Nationalism sv e r k e r s รถ r l i n
Denna titel har tidigare getts ut av SNS Förlag och utges från och med denna andra upplaga av Studentlitteratur AB. Denna upplaga innehåller inga innehållsmässiga förändringar jämfört med den första upplagan.
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 37578 ISBN 978-91-44-11002-8 Upplaga 2:1 © Författaren och Studentlitteratur 2015 Omslag: Lena Eklund www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Printed by Eurographic, Denmark 2015
Innehåll Förord 5 1. Inledning 7 2. Vad är en nation? 16 3. Hur gamla kan nationer vara? 23 4. Nationalism i det politiska tänkandet 5. Nationalism utanför Europa 53 6. Nationalismen som berättelse 77 7. Nationalismens framtid 88 Litteratur 95
38
3. Hur gamla kan nationer vara? mo t bakgru nd av vad vi just sagt om den inbyggda spänningen i nationsbegreppet är det inte konstigt att en av nationalismforskningens stora stridsfrågor gäller nationernas ålder. Med en civil definition (demos) ligger det nära till hands att knyta nationsbegreppet till den moderna nationalstaten. Men man kan gå betydligt längre tillbaks i historien och följa olika folk till biblisk tid och ännu längre. Det är i synnerhet forskare som betonar nationens etniska egenskaper som brukar göra denna observation. Ett exempel är den brittiske historikern John Armstrong, som i Nations before Nationalism (1982) drev denna tes mycket hårt. Och ingen bestrider att just Bibeln är full av assyrier, thessaloniker, hettiter och israeliter, och minst lika länge har det funnits egyptier, sumerer, kineser. Det karakteristiska för praktiskt taget alla »nationer« som framträder i bibliska och medeltida texter och andra källor är att de stämmer väl in på den första huvudbetydelsen av nationsbegreppet. De kan utan tvivel kalllas »folk«. Frågan är: Betyder det att folk kan användas som en synonym till »nation«? Frågan är svår och bland forskarna går åsikterna
23
isär. Det stora flertalet av dessa historiska folk är inte nationer i dag och de har i alla händelser inga egna nationalstater att peka på. Där det förekommer att, exempelvis, bibliska folk verkligen bildat kärnan i senare nationalstatsprojekt kan man snarare se det så att det både finns en gammal nation och en ny och att dessa har vissa överensstämmelser territoriellt, språkligt och etniskt. Att de moderna nationalstaterna utvecklats organiskt och kontinuerligt ur tusenåriga folkgemenskaper är emellertid ett missförstånd. Dagens nationalstater i Bibelns länder har helt andra rötter. Syrien är på inget sätt det geografiska urhemmet för den assyriska folkgruppen, utan en följd av upplösningen av det osmanska riket efter första världskriget. Libanon är en nationalstat som uppstod ur fransmännens försök att bemöta arabnationalismen i Syrien, som fick avstå land till denna multietniska och multireligiösa skapelse. Israel och Palestina är sentida politiska konstruktioner som bara har namnet gemensamt med de bibliska områdena. I stort sett detsamma gäller för antikens högkulturer, Grekland och Rom. Greker var ett samlingsnamn för många grupper kring östra Medelhavet i den antika och bibliska världen. De greker som är medborgare i nationalstaten Grekland, grundad 1830, har inte mycket gemensamt med sina tvåtusenåriga föregångare även om språken, nygrekiska och klassisk grekiska, har stora likheter. Dagens Grekland omfattar bara en liten del av antikens Hellas. Under det bysantinska riket kallade invånarna sig faktiskt romare, för att betona sin kristendom och sin tillhörighet till den ro2 4
n ation al i sm
merska kristenheten (Östrom). Däremot fungerade antikens Grekland utmärkt som förebild för de nationalister, ledda av Alexandros Ypsilantis, som gjorde uppror mot det osmanska väldet. Byggandet av den nationella identiteten under 1800-talet gjorde ett stort nummer av banden med antikens Grekland. I den nya historieskrivningen gjordes försök att knyta an till det klassiska arvet och hävda existensen av en kontinuerlig nation från antikens högkultur, över den bysantinska epoken och fram till industrialismen. Förutsättningarna var emellertid svaga. Århundraden av kraftig invandring till grekiska halvön har suddat ut de etniska dragen hos antikens greker och den grekisk-ortodoxa kyrkan har i sin tur betonat den mångkulturella och mångspråkiga gemenskapen över hela det gamla Östrom, snarare än någon bestämd nationell identitet. Kineserna är ett mångtusenårigt folk, med en politisk organisation som är mycket gammal. När blev kineserna en nation? Kanske först under 1900-talet, när kommunikationer och nätverk kunde börja hålla samman det stora riket och göra kineserna medvetna om varandra. Men då har man per definition lämnat utlandskineserna vid sidan, liksom givetvis Taiwankineserna, som ju utgör en egen nation. Om världens alla kineser inte är ett folk, eller i alla fall inte en nation, varför är judarna det i sin diaspora? Här har forskningen pekat på betydelsen av de gamla texterna, Talmud och Tora, som fungerat som ett sammanbindande ideologiskt kitt och en reservoar av myter och berättelser om det egna folkets ursprung och öden av det slag som i många andra nationer uppfun3. Hur gamla kan nationer vara?
2
nits först i sen tid. Judarna har också iakttagit vissa regler för vem som skall räknas som jude som inte är dogmatiska utan genealogiska (genom arv på mödernet) vilket förstärkt självmedvetenheten och tydliggjort gränserna gentemot de olika nationer där judarna verkat och självfallet också tillhört sedan de tilläts bli assimilerade med början i Frankrike efter revolutionen 1789 och sedan i länder som Holland 1796 och Preussen 1812, men i vissa länder inte förrän under 1900-talet. Om judarna är det klassiska exemplet på ett folk som överlevt, trots oerhörda svårigheter och förföljelser under århundraden och allra mest förstås under Förintelsen på 1900-talet, så är etruskerna ett lika klassiskt exempel på motsatsen. Etruskerna finns inte mer. De befolkade den italienska halvöns centrala delar före Romarriket och påverkade med sin distinkta kultur starkt romersk konst och förkristen tro. Men under romarriket upplöstes kulturens egenart och lika litet som Italien bildades av »romare« har landet skapats av etrusker. Italien bildades av ett mångspråkigt, mångkulturellt konglomerat och har på många sätt bibehållit sin mångfald under ett och ett halvt århundrade som nationalstat. Perserna var under antiken ett framgångsrikt krigarfolk som konkurrerade med grekerna, särskilt under Alexander den store på 300-talet f. Kr., om herraväldet över Mindre Asien, alltså områdena från dagens Turkiet fram till Indien. Etniskt var perserriket ett konglomerat. Det föll sedermera samman och kom i likhet med stora arabiskspråkiga områden att ingå i det om26
n ation al i sm
fattande islamska kärnområdet. Det persiska har levt vidare i den moderna statsbildningen Iran, där även språket är persiska. Iranska eliter har på sedvanligt sätt anknutit till den gamla storhetstiden, som man även omtalar som »den ariska«. Så skedde exempelvis under motståndet mot rysk och brittisk imperialism under 1800- och 1900-talen. Men dagens polyetniska Iran har etniskt mycket svaga rötter till Darius mäktiga rike för 2 400 år sedan. De som var perser då har över generationerna uppgått i de etniska grupper som befolkar hela regionen. Kelterna är ett förkristet folk med rötter i Västeuropa och på brittiska öarna, där en keltisk kultur bestod fram till romarna och kristnandet under tidig medeltid. Kelterna, eller gallerna som de också kallades, hade sina kärnområden i Centraleuropa men spred sig i mindre riken ut över kontinenten och brittiska öarna. Det förekommer i irländsk och engelsk nationalism att det keltiska ursprunget åberopas. Man kan då bland annat stoltsera med Diodorus Siculus beskrivningar av kelterna som muskulösa krigare, med långt ljust hår, svärd, bronshjälmar och långa kläden. Men man kan förstås i våra dagar lika gärna åberopa gestalterna i J.R.R. Tolkiens Sagan om ringen eller den omfattande sagovärlden kring Kung Arthur och hans riddare vid det runda bordet. Att dagens britter skulle vara kelter är dock ett föga meningsfullt påstående. Britternas etniska och genetiska komposition är numera mycket blandad och har blandats särskilt intensivt under det senaste århundradet med den brittiska imperialismen, och ännu mer ge3. Hur gamla kan nationer vara?
2
nom dennas sönderfall med en omfattande invandring till Storbritannien från hela världen. De keltiska inslagen i brittisk identitet, liksom i bretonsk och irisk, är i hög grad en produkt av 1800-talets omfattande fabrikation av historiska »rötter« för de folkligt syftande nationella gemenskaperna. På samma sätt var det under 1800-talet som det uppstod ett stort intresse för bretonska, korniska, gäliska, kymriska, walesiska, det utdöda manx och andra språk med keltiska rötter. År 1801 trycktes Bibeln på gäliska. Det keltiska elementet har haft stor betydelse för oppositionen mot engelsmännen i Skottland och Irland. Det har också gett historisk ryggrad åt regionalismen i Bretagne, som var ett självständigt rike fram till slutet av 1400-talet. Men är Bretagne och bretonerna därför en nation? Svaret måste bli nej, även om den franska regeringen under en stor del av 1900-talet bekämpade bretonskan lika intensivt som svenska staten bekämpade finskan i Tornedalen. (Var 1900-talets tornedalsfinnar en nation? Nej. Ingick de i den finska nationen? Nej.) Är skottarna en nation? Här bör svaret nog vara ja (fast skotten Gordon Brown som är finansminister i Storbritannien och har arbetat för en uppvärdering av den brittiska identiteten skulle kanske svara nej). Det finns ett skotskt nationalistparti och det finns numera ett betydande självstyre och – ett fotbollslandslag. Folkens bestående livskraft över tid är oomtvistlig, den kan numera beläggas med dna-teknik och andra genetiska »fingeravtryck«. På detta sätt kan man fastställa att inuiterna och före dem andra så kallade eskimåkulturer levt i sina arktiska områden sedan 2
n ation al i sm
tusentals år. Samerna i norra Skandinavien och nordvästra Ryssland har status som ursprungsbefolkning enligt ilo-konventionen (som dock inte ratificerats av Sverige, ett unikt undantag bland Europas länder), låt vara att dna-analys visar att formandet av den etniska gruppen samer skett genom en blandning av genetiskt arv från flera håll och även av kulturella kontakter. Begreppet »ursprunglig« kan förstås diskuteras. Vi vet inte alldeles säkert vilka som var de första människorna i norra Skandinavien och även om vi visste det är det inte säkert att dagens beteckningar – samer, nordbor, »germaner«(!?), ryssar, finnar, norrmän eller svenskar, som alla är definierade i historisk tid – skulle vara till stor hjälp för att förstå »vilka« dessa var. Dock vet vi att samerna aldrig försökte grunda en nationalstat. Det kan även ifrågasättas om samerna är en nation, men om man anser att de är det, så har de blivit det under mycket sen tid i takt med att deras interna kommunikation och politiska organisering tilltagit. Sedan 1986 har Sàpmi – det samiska området i Norge, Sverige, Finland och Ryssland – egen flagga och nationalsång och 1992 antogs 6 februari som samisk nationaldag. Något liknande kan sägas om Australiens aboriginer. De härstammar från sydasiatiska invandrare som kom till den nya kontinenten för omkring 60 000 år sedan. De har heller aldrig bildat någon stat och uppfyller knappast kriterierna för en nation, men i likhet med samerna har nationella drag utvecklats genom moderniseringen och organiseringen av ett politiskt motstånd mot erövringen av deras land. 3. Hur gamla kan nationer vara?
2
Inuiter, samer och aboriginer – djupt olika i många avseenden – är snarare ethnier, vilka genom den moderna utvecklingen kan komma att anta karaktär av nationer. Betyder detta att de också kommer att driva nationalstatsprojekt? Det vet vi inte; för närvarande ter sig detta osannolikt. I Kanada har dock de nordliga minoriteternas politiska kamp i alla fall lett till upprättandet av en ny provins i den kanadensiska federationen, Nunavut (1999), med begränsat självstyre.
Modernister och perennialister Denna relativisering av sambanden mellan äldre folk, eller modernare beteckningar på föregivna äldre folk, behövs för att tillbakavisa den utbredda föreställningen, odlad särskilt av nationalister, att det finns klara historiska länkar mellan gamla nationer och våra dagars nationalstater. Idealföreställningen är att folket så att säga »transporteras« genom tiden fram till sin rätta bestämmelse i form av en modern stat, ett eget »hem«, helst förstås på den plats där det uppstod och således »hör hemma«. Citationstecknen i den föregående meningen antyder att detta är ett sätt att se på nationer och nationalstater som inte har någon riktig vetenskaplig förankring. Som exemplen ovan visar är det inte så det går till, eller i alla fall att det inte alltid, eller ens vanligen, går till så. Denna kritiska syn på den äldre nationalistiska föreställningen om nationalstater som »naturliga« historiska produkter har med stor framgång förts fram sedan början av 1980-talet av den så kallade modernistiska 3 0
n ation al i sm
skolan i nationalismforskningen. I denna har särskilt betydelsefulla arbeten skrivits av den ovan nämnde Ernest Gellner, av Eric Hobsbawm (The Invention of Tradition, 1983, och Nations and Nationalism since 1780, 1990) och av antropologen Benedict Anderson (Imagined Communities, 1983). Skolan kallas ibland konstruktivistisk, eftersom dess företrädare lagt stor vikt vid den politiska och ideologiska konstruktionen av nationella gemenskaper under de senaste århundradena, en process som blivit föremål för en mycket ingående forskning. Betyder det att det aldrig någonsin är så att äldre folk och nationer bildar grund för dagens nationalstater? Och, eftersom nationalstaterna i viss utsträckning är konstruktioner, kan de då inte enkelt monteras ned? Är det inte, som framför allt den brittiske historikern Eric J. Hobsbawm föreslog i sin bok 1990, rimligt att tänka sig att nationalstaten snart kommer att kunna avvecklas? Svaret beror förstås på vilket tidsperspektiv man väljer. Nationalismen har behövt århundraden för att omfatta världen, kanske krävs århundraden för att den skall dö bort? I så fall kan det mycket väl vara början till slutet som Hobsbawm skådade. Men med en tidshorisont på årtionden måste svaret bli nej. Nationalstaterna ser inte ut att kunna enkelt avvecklas och att de i viktiga avseenden vilar på konstruktioner betyder inte att de är bräckliga. Snarare är det tvärtom, konstruktionerna har haft till uppgift att stärka och forma nationella gemenskaper och som sådana har de tvärtom varit framgångsrika. 3. Hur gamla kan nationer vara?
31
Det är inte heller så att nationer alltid skapas utan samband med äldre folk och nationer. Tvärtom, det finns ofta något att bygga på. I alla fall gäller detta för Europa och för delar av Asien, medan det är mindre vanligt i andra delar av världen där nationalstaterna skapats senare och ofta efter ett kolonialt förflutet. De forskare som främst hävdar kontinuiteten mellan en äldre nationell och etnisk identitet och den moderna nationalstaten brukar, i kontrast till modernisterna, kallas perennialister. Ordet syftar på att nationerna i deras uppfattning är perenna, dvs. fleråriga; nationer består över tiden. Den brittiske historikern Anthony D. Smith, som länge varit en ledande företrädare för detta synsätt, har emellertid sedan 1990-talet omformulerat sin position under intryck av den modernistiska skolans teser. Han kallar detta för etnosymbolism. I stark förenkling kan man säga att Smith erkände att nationalismen i form av den ideologiserade nationalstatsnormen är ett modernt fenomen med startpunkt i slutet av 1700-talet. Han anslöt sig till Gellners moderniseringsmodell, alltså att nationalismen är ett svar »uppifrån«, från samhällets eliter, på ett behov att organisera det industriella samhället. Men han tillförde också insikter som vunnits framför allt genom historisk och religionsvetenskaplig forskning och som visade att nationella och »protonationella« (Hobsbawms begrepp) föreställningar hade rötter som (åtminstone) i flera europeiska nationer gick mycket längre tillbaks i tiden än 1780. Även om modernisterna dominerat under de senaste årtiondena förefaller det som om Smiths syntes har bi32
n ation al i sm
dragit till en viss renässans för perennialismen. Båda skolorna hade rötter i äldre forskning. Många marxister var exempelvis modernister, men även en radikal historiker som Marc Bloch menade att nationerna måste spåras till medeltiden. Just kopplingen till medeltiden kan vara ett sätt att förstå perennialisternas argument. Man kan, som Smith gör i ett arbete där han summerar sin nya position, The Nation in History (2000), skilja mellan två typer av perennialism, en kontinuerlig och en återkommande. Den senare går ut på att även om nationella identiteter kommer och går, så är det ett och samma historiska fenomen som återkommer. I den förra kan man se olika på hur lång den kontinuerliga perioden är. Redan Hugh Seton-Watson, en av nationalismforskningens förgrundsgestalter under 1960- och 1970-talen, skilde mellan stater som har djupa historiska rötter, oftast urskiljbara ända ned i medeltiden, och stater som tillkommit genom överenskommelser i sen tid. Till de gamla nationalstaterna hör exempelvis Frankrike, England, Holland, Portugal, Spanien (eller Kastilien), Danmark, Sverige, Ryssland. Till de unga, »nations of design« (med ett uttryck hämtat från Charles Tilly), vanligen framsprungna ur Napoleonkrigen eller första världskriget eller andra konflikter, hör Tjeckien, Slovakien, Rumänien, Bulgarien, Ukraina, Estland, Pakistan.
3. Hur gamla kan nationer vara?
33
Sverige – äldre nationella föreställningar Sverige kan vara ett bra exempel att anföra på hur en gammal stat kan se ut. Sveriges rike existerar sedan omkring år 1000. Dess ursprung är omdiskuterat – Mälardalen är den etablerade uppfattningen, Västergötland är en uppstickande hypotes – men inte tidpunkten. Under de följande århundradena formeras ett kristnat Sverige med en starkare kungamakt, med ett mellanspel för den nordiska Kalmarunionen. År 1523 valdes Gustav Vasa till kung och den svenska statsformeringen kan sägas vara fullbordad. Visserligen omfattade Sverige då även Finland och under det följande århundradet skulle stormakten Sverige utbreda sig i Baltikum och norra Tyskland. Så vad omfattade då den svenska nationen? När är det meningsfullt att tala om en svensk nation? I likhet med flera länder på kontinenten var den tidiga svenska nationalkänslan, under sen medeltid och renässans (1300-tal till 1600-tal), i första hand förankrad hos samhällets eliter. I England förekom ordet »nation« flitigt i källorna åtminstone sedan mitten av 1500-talet, enligt nyare forskning redan från 1300talet som ett svar på de anglosaxiska kungarnas segrar mot danskarna (Hastings 1997). Lika tidig är nationalismen – i betydelsen ett nationellt självmedvetande hos samhällets eliter – i Skottland, något senare i Schweiz och Polen. Var svenskar nationellt sinnade mot slutet av medeltiden? De flesta var i alla fall medvetna om att de var svenskar och inte något annat, till exempel danskar eller ryssar. De talade i allmänhet svenska (finnar och 3 4
n ation al i sm
samer undantagna). Det fanns en begynnande heraldik och symbolik knuten till nationen, även om det än så länge mest var eliterna som hade möjlighet att begrunda vapnet med tre kronor och lejonet, eller kartorna över rikets utbredning, som för övrigt inte blev någorlunda vanliga förrän på 1600-talet då atlasverk började bli mer allmänt förekommande. Men hyste svenskarna i gemen en nationalkänsla? Kanske inte, det finns i alla fall ingen forskning som tydligt kan belägga detta. Var de nationalister? Avgjort inte. Det sista kräver dock en kvalificering. Vi kan inte avskriva förekomsten av en nationellt sinnad ideologi, för en sådan fanns, i Sverige liksom i flera andra länder. I Sverige kallades den göticism. I denna vindlande och intrikata tankebyggnad identifierades de svenska göterna med antikens goter, vilka var ättlingar i rakt nedstigande led till Noa via dennes son Japhet och sonson Magog, vilken en gång för länge sedan bosatt sig i på en ö i norr varifrån goterna skulle ha utvandrat och bland annat slagits mot grekerna vid Troja och grundat kungariken i Italien och Spanien. Riksföreståndaren Karl Knutsson Bonde lät vid mitten av 1400-talet sådana ursprungsmyter krydda de danskfientliga krönikor som han och hans skrivare fabricerade för att främja svenska intressen bland annat i striderna om Gotland. Traditionen fortsattes av de fantastiska bröderna Magnus, Johannes, som var Sveriges siste katolske ärkebiskop, och Olaus, som skrev ett magnifikt propagandaverk om Sverige, utgivet i Rom 1555 under titeln Historia om de nordiska folken (på latin). Efter reformationen städslar Gustav Vasa flera historie3. Hur gamla kan nationer vara?
3
skrivare vid sitt kansli, för att bättra på sitt eget och Vasaättens rykte men också för att stärka den av de religiösa motsättningarna hotade svenska statsmakten. De nationella propagandisterna blir ännu fler under 1600-talet, med kopparstickaren Erik Dahlberg, författaren Georg Stiernhielm, riksantikvarien Johannes Bureus och även kung Gustav ii Adolf själv, det Europaerövrande »lejonet av Norden« i götisk mytologi. Statsvetaren Patrik Hall har i en historisk studie över föreställningarna om det nationella i Sverige talat om göticismen som en genealogisk nationalism under sen medeltid och renässans. Den hade sin främsta, ja, egentligen sin enda, förankring i de små eliterna kring kyrkan, hovet, aristokratin, antikvarier, heraldiker, krönikörer och andra bärare av vad man kunde kalla den nationellt-antikvariska diskursen. Perennialisterna kan alltså med fog räkna Sverige till en av Europas gamla nationer med medeltida rötter, men kanske kan man inte för den skull tala om en svensk nationell identitet eller ens en svensk nationalism, i den moderna betydelsen, och det menar ju inte heller Hall. Även modernisterna kan för övrigt säga att den svenska historien i någon mån bekräftar deras tes. I samma bok citerar Hall författare (Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström) som in på 1900-talet kunde berätta om, låt vara isolerade, exempel på svenskar som knappast visste att de levde i Sverige, än mindre vad det landet var för något. Det nationella som »föreställd gemenskap«, med Benedict Andersons uttryck, har visserligen funnits länge, men föreställningarnas tydlighet har ökats oerhört med 1800-talets skolor 36
n ation al i sm
och museer och 1900-talets medier och demokrati. Fast i allt väsentligt visar nog det svenska exemplet på en viss ensidighet i den modernistiska tesen. Visserligen förekom även i Sverige ett nationalistiskt uppsving under 1800-talet med en livlig fabrikation av götiska myter, vikingar och ett ärorikt förflutet, delvis under intryck av den gamla stormaktens slutliga utplånande med förlusten av Finland 1809. Men patriotiska känslor hade förekommit i rikt mått redan under 1700-talet, och ännu tidigare som Hall visar. Någon skarp gräns omkring år 1800 är svårt att dra. På ett liknande sätt som i fallet Sverige skulle man kunna analysera de flesta, om inte alla, av de »gamla nationalstater« som Seton-Watson räknade med. Danmark är ett annat uppenbart exempel med en nationell identitet som har rötter i medeltiden, låt vara att den förändrades med danskarnas nordatlantiska imperium från 1700-talet. Men även Finland och Norge, som ju räknar sina anor som nationalstater till 1809/1917 respektive 1814/1905, har faktiskt nationella medvetanden som går att spåra till långt före Napoleonkrigen. I Norges fall växer det långsamt fram en fördjupad nationalföreställning som går hand i hand med en språklig separering bort från danskan och svenskan. Det var just denna språkliga särart som nynorskans anhängare knöt an till. I Finland uppstod den finskspråkiga fennomanin under 1800-talet. Däremot stämmer både Finland och Norge väl överens med den modernistiska kronologin: det som fanns före 1800 var ett råmaterial för nationalistiska eliter att bygga med, ingen färdig nation och heller inga färdiga nationalmedvetanden. 3. Hur gamla kan nationer vara?
3
De allra flesta av vår världs väpnade konflikter präglas på ett eller annat sätt av nationalism. Nationalism påverkar opinioner över hela världen och gör motstånd mot europeisk integration och framväxten av mångkulturella samhällen. Nationalism är på nytt en kraft att räkna med, till de flestas förvåning, mångas förtret och andras förtvivlan. Sverker Sörlin är professor vid Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria, Kungl. Tekniska Högskolan.
Nationalism ges numera ut av Studentlitteratur AB. Denna andra upplaga innehåller dock inga förändringar av innehållet jämfört med den första upplagan.
Art.nr 37578
www.studentlitteratur.se