9789100123949

InnehĂĽllsfĂśrteckning

FĂśrfattarens tack ďœąďœł En anmärkning om sprĂĽkbruk ďœąďœľ Inledning ďœąďœˇ

ďœą. ďœ˛. ďœł. ďœ´. ďœľ. ďœś. . ďœ¸. ďœš.

FrĂĽn Buczacz till Warszawa ď™†ď™ˆ Borochovs lärjunge ďœ´ďœˇ Historia fĂśr folket ďœˇďœł Att organisera samhället  En grupp kamrater  De polska judarnas olika rĂśster  SpĂĽr av liv och dĂśd  Jobspost ď™†ď™‡ď™Œ En historikers sista uppdrag ď™‡ď™ƒď™ˆ

Bilaga A. Riktlinjer fĂśr en studie av fĂśrhĂĽllandet mellan polacker och judar ďœ´ďœˇďœą Bilaga B. Riktlinjer fĂśr en studie av Warszawagettot ďœ´ďœˇďœľ Bilaga C. Riktlinjer fĂśr en studie av judiska shtetlekh ď™‡ď™Šď™Œ Noter ďœ´ďœ¸ďœł Bibliografi i urval ďœľďœˇďœą OrdfĂśrklaringar och begrepp ďœľďœ¸ďœľ Personregister ďœľďœ¸ďœš

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

Det judiska bostadsomrĂĽdet enligt det tyska dekretet frĂĽn 7.8.1940 Gettots gränser 16.11.1940 (dagen dĂĽ gettot upprättades) Gränsändringar mellan februari och april 1941 Gettots gränser 22.7.1942 (bĂśrjan av massdeportationen) Gettots omrĂĽde 19.4.1943 (pĂĽ upprorets fĂśrsta dag) Gettots portar Ă&#x2013;verfart Viktiga offentliga institutioner Platser där strider ägde rum under upproret i januari 1943 De judiska krigarnas ställningar och bunkrar under upproret i april och maj 1943 Kyrka Järnväg

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

Warszawagettot 1940â&#x20AC;&#x201C;1943 meter

Viktiga offentliga institutioner

Judiska rĂĽdet (Judenrat) Ordningstjänsten (den judiska polisen) Det judiska fängelset (GÄ&#x2122;siowka) Pawiakfängelset Domstolar Arbetskraftsavdelningen Postkontoret Provianteringsavdelningen Kontoret fĂśr att bekämpa ocker och svartabĂśrsaffärer Berson- och Baumansjukhuset Czystesjukhuset Stora synagogan Nozyksynagogan Moriahsynagogan ĹťTOS CENTOS TOZ ORT TOPOROL Centret fĂśr yrkesutbildning Barnhem (direktĂśr: Janusz Korczak) Oyneg Shabes-arkivet Deportationscenter Umschlagplatz

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDŵU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

FĂśrfattarens tack

Münga personer hjälpte mig med detta skrämmande och svüra projekt.

David Roskies uppmuntrade mig att bÜrja pü denna bok och jag lärde mig mycket av de samtal vi hade och av kommentarer till tidigare versioner av manuskriptet. Havi Ben Sasson tog sig vänligt tid och delade med sig av sina gedigna kunskaper om ämnet, och läste en äldre version av manuskriptet. Jag är djupt tacksam mot Josephine Woll, Robert Shapiro, Justin Cammy, Berel Lang, Greta Slobin, Mark Slobin, Lisa Kassow, Lisa Grant, May Pleskow, Susan Pennybacker, Natalia Aleksiun, Ronald Spencer och Kathleen Kete fÜr deras noggranna genomläsning av detta verk och fÜr deras viktiga fÜrslag, och mot Raya Cohen, Joanna Michlic, Ben Nathans, Michael Steinlauf, Nancy Sherman, Aaron Lansky och Ronald Kiener fÜr deras kommentarer till mina artiklar och utkast. Jag uppskattar de givande samtal som jag hade med Gunnar Stephen Paulsson om brevväxlingen mellan Ringelblum och Berman, och fruktbara diskussioner med Israel Gutman, Dani Blatman och Alvin Rosenfeld.

Jag vill tacka dekanerna Miller Brown och Steve Peterson fÜr det finansiella stÜd som jag fick av Trinity College, och Gigi St. Peter, historiska institutionens administratÜr vid Trinity, och Mary Curry, bibliotekarien som ansvarar fÜr fjärrlün, fÜr deras hängivna arbete. Ewa Wolynska vid Central Connecticut State University hjälpte mig att tyda münga polska handskrivna dokument. Jag är mycket tacksam mot Michlean Amir, arkivarie vid United States Holocaust Memorial Museum, mot hela personalen pü Yad Vashem-arkivet i Jerusalem, och mot de anställda pü Gettokämparnas museum i Beit Lohamei Ha-getaot. Jag stür i tacksamhetsskuld till Eleonora Bergman vid Judiska historiska institutet i Warszawa som hjälpte mig med min forskning där, och som läste mitt verk och gav mig ovärderliga fÜrslag.

Jag tackar ocksü Jan Jagielski vid Judiska historiska institutet och Elana Weiser vid Yad Vashem fÜr deras hjälp med att tillgängliggÜra fotografiska reproduktioner frün deras samlingar. Medan jag arbetade i Polen visade dr FÜrfattarens tack

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x203A;&#x153;ď&#x2DC;ť

Feliks Tych, Judiska historiska institutets direktÜr, vänlighet mot mig, och även professor Monika Garbowska vid Marie Curie-universitetet i Lublin var tillmÜtesgüende. Alan Schiffman donerade pengar till en forskningsfond vid Trinity College, vilket i hÜg grad underlättade min forskning. Jag är ocksü tacksam mot personalen vid ����-arkiven och -biblioteket, bland annat Fruma Mohrer, Marek Webb, Leo Greenbaum, Aviva Astrinsky och Yeihaya Metal.

Jag uttrycker min erkänsla fÜr det finansiella stÜd som jag fick av International Research and Exchanges Board (����).

Jag uppskattar och vill uttrycka min erkänsla fÜr Ruta Sakowskas auktoritativa arbete; jag har lärt mig mycket om Ringelblum av hennes verk.

Jag stĂĽr i tacksamhetsskuld till min redaktĂśr Janet Rabinowitch pĂĽ Indiana University Press fĂśr hennes tĂĽlamod och uppmuntran, och till Miki Bird, Jen Maceyko och Rita Bernhard.

Till sist, ett varmt tack till min älskade hustru Lisa och till mina underbara dÜttrar Miri och Serena, som alltid püminner mig om vad som är viktigast i livet.

ď&#x203A;&#x153;ď&#x2DC;ź Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

En anmärkning om sprükbruk

Det är inte lätt att bestämma hur man ska stava namnen pĂĽ städer som Warszawa, Lodz, LwĂłw, Vilna eller KrakĂłw. I de mĂĽngetniska trakterna i Ăśstra Europa, där den politiska ĂśverhĂśgheten fĂśrändrades titt som tätt fram till slutet av andra världskriget, var städerna ofta kända under olika namn. Den en gĂĽng polska staden LwĂłw var den Ăśsterrikisk-tyska Lemberg och den ukrainska Lâ&#x20AC;&#x2122;viv. Judarna, som utgjorde en stor andel av stadens invĂĽnare, använde vanligtvis namnet pĂĽ jiddisch, Lemberik eller Lemberg, särskilt när staden tillhĂśrde Ă&#x2013;sterrike-Ungern. Vilna erbjuder ännu stĂśrre svĂĽrigheter. Vilna, som bĂĽde polackerna (Wilno), litauerna (Vilnius) och vitryssarna (Vilâ&#x20AC;&#x2122;na) gjorde ansprĂĽk pĂĽ, bytte härskare sju gĂĽnger bara mellan ĂĽren ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;ľ och ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;˛ď&#x153;˛! Judarna i Vilna som ansprĂĽkslĂśst trodde att de bodde i Yerushalyim dâ&#x20AC;&#x2122;Lite, Litauens Jerusalem, kallade Vilna vid dess namn pĂĽ jiddisch, Vilne.

PĂĽ polska stavas Lodz Ĺ ĂłdĹş. Poznan, Posen pĂĽ tyska, stavas PoznaĹ&#x201E;.

Krakow stavas KrakĂłw.

Pü svenska kommer fÜljande namn att användas: Warszawa, Lodz, Kraków, Lwów och Vilna. Vi kommer att använda diakritiska tecken i namn pü mindre städer.

En anmärkning om sprükbruk

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x203A;&#x153;ď&#x2DC;˝

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDŵU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

Inledning

Den ď&#x153;ąď&#x153;¸ september ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;ś. Efter flera veckor av fĂśrberedelser och planering hade man äntligen bĂśrjat gräva under spillrorna av huset pĂĽ Nowolipkigatan ď&#x153;śď&#x153;¸ i ruinerna av det tidigare Warszawagettot. Man letade efter det nergrävda Oyneg Shabes-arkivet. Det var ingen lätt uppgift. I Warszawagettot hade Oyneg Shabes â&#x20AC;&#x201C; under ledning av historikern Emanuel Ringelblum â&#x20AC;&#x201C; bestĂĽtt av dussintals män och kvinnor som dokumenterade och ĂĽtergav judarnas liv under den nazistiska ockupationen.1 Men detta hemliga â&#x20AC;?heliga sällskapâ&#x20AC;?, som Ringelblum kallade Oyneg Shabes, gick samma Ăśde till mĂśtes som Warszawajudarna.

Endast nĂĽgra fĂĽ av Ringelblums medarbetare i Oyneg Shabes Ăśverlevde kriget. Journalisten och fĂśrfattaren Rachel Auerbach var en av dem. En annan var Hersh Wasser, som hade varit sällskapets sekreterare, och hans fru Bluma. Wasser själv hade klarat sig med snäv marginal. Ă&#x2026;r ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;ł hoppade han ut frĂĽn ett tĂĽg som var pĂĽ väg till Treblinka. Ă&#x2026;r ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;´ upptäckte tyskarna hans gĂśmställe i norra Warszawa och dĂśdade tre av hans vänner i en kort, intensiv eldstrid. Men ännu en gĂĽng kom Wasser och hans hustru undan med livet i behĂĽll. Om Wasser inte hade lett sĂśkandet är det osannolikt att arkivet skulle ha hittats.

Grävarna fÜrflyttade sig fÜrsiktigt. Det var ett lüngsamt och farligt arbete.

Omrüdet där Warszawagettot en güng hade funnits var nu helt Üdelagt.

Auerbach jämfĂśrde de noggranna ansträngningarna att lokalisera gatan och byggnaden med en â&#x20AC;?arkeologisk expeditionâ&#x20AC;?.2 Judar och polacker arbetade sida vid sida. De grävde djupa tunnlar under brĂĽten, byggde lufttrummor och stack in lĂĽnga metallsonder mellan stenarna och teglen. Och sedan stĂśtte en sond mot nĂĽgot fast: en blecklĂĽda som var täckt av lera och hĂĽrt ombunden med snĂśren â&#x20AC;&#x201C; och därefter nio till.

Den där septemberdagen var Rachel Auerbach i Lodz. I münga veckor hade hon oroat sig fÜr arkivets Üde. Under ett av hennes sista mÜten med Emanuel Ringelblum i Warszawagettot berättade historikern med lugn Inledning

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x203A;&#x153;ď&#x2DC;ż

tillfĂśrsikt fĂśr henne att hans kamrater hade gĂśmt â&#x20AC;?legendenâ&#x20AC;?, som han kallade den,3 och att den var säker â&#x20AC;?fĂśr eld och vattenâ&#x20AC;?. Oberoende av vad som hände med dem skulle eftervärlden delges det sista kapitlet om de polska judarna och tyskarnas brott.

Men det som Ringelblum var mest rädd fĂśr var att ingen skulle Ăśverleva och berätta historien, och att omvärlden aldrig skulle fĂĽ reda pĂĽ nĂĽgot om arkivet. Bara sex dagar innan tyskarna upptäckte hans gĂśmställe skickade Ringelblum ett brev till sin nära vän, Adolf Berman, och bad honom att meddela ď?šď?Šď?śď?Ż â&#x20AC;&#x201C; Jewish Scientific Institute (Jiddischvetenskapliga institutet) â&#x20AC;&#x201C; i New York var arkivet fanns.4 â&#x20AC;?Om ingen av oss Ăśverlever, lĂĽt ĂĽtminstone det finnas kvar.â&#x20AC;?5 Nu undrade Auerbach om allt hade varit fĂśrgäves. Fanns arkivet verkligen där? Kanske hade det brunnit upp under gettoupproret. Plundrare, som letade efter pengar eller guld, hade kanske stĂśtt pĂĽ de värdefulla dokumenten och fĂśrstĂśrt dem.

PlÜtsligt fick hon dock en känsla av att idag skulle vara den stora dagen.

Hon steg pĂĽ ett tĂĽg till Warszawa och när hon kom fram sprang hon frĂĽn järnvägsstationen till Judiska historiska institutet pĂĽ Siennagatan. Väl framme fick hon syn pĂĽ institutets entusiastiska medarbetare â&#x20AC;&#x201C; de hade hittat arkivet!

Euforin i bÜrjan, erinrade sig Auerbach, avlÜstes emellertid snart av ängslan och missmod. Man süg att det fanns vatten i lüdorna, som täcktes av ett tjockt lager grÜnaktigt mÜgel. Skulle nügot vara läsbart? Experter frün polska bibliotek och museer ingrep fÜr att visa Judiska historiska institutets personal hur man skulle packa upp materialet och torka papperet. Till slut Üppnade man den fÜrsta lüdan. Auerbach och Wasser tittade pü varandra.

LĂĽdan innehĂśll de karakteristiska anteckningsbĂścker som Eliyahu Gutkowski, en av Oyneg Shabes sekreterare, hade delat ut i Warszawagettot fĂśr att man skulle nedteckna berättelser och rapporter i dem.6 En annan lĂĽda innehĂśll ett gripande budskap â&#x20AC;&#x201C; testamenten som hade skrivits av dem som grävt ner det värdefulla hemliga lagret av dokument i källaren pĂĽ Nowolipkigatan ď&#x153;śď&#x153;¸. FĂśre kriget hade byggnaden fungerat som en Ber Borochov-skola, en sekulär jiddischsprĂĽkig grundskola som var uppkallad efter hjälten frĂĽn Linke* Poalei Zion (ď?Źď?°ď?ş), Ringelblums politiska parti. Efter det att massdeportationerna till Treblinka inleddes, den ď&#x153;˛ď&#x153;˛ juli * Vänster. [Ă&#x2013;.a.]

ď&#x203A;&#x153;ď&#x2122;&#x20AC; Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;˛, bad Ringelblum och Wasser rektorn fĂśr skolan, Israel Lichtenstein, att gräva ner arkivet.7 Lichtenstein hade haft ansvaret fĂśr Oyneg Shabes â&#x20AC;?tekniska avdelningâ&#x20AC;?.

Sedan organisationen grundades var det bara han som visste var uppsatserna och dokumenten fanns. Ringelblum hade varit noga med att se till att om han eller andra ledare fÜr arkivet rükade i händerna pü tyskarna, skulle hemligheten bevaras.

Lichtenstein rekryterade tvĂĽ unga medlemmar av rĂśrelsen, David Graber och Nahum Grzywacz, som skulle hjälpa honom. Medan de arbetade och kämpade mot tiden â&#x20AC;&#x201C; vem visste när mĂśrdarna skulle dyka upp? â&#x20AC;&#x201C; skrev de ner sina sista budskap till kommande generationer. Detta är vad Graber, som var nitton ĂĽr gammal, ville att världen skulle minnas: Det som vi inte kunde ropa och skrika infĂśr världen grävde vi ner i marken â&#x20AC;Ś Jag vill uppleva Ăśgonblicket när den stora skatten grävs upp och skriker sanningen till världen. SĂĽ att världen kan fĂĽ reda pĂĽ allt. SĂĽ att de som inte genomlevde det kan vara glada, och vi kan känna oss som veteraner med medaljer pĂĽ brĂśstet. Vi skulle bli framtidens fäder, lärare och pedagoger â&#x20AC;Ś Men nej, vi fĂĽr säkert inte uppleva det, och därfĂśr skriver jag mitt testamente. MĂĽ skatten falla i goda händer, mĂĽ den bevaras till bättre tider, mĂĽ den varsko och underrätta världen om vad som hände â&#x20AC;Ś pĂĽ ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;°ď&#x153;°-talet â&#x20AC;Ś Vi kan dĂś i frid nu. Vi har fullgjort vĂĽrt uppdrag. MĂĽ historien bekräfta vĂĽrt vittnesbĂśrd.8

Nästa dag, den ď&#x153;ł augusti ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;˛, skrev Graber ett postskriptum i all hast: Granngatan belägrad. Vi arbetar alla febrilt. Stämningen spänd, vi fĂśrbereder oss pĂĽ det värsta. Vi skyndar oss. Troligtvis kommer vi att gräva ner det sista snart. Kamrat Lichtenstein ängslig. Grzywacz lite rädd. Jag själv likgiltig. I mitt undermedvetna en känsla av att jag ska komma undan alla svĂĽrigheter. Bra dag. Vi mĂĽste bara lyckas gräva ner [lĂĽdorna]. Ja, inte ens nu glĂśmmer vi det. Arbetar in i det sista.

MĂĽndagen den ď&#x153;ł augusti, kl. ď&#x153;ąď&#x153;ś.

Israel Lichtensteins testamente vittnade om hans stolthet Üver ett väl utfÜrt arbete. Han var säker pü att han hade gÜmt arkivet väl; bara Wasser skulle Inledning

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x203A;&#x153;ď&#x2122;

veta var man kunde hitta det. â&#x20AC;?Jag ber inte om nĂĽgot tack, om nĂĽgot minnesmärke, om nĂĽgot berĂśmâ&#x20AC;?, skrev Lichtenstein. â&#x20AC;?Jag vill bara bli ihĂĽgkommen.â&#x20AC;? Och sedan kom Lichtenstein att tänka pĂĽ sin hustru, den begĂĽvade konstnären Gele Sekstein,9 och sin tjugo mĂĽnader gamla dotter, Margalit.

Jag Ăśnskar att min hustru, Gele Sekstein, blir ihĂĽgkommen. Under krigsĂĽren har hon arbetat med barn, som pedagog och lärare, har gjort scenbilder, kostymer fĂśr barnens teater â&#x20AC;Ś Vi fĂśrbereder oss bĂĽda fĂśr att mĂśta och ta emot dĂśden.

Jag Ünskar att min lilla dotter blir ihügkommen. Margalit är tjugo münader gammal idag. Hon har lärt sig jiddisch och talar det perfekt. Vid nio münaders ülder bÜrjade hon tala jiddisch tydligt. När det gäller intelligens kan hon mäta sig med barn som är tre eller fyra ür gamla. Jag skryter inte.

De som har vittnat om det och talat om det fĂśr mig är personalen som undervisar i skolan pĂĽ Nowolipkigatan ď&#x153;śď&#x153;¸ â&#x20AC;&#x201C; dr Pola Folman, fru Blit Herzlich, fru Zagan och andra. Jag sĂśrjer inte Ăśver mitt eget eller min hustrus liv. Jag tycker bara synd om den här lilla rara och talangfulla flickan. Hon fĂśrtjänar ocksĂĽ att bli ihĂĽgkommen.

Alla dessa vittnesbĂśrd innehĂśll även korta självbiografiska skisser. När de var en hĂĽrsmĂĽn frĂĽn dĂśden och grävde ner blecklĂĽdorna den där varma sommarnatten, efterlämnade Israel Lichtenstein, hans hustru, Gele Sekstein, och de tvĂĽ unga männen som hjälpte dem sina individuella markĂśrer, gripande pĂĽminnelser om deras personliga liv och intressen. Gele Sekstein skrev: â&#x20AC;?Min far var skomakare. De barn han fick med sin fĂśrsta hustru är inte respektabla, de hĂśr hemma i den undre världen. Min mor, däremot, kom frĂĽn en ansedd släkt â&#x20AC;&#x201C; familjen Landau. PĂĽ grund av en deformitet â&#x20AC;&#x201C; hennes ena hand var fĂśrlamad â&#x20AC;&#x201C; var hon tvungen att gifta sig med min far. Hon hade inget gott liv och dog ung.â&#x20AC;? Den artonĂĽrige Nahum Grzywacz ville pĂĽminna dem som hittade arkivet om att han inte kunde avsluta sin utbildning eftersom hans familj var fattig. Medan han skrev sitt testamente fick han plĂśtsligt reda pĂĽ att tyskarna hade spärrat av hans fĂśräldrars hus. â&#x20AC;?Jag ska springa till mina fĂśräldrar och se efter om de mĂĽr bra. Jag vet inte vad som kommer att hända med mig. Kom ihĂĽg, jag heter Nahum Grzywaczâ&#x20AC;?10 (understruket i originalet). ď&#x2DC;şď&#x2DC;š Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

Dessa testamenten som skrevs i sista minuten â&#x20AC;&#x201C; med deras gripande kombination av personliga och gemensamma angelägenheter â&#x20AC;&#x201C; ger viktiga inblickar i hela Oyneg Shabes-projektet. Tydligen fann Lichtenstein, Grzywacz och Graber trĂśst och mening i Ăśvertygelsen om att de fullfĂśljde ett ytterst viktigt nationellt uppdrag. Men en del av detta uppdrag var att pĂĽminna kommande generationer om att de var enskilda individer. FĂśrstĂĽelse och minne mĂĽste vara inriktade inte bara pĂĽ den kollektiva katastrofen utan ocksĂĽ pĂĽ de individer vars liv tyskarna snart skulle utsläcka. Dessutom hade dessa människor, i likhet med mĂĽnga andra polska judar, en stark känsla av politiskt och intellektuellt engagemang. Grzywacz, Graber och Lichtenstein hade varit medlemmar i samma vänsterorienterade politiska parti, och Gele Sekstein hade använt sina konstnärliga anlag i kampen fĂśr en sekulär utbildning pĂĽ jiddisch och ett bättre liv fĂśr fattiga judiska barn. Om man vill fĂśrstĂĽ och uppskatta Oyneg Shabes-arkivet fĂĽr man inte glĂśmma att det växte fram ur denna kultur av engagemang och delaktighet.

Gele Sekstein, Israel Lichtenstein och deras lilla dotter dog inte den där veckan. Tack vare ett välkonstruerat gĂśmställe i samma hus där Lichtenstein gĂśmde arkivet fick de nio mĂĽnaders frist. Ett brev som fanns kvar i arkivet visar hur Sekstein envist kämpade fĂśr att hĂĽlla sig vid liv. Den ď&#x153;˛ď&#x153;˛ september ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;˛ skickade hon ett brev till â&#x20AC;?Hershelâ&#x20AC;?, en av de judiska direktĂśrerna fĂśr Bernhard Hallmans tyska träfĂśrädlingsfĂśretag i gettot. Sekstein bad om ett värdefullt â&#x20AC;?nummerâ&#x20AC;?, ett papper som bevisade att hon arbetade i en verkstad. Kanske skulle det kunna rädda henne och hennes älskade barn undan nästa razzia. Sekstein pĂĽminde Hershel om att hon fĂśre kriget hade varit en välkänd konstnär som till och med hade fĂĽtt ekonomiskt stĂśd av det polska utbildningsministeriet fĂśr sin verksamhet. Och bara ett ĂĽr tidigare hade hennes arbete med barnen i gettot blivit erkänt av Adam Czerniakow, ordfĂśrande fĂśr Judiska rĂĽdet (Judenrat), den administrativa fĂśrsamling som tyskarna krävde att judarna skulle bilda i varje getto.

Jag tror att jag nu är den sista Ăśverlevande judiska mĂĽlaren â&#x20AC;Ś och kanske en av de mycket fĂĽ judiska skapande konstnärer [fĂśrfattare, mĂĽlare] som finns kvar.

I framtiden borde det judiska folket inte enbart utgÜras av skräddare, snickare och skomakare, tycker jag. Det bÜr ocksü finnas skapande konstnärer och kulturpersonligheter. DärfÜr är det viktigt att rädda den judiske Inledning

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x2DC;şď&#x203A;&#x153;

konstnären sĂĽ att han (efter kriget) kan hjälpa till att ĂĽteruppbygga det judiska folket med hjälp av pennan och penseln â&#x20AC;Ś Jag begär inte mycket.

Ge mig en chans att leva sĂĽ att jag kan hĂĽlla judisk konst vid liv.

Längst ner i brevet noterade Sekstein att hennes begäran inte ledde till nĂĽgot resultat.11 Ă&#x201E;ndĂĽ lyckades Sekstein och hennes man hĂĽlla ut pĂĽ nĂĽgot sätt. HĂśsten ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;˛ gav nyheterna om de tyska motgĂĽngarna vid El Alamein och Stalingrad dem till och med en strimma av hopp. De fick uppleva den fĂśrsta vĂĽgen av väpnat motstĂĽnd mot tyskarna i januari ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;ł.12 Sedan, i april ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;ł, rann tiden ut. Natten innan gettoupproret utbrĂśt den ď&#x153;ąď&#x153;š april, en mĂĽndag, träffade Emanuel Ringelblum Lichtenstein i Brauers verkstad pĂĽ Nalewkigatan. När striderna bĂśrjade fĂśrsĂśkte Lichtenstein och hans vän, Natan Smolar, en annan välkänd figur i ď?Źď?°ď?ş, ta sig tillbaka till sitt gĂśmställe pĂĽ Nowolipkigatan ď&#x153;śď&#x153;¸. De syntes aldrig till mera.13 Gele Sekstein och Margalit dog troligtvis vid samma tillfälle.

NĂĽgon gĂĽng i februari ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;ł grävde Lichtenstein ner den andra delen av arkivet i tvĂĽ stora mjĂślkkannor av aluminium.14 Han gĂśmde dem under samma byggnad, pĂĽ Nowolipkigatan ď&#x153;śď&#x153;¸. Polska byggnadsarbetare hittade dem i december ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ľď&#x153;°. Det fanns ocksĂĽ en tredje del av arkivet, med värdefullt material om det judiska motstĂĽndet, som grävdes ner under Ĺ&#x161;wiÄ&#x2122;tojerskagatan ď&#x153;łď&#x153;´ den ď&#x153;´ april ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;ł.15 Trots intensivt sĂśkande under huset hittade man inget mer än nĂĽgra fĂśrkolnade sidor ur Shmuel Winters dagbok. Winter var en rik affärsman som hade hjälpt till att samla in pengar fĂśr Oyneg Shabes i gettot.16 Allt annat hade fĂśrsvunnit.

EN STEN UNDER HISTORIENS HJUL

MjĂślkkannorna som upptäcktes ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ľď&#x153;° innehĂśll en essä skriven pĂĽ polska som fĂśrsĂśkte fĂśrklara det skrivna ordets plats i Warszawagettot. Gustawa Jarecka, som hade skrivit essän, hade fĂśre kriget varit en vänsterorienterad fĂśrfattare som visade ringa intresse fĂśr judiska angelägenheter. När hon blev inspärrad i gettot med sina tvĂĽ smĂĽ barn hittade Jarecka ett jobb hos Judiska rĂĽdet. Sedan värvades hon av Oyneg Shabes fĂśr att kopiera dokument frĂĽn Judiska rĂĽdet fĂśr det hemliga arkivet.17 ď&#x2DC;şď&#x2DC;ş Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

Precis som de flesta andra dokument i andra delen av arkivet skrevs detta, med titeln â&#x20AC;?Det sista stadiet av omflyttning är dĂśdenâ&#x20AC;?, nĂĽgon gĂĽng efter september ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;˛, när det blev ett uppehĂĽll i deportationerna. Nu fanns det inga illusioner om tyskarnas planer fĂśr judarna; judarna som var kvar i Warszawagettot visste att de levde pĂĽ lĂĽnad tid.

Ringelblum fortsatte dock Oyneg Shabes arbete. Medan de omtumlade Üverlevande frügade sig hur länge uppskovet skulle bestü, gav sig Ringelblum, Gutkowski och Wasser ut i det krympande gettot i jakt pü nya uppsatser och dokument. De bad Jarecka att skriva ner vad hon hade upplevt. Hon bÜrjade med att fÜrsÜka skildra vad det betydde fÜr henne att skriva när hon stod infÜr dÜden. I själva verket hade hon bara nügra münader kvar att leva.

I januari ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;ł deporterades hon och hennes tvĂĽ barn till Treblinka. â&#x20AC;?Vi har snaror om halsenâ&#x20AC;?, skrev Jarecka. â&#x20AC;?När trycket minskar fĂśr ett Ăśgonblick utstĂśter vi ett skrik. Man fĂĽr inte underskatta dess betydelse.

MĂĽnga gĂĽnger i historien genljĂśd sĂĽdana skrik; länge genljĂśd de fĂśrgäves, och det var fĂśrst lĂĽngt senare som de gav eko. Dokument och ett skrik av smärta, objektivitet och lidelse passar inte ihop.â&#x20AC;? Och själva det skrivna ordet väckte blandade känslor: Ă&#x2013;nskan att skriva är lika stark som avskyn fĂśr ord. Vi hatar ord eftersom de alltfĂśr ofta har tjänat som täckmantel fĂśr innehĂĽllslĂśshet eller elakhet. Vi ringaktar dem eftersom de fĂśrbleknar i jämfĂśrelse med känslan som plĂĽgar oss. Och likväl var orden i det fĂśrflutna fĂśrenade med mänsklig värdighet och därtill det bästa människan ägde â&#x20AC;&#x201C; ett medel fĂśr kommunikation mellan människor.

Kanske skulle det skrivna ordet ocksĂĽ bidra till att mĂśrdarna ställdes infĂśr rätta: Dessa dokument och anteckningar är en kvarleva som liknar en ledtrĂĽd i en detektivroman. Jag minns frĂĽn min barndom en sĂĽdan roman av Conan Doyle i vilken det dĂśende offret med svag hand skriver ett ord pĂĽ väggen som bevisar gärningsmannens skuld. Det där ordet, som den dĂśende mannen krafsade ner, pĂĽverkade min fantasi i det fĂśrflutna â&#x20AC;Ś Vi nedtecknar bevisen fĂśr brottet.

Inledning

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x2DC;şď&#x2DC;ť

â&#x20AC;?[D]etta kommer inte att hjälpa ossâ&#x20AC;?, medgav Jarecka. Men trots det fann hon lite trĂśst medan hon skrev. Kommande generationer skulle kanske läsa hennes essä, och kanske skulle historikerna lära sig nĂĽgot: VittnesbĂśrdet mĂĽste slungas som en sten under historiens hjul fĂśr att fĂĽ stopp pĂĽ det â&#x20AC;Ś Man kan fĂśrlora allt hopp utom detta â&#x20AC;&#x201C; att lidandet och Ăśdeläggelsen i detta krig kommer att vara begripliga när man ser pĂĽ dem ur ett lĂĽngt, historiskt perspektiv. Av lidanden, utan motstycke i historien, av blodiga tĂĽrar och blodig svett, sammanställs en krĂśnika Ăśver dagar i helvetet som ska bidra till att fĂśrklara de historiska skälen till att människor kom att tänka som de gjorde och till att regimer uppstod som [orsakade sĂĽdant lidande].18

Jarecka hade süledes münga viktiga skäl att skriva. Genom det skrivna ordet kunde man se det fruktansvärda nuet i vitÜgat med det fÜrflutnas värdighet, och üteruppväcka grundtankarna i och symbolerna fÜr fÜrkrigskulturen. När man stod ansikte mot ansikte med fasor kunde sprüket frustrera och trÜsta en i detsamma. Genom att skriva kunde man hävda sin dyrbara individualitet till och med när man var en hürsmün frün dÜden.

Genom att skriva gjorde man motstünd, om inte fÜr annat sü bara fÜr att ställa mÜrdarna infÜr rätta. Att skriva var att slutgiltigt besegra mÜrdarna genom att se till att kommande historiker skulle använda offrens skrik fÜr att fÜrändra världen.

Under fĂśrintelsen skrev flera hundra personer dagbok, klagosĂĽnger om barn som hade mĂśrdats, essäer, dikter, romaner och noveller. I en dĂśdscell i ett fängelse i KrakĂłw skrev Gusta Davidson Draenger dagbok pĂĽ toalettpapper.19 I Krematorium III i Auschwitz skrev Zalman Gradowski, som var medlem i Sonderkommando**, om sina samtal med offer i fĂśrrummet till gaskammaren, lade sina anteckningar i en glasflaska och grävde ner den.20 I Estland, bara nĂĽgra timmar innan han avrättades i koncentrationslägret Klooga i september ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;´, skrev Herman Kruk de sista anteckningarna i sin dagbok och grävde ner dem pĂĽ ort och ställe.21 Vissa bestämde sig fĂśr att skriva helt pĂĽ eget initiativ. Andra nedtecknade sina upplevelser fĂśr att de uppmuntrades att gĂśra det â&#x20AC;&#x201C; av ett politiskt parti, ** Bestod av judar som bland annat tvingades ta hand om offrens kläder och skor och flytta och begrava liken. [Ă&#x2013;.a.]

ď&#x2DC;şď&#x2DC;ź Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

en ungdomsrÜrelse eller ett underjordiskt gettoarkiv. Det fanns underjordiska arkiv i flera getton, men det allra stÜrsta var Oyneg Shabes, som Emanuel Ringelblum organiserade i Warszawagettot. Mer än nügon annan var det Emanuel Ringelblum som sporrade enskilda individer att skriva, som tänkte ut och inrättade arkivet, och som fÜrvandlade det till ett starkt centrum fÜr civilt motstünd.22 Ringelblum var en historiker som, fÜr att lüna Jareckas metafor, fÜrsÜkte kasta en sten under historiens hjul. Han var produkten av en vänsterorienterad sekulär kultur som valde studiet av judisk historia och jiddischlitteratur som byggstenarna i en ny judisk identitet. Man bejakade nationell stolthet samtidigt som man nüdde ut till den vida världen. Ringelblum var fullständigt Üvertygad om att historien om judarnas lidande, hur fruktansvärd den än var, var universell, inte bara judisk. Och ondska, oberoende av hur stor den var, kunde inte placeras utanfÜr historien.23 Arkivet ütergav inte bara brott, utan var ocksü en del av kampen fÜr en ljusare framtid.

Kort efter att man grävde upp fĂśrsta delen av Oyneg Shabes-arkivet betonade den polsk-judiske historikern Nachman Blumenthal â&#x20AC;&#x201C; som var en av de fĂśrsta att studera materialet â&#x20AC;&#x201C; vad han ansĂĽg var Ringelblums enastĂĽende fĂśrmĂĽga att sätta sig Ăśver politiska lidelser och bevara sin objektivitet.24 Blumenthal framhĂśll ocksĂĽ att Ringelblum â&#x20AC;&#x201C; till skillnad frĂĽn andra som fastnade i det nazistiska helvetet â&#x20AC;&#x201C; hade motstĂĽtt frestelsen att ägna sig ĂĽt metahistorisk spekulation eller att anamma mystiska, religiĂśsa eller politiska tankar. Ringelblum efterfrĂĽgade endast fakta. Han var, skrev Blumenthal, en fĂśrebild när det gällde historisk objektivitet: â&#x20AC;?Han klär av sig sitt eget jag [er tut zikh oys aleyn fun zikh]â&#x20AC;? fĂśr att berätta den nakna sanningen.

Blumenthal har dock bara delvis rätt. Trots att Ringelblum fĂśredrog fakta och â&#x20AC;?objektivitetâ&#x20AC;?, kunde han inte helt bortse frĂĽn vem han var och glĂśmma de politiska ĂĽsikter och den ideologi som hade format honom. Ă&#x201E;nda till slutet fĂśrblev han en engagerad medlem i ď?Źď?°ď?ş. Man kan se inverkan av detta politiska arv i hans jiddischism, i hans kärlek till de judiska massorna, i hans tolkning av polsk nutidshistoria och i hans komplicerade inställning till Sovjetunionen. Hans politiska arv gjorde det mycket svĂĽrt fĂśr honom att rättvist bedĂśma personer som Adam Czerniakow, ledare fĂśr Judiska rĂĽdet i Warszawa. Och man behĂśver inte läsa mellan raderna fĂśr att lägga märke till Ringelblums allt annat än positiva attityd till Bund.25 Nej, Ringelblum Ăśvergav inte helt sina politiska ĂĽsikter.

Inledning

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x2DC;şď&#x2DC;˝

PĂĽ samma sätt som religiĂśsa judar trodde att Messias skulle komma, hoppades Ringelblum att en bättre samhällsordning skulle uppstĂĽ efter kriget pĂĽ spillrorna av den europeiska kapitalismen. Men det skulle inte hända automatiskt. Kunskaper i historia och historisk medvetenhet skulle vara ammunitionen i kampen fĂśr en bättre värld. Och därfĂśr finner man en viss kreativ spänning mellan hans politiska ĂĽsikter och hans fasta fĂśresats att Oyneg Shabes skulle vara objektiv och rättvis.26 LĂĽngt fĂśre kriget kunde man lägga märke till en liknande spänning mellan Ringelblums engagemang fĂśr objektiv forskning och hans Ăśvertygelse om att judiska historiker hade ett nationellt uppdrag â&#x20AC;&#x201C; en Ăśvertygelse som utmärkte en hel generation unga judiska historiker i Polen. FĂśr Ringelblum och hans likar ledde deras kärlek till historien inte till en traditionell akademisk karriär; de hade tur som hittade jobb som gymnasielärare. Men som denna studie kommer att visa var de Ăśvertygade om att de judiska historikerna mĂĽste axla mycket viktiga nationella och politiska uppgifter.

Historikerna skulle inspirera de polska judarna att kämpa fĂśr lika rättigheter. De kunde ha ett stort inflytande pĂĽ fĂśrhĂĽllandet mellan polacker och judar: polackerna skulle inse att â&#x20AC;?judarnaâ&#x20AC;? inte var en homogen massa som bestod av â&#x20AC;?andraâ&#x20AC;?, utan en brokig och komplex folkgrupp som var djupt rotad i Polen.

Som denna bok kommer att visa fĂśljde Ringelblum i tvĂĽ framstĂĽende historikers, Simon Dubnows och Isaac Schipers, fotspĂĽr.27 Dubnow var fĂśrst med att studera Ăśsteuropeisk judisk historia i nutiden, och Schiper ledde studiet av judisk historia i mellankrigstidens Polen (tillsammans med Meyer Balaban) och de bĂĽda fungerade som mentorer och lärare fĂśr yngre historiker. Precis som Dubnow ansĂĽg Ringelblum att historisk medvetenhet kunde utgĂśra ett kulturellt bĂĽlverk fĂśr sekulariserade judar som fĂśrkastade bĂĽde religion och assimilering. Som Dubnow medgav i sin självbiografi kunde han, även om han inte kunde fĂśrmĂĽ sig att tro pĂĽ religionen, ĂĽtminstone finna trĂśst i vittnesbĂśrdet om det judiska folket, om hur de Ăśvervann motgĂĽngar och bevarade sin nationella identitet. Men fĂśr att sammanställa detta vittnesbĂśrd mĂĽste judarna samla ihop och skydda den judiska historiens rĂĽmaterial â&#x20AC;&#x201C; dokument och krĂśnikor.28 LĂĽngt innan Ringelblum organiserade Oyneg Shabes hĂśrsammade han Dubnows uppmaning. Eftersom de levde i diasporan under andras ĂśverhĂśghet, hävdade Ringelblum, skulle judarna aldrig äga sitt fĂśrflutna ď&#x2DC;şď&#x2DC;ž Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

om de inte själva gjorde ansprĂĽk pĂĽ det och bevarade det. I sina tidigaste publicerade skrifter, frĂĽn mitten av ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;˛ď&#x153;°-talet, klagade han Ăśver att ickejudiska historiker hade visat ringa intresse fĂśr judisk historia, och att assimilationistiska judiska historiker hade fĂśrvanskat historien fĂśr att bevisa att judarna var en religiĂśs gemenskap, inte ett folk. Under tiden fĂśrsvann det judiska samhällets urkunder, dokument och folklore, och den nationella sammanhĂĽllningen fĂśrsvagades. Till skillnad frĂĽn de tyska judarna hade den hĂĽrt ansatta polsk-judiska folkgruppen inte gjort mycket fĂśr att grunda historiska sällskap, samla ihop dokument eller ge judiska historiker finansiellt stĂśd. Det var hĂśg tid, vädjade Ringelblum, att fĂśrändra judarnas inställning till sin historia och att utveckla en rik samhällshistoria som omfattade de judiska massornas materiella kultur, ekonomiska struktur och folkseder.29 Genom att betona samhällshistoria fĂśrsĂśkte Ringelblum avhjälpa vad han uppfattade som en lĂĽngvarig obalans i judisk historieskrivning, som var inriktad pĂĽ vad rabbiner skrev, vad de rika sysslade med, ursäktande inlagor om varfĂśr judar fĂśrtjänade att godkännas av icke-judar. FĂśr att ställa saker och ting till rätta mĂĽste historikern organisera stora skaror samlare (zamlers) fĂśr att fĂĽ tag pĂĽ rĂĽmaterialet.30 Han mĂĽste uppmuntra judar pĂĽ landsbygden att bĂśrja skriva traktens historia. Ett mycket viktigt mĂĽl fĂśr den historiska avdelningen vid Jiddischvetenskapliga institutet, som grundades ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;˛ď&#x153;ľ, var att organisera â&#x20AC;?skapandet av historienâ&#x20AC;?: att sporra zamlers att samla ihop material, ungdomar att skriva sina självbiografier och vanliga judar att tro att deras liv var värda att studeras. Judiska historiker kunde inte enbart agera forskare, utan mĂĽste ocksĂĽ fĂĽ samhället i stort att engagera sig i en gemensam satsning.31 Redan som ung historiestudent vid Warszawas universitet pĂĽ ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;˛ď&#x153;°-talet gick Ringelblum ihop med andra fĂśr att samla in dokument och konstprodukter frĂĽn den judiska historien i avsikt att fĂśrstärka judarnas särfolkliga medvetenhet och fĂśrsvara deras ansprĂĽk pĂĽ en särskild nationell identitet.

Tillsammans skulle historiker och amatĂśrer skapa en ny kanon, en ny uppsättning texter som bĂĽde skulle legitimera fĂśrsĂśket att forma en sekulär nationell identitet och undergräva tidigare, idealiserade fĂśreställningar om â&#x20AC;?ett judiskt folkâ&#x20AC;? (Klal Yisroel) som fĂśrenades av religion och lidande. Tydliga modeller fĂśr ett sĂĽdant projekt hade uppstĂĽtt under fĂśrsta världskriget.

Vilna zamlbikher (almanackor) och â&#x20AC;?KrigskrĂśnikan frĂĽn Vilnaâ&#x20AC;?, som kom Inledning

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x2DC;şď&#x2DC;ż

ut mellan ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;ľ och ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;˛ď&#x153;ł, var nyckelexempel.32 Dessa almanackor och krĂśnikor â&#x20AC;&#x201C; som omfattade mĂĽnga hundra sidor â&#x20AC;&#x201C; dokumenterade nästan alla aspekter av judarnas liv i Vilna under en period av omvälvningar och krig.

Artiklar och reportage kopplade ihop det fÜrflutna och nuet: studier av traditionell synagogearkitektur vid sidan om reportage om nya skolor och soppkÜk, artiklar om judisk samhällspsykologi intill sammanställningar av skämt och folklore, studier av nya sekulära skolor och beskrivningar av judarnas handel med bÜcker och deras fÜrlagsverksamhet. Man publicerade även dagbÜcker och kopior av officiella tillkännagivanden och proklamationer under üren när Vilna var ockuperad av polacker, tyskar, ryssar och litauer.

Denna kollektiva satsning sammanfĂśrde religiĂśsa och sekulariserade judar, fĂśresprĂĽkare fĂśr hebreiska och jiddischister, sionister och bundister.

Genom att dokumentera kreativiteten och ĂĽterhämtningsfĂśrmĂĽgan hos judarna i Vilna i en tid av kris framhävde dessa texter uppkomsten av en ny judisk gemenskap, och nya ledare som ersatte äldre eliter som antingen hade flytt frĂĽn Vilna eller misslyckats med att mĂśta de utmaningar som ledande personer i krigstid ställs infĂśr. Ă&#x2013;vertygelsen om att judiskt nationellt liv hade spräckt de traditionella ramarna fanns underfĂśrstĂĽtt i dessa texter. Judarna i Ăśstra Europa var fĂśr olika, energiska och spontana fĂśr att passa in i den traditionella religionens prokrustesbädd eller en inskränkt ideologis struktur. Dessa texters huvudbudskap var att judarna var ett folk, inte bara en religionsgemenskap. Den fĂśrsta Vilna zamlbukh gavs ut ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;ś, vid en tidpunkt när Vilna var under tysk ockupation och judarna kämpade fĂśr att bli erkända som en nationalitet. Det var mycket som stod pĂĽ spel: erkännande fĂśr judiska skolor, tillstĂĽnd att driva ett separat judiskt nätverk av hjälporganisationer, jämlik behandling med polackerna.

Zamlbikher (samlingsbÜcker), som vid fÜrsta püseende inte verkade vara stort mer än en samling blandade skrifter, blev i själva verket ett livsviktigt vapen i nationellt självfÜrsvar.

Zamlbikher ĂĽterspeglade tron pĂĽ att den judiska nationen i Ăśstra Europa hĂśll pĂĽ att utvecklas och var slutsumman av det som judarna som folk uträttade. Kanske kan man gĂĽ ännu längre och hävda att de tusentals dokumenten var smĂĽ komponenter som bĂĽde ĂĽtergav och underlättade uppbyggandet av en ny folkmedvetenhet. Uppenbarligen var det som senare skulle bli känt som â&#x20AC;?alltagsgeschichteâ&#x20AC;?, â&#x20AC;?vardagslivets historiaâ&#x20AC;?, redan en vikď&#x2DC;şď&#x2122;&#x20AC; Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

tig bestĂĽndsdel i denna dokumenteringsprocess som spĂĽrade utvecklingen av en judisk nation utan ett eget omrĂĽde i Ăśstra Europa. Detta intresse fĂśr vardagslivets detaljer och materiell historia skulle fĂśras vidare till Oyneg Shabes verksamhet.

I sin provocerande studie Zakhor betonade Yosef Khaim Yerushalmi spänningen som han ansüg fanns mellan den framväxande känslan fÜr historien och ett judiskt kollektivt minne som använde uppseendeväckande arketypiska händelser fÜr att belysa fÜrbundets tid, sudda ut skillnaden mellan det fÜrflutna och nuet, och understryka Guds speciella relation till det judiska folket. Den moderna historikern dukade upp nügot som skilde sig mycket frün detta kollektiva minne. Judiska historiker arbetade med fakta och strävade efter objektivitet. Gud hamnade i skymundan, och i historikerns medvetande blev judarna ett folk som skulle studeras som alla andra.

Historikern träder inte enbart in fĂśr att komplettera minnesluckorna. Han ifrĂĽgasätter ideligen till och med de minnen som har Ăśverlevt intakta. Dessutom fĂśrsĂśker han i likhet med historiker pĂĽ alla forskningsomrĂĽden att i sista hand rädda ett totalt fĂśrflutet â&#x20AC;&#x201C; i det här fallet hela det judiska fĂśrflutna â&#x20AC;&#x201C; även om han inriktar sig pĂĽ en avgränsad del. Inget ämne är potentiellt ovärdigt hans intresse, det finns inget dokument, ingen konstprodukt som inte fĂśrtjänar hans uppmärksamhet.33

Trots att Yerushalmis teori har kritiserats är hans beskrivning av historikerns uppgift â&#x20AC;&#x201C; att rädda ett totalt fĂśrflutet och alla mĂśjliga dokument och konstprodukter â&#x20AC;&#x201C; pĂĽfallande lik Ringelblums skildring av Oyneg Shabes.

Oyneg Shabes-arkivet innehüller ett dokument skrivet av en anonym ortodox jude som undrade om Ringelblums intresse fÜr att samla ihop historiskt material var värt ansträngningen: Historien lär oss ingenting. Vi judar är ett ohistoriskt folk. Historien har sju ansikten. Det är svürt att upptäcka dess sanna ansikte. Judarna har ingen historia, det hela är bara en myt. Vi är kanske oroliga fÜr att samla in material fÜr historien? GlÜm det. Bekämpa hunger. Endast en myt kommer att finnas kvar frün nutiden. Blir det myten om Sodom eller myten om Abrahams medmänsklighet?34 Inledning

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x2DC;şď&#x2122;

Det som betydde nĂĽgot fĂśr denna fĂśrfattare, fĂśr att formulera frĂĽgan med Yerushalmis ord, var kollektivt minne, frĂĽn fĂśrbundets tid, inte historien.

Ringelblum skulle dock inte ha hĂĽllit med honom. Judarna behĂśvde inte en myt men däremot historien, ansĂĽg han. Oyneg Shabes var inte ute efter att skriva en elegi om ett dĂśtt folk. Under det fĂśrsta skedet av ockupationen, innan nĂĽgon misstänkte mĂśjligheten av massmord, fĂśrsĂśkte Ringelblum skapa ett â&#x20AC;?användbart fĂśrflutetâ&#x20AC;? fĂśr ett ännu levande folk.

FĂśrst sĂĽg Ringelblum chanser fĂśr den socialt engagerade historikern: att vända fĂśrkrigsĂĽrens fĂśrsvagande sprĂĽkliga assimilering; att misskreditera den judiska bourgeoisien och avslĂśja eliten vars ledarskap misslyckats i krigstid; att dokumentera de judiska massornas ĂĽterhämtningsfĂśrmĂĽga; att visa att i ett prĂśvande Ăśgonblick hade judarna ännu en gĂĽng bevisat sin lojalitet mot Polen; att använda historia och sociologi fĂśr att skapa en meningsfull grund fĂśr judisk sekulär kultur och att fullfĂślja ett pĂĽgĂĽende arbete â&#x20AC;&#x201C; en ny ikonografi av judarnas erfarenheter i städerna â&#x20AC;&#x201C; som skulle ta plats vid sidan om shtetlns ikonografi. Oyneg Shabes ansĂĽg ocksĂĽ att de gjorde aktivt motstĂĽnd: de spred sanningen om tyskarnas illdĂĽd.

Likväl fanns det en spänning mellan denna tro pĂĽ historien och den ohyggliga verkligheten â&#x20AC;&#x201C; katastrofen som utvecklades. Hur ĂĽterger en historiker, som fĂśresätter sig att dokumentera en levande folkgrupp, dess tillintetgĂśrelse? Om det verkade vettigt att fĂĽnga ett â&#x20AC;?totalt fĂśrflutetâ&#x20AC;? medan det fortfarande fanns hopp om att de polska judarna skulle Ăśverleva, vad var dĂĽ meningen med arkivet efter att â&#x20AC;?den slutgiltiga lĂśsningensâ&#x20AC;? grymma effektivitet blivit alltfĂśr uppenbar? Det är sant att det gav lite trĂśst att skriva och samla material, pĂĽ samma sätt som fĂśr Jarecka. Visserligen kunde Oyneg Shabes bidra till att fĂśrdĂśma mĂśrdarna efter kriget, även om man inte kunde gĂśra mycket fĂśr att rädda offren. Men Ringelblum fortsatte arbetet med arkivet till och med när allt verkade vara fĂśrlorat, av ännu ett skäl: hans medfĂśdda tro pĂĽ att ingenting var â&#x20AC;?oviktigtâ&#x20AC;?. Den slutliga kapitulationen, uttrycket fĂśr den yttersta fĂśrtvivlan vore att inte anteckna vad man upplevde. När allt rasade samman omkring dem klamrade sig mĂĽnga judar i gettona ännu hĂĽrdare fast vid sina fĂśrkrigsideal och fĂśrhoppningar â&#x20AC;&#x201C; om ingenting annat utgjorde dessa ett ankare och en ledstjärna.

Radikalen Ringelblum avsvor sig inte sin tro pĂĽ en världsrevolution som skulle sopa bort det kapitalistiska systemet. Historikern Ringelblum gav ď&#x2DC;ťď&#x2DC;š Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

inte upp hoppet om att historikerna fortfarande hade nügot att berätta fÜr världen efter kriget, och kunde lära ut nügot som skulle fÜrhindra ett nytt folkmord.

Ringelblum var nĂĽgon som fĂśrvandlade sina svagheter till en styrka. FĂśre kriget uppfattade vissa Ringelblums historiska arbete som alltfĂśr beskrivande. JämfĂśrt med Isaac Schiper eller Ringelblums nära vän, Rafael Mahler, ansĂĽgs Ringelblum vara en kompetent arbetsträl, men inte som teoretiker eller vägrĂśjare. En person som hade ett nära samarbete med honom fĂśre kriget betraktade honom, ganska orättvist, som en katalysator snarare än en originell tänkare.35 Jag undersĂśker dessa pĂĽstĂĽenden mer detaljerat pĂĽ andra ställen i boken. Men man kan frĂĽga huruvida Ringelblums egen känsla fĂśr historikerns yrke, och kanske hans egen insikt om sina starka och svaga sidor, gjorde arkivet â&#x20AC;&#x201C; ett kollektivt fĂśretag â&#x20AC;&#x201C; mĂśjligt. I en mycket verklig bemärkelse ĂĽterspeglade Oyneg Shabes ett slags Ăśdmjukhet frĂĽn Ringelblums sida. Tydligen hade han fĂśrdomar och sin egen dagordning, men han visste att fĂśrutom upprättandet av ett livsviktigt historiskt vittnesbĂśrd sĂĽ â&#x20AC;?underlättadeâ&#x20AC;? han kommande historikers arbete. â&#x20AC;?Samla in sĂĽ mycket som mĂśjligtâ&#x20AC;?, uppmanade han Wasser. â&#x20AC;?Man kan sortera det efter kriget.â&#x20AC;?36 Redan frĂĽn bĂśrjan fĂśrstod Ringelblum behovet att uppmuntra skrivande â&#x20AC;?inne i händelsenâ&#x20AC;?, skrivande som inte skulle fĂśrvrängas av det tillbakablickande och selektiva minnets fĂśrvanskande lins. Att samla material, att fĂĽnga intryck och att genast skriva ner dem â&#x20AC;&#x201C; det var Oyneg Shabes motto. Minnet var bedrägligt, hävdade Ringelblum, speciellt i gettot.

Under trycket av aldrig hittills skĂĽdade händelser fĂśrändrades det judiska samhället blixtsnabbt. I krigstid fĂśrvandlades mĂĽnader till dagar och ĂĽr till mĂĽnader. I december ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;łď&#x153;š framstod de svĂĽra dagarna fĂśre kriget som en dans pĂĽ rosor. Ett ĂĽr senare, efter det att judarna fĂśstes in i ett getto, tänkte man tillbaka pĂĽ tiden fĂśre gettot under den tyska ockupationen med nĂĽgot slags nostalgi. Sedan deportationerna till Treblinka bĂśrjat i juli ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;˛ verkade till och med helvetet i gettot ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;ąâ&#x20AC;&#x201C;ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;˛ vara â&#x20AC;?den gamla goda tidenâ&#x20AC;?. Ringelblum insĂĽg redan innan han var medveten om fĂśrintelsen hur snabbt traumat skulle utplĂĽna minnena av allt som hade fĂśregĂĽtt det, att det â&#x20AC;?vardagligaâ&#x20AC;? skulle framstĂĽ som oviktigt när man betraktade det genom prismat av stĂśrre lidande. DärfĂśr var det ännu viktigare att fĂĽnga det â&#x20AC;?vardagligaâ&#x20AC;? i det judiska samhället under tysk ockupation, att smälta samman tusentals individuella vittnesmĂĽl till en kollektiv skildring.

Inledning

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x2DC;ťď&#x203A;&#x153;

I en av Cecylia SĹ&#x201A;apakowas intervjuer med kvinnor som bodde i gettot, som ingick i ett Oyneg Shabes-forskningsprojekt, läser vi: â&#x20AC;?[I] det tragiska destruktiva kaoset av vĂĽrt nuvarande liv kan vi icke desto mindre iaktta utbrott av kreativ verksamhet, den lĂĽngsamma utvecklingen och uppkomsten av krafter som bygger en grund fĂśr framtidenâ&#x20AC;?.37 Detta skrevs vĂĽren ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;˛. Om hon hade Ăśverlevt, skulle hon ha skrivit detta även efter kriget? En del av det mest livfulla materialet i Oyneg Shabes-arkivet var reportage som skrevs av Peretz Opoczynski om inslag i gettolivet som till exempel posten och obligatoriska desinficeringsbad, som fĂśrĂśdmjukade gettots invĂĽnare och fĂśrstĂśrde deras tillhĂśrigheter. Men om Opoczynski hade väntat till hĂśsten ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;´ď&#x153;˛ med att skriva om dessa händelser, skulle de ha verkat sĂĽ viktiga? JämfĂśrt med Treblinka, hur skulle man kunna klaga Ăśver en verklig desinficeringskammare? Men det var just dessa mikrokosmos av livet i gettot â&#x20AC;&#x201C; postkontoret, huskommittĂŠer, bad, gatuhumor â&#x20AC;&#x201C; som skulle hjälpa seriĂśsa historiker att rekonstruera och tolka det fĂśrflutna och fĂśrstĂĽ det judiska samhället under den nazistiska ockupationen.

Med tiden insĂĽg Ringelblum mer och mer tydligt att de Ăśverlevandes identitet skulle Ăśverskugga fĂśrkrigstiden. Det som fanns â&#x20AC;?innanâ&#x20AC;? skulle raderas ut av det som kom â&#x20AC;?efterâ&#x20AC;?. När han ställdes infĂśr katastrofen kämpade han ännu hĂĽrdare fĂśr att bevara â&#x20AC;?nuetâ&#x20AC;? och det som fanns â&#x20AC;?innanâ&#x20AC;?, fĂśr att a posteriori-etiketten â&#x20AC;?offerâ&#x20AC;? inte skulle sudda ut vilka judarna var fĂśre kriget. I en mycket verklig bemärkelse sĂĽg han historien som ett motgift mot minnet av de stora olyckorna som, även om man hade goda avsikter, skulle sammanfatta det fĂśrgĂĽngna med det som hade Ăśdelagts.

I en artikel frĂĽn ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;¸ď&#x153;ą pĂĽpekade Yehuda Bauer att forskning om judarna under fĂśrintelsen var inriktad pĂĽ frĂĽgorna om samarbete och motstĂĽnd, samtidigt som den nonchalerade de â&#x20AC;?mellanliggande organisationernaâ&#x20AC;? i gettona, dem som upptog utrymmet mellan de judiska rĂĽden och motstĂĽndsrĂśrelserna.38 Men det var just dessa mellanliggande organisationer som hade den närmaste dagliga kontakten med vanliga judar i vissa getton.

Oyneg Shabes var inbäddad i och växte fram ur den viktigaste av dessa â&#x20AC;?mellanliggande organisationerâ&#x20AC;?, Aleynhilf (bokstavligen, â&#x20AC;?Självhjälpâ&#x20AC;?), som Ringelblum hjälpte till att organisera i Warszawagettot. Till skillnad frĂĽn de judiska rĂĽden, som man ofta misstrodde, eller stridsgrupperna, som nĂśdvändigtvis bestod av en handplockad elit som huvudsakligen hämtades frĂĽn ungdomsrĂśrelserna, hade mellanliggande organisationer som Aleynď&#x2DC;ťď&#x2DC;ş Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

hilf en bredare bas i samhället. RedogÜrelsen fÜr deras verksamhet ger en inblick i flera väsentliga frügor. Hur uppfattade olika grupper i den judiska befolkningen sin situation under olika skeden av den tyska ockupationen?

Hur sĂĽg samspelet mellan bistĂĽnd och social mobilisering pĂĽ gräsrotsnivĂĽ ut? Hur steg nya ledare fram? Vilken roll spelade judarnas ledare fĂśre kriget i gettona? Hur definierar och diskuterar man â&#x20AC;?civilt motstĂĽndâ&#x20AC;?? Vi bĂśr ocksĂĽ komma ihĂĽg de verkliga skillnaderna mellan getton och koncentrationsläger. I de fĂśrra fanns fortfarande ett sken av â&#x20AC;?social sfärâ&#x20AC;? som mĂśjliggjorde flera alternativ. En viktig mĂĽlsättning fĂśr Oyneg Shabes var att studera dessa mellanliggande organisationer.

Syftet med denna bok är att undersĂśka vem Emanuel Ringelblum var â&#x20AC;&#x201C; i den mĂĽn som källorna gĂśr det mĂśjligt â&#x20AC;&#x201C; och att fĂśrklara hur hans personlighet och Ăśvertygelser pĂĽverkade utvecklingen av Oyneg Shabes.

Men arkivets historia handlar lika mycket om de polska judarna som den handlar om en enda individ. Om han hade Üverlevt skulle Ringelblum ha varit den fÜrste att understryka att historieskrivningen om fÜrintelsen bÜr ta hänsyn till inte bara fÜrÜvarna och üsküdarna utan ocksü offrens tystade rÜster. Att lyssna pü dessa rÜster kräver en fÜrstüelse av vilka offren var fÜre kriget, liksom den kulturella miljÜ och de politiska stridigheter som formade Ringelblum och Oyneg Shabes värderingar.

Ringelblum tillbringade sina utvecklingsĂĽr i Galizien, där oproportionerligt mĂĽnga polsk-judiska historiker fĂśddes. I vad mĂĽn pĂĽverkade de galiziska judarnas speciella levnadsfĂśrhĂĽllanden hans utveckling? Han var medlem i det radikala marxistiska politiska partiet, Linke Poalei Zion, under hela sitt liv. Hur fĂśrenade Ringelblum denna radikala marxism med sitt engagemang fĂśr objektiv historisk forskning? Han spelade en allt stĂśrre roll i Joint Distribution Committees (Gemensamma fĂśrdelningskommittĂŠns) socialvĂĽrdsverksamhet och blev heltidsanställd i slutet av ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;łď&#x153;°-talet. Kan man hitta en rak linje frĂĽn den organisering pĂĽ gräsrotsnivĂĽ som Ringelblum bedrev fĂśr Joint, till hans roll som samhällsorganisatĂśr i Warszawagettot? Han blev ocksĂĽ en alltmer framstĂĽende medlem av Jiddischvetenskapliga institutet.

Hur püverkade institutets forskningsmetoder Oyneg Shabes-arkivet? Och, till sist, Ringelblum var en engagerad historiker. Hur fÜrändrades hans syn pü sitt uppdrag som historiker allteftersom kriget fortsatte?

Tyvärr är det omÜjligt att skriva en uttÜmmande personlig biografi Üver Emanuel Ringelblum med hjälp av de tillgängliga källorna. De som kände Inledning

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x2DC;ťď&#x2DC;ť

honom bäst är nu dÜda. Nügra av hans vänner skrev om honom, men fÜrskÜnande skildringar är ingen biografi.39 En del gamla Üverlevande minns Ringelblum, men de kan inte ha tillhÜrt hans närmaste krets eftersom de var fÜr unga pü den tiden. Det finns mycket lite material om Ringelblums barndom. Man kan inte hitta mer än nügra meningar om hans hustru Yehudis (Judyta pü jiddisch), eller hans son Uri. Han undvek tydligen att skriva om sig själv i sin omfüngsrika gettodagbok. Nachman Blumenthal klagade, kanske med rätta, Üver att Ringelblum gick fÜr lüngt i sitt fÜrsÜk att inte nämna sig själv i sina berättelser om gettot, men denna fÜrtegenhet berodde lika mycket pü den kulturella miljÜ som formade honom och de värderingar som han hyllade, som pü personlig ansprükslÜshet.

Som â&#x20AC;?offentlig intellektuellâ&#x20AC;? blir Ringelblum ihĂĽgkommen idag tack vare Oyneg Shabes-arkivet. Men han hade ocksĂĽ uträttat en hel del fĂśre kriget, även om han knappast var en framstĂĽende forskare. Han arbetade i tre viktiga miljĂśer: ď?šď?Šď?śď?Ż, Gemensamma fĂśrdelningskommittĂŠn och Linke Poalei Zion, hans politiska parti.

Trettiotalet var en svĂĽr tid fĂśr de polska judarna, men Ringelblum hĂśll fast vid sin inrotade optimism. Och han trodde att det han gjorde betydde nĂĽgot. Han var Ăśvertygad om att ď?šď?Šď?śď?Ż hade ett viktigt uppdrag, och han trodde att Gemensamma fĂśrdelningskommittĂŠn kunde ĂĽstadkomma nĂĽgot i den ekonomiska strid som de polska judarna utkämpade. Trots att ď?Źď?°ď?ş fĂśrlorade mycket av sitt masstĂśd under ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;łď&#x153;°-talet bevarade Ringelblum sin orubbliga tro pĂĽ dess ideal. Melekh Ravitch, en välkänd jiddischsprĂĽkig poet och sekreterare i De jiddischtalande fĂśrfattarnas och journalisternas fĂśrbund, gjorde sig redo att lämna Polen fĂśr gott ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;łď&#x153;´. Han stĂśtte pĂĽ Ringelblum pĂĽ gatan och sade till honom att han ocksĂĽ borde lämna landet sĂĽ fort som mĂśjligt. Ringelblum skrattade och sade till Ravitch att han skulle stanna. De polska judarna hade en framtid.40 Denna optimism kanske verkade dumdristig ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;łď&#x153;´, men i Warszawagettot hade Ringelblum stor nytta av den.

De personer som Ringelblum respekterade eller beundrade mest gav sig av eller dÜdades allteftersom kriget fortsatte. Han fÜrstod att nu fanns det ingen annan att vända sig till. Det var dags att fullgÜra en enorm nationell och mänsklig skyldighet. Med Oyneg Shabes blev Ringelblum historisk.

ď&#x2DC;ťď&#x2DC;ź Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

K APITEL 1

FrĂĽn Buczacz till Warszawa

GALIZIEN

Var det bara ett sammanträffande att fler judiska historiker kom frĂĽn Galizien, en del av det habsburgska riket, än frĂĽn nĂĽgon annan plats i Ăśstra Europa? LwĂłw frambringade Meyer Balaban, Philip Friedman och Natan Gelber. TarnĂłw var Isaac Schipers och Salo Barons hemstad. Rafael Mahler, som var Ringelblums livskamrat, och Artur Eisenbach, hans blivande svĂĽger, växte upp i den lilla staden Nowy SÄ&#x2026;cz. De kom alla frĂĽn ett omrĂĽde som skilde sig i mĂĽnga viktiga avseenden frĂĽn det judiska Litauen och Kongress-Polen, som lĂĽg pĂĽ andra sidan den ryska gränsen. De var produkterna av en kulturell miljĂś som fĂśrenade utmärkt polsk utbildning med stark judisk nationalism. Habsburgstyret var mildare, och mĂśjligheterna inom utbildningsväsendet stĂśrre. Under Ringelblums utvecklingsĂĽr genomgick de galiziska judarna en avgĂśrande process av omdefiniering och självrannsakan.

Emanuel Ringelblum fĂśddes i Buczacz i Ăśstra Galizien den ď&#x153;˛ď&#x153;ą november ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;°ď&#x153;°. Provinsen, som en gĂĽng tillhĂśrde Polen, hamnade under habsburgskt styre ď&#x153;ąď&#x153;ˇď&#x153;ˇď&#x153;˛, innan den blev en del av den nya polska republiken ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;¸â&#x20AC;&#x201C;ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;š.

Buczaczomrüdet var ocksü känt som Podolien.

Buczacz, där Ringelblum växte upp, var en vackert belägen stad. Den var omgiven av skogklädda berg och lüg inbäddad i en krÜk av floden Strypa.

HĂśgt uppe Ăśver staden hĂśjde sig ett gammalt, tomt slott, â&#x20AC;?der puster shlosâ&#x20AC;?, i vilket den sägenomspunne polske kungen Sobieski enligt traditionen hade iscensatt ett djärvt bakhĂĽll mot tatariska inkräktare. PĂĽ sĂśndageftermiddagar brukade unga par utforska de oräkneliga tunnlarna under slottet.1 Den store hebreiske fĂśrfattaren Shmuel Yosef Agnon â&#x20AC;&#x201C; Ringelblums kusin â&#x20AC;&#x201C; växte upp i Buczacz och lämnade efter sig en vacker beskrivning av sin FrĂĽn Buczacz till Warszawa

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x2DC;ťď&#x2DC;˝

fĂśdelseort i novellen â&#x20AC;?Bâ&#x20AC;&#x2122;tokh iriâ&#x20AC;? (I min stad).2 Buczacz dominerades av det praktfulla Ratusz, eller rĂĽdhuset, en stĂĽtlig byggnad i barock stil som furst Nikolai (MikoĹ&#x201A;aj) Potocki lät uppfĂśra pĂĽ ď&#x153;ąď&#x153;ˇď&#x153;°ď&#x153;°-talet. Buczacz hade länge tillhĂśrt Potockis, en av de mest framstĂĽende polska godsägarfamiljerna. I likhet med andra polska magnater gjorde sig familjen Potocki â&#x20AC;&#x201C; som var angelägen om att främja sina ekonomiska intressen â&#x20AC;&#x201C; extra besvär fĂśr att dra till sig judar.3 Ă&#x201E;nda frĂĽn bĂśrjan var Buczacz en till Ăśvervägande delen judisk stad. Ă&#x2026;r ď&#x153;ąď&#x153;¸ď&#x153;ˇď&#x153;° var ď&#x153;śď&#x153;¸ procent av befolkningen judar (ď&#x153;ś ď&#x153;°ď&#x153;ˇď&#x153;ˇ av ď&#x153;¸ ď&#x153;šď&#x153;ľď&#x153;š invĂĽnare). Ă&#x2026;r ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;°ď&#x153;°, samma ĂĽr som Ringelblum fĂśddes, var ď&#x153;ś ď&#x153;ˇď&#x153;łď&#x153;° av de ď&#x153;ąď&#x153;ą ď&#x153;ˇď&#x153;ľď&#x153;ľ invĂĽnarna judar â&#x20AC;&#x201C; eller ď&#x153;ľď&#x153;ˇ,ď&#x153;ł procent av befolkningen. De flesta som bodde i den omgivande trakten var ukrainare.

Buczacz var en fattig stad, precis som de flesta städerna i Galizien, och hade knappt nügon industri. Judar dominerade handeln, och kÜpte och sülde framfÜrallt spannmül och andra jordbruksprodukter, men bondebefolkningens lüga kÜpkraft begränsade kÜpmännens ekonomiska mÜjligheter starkt. Med tiden skulle framväxten av büde ukrainska och polska kooperativa rÜrelser vara ännu ett hürt slag fÜr judarnas ekonomiska ställning. Dystra ekonomiska utsikter fungerade som en sporre till utvandring.

MĂĽnga judar, bland annat Jacob Freud, Sigmund Freuds far, reste till Wien.

Shmuel Yosef Agnon, den blivande nobelpristagaren, lämnade ocksü staden vid unga ür.

Emanuel Ringelblums far, Fayvish, som var spannmĂĽlsgrossist, var respekterad om än inte särskilt framstĂĽende i det judiska samhället, och betraktade sig som maskil, en anhängare av den judiska upplysningen. En person som träffade honom under fĂśrsta världskriget erinrade sig att â&#x20AC;?han sĂĽg ut som en vanlig jude [folksmentsh], en â&#x20AC;&#x2122;judisk judeâ&#x20AC;&#x2122; [yidishlekher yid].

Han var klädd till hälften judiskt, till hälften europeiskt, utan hĂĽrlockar vid Ăśronen men med ett kort rĂśtt skägg.â&#x20AC;?4 Ringelblums mor Munie, fĂśdd Heler, dog när han var tolv ĂĽr gammal. Senare skulle han använda hennes namn som pseudonym.

Fayvish var fast besluten att hans barn â&#x20AC;&#x201C; tvĂĽ sĂśner och tvĂĽ dĂśttrar â&#x20AC;&#x201C; skulle fĂĽ en gedigen utbildning i bĂĽde judiska och sekulära ämnen.5 Som barn studerade Ringelblum i en modern judisk grundskola â&#x20AC;&#x201C; en sĂĽ kallad kheder metukan6 â&#x20AC;&#x201C; och gick pĂĽ stadens polska gymnasium i ett ĂĽr innan familjen flydde undan den ryska invasionen ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;´. Han var ocksĂĽ med i en sionisď&#x2DC;ťď&#x2DC;ž Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

tisk ungdomsorganisation som leddes av den dynamiske Zvi Heller, som senare utvandrade till Israel. Natan Eck, som arbetade med Ringelblum i Warszawagettot, erinrade sig att Ringelblum älskade att berätta historier om sin barndom i Buczacz.7 Trots att han aldrig ĂĽtervände fĂśr att bo i sin hemstad, nämnde han ofta att han hade växt upp där. I vissa avseenden liknade Buczacz andra judiska smĂĽstäder i Ăśstra Europa, och den unge Emanuel växte upp i en atmosfär som var rik pĂĽ judisk folkkultur. Men i andra avseenden var Buczacz annorlunda. Medan Ăśstra Galizien och Podolien var chassidiska fästen â&#x20AC;&#x201C; det var, när allt kommer omkring, Baâ&#x20AC;&#x2122;al Shem Tovs hemtrakter â&#x20AC;&#x201C; stod Buczacz ut som en hĂśgborg fĂśr Haskala.* Chassidiska judar var i minoritet,8 och det faktum att de var fĂśrhĂĽllandevis svaga gjorde det lättare fĂśr starka sionistiska organisationer att växa i Buczacz fĂśre fĂśrsta världskriget. En tredjedel av eleverna i stadens polska gymnasium var judar, och de fick gedigna grundkunskaper i klassiska sprĂĽk och mĂśjlighet att stifta bekantskap med polsk och europeisk hĂśgkultur. MĂĽnga av gymnasiets populäraste lärare var judar.9 Staden kunde skryta med en stor Baron de Hirsch-grundskola, som hade grundats fĂśr att ge judiska elever bĂĽde en allmän- och en yrkesutbildning. En del av skolans avgĂĽngselever fortsatte sina studier pĂĽ gymnasiet, medan andra bĂśrjade arbeta. I bĂśrjan av ĂĽrhundradet hade flera alumner som stannat kvar i Buczacz redan bildat en judisk arbetarrĂśrelse i vardande.10 Trots att unga judar fick en polsk utbildning blev de inte unga polacker.

Den galiziska judiska intelligentian, hur kulturellt assimilerad den än var, var omgiven av en stark och levande jiddisch-folkkultur, som pü münga platser närdes av djupt rotade chassidiska traditioner.

Judarna i Buczacz â&#x20AC;&#x201C; precis som andra galiziska judar â&#x20AC;&#x201C; tyckte att de hade tur som inte bodde pĂĽ andra sidan gränsen, i Ryssland. De behĂśvde inte oroa sig fĂśr stränga kvoter som utestängde dem frĂĽn gymnasier och universitet. Den polska politiska eliten hade byggt upp ett nätverk av polska gymnasieskolor som antog judiska elever utan begränsning, vilket gjorde att polska blev det sprĂĽk som bildade galiziska judar fĂśredrog. Det galiziska â&#x20AC;?gymnasietâ&#x20AC;? ingav disciplin och regelbundna arbetsvanor. Samtidigt ĂĽkte tusentals desperata judiska ungdomar, som bodde pĂĽ andra sidan den ryska * Haskala betyder â&#x20AC;?upplysningâ&#x20AC;? och var en rĂśrelse pĂĽ ď&#x153;ąď&#x153;¸ď&#x153;°ď&#x153;°-talet vars anhängare fĂśresprĂĽkade moderna idĂŠer och världslig lärdom. [Ă&#x2013;.a.]

FrĂĽn Buczacz till Warszawa

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x2DC;ťď&#x2DC;ż

gränsen, utomlands fĂśr att studera eller slĂśsade bort otaliga ĂĽr pĂĽ att fĂśrsĂśka klara inträdesprovet till universitetet. MĂĽnga som var fĂśrbittrade och alienerade skulle ansluta sig till den revolutionära rĂśrelsen. I Galizien var det bara deras ekonomiska ställning â&#x20AC;&#x201C; inte lagliga kvoter â&#x20AC;&#x201C; som stod mellan judiska ungdomar och kejsarrikets bästa universitet. De kunde välja mellan en tysk utbildning i Wien eller ett polskt universitet i KrakĂłw eller LwĂłw. Ă&#x2026;tskilliga av dem studerade vid bĂĽda. En universitetsexamen garanterade inte välstĂĽnd; det var ont om jobb fĂśr dem som hade en akademisk examen.

(Mindre lyckligt lottade judar pĂĽ andra sidan den ryska gränsen tyckte om att berätta spydiga skämt fĂśr varandra om de allestädes närvarande â&#x20AC;&#x201C; och ofta obemedlade â&#x20AC;&#x201C; â&#x20AC;?doktorerâ&#x20AC;? som Ăśversvämmade den minsta galiziska shtetln.) Dock gav denna universitetsutbildade galizisk-judiska intelligentia, med dess fernissa av europeisk kultur, de galiziska judarna otvivelaktigt en speciell karaktär. Under den polska republikens fĂśrsta ĂĽr skulle mĂĽnga galiziska judar, bland andra Emanuel Ringelblum, strĂśmma till Warszawa. Där, i den nygrundade statens nya huvudstad, utnyttjade de sin utmärkta polska och sina Ăśverlägsna meriter som lärare pĂĽ statliga skolor fĂśr judiska barn, judiska gymnasieskolor och administratĂśrer pĂĽ olika judiska institutioner.

Till skillnad frĂĽn sina brĂśder frĂĽn Litauen, Ryssland och Kongress-Polen hade de galiziska judarna ocksĂĽ haft nytta av det behagligare politiska klimatet i det habsburgska kejsarriket. PĂĽ ď&#x153;ąď&#x153;¸ď&#x153;śď&#x153;°-talet hade de uppnĂĽtt laglig emancipation. LĂĽngt fĂśre de fĂśrsta valen till duman i Ryssland ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;°ď&#x153;ś deltog judarna i det habsburgska riket i den politiska processen. När Ringelblum växte upp i Buczacz hade staden en judisk borgmästare, Berish Shtern, och en judisk polischef.11 Judarna i Galizien kände sig tryggare än de ryska judarna, och hade en jämfĂśrelsevis fri press, ett rikt fĂśreningsliv, och flera rättsliga garantier pĂĽ plats. Pogromer fĂśrekom mer sällan, och genklangen av revolutionära politiska idĂŠer var mycket svagare i Galizien. Ringelblum skulle senare erinra sig hur rĂśrd han blev när han som ung man i Warszawa ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;˛ď&#x153;° fĂśr fĂśrsta gĂĽngen kom i kontakt med unga judar frĂĽn Kongress-Polen som hade deltagit i strider mot tsaren och som hade en revolutionär tradition.12 Icke desto mindre upplevde även de galiziska judarna en politisk kamp och konfrontation, särskilt under ĂĽrtiondet fĂśre fĂśrsta världskriget.

Trots att judarna ĂĽtnjĂśt Habsburgstyrets politiska och utbildningsmässiga fĂśrdelar tornade moln upp sig vid horisonten, och Ringelblums barndomsĂĽr präglades av genomgĂĽende fĂśrändringar som kom att fĂśrvandla de ď&#x2DC;ťď&#x2122;&#x20AC; Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

galiziska judarna. Samma reformer som medfĂśrde emancipation fĂśr judarna pĂĽ ď&#x153;ąď&#x153;¸ď&#x153;śď&#x153;°-talet gav ocksĂĽ den polska adeln den politiska makten i Galizien.

De flesta medelklassjudar bytte sida och var nu lojala med polsk kultur istället fĂśr den tyska. MĂĽnga judiska ledare predikade assimilering: judar borde bli â&#x20AC;?polacker av mosaisk troâ&#x20AC;?. Men vid den tidpunkt dĂĽ Ringelblum fĂśddes hade stĂśdet fĂśr assimilationisterna i stor utsträckning kollapsat i det galiziska judiska samhället. Samtidigt som de talade polska hemma och skickade sina barn till polska skolor, var mĂĽnga bildade galiziska judar mycket harmsna Ăśver växande polsk antisemitism och vägran att ĂĽtergälda judarnas kulturella lojalitet med fullständigt erkännande. Enligt vissa memoarer hade den sociala klyftan mellan judar och polacker vidgats, speciellt i Ăśstra Galizien, och var mycket stor strax fĂśre fĂśrsta världskriget.

Polska och judiska gymnasieelever studerade tillsammans men gick üt var sitt hüll efter skolan.13 Fram mot sekelskiftet orienterade sig stÜrre delen av den icke-chassidiska galiziska judiska medelklassen mot sionismen. Sionismen i Galizien hade mindre att gÜra med omedelbar utvandring till Palestina än med nya definitioner av judiskhet. Den galiziska sionismen, vars fÜreträdare i stor utsträckning skÜtte sin verksamhet pü fÜrfinad polska, symboliserade judisk nationalism, en judisk självmedvetenhet som kunde samexistera med anammandet av icke-judisk kultur. Galizien skulle fÜregripa en karakteristisk utveckling av judiskt liv under mellankrigstiden i Polen: växande kulturell anpassning som samtidigt fÜrkastade assimilering. När spänningen mellan ukrainare och polacker steg, framfÜrallt i Üstra Galizien, blev judisk nationalism ocksü ett lämpligt sätt att fÜrklara sig vara neutral och undvika en korseld som kunde vara farlig. Eftersom ukrainarna var medvetna om att de inte kunde hoppas pü att locka judar till ukrainsk kultur, fÜredrog de sionism och judisk nationalism framfÜr Üppen judisk identifiering med polsk kultur och polska mül. Polska adelsmän i sin tur fÜredrog judiska assimilationister eller fogliga chassidiska rabbiner som fÜrnekade att judarna hade en särskild nationell status, och lydde de polska ledarnas pübud. (I Buczacz hade de länge haft en nära relation till Berish Shtern, den judiske borgmästaren.)

Under ĂĽrtiondet fĂśre fĂśrsta världskriget var det tvĂĽ viktiga händelser som utlĂśste en konfrontation mellan judar och polacker och som gynnade en intensiv process av nationell omdefiniering: den nya vallagen ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;°ď&#x153;ˇ FrĂĽn Buczacz till Warszawa

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x2DC;ťď&#x2122;

och folkräkningen ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;°. ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;°ď&#x153;ˇ ĂĽrs lag, som utvidgade rĂśsträtten, ändrade reglerna fĂśr det politiska spelet. Sionisterna sĂĽg nu sin chans att gĂĽ starkt framĂĽt, och den polska eliten hade anledning att frukta att man skulle fĂśrlora kontrollen Ăśver de judiska väljarna, som ofta var tungan pĂĽ vĂĽgen mellan polacker och ukrainare. I Buczacz och pĂĽ andra platser ledde valen ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;°ď&#x153;ˇ till hätska anklagelser om skrämsel och rĂśstfusk frĂĽn polackernas sida. Folkräkningen ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;° innebar ett hĂĽrt tryck pĂĽ judarna att fĂśrklara polska som sitt modersmĂĽl och pĂĽ sĂĽ sätt stĂśdja polackernas ansprĂĽk pĂĽ dominans i omrĂĽdet. Myndigheterna som skĂśtte folkräkningen vägrade att erkänna jiddisch som alternativ. I ett prejudicerande rättsfall i modern judisk politik trotsade mĂĽnga galiziska judar, till och med de som faktiskt var polsktalande, folkräkningskommissionen Ăśppet och uppgav att jiddisch var deras modersmĂĽl. I en ironisk vändning uppmanade vissa jiddischtalande chassidiska rabbiner, som avskydde modern judisk nationalism, sina anhängare att fĂśrklara sig vara polsktalande. Ă&#x2013;ver hela Galizien, inklusive Buczacz, blev kampen under folkräkningen symbolen fĂśr judisk självständighet frĂĽn polskt fĂśrmyndarskap.14 När Ringelblum bĂśrjade pĂĽ gymnasiet i Buczacz hade fĂśrhĂĽllandet mellan polska och judiska elever blivit ganska spänt.15 En sidoeffekt av ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;° ĂĽrs folkräkning var ett fĂśrnyat intresse fĂśr modern jiddischkultur bland en liten men växande minoritet av den judiska intelligentian. De kunde räkna med att fĂĽ stĂśd av en framväxande judisk arbetarrĂśrelse. Den judiska arbetarrĂśrelsen var inte lika stark i Galizien som i Ryssland; Galizien hade knappt industrialiserats. Men ekon av de revolutionära striderna pĂĽ andra sidan gränsen i Ryssland hĂśjde utan tvivel Bunds och Poalei Zions prestige. Poalei Zion var partiet som hade grundats av Ber Borochov ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;°ď&#x153;ś. Strax fĂśre fĂśrsta världskriget hade bĂĽda dessa partier väletablerade organisationer i omrĂĽdet.16 FĂśr arbetare och studenter som ville kombinera radikal marxism, sionism och jiddischism var det framväxande Poalei Zion ett idealiskt medium.

Flera studenter hade redan brutit med en stĂśrre sionistisk ungdomsorganisation, Tseirei Zion, och gĂĽtt med i Borochovs parti. Bland de nya ledarna fĂśr det galiziska Poalei Zion fanns tvĂĽ universitetsstudenter som senare skulle ha ett viktigt inflytande pĂĽ Ringelblums liv: Natan Buchsbaum och Isaac Schiper. När Buchsbaum anslĂśt sig till partiet kunde han inte jiddisch. Han lärde sig sprĂĽket mĂśdosamt och bĂśrjade hĂĽlla tal pĂĽ mĂśten med skräddare ď&#x2DC;źď&#x2DC;š Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

och affärsbiträden, vilka partiet fĂśrsĂśkte organisera. Ă&#x2026;r ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;´ genomfĂśrde partiet sina mĂśten pĂĽ jiddisch.

Schiper blev en framstĂĽende polsk-judisk historiker och en av ledarna fĂśr det galiziska Poalei Zion fĂśre fĂśrsta världskriget. Schiper, som fĂśddes i TarnĂłw ď&#x153;ąď&#x153;¸ď&#x153;¸ď&#x153;´, talade redan jidddisch bra och hade aktivt bĂśrjat intressera sig fĂśr jiddischsprĂĽkig kultur när han läste Ber Borochovs inflytelserika artikel, â&#x20AC;?Jiddischfilologins uppgifterâ&#x20AC;?, som publicerades ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;ł. I december samma ĂĽr skrev Schiper en artikel i partitidningen frĂĽn Lemberg, Der Yidisher Arbeter, som utvecklade och fĂśrklarade Borochovs argument fĂśr jiddisch.

Strax fĂśre fĂśrsta världskriget hade de galiziska judarna sĂĽledes tydligt definierat sig politiskt. Assimilering som ideologi hade brutit samman; politiska fĂśrändringar i det habsburgska riket pĂĽskyndade moderniseringen av judisk politik. FĂśr fĂśrsta gĂĽngen blev judiska arbetarpartier en faktor att räkna med. En ganska stor judisk intelligentia hade växt fram, som hade fĂĽtt en grundlig utbildning pĂĽ polska och tyska, men identifierade sig med judisk nationalism. Ă&#x201E;ven om de galiziska judarna saknade de ryska judarnas revolutionära traditioner, sĂĽ hade de mĂĽnga välutbildade kadrer som skulle spela en viktig roll i judisk politisk och kulturell verksamhet i den polska republiken under mellankrigstiden. Det var i den här miljĂśn som Ringelblum tillbringade sina utvecklingsĂĽr.

SANZ

När fĂśrsta världskriget brĂśt ut sommaren ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;´ hade Emanuel Ringelblum avslutat ett ĂĽrs studier pĂĽ det polska klassiska gymnasiet i Buczacz. En vĂĽldsam rysk offensiv i september ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;´ brĂśt igenom de Ăśsterrikiska linjerna och soldaterna var pĂĽ väg till Podolien. När de nĂĽddes av rykten om hur ryssarna misshandlade judar, flydde tusentals människor västerut. Familjen Ringelblum anslĂśt sig till strĂśmmen av flyktingar. Efter en kort vistelse i det närbelägna Kolomeja slog sig familjen Ringelblum ner i Nowy SÄ&#x2026;cz (Nay Sanz eller Sanz pĂĽ jiddisch), en stad vid floden Dunajec i västra Galizien.

Ringelblum, som rycktes upp med rÜtterna frün sitt hem vid fjorton ürs ülder, müste smärtsamt anpassa sig till ett nytt liv. Familjen levde i djup misär. Fayvish, som hade gift om sig, lyckades nÜdtorftigt dra sig fram pü stadens marknadsplats. Familjen, som bestod av sex personer, fick tränga Frün Buczacz till Warszawa

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x2DC;źď&#x203A;&#x153;

ihop sig i ett litet hus. En av Ringelblums nya vänner, den dĂĽ femtonĂĽrige Mendl Naygroshl, hälsade pĂĽ Ringelblum mĂĽnga gĂĽnger och kom ihĂĽg ett â&#x20AC;?fattigt, deprimerande ställe: ett litet kĂśk, ett litet rum och allt utrymme upptogs av sängar â&#x20AC;Ś Man kunde känna en stilla dysterhet i huset, fattigdomen som hade kopplat greppet om dem och ensamheten bland människor som har ryckts upp.â&#x20AC;?17 Enligt Naygroshl verkade Ringelblums nya styvmor särskilt nedstämd, och ocksĂĽ hans äldre syster.18 Trots familjens fattigdom fortsatte Emanuel sina gymnasiestudier och fĂśrsĂśrjde sig genom att ge yngre elever privatlektioner.

De som blev vänner med Ringelblum i Sanz lämnade efter sig helt olika minnen. Naygroshl mindes den unge Ringelblum â&#x20AC;&#x201C; hans vänner kallade honom Edek eller Edzia â&#x20AC;&#x201C; som ledsen och allvarlig, nĂĽgon som sällan skrattade.19 Men den blivande historikern Rafael Mahler, som skulle bli Ringelblums vän fĂśr livet, mĂĽlade upp en mer positiv bild. â&#x20AC;?Edziaâ&#x20AC;?, skrev Mahler, â&#x20AC;?blev favoriten bland judiska arbetarklassungdomar och elever i Sanz. Den stilige, blonde eleven i sin skolrock drog till sig allas uppmärksamhet. Hans lätta, hjärtliga skratt, hans judiska folksĂĽnger och socialistiska sĂĽnger brukade eka i stadsparken där han tillbringade sommarkvällarna omgiven av unga män och kvinnor.â&#x20AC;?20 Kanske bĂĽde Naygroshl och Mahler har rätt. Det är mĂśjligt att Naygroshl erinrade sig Ringelblums anpassning till en främmande stad, medan Mahler beskrev honom efter det att han hade blivit politiskt aktiv och fĂĽtt flera vänner.

FĂśrst hade Ringelblum svĂĽrt att anpassa sig till de kulturella skillnaderna mellan Sanz och Buczacz.21 Till skillnad frĂĽn Buczacz var Sanz en i hĂśg grad chassidisk stad. I själva verket var den ett centrum fĂśr den framstĂĽende Halbershtamdynastin. I likhet med mĂĽnga chassidiska centra var avstĂĽndet mellan den judiska intelligentian och de judiska massorna stort. Ett annat problem fĂśr Ringelblum var sprĂĽket. Trots att han hade utbildats pĂĽ polska älskade Ringelblum jiddisch och verkade fĂśrvĂĽnad Ăśver sina nya klasskompisars kulturella assimilering. Naygroshl erinrade sig att de judiska gymnasieeleverna â&#x20AC;?talade om sionism pĂĽ polska, de talade om judiskt nationellt självstyre pĂĽ polska, och de angrep till och med judisk assimilering â&#x20AC;&#x201C; allt pĂĽ polskaâ&#x20AC;?.22 Enligt hans vän, Jacob Kener, inledde Ringelblum genast en kampanj fĂśr att Ăśvertala sina nya klasskamrater att tala mer jiddisch.

Denna kärlek till jiddisch var säkert en viktig orsak till Ringelblums växande intresse fĂśr Poalei Zion. En elev som ocksĂĽ delade detta intresse ď&#x2DC;źď&#x2DC;ş Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

fĂśr jiddischkultur var Saul Amsterdam, som rekryterade Ringelblum till partiet.23 NĂĽgra ĂĽr senare skulle Ringelblum och Amsterdam gĂĽ ĂĽt var sitt hĂĽll. Ringelblum skulle stanna kvar i Poalei Zion, och Amsterdam skulle byta namn till Gustaw Henrykowski och bli en framträdande ledare fĂśr det Polska kommunistpartiet (ď?Ťď?°ď?°) â&#x20AC;&#x201C; det vill säga, tills Stalin lät avrätta honom ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;łď&#x153;¸. Men när Ringelblum träffade honom i Sanz hittade han en vän som hade grundliga kunskaper om bĂĽde politisk litteratur och sekulär jiddischkultur. Amsterdam, som själv hade värvats till Poalei Zion av Schiper, var inte bara bekant med klassiska jiddischsprĂĽkiga fĂśrfattare utan kunde ocksĂĽ samtala obehindrat om Dovid Bergelson, en briljant stilist som representerade en ny generation jiddischsprĂĽkiga skribenter. Han var en utmärkt talare och en genialisk debattĂśr. Rafael Mahler skrev att Amsterdam var den fĂśrsta personen i Sanz som talade â&#x20AC;?litterär jiddischâ&#x20AC;?.

I stadens lokalavdelning av Poalei Zion skaffade sig Ringelblum vänner som skulle fÜrändra hans levnadslopp. När man tänker pü att alla dessa vänner var tonüringar i en avsides belägen galizisk stad, kan man notera att deras prestationer var extraordinära. Mendl Naygroshl blev en ansedd jiddischsprükig poet och advokat i Wien. Saul Amsterdam kom att leda ��� under mellankrigstiden. Rafael Mahler, en av Ringelblums närmaste vänner, och Artur Eisenbach blev namnkunniga som tvü av ürhundradets ledande Üsteuropeiska judiska historiker. (Eisenbach skulle ocksü gifta sig med Ringelblums yngre syster, Gisa.)

Medan det habsburgska riket rasade samman under krigets chockverkan letade Ringelblum och hans vänner i Sanz efter en politisk vägkarta som skulle hjälpa dem att fĂśrstĂĽ omvälvningarna som fĂśr alltid fĂśrändrade deras värld. Ryssarnas illdĂĽd mot den judiska befolkningen i Ăśstra Galizien fungerade som en brutal pĂĽminnelse om judarnas utsatthet i ett instabilt Europa. I en tid av fĂśrtvivlan och umbäranden gick de Ăśsteuropeiska judarna en osäker framtid till mĂśtes och sĂśkte ivrigt efter nĂĽgot hoppingivande tecken. Skulle slutet pĂĽ kriget medfĂśra socialismens seger? Skulle judarna vinna medborgerlig jämlikhet och kulturellt självstyre? Under fĂśrsta veckan i november ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;ˇ kom nyheter om tvĂĽ viktiga händelser â&#x20AC;&#x201C; Balfourdeklarationen och den bolsjevikiska revolutionen. Den fĂśrra ingav fĂśrhoppningar om ett judiskt nationellt hem i Palestina, och den senare lovade att eliminera antisemitismen i en ny proletär stat. BĂĽda gjorde ett djupt intryck pĂĽ unga judar. MĂĽnga strĂśmmade till he-Haluts, en sionisFrĂĽn Buczacz till Warszawa

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x2DC;źď&#x2DC;ť

tisk ungdomsorganisation, fĂśr att fĂśrbereda sig fĂśr ett liv som nybyggare i Palestina. Andra hoppades pĂĽ Moskva och det nya kommunistpartiet.

Poalei Zion fÜrsÜkte länge kombinera büda: lojalitet mot den nya sovjetiska staten med ett engagemang fÜr ett judiskt hemland i Palestina.

Ett ĂĽr senare, i november ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;¸, fĂśrvandlade ännu en omvälvning de galiziska judarnas värld: pĂĽnyttfĂśdelsen av en polsk stat. Den nya polska fĂśrfattningen lovade judarna grundläggande medborgerliga rättigheter, men med tanke pĂĽ den allt sämre relationen mellan polacker och judar, hur mycket skulle dessa lĂśften vara värda? Ă&#x2026;r ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;˛ď&#x153;°, mitt under denna tidsperiod av kaos och fĂśrändring, fick Ringelblum en vĂĽldsam chock. Han hade avslutat gymnasiet i Sanz och lämnat in en ansĂśkan till Warszawas universitet fĂśr att studera medicin.

Den unge studenten fick snart reda pĂĽ att man inte kunde ta lĂśftet om likhet infĂśr lagen och de medborgerliga rättigheterna i den nya polska staten sĂĽ boktavligt. Ett avslagsbrev frĂĽn den medicinska fakulteten vid Warszawas universitet upplyste honom om att pĂĽ grund av numerus clausus â&#x20AC;&#x201C; en kvot av judiska studenter som kunde antas â&#x20AC;&#x201C; mĂĽste han hitta en annan institution där han kunde studera. Ringelblum, som blev fĂśrbittrad Ăśver denna flagranta diskriminering â&#x20AC;&#x201C; nĂĽgot som inte skulle ha fĂśrekommit pĂĽ det habsburgska rikets tid â&#x20AC;&#x201C; funderade pĂĽ att resa utomlands.24 Till slut, kanske av ekonomiska skäl, ansĂśkte han dock om att studera vid den historiska institutionen och blev antagen.

WARSZAWA

När Ringelblum anlände till Warszawa ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;ąď&#x153;š expanderade Polens nya huvudstad snabbt. FĂśrhoppningsfulla personer strĂśmmade till staden frĂĽn den nya republikens alla hĂśrn, vilket orsakade en allvarlig bostadsbrist. Under mellankrigstiden blev Warszawa det kulturella och politiska centrum som bidrog till att fĂśrena det polska folket, som länge hade varit splittrat. I flera decennier hade de ryska ockupanterna omgett staden med militära befästningar och hindrat dess fysiska expansion. Nu symboliserade den polska staden en nation som hade blivit pĂĽnyttfĂśdd. Dess nya bostadsomrĂĽden, regeringsbyggnader, teatrar och center fĂśr hĂśgre utbildning ĂĽterspeglade polackernas stolthet Ăśver sin nyvunna självständighet. ď&#x2DC;źď&#x2DC;ź Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

Warszawa sammanfĂśrde inte bara polacker utan ocksĂĽ judar. Judiska politiska partier och socialvĂĽrdsorganisationer etablerade sina huvudkontor i Warszawa. Staden blev hem fĂśr den stĂśrsta organisationen fĂśr jiddischtalande och hebreiska fĂśrfattare och ocksĂĽ det viktigaste centret fĂśr jiddischsprĂĽkig teater. Flera jiddischsprĂĽkiga dagstidningar hade sin bas i staden. Ă&#x2026;r ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;˛ď&#x153;ł bĂśrjade man ge ut en ny judisk dagstidning pĂĽ polska, Nasz przeglÄ&#x2026;d. När Warszawa blev de polska judarnas politiska och kulturella centrum bringades de olika judiska â&#x20AC;?stammarâ&#x20AC;? som hade hamnat i den nya staten samman. Viktiga kulturella skillnader hade utvecklats under ĂĽrhundradenas lopp mellan â&#x20AC;?litvakesâ&#x20AC;?, litauiska judar, och galizier. Nu var motsättningar och missämja i den nya polska republiken oundvikliga. Icke desto mindre tog en ny enhet â&#x20AC;&#x201C; â&#x20AC;?de polska judarnaâ&#x20AC;? â&#x20AC;&#x201C; form.

Ringelblum hade ont om pengar när han kom till Warszawa, och fĂśrsĂśrjde sig genom att undervisa och Ăśversätta. Tillsammans med partikamraten Daniel Leybel Ăśversatte han dr Isaac Schipers verk The Economic Role of the Jews in Medieval Poland frĂĽn polska till jiddisch.25 I bĂśrjan av ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;˛ď&#x153;°-talet undervisade han ocksĂĽ i Linke Poalei Zions kvällsskolor â&#x20AC;&#x201C; fĂśr en lĂĽg lĂśn. Ă&#x2026;r ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;˛ď&#x153;ś ĂĽkte han till Vilna i ett ĂĽr fĂśr att undervisa pĂĽ gymnasieskolor där. Ă&#x2026;ret därpĂĽ reste han tillbaka till Warszawa och skaffade en lärartjänst pĂĽ Yehudia, ett välkänt privatgymnasium fĂśr judiska flickor. Trots att Ringelblum fortsatte att undervisa pĂĽ Yehudia fram till slutet av ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;łď&#x153;°-talet tjänade han inte tillräckligt och sĂśkte ständigt nya inkomstmĂśjligheter.

PĂĽ Yehudia träffade Ringelblum Abraham Lewin, en lärar- och historikerkollega som senare blev en nära medarbetare i Oyneg Shabes-arkivet. En av hans fĂśre detta elever pĂĽ Yehudia, fru Hanna Hirschaut, mindes Ringelblum som en omtyckt men blyg lärare. Han brydde sig om sina elever och uppmuntrade dem att fortsätta sin utbildning vid en tidpunkt â&#x20AC;?när kvinnors frigĂśrelse inte ens fĂśrdes pĂĽ talâ&#x20AC;?, fĂśr att citera Hirschaut. Hans elever â&#x20AC;&#x201C; tonĂĽrsflickor frĂĽn relativt rika judiska familjer â&#x20AC;&#x201C; gjorde honom ibland till skottavla fĂśr sina spratt: Dr Ringelblum hade fĂśr vana att komma in i klassrummet i sista Ăśgonblicket och dĂĽ lite svettig, hans kläder liksom skrynkliga. Han brukade alltid plocka upp ett pennfodral frĂĽn den närmaste skolbänken och leka och gestikulera med det. En dag kom han in, plockade upp pennfodralet och hittade en illaluktande sill inuti. Han tappade det i golvet och rusade ut FrĂĽn Buczacz till Warszawa

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG

ď&#x2DC;źď&#x2DC;˝

ur klassrummet. Jag tyckte synd om honom när jag insüg hur upprÜrd han var. Han kom tillbaka efter en stund utan att nämna händelsen fÜr rektorn eller diskutera saken med oss.26

Trots fru Hirschauts ljusa minnen kan man sluta sig till att Ringelblum undervisade pü Yehudia mer av ekonomisk nÜdvändighet än av Üvertygelse.

JämfĂśrt med de fattiga arbetare som kom pĂĽ hans kvällskurser utmattade men entusiastiska, var det mycket mindre troligt att hans elever pĂĽ Yehudia skulle tilltala hans idealism och känsla av att han hade ett uppdrag. En privat utgiven bok som har publicerats av alumner frĂĽn Yehudia i Israel antyder att Ringelblum inte gjorde ett lika djupt intryck pĂĽ sina elever som Abraham Lewin eller andra. Inka Szwajger, som var rektorns dotter, hade minnen av Ringelblum som var mycket mindre smickrande än Hirschauts.27 Kort efter ankomsten till Warszawa träffade Ringelblum sin blivande hustru, Yehudis Herman. Hon var fyra ĂĽr yngre än Ringelblum och kom frĂĽn en chassidisk Warszawafamilj. Hon gick med i ď?Źď?°ď?ş, och det var där som hon lärde känna sin blivande man.28 Under mellankrigstiden undervisade hon i polska statliga skolor och i Borochovskolorna, som drevs av ď?Źď?°ď?ş och ingick i den vänsterorienterade Centralorganisationen fĂśr jiddischsprĂĽkiga skolor (ď?Łď?šď?łď?¨ď?Ż-Tsentrale Yidishe Shul Organizatsiye). Deras son Uri fĂśddes ď&#x153;ąď&#x153;šď&#x153;łď&#x153;°. Ringelblum var en engagerad och kärleksfull far. Hirschaut erinrade sig att när â&#x20AC;?vi ville avleda hans uppmärksamhet frĂĽn ett nära fĂśrestĂĽende prov, frĂĽgade vi honom hur lille Uri mĂĽdde. Ett leende brukade lysa upp hans ansikte, och han talade lyriskt om hur duktig Uri var och hur snabbt han lärde sig.â&#x20AC;?29 Det var när lektionerna pĂĽ Yehudia var Ăśver som Ringelblum kunde syssla med vad som verkligen intresserade honom: politik och historia. I den nya metropolen skulle Ringelblum hitta sin väg, som ung historiker och som politisk aktivist i Linke Poalei Zion.

ď&#x2DC;źď&#x2DC;ž Vem ska skriva vĂĽr historia?

.DVVRZB9HP VND VNULYD YDĹľU KLVWRULDB75<&.)$5',* LQGG