9789113018614

Av författaren till Wonderboy

HENRIK H LANGELAND

henrik h. langeland (född 1972) har tillbringat tio år av sitt liv vid universitetet i Oslo, varav sex som student och fyra som doktorand. Sitt stora litterära genombrott fick han med romanen Wonderboy (2003). peter törnqvist, född 1963, är författare och översättare. Bland de författare han översatt från norska kan nämnas Hilde Hagerup och Tore Renberg.

den femtiotreårige litteraturprofessorn Francis Meyer lever ett okomplicerat liv med älskarinna och behagliga middagar i vänkretsen.

Han är tillfreds med tillvaron – ända tills han en dag får syn på Nadia Reza Lindtner på första raden i föreläsningssalen. Hon är tjugosex år och norsk-iransk masterstuderande, och hon vill ha honom som handledare.

Samtidigt blir Francis engagerad i ett enastående fynd, ett tre hundra år gammalt originalmanuskript av barockpoeten Petter Dass.

Där gömmer sig ett brev som avslöjar en okänd kärlek i poetens liv, med stark anknytning till Nadias forskning. Åtrå och statusjakt driver Francis Meyer till att begå det ena moraliska övertrampet efter det andra. Han för såväl sin älskarinna som hela universitetet bakom ljuset, och upplösningen blir lika oväntad som dramatisk.

HENRIK H. LANGELAND

»rosor, francis? rosor?« Hon slängde ifrån sig buketten på golvet. Silkespappret var bara delvis öppnat. »Jag fattar bara inte vad du tänker på.« Hon slog ut med armarna. »Vad inbillar du dej egentligen att jag är? En ros, liksom? Eller en dikt?

Jag är ju bara en helt vanlig student. Jag är inte Isolde! Eller Eliza Doolittle, och du Mr. Higgins. Och inte är jag nån Dolores Haze heller … lika lite som du är Humbert Humbert, eller?« Hon såg hårt på honom, stel i blicken. »Du måste sluta idealisera mej! Jag är en människa, inte nåt som du bara kan spegla dej själv i. Att älska är inte att byta blick med en annan. Det där är en ren illusion, det är bara tom lyrik! Bara en spetsfundig, men förfalskad och verklighetsfrämmande fras.«

978-91-1-301861-4 omslagsdesign Blæst | Aud Gloppen omslagsfoto Getty Images författarfoto Terje Myklebost

OmslLangelandSvensk2.korr.indd 1

08-12-16 16.44.55

Henrik H. LangeLand

Översättning Peter Törnqvist

I_Manuskriptet.indd 3

09-01-09 12.23.50

Av samme författare: Requiem (roman), 2000 Marcel Proust (monografi), 2001 Wonderboy (roman), 2003 Av sporet er du kommet (monografi), 2005

Denna översättning har fått stöd från Kulturkontakt Nord.

ISBN 978-91-1-301861-4 © Tiden Norsk Forlag, Oslo 2007 Published by agreement with Leonhardt & Høier Literary Agency A/S, Copenhagen Norstedts, Stockholm 2009 Originalets titel: Francis Meyers lidenskap Omslag: Aud Gloppen Tryckt hos ScandBook AB, Smedjebacken 2009 * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp, grundad 1823

I_Manuskriptet.indd 4

09-01-09 12.23.50

Han för sigh såg en Qwinna ståå, som han begiärde medh storer Åtråå.

PETTER DASS

I_Manuskriptet.indd 9

09-01-09 12.23.50

första kapitlet ”Okej, min är kvart över, jag tror vi tar och börjar.”

Francis la klockan på katedern, lite till höger, som han brukade, satte sig tillrätta på katederstolen och slängde en blick över sal 312. Runt 15 studenter, tre killar. Ett par medelålders kvinnor, resten i 25-årsåldern.

Det vanliga.

Han försökte samla sig. ”Mitt namn är Francis Meyer, jag är professor i litteratur här på institutionen, och det är alltså jag som ska hålla LIT4201-kursen den här terminen. Som ni vet är LIT4201 nordisk lyrik från år 1700 till 2000 för masterstudenter, och kursen är obligatorisk för dom av er som inte har tagit LIT2201 på bachelornivå.”

Han rättade till bunten med kurskompendier lite som han hade lagt längst ut på katedern. ”Jag hoppas att jag inte behöver lägga ner nån tid på att förklara kursplanen, förkunskapskrav, inlämningsdatum, tentaformer eller andra såna praktiska saker. Allt sånt finns beskrivet i minsta detalj på institutionens hemsida.”

Francis lyckades inte dölja sin irritation, och det irriterade honom. ”Till LIT4201 hör två kurshäften, ett lyrikkompendium och ett teorikompendium. Jag utgår från att ni redan har skaffat dessa båda, som ni fick besked om på informationsmötet”, fortsatte han medan han höll upp ett i varje hand och noterade hur hälften av studenterna skuldmedvetet tittade ner i bänkarna. ”Om inte så kan man alltså köpa dom på Akademika, eller Gnist som bokhandeln visst heter nu.”

Han la ifrån sig kompendierna. ”Vi har tolv dubbeltimmar till vårt förfogande den här terminen. Det är inte så vidare mycket, och nordisk lyrik från 1700 till 2000 utgör ett omfattande fält. Men innan vi kan börja över huvud taget är det tre frågor som vi måste förhålla oss till.” Och med tre fingrar i luften frågade 13

I_Manuskriptet.indd 13

09-01-09 12.23.50

han: ”Vad är nordiskt? Vad är lyrik? Och vad är 1700 till 2000?” Han mönstrade församlingen med tilltvingad entusiasm. ”Det sista låter sej lätt besvaras, och för vårt praktiska vidkommande innebär det från Petter Dass till Stein Mehren. Den första frågan borde inte heller vara så hemskt svår, även om det finns vissa diskutabla gränsfall. Men den andra frågan däremot, den är faktiskt skälet till att vi alls sitter här nu.”

Francis la armbågarna på katedern och lutade sig en aning framåt.

Urtrista sal 312. Han skulle aldrig ha behövt sitta här nu. Om det inte hade varit för Gerd.

Egentligen tyckte han bra om att undervisa. I motsats till flera av sina kolleger fann han en ödmjuk tillfredsställelse i att kunna förmedla litterära insikter och problemkomplex till studenterna. Genom hela sin akademiska karriär hade han glatt sig i det stilla åt dessa för det mesta unga människors kunskapstörst, entusiasm och sunda skepsis. Det var inte utan skäl som han ansågs vara en av de mest populära och avhållna professorerna på institutionen. Och hans kurser var i stort sett alltid fulltecknade. Men i år hade han verkligen sett fram emot ett undervisningsfritt halvår. Den här påtvingade LIT4201-kursen var ren härskarterror från Gerds sida.

Långsamt flyttade han blicken mot fönstret. Den skarpa januarisolen förvandlade Holmenkollåsen till en gnistrande vit kappa högt där uppe bakom Meteorologiska institutet. Han tippade på fyra minus vid Tryvann. Blå extra.

Han bet ihop käkarna medan frustrationen från samtalet med Gerd Hellmann i höstas, inne på hennes prefektkontor, växte i honom igen.

Efter gängse praxis på fakulteten hade han krävt att få ägna sig helt åt forskning den här terminen, men enligt Gerd gjorde universitetsreformen och den prekära bristen på undervisningskrafter det omöjligt för henne att bevilja honom det. ”Det här är inte rätta tiden för något viloår, vi måste alla göra en extra insats i dessa omställningstider”, hade hon hävt ur sig, hon som knappt gjorde annat än att sitta i meningslösa möten med dekanatet och sola sig i glansen av sitt prefektvärv. ”Viloår? Jag ska faktiskt forska”, hade han anmärkt syrligt, ”forska och förmedla, jag har lovat Universitetsforlaget ett färdigt manus av mitt Montaignearbete före sommaren.”

14

I_Manuskriptet.indd 14

09-01-09 12.23.50

”Det är fint, men du måste åtminstone ta en 20-poängskurs. Och vi har redan lagt schemat, så det får bli LIT4201.” ”LIT4201? Grundkursen i nordisk lyrik? Men herregud Gerd, kan du inte sätta nån doktorand på den där nybörjarsoppan?”

Francis invändningar hade hon bara lett överseende åt, med hänvisning till ett åläggande från dekanen. ”Vad är lyrik?” upprepade han och betraktade studenterna. Några få av ansiktena kände han igen, de flesta var okända. ”Ni är allihop masterstudenter i litteratur vid Oslo universitet. Vad är lyrik?”

Francis tände overheadapparaten bredvid katedern och la ett blad på glasskivan. ”Det här är ’HErre GUD! Ditt dyra Namn och Ähra’, av Petter Dass, första gången publicerad i hans Cateches-Sånger 1715, men troligen skriven före 1698. Katekessångerna är versifierade omskrivningar av Martin Luthers lilla katekes, tonsatta och avsedda som folklig kristendomsundervisning. Den här psalmen”, sa han och vände ansiktet mot vita duken, ”är skriven till den andra bönen i Fader vår, alltså ’Låt ditt namn bli helgat’, och är, vilket ni som har skaffat kompendierna vet, den första dikten i vår kursplan.” Han vände sig mot studenterna igen. ”Nån som har lust att försöka redogöra för varför detta är lyrik?”

Genast åkte handen i vädret på en kille i främsta raden, men Francis ignorerade honom. Han hade undervisat länge nog på universitetet för att ha vett att styra undan exhibitionisterna i startfasen; dessa omogna ynglingar som hade behov att briljera inför resten av gruppen med intrikata och ofta tämligen missförstådda teoretiska utläggningar. För de slappare lärarna var sådana pratkvarnar till god hjälp när undervisningen gick i stå, men Francis försökte alltid undvika att släppa fram någon bror duktig förrän han var absolut tvungen.

Därför log han inbjudande mot en av de två medelålders kvinnorna i mittraden – helt klart från den burgna Västkanten av stan – så fort han såg att hon, tvekande, lyfte en ringprydd hand.

Efter att först ha sökt bekräftelse i sin väninnas blick bredvid sa hon: ”Det är ju på rim, är det inte det då …?” ”Absolut. Och faktiskt det tämligen avancerade rimmönstret AABBB15

I_Manuskriptet.indd 15

09-01-09 12.23.50

BA. Men blir det verkligen lyrik av den anledningen? Eller tvärtom − måste lyrik vara på rimmad vers?”

Francis lät blicken gå vidare. Alla dessa leende unga tjejer … introverta, prudentliga, sökande och förlägna tjejer en bit över tjugo. Vad var det som drog just den typen till litteraturämnet? Fungerade fiktionslitteraturen som en slags eskapism för dem, en flykt från verklighetens hårda tryck? Han betraktade dem medlidsamt; han ville ogärna pressa någon av dem till att säga något om lyrikens väsen, han visste hur svårt de hade att ta till orda i okända folksamlingar, och han var väl inte sadist heller. Att deras sociala hämningar överskuggade vissheten om att de hade något intressant att bidra med var visserligen förargligt. Men det ålåg faktiskt inte hans professorsämbete att motivera studenter till social träning. I varje fall inte nu; om han hade suttit här av fri vilja, då skulle han mer än gärna ha inspirerat dem till att yttra sig, men det här var ren och skär tvångsundervisning. Han tvivlade fortfarande starkt på att dekanen verkligen hade ålagt Gerd att avslå alla ansökningar om forskningsledighet. Den perfida kärringen …

Mitt i salen, en bit bak, satt en helt annan tjej. Hon tillhörde en typ som han hade sett mer och mer av på institutionen de senaste åren; inte leende och hukande, utan snarare högrest och kroppslig, nästan lite arrogant, alltid utmanande sminkad och klädd; tjejer som mer liknade extraexpediter i Bogstadveiens modebutiker än litteraturstudenter på Blindern. Och vad som drog dessa till litteraturen var ett ännu större mysterium. Men de var åtminstone talföra.

Han nickade mot henne, hon svarade utan att tveka. ”Kanske kan man säja att det är lyrik för att det ligger mer än en betydelse i texten, eftersom textens mening är förtätad, alltså för att den innehåller flera betydelseskikt som kan uttolkas?” ”Ja, utan tvivel, det är en nödvändig definition, men är den tillräcklig? Är inte all god litteratur meningsförtätad, oavsett om det är prosa eller poesi? Och vad är i så fall det specifika med lyriken?”

Francis lät blicken gå vidare, till två killar som hade satt sig bredvid varann längst bak, de var uppenbarligen kompisar, båda litteraturtyper av det hårda slaget, självsäkert tillbakalutade, med rufsigt hår och slafsig stil. En av dem tog till orda direkt: 16

I_Manuskriptet.indd 16

09-01-09 12.23.50

”Wittgenstein skulle ha sagt att det här är lyrik eftersom vi kallar det lyrik, att mening är bruk, precis som att något är konst bara för att vi kallar det konst.” ”Okej, Ludwig Wittgenstein har en poäng där, men är den särskilt fruktbar? Eller tillfredsställande? Är det omöjligt att säja något om vad lyrik egentligen är, vad som skiljer det från andra former av text?”

Nörden i främsta raden satt och viftade med handen nu, det gick snart inte längre att hålla honom i schack bara genom att ignorera honom.

Men Francis riktade i stället en inbjudande gest till den andra medelålders kvinnan. ”Nej, det kanske har nåt med rytm att göra?” svarade hon Frogner­ nasalt. ”Med sättet som orden är placerade efter varann, takten liksom …”

Hon illustrerade poängen med att röra pekfingret som taktpinne.

Francis måste anstränga sig för att hålla masken, damen hade tydligen fast abonnemang på Konserthuset. ”Rytm är absolut viktigt i lyriken”, svarade han pedagogiskt, ”absolut, men prosa har också rytm, vi pratar gärna om prosaryt −” ”Du varför står det egentligen ’HErre GUD! Ditt dyra Namn och Ähra’ så där, med stora och små bokstäver blandat typ?”

Francis tappade hakan. Det var en av de två kaxarna, han med Wittgensteinförklaringen, som hade avbrutit honom − mitt i en mening! Med en totalt irrelevant fråga! ”Det får du fråga språkhistorikerna på lingvistiken om!” snäste han tillbaka, men hörde själv hur illa det lät och lyckades samla sig: ”Det var väl dåtidens rättskrivningsnorm antar jag, ’GUD’ med tre stora bokstäver och ’HErre’ med två. Men alltså, stora eller små bokstäver, vari ligger det specifikt lyriska i dessa rader?”

Nu satt exhibitionisten och hoppade på stolen. Francis behövde inte ens titta på honom förrän killen bubblade över: ”Enligt Jacques Derrida är något litteratur för att det uppstår binära oppositioner i texten och för att allegorierna dekonstruerar varandra och skapar autonoma aporier som i sin tur dissemineras och … och … därför är det här lyrik!”

Francis svarade honom inte, han spanade bara vidare efter andra som visade tecken på att vilja säga något. Negligering var det enda botemed17

I_Manuskriptet.indd 17

09-01-09 12.23.50

let. Började man diskutera var föreläsningen spolierad. Det förundrade honom ideligen, efter tjugo år som universitetslärare kunde han inte minnas en enda studentgrupp utan en av dessa skrävlare, oavsett om det rörde sig om en föreläsningsserie för två hundra eller en specialkurs för fem studenter.

Men det fanns inga fler händer, bara generade leenden och nervösa pennjoxanden. Den tafatta responsen var inte bara enerverande; det sista svaret var också en hopplös utgångspunkt för vidare resonemang, han måste få någon av studenterna att styra in definitionsproblematiken i tydligare riktning innan han kunde gå vidare med en tolkning av själva dikten.

Tystnaden var tryckande, det började bli pinsamt, han kunde inte fortsätta att spana efter händer mycket längre nu.

Till slut lät han all hänsyn fara och borrade blicken i den tjej som såg minst försagd ut bland de generade. ”Vad tror du?” frågade han och gjorde en gest mot vita duken, ”varför är den här texten av Petter Dass lyrik?” ”Jag?” Hon tittade upp förskrämt. ”Tja … öh … enligt den här Sjklovski då …”, hon kämpade med uttalet och tvekade sig igenom namnet, ”alltså den där teoriartikeln som du sa att vi skulle ha läst till i dag, på informationsmötet, så är ju lyrik att … att …”, hon började frenetiskt bläddra i kompendiet, Francis såg att hon hade använt både gul, grön och rosa överstrykningspenna, ”… att ’det som har med det poetiska att göra är ett resultat av vårt sätt att uppfatta tingen på’.” Hon citerade helt mekaniskt, som om hon läste ur ett facit. ”Ja?” Francis log så uppmuntrande han bara förmådde. ”Och vad innebär det?” ”Det innebär … att …”, hon bläddrade vidare, ”… att ’konsten är ett sätt att uppleva tingens tillblivelse, det som redan har blivit till, är …’ öh … ’oviktigt’?” ”Huvudpoängen hos den ryske litteraturteoretikern Viktor Borisovitj Sklovskij” − Francis uttalade namnet tydligt och korrekt − ”är att främmandegöring, eller ’ostranenije’ som det heter på ryska, är lyrikens primära och specifika verkningsmedel. Sklovskij menar att det lyriska kan definieras som ett konstruktionsspråk, som bryter med våra invanda sätt 18

I_Manuskriptet.indd 18

09-01-09 12.23.50

att förhålla oss till världen, medan prosa däremot bestäms av det han kallar ett ’vanligt’ språk. Men allt det här tänkte jag att vi skulle titta närmare på nästa timme, efter rasten. Tills vidare kan det räcka −” I samma ögonblick märkte han hur den ene av de två kompisarna, han med Wittgensteinresonemanget, lutade sig bakåt på stolen och flinande mot Sklovskijtjejen viskade: ”Hoppsan, det där hamnade visst rätt på Dass va!” Och hon, hon stirrade storögt tillbaka på honom, och … fnissade … nej gnäggade, hon gnäggade åt ordvitsen! Francis måste gripa tag om katederkanten med båda händerna. Så stod det alltså till med Norges främsta lärosäte i kvalitetsreformernas tidsålder, detta hade universitetet blivit, en intellektuell bildningsinstitution reducerad till pubertal folkhögskola. I två år hade han glatt sig åt en sabbatstermin för att fullföra Montaignearbetet, och så var han alltså tvungen att utsätta sig för det här tramset! Fan ta Gerd Hellmann! Fan ta henne och hela den förbannade administrationsfabriken!

Sakta lossade han greppet om katedern och försökte slappna av i axlarna, lite förvånad över sin egen upprördhet. Vad tog det åt honom?

Han måtte väl klara av att låtsas som ingenting. Att reagera med öppen förargelse skulle bara verka ännu mer förnedrande. ”Nån annan som känner sej manad att säja nåt om vad lyrik är?” pressade han fram med ett tillkämpat leende.

Men han ångrade sig genast, det var uppenbart att det inte fanns mer att hämta hos resten av studenterna. Han kunde lika gärna resignera.

Loppet var kört. Något så klassiskt akademiskt som en ömsesidig reflektion mellan professor och studenter runt lyrikens väsen lät sig helt enkelt inte genomföras längre.

Missmodig tog han fram sina föreläsningspapper och skulle just säga något om Petter Dass författarskap med utgångspunkt i diktens intrikata receptionshistoria, när han registrerade en hand i ögonvrån, längst fram i raden vid väggen, i höjd med katedern, en tjej som han faktiskt inte hade lagt märke till.

Förrän nu. Hon var söt, troligen av utländsk härkomst, förhållandevis ljushyad, men med böljande svart hår och anmärkningsvärt mörka ögon. Francis nickade till henne.

19

I_Manuskriptet.indd 19

09-01-09 12.23.51

”En tanke bara, men kanske kunde man definiera lyrik ur en annan infallsvinkel … alltså inte via formmässiga saker som rim och rytm, eller med semantiska problemställningar knutna till mening, och inte heller genom negativa kategorier som främmandegöring eller brott mot gängse vanor, utan från ett motsatt perspektiv …” Hon hejdade sig och tänkte efter lite. Det hade blivit alldeles tyst i klassrummet. ”Kanske kunde man tänka sej lyrik som … ja, helt enkelt som … lidelse?” Hon tittade upp mot vita duken medan hon fortsatte: ”Det som i alla fall slår mej med ’Herre Gud ditt dyra namn och ära’ är den intensiva lidelsefullheten, inte i betydelsen vällust eller njutning, utan tvärtom den fromma och pietetsfulla lidelsen. Nästan en slags ren lidelse, på sätt och vis, en äkta innerlighet. I just den här dikten riktas väl lidelsen mot Gud, eller snarare det gudomliga, för verserna präglas ju av en slags panteistisk naturmystik, det heligas närvaro i allting, eller som det står”, hon kisade lite mot duken, ”’Steenbijt och Seyen och Torsk och Skreyen’. Även om dikten rent konkret behandlar pietistisk plikt och underdånighet så tycker jag att det lyser igenom en intensiv lidelse i alla dom här stroferna. Och … ja, det gör det väl egentligen i all lyrik?” Hon tog en paus och sänkte blicken, mot Francis. ”Så det slog mej alltså, som en tanke bara, att kanske det är just det som bäst definierar vad lyrik egentligen är.”

Francis svarade inte. Han ville gärna, men han hade faktiskt inte en aning om vad han skulle säga. Lyrik som lidelse? Han fortsatte bara att titta på henne. Han märkte att hon väntade på ett svar. Alla väntade sig ett svar, han kände den på sig nu, den plötsliga uppmärksamheten i rummet, atmosfärförändringen. Långsamt lösgjorde han blicken från hennes och flyttade ut den mot åskammen bakom Holmenkollbacken, turkos himmel mot tindrande nysnö, ett sagolandskap. Han hade helt enkelt ingen aning om vad han skulle svara henne. Allt kändes plötsligt så obetydligt, liksom så lätt …

Sen log han. Först för sig själv. Men snart inför hela klassen. Ett brett, varmt leende, innan han slutligen lutade sig fram över katedern och plockade upp klockan. ”Vi har fem minuter kvar ser jag, men jag tror det passar bra med en paus nu. Men försök ändå att vara tillbaka här om en kvart, hm? Då ska vi se om Viktor Borisovitj Sklovskijs artikel ’Konsten som grepp’ − som 20

I_Manuskriptet.indd 20

09-01-09 12.23.51

jag antar att ni alla har läst grundligt till i dag − kan bidra till att kasta ljus över det specifikt lyriska hos Petter Dass.”

kapitel 2 Så fort den andra timmen var över stack Francis kompendierna och föreläsningsanteckningarna under armen och gick tillbaka till sitt arbetsrum på elfte våningen i Niels Treschows hus. Han hade valt att inte kommentera lyrikfrågan från första timmen, för att i stället hålla sig strikt till sina egna punkter om ”Herre Gud ditt dyra namn och ära” i ljuset av Viktor Sklovskijs och den ryska formalismens teorier om litterär främmandegöring. Det var inte det att han inte hade haft lust att följa upp hennes tankebanor. Men i pausen hade han naturligtvis insett varför förslaget om att definiera lyrik som lidelse så plötsligt hade fascinerat honom. Och varför han gott och väl kunde låta saken bero. Detta var trots allt 4201, inte något forskarseminarium direkt.

Själv hade hon inte yttrat något under den andra timmen, och inte hade han vänt sig till henne mer heller.

Väl inne på arbetsrummet började han leta efter listan med anmälda masterstudenter till LIT4201. Jämfört med flera av sina professorskolleger hade Francis hyfsat god ordning på sitt arbetsrum, men underligt nog var pappret från studierektorn omöjligt att hitta. Han kollade också e-posten, för att se om han hade fått den i ett mejl, utan resultat. Förargad insåg han att han måste ha kastat den eller raderat den, säkert som en ren protestreflex mot Gerd Hellmanns undervisningsorder.

Efter att ha skickat ett mejl till studierektorn och bett om att få listan översänd igen blev han sittande och såg ut genom fönstret. Det hade mulnat på. Han kände sig underlig till mods, både vresig och upplyft på en och samma gång. Att koncentrera sig på Montaigneanteckningarna här på arbetsrummet nu kändes omöjligt, han kunde lika gärna jobba hemma. Han loggade ut och stoppade några låneböcker i ryggsäcken.

På väg mot hissen tog han svängen förbi postrummet. Ett tjockt, brunt internkuvert låg inklämt i hans fack. Det ante honom. Inuti, tillsammans 21

I_Manuskriptet.indd 21

09-01-09 12.23.51

Av författaren till Wonderboy

HENRIK H LANGELAND

henrik h. langeland (född 1972) har tillbringat tio år av sitt liv vid universitetet i Oslo, varav sex som student och fyra som doktorand. Sitt stora litterära genombrott fick han med romanen Wonderboy (2003). peter törnqvist, född 1963, är författare och översättare. Bland de författare han översatt från norska kan nämnas Hilde Hagerup och Tore Renberg.

den femtiotreårige litteraturprofessorn Francis Meyer lever ett okomplicerat liv med älskarinna och behagliga middagar i vänkretsen.

Han är tillfreds med tillvaron – ända tills han en dag får syn på Nadia Reza Lindtner på första raden i föreläsningssalen. Hon är tjugosex år och norsk-iransk masterstuderande, och hon vill ha honom som handledare.

Samtidigt blir Francis engagerad i ett enastående fynd, ett tre hundra år gammalt originalmanuskript av barockpoeten Petter Dass.

Där gömmer sig ett brev som avslöjar en okänd kärlek i poetens liv, med stark anknytning till Nadias forskning. Åtrå och statusjakt driver Francis Meyer till att begå det ena moraliska övertrampet efter det andra. Han för såväl sin älskarinna som hela universitetet bakom ljuset, och upplösningen blir lika oväntad som dramatisk.

HENRIK H. LANGELAND

»rosor, francis? rosor?« Hon slängde ifrån sig buketten på golvet. Silkespappret var bara delvis öppnat. »Jag fattar bara inte vad du tänker på.« Hon slog ut med armarna. »Vad inbillar du dej egentligen att jag är? En ros, liksom? Eller en dikt?

Jag är ju bara en helt vanlig student. Jag är inte Isolde! Eller Eliza Doolittle, och du Mr. Higgins. Och inte är jag nån Dolores Haze heller … lika lite som du är Humbert Humbert, eller?« Hon såg hårt på honom, stel i blicken. »Du måste sluta idealisera mej! Jag är en människa, inte nåt som du bara kan spegla dej själv i. Att älska är inte att byta blick med en annan. Det där är en ren illusion, det är bara tom lyrik! Bara en spetsfundig, men förfalskad och verklighetsfrämmande fras.«

978-91-1-301861-4 omslagsdesign Blæst | Aud Gloppen omslagsfoto Getty Images författarfoto Terje Myklebost

OmslLangelandSvensk2.korr.indd 1

08-12-16 16.44.55