9789175771496

fรถrsoningen Fรถrsoningen 120 stygn senare

120 stygn

senare

BERETE RUBIN

fรถrsoningen

120

stygn

senare

Försoningen 120 stygn senare Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Berete Rubin © Omslagsbild: Den unga kvinnan Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2015 ISBN: 978-91-7577-149-6

Till min mamma och dotter med tacksamhet

Innehåll FÖRORD 11 FÖRSTA DELEN Kapitel 1 – Mordförsöket

Rapporten

Första mötet med förövaren

Knivöverfallet

Scenen efter knivhuggen

Några korta uppvaknanden från medvetslösheten Kapitel 2 – Sjukhusvistelsen

Uppvaknandet

Total hjälplöshet

Svek

Rädslans järngrepp

Förflyttning till öppen kirurgavdelning

Tillbaka på traumaavdelningen

Arbetskamraternas stöd uteblir

Närmar mig den inre rösten igen

Tillbaka till den öppna kirurgavdelningen

Rädslan för hemgång

Lämnar sjukhuset Kapitel 3 – Hemma igen

Hemkomsten

Traumaterapeuten

Mötet med advokaten

Mötet med chefen

Rättegången

Mötet med direktorn

60-årsdagen

Mötet med arbetskamraterna

15 17 17 18 19 21 23 25 25 28 30 31 33 34 36 37 38 39 41 42 42 47 50 51 53 60 62 65

Informellt rehabiliteringsmöte

Arbetsmiljöverket

Läkande möte med kirurgläkaren

Rehabiliteringscentret

En mammas omsorg

Åter på brottsplatsen

Mötet med psykiatrikern

Mötet med de boende

Debriefingmötet

Mötet med ledningen

Mötet med förövarens läkare

68 69 72 74 75 76 78 79 82 87 89

ANDRA DELEN 93 Kapitel 4 – Locket på 95

Återgång till arbetet 95

Ettårsdagen 98

Sjukskriven igen 102 Kapitel 5 – Djupare bearbetning 105

Tryckkokaren exploderar 105

Tillbaka på arbetet halvtid 109

Mötet med känslorna 114

Planeringen inför sista mötet med företaget 118

Sista mötet med företaget 122

Den viktigaste pusselbiten faller på plats 124

Besked från företaget 129

Inre förlåtelse 131

Familjen 133

Skickar tillbaka företagets förslag 136

Avslutet närmar sig 138

Förberedelse för rehabiliteringsresa till Indien 139

Avslut med företaget 142

Resan till Indien 144

Föreläsningar för blivande psykiatriker 148

TREDJE DELEN 151 Kapitel 6 – Avslut 153

Sista anställningsdagen på företaget närmar sig 153

Förövaren ute på obevakad permission 153

Övergången från rädsla till tillit 155

Avslut 158 TACK! 160

Förord

B

eretes dramatiska livsöde har många beröringspunkter med mitt, där jag i början av en ny karriär brännskadas livshotande:

•

Vi var båda relativt nyanställda och väldigt glada över vårt nya yrke. Yrken som kändes meningsfulla, inspirerande och där man kunde göra skillnad för andra människor.

•

Vi blev båda utsatta för ett, tillsynes meningslöst illdåd.

Utan egen förskyllan utsattes vi för livshotande skador pga. av störda människors galna handlande. Skadorna var inte enbart fysiska eftersom våra grundvalar och vår livssyn dessutom blev allvarligt omskakade.

•

Vi möttes båda av ett fantastiskt medmänskligt stöd i samband med själva olyckan. Ett stöd som kom från oväntat håll, som hade en livsavgörande betydelse. Vi fick möta en medmänniska, som med risk för sitt egna liv hade det gudomligt vackra modet att ge just den trygga förankring som var så viktig när allt annat var ett fruktansvärt skrämmande kaos.

11

•

Vi fick båda utmärkt fysisk omvårdnad, men det fanns ingen nämnvärd helhetssyn inom den somatiska vården.

Traumabearbetning fick man klara på egen hand.

•

Vi hade ett oerhört stort stöd från familj och vänner, som direkt, självklart och med en enastående uthållighet fanns där under långt tid.

Gemensamt är också att dessa livshotande arbetsplatsolyckor, skulle kunna förhindrats med bättre rutiner. Rutiner kring rapportering, öppenhet och kommunikation. Även proaktiva säkerhetsövningar, utvecklande feedback och avlastningssamtal, borde kunna förebygga liknande olyckor med tillhörande eftereffekter.

Dels för anställd personal, men också för andra berörda.

Men sen kommer en väsentlig skiljelinje. Från min arbetsplats möttes jag av: • En ansvarstagande och lösningsorienterad arbetsgivare.

• Ett engagerat och målmedvetet skyddsombud.

• Ett ärligt, spontant och rakryggat kollegialt stöd.

Tyvärr skapas det ofta, efter allvarliga olyckor, en skuldbeläggande tystnad. En tystnad, där man försöker glömma vad som har hänt eller att man enbart söker syndabockar.

Brist på goda rutiner och civilkurage sprider förlamande osäkerhet och skapar extra belastning för den/de redan drabbade.

Efter min arbetsplatsolycka, rannsakades Brandförsvarets arbetsrutiner på ett transparant och prestigelöst sätt av ansvariga chefer i organisationen. Personal informerades öppet och kontinuerligt via de kanaler som fanns på 80-talet. T.ex. dagrapporter till samtliga brandstationer, på fackföringsmöten, öppna telefonlinjer till personalavdelningen etc.

Dessutom fick jag ett oerhört fint och självmant kollegialt stöd under hela min sjukhusvistelse. Varje dag under hela det år jag

12

låg inne för mina brännskador kom kolleger, på eget initiativ och hälsade på mig. Flera kom bara en gång, t.ex. i samband när de hade lämnat någon patient på sjukhuset. Med det ville de visa mig sitt deltagande, samt skapa en tillhörighetskänsla.

Andra återkom mer eller mindre regelbundet. Där växte nya betydelsefulla relationer fram. Relationer som förstärkte känslan av att jag ej stod själv i detta. Det fanns ett uppriktigt engagemang och en stark önskan om att jag skulle klara denna livsomvälvande utmaning. Min fackordförande var en av dem som kom ofta.

Tack vare detta målmedvetna stöd kunde jag, efter två års sjukskrivning, gå tillbaka som chaufför på utryckningen igen.

Detta bidrog ytterligare till en sund bearbetning av de psykisk/ emotionella såren. I en stödjande kultur kunde de själsliga skadorna läkas utan onödig ärrbildning. Såsom överdriven rädsla för eld.

Att känna sig hel som människa, är något mycket större än att bara inte vara sjuk.

Eftersom denna skiljelinje är så tydlig, är det desto mer fascinerande att ta del av Beretes bearbetningsprocess. Hon fick, i stor utsträckning, på egen hand söka hjälp och finna vägar för sina trauman. Ett initiativ man som drabbad, sällan själv har kraft till.

Men i människan verkar finnas en väldigt stark längtan till inre frid, balans och tillit. Det finns en längtan att kunna gå vidare, i någon form. För att kunna nyorientera oss behöver vi bl.a. kunna förstå, acceptera och försonas. Att ta del av Beretes väg att återställa dessa viktiga värden väcker insikten om att vägar finns och förmodligen är oräkneliga, men de är aldrig spikraka eller generella.

När livet är tufft och obarmhärtigt, behöver vi alla perspektiv och kraft för att komma vidare. Beretes livsöde och exempel, i denna bok, kan ge dig just den kraften. Här finns så mycket lärande att hämta kring resilience, bemötande och självaktning.

Den här livshistorien torde också engagera alla oss som jobbar

13

med utsatta människors väl och ve. Dels i utbildningssyfte, men också kring vår egen utsatthet och hur vi kan stötta varandra kollegialt, på bästa sätt.

Lasse ”Brandmannen” Gustavson

14

FÖRSTA DELEN

Kapitel 1

Mordförsöket Rapporten En lördag i slutet av april 2012 gick jag som vanligt till arbetet som stödpedagog på ett boende för unga vuxna med psykiska funktionsnedsättningar. Mitt arbetspass började halv tre och planen var att jag skulle komma hem igen vid elvatiden på kvällen. Men livet ville något annat.

Ett par timmar senare stod jag framför ögon så mörka att allt frös till is inom mig när våra blickar möttes. Jag kom hem 22 dygn senare, djupt deformerad till kropp och själ.

Just den här dagen upplevde jag olust när jag gjorde mig i ordning för att åka till arbetet. Noterade att det var första gången jag känt den känslan inför mitt jobb. Under det år jag arbetat på boendet hade det varit en stor glädje att varje dag åka iväg till jobbet. Det hade varit stimulerande att möta dessa fina själar med olika psykiska problem och stödja dem på sina inre och yttre resor tillbaka till livet.

Arbetspasset började med att avgående personal som arbetat på förmiddagen rapporterade till min kollega och mig vad som hänt under dagen. Vi var två som skulle arbeta under eftermiddagen och kvällen. Efter halv nio skulle jag vara ensam.

Rapporten innehöll inget alarmerande. Vi fick veta att D mådde dåligt vilket inte var någon nyhet. Han hade mått dåligt

17

från det att han flyttat in på boendet ett år tidigare. Jag förstod på kollegans sätt att framföra informationen att han mådde något sämre än vanligt. Hon informerade om att han pratat om knivar på morgonen. Det framgick dock inte att det var en livsfarlig situation och att jag var måltavlan.

Jag föreslog för min kollega att vi skulle ta på oss larmen men hon tyckte inte det var nödvändigt. Det fanns ingen vana eller kultur på boendet att bära larm och kollegan hade arbetat där i tio år. Hon hade börjat sitt pass på förmiddagen. Min känsla var ändå att vi skulle ta på oss larmen vilket jag också gjorde.

På ett möte långt senare fick jag veta att D denna ödesdigra dag redan på morgon sagt till kollegan att det var just mig han ville skada. Jag fick också veta att han varit mycket sjuk dagen innan, då jag varit ledig samt natten till lördagen. Han hade under natten skrikit ut att han inte tyckte om personalen.

Nattkollegan hade varit i kontakt med rättspsyk angående D:s hälsotillstånd eftersom han förstod att det var allvarligt. Av det skälet hade han också ringt till boendet så fort han vaknat efter sitt nattpass och erbjudit sig att komma in och hjälpa till.

Inget av detta framfördes till mig under rapporten. Inte heller delgavs det mig att ytterligare en kollega ringt under lördagen och erbjudit sin hjälp. De hade arbetat dagen innan och visste att det var kritiskt läge. Kollegan hade avvisat med motiveringen att det inte behövdes.

Det fanns ingen ”knapp” att trycka på med riktlinjer som vägledde personal vid skarpt läge.

Första mötet med förövaren När jag efter rapporten kom ut från kontoret hejade jag som vanligt på D. Vi pratade inte med varandra, D var inte speciellt kommunikativ.

Första arbetsuppgiften var att laga middag tillsammans med de boende. En ung kvinna L och jag började förbereda maten.

18

Det var pizza som stod på menyn så vi började skära sallad och tog fram alla ingredienser.

Köket var ganska stort med ett gediget träbord som upptog en del av ytan. Det fanns två ingångar till köket. Bägge dörrarna stod alltid öppna i samband med måltiderna och alla kunde gå in och ut som de ville. Knivarna låg i lådor utan lås precis som i ett vanligt hem och när vi lagade mat låg de framme på bänkarna.

I direkt anslutning till en av kökets ingångar låg matsalen där vi intog alla måltider. Den andra ingången gick direkt ut i korridoren där sex lägenheter var belägna. D hade sin lägenhet längst bort från köket.

D gick som vanligt fram och tillbaka i korridoren. Det gjorde han oftast eftersom han för det mesta mådde väldigt dåligt. Han kom in i köket vid något tillfälle under tiden vi lagade mat men vi hade inte någon dialog. Min kollega och D utbytte några ord.

Minns inte vad det handlade om men det var ingen aggressivitet.

Av någon anledning förhöll jag mig lite avvaktande. D och jag hade aldrig haft någon konflikt under det år jag arbetat där.

Jag hade vid flertalet tillfällen hjälpt honom att tvätta och hålla rent i sin lägenhet. Han hade aldrig uttalat någon aversion direkt till mig.

När klockan var halv sex och maten var klar satte vi oss till bords i matsalen. Det var några boenden, min kollega och jag.

Det fanns ett stort avlångt bord och två lite mindre. Jag satt vid det stora bordet tillsammans med den unga kvinnan som hjälpt till i köket och min kollega. Dörren in till köket stod vidöppen.

Vi bjöd D att sitta ner men han ville inte ha någon mat. Det var ganska vanligt att han tackade nej till middagen. D vandrade fortfarande fram och tillbaka i korridoren.

Knivöverfallet När vi alla satt oss ner reste jag mig för att gå till köket och hämta sallad. Just i det ögonblicket kom D och var på väg in i köket. Det

19