Issuu on Google+

LENA HULTGREN

VIPS Högläsningsbok Mitt i natten lämnas ett litet knyte på trappan till Vov Hotell. Vem lämnade det där, och varför?

• VIPS HÖGLÄSNINGSBOK

Högläsningsboken ingår i läsläran VIPS och är utgångspunkt för läs- och skrivinlärningen i årskurs 1. Läraren läser ett kapitel i högläsningsboken. Därefter förbereds elevernas egen läsning i arbetsböcker som finns på två nivåer. Läseböckerna har fyra läsnivåer med samma handling för att hela klassen ska få en gemensam läsupplevelse.

HÖGLÄSNING

CD

VÄGG H C S N PLA

ARB. BOK 1

LÄSEBOK 1

VIPS

LÄSEBOK 2

LÄRARBOK

ARB. BOK 2

LÄSEBOK 3

LÄSEBOK 4

LÄXBOK

Högläsningsbok L EN A HU LTG REN Best.nr 47-10167-2 Tryck.nr 47-10167-2

tp4710167_VipsHogl_O_tryck.indd 1

2012-04-16 09.49


VIPS högläsningsbok text Lena Hultgren


ISBN 978-91-47-10167-2 © 2012 Lena Hultgren och Liber AB Projektgrupp: Helena Hammarqvist, Caroline Hjorth, Sofia Warsén, Malin Wedsberg, Toula van Rooij Redaktör: Sofia Warsén Formgivare: Toula van Rooij Omslagsbild: Sara N Bergman, Shutterstock: s 80, 103, "tass" omslag Teknisk produktion: Eva Runeberg Påhlman

Första upplagan 1 Repro: Repro 8 AB, Stockholm Tryck: Kina 2012

Tack alla elever och lärare, barn och vuxna som har läst och lyssnat på boken och kommit med många bra synpunkter om innehållet!

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningssamordnare, t.ex. kommuner och universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuspresskopia.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm Tfn: 08-690 90 00 Hemsida: www.liber.se Kundservice tfn: 08-690 93 30, Fax: 08-690 93 01 E-post: kundservice.liber@liber.se


KAPITEL 1

Otto ngen hörde att det knackade på ytterdörren till det gamla hotellet. Det var en svag knackning, ja nästan ljudlös, som om det var meningen att den inte skulle höras. En korg ställdes på trappsteget längst ner utanför ingången. – Farväl du lilla, jag lovar att komma tillbaka och hämta dig, viskade någon som tittade kärleksfullt på det lilla knytet i korgen, och som sedan smög sig därifrån och försvann in bland skuggorna i den stora trädgården.

I

Det var midnatt. Den gamla moraklockan i Vov Hotells foajé slog tolv slag. Alla sov. Alla utom De osynliga små, och så Otto förstås, den glömske nattportieren. Som du kanske vet är en nattportier vaken och tar hand om hotellet på natten. Otto var just på väg till köket för att hämta sin nattsmörgås och ett glas mjölk. När han kom in i det stora köket gick han bort till skafferiet och öppnade dörren. Då menar jag ett sådant där gammaldags skafferi som du kanske har sett någon gång, ett som man kan gå in i. Det gjorde Otto, och så fort han kom in i det svala lilla rummet kände han de mest underbara dofter av äpplen och päron, lök och potatis och av olika grönsaker i alla de färger du kan tänka dig. På hyllorna låg hela ostar och på stänger högt uppe i taket hängde rökta korvar, runda knäckebrödskakor och kryddor i buketter. – Ah, mina favoritdofter, suckade Otto lyckligt och sträckte sig efter sin smörgås. Den låg på en vackert mönstrad assiett på hyllan rakt fram,

2


KAPITEL 1

högst upp till vänster. En oliv låg överst på en tjock skiva ost, som låg på en stor klick smör, som låg på en skiva hembakat, mörkt, grovt bröd. Otto slickade sig om munnen. Han älskade oliver, han älskade ost och han älskade hembakat bröd. Plötsligt undrade Otto vem som pillar in det där röda i oliverna. Det har kanske du också funderat på någon gång? I sin fantasi såg Otto med ens en fabrik där pyttesmå figurer med armar smala som ormar, stod och stoppade in strimlor av röd paprika i tusentals gröna oliver. Otto skulle precis ta oliven när telefonen ringde ute i foajén. Otto gick till receptionen så snabbt han kunde, men han kom för sent. Det berodde på att han hade på sig sina svarta älsklingsträskor. De var alldeles för stora. För att inte tappa dem kunde han knappt mer än hasa sig fram. Egentligen fick han inte ens ha träskor när han arbetade. Om det kom någon gäst till hotellet mitt i natten var han tvungen att ta på sig ett par svarta, blanka skor. Otto gick tillbaka för att hämta smörgåsen och ett glas mjölk. När han hade kommit halvvägs ringde det igen. – Nej, nu får de vänta, muttrade Otto. Jag tänker minsann inte springa fram och tillbaka för att svara i telefonen mitt i natten. Som du förstår hade Otto glömt bort att en nattportier faktiskt ska svara i telefonen om det ringer mitt i natten. En stund senare satte sig Otto bakom disken för att äta. Nu undrar du säkert om du hörde rätt. Otto satte sig inte bakom disken om du tänker på smutsigt porslin, utan bakom en disk som är ett slags högt, avlångt bord som finns på hotell och i vissa affärer där man först tar en nummerlapp och sedan

3


KAPITEL 1

köper ost, fisk och kött. Nu vet du nog vad som menas med en sådan disk. Smörgåsen var precis så god som han hade tänkt sig, men den tog slut alldeles för fort. Otto gäspade. Annars var det alldeles tyst i hotellets foajé. Nej, inte riktigt… ”Tick, tack, tick, tack”, hördes från den gamla moraklockan som stod mellan ytterdörren och ett av fönstren. Klockan var lika hög som Otto var lång. Han stirrade på visarna på urtavlan, men de verkade ha stannat på tio minuter över tolv. Otto räknade ut att han skulle vara vaken nästan sju timmar till. Tanken på den sköna sängen i hans rum gjorde att han blev ännu sömnigare, men var det något som en nattportier inte fick göra så var det att somna. Allt var nu lugnt och stilla. Ingenting hände. Då smög sig De osynliga små fram ur vrårna och hämtade några brödsmulor som Otto hade tappat på golvet. För att hålla sig vaken tog Otto fram en tidning och läste alla sportsidor om de olympiska spelen. Sedan letade han fram korsordet. Han skulle just ta fram en penna när ett ljud hördes utanför ytterdörren. Otto lyssnade. ”Äh, det var nog bara som jag inbillade mig”, tänkte han och läste högt den första ledtråden i korsordet: – Inte tur … och ordet börjar på O och ska skrivas in i fyra rutor …, då måste det bli o- … Då ringde telefonen och Otto hoppade nästan högt. Snabbt som blixten lyfte han luren och svarade: – Otto Olin. Nej, jag menar, välkommen till Vov Hotell! Vad kan jag hjälpa er med? Eftersom Otto aldrig hade arbetat som nattportier förut, var

4


KAPITEL 1

han ovan vid att svara i hotelltelefoner. – God natt, sa någon med en röst som Otto kände igen, men han kom inte ihåg vems röst det var. – God natt? sa Otto förvånat. – Finns det möjligtvis ett ledigt rum på hotellet? frågade den som ringde. – Öh, önskar du ett rum för den här natten, jag menar nu direkt, eller för i morgon natt? frågade Otto. Otto glömde både vilken dag och vilket datum det var. – För den här natten, tack, men skynda dig är du snäll. – Ett ögonblick bara, så ska jag se efter, sa Otto. Vov Hotell hade inte haft en enda gäst sedan de nya ägarna hade kommit dit för två dagar sedan. Ändå kikade Otto i liggaren, som är en sorts lista över alla hotellrum. Alla var lediga, utom rum 15 förstås, hans eget, och de rum som de nya hotellägarna sov i. – Tja, sa Otto och ansträngde sig för att låta fundersam. Jag ska göra mitt bästa. Hur var namnet? – Kan vi ta allt det där när jag kommer in? – O ja, svarade Otto artigt. När blir det? – Jag är redan här. Jag står på trappan utanför dörren, men den är låst. – O, så tokigt! Ursäkta mig, sa Otto. Otto förstod plötsligt varifrån det där ljudet hade kommit, som han hade hört lite tidigare. – Vänta, jag kommer genast, bums, sa han och sprang iväg i sina träskor. Han skulle just öppna ytterdörren när han snubblade på dörrmattan. Vilken otur! Otto stönade, men reste sig så snabbt han kunde.

5


KAPITEL 1

– Välkommen till Vov Hotell, sa Otto artigt och stirrade ut i mörkret. Där stod han och log vänligt, men när han hade gjort det en stund märkte han att det inte fanns någon att le vänligt mot. – Välkommen till Vov Hotell! sa Otto en gång till, den här gången med lite starkare röst. Han hade inte gett upp hoppet om att det fanns någon därute. – Hallå! ropade Otto, men inte heller den här gången var det någon som svarade. Som du säkert förstår tyckte Otto att det började kännas lite otäckt. Han stängde och låste dörren och gick sedan långsamt tillbaka till receptionen. Hade den som ringt skämtat med honom? I så fall förstod inte Otto varför. Då knackade det svagt på dörren. Otto vände om och gick tillbaka och låste upp dörren för andra gången. Nej, det var ingen där nu heller, i alla fall ingen som ville visa sig för Otto. Han skulle just gå in igen när han upptäckte något på nedersta trappsteget. Det var en korg. Otto var säker på att den inte brukade stå där. Han gick nerför trappan. En filt låg över korgen. Filten var ordentligt nedstoppad längs kanterna. Vad kunde det vara under den? Otto lyfte försiktigt på en flik av filten och kikade. Och nu såg han. Där nere i korgen låg något litet och lurvigt. Något vitt och brunt och svart. – O, viskade Otto. O!

6


KAPITEL 2

I förra kapitlet lärde du känna Otto som arbetar som nattportier i receptionen på Vov Hotell. Mitt i natten ringde telefonen. Den som ringde ville ha ett rum och sa att det var låst och att det inte gick att komma in. När Otto öppnade dörren fanns det ingen där utanför. Just som Otto skulle gå in igen såg han en korg på trappan.

Vivi tto stod kvar ute på hotellets trappa och log. Han kikade på det lilla knytet som låg under filten nere i korgen. – O, viskade han om och om igen. O…

O

Det var fullmåne, ändå såg Otto inget annat ute i trädgården än några små nyfikna vilda djur som brukade gå genom hotellets trädgård om nätterna. Det var två ungar, en räv och en varg. Nu hade de vågat sig ända fram till trappan. Otto log mot dem och hyssjade: – Sch! Var nu så tysta ni kan, så ska ni få se… Otto visade det lilla knytet för dem, sedan la han filten tillrätta och stoppade ner den innanför korgens kanter. En sista gång ansträngde sig Otto för att se om någon kom gående genom trädgården, eller kanske från parkeringen. När ingen syntes till bar han in korgen och ställde den för-

7


KAPITEL 2

siktigt ifrån sig på disken i receptionen. Otto sänkte volymen på telefonens ringsignal. Sedan visste han inte vad han skulle göra. Tusen tankar och lika många frågor snurrade runt i hans huvud: Vem hade lurat honom och beställt ett rum för natten och sedan inte kommit? Vem hade lämnat korgen på trappan? Varför hade någon ställt korgen utanför just det här hotellet? Hur kom det sig att Otto kände igen rösten? Vad skulle Otto göra med det lilla knytet? Vågade han väcka hotellets ägare herr och fru Vov så här mitt i natten? Otto visste varken ut eller in. Han hoppades att den som hade ringt snart skulle komma. För säkerhets skull tog han av sig sina träskor och tog på sig de blankputsade inneskorna. Sedan satte han sig på sin stol och kliade sig i huvudet och funderade. Då hördes ett ljud från korgen, ett svagt gnyende. Otto lyfte på filten och kikade ner. – Välkommen, lilla vän, viskade han och log vänligt. – Vov, svarade den lilla valpen och tittade sömnigt på Otto med sina stora bruna ögon. Otto klappade den ömt och skulle precis lägga tillbaka filten när han såg ett kuvert som låg nedstoppat på ena sidan av korgen. Han tog upp det och läste: – Till ägarna av Vov Hotell … Jaha, ja, mumlade han, och drog ut den röda, översta lådan i disken. För säkerhets skull la han brevet underst i högen av alla viktiga papper som låg där. Det var i alla fall vad Otto trodde, men i själva verket stoppade han in det i en telefonkatalog.

8


KAPITEL 2

Kort därefter somnade Otto, precis där han satt, med huvudet liggande på disken bredvid korgen. De osynliga små klättrade upp och kikade på valpen genom korgens flätade sidor. De log mot varandra innan de kilade tillbaka till sina krypin. – God morgon, Otto! hördes fru Vovs glada och pigga röst. Hur har du haft det i natt? Otto vaknade tvärt. ”Var är jag, vad gör jag här och varför ligger jag inte och sover i min säng?” Otto var förvirrad. Moraklockans stora visare stod rakt upp på tolvan och den lilla visaren rakt ner på sexan. Just då började klockan slå och varje slag dånade starkt både i foajén och i Ottos huvud. – Förlåt mig fru …, men nu hade Otto glömt bort hennes namn. – Kalla mig Vivi, sa fru Vov ganska bestämt. – Förlåt mig fru Vivi, eller jag menar Vivi, sa Otto med en förvirrad min. Jag måste ha tuppat av precis innan ni kom. – Käre Otto, sa Vivi. Du är helt enkelt inte van vid att vaka. Vänta bara, om några veckor har du vant dig och då kommer du att klara av att vara vaken hela natten. – Tack frun, jag menar Vivi, sa Otto lättad. Vivi skulle just gå vidare när hon fick syn på korgen. – Otto, vad är det där? – En korg … , svarade Otto. – Jo, det ser jag Otto, men vad är det i korgen? – Vill du se? frågade Otto och lyfte lite på filten. – O, sa Vivi. Nej, men o! Världens sötaste lilla valp! – Javisst, sa Otto, lika stolt som om det var hans egen. Valpen vaknade och såg på Vivi med sina vackra ögon.

9


KAPITEL 2

– Vov, sa den och viftade lite med svansen. – Å, se på den vita svanstippen, sa Vivi. Men, Otto, vem rår om den här raringen? – Vet inte, svarade Otto ärligt, fast det lät dumt. Kunde första natten på jobbet bli värre än så här? Först hade han somnat, sedan hade han glömt sin chefs namn och nu visste han inte ens vem som ägde valpen. – Vet du verkligen inte det? frågade Vivi, och nu lät hon minst sagt snopen. – Jag ska berätta alltsammans, sa Otto och sedan berättade han allt han kom ihåg. Vivi lyssnade. Hon blev mer och mer förvånad. När Otto hade berättat färdigt sa hon: – Men, det är ju ett mysterium. Vem kan det ha varit som lämnade den lilla valpen ensam i en korg ute på just vår trappa? – Vet inte, svarade Otto igen, men den som gjorde det ville nog att vi skulle ta hand om valpen över natten. Nu hade Otto glömt bort kuvertet som han hade hittat i korgen. Annars hade han kunnat ta fram det ur lådan och då hade både Vivi och han själv fått svar på alla frågor. – Otto, är du helt säker på att någon ringde i natt? frågade Vivi. – Allt kändes overkligt, svarade han. Men se här, i liggaren har jag bokat rum nummer tjugotvå åt valpen. – Men, Otto, det är ju mitt rum, sa Vivi och tittade förvånat på Otto. – Oj, sa Otto, jag måste ha skrivit på fel rad. – Den får gärna bo hos mig, sa Vivi som inte kunde ta ögonen från den rara lilla valpen.

10


KAPITEL 2

Nu hade den ställt sig upp i korgen och sträckte på sig. – Vilken ras är det? frågade hon. – Vet inte, svarade Otto för tredje gången. Men det är i alla fall ingen vinthund eller varghund. – Det spelar ingen roll, sa Vivi och smekte valpen från det stora huvudet och längs med ryggen ända till den lilla svansen. – Det är den raraste valp jag har sett, sa Otto. Såklart ägaren kommer tillbaka. Det finns väl ingen som lämnar ifrån sig en sådan här liten valp för alltid. – Nej, det har Otto rätt i. Vi tar helt enkelt hand om valpen så länge. Jag ska koka lite välling åt den. Det är nog precis vad valpen behöver nu när den har vaknat. Morgonsolen värmde härligt när Vivi några minuter senare satt i sin vilstol ute på verandan med valpen i famnen. I ett av skåpen i köket hade hon hittat en vällingflaska. Ur den sög nu valpen glupskt i sig nästan all välling. Sedan somnade den om. Vivi hade egentligen mycket att göra, men hon var rädd att valpen skulle vakna om hon la ner den i korgen. Därför satt Vivi kvar. Hon njöt av att ha det lilla livet liggande i sitt knä. – Välkommen till Vov Hotell, viskade hon. Mamma eller pappa kommer snart och hämtar dig ska du se. Men innerst inne önskade Vivi att det aldrig skulle ske.

11


KAPITEL 3

I förra kapitlet vaknade Otto av att Vov Hotells ägarinna fru Vivi Vov väckte honom. Otto skämdes över att han hade somnat på arbetstid, men Vivi var mycket vänlig och sa att Otto snart skulle vänja sig vid att vara vaken. Kommer du ihåg hur lycklig Vivi blev när Otto visade den lilla valpen i korgen? Vivi bestämde sig genast för att ta hand om den tills valpens mamma eller pappa kom tillbaka. Men innerst inne önskade Vivi att ingen skulle komma och hämta världens finaste lilla valp.

Ivar olen hade stigit högre på himlen och det började bli riktigt varmt och skönt på verandan. Valpen låg fortfarande och sov i Vivis knä. Som du säkert vet sover valpar nästan hela tiden, när de inte busar eller äter förstås. Nu vaknade den igen när Ivar, Vivis man kom ut på verandan. Av Otto hade Ivar fått veta var Vivi och valpen fanns. När han böjde sig ner för att hälsa, viftade valpen lite på svansen, men den orkade inte resa sig. – Otto hade rätt, sa han. Det här är en fin liten valp. – Ja, titta så söt den är! sa Vivi och log lyckligt och stolt mot sin man, som om valpen var hennes egen. – Ja, svarade Ivar. Vem skulle vilja lämna bort en sådan här liten fin valp? – Men Ivar, vi är ju inte vilka som helst, sa Vivi. Vi är valpkära och har gott om plats. Och mat har vi också, och tid …,

S

12


KAPITEL 3

nej, det har vi inte, men det får vi se till att vi får. Ivar log mot sin fru. – Vivi, du måste inse att den som rår om valpen kommer att hämta den när som helst. Vivi ville inte att Ivar skulle ha rätt i det där sista han sa. Hon hade redan fäst sig så mycket vid valpen att hon inte stod ut med tanken på att inte få behålla den. Plötsligt verkade valpen orolig och gnällde lite. – Vällingen rann visst rakt genom den lilla kroppen, skrattade Vivi och bar valpen ner från verandan och ut på gräsmattan. Försiktigt satte hon den i det daggvåta gräset och vips, kissade den. – Duktig valp, berömde Vivi förtjust. Du är redan rumsren. Jag undrar vad du heter. Valpen såg på Vivi och viftade på svansen. När Vivi lyfte upp den i famnen erkände hon för Ivar att hon hoppades få behålla den för alltid. Ivar skrattade. – Ja, du skulle allt vilja ta hand om alla hittehundar i hela världen, om du bara kunde, eller hur Vivi? Vivi nickade ivrigt och tänkte: ”En hittehund? Å, om det ändå kunde vara en hittehund!” Vivi och Ivar hade inte tid att vara kvar på verandan. De hade nyss köpt Vov Hotell och det var dags att planera arbetet för dagen. När man äger ett hotell finns det mycket att göra både inomhus och utomhus. Först av allt skulle de skriva en inköpslista på mat som måste handlas till lunchen och middagen. Det var inte så enkelt eftersom Vivi och Ivar inte visste hur många gäster de skulle få.

13


LENA HULTGREN

VIPS Högläsningsbok Mitt i natten lämnas ett litet knyte på trappan till Vov Hotell. Vem lämnade det där, och varför?

• VIPS HÖGLÄSNINGSBOK

Högläsningsboken ingår i läsläran VIPS och är utgångspunkt för läs- och skrivinlärningen i årskurs 1. Läraren läser ett kapitel i högläsningsboken. Därefter förbereds elevernas egen läsning i arbetsböcker som finns på två nivåer. Läseböckerna har fyra läsnivåer med samma handling för att hela klassen ska få en gemensam läsupplevelse.

HÖGLÄSNING

CD

VÄGG H C S N PLA

ARB. BOK 1

LÄSEBOK 1

VIPS

LÄSEBOK 2

LÄRARBOK

ARB. BOK 2

LÄSEBOK 3

LÄSEBOK 4

LÄXBOK

Högläsningsbok L EN A HU LTG REN Best.nr 47-10167-2 Tryck.nr 47-10167-2

tp4710167_VipsHogl_O_tryck.indd 1

2012-04-16 09.49


9789147101672