Gruvdamen © Daniel Svanberg 2016 Formgivning omslag och inlaga Cecilia Pettersson, Pica Pica www.picapicadesign.se Första upplagan HOI Förlag Tryck Bookwell 2016 ISBN 978-91-7697-013-3 HOI Förlag www.hoi.se
Till mamma, som bara hann läsa berättelserna jag skrev som barn.
6
Utur denna grufva steg upp en stadig rök, hvilken med hela grufvans beskaffenhet lärde oss förstå, att hela helvites beskrifning af theologis gifven, att imprimera i den säkra menniskans förstånd, är tagen utur denna eller dylika grufvor. Aldrig har någon poet kunnat beskrifva Styx, Regnum Subterraneum och Plutonis eller någon theologus helvetet så faseligt, som det här synes. CARL VON LINNÉ, Dalaresan tillsammans med Bergslagsresan
7
Några ord innan vi börjar.
Gruvdamen. Jag vet inte hur mycket du har hört om henne, men koka en kopp te och sätt dig tillrätta så ska jag berätta mer. Svep en filt om dig. Se till att ha en lampa tänd. Då börjar vi. I de flesta av Sveriges gruvsamhällen finns det sägner om ett väsen som i svunna tider vakade över alla de arbetare som året om grävde sig djupare och djupare in i bergen för att utvinna allt från järn till silver. Nuförtiden är många av dessa byar avfolkningsbygder där de gamla gruvarbetarstugorna gjorts om till fritidshus, men ända fram till nittonhundratalets början var det liv och rörelse ute i skogarna. Då fanns det skola, handelsbod och barnhem. För att inte tala om hur det såg ut under jord. Där kryllade det av sotiga, mörka och kalla gruvgångar som ofta var flera hundra meter långa. Det var där, i gångarna under jord, hon bodde – Gruvdamen. Ibland gick hon under andra namn, såsom Gruvfrun eller Gruvrået. Enligt sägnerna höll Gruvdamen ett vakande öga på gruvarbetarna. Hon var ett rättvist väsen, men hon krävde respekt. Det var vanligt att arbetarna knackade tre gånger på den bastanta stenbasen vid bergets fot innan de begav sig ned i underjorden. På så sätt höll man henne lugn. I gengäld varnade hon för ras och visade var järnmalmen fanns. Om man inte visade sin respekt för berget blev det annat ljud i skällan. Om man svor, kastade sten eller sprang inne i gruvan, då blev hon vred. Ofta var det barnarbetarna som råkade ut för denna vrede; fem-, sex-, sjuåringarna som varje dag klev upp i ottan för att hålla kilarna på plats när de starka gruvkarlarna drämde till med släggan. Jag behöver nog inte nämna att det gick åt många barna8
händer i Sveriges gruvindustri. Ett felriktat slag med släggan var bara ett av alla de sätt Gruvdamen använde sig av för att mäta ut sin hämnd. Hon var som sagt ett rättvist väsen så länge man gav henne den respekt hon förtjänade, men som med allt annat här i livet finns det naturligtvis avarter även vad sägnerna om Gruvdamen anbelangar. Som i Järnboås Bergslag, någon mil norr om Nora. Där kallades Gruvdamen för Gruv-Maja och än idag pratar man om henne med låg röst för att inte väcka vreden till liv. I Järnboås är Gruvdamen nämligen inte samma rättvisa väsen som hon är på många andra gruvorter i Sverige. I Järnboås har allt som är rättvist försvunnit. Kvar finns bara den där vreden. Ondskan och vansinnet. Den genomsyrar skogarna, de bottenlösa tjärnarna och de övergivna gruvgångarna … och människorna. Hursomhelst, naturligtvis är viskningarna om Gruvdamen – eller Gruvrået eller Gruv-Maja eller vad vi nu väljer att kalla henne – bara skrönor. Får vi hoppas. Bland sommarstugorna är sägnerna bara charmiga sagor som berättas över rosévin och flintastekar. De är en del av allt det där som ger en gammal bergslagsstuga mervärde under sommarsemestern. Men de som fortfarande bor kvar i skogarna strax norr om Nora, de som har rötterna i bergen, säger att sägnerna är mer än så. De vet att det finns en anledning till att sagorna existerar. DANIEL SVANBERG New York City, sommaren 2016
9
1
Efter åren som gått Har jag lärt mig och förstått Att där lyckan ska bo Finns det kärlek, hopp och tro GUNNAR WIKLUND – VI SKA GÅ HAND I HAND
Maja vill ha kött. Den korta meningen ekade i Sonthi Wongsawats huvud där han kravlade fram genom det fuktiga lingonriset med bärplockaren i handen. Svep efter svep slets de röda bären han några veckor tidigare aldrig hört talas om från de sega grenarna. Det rann från näsan och när den varma andedräkten mötte kylan bildades moln av ånga. Små vattendroppar hängde från både ögonfransarna och den tunna mustaschen. Fukten hade gjort byxorna genomvåta. Maja vill ha kött. Sonthi hade bara ett par veckor kvar i det mörka landet, sedan skulle han vara hemma igen. Hemma i Phitsanulok där det var soligt och varmt, vänligt och välkomnande. Han ville egentligen inte åka till Sverige, men han hade inte haft något val. Det var knapert hemma och på bara några få veckor kunde bärplockandet inbringa tillräckligt med pengar för att ha mat på bordet under hela det kommande året. Han kunde inte komma härifrån snart nog. En hel månad hade han varit här. En hel månad på alla fyra med blöta knän och rinnande näsa. Det värkte i högerarmen som for fram och tillbaka genom lingonriset. Efter bara ett par dagar ute i skogen hade det börjat stråla i armen, kort därpå kom värken. Den var det första Sonthi kände när han vaknade och det sista innan han somnade, 10
men det kunde han leva med. Det var inte smärtan som gav honom hemlängtan, utan Sverige. Grått, mörkt och skrämmande. Det var ett kallt land. Tyst och dött. Maja vill ha kött. Skogen låg stilla, som om den vakade och väntade på något. Sonthi visste inte var de andra tio bärplockarna befann sig – de var förmodligen bara några hundra meter bort – men dimman och fukten åt upp vartenda ljud. Den låg tjock som ett täcke mellan barrträden, och sträckte sina fingrar över mossa och genom grenar. Det enda som hördes var skrapandet av metalltänder mot lingonris. Som gjort för att låta tankarna vandra. Under bussresan från flygplatsen i Stockholm till Bergslagen en månad tidigare hade bossen och hans underhuggare, tillika tolk, berättat allt de nyanlända säsongsarbetarna behövde veta om skogarna runt Järnboås: att det var kallt och fuktigt, att dimman gjorde det lätt att gå bort sig, att det fanns både varg och björn. Men främst av allt: se upp för gruvhål. Bergslagen var en gång i tiden hjärtat i Sveriges järnindustri och skogarna var genomsållade av gruvgångar vars öppningar var övervuxna efter att ha legat öde i hundrafemtio år. Att falla ned i ett av dessa förvuxna maskhål kunde innebära döden. En bruten fot och den olycklige fick finna sig i att bli vargmat. Eller så kunde Maja dyka upp. Sonthi tog en paus och sträckte på sig. Det knakade i lederna och han huttrade till. Men det var inte kylan och fukten som fick honom att rysa, utan tanken på Maja. Hon som bor i de övergivna gruvhålen. Hon som kräver kött en gång per år för att inte komma upp till ytan. Människokött. ”Om ni inte passar er kommer Maja och tar er”, hade bossen sagt på dålig engelska medan bussen trängde sig allt djupare in i det nattsvarta landskapet. ”Gruv-Maja.” 11
Bossen hade skrattat till medan tolken översatte. Svensken hade varit orakad. Från tandköttet under överläppen hade det runnit en brun sörja. ”Maja vill ha kött förstår ni, men hon behöver inte mycket för att hålla sig lugn, så en människokropp räcker i flera år. En gång hittade man en kropp som varit död i över femtio år, men det såg ut som att han dött igår. Fet-Mats kallades han. Han hade trillat ned i ett vattenfyllt gruvhål och drunknat. Det var kylan och vattnet som bevarade kroppen. Som ett kylskåp. Han flöt upp till ytan fräsch som en nyponros. Det var käringen hans som hittade honom. Hon var gammal då, men Fet-Mats var fortfarande ung. Små, små tuggor hade Maja tagit, hållit sig lugn i flera år. Men nu är hon hungrig igen.” Bossen drog med fingret under överläppen och pillade ut en slemmig liten mörkbrun bulle som såg ut som jord. Den luktade surt som ett dött djur. Han slängde den i papperskorgen strax bakom förarsätet, sedan satte han sig tillrätta bredvid Sonthi och gäspade stort. Andedräkten var lika sur som bullen av jord. ”Så passa dig för Maja, kompis”, sa han på bruten engelska innan han slöt ögonen och började snarka. Sonthi stod stilla och lyssnade. Nu när han inte räfsade upp bär hörde han hur tyst skogen var. Dimman och fukten åt upp alla ljud och det enda som hördes var hans egna andetag. Den råa luften letade sig in under alla lager av t-shirts och skjortor han tagit på sig. Den kylde honom in till märgen. Någonting i skogen skrämde honom. Inte vargarna eller björnarna, utan någonting större, någonting uråldrigt. Någonting mörkt som gömde sig bakom träden, strax utom synhåll. En ondska. Sonthi gjorde sitt yttersta för att inte låta tankarna skena iväg. Sagan om Maja var någonting man skrämde barn med, ett sätt att få dem att stilla sig. Det var bara en skröna. Eller? Han tänkte på sin hustru och sina barn, på mamma och pappa 12
hemma i Phitsanulok. Snart skulle de vara tillsammans igen och med sig skulle han ha en fet pengabunt som lön för att de varit ifrån varandra så länge. Snart skulle han vara hemma där det var varmt och ljust, långt från kylan i denna mörka avkrok av världen. Han gick återigen ned på knä och började räfsa. Smärtan som strålade i armen brydde han sig inte om. För varje bär som slets av lingonriset växte den där sedelbunten. Sonthi fokuserade på att andas in och andas ut, föra armen fram och tillbaka. Då bröts tystnaden. Ett skrik rusade genom dimman. Genomträngande och vasst sökte det sig genom kylan och fukten. Ett människoskrik. Sonthi Wongsawat släppte bärplockaren och sprang.
13
2
Höstens första storm hade dragit genom New York City. På trottoarerna låg omkullblåsta papperskorgar och drivor av skräp, men det rörde inte Jakob Jonsson i ryggen där han joggade längs sjuttiosjunde gatan i riktning mot floden. Fötterna stampade mot asfalten och för varje steg han tog klarnade tankarna. Det var Hiroko som fått honom att snöra på sig joggingskorna. ”Det kommer göra allting så mycket enklare att förstå, enklare att få grepp om”, hade hon sagt, och redan efter den första kilometern hade Jakob förstått vad hon menade. Att springa var som ett gift. En drog som gjorde det lättare att hantera smärtan. Jakob hade varit såld redan efter första löprundan, som på grund av för mycket alkohol, för lite sömn och en rejäl depression bara blivit någon kilometer lång. Det var för tre år sedan. Nu sprang han som en hind längs floden på Manhattans östra sida och över bron ut till Wards Island, där asfalten – till glädje för både knän och benhinnor – blev grus. När Jakob kom fram till RFK Bridge stannade han och tittade ut över New York. Som han älskade denna gigant till stad med alla dess invånare som trängdes och rusade fram genom livet, alla mot sina egna unika mål och drömmar. Söderut i Midtown sträckte sig skyskraporna upp som pelare mot himlen. Den kanylformade Empire State Building stack hål på molnen med sin spira och bara ett stenkast bort reste sig Chrysler Building stolt. Lite längre upp vilade Harlem. Strax söderut låg Upper East Side, stadsdelen där Jakob bott i tjugofem år, varav de tre senaste tillsammans med Hiroko. Det var sorgen som fört dem samman. Tillsammans hade de kämpat sig igenom den värsta tiden i sina liv och nu delade de allt – tankar och känslor, hopp och drömmar, sorg och förtvivlan. 14
Stormen som härjat på Manhattans gator det senaste dygnet var över, men East River var fortfarande svullen av överflödigt vatten. När det regnade som värst dagen innan hade floden svämmat över och spillt ut på motorvägen som sträckte sig längs Manhattans östra kant. Lower East Side hade badat i meterhögt vatten, för att inte tala om Brooklyn där flera hus svepts ut till havs. Natten hade varit kaotisk, men nu började folk lämna hemmets trygga vrå för själva att se förödelsen med egna ögon. New York City hade tagit emot några rejäla smällar. Nu var det dags för efterarbetet att börja och Jakob insåg att det skulle ta lång tid för staden att läka. Precis som det gjort för honom. ”Hur gick det?” ropade Hiroko från köket när Jakob stängde ytterdörren bakom sig. ”Bra, det mesta vattnet har dragit sig tillbaka men det står fortfarande upp till flodvallarna och det är pölar överallt. De har precis öppnat motorvägen igen, så det är trafikkaos där ute.” ”Ugh”, hörde Jakob hur Hiroko sa medan han gick in på toaletten och hällde vatten ur skorna. Han drog av sig luvtröjan som var tung av svett och duggregn, lät shortsen falla till golvet. Femton kilometer. Bra jobbat. En helt ny man stirrade tillbaka från badrumsspegeln. Visst, de blå ögonen och det blonda håret var desamma som förut, men han var en annan människa. När Jakob träffade Hiroko hade han varit överarbetad och på gränsen till utbränd. En alkoholist med bara ett mål i sikte – att ta sig uppåt. Han hade precis fått den där befordran som tvingat honom att jobba dygnet runt. Det enda han hade ätit var skräp, det enda han druckit var whiskey. Han hade varit konstant trött, vilket inte var så konstigt med tanke på att han på den tiden bara sov fyra timmar per natt. Det hade pirrat i fingrarna, hjärtat hade slagit oregelbundet, han hade haft gikt. Jakob hade varit övertygad om att han snart skulle dö. Men som av en ren slump hade han träffat Hiroko, hon med stort H, och de hade räddat livet på varandra. Jakob klev ut i köket och kramade om Hiroko bakifrån. Han vilade huvudet mot hennes axel. 15
”Du är våt”, sa hon och vred sig för att komma loss. ”Då får du också bli det”, svarade Jakob och snurrade runt sin hustru så de stod ansikte mot ansikte. Jakobs hjärta rusade när Hiroko log mot honom. Små skrattgropar dök upp på hennes kinder, bakom de svarta bibliotekarieglasögonen sken mörkbruna ögon och all denna skönhet ramades in av korpsvart hår. Jakob pressade läpparna mot hennes panna. Första gången Jakob och Hiroko träffades hade hon nästan spytt på hans skor. Det var så det hade hänt, i en helt annan värld, en helt annan tid, när de båda hade varit helt andra människor. Hiroko hade druckit redan klockan tio på morgonen och blivit illamående i taxin på väg hem. Jakob hade stått vid trottoaren när taxidörren slitits upp och hans framtida hustru lutat sig ut med galla forsande ur munnen. Kanske inte det ideala första mötet, men ändå kärlek vid första ögonkastet. Med tiden hade det blivit ett internskämt. Ska du spy på mig nu? På den tiden hade Jakob arbetat som journalist med ett par scoop under bältet och en raketkarriär att se fram emot. Kort därpå, som det ibland sker i livet, hade allt rasat samman. Nu jobbade han istället som producent. Nattskiftet på ABC News – ett jobb med stadiga arbetstider och en hel del fritid. Visst, att arbeta mellan midnatt och åtta på morgonen var kanske inte idealiskt. Det var vargskiftet som ingen annan ville stifta bekantskap med, men det passade honom perfekt. Han sov på eftermiddagen när Hiroko jobbade, sedan hade de hela kvällen tillsammans innan det var dags för honom att stämpla in. Han stod stilla med näsan begravd i Hirokos hår. För bara några år sedan var livet förvirrat och otäckt. Så dök hon upp från ingenstans och räddade honom. Bara sådär. Utan henne hade han gått under, det var han övertygad om. Han var svag men hade tack vare Hiroko lyckats bygga upp den styrka livet kräver. Hon var den enda han kunde prata med, den enda han vågade visa upp sitt riktiga jag för utan att skämmas eller försöka dölja någonting. Och kärleken var ömsesidig. Den Hiroko som Jakob nu delade 16
sitt liv med var inte samma kvinna som nästan spytt på honom den där gången. Hon hade förändrats till det bättre, precis som han själv. För varje dag de tillbringade tillsammans, varje timme, varje minut, växte de. De lärde känna varandra, och även om de trodde att de redan visste allt om den andre dök det ständigt upp nya, behagliga överraskningar. Nu var de nästan perfekta i sin tvåsamhet; onåbara och skyddade från omvärlden. De hade sina strategier för att ta sig igenom vardagen och den bästa var vetskapen om att de enda som betydde någonting var Jakob och Hiroko. De var tillsammans och de visste att det inte fanns någonting som skulle kunna skilja dem åt.
17
3
”Läget?” Jakob nickade åt sin researcher Lionel när han stämplade in ett par minuter efter midnatt. Kontoret de delade var enkelt, med ett långt skrivbord, fyra datorskärmar och ett litet fönster ut mot Columbus Avenue. ”Det är lugnt. Bara inslag om stormen och vi har redan allt material vi behöver.” Lionel, som var ett par år ifrån att gå i pension och egentligen överkvalificerad för sitt jobb, öppnade ett par filmade sekvenser på en av skärmarna. ”Det kommer bli en lugn kväll”, fortsatte han. Med blicken fäst vid videosnuttarna från nattens storm slog sig Jakob ned i kontorsstolen bredvid Lionel. De två kollegorna var ett bra team, och rätt lika varandra trots att de kom från så olika världar. Lionel var född och uppvuxen i Harlem, där han fortfarande bodde i den brownstone han köpt tillsammans med sin hustru Kim på den tiden då ingen trodde att slummen bara några årtionden senare skulle bli ett av Manhattans mest eftertraktade grannskap. Huset var även anledningen till att han nu jobbade som researcher, trots att han mycket väl skulle kunna vara en senior eller till och med exekutiv producent. Lionel hade redan dragit sig tillbaka. Nu jobbade han det lugna nattskiftet i väntan på att pensionen skulle börja utbetalas. I samma veva skulle huset säljas för en vinst på drygt fem miljoner dollar. Efter det skulle han och frugan börja leva livet och göra alla de där sakerna de alltid drömt om – fritidshus i Key West, kryssning över Atlanten, vinresa genom Italien. Jakob själv var långt ifrån att kunna köpa en lägenhet, än mindre ett hus. Han ville stanna på Manhattan, så de billigare områdena 18
på andra sidan East River var inget alternativ. Det hände att han blev avundsjuk på Lionel, men när han drog sig till minnes allt hans vän och kollega tvingats genomlida som afroamerikansk man i New York på sextio-, sjuttio- och åttiotalet försvann avunden illa kvickt. Då hade Harlem varit en farlig plats med knarkhandel och gäng. Lionel hade inte haft råd att köpa hus någon annanstans, därför blev kvarteren norr om Central Park hans grannskap. På den tiden var även området kring kontoret ett ruffigt grannskap och det hände att Lionel berättade historier om hur TV-stationens anställda beväpnade med sig baseballträn som skydd när de gick till och från jobbet. Nere på Columbus Avenue, där turisterna nu strosade mellan gemytliga restauranger och märkesbutiker hade langarna stått på rad och det hörde inte till ovanligheterna att personalen på ABC News utsattes för rånförsök efter en lång dag på jobbet. Men nu var det annorlunda. ”Skönt”, sa Jakob. ”Jag gillar när det är lugnt.” För bara några år sedan hade det varit tvärtom. Då hade Jakob föredragit att saker och ting gick snabbt, att det var hetsigt och stressigt. Men det var då. Nu var han en helt annan person. Ett bryskt uppvaknande hade fått honom att inse vad som betyder något här i livet – kärlek, frid och ro. Inte vansinneshets efter dollartecken och rampljus. Det var även en av huvudanledningarna till varför han tyckte så bra om Lionel – den gamle visste vad som var viktigt. Han prioriterade och sållade bort alla dummerjönsar som gjorde livet svårt med sina eviga begär och det där jag, jag, jagandet genom karriären. Förmodligen var det tack vare uppväxten i New York under de ruffiga årtiondena. Han hade sett hur lätt det kunde vara att mista livet, hur skört och kort det var. Så han hade valt att göra tillvaron så behaglig som möjligt, vilket innebar fast anställning och sysslor som han kunde lämna bakom sig efter en avslutad åttatimmarsdag. De som prioriterade karriären tillbringade upp till arton timmar på kontoret och den lilla fritid de hade vigdes åt möten och luncher i syfte att klättra uppåt. Lionel föraktade allt de stod för. ”Samma här”, svarade Lionel. ”Så, hur var helgen?” ”Lugn. Jag gick inte ut förrän i morse. Vi hade laddat upp med 19
kallskuret, ost och bröd, så det gick ingen nöd på oss.” Jakob sörplade på dagens första och bästa kopp kaffe medan de småpratade och gick igenom nattens stundande övningar. Han behövde koffeinet för att hålla sig vaken. Det var hans enda gift nuförtiden. Till skillnad från sina amerikanska kollegor var Jakob en storkonsument av kaffe, minst fem koppar per skift. Ett, för honom, normalt intag som resten av kontoret ansåg skyhögt. Utanför kontorsdörrens fönster rusade kollegor fram och tillbaka som om de tiodubblat Jakobs koffeinintag. De skrek, härjade och stressade som om det inte fanns någon morgondag. Jakob sträckte på sig och tänkte på hur skönt det var att inte längre vara en av dem. Hur skönt det var att sova, att älska, att inte behöva vara rädd. Han tänkte på hur skönt det var att han anammat Lionels filosofi beträffande karriären. ”Det är rätt sätt att rida ut en storm”, sa Lionel. Även han sträckte ut sig i kontorsstolen. ”Vi satt hemma vi med. Vi och resten av New York. Minns du senaste gången vädret lamslog hela stan? För tre år sedan. När det vräkte ned snö.” Jakob nickade. Visst mindes han. Det var vintern mamma dog. Vintern han tog sitt pick och pack och lämnade tidningsredaktionen utan att återvända. Vintern han nästan söp ihjäl sig. Vintern Hiroko räddade hans liv. Vintern han räddade livet på Hiroko. Då hade han varit en av dem han precis sett stressa förbi ute i korridoren. Han hade smitt planer och vräkt både människor han hatade och människor han älskade åt sidan för att ta sig uppåt. Hela tiden uppåt. Det var den enda riktningen som existerade. Då var han en person han föraktade. En person som inte kunde se sig själv i spegeln utan att känna avskyns beska smak långt bak i munnen. Han ljög och bluffade. Använde sig av undanflykter för att slippa ta ansvar för det som egentligen betydde någonting; familjen, hälsan, kärleken och tryggheten. Det enda som existerade var karriären. Luncherna och middagarna, lismandet och fejkandet. Leken. Men allt rasade samman den där vintern då det öste ned snö. Det var då Jakob vaknade upp och hatade människan han hade blivit; en avskyvärd person som inte brydde sig om någon annan än sig själv. 20
Jakob måste ha gjort en min utan att veta om det, för samtidigt kom Lionel på vad han precis sagt. ”Oh, förlåt Jakob. Det där var dumt sagt av mig. Jag menade inte att röra upp gamla minnen.” Jakob viftade med handen. ”Ingen fara det blir lättare och lättare att prata om det för varje dag som går.” Det här var bara en av Lionels alla egenskaper som Jakob gillade – han brydde sig om andra. Inte som de andra på kontoret, vars själviskhet tycktes vara en självbevarelsedrift. Det hände att Lionel berättade historier som fick verkligheten att blekna. Historier där framgångsrika personer, människor som i TV-rutan satt och berättade för USA vad de skulle tycka och tro, betedde sig som femåringar i en värld av kokain, otrohet, förnedring och förtryck. När Jakob en gång frågat varför Lionel valt att ta ett steg tillbaka och arbeta som researcher hade han fått det enkla svaret: Jag vill inte bli som dem. Jakob förstod vad Lionel menade. De arbetade i en bransch där man inte kommer långt med något så enkelt som vassa armbågar. Det som krävs är istället ett prickskyttegevär och en kniv av kirurgiskt stål. Ett verktyg för att ta hand om konkurrensen på avstånd innan den ens blivit ett hot, och ett för att hacka kropparna till bitar för att visa efterlevande att man inte är någon att djävlas med. Lionel ville inte bli som dem. Han hade sett tillräckligt för att veta vad som är viktigt här i livet och han hade insett det långt tidigare än Jakob. ”Det var samma vinter som Hirokos kusin mördades.” Jakob satt tyst en stund med kaffekoppen i handen. Han hade berättat för Lionel vad som hände den där vintern ett par gånger och för varje gång gick det lättare. ”Mamma dog på nyårsdagen och jag var här i USA istället för att vara vid hennes sida i Sverige. Jag gjorde helt fel prioriteringar. Ett par veckor senare dog Hirokos kusin i den där jävla skottlossningen. Jag fattar inte hur vi lyckades ta oss igenom det.” ”Ja, det är oförståeligt.” Lionels röst var rosslig, han svalde tungt innan han tog till orda på nytt. ”Men ni är starka, du och Hiroko. Ni har lyckats bygga upp era liv igen och ni har varandra. Det gör 21
allt så mycket lättare.” Jakob stirrade på skärmen framför sig, där bilder från gårdagens storm flimrade förbi. Träd som blåst omkull, spruckna fönsterrutor och hus som kollapsat. Stormen hade slitit sönder New York, utmanat staden att visa vad den tål, lämnat ärr som skulle komma att ta flera år att läka. Folk hade förlorat allt – hem, vänner, familj och inkomst. Efter mammas död hade skuldkänslorna tagit över totalt. När hon var sjuk och sakta tynade bort hade Jakob valt att inte besöka henne. Bortförklaringarna och ursäkterna hade haglat, men verkligheten var den att han inte ville se mamma dö. Han vågade inte. Det var så mycket enklare att begrava sig i arbete, whiskey och den där falska äran som kom av att skriva prisbelönta reportage. Jakob hade levt i en låtsasvärld. Han hade intalat sig själv att karriären var viktigare än någonting annat, att han skulle kunna ta tag i det riktiga livet när han väl var etablerad. Men sanningen var den att han bara gömt sig. Han hade stuckit huvudet i sanden och låtsats som om ingen ondska existerade. Och det var då livet sprang ifrån honom. För Hiroko hade det varit tvärtom. När hennes kusin blev ett av trettioåtta offer under skottlossningen på Pensacola State University var hon den enda i familjen som befann sig i USA – resten var hemma i Japan. Det var en av landets värsta skolskjutningar och Hiroko tvingades ordna allt det som dök upp i efterdyningarna av kusinens död. Avsluta bankkonton, städa ur lägenheten, stänga ned Facebook, Instagram, Twitter. Välja kista och skicka hem kroppen till Tokyo. Döden innebar fler uppgifter än hon kunnat ana och hon var tvungen att fixa allt utan att ha någon att luta sig mot. Hon hade varit ensam. De två kusinerna hade stått varandra nära, som systrar. Hiroko var stark men när allt var avklarat bröt hon samman. Hon låste in sig i sin lägenhet och bara grät. Hon försökte förstå vad som hänt, försökte förtvivlat hitta en logisk förklaring, men förgäves. Ett par månader senare sprang hon och Jakob på varandra som av en slump. Det var något halvår efter att de träffats den där första 22
gången då hon nästan spytt på honom. De var skuggor av sina forna jag; bleka, urvattnade och så trötta att de bara ville dö. Men de förenades i sorgen och hjälpte varandra tillbaka till livet och verkligheten. ”Hiroko räddade livet på mig”, sa Jakob efter en stunds tystnad. ”Hon fick mig att förstå mig på världen igen.” ”De gör gärna det, kvinnorna. Utan dem är vi inte mycket värda.” Jakob log åt Lionels ord. Ytterligare en kvalitet han gillade hos den gamle mannen – han sa klyschor helt utan ironi. ”Du är klok, min vän.” ”Jag vet, jag vet.” Natten fortskred precis som Lionel förutspått att den skulle, lugnt utan några större händelser. Jakob skrev ett par korta nyhetsinslag som skickades iväg till en redigerare och ett par timmar senare kom de tillbaka för hans slutliga OK innan de kablades vidare till kontrollrummet där de färgjusterades innan sändning. Allt gick på rutin. Under nattens gång höll Lionel ett vakande öga på diverse flöden från nyhetsbyråerna runtom i världen. Inte mycket av intresse hände där ute, men någon gång efter sju på morgonen, strax innan det var dags att gå hem, puffade han till Jakob på armen. ”Du, Jakob.” Jakob som slumrade i kontorsstolen vaknade och gäspade. ”Vad är det?” ”Hade inte du en mentor när du flyttade hit för att gå på college?” Jakob plockade upp glasögonen och sträckte på sig. ”Ja, Börje Andersson. Varför undrar du det?” ”Vad var hans nom de plume?” ”Bergdahl, hur så?” Lionel vände sig mot Jakob, han pekade på datorskärmen där nyheten precis dykt upp i flödet. ”Bergdahl har dött.”
23
4
Luften runt den röda stugan med de vita knutarna var grå. Dimman var ett med molnen. Höstens alla färger som under klara dagar sken likt en regnbåge var urvattnade och bleka. Det var kallt och fuktigt, precis som det varit den senaste månaden, precis som det alltid var i Bergslagen den här tiden på året. Det rök om luften när Sven andades ut. Han hade varit utomhus hela dagen, håret var vått som efter en dusch. Inte för att han duschade vidare ofta – han hade viktigare saker för sig. På fötterna satt ett par stövlar, så gamla att gummit börjat spricka vid vaden, men de höll fötterna torra och det var det som räknades. Svens byxor hade även de några år på nacken. De var från tiden vid Nora Kommun, där han jobbat för parkförvaltningen, räfsat löv och klippt gräs. Ett trevligt jobb som tyvärr bara varade några månader. Femton år sedan var det och han hade inte haft något jobb sedan dess. Inte innan heller för den delen. Det var svårt att få jobb som stum. När Sven var sex år gammal skar de bort en stor bit av hans tunga. Sven mindes inte riktigt vad som hade hänt, men han kom ihåg smärtan. Ibland när han sov kom minnena tillbaka. Då visste han exakt hur det hade gått till. Det var som att se en skräckfilm. Men när han vaknade var allting borta igen, alla minnen var suddiga. Fast han kunde nästan känna den metalliska smaken av blodet som fyllde munnen den där dagen för så länge sedan. Nu hade han bara en konstig stump kvar i käften. Sven kunde fortfarande prata, men det lät konstigt, så de senaste sextio åren hade han bara pratat med mamma. Hon var den enda som visste hur han lät, ingen annan. Svens orangea Helly Hansen var smutsig och lika våt som håret, 24
fukten letade sig genom fibermaterialet ända in till huden. Sven ångrade att han inte tagit på sig mer än bara en T-shirt under glesbygdskavajen. Han önskade att han hade på sig en skjorta, eller åtminstone den tunna vårjackan som hängde i farstun. Fast mamma hade sagt att den fick han bara ha på sig om våren, så det var lika bra att den hängde kvar. Han skulle ändå bli varm snart. Det blev han alltid när den här dagen var över. En gång varje år, ända sedan han var liten. Sven la armarna i kors över bröstet i ett försök att värma sig. Hans bröstkorg var massiv. En riktig jätte var han, minst dubbel så stor som mamma. I ögonvrån såg han att hon fortfarande stod i fönstret och kikade ut bakom gardinen. Hela morgonen hade hon stått där och tittat på honom medan han vankade av och an över gårdsplanen. Han låtsades inte om att han såg henne, utan fortsatte bara att stappla fram och tillbaka. Sven hade svårt att gå. Musklerna var det inget fel på, men det var lite sisådär med balansen. Det blir gärna så när man inte har några tår. Blicken sökte sig över backen, över multnande löv och döende gräs. Det var kallt ute, men en sömnig daggmask hade trotsat kylan och letat sig upp till ytan. Sven böjde sig ned och plockade upp masken. Han tappade den, men försökte igen. Sven hade problem med motoriken. Det blir gärna så när man knappt har några fingrar kvar. När han väl fått upp masken i handen plockade han morakniven ur bältet och skar den slingrande kroppen mitt itu. Inte på mitten, utan från huvud till rumpa. Eller huvud till huvud, eller rumpa till rumpa. Det är svårt att veta vad som är vad på en mask. Den avlånga kroppen vred sig när den klövs i två smala delar, fortsatte att slingra sig i maskbajset som rann ut. Sven granskade den och stönade. Han såg med ens att den inte skulle fungera. Men det var värt ett försök. Nåväl. Han slängde masken och fortsatte att leta.
25