7 Jag lärde mig viktiga saker om livet utanför fotbollsplanen också. Som att ”England” var det vackraste ord en engelsman visste. Eller att man som fotbollsproffs var hett villebråd på köttmarknaderna efter Bigg Market – oavsett om man var upptagen eller inte. (”Det är helt sinnessjukt”, sa Liam. ”Även om du har en jävla vigselring är brudarna på dig.”) Och det viktigaste av allt: att en professionell fotbollsspelare behöver klä sig i exklusiva kläder. Det hade jag lärt mig nästan med en gång. När jag kom till träningen någon gång alldeles i början, hade någon, jag tror det var Chris, det borde ha varit Chris, ställt frågan: ”Men vad i helvete är det du har på dig?” De skrattsalvor som rungade igenom omklädningsrummet upplyste mig om att det var en berättigad fråga. Jag kollade in min outfit, jag hade jeans och t-shirt, inhandlade på MQ i Uppsala om jag inte missminde mig, och ett par vanliga vita sneakers. Jeansen var blå och lagom stentvättade, t-shirten hängde utanför byxorna och var beige med ett lite poppigt tryck på och mina sneakers hade den där ljust smutsgrå färgen som vita sneakers får av att användas utomhus. Det var väl inget fel på den klädseln? Och vad fan, så där såg de väl ut allihop? ”Vad är det för fel på jeans och t-shirt?” utbrast jag. Nya skrattsalvor. Det kändes som att jag hade rest tillbaka till mellanstadiet i Täby, där jag var en av de sista som upptäckte att det var adidasbyxor som gällde på jumpan. Morsan tyckte att det var för dyrt med femhundra spänn för ett 175
par jumpabrallor och att man skulle motstå tillfälliga trender, farsan hade säkert tyckt annorlunda i båda fallen men han var inte hemma tillräckligt ofta för att uppdatera sig i frågan, och när jag äntligen lyckats övertala morsan hade jag redan fått min beskärda andel av glåpord och tråkningar. Jag trodde att jag hade lärt mig koderna vid det här laget. Men här kom mellanstadiet igen, och den här gången kunde jag inte ens skylla på morsan. Det var något allvarligt fel på mina jeans, min t-shirt och mina sneakers, till skillnad från de andras jeans, deras t-shirts och deras sneakers. För mig såg vi likadana ut – men för dem såg jag ut som en uteliggare. ”Det är inget fel på jeans och t-shirt i sig”, förklarade Chris. ”Men du måste skämta med oss. Ser alla ut sådär i Sverige?” Förbryllad tittade jag ner på mina kläder, såg mig om i omklädningsrummet, tittade ner på mina kläder igen och tittade slutligen på Chris. ”Ja…?” försökte jag tvekande. ”Och så säger dom att Sverige är värsta modelandet. Jag kan inte tro mina ögon! Dom där skorna du har, till att börja med. Var har du köpt dom? På Marks & Spencers höstrea 2004?” Jag trodde att Marks & Spencer var något slags brittiskt Åhléns, men av hans tonfall att döma lät det snarare som om det var Stadsmissionens loppmarknad. Jag kände hur det hettade till om öronen och kinderna, de var nog alldeles röda nu, röda av skam medan händerna darrade av rädsla för pöbelns dom. Jake Hutchinson blandade sig i. ”Vad är det för märke på dina jeans?” frågade han vänligt. Vad fan var det för märke på dem? Ärligt talat visste jag inte, och jag ville inte förnedra mig ytterligare genom att vända mig om och kolla efter läderlappen vid linningen. Var det någon som skrattade åt MQ-kläder i Sverige? Ingen i 176
Sirius i alla fall. Eller i Gefle. Dessutom var de snygga och satt bra. Vad var det för fel på det? ”Det är ett svenskt märke…” började jag osäkert, ”jag köpte dom i Sverige…” Jake och Chris såg på varandra en lång stund. Jag visste inte om de skulle brista ut i gapskratt eller om de skulle skälla ut mig. De andra killarna satt tysta vid sina platser, de såg ut som om de försökte dölja sina leenden, några satt med händerna för ansiktet för att inte brista ut i skratt. Själv kände jag mig som om jag skulle börja gråta. Jag var tio år igen och utan adidas på Byleskolan, och elake Christoffer (var namnen en slump?) stod och garvade åt mig och skulle just kalla mig för tönt och efterbliven. ”Boy”, sa Jake till slut, med ett stänk av medlidande i rösten. ”You’re in serious need of a makeover.” Jag nickade och svalde hårt. ”Vi ska nog få ordning på dig”, sa Chris tröstande. ”Men först tar du av dig dina trainers och ger dem till mig.” Jag vågade inget annat än att lyda. ”Sådär ja”, sa Chris och låste in dem i säkerhetsskåpet. ”Det var första steget.” ”Vad gör du?” frågade jag. ”Jag exproprierar dina fruktansvärda trainers. Eller befriar dig från bördan att se ut som en idiot, om du hellre vill se det på det sättet.” Ordet ”expropriera” lät helt fel i en Yorkshire-huligans mun. ”Ge mig mina skor tillbaka.” ”Inte en chans”, sa Chris bestämt. ”Det är min skyldighet som lagkamrat att ta hand om dom där hemska tingestarna.” ”Men dom är mina”, försökte jag. ”Inte nu längre”, sa Chris. ”Jag funderar på att ge dom till Lions, det är väl ungefär där dom hör hemma. Du sticker ut och skaffar nya. Jag förbjuder dig att ha dom här igen. 177
Detsamma gäller den där hiskliga t-shirten. Ser jag den igen kommer jag att riva sönder den.” Hans röst var så bestämd att jag inte vågade säga emot. Jag tänkte på Christoffer på Byleskolan och sedan på att jag hade råd med nya kläder. Jag svalde igen och gick utan ett ord för att byta om till träningskläder. När jag kom in i omklädningsrummet efter träningen – jag hade stannat kvar och skjutit ett gäng frisparkar för att avreagera mig och slippa vara med Chris och Jake längre än nödvändigt – hittade jag inte mina kläder. Jag blev förbannad och ledsen på samma gång, och var tvungen att svälja flera gånger. Lugn, Emil. Det här är någon slags inkilningsrit. Ta det bara lugnt. Sedan såg jag att Liam pekade uppåt. Jag följde hans finger och såg mina jeans hängande ner från lampan, tre meter upp i luften. ”Finns i sjön”, sa Liam med ett otäckt flin. Det visade sig att min t-shirt var knuten runt lampan inne på toaletten, även den en bra bit upp i luften. Jag svor några ramsor och undrade var det fanns en stege eller något annat jag kunde kliva upp på. De skrattade fortfarande. Varför i helvete hade jag inte låst in mina kläder? När jag äntligen hade fått ner dem, duschat och bytt om insåg jag att jag inte hade några sneakers. Jag svor igen när jag såg att Chris säkerhetsskåp var tömt, tänkte efter ett par sekunder och tog därefter på mig de svettiga dobbskorna igen. Olivier väntade utanför. ”Let’s go”, sa han. ”Jag kör dig till hotellet så att du kan ta på dig något annat. Sen tar vi en kaffe.” Jag nickade, jag var i stort behov av lite umgänge just nu men jag var inte säker på att rösten bar. Vi satte oss på ett italienskinspirerat fik och drack var sin dubbel espresso medan Olivier förklarade skillnaden mellan mina blåjeans och 178
deras. Precis som i Byleskolan var förklaringen enkel: Chris jeans var av märket Dolce Gabbana, och hans t-shirt var en Versace. Däri låg hela den skillnad som gjorde att de andra hade skrattat åt mig. Utan de rätta märkena såg jag ut som en tiggare på Nobelfesten i Darsley Parks omklädningsrum. ”You have to wear brands at a pro club”, sa Olivier. ”Dom kommer att slakta dig annars.” ”Syns det verkligen nån skillnad?” frågade jag klentroget. ”Dom såg det idag”, konstaterade han torrt. ”Om jag var du skulle jag sticka ut och shoppa redan idag. Affärerna stänger inte förrän sju, och du behöver hur som helst nya trainers.” Jag drog efter andan och tänkte att han nog hade rätt. ”Jag kan hjälpa dig hitta schyssta kläder”, sa Olivier. Det var så vår vänskap började. För övrigt ogillade jag Chris från den första stund jag träffade honom. Efter intermezzot med mina MQ-kläder hade jag varit rädd för honom, i den mån man kan vara rädd för en arbetskamrat, och undvikit honom så gott jag kunde. Under ett Londonbesök (i samband med West Ham-matchen) hade han dragit med mig till något exklusivt varuhus för att hitta passande kläder åt mig. Då gick det inte att undvika honom. Men annars gjorde jag mitt bästa. Chris Pryce var 28 år gammal, mittback och slagskämpe. Skandalrubriker om drogmissbruk, slagsmål och besök hos prostituerade hade kantat hans karriär, som inletts i Leeds och gått över Chelsea och Tottenham innan han hamnat i Newcastle. När Paul Sullivan signade honom varnades han av alla från media till styrelsen, som tyckte att det var lite av ett vågspel att värva en sådan buse, men Sullivan, som älskade Newcastles tradition och rötter, hänvisade till att Newcastle minsann aldrig hade bangat för att ta hand om busar för, och Sullivan var bossen så det blev som han ville. Rent fotbollsmässigt fanns det inget att klaga på, Chris var 179
en grovjobbare som snart blev given i startelvan. Chris hade kort brunt hår, buskiga ögonbryn, en lång, rak näsa och ett avlångt ansikte som ofta antog en rödaktig färg, i synnerhet vid fysisk ansträngning eller när han var arg. Han var av medellängd och inte särskilt kraftigt byggd för att vara mittback, men tack vare en god spänst var han ändå bra i luften, och det han saknade i kropp tog han igen i aggressivitet. Han var en sådan försvarare som motståndarna hatade att möta, en ettrig liten typ som liksom hängde på sin anfallare och gnagde på honom, som gick att skaka av sig en gång men aldrig två gånger, och som aldrig gav upp. Han var likadan på träning också, en hårdhänt och jobbig jävel, och eftersom Paul Sullivan tyckte att jag behövde tuffa till mig satte han mig ofta mot Chris, som gjorde sitt jobb, och jag blev ännu lite räddare för honom. På planen var det Alex Clarke som bestämde. Men utanför fotbollen abdikerade han från sin ledarposition, och då tog Chris över. Han var den sociala alfahannen. Det var han som hördes mest, det var hans åsikter som vann allmänt gillande och det var åt hans skämt som Newcastle United skrattade mest. Skulle hela laget ut och äta tillsammans var det Chris som bestämde var, skulle vi på konsert var det Chris musiksmak som styrde vart Stephen fixade biljetterna. Han var en kaxig typ som inte backade för konflikter och som gärna muckade gräl, väl medveten om att så gott som alla ryggade undan innan det blev skarpt läge. Jag gillade inte Chris. Även om jag inte hade varit rädd för honom hade jag inte gillat honom. Hans notoriska otrohet mot flickvännen (en sidan 3-bimbo), hans skränande grabbiga snack om horor och bögar, hans sätt att dra på minsta skitsak så att den blev stor nog för att hota att slå någon på käften, hans översittarattityd mot småkillarna i akademilaget och hans självpåtagna rätt att leende trakassera den som inte tyckte, gjorde eller såg ut som han – allt det retade mig. Under en träning i början av november, på en regnvåt gräs180
matta på Darsley Park under en tung förlustperiod i ligan, var jag särskilt uppretad. Han hade hållit låda om nationaliteter, pekat ut italienare och spanjorer som filmande fjollor, svenskar och norrmän som osjälvständiga mesar, östeuropéer som giriga skojare och engelsmän av asiatiskt ursprung, så kallade ”fucking pakis”, som parasiter på samhället. Jag satt och drog åt skosnörena hårdare och hårdare och tänkte på nazister och glömde helt bort att jag egentligen var rädd för Chris och undvek honom. ”Och så vill jag se mer aggressivitet från dig idag, Axel”, hade Brian Badwick sagt. ”Glöm inte att det här är England.” Det sa han nästan jämt, inklusive den lilla nationalistiska slängen på slutet, engelska tränare och spelare älskade att framhäva den engelska fotbollens fysiska förträfflighet, och jag brukade irritera mig på det. Den här gången valde jag en annan strategi. Mer aggressivitet, säger du. Det ska du jävlar i mig få. Under uppvärmningen och de inledande övningarna med boll jobbade jag upp mig till ett aggression mode som kändes skönt. Jag hade adrenalinet under kontroll men visste att jag kunde släppa lös det när som helst, jag höll på det och väntade på Chris. Vi spelade five-a-side, spel fem mot fem, och jag spelade inte mot Chris men väl mot Olivier och gick rätt hårt in på honom i närkamperna. Olivier grymtade något när jag smällde in i honom, men jag brydde mig inte. ”Bra, Axel”, ropade Brian. ”Tryck till honom ordentligt!” Han bytte övning till spel elva mot elva, Chris fick en gul väst och jag hamnade i laget med de röda västarna. Mitt lag var reservbetonat medan hans nästan var startelvan, och när Brian blåste igång matchen var det de gula västarna som spelade Newcastles vanliga spelidé med korta passningar längs marken och så kallad rolig fotboll. Vi rödvästar forcerades till ett defensivt spel, det blev mycket sparka och spring och det kändes hemtamt efter ett halvår i Gefle. Försvaret tjongade 181
iväg bollar, jag sprang efter dem och när Chris kom upp för att möta på en luftduell smällde jag stenhårt in i honom. Adrenalinet sprutade. Bollen strök förbi strax utanför stolpen. Chris såg förvånad ut. Nästa gång var det dags igen. Hörna, Chris och jag gick upp på nick, han drog mig i västen och jag svarade med en vass armbåge i hans revben. Han flämtade till. Adrenalinet igen! Och en gång till: Chris kom ut med båda fötterna på en gång i en tackling, han går med sulorna först, tänkte jag, den jäveln, det där får man gult för, om man inte åker ut, men Chris var tydligen förbannad, och vi smällde ihop och jag ramlade över honom och passade på att ge honom en ordentlig eftersläng. Brian Badwick blåste i visselpipan. Chris reste på sig, fly förbannad: ”Vad i helvete håller du på med?” ”Vad håller du på med?” replikerade jag. ”Du går ju för fan in med dobbarna!” Chris knöt nävarna. ”Du ska fan inte smälla till mig.” Jag knöt också nävarna. ”Och du ska fan inte göra en sån tackling. Den där blir du utvisad för, fattar du inte det?” ”Du ska fan inte lära mig hur jag ska spela.” Hans röst var tillkämpat låg och hotfull. ”Nån måste tydligen göra det”, sa jag. Om det här hade utspelat sig i Uppsala skulle Micke Bergqvist ha haft en monolog om min ”jääävla attityyyd” (och morsan skulle sucka och säga ”Pojkar”). Brian Badwick gjorde ingetdera. Han var engelsman och gillade hård attityd på träningen. Han kallade det för att spela med hjärtat i skjortärmen. Vad Chris kallade det vet jag inte, men han flög på mig och försökte ta ett strupgrepp. Jag flög tillbaka och försökte koppla en nacksving, och vi hängde på varandra och knuffades och drog i varandra en stund innan fyra andra 182
spelare hann emellan. ”Vad fan håller ni på med?” Olivier och Manu Blanco höll i mig. Liam och Alex höll i Chris. Han var högröd i ansiktet, med rynkade ögonbryn och ögon som lyste av aggressivitet. Själv hade jag håret på ända och mord i blicken (sa Olivier efteråt), och jag darrade lätt av adrenalin när Brian Badwick och två hjälptränare kom fram. ”Gå raka vägen till duschen”, sa Brian lågt. ”Båda två. Och fortsätter ni bråka kommer jag att rapportera till bossen att ingen av er ska spela en minut i nästa match.” Chris Pryce blängde fortfarande på mig. Jag försökte blänga tillbaka, innan jag ryckte på axlarna, krängde av mig västen, knycklade ihop den till en liten boll och lommade iväg mot omklädningsrummet. Chris gick ett par steg efter mig, och jag kände hans arga blick bränna i ryggen. Jag var tvungen att stålsätta mig för att inte vända mig om.
183