9789129675016

Marie-Chantal Long

VAD HATET GÖR KAN INGEN FATTA

-ARIE #HANTAL ,ONG

6!$ (!4%4 'd2 +!. ).'%. &!44!

Vad hatet gรถr kan ingen fatta.indd 3

2010-06-24 11:11:20

Läs mer om Marie-Chantal Long på www.rabensjogren.se

Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Marie-Chantal Long 2010 © Omslag: Johan Petterson Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010 ISBN: 978-91-29-67501-6 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 4

2010-06-24 11:11:22

Prolog M AR THA –

DET ÄR JAG.

Eller … Martha Ānns där, synlig. Och så Ānns jag, osynlig, innanför, en liten röst, lika liten som M artha är stor. Martha är stor. Martha är mycket stor.

Ibland säger jag ”jag” och ibland säger jag ”hon”, ”Martha”.

Vem som talar när är en mindre viktig fråga. Det viktigaste är ATT nån talar, att nån hörs ut från den här kroppen.

Men vad hatet gör med Martha får ingen veta. Då skulle Martha spärras in, tror jag. Ibland blir jag rädd för Martha.

Rädd för mig själv.

Jag är inte galen. Det är bara så att … det är lättare att se på Martha utifrån.

Det är lätt att se M artha utifrån, Martha kan man inte missa. Här kommer Martha, nu kommer Martha.

Det är den 20 augusti, och första dan på tre år som sägs kunna förändra hela Marthas liv. Så sa de i alla fall i slutet av nian: Gymnasiet kan för ändra hela ditt liv . På g ymnasiet är det högt i tak, där v äljer du själv, där hittar du likasinnade. D e som vill samma sak som du, vad det nu är du vill, Martha.

Ingen kommer längre att kalla dig valen Martha.

Som om jag gick på det. Som om jag trodde på det.

7

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 7

2010-06-24 11:11:22

Jag, Martha, tänkte jävlas med hela etablissemanget. D e skulle få känna att de levde.

Man Āck välja vad man ville. Jag valde dans.

SYO-kärringen såg på mig med sina grisögon och svalde ett skrattanfall.

Dans? sa hon sen. Dansar du?

Nej, och vem har sagt att man måste det? Valet är fritt och här i stan Ānns det gott om platser och det är ingen audition.

Hade det behövts kunde jag ha sökt på betyg. J ag har bra betyg, kunde ha kommit in på samhällsprogrammet hur lätt som helst.

Det får man gör a, man får förstås v älja fritt, såna är r eglerna. Men söka Dans? Martha? Kan Martha dansa?

Nej det kan jag inte, det är det som är så gr ymt. Martha kan inte dansa och M artha ska gå D ans. Martha ska ta all plats på dansgolv et och allt tålamod fr ån dansfröknarna och Martha ska vara så fel så fel att ingen kommer att fatta. F ör är man fel är det lika br a att vara felast. Inte bara lite utan mest fel. Felast. Fetast. Störst.

Martha Āck.

Så i dag är det den 20 augusti och Martha börjar på Dans.

Storsamling med de andra, de som har valt Teater eller Musik. Alla tittar på alla, flera tittar på Martha. Det ser jag. Jag är inte dum.

Efter storsamlingen, en snabb rundvandring med Martha och hela hennes klass. Alla for tsätter att titta på v arandra, några känner v arandra, andra går ensamma, tittar upp 8

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 8

2010-06-24 11:11:22

ibland, ler blygt. Martha ler inte, varken blygt eller oblygt.

Martha rundvandrar tills rundvandringen är över. Då går Martha in i en stor sal med de andra.

Alla sätter sig på trägolvet. Det är en stor sal med höga fönster och en dansstång längs tre väggar. Två av väggarna borde v ara speglar, men de syns inte för tunna blekr osa gardiner hänger ner till golvet framför dem. Det borde vara speglar bakom gardinerna, eftersom det är en danssal. Eftersom dansare tittar på sig själva när de dansar och letar efter fel.

Martha behöver aldrig leta efter fel. H on behöver inte speglarna.

Alla sitter på det Āna gamla trägolvet och fröken ska ropa upp dem. Fröken är mager, gråhårig, med den långa flätan upprullad på skallen som en ojämn korv, och det första hon sa vid dörren lät lite främmande. Det lät i Marthas öron som amerikanska, för tyska var det inte, och inte franska heller.

Innan fröken ropar upp säger hon v älkommen och att hon heter Violet (hon uttalar det Vajlett) och kommer från Kanada. Martha har träffat Violet en gång tidigare men utan att veta hennes namn. Det var i våras, när man Āck besöka de linjer man hade valt. Violet var där men sa ingenting. Det var nån annan som pratade och hälsade dem v älkomna, en kille, ganska ung, ganska kor t, med hår i hästsv ans. De var flera som gick runt och tittade in i salarna, och kollade bilder som hade satts upp för besökarna. D e var flera som också tittade på Martha. Det gjorde den unge killen med. Så sa han, högt och till ingen särskild: 9

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 9

2010-06-24 11:11:22

”Har ni alla sökt till Dans som första val, eller funderar ni på att byta val till Dans?”

Några sa att ja det hade de gjort. Några sa att de kanske skulle byta, Martha sa ingenting, och log inte heller, varken blygt eller oblygt, utan tittade på den unga killen med hästsvans som just glodde åt hennes håll. H an log br ett och nickade lite, som om han menade: ”och du då? Har du gått vilse?” Martha sa inget och fortsatte titta på bilderna.

Låt honom undra.

Nu ropar Violet upp. Hon läser långsamt och tittar upp efter varje namn, ber dem att vinka samtidigt som de säger ja så att hon vet vem som har svarat. ”Är det du som är Sanna Abrahamsson?” säger Violet. ”Så bra. Vem var Alexia Brunn? Du där, bra. Så har vi Lisbeth L undell … där , bra. O leg P etrov, dig v ar det inte svårt att gissa förstås, enda pojken. Nej det Ānns en till på listan, Amadeus … Ponteverdi, men han Āck förhinder.”

Hur får man förhinder inför ett upprop?

Så fortsätter hon tills hon kommer till sista namnet. ”Så har vi Martha Wienerburg. Martha Wienerburg?”

Martha ser på Violet utan att svara. Violet vet att hon är Martha, för Martha är alltid sist på uppropet. Bara Martha är kvar, och Martha syns. ”Martha Wienerburg, det är väl du?”

Martha blinkar utan att le. Violet blir osäker , känner med handen på den upprullade korven. ”Då säger vi det. Att det är du.”

Martha ser hur sv årt Violet har att låta bli att titta på 10

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 10

2010-06-24 11:11:22

henne. De andra tittar också, mer än förut, som om de får göra det nu när Violet gör det. Violets blick undrar och undrar och snart kommer Violet att fråga – eller hur brukar de göra här, frågar de rakt ut eller hur gör de? ”Här på skolan”, säger i stället Violet, ”brukar vi ha två grupper: en för dem som dansat tidigar e, och en för dem som aldrig gjort det. Det vet ni kanske redan om ni var här på besök i våras. Det är för att alla ska utv ecklas eller, hur säger man, vi är till för att lära er det ni inte kan, om ni inte kan. Och de som redan kan, de kommer att kunna bättre.

Man kan alltid bättre även om man inte kunde från början.

Och även om man redan kunde en del.”

Nu är det inte bara M artha som tittar på Violet och undrar hur det här ska gå. Alexia och Oleg, som redan verkar ha funnit varandra, kastar blickar sinsemellan och Oleg viskar nåt i Alexias öra. ”Ni blir sammanlagt 22 i dansklassen, det är ganska många”, fortsätter Violet och hon verkar glad för det.

Just den dagen är de 21 eftersom en viss Amadeus har fått förhinder, och Martha sitter där på det Āna trägolvet i den ljusa soldränkta danssalen och tar mest plats av alla.

Martha. Martha Wienerburg. Martha får hålla igen lite så att ingen förstår. Vad hatet gör med Martha får ingen veta.

Martha hatar men i tysthet.

Jag tänker inte säga nåt. J ag, som är M artha. Och ändå inte. Jag är M artha inombords och hon är M artha utanpå.

Vad hatet gör med Martha kan ingen fatta.

11

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 11

2010-06-24 11:11:22

1 väckts ur sin sommarslummer.

Det är r öster, skratt, lite skrän, en hel del visslingar , stolar som dras fram i en stor hall som kallas Ljushallen.

De som redan känner varandra sätter sig i en cir kel för att berätta för varandra om sin sommar eller om den senaste helgen, den sista lovhelgen.

De andra, de som inte känner nån, står längs väggarna och låtsas vara oberörda, trots ångesten inför första dagen.

Eller också messar de, redan nu på morgonen, en första rapport till kompisen som v alt en annan skola på andra sidan stan och som också v äntar på uppropet och på mötet med de nya ansiktena, rösterna, skratten.

Knuten i magen, hur ser jag ut i just det här ögonblicket?

Ligger luggen rätt, hänger byxorna som de ska, är kjolen för kort, för lång, för blommig, för sv art? Ångesten kan också förnekas blankt: Jag skiter fullständigt i er alla, era mesar, era losers. Jag ville inte ens vara här i dag, men vad ska jag annars göra, det Ānns ju inget annat än att gå i er förbannade skola, i tr e år , tr e långa år . P lugga. L yda. Tänka. B edömas.

Betygsättas.

Men det kanske också Ānns nyĀkenhet, förväntan, lycka. Äntligen ett nytt ställe, en chans att lämna gr undskolans

S KOLAN

HAR ÄNTLIGEN

12

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 12

2010-06-24 11:11:22

olyckliga år bakom sig, alla de dumma som mobbade en, den roll man Āck på en gång, i sexan eller tidigare, hackkycklingens eller den osynligas eller både och. Det berodde på de dummas humör.

Små och mindre små tjejer med långt, sv allande, tångplattat hår, mycket smink på sina solbrända ansikten och sylvassa höga klackar . Vara vacker, vackrare, vackrast den allra första dagen. Sexig, utmanande. Vem är jag annars? Se mig, se mig.

Stora och mindre stora killar med tr e dagars skäggstubb trots den låga åldern, lika mör khåriga som pappa och farbröderna, buskiga ögonbr yn, mar kerade näsor . E ller ljushåriga, spenstliga, med liksom barnsliga drag. D e står i små grupper och snackar, klappar v arandra hår t i r yggen eller kramas, helt enkelt kramas, ”men tro inte att vi är bögar. Vi är killar och killar kan kramas, hår t och kamratligt. Bögar kramas inte, de … Fuck vad äckligt!”

Luften surrar. R örelser åt olika håll. E n mör k och en aning auktoritär röst hörs ur högtalaren och ger direktiv: op i lilla aulan, följ de gula pilarna på golvet. sp en trappa upp, tre klasser får samsas i en studiehall. hp i r estaurangen, på bottenvåningen förbi huvudentr én, följ de gr öna pilarna. hv i idr ottshallen, över gården, följ skyltarna. es i teatern, längst bort till höger om huvudentrén, följ de svarta pilarna på golvet. iv i tekniksalen, det är annex et vid parkeringen, tillbaka till huvudentrén och ut igen, följ skyltarna, det går inte att missa.

13

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 13

2010-06-24 11:11:22

Violet står vid dörr en till sin danssal och myser , både av lycka och vemod. Lycka för att hon alltid längtar efter eleverna och att få undervisa när hon är skolledig, vemod för att det här blir det sista uppropet, den sista skolstarten.

Nästa år är det slut, ännu en gång, pension för andra gången i livet. Egentligen är hon alldeles för sliten i kroppen för att under visa fullt ut, visa sv åra steg, ta ut sv ängarna.

Men hittills har det gått bra för hon har fått ta hand om de duktiga, de som r edan kan my cket, och då behö vs mest i deras fall hennes örnblick på deras unga, formbara kroppar: armen som hålls fem centimeter för högt, foten som inte riktigt orkar tänja utåt, för spända Āngrar, nacken som böjs för långt bakåt. Hon ser allt och korrigerar allt som måste bli rätt. Hon är en av de bästa balettpedagogerna i S verige, det v et hon och det v et hennes kollegor . D ärför behö ver hon inte visa några sv åra hopp. De gånger det absolut behövs kan hon fråga J ohannes. Han var hennes elev här för inte så länge sen.

Han är ung och frisk och … ja inte är han bra på balett men han är duktig på hopp och lyft. F örsta dansar e på Operan blir han nog aldrig. Men hiphop och street och allt vad det heter , det kan han ty dligen. Och det måste man kunna i dag, för ungarna vill knappast komma till skolan bara för att dansa klassiskt.

Så tänker Violet där hon står och väntar på sina nya ettor.

Hon vet inte själv hur för fulad hon blir av sitt sneda, lätt föraktfulla leende, det som alltid kommer fram när hon tänker på de nya tiderna, de nya dansarna, de nya kropparna.

14

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 14

2010-06-24 11:11:22

Violet är gammaldags och dr ömmer om en hel klass, helst flickor, med smala, viga unga kroppar, vars enda dröm är att stå på Operans scen och dansa Svansjön.

Rundvandringen i Est-huset är r edan avklarad och nu kommer de nya ettorna: de som ska gå Musik och är på väg en trappa upp, de som ska gå Teater och släntrar förbi Violet på väg till Studion, och så de som ska till henne. De närmar sig, tror sig veta att det är rätt sal, kollar på dörrskylten, tittar inte direkt på henne utan i smyg. Några ler, några småpratar, ingen vågar gå in förrän hon ber dem.

Violet ler mot dem alla och nu är det sneda leendet borta. Hon ser snäll ut, ty cker de flesta som ser henne: en reslig och mager dam i dansv änliga kläder, ett linne med hög krage, en mörkrosa kofta, en vadlång, tunn kjol av grå bomull, sv arta ballerinaskor på fötterna och en gammalmodig fläta upprullad på hjässan.

Hon ser alla passera förbi: endast en pojke fast det Ānns två på klasslistan, några kor tklippta flickor, några v äldigt smala, andra med barnahullet kv ar. Allt detta ser Violet med sin örnblick. H on har läst klasslistan i för väg men än så länge är alla bara kr oppar som går förbi henne och som hon bedömer , så pr ofessionellt hon förmår . D e kommer hur som helst att delas upp i tv å grupper och hon får den ena, den med de bästa eleverna, de som redan kan. Hon vet att vissa elever aldrig tagit ett danssteg och det kommer aldrig att sluta förvåna henne.

Varför gör de så? Varför väljer de att kämpa i tre år med nåt de inte har den blekaste aning om? Varför måste den 15

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 15

2010-06-24 11:11:22

svenska skolan v ara så demokratisk att v em som helst kan börja dansa? B ara sådär. Bara för att man får . Bara för att man kan.

Nån ropar längre bort i korridoren med hes, vild röst och hon tittar några sekunder åt det hållet. D ärför ser hon inte de sista elev erna, några eftersläntrar e som kanske tappade bort sig under rundvandringen. Violet går in i r ummet och stänger dörren efter sig. N u är det dags. S kolan har börjat, ännu en gång.

Vilken lycka!

Alla sitter i nåt slags cir kel på golv et. H on ser på en gång vem som kom sist, v em hon missade. En flicka, som sitter närmast dörren. Hon tittar på Violet lika mycket som Violet tittar på henne, och där för kan inte Violet titta så noga, det passar sig inte. Men hon hann se tillräckligt: mycket stor och mycket lång. Även sittande är hon längr e än alla andra. Hela hon är svart: svart linne över en lika svart långärmad tröja, svarta mjukisbyxor – den slappa varianten, och mörkbruna oborstade lockar som skymmer ett par mörka, stirrande ögon. Hon ser väldigt arg ut.

Upprop. Alla är med förutom den ena pojken som kommer i morgon. D en storväxta flickan är sist på listan. H on svarar inte på tilltal, bara tittar . Violet känner obehag, hur ska det här bli nu då?

Precis när uppropet är avklarat kommer hennes tre kollegor in. Eleverna förstår att de är lärare för annars hade de knackat på. ”Hej”, säger de nästan i kör. ”Hej”, svarar också eleverna.

16

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 16

2010-06-24 11:11:22

Martha säger ingenting, det ser Violet på en gång. M artha bara stirrar och ser om möjligt ännu argar e ut. Violet vet redan att hon inte kommer att ty cka om Martha, så det är väl tur att hon inte kommer att få henne som elev. Det har hon r edan gissat sig till. D et hade blivit outhär dligt. Just detta sista år vill hon bara ha roligt och tr evligt. Njuta för allra sista gången. ”Det är jag som är Johannes”, säger den enda killen i lärargänget, ”och jag kommer att ha er i str eet och modern dans, och en hel del improvisation”. Han ler stort och försöker titta på alla samtidigt, vilket ser ansträngt ut. H ans mycket tunna hästsv ans gömmer sig under linnets krage.

Martha känner igen honom från vårens Öppet hus. ”Så kommer jag äv en att hjälpa till när ni har Violet i balett, alltså ni som har Violet, inte ni andra.”

Kan de aldrig förklara så man fattar?

Martha orkar snart inte lyssna längre. ”De som inte får Violet då, vem får de?” frågar nån. ”Mig.” Hon som just sv arat står rak inför de sittande elev erna och ser hur stark ut som helst. Hon har lila leggings med en lång lila tröja ovanpå och man ser ty dligt konturen av hennes lårmuskler. Hon är blond och blåögd och pratar högt, som killar brukar göra. ”Jag är den andra balettfr öken här, och jag tar hand om dem som aldrig pr ovat på, helt enkelt. O ch så har jag jazz, jazzdans alltså.”

17

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 17

2010-06-24 11:11:22

Hon pratar sjungande, nästan som med brytning. ”Så kommer jag från G otland, det hörs. N i får gärna säga till om ni inte fattar vad jag säger. Irina heter jag”, avslutar hon och nickar med ett varmt leende.

Irina. Verkar schyst. Nästan för schyst. M artha vill inte tycka om Irina, hon vill tycka illa om henne på samma sätt som hon tycker illa om Violet. Johannes … honom behöver man inte bry sig om, han är som luft, han är för ung och ler för my cket. Men Violet är en envis kärring och I rina …

Irina är ganska ung och blond och M artha är allergisk mot allt blont just nu, men hon ser i alla fall inte ut som en utsvulten fågel, som Violet eller S olveig gör. Det får v äl gå.

Lårmusklerna räddar henne ett tag i alla fall. Sen får man se.

Samtidigt som den fjärde fröken presenterar sig – Martha hör vagt ett namn, kanske Katja, och nåt om jazz och fridans – så dyker bilden av blonda Solveig upp i Marthas huvud, smala sv ala blonda S olveig, en S olveig som ler och kvittrar och v ältrar sig i M ikis famn. B ilden tar ö ver hela Marthas hjärna, som ett spöke, en mardröm, en bild så stark och smärtframkallande att Martha måste gny som en valp. ”Hur är det? Mår du dåligt?”

Irina har tagit ett par snabba steg mot Martha, hon frågar lågmält och det hörs att hon bryr sig. ”Nej vad då? D et är inget ”, svarar Martha br yskt och suckar demonstrativt.

Irinas blick är kvar hos henne ett par sekunder, sen nickar hon vänligt men bestämt. ”Då så, jag undrade bara, det kan bli mycket första dan.”

18

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 18

2010-06-24 11:11:22

Nej, Martha vill inte tycka om Irina. Martha vill jävlas med hela etablissemanget och det kan man inte göra om man tycker om nån som ingår i det. ”Vafan vet du om mig?” väser Martha utan att titta upp.

Det känns som om luften står stilla. M artha behö ver inte titta runt för att veta att alla blir ställda av hennes or d och tonfall. H on kan för eställa sig Violets upprörda min, Johannes leende som säkert stelnat, Katjas röst som tystnat helt och Irina som kanske blir sårad. Ägd. Ägd blev hon. Inte sårad. Ägd.

Ni ska få känna att ni lever. Så sant som jag heter Martha.

Solveig tar jag hand om sen.

19

Vad hatet gör kan ingen fatta.indd 19

2010-06-24 11:11:22