Moore 010729 N r morgon
Page 5 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
Till Rick, Nigel och Grace – min familj
Moore 010729 N r morgon
Page 6 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
Moore 010729 N r morgon
Page 7 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
Författarens tack Jag är tacksam för den inspiration som så många människor skänkt mig samt för det arbete de utfört och vill därför särskilt nämna de allmänna biblioteken som ger läsare och författare tillgång till världar som de annars kanske inte skulle ha upptäckt. Jag är också tacksam mot de historiker som så noggrant – och ofta utan att skörda några lagrar för det – bevarar dessa världar åt oss; mot Bono och U2 för deras förvaltning av dem genom att de riktat berömmelsens strålkastare mot frågor som rör den mänskliga värdigheten; mot mina barn Nigel och Gracelin som har insett hur viktigt det är att förstå det förflutna för att kunna åstadkomma en förändring i framtiden och som redan är sådana fina samhällsmedborgare; mot mina föräldrar David och Elizabeth Schweinler för att de finns i vårt liv; mot gamla vänner för deras uppmuntran och alla deltagare i de livliga läsecirklar jag har besökt; mot Teri Schmidt som älskar livet och arbetar oförtrutet för att förbättra andra människors villkor. Och slutligen: det finns ingen bättre man än en man som lever för sin familj, och därför tackar jag min man för den kärlek och det stöd han har givit mig medan jag lagt ner hjärta och själ på att skriva dessa böcker.
Moore 010729 N r morgon
Page 8 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
Moore 010729 N r morgon
Page 9 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
Ty sannerligen säger jag eder: Om I haven tro, vore den ock blott såsom ett senapskorn, så skolen I kunna säga till detta berg: ”Flytta dig härifrån dit bort”, och det skall flytta sig; ja, intet skall då vara omöjligt för eder. – Matt 17:20
Moore 010729 N r morgon
Page 10 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
Moore 010729 N r morgon
Page 11 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
Ett Hundratals råriggade skepp låg obrukade och med slagsida i San Franciscoviken, spöklika i dimman som svepte in deras försummade däck och virvlade genom de gapande hålen som virkestjuvar lämnat efter sig på både styrbords och babords sida. När plundrarna tagit vad de ville ha låg vraken övergivna en andra gång, halvt sjunkna i det mörka vattnet. Dessa förfallna skonare, klipperskepp och valfångare var inte de enda fartygen i den nedskräpade hamnen – där fanns många fler som var skalkade och väl omhändertagna, tryggt förankrade – men det var anblicken av detta hastiga, lättsinniga övergivande som gjorde Gracelin O’Malley betänksam när hon spanade ut över hamnen efter Eliza J:s stolta master. Det var mycket tidigt på morgonen, nätt och jämnt gryning. Grace sa sig att skeppet var inne, skeppet var där. Det var bara dolt av dimman och därför kunde hon inte se det från sin plats på kajen. Även om hon upptäckt det hade hon inte kunnat ro ut till det eftersom hon inte hade någon båt, påminde hon sig själv. Och Peter och Liam skulle i vilket fall som helst inte sova ombord. De skulle vara hemma, i huset som de delade med Peters partner Lars Darmstadt och dennes hustru Detra, någonstans bland bebyggelsen på höjden som reste sig bakom henne. Nu vände hon ryggen åt hamnen och betraktade staden med de obekanta gatorna som var svåra att urskilja i dimman och det svaga ljuset. Det hade varit mörkt när hon kom hit föregående kväll. Det var fortfarande inte dag, men hon hade väganvisningar uppskrivna på ett papper som hon tog fram ur fickan och tittade på. Hon grep hårdare om sin lille sons hand och drog den sömnige fyraåringen bort från kajen vid Jackson Street, uppåt genom kvarter efter kvarter tills de var framme vid operahuset på Montgomery Street. Där tog hon av söderut på Montgomery och fortsatte tills hon hittade California Street. Då började hon leta efter huset vid ett torg 11
Moore 010729 N r morgon
Page 12 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
som kantades av banker, varuupplag, skeppsklarerarkontor och importfirmor. Sakta gick hon gatan fram. Ur dimman framträdde byggnaderna en i taget, som om var och en var den enda i världen. Somliga var försedda med nummer, andra med skyltar och en del med ingenting, men till slut hittade hon den hon sökte – naturligtvis vette den mot havet. Då stannade hon tvärt och lät blicken glida utmed trädgårdsgången, ytterdörren, bottenvåningen, andra våningen och tredje våningen. Huset var större än hon hade föreställt sig. Grace visste att här bodde Peter och Liam, Lars och Detra och deras tjänare, men adressen hade inte givit någon antydan om hur storslaget själva huset var. Hon svalde beslutsamt, såg på Jack och rättade till både hans mössa och sin egen hatt innan hon resolut sköt upp den tunga järngrinden. ”Bor kaptenen här, mamma?” Det var Jacks tur att lyfta blicken från de höga, mörka fönstren på bottenvåningen till de mindre på nästa plan och sedan de riktigt små längst upp. ”Jag tror det.” Trädgårdsgångens grus knastrade högt under deras kängor när hon gick före honom mot entrén. ”Uppför dig ordentligt nu.” Hon höll honom under armarna så att han kunde ta sig uppför de höga trappstegen som ledde till dörren. ”Stort.” När de var uppe gäspade han. ”Ja.” Hon log mot honom och pekade på klocksträngen. ”Seså, dra nu.” De lyssnade medan det ringde inne i huset. När ekot dog bort blev det åter dödstyst. De tittade på varandra och Jack ryckte på sina smala axlar. Han hade sträckt ut handen för att dra en gång till när Grace lade handen på hans arm. Någonstans inne i huset öppnades och stängdes en dörr, sedan en till. Fotsteg hördes och ljudet blev långsamt högre. Efter vad som föreföll vara en evighet öppnades dörren av en man, försedd med en lampa som inte förmådde kasta ljus över något annat än att han blivit uppkörd ur sängen och varit tvungen att klä på sig i all hast. Hans bistra min blev ännu bistrare när han betraktade Grace uppifrån och ner och såg i vilket tillstånd hennes yttre befann sig. Slängkappan var nedstänkt med lera och skinnmockasinerna smutsiga, ansiktet flagade av solbränna. Dessutom hade hon en lika väderbiten och smutsig pojke bredvid sig. Så smalnade hans ögon av intensivt ogillande när han insåg att hon var iförd någonting som föreföll vara herrbyxor. 12
Moore 010729 N r morgon
Page 13 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
”Tjänstefolk och dörrknackare torde gå till köksingången”, upplyste han föraktfullt och gjorde en ansats att stänga dörren. ”Jag är ingen tjänare”, sa Grace hastigt så att den inte skulle slås igen mitt framför näsan på henne. Hon samlade allt sitt mod och fortsatte: ”Jag är mrs Donnelly och jag söker kapten Reinders.” Butlern tvekade, klart misstänksam. Han lyfte lampan för att kunna se hennes ansikte medan han försökte bedöma hur trovärdig hon var. Till Graces stora lättnad fann han så småningom för gott att svara. ”Kapten Reinders är till sjöss, madam.” Grace blinkade. Till sjöss. Naturligtvis var han till sjöss. Det var ju självklart. ”Kommer han …” Tankarna skenade. ”När väntas han tillbaka?” ”Inte på en tid ännu. Adjö.” Butlern försökte på nytt stänga dörren. ”Vänta!” Grace stack fram foten och placerade den stadigt på tröskeln. ”Jag måste få iväg ett brev till honom.” Det var visserligen inte första gången en okänd kvinna knackat på och frågat efter kaptenen, påminde sig butlern, men de brukade inte vara så djärva. Han tittade skarpt på foten som han ville få bort från det territorium han var satt att bevaka. ”Omöjligt, madam.” I stället för att dra sig tillbaka tog Grace ytterligare ett steg framåt, rätade på axlarna och sträckte på sig i sin fulla längd. Butlern lutade bakåt med uppspärrade näsborrar, som om de plötsligt attackerats av den mest förfärliga odör. Han var också lite rädd – en kvinna i byxor var alldeles definitivt en oförutsägbar varelse, men han tänkte inte låta henne tränga sig in i huset. Han öppnade munnen för att säga åt henne att försvinna, men hon hann före honom. ”Hör på här. Kapten Reinders är en nära vän till mig.” Hon märkte att butlern kände sig illa till mods, och böjde sig därför ännu närmare: ”Hans skyddsling Liam är min son.” Adoptivson, rättade hon sig tyst, fast det fanns det ingen anledning att förklara för den här trögskallen. ”Master Kelley?” Butlern höjde nästan omärkligt på ögonbrynen när han begrundade denna nya upplysning, men dörrspringan vidgades inte för det. ”Ja.” Grace vek inte undan med blicken. ”Kalla nu på mr Darmstadt eller hans hustru.” 13
Moore 010729 N r morgon
Page 14 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
”De är inte heller här, madam.” Grace studerade butlerns uttryckslösa ansikte, men kunde inte avgöra om han talade sanning eller inte. ”Var är kapten Reinders?” frågade hon, fast besluten att behålla sitt yttre lugn, trots att både hjärtat och huvudet bultade. ”I Panama City, madam.” Panama City? Var i himlens namn låg Panama City? ”Jag väntar inte hem honom än på några veckor, kanske mer.” Grace bet sig i läppen. Det kändes som en hård klump i magen. ”Då lämnar jag ett meddelande till honom”, avgjorde hon. ”Var snäll och hämta papper och penna.” Eftersom kvinnan inte hade återtagit sin vederbörliga plats på andra sidan om tröskeln lämnade han motvilligt dörren på glänt och hämtade de begärda föremålen i en låda i det skrivbord som stod i hallen. När han insåg att denna ”mrs Donnelly” inte kunde skriva där hon stod och att hon bara skulle bråka ännu mer om han försökte tvinga henne till det, blev han förvirrad. Därför vinkade han motvilligt in henne. Med Jack, som kastade sneda blickar på den skräckinjagande butlern, vid sin sida doppade hon pennan och började skriva. Käre Peter! Det var inte väntat, men nu är jag här med barnen. Mary Kate är fortfarande sjuk, men inte i koleran, tack och lov, och ligger på sjukhus hos Barmhärtighetens systrar. Vi stannar i staden tills du återvänder – jag låter din butler veta var vi bor. Var snäll och kom till oss så snart du kan. Hon ögnade hastigt igenom det korta brevet innan hon undertecknade det – och hoppades att det inte lät lika desperat som hon kände sig. Hon hade inte planerat att komma till honom så här, smutsig och trött och sjuk. Tvärtom hade hon föreställt sig att hon bodde stark och självförsörjande på en liten gård vid kusten uppe i Oregon, en resolut änka med en vän som var sjökapten och som älskade henne och ville gifta sig med henne en dag. Men gjorde han fortfarande det? frågade hon sig. En våg av yrsel, orsakad av trötthet och oro, sköljde över henne. Hon lutade sig mot skrivbordet och blundade, med handen pressad mot pannan. 14
Moore 010729 N r morgon
Page 15 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
”Madam?” Det fanns ett oroligt tonfall i butlerns röst, men Grace antog att det mest berodde på att han skulle bli tvungen att ta reda på eländet om hon fick för sig att kräkas i hans hall. Hon tog sig samman och vek ihop papperet. Sedan stoppade hon det i ett kuvert och räckte det till honom. ”Se till att kapten Reinders får det här så snart han är tillbaka”, befallde hon och såg honom rakt i ögonen, trots att det fick hennes huvud att värka. ”Naturligtvis.” Butlern höll upp dörren tills Grace och Jack befann sig på dess andra sida, sedan stängde han den bestämt bakom dem. Jack såg sammanbiten ut. ”Tycker inte om honom.” ”Inte jag heller, men vi skrämde honom antagligen, så som vi ser ut. Vi är ju inte precis några snygga besökare, eller hur? Kom nu.” Hon tog hans hand. ”Nu går vi tillbaka till Mary Kate. Du ska få en bulle att äta på vägen. Vad säger du om det, va, Jack?” ”Hur stor?” Han tittade upp med de silverbågade glasögonen på sned. Ömheten vällde upp inom henne, som alltid. ”Den största jag kan hitta”, lovade hon och rättade till hans glasögon. Ett ögonblick lade han pannan mot hennes. Grace blev förvånad. Innan de lämnade Kansas hade Jack inte varit någon vän av ömhetsbetygelser, och hon hade ofta fått lägga band på sig när hon velat slå armarna om honom och överösa honom med kyssar. Trots att hon arbetat målmedvetet på att åter göra honom till sin, höll han henne fortfarande på ett visst avstånd. Julia Martin var den första som han kallat ”mamma”, och trots att han överlämnats till sin mor ytterst varsamt under en period på flera månader, visste Grace att han blivit både förvirrad och ledsen när Julia till slut reste. Hon hoppades bara att hans hjärtesår skulle läka när han blev äldre och bättre förstod de ovanliga omständigheterna kring sin födelse. Hon uppmuntrades av att han tyckte om sin syster, men visste att inte ens Mary Kathleen fick särskilt många kramar av den envise lille mannen. Tanken på dottern fick Grace att öka på stegen, och greppet om Jacks hand hårdnade. Trots att doktorn hade tittat på Mary Kate när de kom till klostret föregående kväll och syster Joseph var hos henne nu, ville Grace tillbaka till sin dotter så fort som möjligt. Dimman hängde fortfarande envist fast vid taköverhäng och staketstolpar, men den började faktiskt skingras så smått nu när solen 15
Moore 010729 N r morgon
Page 16 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
var på väg upp. Grace kände värmen från de första trevande strålarna tränga igenom slängkappan. Trots att hon var trött traskade fötterna på. Det fick hennes mun att dras till ett snett leende, för dessa fötter hade burit henne tvåtusen miles de senaste fyra månaderna. Till och med i drömmen vandrade hennes fötter, sattes ner den ena framför den andra i det oändliga över malörtsbevuxna slätter och heta saltöknar som pinade till och med de mest härdade pionjärer, genom djup, slipprig gyttja och frodiga dalgångars höga gräs, över bergspass så höga och smala att hon undrat om det ens var möjligt att ta sig fram där. Hon och barnen hade gått och gått och gått. Vissa dagar hade de inte kommit mer än två miles framåt, medan de andra dagar tillryggalagt gott och väl tjugo. Hon visste nu att om hon skulle falla död ner, så skulle det fortsätta att rycka och spritta i hennes fötter som om hon tänkte vandra ända till himlen. När Jack och hon lämnade Peters hus för att gå tillbaka till sjukhuset, kunde de njuta av hans utsikt över hamnen och all aktivitet där, liksom staden söderut till dess högsta punkt, Alta Loma. Syster Joseph hade berättat att den kallades för Telegraph Hill eftersom rederiernas flaggor hissades där för att ange identiteten hos de många fartyg som seglade in i hamnen. Nunnan hade berättat att det aldrig var så mycket liv och rörelse som när Pacific Mails ångbåtar anlände varannan vecka med sin dyrbara last. Detta hade påmint Grace om de brev hon måste skriva nu när hon var framme. Efter Peters beskrivningar visste Grace att San Francisco egentligen aldrig sov om nätterna, att kvällarna fylldes av skrän och skrål och morgnarna var den stillsammaste tiden på dygnet. Men redan så här tidigt började platsen emellertid vakna till liv, och Grace såg att det fanns mycket att lära sig om den. När Mary Kate blivit frisk igen skulle de utforska staden i detalj, bestämde hon, för här skulle de hädanefter bo. På ångbåten från Oregon hade hon lovat barnen att de inte skulle behöva lämna ett hem till, och det löftet tänkte hon hålla, vad som än krävdes. Hon och Jack gick tillbaka nedför Montgomery, stannade på Clare Street för att titta på Niantic, ett av de skepp som övergivits när guldruschen börjat. ”Seglade det ända upp på land?” frågade Jack förbryllad. ”Kapten Reinders skrev om det”, svarade hon. ”Marken där vi står var strandlinjen förut, men eftersom kullarna ligger här bakom 16
Moore 010729 N r morgon
Page 17 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
började människorna fylla ut mellan de långa kajerna för att få mer plats att bygga på.” Hon tänkte efter vad det var hon sa. ”Det är egentligen konstigt att föreställa sig. Att fylla igen viken. Fast du såg ju alla de övergivna skeppen i hamnen tidigare i morse – och Niantic, hon blev övergiven när kaptenen och besättningen gav sig iväg för att leta efter guld.” ”Finns det guld kvar?” frågade Jack förhoppningsfullt. ”Kommer vi att få något?” ”Det ligger inte bara där i floderna som det gjorde förr. Men visst finns det fortfarande, och massor av människor letar ännu efter det för att bli rika fort. Fast vi ska inte bli guldgrävare, om det är det du undrar.” ”Åh.” Han såg besviken ut. ”Åh”, upprepade hon med exakt samma tonfall, men sedan blinkade hon. ”Bäst vi skyndar oss och får tag i din frukost nu.” Grace följde efter kärror lastade med hönsburar och trädgårdsprodukter till ett stort torg runt vilket det låg hotell, restauranger, teatrar, kasinon, värdshus och en mängd affärer. Jack stannade tvärt och stirrade när en kines skyndade förbi, klädd i bomullsbyxor med en lång blå tunika utanpå. På huvudet hade han en vidbrättad halmhatt med ett band prydligt knutet under hakan och nedför ryggen föll en lång svart hårpiska. Över axlarna bar han en stång med en korg i vardera änden. På fötterna hade han svarta tofflor med träsulor. Blicken höll han nedslagen. Grace hade sett kineser i New York, men aldrig på så nära håll. Att Jack aldrig sett någon som liknade denne man visste hon. ”En kines”, förklarade hon lågmält. ”Från andra sidan jordklotet. Deras land kallas ibland för det Himmelska Riket. Ser du hans långa fläta?” Jack nickade. ”Om han klipper av den kan han aldrig återvända till Kina.” ”Men håret växer ut igen”, påpekade Jack. ”Ja, fast det tar många år. Kanske blir det aldrig långt igen.” Hon gjorde ett uppehåll och sniffade. ”Är det lukten av nygräddat bröd jag känner?” Jack sniffade också och nickade sedan ivrigt. ”Jag tror att det kommer där bortifrån.” Grace förde honom utmed torget till en gata som kantades av salu17
Moore 010729 N r morgon
Page 18 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
stånd. Hon stannade framför ett berg av varmt, färskt bröd och köpte en bulle av försäljaren. Jack högg tänderna i den med en sådan glupande aptit att hon genast störtade tillbaka och köpte tre till, trots att de var häpnadsväckande dyra. Med var sin bulle i handen fortsatte de från stånd till stånd och gjorde ytterligare inköp: färsk gul ost och en bit hård salami som hängde i ett snöre. Från ett vagnsflak inhandlade hon några små tomater, ett dussin rodnande äpplen och en flätad korg att bära sina inköp i. Hennes penningpung hade blivit avsevärt lättare, men innehållet var fortfarande tillräckligt för att räcka ett litet tag åt dem, även om det i viss mån berodde på hur mycket hon blev skyldig på sjukhuset. Men med dessa priser skulle hon snart bli tvungen att hitta både ett arbete och en bostad. Eftersom hon visste av erfarenhet hur oförutsägbara sjöresor är, visste hon också att det kunde ta månader och inte veckor innan Peter verkligen var hemma. ”Ska vi köpa någonting mer, mamma?” Det flög brödsmulor ur munnen på Jack när han pratade. ”Inte i dag, vännen. Nu är det dags att gå.” Jack protesterade inte. Det var faktiskt ett tag sedan han gjort det, och det sa Grace hur orolig han var för sin syster. När Mary Kate hade börjat bli dålig under färden västerut hade han noga hållit ögonen på henne, hjälpt henne med olika saker och försökt avstå från lite av sin mat åt henne. När de nått bosättningen i Willamette hade Mary Kate knappt orkat lyfta huvudet, så förfärligt värkte det, och hon varken åt eller drack särskilt mycket. I bosättningen fanns inga pålitliga läkare, och eftersom en ångbåt just skulle avgå till San Francisco hade Grace inte tvekat utan på stående fot köpt biljetter åt dem. Hon hade förlitat sig på den sjukvård som fanns där och som Peter hade beskrivit i sina brev – riktiga läkare till skillnad från de hundratals charlataner som helt enkelt hängde upp en skylt där det stod att de tillhandahöll laxativ, koppning, senapsplåster och kauterisation. Jack hade varit snäll och lydig på resan söderut. Väl framme hade han hjälpt henne med att få Mary Kate och deras enda koffert till sjukhuset och utan att klaga sovit på golvet bredvid hennes säng under natten medan Grace själv väntade – först för att se om flickan skulle klara sig, sedan på gryningen då hon skulle kunna söka upp Peter. ”Du har varit en snäll pojke, Jack”, berömde Grace honom nu när 18
Moore 010729 N r morgon
Page 19 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
de lämnade torget. ”En stor hjälp för din mamma. Var var det nu vi kom ifrån?” ”Därifrån.” Han drog henne i handen. ”Jag ska visa dig.” Jack ledde Grace över det stora torget. De enorma byggnaderna med pelare och påkostade stenfasader var lika bländande som det färgrika myllret av peruaner, chilenare och mexikaner, inhemska indianer i filtar och pärlor, svarta män både strikt klädda och klädda som guldgrävare, kineser i tunikor eller siden med långa hårpiskor och bredbrättade halmhattar eller små broderade mössor, vagabonder och zigenare i brokiga skjortor och västar och bredbröstade kanaker från Hawaii. Alla deras accenter blandades med fransmännens, tyskarnas, italienarnas, turkarnas, ryssarnas – den flod av immigranter som fortfarande hoppades att guldklimpar väntade på dem i floderna i Kaliforniens öknar, människor redo att göra vad som helst som föreföll lönsamt. De som var smarta hade slagit sig på byggnation, insåg Grace. Hon följde Jack genom den mänskliga labyrinten, girade för högar av dynga efter hästar, oxar, mulåsnor och hundar, liksom det som blivit liggande efter de mer exotiska husdjur som fanns i staden: björnarna, rävarna, getterna och rådjuren som leddes i koppel, papegojorna och falkarna som satt uppflugna på folks axlar, ormarna som hängde runt halsen på sina ägare. Excentriska kläder, excentriska husdjur, pråliga silverutsmyckningar och vapen av alla de slag – i Graces ögon verkade San Francisco vara en enda stor cirkus. När de tagit sig över torget fortsatte de via ett antal mindre gator och stod slutligen på nytt framför sjukhuset. Lättad klappade Grace Jack på huvudet. Sedan sköt hon upp porten och skyndade genom den lilla vestibulen till sjuksalen där hon gick raka vägen till Mary Kates säng. Flickan hade en kall kompress över pannan och låg med slutna ögon. Syster Joseph, den bastanta nunnan från grevskapet Cork, stod böjd över barnet och nynnade en välbekant melodi. När hon fick syn på Grace rätade hon på sig och gav henne ett stort och lugnande leende. ”Sover gott, gör hon”, viskade nunnan. ”Ingen fara här. Nå, fick ni tag i er vän?” Grace skakade på huvudet. ”Han är till sjöss.” Till hennes stora förlägenhet vällde tårarna upp. ”Så, så barn. Sätt er. Sätt er.” Syster Joseph hjälpte henne till en pall 19
Moore 010729 N r morgon
Page 20 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
och befriade henne från korgen. ”Och när kommer kaptenen hem då?” ”Jag vet inte.” Grace torkade tårarna med en näsduk, sedan såg hon att Jack betraktade henne med stora, oroliga ögon. ”Det är ingen fara, vännen. Jag är bara trött.” ”Ja, utsliten. Och varför skulle ni inte vara det?” Syster Joseph klappade Grace på axeln och viskade till henne: ”Har ni några pengar?” Grace nickade och nunnan såg lättad ut. ”Tösen slog upp ögonen för en stund sedan”, förkunnade syster Joseph med så hög röst att Jack skulle höra det. ”Doktor Wakefield tittade in igen. Han tror att det var ett fästingbett, eftersom varken ni eller pojken har fått det.” Det sved på nytt i Graces ögon och hon blundade. Gode Gud, förlåt mig för att jag släpat detta barn tvärs över Irland, tvärs över ett hav, tvärs över hela Amerika. Åh, Fader, vad har jag här att göra? Syster Joseph placerade handen under hakan på Grace och lyfte hennes huvud så att den unga kvinnan slog upp ögonen och mötte den gamla nunnans blick. ”Tillförsikt, dotter”, påminde hon henne milt. ”Med oro sparar man inte en enda timme.” ”Jag står inte ut med att förlora henne”, viskade Grace. ”Och det kommer ni inte att göra heller”, sa syster Joseph bestämt. ”Inte den här gången.” Hon rätade på sig och slätade till sitt stora vita förkläde. ”Vila er lite nu. Låt pojken följa med mig. Jag behöver en stor och stark karl till att vattna hästarna på gården – tror du att du klarar det, Jack?” ”Så klart!” Jack tittade förväntansfullt på sin mor. ”Får jag, mamma? Mata hästarna?” ”Kila iväg med dig, men lyssna på syster Joseph.” Grace log mot honom och tillade sedan erkännsamt: ”Tack, syster.” ”Ni behöver få lite lugn och ro för att tänka igenom saker och ting, skulle jag tro. Vi ses om en stund.” Nunnan tog Jacks hand och ledde honom längs gången mot bakdörren. Därifrån kom man till ett stall i gränden. Grace flyttade pallen närmare Mary Kate och slätade till det tjocka, ostyriga håret som lossnat ur flätan. Det här barnet hade levt två, kanske tre liv under sina nio år på jorden. Grace kunde knappt minnas tillvaron före henne. Tillsammans hade de gått igenom den mörkaste tid av hungersnöd och sjukdom, lämnat den nyfödde i 20
Moore 010729 N r morgon
Page 21 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
trygghet och flytt till Liverpool, gått ombord på ett skepp för den långa och svåra resan till Amerika, där Mary Kate hade fått bevittna ännu mer lidande. På Manhattan, i bostaden ovanför Dugans ölhall, hade den lilla flickan rotat sig och börjat blomstra. Hon hade varit en trofast kamrat åt sin mor och Liam, pojken som de tagit hand om sedan hans egen familj dött ombord på Eliza J. Men de hade blivit tvingade att rycka upp sina rötter än en gång sedan en eldsvåda drivit bort dem. Då hade de tagit sin tillflykt till Boston där de bott hos Lily Free och hennes familj. Livet i Boston hade varit hårt, och Mary Kate hade fått stifta bekantskap med fördomar både i skolan och på gatan. Det enda positiva hade varit återföreningen med Jack, som emellertid inte längre var ett spädbarn utan nästan två år. Mary Kate hade varit så glad över sin bror och utan minsta tvekan tagit pojken till sitt hjärta. Som en andra liten mamma hade hon vårdat sig om honom på alla sätt. Trots att livet i Boston hade varit svårt tänkte Grace ofta att hon skulle ha stannat där tills hon sparat ihop så mycket att hon och hennes familj kunde segla till San Francisco, om hon bara vetat i förväg hur ansträngande resan landvägen skulle bli. Men om hon å andra sidan gjort det, skulle hon ha kommit fram mitt under koleraepidemin och kanske förlorat båda sina barn. Peters brev hade nått henne i Lawrence i Kansas, där hon hade stannat tillsammans med familjen Free – de för att köpa en gård, hon för att vila upp sig innan hon följde med en annan konvoj av prärievagnar västerut. Han framhöll med största eftertryck att hon måste stanna där hon var tills epidemin hade klingat ut. I San Francisco dog folk som flugor, och han skulle ta Liam med sig norrut längs stillahavskusten. Grace hade blivit kvar i Kansas i två år. Hon hade bott i en liten stuga i utkanten av en livlig stad och arbetat som kokerska på platsens enda hotell. De hade klarat sig hyggligt, fast det var outhärdligt varmt på sommaren och bittert kallt under den långa, långa vintern. Vistelsen i Kansas hade medfört vissa positiva saker: Grace hade blivit en utmärkt kokerska och kunnat spara lite pengar. Efter en besvärlig början hade skolan där Mary Kate gick fått en duktig och intresserad lärare, och flickan hade insupit kunskaper med varje andetag. Jack hade också funnit sig väl till rätta i nybyggarlandet, fast kanske inte så som Grace skulle ha velat om hon fått välja. Den stillsamme och iakttagande pojken hade blivit en vildbasare på gränsen till 21
Moore 010729 N r morgon
Page 22 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
odåga, alla boskapsfösares och revolvermäns favorit. De älskade att lära den karismatiske lille pojken att rida och skjuta när de drog igenom staden. Hon kröp ihop vid minnet av hur han fyrat av ett skott inne i hotellet för att få bort flugorna från matsalen. Men Kansas hade blivit en allt oroligare plats i och med att motsättningarna hettade till mellan de medborgare som ville att staten skulle förbjuda slaveriet och de som ville behålla det. Våldet hade trappats upp medan de båda falangerna stred om kontrollen över knoppande städer och samhällen. Hängningar och nattliga överfall blev vardagsmat, och inga hade känt sig trygga längre, allra minst negrerna. Lily hade nyss återförenats med sin man. Han var en förrymd slav och på sin vakt mot varje vit man som visade sig på hans mark. När hon beslöt att ta sin familj med sig och flytta till Oregon, där nybyggare fortfarande kunde få hundratals tunnland mark gratis, hade Grace insett att även hon längtade efter ett lugnare liv och ville få bort barnen från allt skjutande. Det räckte inte med att de vita slogs mot varandra. Indianerna, som hittills varit fredliga, blev alltmer aggressiva. Fastän Grace förstod deras vrede över att bli bortträngda från sitt land hade hon också varit rädd för dem. Mot slutet av hennes och barnens vistelse i Kansas hade indianerna ofta gjort räder i närheten av staden. Jack hade varit fascinerad av dem, deras tjut och rop, målningen, de unga krigarnas vildsinta uttryck. Men Grace hade läst historierna om attacker och skalpering, tortyr och skoningslöst mördande. Även om de var överdrivna hade hon inte längre sovit lugnt om natten. Precis som hundratals nybyggare, bland dem förrymda slavar för vilka Kansas verkligen inte låg tillräckligt långt vare sig åt väster eller norr, läste Grace ivrigt om territoriet Oregons bördiga, svarta jord och milda klimat, dess bördiga dalar, rika djurliv, friska bergsbäckar och goda tillgång på timmer att bygga hus av. Hon hade tänkt att i bosättningen Willamette skulle hon vara närmare Peter och Liam. De skulle bara behöva segla norrut längs kusten och sedan ta sig uppför floden med en båt för att träffa henne. Och därför sålde hon det lilla hon samlat på sig, köpte vagn och oxar och förråd för en resa på flera månader och gav sig tillsammans med familjen Free iväg mot Oregon. Jack hade klagat bittert när de lämnade Kansas, fast han hade snart blivit förälskad i livet i vagnkaravanen. Det måste ha verkat som 22
Moore 010729 N r morgon
Page 23 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
en enda lång utflykt för honom, hade Grace ofta tänkt. De tände lägereldar, sov under bar himmel, vistades utomhus i alla väder dag ut och dag in. Hon hade försökt hålla honom i sin närhet så mycket som möjligt och ibland förvisat honom till vagnen där han satt och tjurade och muttrade. Det hade hänt mer än en gång att barn blivit krossade under ett tungt vagnshjul eller trampats av oxarna, bränt sig på elden, förirrat sig bort från konvojen, fallit i floden och drunknat. Grace hade varit tvungen att koncentrera sig på att köra oxspannet varje dag, och att hålla reda på Jack var svårt. Uppgiften hade fallit på Mary Kate. Plikttroget och utan att klaga hade hon iklätt sig den, precis som allt annat. Ibland hade hon bundit Jack med ett långt rep, vars andra ände hon knöt om midjan på sig själv. Det var tack vare Mary Kates ständiga uppsikt som Jack överlevt resan tvärs över kontinenten. Nu tog Grace sin dotters slaka hand och pressade den mot kinden. Om du bara blir frisk ska jag gottgöra dig , lovade Grace tyst. Om du bara blir frisk ska du aldrig mer behöva flytta. ”Det var en vådligt orolig min, mrs Donnelly.” Grace tittade upp och fick syn på doktor Wakefield. ”Jag kan inte hjälpa det.” Hon bet sig i läppen, fast besluten att inte gråta mer i dag. ”Vad skulle vi ta oss till utan henne?” ”Ni skulle leva vidare, så som så många andra har gjort före er.” Wakefields satsmelodi var långsam och gungande, typisk för invånarna i South Carolina. ”Men det behöver ni inte bekymra er för den här gången. Såvitt jag kan se är er dotter på bättringsvägen, även om det kommer att ta lite tid innan hon på nytt är den lilla flicka som hon var tidigare.” Grace nickade, oförmögen att tala. ”Ni förstår, mrs Donnelly, vi brukar inte tillåta familjemedlemmar att sova på golvet bredvid patienterna.” Läkaren tittade på hennes koffert. ”Men syster Joseph har berättat att ni är lite strandsatta just nu, så jag gör ett undantag tills ni har hunnit ordna någonting. Ni måste emellertid hålla den lille pojken tyst.” ”Javisst, doktorn.” Grace reste sig, medveten om sina byxor, och önskade att hon sett lite mer presentabel ut. ”Vi ska inte vara i vägen på något sätt. Tack. Tack så väldigt mycket.” Wakefield blev överraskad över både hennes varma tacksamhet och ögonen som strålade så klart trots att hon helt uppenbart var mycket trött. 23
Moore 010729 N r morgon
Page 24 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
”Ingenting att tacka för, mrs Donnelly, verkligen ingenting. Och nu får ni ursäkta mig. Jag måste titta till mina andra patienter.” Han gick och Grace sjönk än en gång ner på sin pall. Hon hade varit rädd att han inte kom med goda nyheter, rädd att han inte skulle låta henne stanna hos Mary Kate, eller att hon skulle få det men inte Jack och vad skulle de då ha gjort? Hennes tankar avbröts av ett skarpt gnäggande och en duns när en upphetsad häst sparkade i spiltväggen. Åh, snälla Jack, ställ inte till med något! Hon var inte särskilt bra på att straffa pojken, trots att hon visste att det var nödvändigt om han någonsin skulle få någon självdisciplin. Hennes förmaningar var för få och kom lite för sent, och hon var rädd att hon inte skulle kunna uppfostra honom som hon borde. Hennes oförmåga att vara bestämd mot honom berodde på att han i själva verket var ett mirakel, det visste hon – den nyfödde som hon blivit tvungen att lämna, barnet som hon trott vara dött bara för att få veta att han levde i trygghet på Irland och att hennes vän Julia Martin skulle komma till Amerika, till Grace, hans riktiga mor, med honom. Under de månader som Julia hade stannat hos dem i Boston hade Grace aldrig frågat sin vän varför hon behållit Jack. Så mycket hade gått förlorat under den svåra hungersnöden och kampen för ett fritt Irland. Kanske var det kvinnorna som hade lidit mest. Och Julia hade älskat Jacks far, älskat honom mer än någon annan någonsin skulle få veta – utom Grace som hon anförtrott sig åt i Liverpool innan Grace och Mary Kate seglade. Bara Grace visste vad Julia förlorat. Därför hade hon vägrat lyssna på Julias förtvivlade bön om förlåtelse och i stället tackat henne för att hon hållit pojken vid liv genom den allra svåraste tiden. Om det inte varit för Julia, hade Grace påpekat, skulle Jack inte ha överlevt. Åtminstone inte utan att ha blivit blind. Det var Julia som hade rest med honom till London och Nigel Wilkes, den ende kirurg som var villig att ta risken att operera en så liten patient. När Jack återhämtat sig och försetts med de små glasögonen, som på ett så missvisande sätt fick honom att se ut som en liten professor, hade Nigel och Julia gift sig. Herrens vägar äro outgrundliga, medgav Grace. Uppmuntrad av sin man hade Julia bestämt sig för att ställa saker och ting till rätta och tagit itu med att söka reda på Grace. Sedan hade hon och Nigel seglat till Amerika med den lille pojken som de älskade som om han varit deras egen. Medan Nigel arbetat tillsammans med kolleger i New York hade 24
Moore 010729 N r morgon
Page 25 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
Julia stannat i Boston och lite i taget frigjort sig från Jack. Hennes besök i New York hade blivit längre och längre tills hon och Nigel våren därpå reste tillbaka till London. Strax därefter hade Grace fattat beslutet att flytta med sin familj från Boston, delvis för att Jacks gamla liv skulle kunna blekna bort som en dröm. Och hela tiden hade Grace hoppats att få höra något om sin bror Sean, som efter vad hon hört följt med mormonernas vagnkonvoj till territoriet Utah. Hon hade längtat efter att finna honom och hoppats att han skulle låta sig övertalas att komma tillbaka till dem. Ett ömkligt hopp, tänkte hon nu när tankarna på brodern – en charmig man med allvarliga övertygelser och fanatiskt engagemang – fick henne att skaka på huvudet. Han var förmodligen gift med Marcy Osgoode vid det här laget. Kanske hade han till och med barn. Hon sänkte blicken mot Mary Kates fräkniga ansikte som var henne så kärt. Om Sean inte kunde vara hos dem hoppades hon i alla fall att han var gift och lycklig och hade ett eget barn. Det hördes en smäll när bakdörren slogs upp. In störtade Jack med röda kinder och glittrande ögon, skälvande i hela kroppen. ”Mamma!” ropade han. Grace reste sig genast och lade ett finger mot läpparna för visa honom att han skulle vara tyst. ”Förlåt, mamma”, viskade han högt när han var framme vid henne. ”Det var en väldigt fin häst, mamma! Väldigt fin! Syster Joseph sa att jag får fodra honom när jag har vilat.” Han såg sur ut. ”Måste jag vila, mamma?” ”O, ja.” Det var ingen dum idé. ”Doktor Wakefield har sagt att vi får stanna hos Mary Kate, men vi måste vara tysta och stilla och ta en lur två gånger om dagen, vi också.” Jack nickade lugnt och Grace blev imponerad. Uppenbarligen ville pojken stanna hos sin syster, även om priset var att han måste sova en stund. De gjorde en enkel bädd av sina slängkappor och satte sig sedan lutade mot den illa medfarna kofferten. Grace skalade först ett äpple och sedan ett till. Jack gäspade och sakta började hans ögonlock att dala. ”Ska vi sträcka ut oss lite då?” Grace började också bli sömnig i det varma solskenet som föll in på dem genom de höga fönstren. ”Ja.” Jack tog av sig glasögonen och räckte dem till henne. ”Berättar du en saga, mamma?” ”Visst.” Hon strök håret ur hans panna och såg ner i det älskade 25
Moore 010729 N r morgon
Page 26 Monday, May 16, 2005 1:50 PM
ansiktet. ”Vilken vill du höra då?” ”Det vet du.” Den lille pojken drog av sig kängorna och lade sig på rygg med bägge händerna under huvudet och vristerna i kors. ”Börja nu”, bad han tyst med slutna ögon. ”En gång för länge sedan på Irland …” Grace fick genast en klump i halsen och hon undrade om det var hennes öde att i all framtid kämpa med gråten. Hon lutade huvudet bakåt mot kofferten och blundade även hon. Utan att ens behöva frammana hans bild såg hon honom framför sig, den unge mannen som hon hade älskat, så verklig att hon nästan kunde ta på honom. Han log och sedan kastade han huvudet bakåt och skrattade på det där sättet som alltid hade gjort henne lätt till sinnes. Hon lyssnade till ekot av hans skratt och kände hur det gav henne styrka nu, kände hur hennes själ fick nya krafter vid åsynen av det mod han visat hela sitt liv. Hon lät sig minnas honom, lät sig älska honom, ytterligare en stund, sedan klarade hon strupen. ”En gång för rätt så länge sedan på Irland … levde den tappraste krigare som någonsin funnits. Han var sitt folks hjälte, och de sjunger om honom längs varenda bygata. Hans namn var Morgan McDonagh …” Grace gjorde en paus med handen på sin sons hjässa – ”och han var din far.”
26
