppna, mänskliga och ärliga. Hon kände sig trygg och fungerande då. Det var det hon ville åt, det var det som drog henne dit. Patienter talade sällan strunt, bara när de tillfrisknade och då lämnade hon dem, och de henne. Kanske var det därför Sophie hade valt yrket från första början.

15

Snyltade hon på andras olycka? Ja, möjligen, men hon kände sig inte som en snyltare. Hon kände sig mer som en beroende.

Beroende av andras uppriktighet, beroende av andras öppenhet, beroende av att se sidor av människans sanna inre väsen glimma till då och då. Och när det hände blev dessa patienter hennes favoriter i korridoren. Favoriten var nästan alltid av ståtlig karaktär. Ståtlig var ordet hon använde. Och när de visade sig hade hon stannat upp och begrundat dem, kanske förundrats och fyllts av ett odefinierbart hopp. Rakryggade människor som vågade le åt tillvaron med den inre formen av ståtlighet, hon hade alltid kunnat se dem, alltid vid första anblicken, utan att kunna förklara hur eller varför. Som om dessa få människor lät sin själ blomma, som om de valde det bästa framför det som var bra, som om de vågade se alla sina sidor, även de dunkla och undangömda.

Hon gick med en bricka genom korridoren på väg till Hector Guzman i rum elva. Han hade kommit in tre dagar tidigare efter att ha blivit påkörd vid ett övergångsställe i city. Hans högra ben var brutet nedanför knäet. Läkarna trodde sig ha upptäckt en skada på mjälten och nu låg han kvar för observation. Hector var i mitten av fyrtioårsåldern, vacker utan att vara snygg, stor utan att vara tjock. Han var spanjor men hon tyckte sig se nordiska drag i hans utseende. Håret var mellanmörkt med vissa ljusa inslag. Näsan, kindbenen och hakan var skarpa och huden gick åt det mer sandbruna hållet. Han talade flytande svenska och var en av de ståtliga – kanske för de registrerande ögonen som prydde hans ansikte, kanske för lättheten med vilken han förde sig trots att han var storväxt. Eller kanske för den naturliga likgiltigheten som han log åt varje gång hon kom in till honom – som om han förstod att hon förstod, vilket hon gjorde, vilket också fick henne att le mot honom.

Han låtsades vara försjunken i en bok där han satt tillbakalutad i sängen med läsglasögon på näsan. Han höll alltid på med sådana små spel när hon kom in till honom, låtsades inte se henne, låtsades vara upptagen.

16

Hon ordnade med tabletterna och stoppade dem i små plastmuggar, räckte honom en. Han tog emot den utan att lyfta blicken från boken, hällde tabletterna i munnen, tog emot ett glas vatten och svalde dem, fortfarande med koncentrationen riktad mot boken. Hon gav honom den andra dosen, han gjorde likadant med den.

– Alltid lika gott, sa han lågt och tittade upp. Du har andra örhängen i dag, Sophie.

Hon var på väg att föra ena handen mot örat.

– Kanske, sa hon.

– Nej, inte kanske, du har det. Och de klär dig.

Hon gick mot dörren, drog upp den.

– Kan jag få lite juice? Om det passar sig?

– Det passar sig, sa Sophie.

I dörren mötte hon mannen som tidigare hade presenterat sig som Hectors kusin. Han var olik Hector, smal men muskulös, svarthårig, längre än genomsnittet med vakna isblå ögon som verkade registrera allt som hände omkring honom. Kusinen nickade kort mot henne. Han sa något till Hector på spanska, Hector svarade och båda började skratta. Sophie fick känslan att hon var en del av skämtet och glömde bort juicen.

Gunilla Strandberg satt i korridoren med en blombukett i handen och såg när sjuksköterskan lämnade Hector Guzmans rum.

Gunilla granskade henne när hon närmade sig. Var det glädje hon såg? Den där sortens glädje som en människa inte vet om att hon bär? Kvinnan passerade henne. På hennes vänstra bröstficka satt den lilla knappen som visade att hon var en Sophiasyster.

Bredvid knappen satt hennes namnbricka, Gunilla hann läsa Sophie.

Hon följde Sophie med blicken. Kvinnans ansikte var vackert. Vackert på de privilegierades vis, smalt, diskret … och friskt.

Sjuksköterskan rörde sig lätt, som om hon lät foten bara nudda 17

vid golvet innan nästa steg tog vid. Det var ett elegant rörelsemönster. Hon följde Sophie ända tills hon försvann in i ett annat patientrum.

Gunilla hamnade i tankar, tankar som byggde på känslomässiga ekvationer. Hon tittade igen i riktningen där Sophie just försvunnit, sedan mot rum nummer elva där Hector Guzman låg. Det fanns något däremellan. En energi … en förstärkning av något som inte gick att se med blotta ögat. Något som kvinnan Sophie hade haft med sig ut från rummet.

Gunilla reste sig upp och gick längs korridoren, tittade in i personalrummet. Det var tomt. Veckans vaktlista på väggen.

Hon såg sig om i korridoren innan hon steg in, gick fram till listan och sökte med pekfingret.

Helena …

Roger …

Anne …

Carro …

Nicke …

Sophie … Sophie Brinkmann läste hon.

Hon körde ned blombuketten i en tom vas på en rullbänk utanför personalrummet och lämnade avdelningen. I hissen plockade hon upp sin mobil, ringde kontoret och bad om adressen till en Sophie Brinkmann.

Istället för att åka tillbaka till stationen på Brahegatan inne i Stockholm korsade hon över motorvägen från Danderyds sjukhus och svängde in bland villorna i Stocksund. Hon tappade bort sig i gyttret av småvägar som inte verkade vilja föra henne till sitt mål, snirklade runt i virrvarret och tyckte att det kändes som om hon åkte uppför och nedför om vartannat. Till slut kom hon in på rätt väg, sökte upp gatnumret och stannade framför en gul liten trävilla med vita knutar.

Hon satt kvar bakom ratten. Det var ett tyst område, lummigt, björkar som var på väg ut i blom. Gunilla steg ur bilen, doften av hägg träffade henne. Hon snurrade ett varv, såg på grannvil18

lorna. Tittade sedan på Sophies hus. Det var vackert, mindre än de runt omkring, hon fick en känsla av att det var stökigare än hos grannarna. Hon vände sig om igen, jämförde. Nej, det var inte stökigt hos Sophie Brinkmann, det var normalt. Det var hos grannarna som det kändes fel. En sorts perfektionism, trist och själlös ordning. Sophies villa igen: mer levande, fasaden var inte nymålad, gräset inte nyklippt, grusgången inte nylagd, fönstren inte nyputsade …

Gunilla vågade sig in genom grinden och gick försiktigt fram på grusgången. Hon tittade in genom köksfönstret som vette ut mot henne. Det hon kunde se av köket såg smakfullt ut. Gammal och ny stil i en tilltalande kombination, vacker kökskran i mässing, en AGA-spis, en köksbänk i gammal ek. En taklampa, så vacker, så ovanlig och genomtänkt att Gunilla kände ett sting av avund. Hon tittade vidare, blicken stannade på snittblommorna i en stor vas i hallfönstret. Gunilla backade, blickade upp mot fasaden. Hon såg ytterligare en vacker bukett i ett fönster på övervåningen.

I bilen på väg tillbaka mot stan började hennes hjärna att arbeta på högvarv.

19

2 Leszek Smialy kände sig som en hund, en herrelös hund. Han var orolig när han inte var nära sin herre. Men Adalberto Guzman hade sagt åt Leszek att åka, sagt till honom vad han skulle göra.

Leszek hade satt sig på ett flyg och landat några timmar senare i München.

Han hade inte lämnat Guzmans sida de senaste tio åren med undantag för en vecka var tredje månad. Hans liv gick i sådana tremånadersskift, arbete och sedan en veckas ledighet. Då brukade han ta in på hotell, stanna på rummet och dricka sig berusad dag som natt. När han inte var för berusad eller sov tittade han på teve. Han visste inget annat. Han väntade bara på att veckan skulle vara över så att han kunde sysselsätta sig igen. Leszek förstod aldrig varför Guzman envisades med att tvinga på honom denna ledighet.

Han hade nyss avslutat en sådan vecka. De första dagarna efter semestern hade han varit okoncentrerad och skakig av bakfyllan, han botade det hela med att träna och äta rätt och nu kände han att han var på väg tillbaka.

Leszek satt bakom ratten i en stulen Ford Focus i villastaden Grünwald utanför München. Stora villor i stora inhägnade trädgårdar, inte mycket rörelse någonstans.

Guzman hade gett Leszek fotografier på Christian Hanke, en tjugofemårig städad kille med mörk, kort frisyr. På de svartvita förstorade fotografierna fanns även hans pappa Ralph Hanke.

Leszek granskade bilderna: framgångsrika leenden, skräddarsydda kostymer och välkammade frisyrer.

20

Han hade följt den unga mannen genom sin kikare, fick ingen klar bild av honom förutom att han kom hem runt åtta på kvällen, parkerade sin BMW på gatan utanför villan. Att han hade kvinnosällskap, hemhjälp och tänt i sitt sovrum till klockan två på natten. Att han nästföljande morgon vid halv åtta gick från ytterdörren ned till järngrinden i muren för att korsa gatan till sin bil och slutligen köra in till München. Det var vad Leszek hade att gå på, det var vad han hade sett under tjugofyra timmars övervakning.

Bilradion spelade sydtysk schlagermusik. Någon kille sjöng med ett brett leende lät det som, elektroniska stråkar i bakgrunden, förutsägbar melodi. Leszek uppfattade ord som bergstopp, familjeband och edelweiss. Det fanns något sjukt med det här landet som han aldrig kunde sätta fingret på.

Han satt med händerna i knäet, andades lugnt. Det var en vacker morgon med dis i luften. Solens strålar sken genom lövverken och det gav en guldaktig färg till omgivningen. Han tyckte det var vackert, smärtsamt vackert.

Leszek tittade ned på sina händer, de var smutsiga. Det hade varit kladdigt att installera bomben. Han hade gjort det förut, för länge sedan under sina år i underrättelsetjänsten. Då hade det varit enklare, mindre tidskrävande, lättare att komma åt jämfört med dagens moderna inkapslade motorblock. Han sträckte på sig, slöt ögonen för en stund.

När han slog upp dem igen hann han bara uppfatta konturen av en människa som gick bakom några träd ned mot gatan från Christians villa. Leszek försökte urskilja vem det var. Han tog Swarovskikikaren från passagerarsätet och satte den mot ögonen. Personen bakom träden var en kvinna, en yngre kvinna.

Leszek kastade en blick på sitt armbandsur, kvart i åtta. Kvinnan öppnade järngrinden i muren och steg ut på gatan. Leszek hittade fokusknappen med pekfingret. Hon var blond, tjugo tjugofem år gammal, hade långt hår, stora svarta solglasögon, trasiga designerjeans, gick målmedvetet på högklackade stövlar mot bilen.

21

En handväska över axeln. Hon såg dyr ut. Leszek svepte fort med kikaren upp mot huset. Var fan var Christian? Han svepte tillbaka till kvinnan som passerade över gatan mot BMW:n. Istället för att gå runt bilen och sätta sig i passagerarsätet öppnade hon dörren till förarsätet, gled vant in bakom ratten och lade sin handväska på sätet bredvid. Leszek svepte åter med kikaren upp mot villan, ingen Christian Hanke någonstans.

Sekunderna som följde tickade på långsamt. Leszek fick ett infall att börja tuta, att öppna dörren och vinka mot henne, att fånga hennes uppmärksamhet genom att göra något drastiskt och märkligt. Men istället satt han bara där, förvissad om det lönlösa i att försöka ändra en redan förutsagd situation. Med synfältet förstorat tio gånger genom kikarens lins, med den tyska smörsångarens lena röst i bakgrunden såg han hur den ljushåriga vackra kvinnan gjorde den där lilla rörelsen som man gör när man startar en bil, ena handen på ratten, lutar sig lite fram och vrider om nyckeln med högerhanden.

I den millisekund som elektriciteten färdades från batteriet till startmotorn fångade en elkabel upp den på vägen och antände en sprängpatron som i sin tur antände en klump sammanpackad sprängdeg som var fäst under bilen.

Sprängkraften slungade upp kvinnan i taket och bröt hennes nacke samtidigt som bilen lyfte sig själv en halvmeter ovanför marken. I samma ögonblick antändes behållaren med napalm som han fäst inne i bilen och omvandlade det förvrängda plåtvraket till ett brinnande inferno.

Leszek såg i sin kikare hur kvinnan fattade eld. Hur hon alldeles stilla brann där inne. Hur hennes vackra ljusa hår försvann, hur hennes vackra ljusa hy försvann … Hur hela hon långsamt försvann.

Leszek tog sig ut ur Grünwald, hittade en avlägsen plats i skogen där han satte eld den stulna på bilen. Sedan tog han sig in till 22

München, ringde Guzman, lämnade ett kort meddelande att det inte hade gått som planerat, att Guzman skulle hålla sig vaken och ha vänner vid sin sida. Han släppte ned telefonen i en gatbrunn, gick planlöst runt i staden för att försäkra sig om att han inte var förföljd.

När han kände sig trygg vinkade han in en taxi som tog honom till flygplatsen. Några timmar senare var han på väg hem till sin herre igen.

* Från första dagen när han kom in hade Hector ställt frågor till Sophie, om hennes liv, uppväxt, ungdom. Om hennes familj, vad hon tyckte om, vad hon inte tyckte om. Hon kom på sig själv med att svara sanningsenligt på alla hans frågor. Hon insåg även att hon tyckte om att vara i centrum för hans uppmärksamhet och trots strömmen av frågor hade hon aldrig känt att han var påträngande. När han kom för nära något som hon inte ville prata om så slutade han, som om han själv förstod var hennes gräns gick. Men ju mer de lärde känna varandra, desto prydare blev han inför henne. Allt som var intimt med hans sjukhusvistelse fick någon av hennes kollegor hjälpa honom med. Sophie hade därmed inte så mycket att göra i hans rum. Hon fick smyga in till honom, låtsas arbeta.

Han frågade om hon var trött.

– Hur så?

– Du ser trött ut.

Sophie vek ihop en handduk.

– Du vet hur man smickrar en kvinna.

Han drog på munnen.

– Jag tror inte att du kommer att ligga här så länge till, fortsatte hon.

Han höjde ena ögonbrynet.

23

– Men sånt får jag inte säga, det är bara doktorn … Men nu gjorde jag det.

Sophie öppnade ett fönster och släppte in luft, gick mot honom, visade med handen att han skulle sätta sig upp, plockade bort kudden bakom hans huvud och stoppade in en ny. Hon utförde sina arbetsuppgifter i rummet rutinmässigt. Någonstans i ögonvrån kände hon hur han beskådade henne. Hon gick till hans nattduksbord, skulle just ta den tomma vattenkaraffen när han grep tag i hennes hand. Hennes reaktion borde ha varit att dra bort den och gå därifrån. Men istället lät hon den ligga kvar.

Hjärtat slog i hennes bröst. De höll kvar som om de var två blyga ungdomar som rörde vid varandra för första gången, blickarna ifrån varandra. Sedan gjorde hon sig fri och gick bort till dörren.

– Vill du ha något? frågade hon. Rösten var tjock som om hon just hade vaknat. Hector granskade henne, skakade på huvudet.

Sophie lämnade rummet och gick ut i korridoren.

Han var inte hennes typ, ville hon säga till sig själv. Men vem var det? Hon hade tyckt om många olika typer genom åren och ingen var den andra lik. Hon intalade sig att attraktionen inte var fysisk, att han istället var någon som hon bara ville vara nära.

Hon såg honom inte som en älskare, inte som en äkta man, inte som en vän, inte som en fadersfigur men samtidigt alltsammans i en salig blandning.

Resten av dagen arbetade hon nere på akuten. På eftermiddagen när hon kom tillbaka till avdelningen var Hector och hans saker borta från rum nummer elva.

* Och allt hade gått åt helvete. Kvällen hade spårat ur som han förutspått. Ryssarna hade börjat skjuta efter att de avverkat sina mi24

nuter med de stackars paraguayanska hororna. De var påtända, sköt okontrollerat med automatvapnen. Det sprutade kulor åt alla håll. Jens hade varit tvungen att ge Vitaly en snyting. Vitaly hade bett om ursäkt med blödande näsa. Dmitry och den andre hade vikt sig dubbla av skratt.

Morgonen därpå möttes de i skjulet igen, gick igenom förberedelserna ytterligare en gång. Leveransdatum, logistik och betalning. Ryssarna verkade inte bry sig. Dmitry erbjöd kola och frågade om Jens ville följa med på tuppfäktning. Jens tackade nej, sa adjö till ryssarna.

Han fick skjuts tillbaka till Ciudad del Este av en paraguayan.

Resan tog två timmar. De skumpade fram på dåliga vägar. Sätet hade ingen dyna. Mannen som körde var tystlåten, och som alltid i det här landet: den ständigt närvarande radion. Alltid med dålig mottagning, för hög volym och enerverande skarp diskant som i det här fallet ylade ut från två högtalare i bilens tunna dörrar. Det var okej, Jens hade vant sig. Han hade tid att gå igenom planeringen. Den kändes bra, inte perfekt men bra – så var det oftast. Han kunde inte erinra sig att det någonsin hade känts helt perfekt.

Han närmade sig fyrtio. Var knappt en och nittio lång, blond och kraftig med ett väderbitet utseende och en mörk och dov röst som var resultatet av en för tidig pubertet och en massa cigarettrökande. Han hade en mer lunkande än sträckt stil när han rörde sig och tackade sällan nej till något, vilket man kunde se i hans blick: en nyfikenhet som lyste bakom ålderns annalkande fåror.

Automatkarbinerna som ryssarna hade köpt av honom skulle transporteras från Ciudad del Este via lastbil österut mot hamnstaden Paranagua i Brasilien för att sedan med fartyg korsa Atlanten och lastas av i Rotterdam. Därifrån skulle vapnen vidare med bil till Warszawa och Jens uppdrag skulle vara slutfört.

Historien med vapnen hade tagit fart två månader tidigare.

Risto hade ringt från Moskva, sagt att han hade fått en förfrågan på MP7:or och något kraftfullare.

25

– Hur många?

– Tio av varje.

– Det var inte mycket.

– Nej, men det här är ett gäng med ambitioner. De kommer att vilja ha mer hjälp av dig i framtiden. Se beställningen på det viset.

Det var ett litet jobb, skulle vara lätt att sätta ihop.

– Okej … jag ska kolla runt, återkommer.

Han kontaktade Mäklaren. Mäklaren var anonym in i benmärgen, hade endast en hemsida som handlade om modellflygplan där man tog kontakt genom ett lösenord som man skrev på sidans forum. Han var en dyr men säker tillgång som hittills aldrig sagt nej eller misslyckats med att tillmötesgå Jens önskemål. Mäklaren arrangerade köpet med en för Jens okänd säljare.

På så sätt var det tätt i ledet, ingen kunde tjalla på någon. Jens bad om MP7:or och Steyr AUG – en inte alltför omodern österrikisk karbin. Mäklaren hade kommit tillbaka, sagt ja till Steyr AUG och nej till MP7:orna, sa att säljaren kunde erbjuda MP5:or istället. Ristos klienter hade varit tydliga, MP7:or ville de ha.

Och som vanligt hade saken löst sig, nästan. Det blev full pott på de österrikiska samt åtta MP7:or och två MP5:or. Gott nog, tyckte Jens.

Risto hade sagt åt honom att åka till Prag och möta sina kunder. Jens blev förvånad.

– Varför då?

– Inte en aning. De bara vill det, svarade Risto.

Mötet i Prag hade visat sig vara omotiverat. Endast uppsatt för att de skulle känna på honom. Dmitry, Gosha och Vitaly betedde sig som om de fortfarande befann sig i något slags elakartad pubertet.

De drack vodka på Jens hotellrum på Mala Strana. Vitaly hakade av badrumsspegeln och lade den på soffbordet. Gjorde många och tjocka linor med ett illa åtgånget Dinerscard som släppt i plasten. Sedan kom hororna, några unga och påtända tjejer från någon före detta sovjetrepublik. Dmitry ville bjuda 26

alla på middag. De gick på ett modernt och andefattigt ställe vid Vaclavplatsen. Krom, läder och hårdplast som inredning. Hororna var heroinkörda. Den ena pillade på en tand långt bak i käken, den andra tryckte med pekfingret i kinden, den tredje kliade sig oavbrutet på underarmen. Dmitry bjöd på champagne, hamnade i ett hummerkrig med Gosha. Jens förstod att han inte hade någonting gemensamt med Dmitry. Han smet i väg, gick på Roxy, en nattklubb på Dlouhá. Där satt han och drack och tittade på dansande människor tills solen gick upp.

Dagen efter kom Dmitry tillbaka till hotellet med sitt hålögda gäng och föreslog att de skulle ta LSD och gå på en fotbollsmatch mellan Sparta Prag och Zenit St. Petersburg som var på besök. Jens sa att han tyvärr skulle missa det, att han var tvungen att åka hem tidigare. De skrattade sina glädjelösa skratt, tog sina trippar på hans hotellrum, blev påtända, fjantade sig med honom ett tag och försvann därifrån skrikande med en brandsläckare som de ryckt från väggen i korridoren.

Jens tog ett tidigare flyg till Stockholm.

När han kom hem till sin våning fick han meddelandet, Buenos Aires om två dagar. Han packade om sin väska, sov dåligt och åkte tillbaka till Arlanda morgonen därpå och flög till Buenos Aires via Paris. Han landade på Ezeiza, vilade några timmar på hotellrummet och åt lunch med en självgod idiot till kurir. Jens betalade kuriren som överlämnade ett par bilnycklar och berättade att skåpbilen stod i hotellets garage. Han kontrollerade lådorna i bilens bakre utrymme, vapnen låg där, allt var som det skulle.

Han kände sig trött och hade bestämt sig för att stanna en dag extra innan han skulle köra lasset till Paraguay. Han gick på boxning, men matchen urartade och blev mer av en misshandel än en rättvis fight. Jens lämnade stället innan domaren blåste av.

Istället tillbringade han eftermiddagen med att titta på turistattraktioner. Han ville känna sig vanlig, insåg ganska omgående hur trist det var.

27

Han hittade en restaurang, åt gott och läste USA Today som han hade tagit med sig från hotellet.

Först reagerade han inte på sitt namn. Men när han tittade upp kände han genast igen Jane, Sophie Lantz lillasyster, som stod vid hans bord. Hon såg likadan ut som sist han såg henne, men då hade hon varit ett barn.

– Jens? … Jens Vall! Vad gör du här?

Janes leende blev till ett skratt. Han reste sig upp, smittades av hennes glädje när de kramade om varandra.

– Hej, Jane.

Den tysta mannen som stod bakom henne hette Jesus. Det var inte han som presenterade sig, Jane presenterade honom. De slog sig ned vid hans bord och Jane började prata innan hennes bakdel nått sitsen. Jens lyssnade och skrattade om vartannat, förstod tidigt varför hon hittat en mussla som Jesus. Hon berättade att hon och Jesus var i Buenos Aires för att hälsa på hans släktingar, att de inte hade några barn och att de bodde i en trerummare vid Järntorget i Gamla stan.

Han ställde frågor om Sophie och fick höra ytligheter om hennes liv, att hon numera hette Sophie Brinkmann, att hon var änka, hade en son och jobbade som sjuksköterska. Jane ansåg att hon talat klart och började ställa frågor tillbaka. Jens ljög förtroendeingivande, sa att han arbetade med att sälja gödningsmedel, att han reste mycket i jobbet, att han inte hade någon familj eller barn, men att det kanske skulle ändras i framtiden.

De åt och drack den kvällen. Jesus och Jane tog honom till platser i staden dit han aldrig skulle ha hittat själv. Han fick se stadens rätta ansikte och tyckte om den ännu mer.

Jesus tystnad förblev intakt under kvällen.

– Är han stum? var Jens naturliga fråga.

– Ibland pratar han, sa hon.

I taxin hem till hotellet kände han plötsligt vemod. Vemod inför stunden med sitt förflutna. Han sov dåligt den natten.

28

Bilen guppade fram mot Ciudad del Este. Han såg staden i fjärran, var glad att slippa ryssarna. Han skulle göra de förberedelser som var nödvändiga inför avfärden, sedan skulle vapnen lastas om till lastbilen.

* Det låg ett meddelande till henne i kafferummet. Ett vitt litet hårt kuvert med hennes förnamn skrivet på framsidan i svart bläck. Hon öppnade det när hon väntade på kaffebryggaren, läste fort och stoppade det i fickan.

Hon fortsatte med sina göromål under förmiddagen och hoppades att hon skulle glömma bort det hon just läst. Det gjorde hon inte. När klockan var kvart i tolv gick hon in i omklädningsrummet, tog av sig sjuksköterskerocken, tog sin handväska, sin sommarjacka och gick ned i entréhallen.

Kusinen väntade på henne, nickade att hon skulle följa med honom ut. Hon gjorde så men kände sig någonstans lite osäker, som om något inom henne sa att det här var fel beslut. Men bakom osäkerheten låg också en upprymdhet i att göra något spontant och ogenomtänkt. Det var länge sedan.

Bilen var ny – en av de där japanska miljöbilarna. Det var inget speciellt med den, bara ny. Den luktade ny och var bekväm att sitta i.

– Vi ska in till Vasastan, sa han.

Hon mötte hans ögon i backspegeln. De var blåa, klara och intensiva.

– Hur är ni kusiner? På vilken sida?

– På alla tänkbara sidor.

Hon skrattade till.

– Jaha? Hur då?

– På alla tänkbara sätt.

Han lät som att han hade pratat klart om ämnet.

29

– Jag heter Aron …

– Hej Aron, sa hon.

Resten av vägen var det tyst i bilen.

Bord, stolar och en svängdörr ut till ett kök. Belysningen var för skarp, tavlorna på väggarna visade landskap och pappdukarna på borden var rutiga. En lunchrestaurang, inget annat.

Hon log när Hector vinkade åt henne från ett bord längre in, men försökte släta ut leendet på sin väg mot honom mellan borden.

Han reste på sig, drog ut en stol åt henne.

– Jag skulle ha hämtat dig själv om det inte vore för benet.

Sophie slog sig ned.

– Det gick bra ändå, Aron var ett trevligt sällskap, om än lite tystlåten …

Hector log.

– Du kom, sa han.

Han sköt över en inplastad meny över bordet.

– Vi sa aldrig hej då, fortsatte Hector.

– Nej, det gjorde vi inte.

Han ändrade tonläge.

– Jag går hit för skaldjuren. Bäst i stan, men få vet om det.

– Då tar jag det.

Hon rörde inte menyn, händerna i knäet. Han gjorde en nästan osynlig nick till någon som stod bakom baren.

Att träffa Hector utanför sjukhuset var annorlunda. Hon fick en svindlande känsla av att hon skulle äta lunch med en för henne fullkomligt okänd människa. Men han observerade hennes osäkerhet och började tala, berättade korta anekdoter om hur det är att vara gipsad i Stockholm, om processen att klippa sönder sina favoritbyxor och saknaden av sjukhusmaten och pulvermoset. Han var bra på att vara vardagskomisk och omvandla en ansträngd situation till något lätt och ledigt.

30

Hon lyssnade med ett halvt öra på hans prat. Hon tyckte om hans utseende, fastnade alltid med blicken i de vakna ögonen som gick i två olika färger. Det högra mörkblått, det vänstra mörkbrunt. I vissa ljusskiftningar ändrades tonen i ögonfärgerna, som om han blev en annan person för en stund.

– Är det tomt utan mig på sjukhuset?

Hon skrattade till, skakade på huvudet.

– Nej, det är som vanligt.

En servitris kom fram med två glas vin.

– Spanskt vitt. Inte vår bästa färdighet … men det går att dricka.

Hector lyfte glaset till en lättsam skål. Hon lät vinet vara, tog vattenglaset och drack en klunk, vinklade sedan glaset och sökte ögonkontakt på svenskt vis. Han uppmärksammade inte det, hade redan släppt hennes blick. Hon kände sig dum.

Hector lutade sig tillbaka, granskade henne lugnt och självsäkert, öppnade munnen för att säga något. En flyktig tanke verkade få honom att avstå. Hector famlade plötsligt efter orden.

– Vad? undrade hon med ett kort skratt.

Han bytte ställning i stolen.

– Jag vet inte … Jag känner inte igen dig … Du är annorlunda.

– Hur då?

Han såg på henne.

– Jag vet inte, bara annorlunda. Kanske för att du inte har sjuksköterskekläderna på dig?

– Skulle du vilja att jag hade det?

Hennes ord tycktes ha gjort honom generad, det roade henne.

– Men du känner igen mig? Du vet vem jag är?

– Men jag undrar också, sa han.

– Vad undrar du?

– Vem du är …

– Det vet du.

Han skakade på huvudet.

– Nja, jag vet en del … men inte allt.

31

– Varför skulle du vilja veta allt?

Han stannade upp.

– Förlåt, jag menade inte att vara påflugen.

– Du är inte påflugen.

– Det är jag nog …

– Hur då?

Hector ryckte på axlarna.

– Ibland har jag bråttom att få det jag vill ha … Då är jag nog påflugen. Men vi ska inte prata om det. Istället vill jag att vi fortsätter där vi slutade.

Hon hängde inte med.

– Var slutade vi?

Maten kom. Tallrikarna ställdes framför dem. Hector gav sig på skaldjuren med händerna, började skala vant.

– Din pappa hade gått bort, några år var du ensam och ledsen … Sen träffade din mamma Tom och ni flyttade in i hans hus. Var det inte så?

Först förstod hon inte men sedan slog det henne att hans frågor under tiden på sjukhuset hade handlat om hennes liv från barndomen och framåt. Hon hade berättat allt linjärt, eller snarare, han hade ställt frågorna linjärt. Hon förvånades över att hon inte hade tänkt på det.

Han mötte hennes ögon som för att säga fortsätt. Sophie funderade, letade i minnet och fortsatte berättelsen där hon slutat.

Hur hon och hennes syster hade blivit lättare till sinnes ju längre tiden gick efter faderns död. Hur de tillsammans med sin mor flyttade in i Toms villa som låg några minuter från deras barndomshem. Hur hon började röka Marlboro Light i nian, hur livet blev ljusare.

De åt av ostronen, havskräftorna och hummern. Sophie pratade på. Berättade om sitt utbytesår i USA, om sitt första jobb, om sin resa till Asien, om svårigheten att förstå kärleken i unga år och om den efterföljande ängslan i att bli vuxen, en känsla som höll i sig långt in i trettioårsåldern. Hon åt av maten, uppslukad av sin egen 32

historia. Tiden gick och hon insåg att hon hade pratat konstant utan att ge honom en möjlighet att avbryta. Hon frågade om hon babblade för mycket, tråkade ut honom? Han skakade på huvudet.

– Fortsätt.

– Jag träffade David. Vi gifte oss, fick Albert och plötsligt rann åren i väg. Jag minns inte så väl.

Sedan ville hon inte längre, det tog emot.

– Vad minns du inte?

Sophie åt sparsamt från tallriken.

– Vissa perioder i livet verkar gå ihop med varandra, flyta samman.

– Hur menar du?

– Jag vet inte.

– Jo då, log han.

Hon pillade i maten med gaffeln.

– Passivitet, sa hon tyst.

Ordet tycktes göra honom ännu mer nyfiken.

– Hur då?

Hon tittade upp.

– Vad? – Passiv hur?

Hon drack ur glaset, tänkte på hans fråga, ryckte på axlarna.

– Som för de flesta mammor gissar jag. Barn och ensamhet.

David arbetade, reste mycket. Jag var hemma … Inget hände.

Hon kände av sitt eget ansiktsuttryck, hon kände rynkan i pannan och rätade ut sig själv, försökte le. Innan han hann fråga vidare så fortsatte hon.

– Åren gick och David blev sjuk, resten vet du.

– Berätta.

– Han dog, sa hon.

– Det vet jag. Men vad hände?

Den här gången verkade han inte känna av hennes gräns.

– Inte så mycket att säga, han fick cancerbeskedet. Två år senare gick han bort.

33

Tonen i hennes sista mening hindrade honom från att mjölka mer i ämnet. De åt under tystnad. Efter ett tag fortsatte det i samma stil. Han ställde fler frågor, hon svarade men avhöll sig från att berätta. När hon hittade ett tillfälle kastade hon en blick på sitt armbandsur. Han fattade vinken. För att behålla ansiktet tittade Hector på sin klocka.

– Tiden går, sa han neutralt.

Kanske insåg han där och då att han varit för nyfiken, för påstridig. Han tycktes få bråttom, vek ihop servetten, blev opersonlig.

– Ska Aron köra dig?

– Nej, tack.

Hector reste sig upp först.

I tunnelbanevagnen lutade hon huvudet mot fönstret, stirrade ut i mörkret på de otydliga konturerna som for förbi hennes oseende ögon.

Han var inte påträngande. Han tycktes bara försöka förstå vem hon var i relation till honom. Och hon kände igen sig i det, hon var likadan, hon speglade sig i andra, ville veta, ville förstå.

Men likheterna skrämde henne också. Hon hade nog alltid varit rädd i hans närhet. Inte för honom, kanske för något han utsöndrade, något han gjorde med henne.

Ensamheten var enkel och enformig. Hon kände till den alltför väl, hade gömt sig i den i en evighet nu. Och varje gång någon närmade sig henne med en antydan om att hennes självvalda isolering inte var solid eller absolut så tog hon ett steg tillbaka, drog sig undan … Men nu var det annorlunda. Hectors uppenbarelse antydde något …

Plötsligt blev det bländande ljust. Tunnelbanetåget rusade ut över bron mellan Bergshamra och Danderyds sjukhus, solens strålar bombarderade vagnen. Hon vaknade ur sina tankar, reste sig upp och ställde sig vid dörren och höll balansen när tunnel34

banetåget gnisslande bromsade in vid perrongen.

Sophie gick upp till sjukhuset, klädde om, arbetade för att hålla tankarna borta. Det fanns ingen favorit i korridoren, hon hoppades att någon snart skulle komma.

35