9789186775391

fj채lldesperadon

FJÄLL DESPERADON JERK SCHUITEMA

Copyright © Jerk Schuitema 2012 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Bill Dånsjö Formgivning inlaga: Kapish produktion Tryckt hos Bookwell, Finland 2012 ISBN 978-91-86775-39-1

Berättelsen om Fjälldesperadon baseras på verkliga händelser.

Karak­tärerna i boken är fiktiva, men många har verkliga före­ bilder. Avvikelserna från förebilderna ber jag om överseende med då karaktärerna är skapade för att stärka berättelsen mer än att troget återge verkligheten. Även geografin har i viss mån anpassats.

Jerk Schuitema Gällivare, oktober 2012

Varje människas rätt till frihet begränsas endast av varje annan människas rätt till frihet.

Får jag inte vara gud vill jag vara djävul, för människa vet jag inte vad det är.

1 Suorva, februari 1951 den stora schäfern väckte honom tidigt på morgonen.

Klockan var inte mer än sex när Erik Harnesk klev ur sängen.

Det var kallt på golvet. Han gick ut i köket och stoppade några vedpinnar med mycket torrt näver i järnspisen, skrövlade ihop en sida ur Norrbottens-Kuriren och lät en tändsticka sätta eld på pappret. Han stod stilla en stund medan han såg lågan förvandla rubrikerna till flammande eld, innan han stängde luckan till spisen och gick ut mot hallen. Solen var inte uppe än men det hade börjat ljusna ute och han såg att det skulle bli ännu en klar och solig dag. Han klev i sina stövlar, tog jackan på sig och gick ut på bron till dammvaktarbostaden i Suorva. Hunden sprang glatt iväg över gården och försvann runt ett uthus.

Harnesk var inte orolig för att den skulle springa iväg, det fanns ingenstans att ta vägen, inte ens för en hund. Det hade hänt att schäfern fått korn på några övervintrande renar och jagat dem, men det brukade inte dröja länge innan den gav upp. Renarna färdades så mycket lättare över de snötäckta vidderna än en hund och schäfern kom med tungan hängande, lommande tillbaka till husse.

Harnesk stod och såg ut över den stora dammen som för trettio år sedan byggts i Luleälvens övre dalgång för att reglera vattnet till kraftanläggningarna nedströms. På den tiden var det mycket folk i samhället Suorva. Det var det inte längre.

Han var mycket väl medveten om hur viktigt det var att dagligen syna dammen. Om någonting skulle inträffa och dammen 11

skulle brista, skulle vågen som bildades skölja ner för dalgången och på sin väg ta med sig allt. Han hade läst de beräkningar som gjorts där de kommit fram till att inte bara Porjus, tio mil längre ner, eller Jokkmokk femton mil bort skulle utplånas. Om dammen i Suorva rasade skulle Boden, Sveriges starkaste militära fäste, svepas med ut i havet. På vägen skulle vattenmassorna, som i förbifarten, ta med sig Luleå stad.

Det är så tyst, tänkte han. Idag var han i högsta grad ensam.

De få som annars bodde i Suorva, på vintern inte mer än en handfull, hade fått ledigt och var den här helgen nere i Jokkmokk på marknad. Jokkmokks marknad var någonting som alla såg fram emot och de som kunde åkte dit. Harnesk hade varit där många gånger så för honom gjorde det inget att stanna kvar och låta de andra åka.

Erik Harnesk hade inte långt kvar till pensionen. Han var snart sjuttio år och hade bott stora delar av de senaste femton åren i Suorva. Det där med pension var snarare förknippat med hans eget beslut än med hans ålder. Han visste inte riktigt vad han skulle göra när han väl slutade, så därför hade han skjutit fram beslutet. När det inte var marknad i Jokkmokk hade han alltid sällskap av sin fru Inga. Inga och Erik Harnesk hade varit gifta i femtio år och hon var inte bara hans fru, utan också hans livskamrat och bästa vän. Även hon hade åkt till Jokkmokk. Hon hade under gårdagen följt med Arne Gundersen och hans flygmaskin tillbaka till stan, som man på skämt kallade Porjus lilla by. Därifrån gick det rälsbuss de sista fem milen in till Jokkmokk. Gundersen hade lämnat förnödenheter och post.

Med sig tillbaka fick han de kontrollmätningar och iakttagelser som Harnesk och hans manskap gjort. Tack vare dessa kunde cheferna på Vattenfalls kontor i Porjus planera för framtiden.

Skulle man ta sig till Porjus längs den upplogade isvägen tog det en hel dag att ta sig ner, om man överhuvudtaget kom fram. Därför hade Inga varit så glad åt att kunna följa med Gundersen, för trots att det lilla planet inte gjorde mer än drygt 12

hundrafemtio kilometer i timmen var hon framme på bara en timme.

Den enda kontakt som Harnesk nu hade med omvärlden var telefonlinjen. På trettiotalet hade staten bestämt att alla fast boende skulle få telefon. Runt om i landet drogs det zinktråd till de mest avsides och ensliga platser. På den tiden, för tjugo år sedan, var Suorva ett litet och väl fungerande samhälle och det var naturligt att även de skulle få telefon. Linjen drogs från Porjus längs Stora Lulevattnets norra kant. En skör och ofta avbruten kontakt med människor långt borta, men trots allt en känsla av trygghet.

På kvällen innan hade Harnesk på nytt konstaterat att linjen var bruten. Utanför dammvaktarstugan satt en stor ringklocka så det hördes när telefonen ringde. Senast den lät sin klocka ljuda över den snötyngda dalen var i förrgår och sedan dess hade det varit tyst.

Den stora hunden kom tillbaka glad och snöig. Det var som med barn, de älskade snön. Nog var det väl bra med vinter, men här var den nog så lång. I slutet av september kunde snön lägga sig och den låg ända in i juli. På senare år hade han faktiskt funderat på att flytta söderut. Harnesk drog rocken tätare runt sig och gick in. r

Harnesk satt vid köksbordet och sörplade på sitt nykokta kaffe.

Nackdelen med kokkaffe var att det blev så inåthelvete varmt.

Det var därför han sörplade kaffet från fatet genom en sockerbit som han höll i munnen. Frukosten bestod av några knäcke­ mackor med smör och falukorvskivor på som han försiktigt blötte upp i kaffekoppen. När Inga var hemma blev det lite mer varierad kost, ägg och marmelad och sådant. Han föredrog korvskivor och knäckebröd.

Det gjorde också Rex. Schäfern låg väl placerad på golvet vid 13

sin husses fötter och väntade på sista biten av smörgåsen. Det var en tyst uppgörelse mellan husse och hund som det gällde att hålla på. Harnesk släppte smörgåsbiten. Innan den nått golvet var den slukad. Harnesk hade inga barn, han hade Rex. Han sträckte ner handen och kliade hunden. Han såg på Rex och skrattade till. ”Ja, du är för rolig, du”, sa han och såg in i de bruna ögonen.

Harnesk ställde sig upp, gick fram mot fönstret och kikade ut. Termometern som satt fastspikad på fönsterkarmen utanför fönstret visade på tjugotre grader.

Han gick bort till arbetsrummet och antecknade dagens första observationer i en bok. En av hans uppgifter var att kontrollera vädret för SMHI. När han var färdig slog han igen boken, gick ut i hallen och klädde på sig för sin dagliga runda. r

Han följde dammen. Den var ett par hundra meter lång. Efter att ha konstaterat att allt såg ut som det skulle gick han tillbaka genom det lilla samhället, kontrollerade att dörrar var stängda och ledningar inte hade rasat ner. Han brukade sluta sin promenad med att gå upp på en höjd ovanför samhället. Det hade blivit lite jobbigare de senaste åren att gå upp längs spåret till utkikshöjden, men han vägrade erkänna att han hela tiden blev äldre.

När han kom fram värkte det i bröstet av den kalla luften som han dragit ner i lungorna. Han satte sig på sin utkikssten, en översnöad stenbumling som vägrat rasa vidare ner i dalen. Rex kom fram och satte sig vid sin husses fötter. De behövde vila.

Härifrån hade man en fantastisk utsikt om vädret tillät. I söder syntes dalgången som efter tio kilometer vek av och försvann. Den var omgärdad av höga berg. På det smalaste stället, cirka tio kilometer söder om Suorva, låg Stora Sjöfallet, Sveriges största vattenfall. Nedanför backen till utkiksstenen där 14

Harnesk satt och vilade låg Suorva samhälle med sina arbetarbaracker, stugor, förråd och bodar isolerat från omvärlden. Det var verkligen mänsklighetens yttersta utpost.

När Harnesk tittade norrut stannade han till med blicken.

Han hade sett den här vyn tusentals gånger, i alla sorters väder och under alla årstider. Ändå var det någonting nytt där borta.

Det var inte tydligt eller påtagligt. Kanske krävdes det tusen observationer för att upptäcka det. För Harnesk var det dock mycket uppenbart.

Norr om Suorva öppnade sig ett ishav av vita vidder. Sjön ovanför sträckte sig mot nordväst över sex mil och var på sitt bredaste ställe nästan en mil. Så här års var den helt vit, täckt av tjock is och snö. Från södra sidan sköt det ut en udde och det var strax ovanför dess krön han såg röken. Han tittade mycket noga, men kunde snabbt övertyga sig själv om att det faktiskt var rök han såg långt där borta.

Avståndet var flera mil och det var bara tack vare det lugna vädret och den vita snön som han kunde urskilja strimman av rök.

Vad kunde brinna med sådan intensitet att det syntes många mil? Han tittade på nytt, men det var redan svårare att se röken.

Hade han uppfattat saken rätt? Han började tvivla, men litade sedan på sin erfarenhet.

Schäfern undrade antagligen varför den inte helt unge mannen skyndade sig ner mot dammvaktarstugan med sådan fart att han den sista biten åkte på de väl ingångna läderstövlarna. Han brydde sig inte om att ta av sig sina snöiga skor i hallen utan skyndade vidare in till kontoret. På golvet bredvid skrivbordet stod flera långa kartfodral och han hittade snabbt kartan över området.

Han rullade ut den på skrivbordet, tog en lång linjal och satte sig ner, beslutsam men orolig inför vad han skulle komma fram till. Harnesk lade linjalen vid punkten för Suorvas utkikspunkt, vidare över udden som stack ut i sjön. Noga var det. Att syfta 15

en millimeter fel vid utgångspunkterna gjorde, över ett så stort avstånd, ett fel på flera kilometer.

Och Harnesk ville vara säker. Linjen gick till största delen över sjön. På isen var en eld av den storleken otänkbar. Han fortsatte att följa linjen längre upp över kartan och när den närmade sig land på nordvästra sidan av sjön kände Harnesk hur pulsen gick upp. Där den passerade strandkanten stannade han med blicken.

Han tittade noga och satte sedan fingret vid linjalen innan han tog bort den.

Vid hans pekfinger stod ordet Vaisaluokta. Harnesk visste att det stämde. Vaisa var det enda stället som kunde ge upphov till den rök han sett. Han lyfte telefonluren. Linjen var död. Erik Harnesk slog upp sin bok. Till skillnad från de allra flesta dagar förde han nu inte bara in observation ”dammen OK, observation transformatorn OK, observation övrigt OK.” Den här dagen skrev han under Övriga kommentarer: ”Vaisaluokta brinner!”

16

2

två dagar tidigare hade mannen i stugan i Vaisa lämnat sitt tillfälliga läger i Sitas, en stuga som låg tre mil bort. Dit hade han kommit för att fylla på förråden och vila ut efter en längre tur på skidor. Under två månader hade han rört sig i området runt Kebne­kaise och det var också där som han hade firat en enslig och ensam julafton. Han var vid det här laget van att vara ensam. Han hade nu, kunde han räkna till, varit på fjället i tvåhundranio dagar i sträck. Att han visste det så exakt var inte bara ett tecken på att han hade gott minne. Han förde dagbok. Dagböckerna hade blivit hans största tillgång och viktigaste ägodel. I pulkan hade han ett tiotal fullskrivna böcker, med en i vissa stycken poetisk prägel som han kände sig mycket nöjd med, böcker som redogjorde för hans liv på fjället, hans tankar och iakttagelser. Noggrann fakta blandades med filosofiska funderingar, dikter och illustrationer.

Under hela tiden hade han inte träffat på en enda människa.

De enda bevisen på att det fanns en annan värld där utanför var några gamla skidspår som han korsat i Teusadalen och då han på morgonen för två dagar sedan hörde ett flygplan.

Han hade stannat till och följt den lilla pricken som avlägsnade sig åt söder. Snart var det åter tyst och han hade fortsatt mot Sitas. Tankarna kring flygmaskinen hade följt honom hela dagen och han förde noggrant in observationen i dagboken.

Den natten drömde han att han var stridspilot.

Från Sitas hade han tagit sig söderut, ner genom dalgången och ut på Akkajaures is.

17

Han hade övernattat i ett tält vid strandkanten i ett av de många små läger han hade placerat ut runt om i fjällvärlden, innan han på morgonen korsat sjön och kommit fram till Vaisa­ luokta. Här hade han vilat ut, ätit av den mat han hade med sig och av de förråd han hittat i stugorna. Han hade åkt runt i Vaisaluokta och kunde konstatera att han var ensam. Bortsett från de tre stugorna nere vid vattnet fanns det lite längre bort lappkåtor tillverkade i torv som översnöade stod och inväntade sommaren. Med sommaren kom också lapparna som hade sitt sommarviste här. Vaisaluokta var en viktig plats för samerna. På sommaren förde de sina renar upp till fjälls, undan myggen och svedan. Här föddes renkalvarna, här var platsen för liv. Så hade det varit i hundratals år.

På en höjd en bit ifrån turiststugorna stod ett kapell. Han hade med en blandning av misstänksamhet och ödmjukhet betraktat kapellet. Det skilde sig inte så mycket ifrån de övriga stugorna annat än att det var byggt i liggande timmer istället för plank och att taket var något brantare. Fyra långa resta trädstammar utanför ingången, hopbundna av ett tak, utgjorde klockstapel.

Han förstod att kapellet var byggt för att lapparna skulle kunna hålla kontakten med sin gud utan att behöva åka de tjugo milen in till Jokkmokk eller Gällivare, som var de närmaste samhällena med kyrka. Vad han inte förstod var varför de lovade just den guden sina själar. En gud som förhärligade smärta och som belönade umbäranden. Han hade stått i sådana tankar en stund.

Till sist förstod han sammanhanget.

Tanken på att det här ändå fanns en plats som hade kontakt med en gud hade gjort honom lugn.

Mycket hade hänt sedan han lämnade hemmet och det var som om det för varje dag som gick bara blev längre till barn­ domen, inte bara i tid utan även i rum.

Han såg sig själv som vilken pojke som helst med ambitioner. Att hans ambitioner skilde sig lite från hans jämnårigas var inget som bekom honom. Han hade tidigt bestämt sig för att 18

bli författare. De norska nationalskalderna som Björnstjerne Björnson eller Ibsen blev för honom vad Johan Gröttumsbråten blev för alla de andra skidintresserade småpojkarna. Om Gröttumsbråten kunde vinna OS, kunde han själv vinna världen.

På kvällen i Vaisaluokta satt han framför en öppen spis med en flammande eld och tänkte på det som varit. På bordet framför honom låg en öppen, blårandig dagbok och en penna. Han tänkte på Troy.

Hunden hade för en tid lindrat hans plågade sinne, gett honom en kort tid av glädje, eller åtminstone dämpat hans hat. ”Tills de jävlarna tog även den ifrån mig”, sa han samman­ bitet rakt ut i tystnaden.

Han såg framför sig hur de hade lett ut hunden på gården och skjutit den. Han satt stilla en lång stund innan vreden sakta lade sig till ro och han på nytt kunde fatta pennan. Andningen dämpades och han satte pennan till pappret. Är ett långt liv i förnedring bättre än ett kort och lyckligt liv? Ett människoliv mer värt än en hunds liv, när hunden till skillnad från människan för med sig kärlek?

Han visste svaret och för en stund kändes det lite bättre. Så blev han allvarlig igen och tvekade innan han till sist skrev: Är döden verkligen det svar vi söker?

Han såg kort på den korta meningen utan att försöka sig på ett svar. Ödmjukt stängde han sin blåa skrivbok. r

Här uppe, långt från illasinnade människor, förakt och förtal, kände han sig lugn. Här kunde han njuta av naturens skiftningar, tystnaden och storslagenheten i de imponerande vyer som 19

de norska gränsbergen kunde erbjuda. Det var i den här miljön som hans hjältar Ibsen och Björnson hämtat styrka och inspiration och det var här han nu också skulle göra det.

Det hade gått mer än tio år sedan han påbörjade sin långa vandring. Nu levde han bortom socialt förtryck och intoleranta mänskliga förordningar i ett eget rike, ett rike där andra värderingar regerade. Här härskade instinkt, mod och uthållighet och här böjde man sig endast inför naturens och guds oinskränkta makt.

Det hade nu kommit över honom att tiden var inne. Allt slit och all förnedring skulle nu äntligen betala sig. Han öppnade på nytt boken. I ljuset från den öppna elden skrev han i sin dagbok.

Nu börjar striden, med blanka vapen mot tyranniet.

Han hade för första gången på länge sovit en hel natt utan att vakna av illvilliga tankar och grubblerier. Kanske var det för att Vaisaluoktastugan med sin varmt knastrande eld i öppna spisen gav den trygghet han så ofta saknade, kanske var det ett lugn som kom av att han äntligen var tillfreds med sina beslut, besluten om de handlingar som snart skulle komma.

Han var irriterad när han vaknade på morgonen. Han satte sig upp på sitt renskinn som låg på golvet i stugan och som alltid var hans sovunderlag. Han kände sig utsövd men ändå irriterad. Först blev han rädd för att irritationen berodde på en undermedveten tvekan inför sitt beslut. När han sedan såg ut genom de halvt upptinade små fönstren förstod han vad det var som hade stört honom. Genom fönstren sken solen och utanför var det en kall och klar morgon. För honom var det sämsta tänkbara väder.

Klockan var tio på förmiddagen. Inte för att tid spelade någon egentlig roll då tiden mer gällde naturens skiftningar mellan årstider än exakta klockslag, men han hade i stugan hittat en klocka som han mest på skoj dragit upp och ställt in efter solhöjden.

20

Tiden gick för långsamt för att det skulle vara någon idé att mäta den. Dessutom styrdes livet på fjället av uppgifter och föresatser som var direkt kopplade till väder och vind, till skidföre och siktförhållanden. För första gången i sitt liv skulle han bryta mot de regler som naturen dikterade och som han tidigare så noga rättat in sig efter. Han kände sig stark och resultatet av handlingarna skulle inte på något sätt kunna påverka hans beslutsamhet. För första gången skulle han med berått mod sätta sig upp mot naturen.

Han åt frukost. Han hade i en boda vid Akkastugan, hans senaste nattkvarter, hittat torkat renkött som han nu skar tunna flisor av och stoppade i munnen som väl doldes av ett stripigt och långt skägg. Håret låg bakåt och gick i tovor ner över axlarna. Hans ansikte var fårat och brunt av sol, vind och smuts.

Det var nu två månader sedan han senast sköljt av sig. Det hade hänt på Kebnekaise fjällstation på julafton. Han hade kokat vatten på spisen och fyllt en tvättbalja med vatten och såpa. När han suttit där hade han, för första gången sedan han lämnade hemmet vid ishavet för snart ett år sedan, känt sig ensam och nästan rädd. Den känslan hade visserligen gått över när han på julaftons­kvällen satte en förrådsbod i brand för att fira den kristna helgen. Till det torkade köttet drack han kaffe, åt hårt bröd och socker. Snart var han mätt och kände sig nöjd. Bytet i stugan hade varit rikt och välsmakande.

Tyvärr skulle det vara sista gången som han kunde utnyttja stugans trygga rum. Började han tveka i alla fall? Han slog tanken ur hågen och vecklade ut en karta på bordet. För en stund satt han stilla och såg på kartan innan han vek ihop den igen. På bordet låg den blårandiga skrivboken. Han öppnade sin dagbok och skrev några rader innan han stannade upp och läste det han skrivit. Han rev snabbt ur bladet, knycklade ihop det till en boll och kastade in det i eldstaden där det fortfarande brann en liten eld. Han andades lugnt och såg ut genom fönstret. Han gjorde ett nytt försök.

21

3/2 1951. Vaisaluoktastugan.

Morgonen är kall och klar. I Akkastugan, min senaste stora kupp, hittade jag en pälsjacka, en fin prismakikare, ett par nya skid­ stavar, en ny skidbindning, ett kilo smör, ett kilo havregryn, en torkad renbog, ett paket choklad och karameller.

Han log och gick bort till sin ryggsäck och tog fram påsen med karameller, stoppade en i munnen, innan han fortsatte skriva.

Kaffe, te, kakao, tre paket turistproviant, tre andra påsar med soppa, kex, ett paket blodknäckebröd, vanligt knäckebröd, stearinljus, en fin karta och två yllefiltar. Där fanns också en båt och fiskenät som jag får hämta en annan gång. Med dem kan jag klara hela sommaren och hösten utan att behöva svälta. På vintern får jag leva på rov och jakt. I Akkastugan fanns också yxor, spadar och allt för att bygga mig en kåta vid Upmas. Därifrån ska jag utgå med min framgångsrika attack som kommer att kräva liv och blod, hämnd och brand.

Han såg upp från boken. Hans sinne blev på nytt mörkt. Varför vänta? Han var redo att möta ondskan här och nu. De nya tankarna manade på varandra medan han såg ut genom fönstret. Han kände hur den inre pinan växte inom honom. För ett ögonblick kom han att tänka på det där de gjort honom, när de stal hans liv. Varför vänta? tänkte han igen. Han såg ner i skrivboken, satte pennan till pappret och skrev.

När jag inte sjunger klagar jag, när jag inte klagar studerar jag kartan. Hur det plågar mig, onda andars angrepp varje stund. De hånar mig över sju mil, eller sjuttio mil. Jag har flera fina tält och goda vapen. Jag spanar bort över vattnet varifrån allt ont kom­ mer att komma. Idag ska jag bränna ner Vaisaluokta!

Han slutade att skriva och såg på nytt ut genom fönstret. För ett ögonblick tvekade han. Trots att det troligtvis inte fanns män22

niskor i närheten skulle röken synas lång väg och avslöja honom, det visste han. Men det är bättre med ett felaktigt beslut än inget beslut alls. Inte hade Julius Caesar låtit tvekan hindra honom inför övergången av Rubicon, inte hade Hitler tvekat när han lät sina trupper gå över gränsen till Polen, inte hade Amundsen hindrats från att fortsätta mot polen bara för att det blåste på morgonen.

Han lade ner pennan och satt stilla en stund. Ett lugn kom över honom, ett lugn som kommer över den som efter en lång resa äntligen kommer hem. Han gick till vedlåren och tog två vedträn, en gardin fick tjäna som veke. Han rev gardinen i remsor och lindade remsorna runt vedtränas ena ände. Han tog på sig sin rock och tog en dunk med bensin i andra handen och gick ut på trappen. Det hade börjat blåsa en aning och stråk av vita moln syntes på himlen. Han såg det som ett säkert tecken på att beslutet var rätt och att gudarna var på hans sida. Han pulsade genom snön bort mot förrådsbodarna som låg ett tiotal meter från turiststugan. Med lite bensin gick det att få eld på det frostiga uthuset. Med mycket bensin skulle det gå ännu enklare. Och bensin hade han. Vaisaluokta utgjorde en av fjällflygets viktigaste depåer. Han klev in och medan han hällde bensin över golvet konstaterade han snabbt att det inte fanns någonting där inne som han absolut behövde.

Utanför dörren lät han en tändsticka tända en av facklorna som han först fuktat med lite bensin. Han såg hur den flammade upp. Den brann med en vacker blå låga.

Han visste att bensin i det närmaste exploderade när det var kallt så han backade en aning innan han kastade in det brinnande vedträt. Det blev en dov puff. När hela förrådet var övertänt gick han bort till Lappväsendets stora stuga på andra sidan. Han gick in och hällde resten av det brandfarliga innehållet över golvet.

Från några meters håll slängde han den andra facklan genom fönstret. Först ett litet klirr av glas som splittrades, en kort stund av stillhet, sedan kom smällen.

23

Inom några sekunder var Lappväsendets stuga helt övertänd.

För några ögonblick stod han kvar och betraktade sitt verk.

Oron som han tidigare känt var borta och hans inre fylldes av en stark och tillfredsställande känsla, en känsla av upprättelse och makt. Han gick tillbaka till turiststugan medan bränderna runtomkring honom allt mer ökade i styrka.

Han satte sig åter vid bordet för att avsluta sina anteckningar.

Han kände sig inspirerad till att med ord försöka beskriva den känsla han kände. Han tänkte på Nero som hade satt hela Rom i brand för att få inspiration.

Ett slott ska byggas på det högsta fjäll. Inrett med björk och fur, med silver och guld. Dit ska vägfarare och skogsfolk vandra, utan rädsla, utan ångest, sökande efter meningen. De ska mötas av öd­ mjuka alver som bjuder dem till bords. Men alverna berättar då om Himalaya. Ett kloster är byggt av sten på sten, på Himalayas branta sluttning. Där ska ni finna det ni söker, säger de. Hur ser det ut? frågar en. Kan vi åka dit? frågar en annan.

Där får landsflyktiga och förföljda skydd, svarar alverna. Men bara om ni lämnar allt annat bakom er. Ni kan aldrig mer visa er nedanför trädgränsen.

Det var just som han var i färd med att skapa stor odödlig poesi som han blev avbruten. Och det retade honom.

24

3

oftast var det syrebristen som tog livet av dem. Ibland överlevde de kvävningen, men dog ändå efter en meningslös kamp.

Ingen kunde överleva kölden. Med vana händer lirkade han bort snaran från den döda fågelns hals, lade in fågelns huvud under dess vinge och stoppade ner den i ryggsäcken. Där låg redan ett tiotal snarade ripor i sina karaktäristiska vita vinterdräkter.

Det fanns de som påstod sig kunna känna skillnaden mellan en snarad och en ihjälfrusen ripa, men för Ante Kuoljok spelade det mindre roll. Den här ripan skulle köpas upp av någon av Jokkmokks viltgrossister och till slut hamna på ett bord nere i Stockholm.

Och där hade man då ingen aning om vad den här fågeln hade varit med om, och inte brydde man sig heller. r

Det var i början av februari och solen hade återkommit från sin nästan två månader långa frånvaro. Nu kunde Ante, om han vände ansiktet mot söder, faktiskt känna att solen värmde en aning.

De hade i alla fall sluppit åka skidor hela vägen. Ändå hade det tagit nästan hela första dagen att transportera upp all utrustning till jaktkojan vid Ritsem. På morgonen hade de lastat av utrustningen vid Luspebryggan där Arne Gundersen väntade med sin flygmaskin. Det hade blivit två vändor med mat och 25

skidor, sovsäckar, tält och ryggsäckar. Och så de tre jägarna med sina vapen.

Ritsemkojan som de skulle använda som utgångspunkt låg på norra stranden till Akkajaure, ett av fjällvärldens största vatten.

Härifrån skulle de utgå på sina jaktturer i omgivningarna. Så här års var det i huvudsak ripa de hade siktat in sig på, men hade de tur kunde de kanske skjuta sig någon päls.

Stod man på kojans förstubro hade man en vidunderlig utsikt. I söder syntes berget Akka med sina vita toppar. Längre bort stack fler toppar upp och markerade att det var Sarekmassivet man såg.

Ante Kuoljok var femton år och skulle egentligen ha varit i skolan i Gällivare. Men han hade fått ledigt för att följa med sin farbror, Mikkel Kuoljok och en god vän till honom, Sven-Börje Johansson till fjällen.

Mikkel Kuoljok var fyrtiofem och Sven-Börje Johansson några år yngre. Mikkel brukade ofta vara här uppe i februari.

Både för att renskötseln just den här tiden på året inte krävde all hans tid och för att det var en bra tid för jakt. Det var i allmänhet en fin tid. Egentligen tyckte Mikkel att det kanske till och med var den bästa tiden på året. Visst kunde det vara kallt och riktigt skitväder ibland, men det hände någonting just den här perioden. Bara under den här veckan de varit uppe kunde han märka att dagarna blivit ljusare och längre. Dessutom var jobbet – för jakten var ett jobb, en inkomstmöjlighet för familjen – roligt. Mikkel såg alltid fram emot att få ta med sig en kompis och vara borta några veckor i fjällen på jakt. De senaste två åren hade hans brorson fått följa med. Ante var duktig, tyckte Mikkel. Han klagade aldrig på att det var jobbigt och han var för det mesta glad.

Sven-Börje var nybyggaren som kommit upp från södra Sverige. Han räknades fortfarande som nykomling trots att han hade bott vid Luleälvens strand i snart tjugo år. Mikkel bodde på andra sidan vattnet längre upp efter sjön. Mikkel var hans 26

bästa och äldsta vän i trakten. Sven-Börje älskade fjällen och folket här uppe.

Från kojan i Ritsem hade Ante och hans två äldre kamrater gett sig ut på en lite längre tur. De hade tagit med sig mat så att de skulle klara sig i några dagar och det hade blivit ganska tungt. Men Ante sa inget, trots att han visste att de sett till så han fick bära extra mycket. När axelremmarna skar in i axlarna tröstade han sig med att gubbarna inte blev starkare med åren.

Det blev han.

De skulle bo i de kojor och kåtor som fanns runt sjön och på så vis slapp man bära med sig tunga tält. Ryggsäcken var tung nog.

Genom björkriset på sluttningarna och nere i dalarna fanns det öppningar som riporna använde sig av när de tog skydd eller när de gick omkring och betade knoppar från björkarna. I de öppningarna hade de fäst snaror av tunn ståltråd. Mikkel hade visat Ante hur man förbättrade vägarna med ris och kvistar så att det bara fanns en väg för riporna igenom riset, nämligen den som ledde till döden.

När han ställde sig upp för att åka vidare till nästa björksnår där det satt ännu en snarad ripa, fick han långt borta i söder se någonting som fick honom att stanna till med blicken. Bakom en snötäckt ås såg han den svarta röken av brand stiga upp mot den kalla klarblåa himlen. ”Titta där!”

Han ropade och pekade bort mot söder medan hans hjärna förvånat försökte förstå vad det var han såg. De andra två som också var i färd med att lösgöra snarade ripor stannade upp och tittade åt det håll som Ante pekade.

Mikkel trodde först att brorsonen hade sett något djur. De hade sett både vargspår och spår efter det skygga lodjuret dagen innan. Och med lite tur och mycket list skulle det kanske gå att dryga ut hushållskassan.

Nu var det inget djur som Ante pekade på. Det var tjock svart 27

rök som steg rakt upp mot himlen innan den sveptes iväg av vinden som börjat blåsa och som nu drog över åsryggarna. Det kunde inte vara någon liten brasa som orsakade den. ”Det måste vara i Vaisa, det finns inget annat åt det hållet.”

Mikkel visste vad han talade om, han hade varit i de här trakterna ända sedan han föddes. Han visste att Vaisaluokta, eller Vaisa som det kort och gott kallades, låg tre kilometer söderut och att röken med största sannolikhet kom därifrån. Han slängde på sig ryggsäcken och började snabbt åka ditåt. De andra två skyndade efter. Det gick alltid något fortare att åka i spåret efter den som åkte först och spårade, så de kom samtidigt runt åsen och fick se det alla redan fruktade.

Det var husen i Vaisa som stod i brand.

I Vaisaluokta fanns tre större stugor. Störst var STF:s stuga.

Den liknade de andra turiststugor som hade uppförts runt om i fjällen under de senaste årtiondena. På sommaren sköttes de om av svenska turistföreningens stugvärdar. Nu under vintern var de för det mesta kalla och obebodda.

Stugan var tio meter lång i ett plan och byggd i mörkmålad träpanel. Den hade ett ganska flackt lutande tak. Lite till höger om den låg Lappväsendets stuga, en något mindre stuga i timmer och målad i falurödfärg. Den sköttes om av Länsstyrelsen.

Till vänster om de två stugorna fanns en större förrådsbod.

Mikkel väntade inte utan åkte utför strandbrinken och kom snart ut på Akkajaures vidsträckta vita yta. Han skyndade längs isen mot Vaisaluokta som låg längre bort efter stranden. Medan han med starka stavtag höll farten tänkte han på vad som kunde ha fått stugan att fatta eld. Om man eldade för hårt i kaminerna var det lätt hänt att värmen fick innertaket att fatta eld. Det var det som hade hänt när bastun där hemma hade brunnit upp förra hösten.

De följde strandkanten där det gick lättare att åka. Vinden hade packat snön till hårda små revlar och det smattrade under jägarnas skidor. När han var nästan framme slutade Mikkel 28

staka och gled den sista biten innan han stod stilla. De andra två hann snart ifatt honom.

När de stannade bredvid Mikkel kunde de tydligt höra ljudet av branden. Det var ett råmande och kvidande läte. Trots att avståndet till husen fortfarande var ett par hundra meter kände männen värmen från bränderna. Men det var inte därför Mikkel hade stannat. Det var någonting annat. Det var något mer än branden som inte stämde.

Sven-Börje hade uppfattat samma sak som Mikkel. ”Varför brinner inte huset i mitten?”

En olustig och obehaglig känsla kom krypande över männen som stod och flämtade efter den ansträngande åkningen.

Det var inte bara det att elden just nu höll på att förstöra några av de få tillflyktsställen som fanns i omgivningarna kring Akkajaures södra strand, det var någonting mer som gjorde att de tvekade. Lappväsendets stuga var övertänd. Förrådsbodan var nästan nedbrunnen, det flammade till då och då. Mitt emellan dessa två, ett tjugotal meter från eldarna, stod Turistföreningens mörkbruna stuga oskadd. Det var det som förbryllade.

Om det var en oavsiktlig eldsvåda borde inte två av tre stugor brinna med den i mitten oskadd. ”Vi måste kolla om det är någon som behöver hjälp.”

Det var Sven-Börje som bröt förlamningen och började åka upp från stranden mot stugan. De andra följde strax efter.

Ju närmare de kom, desto varmare blev det. Ljudet från den vrålande elden gjorde det svårt att prata med varandra. SvenBörje stannade. ”Det är någon i den där.” Sven-Börje pekade mot stugan. Lutade mot väggen stod ett par vita skidor och i snön bredvid trappan fanns en stor vit pulka.

Medan Mikkel tog av sig skidorna och gick fram till dörren åkte Sven-Börje vidare runt stugan för att se om han kunde se in genom fönstret på gaveln. För att nå upp till det lilla fönstret var han tvungen att häva sig upp, stödd på stavarna. Han 29

hörde ett knirkande och skärande ljud och kom av sig. Det var ljudet av kall, frusen metall som gneds mot annan kall frusen metall. Sven-Börje tittade ner och såg att ljudet kom av att stålspetsarna på hans stavar träffat på någonting under snön.

Han drog upp en bränsledunk i metall ur snön och kunde oroligt konstatera att den var full. Han skrapade bort snön och såg de röda bokstäverna av en text. Han kunde läsa ”Flygbränsle.

Brandfarligt.” Sven-Börje lät dunken försiktigt sjunka ner i snön igen.

Trots att frosten hade börjat tina av den kraftiga hettan från de brinnande byggnaderna var det svårt att se någonting. Han tyckte att han såg någon som satt vid ett bord i det största av rummen, men han var inte säker. ”Det är låst!” ropade Mikkel som nu stod på bron och drog i handtaget. Han såg bort på Sven-Börje som kom fram vid stugknuten. ”Det är någon där inne. Han kanske är sjuk”, ropade SvenBörje tillbaka.

Mikkel bankade på dörren. ”Är det någon här? Öppna dörren!” ropade han och försökte höra någonting inifrån stugan. Han tyckte sig uppfatta ett skrapande ljud.

När Mikkel och Sven-Börje skyndat fram mot de brinnande stugorna hade Ante kommit på efterkälken. Han hade skyndat efter, men när han var framme slutade han att åka. Skidorna gled en bit innan de till sist stannade. Han tog stöd mot en frostig björk. Han såg hur hans farbror och kamraten Sven-Börje försökte få kontakt med den som var där inne.

Varför kom han inte ut?

Ante hade varit med om mycket och han tyckte själv att han kunde räknas till de vuxna. Visst kändes det obehagligt, men rädd var han inte.

På ett ögonblick förändrades allt.

Det skulle dröja lång tid innan han kunde berätta om det som 30

inträffade utan att gråten trängde fram och minnena på nytt väckte ångest och rädsla. Trots att han såg det han såg, skulle det för alltid vara svårt för honom att förstå.

31